Linus Rosdal med succétid i Berlin marathon – nästan tre minuter snabbare än Anfälts pers (30 sekunder från distriktsrekordet han inte kan slå)

Hade inte Linus Rosdal bytt klubb från KFUM Örebro till IK Akele den 6 mars i våras hade distriktet i dag fått se sin bästa maratontid 1984. I Berlin marathon slog 27-åringen nämligen till med 2.22.16, vilket är nästan tre minuter (2.47) snabbare än Erik Anfälts rekordtid som är det snabbaste som löpts i länet de senaste 35 åren. Rosdal paceade sig galet bra och hade en första halva på 1.11.16 och en andra på 1.11.00, med de åtta femkilometerssplittarna på 16.55, 16.46, 16.59, 16.56, 16.52, 16.52, 16.30 och 16.57 och 7.22 på de sista 2 195 meterna. Bara fem svenskar hade gjort under 2.22 före Berlin, men ytterligare två var snabbare än Rosdal på söndagen (utöver David Nilsson som redan hade Sverigebästa), vilket gör örebroaren till Sverigeåtta i år.
Rosdal var ju bäste svensk på Lidingöloppet 2015 och har gjort sina allra bästa resultat just i terräng, men den här maratonsatsningen lovar ju mycket. I statistiken hittar jag ingen notering om att han provat innan han gjorde 2.28.18 i Stockholm i somras (SM-tolva då). Distriktsrekordet, som Rosdal inte kan slå om han inte byter tillbaka till en länsklubb igen, har Lars Hagberg: 2.21.46 från Stockholm 1983. Rosdal var alltså bara 30 sekunder från det där distriktsrekordet han just nu inte kan slå.
Kenenisa Bekele vann Berlin marathon på 2.01.41, bara två sekunder från Eliud Kipchoges årsgamla världsrekord.

Världscupen i orientering
Vad: Sprint. Säsongens sjunde individuella deltävling, av nio, och den sista av de tre under helgen i Schweiz.
Resultatlista.
Länsresultat: Martin Regborn tog en ny topp tio-placering, som bäste svensk och nia totalt, 48 sekunder bakom segrande belgaren Yannick Michiels. Lilian Forsgren var tredje bästa svensk som 15:e löpare totalt (topp 15 för andra dagen i rad), 1.12 bakom Tove Alexandersson som säkrade totalsegern i världscupen med sjunde raka segern. Josefin Tjernlund fick springa B-klassen och blev fyra där.
Notera: Världscupen avslutas i Kina i oktober. Regborn, Forsgren och Tjernlund är uttagna även dit. Regborn, som blev fyra i sammandraget 2017, ligger nu nia inför avgörandet.

Annaloppet
Vad: Löptävling över 5,2 kilometer, ingår i långloppscupen.
Resultatlista.
Vinnare: Örebro AIK:s Liduina van Sitteren var bästa länslöpare i Lidingöloppet i går, men åkte ändå till Nora och sprang hem 19:e raka segern i långloppscupen på 20.07, minuten före IF Starts Marie Dasler (ÖAIK:s Therese Persson trea på 22.49). Faktum är att bara en enda herrlöpare var snabbare än van Sitteren, Garphyttans Kevin Henriksson som vann på 18.55 före Kumlas Peter Ström på 20.23 och Starts Mikael Hansson på 20.41.
Notera: Resultaten gjorde att Per Arvidsson säkrade totalsegern i långloppscupen. Bara 32 poäng finns kvar på bordet, och ingen har de 27 poäng (spridda över max fem deltävlingar) som krävs för att nå ikapp. Därmed försvarar både van Sitteren och Arvidsson sina titlar i cupen i år.

Arosträffen
Vad: Nationella orienteringstävlingar i Västerås, medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen.
Resultatlista lördag och söndag.
Länsresultat: Hagabys förre VM-löpare Filip Dahlgren vann båda dagarna, med nio sekunder i medeldistansen och nästan sju minuter i långdistansen. Klubbkompisen Josefine Wallenhammar vann medeldistansen med nästan 4,5 minuter medan KFUM Örebros Elsa Ekelin vann långdistansen med över sex minuter.
Notera: Lördag den 12 oktober avgörs 25-manna, nästa stora hållpunkt i orienteringskalendern.

Lanna trailrun
Vad: Första upplagan av en trailtävling med start och mål vid Lanna badgruva. Ett eller två varv på en fyra kilometer långa bana.
Resultatlista.
Vinnare: IF Start-duon Johan Ingjald och Petra Hanaeus har båda gjort stora framsteg den här säsongen, och la ytterligare varsin seger till raden med tiderna 36.10 (minuten före Glanshammars Tommy Theoren) respektive 39.52 (drygt 1,5 minuter före Brotorps Cecilia Andersson).
Notera: Jag var med och sprang, kolla in mitt instagraminlägg om tävlingen här.

View this post on Instagram

Ibland dyker det upp sådana guldkorn till tävlingar, och Lanna trailrun i dag var verkligen ett sådant! Småskaligt och mysigt, fina och tekniska stigar, välsnitslad och utmanande bana. Bättre kan det inte bli. Mina ben var fint återhämtade efter Bergslagsledens ultra, men jag hade ändå ingen chans att haka på topptrion med Johan Ingjald i täten. Låg där bakom och sladdade runt tiondeplatsen i början, men höll jämnare fart än de andra och gled ifrån till en klar fjärdeplats på andra varvet. 40.38 blev tiden över åtta kilometer (motsvarar kanske 32 minuter på platt asfalt, sett till min dagsform). Kanske hade det gått något snabbare om jag haft mönstrade skor? Det var lite halt i hårnålarna och lerbranterna. Ingjald och Petra Hanaeus vann på 36.10 respektive 39.52. I går sprang jag Örebro parkrun också, men en bra bit ifrån maxinsats (med tanke på i dag) och dessutom utan streckkod (hade glömt den hemma, då får man ingen tid). Tiden, som jag knäppte själv, blev lite drygt 22.30. Foto: @lajkabaws (tack för bilden och alla hejarop!)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Fahlins nya bragd – lika stor som den i Österrike? (Plus Regborns pallplats och Smårs klassikerrekord)

Vad säger ni om Emilia Fahlins insats i landsvägsloppet vid cykel-VM i Yorkshire i dag? Hon hade alltså tvingats vila från all väsentlig träning i tre månader, hade bara varit igång i tre veckor och kört en enda tävling under de här fyra månaderna – och gick alltså in och tog en 15:e-plats i ett världsmästerskap i en av världens mest konkurrensutsatta idrotter. Det är naturligtvis galet bra. Är det till och med ännu vassare än fjärdeplatsen på VM i fjol, på en bana som skulle vara alldeles för tuff för hennes del? Kanske, eller åtminstone i paritet med den prestationen. Samtidigt kan man ju tycka att det är tråkigt att Fahlin varit i kanonslag i 1,5 säsonger men inte fått chansen att plocka ut det i form av en VM-medalj på grund av först VM-banor som inte alls passade henne och sedan en hjärnskakning. Men, det kommer ju nya år och nya mästerskap – härnäst OS i Tokyo och VM i Schweiz (återigen tuffa banor!) 2020, i Flandern 2021, i Australien 2022, i Skottland 2023 och i Schweiz igen 2024 (strax efter OS i Paris).
Min intervju med Fahlin efter VM-loppet läser ni här. Resultatlistan hittar ni här.
Lite statistik: Det här var Fahlins tolfte raka VM (hon har också gjort två junior-VM), och för tredje gången i rad var hon starkast i det svenska linjelaget (så länge Emma Johansson fanns med var ju hon alltid kapten) – de tre mästerskapen har slutat med en niondeplats i Norge 2017, en fjärdeplats i Österrike 2018 och en 15:e-plats i Storbritannien 2019. Fahlin har också två fjärdeplatser i lagtempo på VM-cv:t.

Världscupen i orientering
Vad: Medeldistans i går, knockoutsprint i dag, sprint i morgon.
Resultatlistor medeldistans herrar och damer, och i knockoutsprint damer och herrar.
Bästa länsresultaten: Martin Regborn slog till med karriärens tredje pallplats i världscupen genom en tredjeplats i fredagens medeldistans. Läs mer om den här.
Notera: Regborn är i storslag, och det hade varit spännande att se vad han hade kunnat åstadkomma i lördagens finalheat i den skidsprintliknande knockoutsprinten, men efter en bom i kvalet missade han att ta sig vidare till kvartsfinalerna med elva sekunder. Läs mer om det här. Lilian Forsgren, som var 29:a på medeldistansen, tog sig däremot till kvartsfinal som sista löpare från kvalet, och slog där till med en andraplats i sin kvart. I semifinalen tog det dock stopp, men Forsgren inkasserade ändå säsongens bästa världscupplacering med en 14:e-plats. Tredje länslöparen i världscupen i Schweiz, Tisarens Josefin Tjernlund, slutade sist av de nio svenskorna i medeldistansen och stämplade fel i lördagens kval. Tove Alexandersson vann båda tävlingarna överlägset och har nu sex raka segrar i världscupen.

Lidingöloppet
Vad: I dag avgjordes huvuddistansen, 30 kilometer, men halvloppet över 15 kilometer, de officiella juniortävlingarna över 10 respektive 15 kilometer (för 19- respektive 22-årsklasserna) och veteranloppen över 4, 10 respektive 15 kilometer. I morgon avgörs ungdomsklasserna samt tiokilometersloppen.
Resultatlistor.
Bästa länsresultaten: Örebro AIK:s Liduina van Sitteren blev bästa länslöpare i Lidingöloppet med en 15:e-plats på 2.07.22, 13,5 minuter bakom segrande Sylvia Medugu, Kenya. Smårs var näst bäst med sin 36:e-plats (Josefin Gerdevåg kom inte till start). På herrsidan var Erik Anfält vassast, trots att han precis kommit tillbaka efter hälsporre, och slutade på 39:e plats med 1.51.39, 13,5 minuter bakom Spårvägens Robel Fshia, som vann. Tidigare Örebrolöparen Heshlu Andemariam blev femma i juniorernas tävling över 15 kilometer och Fellingsbrofostrade Lisa Bergdahl var sjua i damklassen på samma distans. På lördagen avgörs tiokilometersloppen.
Notera: Noras Kristalina Smårs slog alla tiders rekord för bästa sammanlagda tid över de fyra loppen i En svensk klassiker, räknat över en tolvmånadersperiod. Jag snackade med henne efteråt för en text som ni kan läsa här.

Moto tour
Vad: Örebro läns egen rullskidtour, som på lördagen avslutades med kungasträckan, med start i Kvistbro och mål uppför Ånnabodabacken 29 kilometer bort. Med masstart.
Resultatlista och sammandrag.
Vinnare: Robert Brundin hade redan säkrat sammandraget och vann nu med en bra bit över tre minuter till tvåan, Daniel Olsson.
Notera: Ingen kvinna kom till start i finalen, och Olivia Hansson hade redan säkrat segern i sammandraget.

Örebro parkrun
Vad: 123:e upplagan av femkilometersloppet som avgörs varje lördagsmorgon.
Resultatlista.
Vinnare: Petra Hanaeus tog sin 21:a seger och är nu bara tre bakom Johan Ingjald som meste vinnare. Dessutom tangerade hon sitt personbästa med 19.21. Conrad Granath var snabbast av alla på 18.56.
Notera: Jag gjorde årets andra start, men hade glömt streckkoden hemma och joggade in på 22.30 som tolfte man. Det är ju Lanna trailrun i morgon, så testade bara benen lite lätt efter Bergslagsleden ultra.

Helgens höjdare

1) Cykel-VM med Emilia Fahlin
12.58 på lördag flaggas cyklisterna igång vid Otley Road norr om Bradford, och sedan lär det bli full attack från start enligt förhandssnacket. Läs också om Emilia Fahlins tankar inför tävlingen (trots fjärdeplatsen i fjol tror hon inte att hon kommer ta sig runt i år, på grund av det träningsuppehåll som huvudskadan tvingade henne till) och om hur förbundskapten Lucas Persson vill utnyttja hennes styrkor. Den värsta stigningen, som Fahlin räds, kommer cyklisterna till efter en timme, och därefter återstår ytterligare 2,5–3 timmar beroende på vilket tempo som sätts upp. Målgången i Harrogate beräknas till någon gång mellan 15.36 och 16.00. SVT sänder med Björn Becksmo som kommentator och Emma Johansson som expert, och drar igång redan 12.35. Livetiming finns här.

2) Världscupen i orientering
Tre länslöpare springer tre deltävlingar på tre dagar, nere i Schweiz. Det vankas medeldistans på fredagen, knockoutsprint (som är ny gren på VM-programmet nästa år och nu för andra gången testas i världscupen) på lördagen och sprint på söndagen. Lilian Forsgren har tagit tåget ned, och får sällskap av klubbkompisen Josefin Tjernlund och Hagabys sexfaldige VM-löpare Martin Regborn.
Hela 121 herrar och 99 damer finns på startlinjen i dagens medeldistans, vilket innebär att det behövs fyra timmar bara för att få iväg herrarna (med två minuters startintervall)! Regborn går ut som 13:e man från slutet, och startar 14.42. Tjernlund startar mitt i fältet, vid 12.13, medan Forsgren får gå ut något senare, 12.49. Följ det hela live här.

3) I skuggan av Lidingöloppet: Lanna trailrun och Annaloppet
Jag skrev en rejäl guide till länslöparna i Lidingöloppet i går, men det avgörs också löpartävlingar på hemmaplan i helgen. Bland dem förstås Örebro parkrun, som kör sitt femkilometerslopp varje lördagsmorgon, men också 5,2-kilometersloppet Annaloppet i Nora (som fått sitt namn efter Nora-Anna, förstås) och nya bekantskapen Lanna trailrun. Annaloppet publicerar som vanligt ingen startlista på förhand, men i fjol vann Martin Regborn och Karin Forsberg på 15.55 (förmodligen banrekord) respektive 18.53. Dyker Per Arvidsson upp dagen efter Lidingö har han alla möjligheter att säkra segern i långloppscupen. Lanna trailrun bjuder på åtta- och fyrakilometersklasser (en eller två varv på samma bana) med start och mål vid Lanna badgruva och i startlistan finns Startduon Petra Hanaeus och Johan Ingjald som klart vassaste namnen (37 är anmälda till korta klassen, 27 till långa).

Kompletta guiden till länslöparna i Lidingöloppet 2019 – från Anfälts sena anmälan till Smårs klassikerrekordjakt

Det finns ju två lopp som engagerar svenskarna mer än några andra: Stockholm marathon och Lidingöloppet (Göteborgsvarvet har ju fler deltagare och är ett större jippo, men känns ändå inte lika maffigt; Ultravasan har få deltagare men är på väg att bygga upp status). Nå, i helgen är det dags för det andra: Lidingöloppet. På lördagen avgörs den klassiska 30-kilometersdistansen plus halvan och ett antal veteran- och juniorklasser på kortare distans, och på söndag är det tiokilometersloppet plus ungdomsklasser.
Vad ska man då ha koll på i lokal väg? Jo, Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson blev ju tvåa av svenskarna, bara 15 sekunder bakom Hanna Lindholm (som i år är upptagen med friidrotts-VM), och fyra totalt (1,5 minuter bakom kenyanska Sylvia Medugu) på 1.54.31. Där bakom blir det också en intressant kamp om bästa länslöpare mellan Josefin Gerdevåg, som tävlat sparsamt i år efter återkommande skadeproblem och som inte sprungit på Lidingö sedan hon gjorde 2.11.33 2011 (2009 var hon femma på 2.11.56), och Liduina van Sitteren som tävlat furiöst och tagit stora kliv framåt i år, och som i fjol gjorde 2.07.52.
Riktigt spännande blir det också att följa Noras Kristalina Smårs, som behöver göra 2.31.57 för att ta slå alla tiders rekord och få den snabbaste totaltiden i en svensk klassiker, inom loppet av tolv månader. Jag pratade med henne häromdagen, och har du missat artikeln finns den att läsa här.
På herrsidan annonserade Erik Anfält start för bara några dagar sedan, han har inte tävlat sedan han tvingades bryta Ultravasan och har ju både före och efter det dragits med hälsporre. Nu är den uppenbarligen på bättringsvägen, och ingen tar ju miste på hans kapacitet på ön. 2015 var han näst bäste svensk (bakom Linus Rosdal, som då tävlade för KFUM Örebro) på 1.46.05 och så sent som i fjol gjorde han 1.47.45.
Mattias Nätterlund gjorde 1.54.11 2016, bara månader innan han la av, och har efter att han återupptog löparkarriären gjort stadiga framsteg. Första segern kom så sent som i söndags, i Wadköpingsloppet. Tveksamt dock om han redan nu räcker till för att matcha Per Arvidsson, som satte personbästat 1.55.40 i fjol. I elitledet finns också Pär Englund (personbästa på 2.04.52 från 2015), Pär Johansson (2.06.42 2017), Mathias Viktorsson (2.07.05 i fjol), Andreas Ingberg (2.12.37 2012) och Dan Bäck (2.01.27 2008) – plus debuterande skidåkarna Bob Impola (som gjort starka resultat på både halvmaraton och maraton) och Linus Larsson.
Markus Bohman, Lisa Bergdahl och Heshlu Andemariam väljer att i stället springa 15-kilometersloppet, den sistnämnde i äldsta juniorklassen.
Vilka som inte är på plats? Tja, Louise Wiker saknas (hon blev mamma i juni, så det är lite tätt inpå), liksom Mikaela Kemppi (terräng är ju inte riktigt hennes grej), Martin Regborn (världscupen i orientering), Linus Rosdal och Tim Sundström (på någon kortare distans) hade man ju gärna sett, liksom alla juniorer i KFUM Örebro.

Förbundskaptenen och Fahlin förutspår lördagens VM-lopp: ”Där spricker det nog upp ordentligt”

Emilia Fahlin kommer att starta sitt tolfte raka VM-linjelopp, det 14:e raka i ett globalt mästerskap om man räknar in de två OS hon gjort under den här perioden, på lördag. En rätt fin svit …
Men efter två raka topp tio-placeringar – nia i Norge 2017 och sensationell fyra på de tuffa banorna i Österrike i fjol – kommer hon i år inte att vara kapten i det svenska laget (det blir Hanna Nilsson) och själv tror Fahlin inte ens att hon kommer ta sig i mål på lördag. Det berättar hon mer om i en längre intervju jag gjort med henne och som publiceras på na.se under torsdagen (orsaken är förstås de huvudskador hon ådrog sig i kraschen i maj, som höll henne borta från cykeltävlingar ända till i söndags).
Jag har pratat med både Fahlin och förbundskapten Lucas Persson i veckan, och jag passade på att fråga båda hur de tror att den 15 mil långa tävlingen på lördag kommer att arta sig.
Man ska hålla i huvudet hur banan ser ut: Det inleds med en elva mil lång sträcka som bland annat innehåller ett par rejäla klättringar, och avslutas med tre varv på en teknisk 14-kilometersbana i centrala Harrogate. Den första stigningen som sticker ut finns redan mellan 13:e och 15:e kilometern och har 166 höjdmeter vilket ger en snittlutning på 7,2 procent och en maxlutning på 10,8. Den andra, upp till Lofthouse, finns mellan 43:e och 46:e kilometern, har 243 höjdmeter, en snittlutning på 4,3 procent och en maxlutning på 13. Det avslutande varvet består av två längre raksträckor och ett mer tekniskt avsnitt inne i centrala Harrogate, där mållinjen finns. Det bjuder också på tre motlut, med 83 meter mellan lägsta och högsta punkten. Det är svagt uppför de sista 400 meterna mot mållinjen.
Förbundskapten Persson ser tre möjliga scenarion, som han utvecklar i den text jag skrev i tisdags: Att det går iväg en utbrytning relativt som sedan jagas ikapp av en mindre grupp av favoriter. Att det blir stenhård körning från start och att allt fler droppar av längs vägen. Eller att det går iväg en utbrytning med representanter från alla de tunga nationerna, som sedan sitter nöjda i en klunga som aldrig kommer ikapp.
Fahlin tror däremot snarare att det kommer gå en tidig utbrytning som hinns upp före den andra, tuffare, stigningen, och att klungan kommer att spricka av rejält där för att sedan, delvis, återsamlas inför de avslutande varven där det kommer bli ett taktiskt spel mellan de största lagen.
– Kan klättrarna dra upp ett tempo som ändå är bekvämt för dem uppför Lofthousestigningen så kommer det bli många som får släppa. Där spricker det nog upp ordentligt, och alla kommer inte komma tillbaka efter den klättringen. Men några kommer garanterat gå ifatt igen, och då börjar tävlingen om. De länder som har flest kort att spela med i det läget kommer att försöka skapa den tävling de vill ha. Det kommer nog vara rätt offensiv körning på slutet, säger Fahlin.
Några ord om Sveriges OS-kval inför nästa år, också: Sverige har inte längre någon praktisk möjlighet att nå topp 20 på nationsrankningen per den 22 oktober, men om Fahlin är topp 100 på den individuella rankningen det datumet så kommer Sverige få en plats i linjeloppet och därmed också en plats i tempoloppet eftersom Lisa Nordén med sin 14:e-plats i går bara hade åkare från åtta andra länder före sig (de tio länderna med cyklister högst i resultatlistan fick varsin OS-plats om de också har minst en plats i linjeloppet). Fahlin är just nu 93:e på rankningen, och poängen hon samlat in kan räcka till topp 100, men hon har också chans att ta poäng i någon av de tre eller fyra tävlingar som återstår för henne den här säsongen.

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2019

Det bestående minnet från Bergslagsleden ultra 2019: Att springa med handbromsen i.
Den bestående känslan: En enorm lättnad och glädje efter så många misslyckanden i just den här tävlingen.
Ni vet: I premiärupplagan 2014 hade jag en av få runner’s high-dagar i mitt liv men la bort drygt en kvart på en felspringning (2,5 kilometer och 100 höjdmeter nedför Kilsbergskanten), och sedan har bedrövelserna kommit slag i slag på leden vilket gjorde att jag trots allt aldrig lyckats bättra perset från debuten.
Men i år skulle det ske, och målet var inte bara att springa snabbare än 2014, utan att springa bättre än 2014 (alltså sänka perset med mer än den kvart jag den gången sprang fel).
Problemet var bara att jag inte var återhämtad från de 10 000 höjdmeterna i The Hill marathons tre veckor tidigare, där låren fick sig en rejäl omgång för att sedan bli totalt sönderslagna i Run of mine helgen därpå. Mot bättre vetande hade jag dessutom klämt in två riktigt hårda intervallpass på löpband veckan efter Zinkgruvan, och först därefter släppt upp och vilat ut.
På morgonen före starten i Digerberget kändes benen ändå fräscha (förutom att jag var rejält stel i högra höftböjaren när jag klev ur bilen på parkeringen), och första kilometerna joggade jag med i en grupp närmast bakom Johan Ingjald som skuttade iväg i en helt egen fart.
Men ganska snart, efter fyra–fem kilometer, började jag känna av låren. Baksidorna först, med begynnande stelhet och lättare krampkänning, och sedan också framsidorna. Vart ska det här ta vägen, tänkte jag, och började oroa mig för ett nytt misslyckande på leden. Men jag kunde ändå hålla den fart jag tänkt mig, och när jag skuttade förbi de båda ställen där jag tvingades ta toastopp i skogen i fjol (innan jag bröt i Mogetorp med totalt maghaveri) var jag glad för att magen i varje fall fungerade som den skulle (liksom i Ultravasan i fjol hade jag bestämt mig för att skippa att äta längs banan och nöjde mig med sportdryck och vatten vid de tre vätskestationerna plus langning på ytterligare tre ställen).
Och känslan i benen blev inte så mycket värre, även om det kändes som att konstant springa med handbromsen i. Att jag inte hade någon som helst spänst visade sig i att jag återkommande inte orkade lyfta benen över stenar och grenar utan slog i fötterna, rev sönder skorna och gick omkull vid två tillfällen (dels precis före Mogetorp, dels på toppen av Rusakulan).
Ned till Mogetorp var jag tolfte man (13:e totalt, Johanna Gelfgren var urstark hela dagen och stack iväg till en storseger i damklassen, som totalfemma), och strax därefter skuttade västeråsaren Daniel Billström förbi på ett hygge. Jag tänkte först släppa honom – det gick för fort, och pulsen närmade sig 85 procent av max – men beslutade mig för att jag nog behövde lite draghjälp om jag skulle klara målsättningen på 4.44. Fyra–fem kilometer vågade jag hänga – och prata erfarenheter, Daniel hade sprungit en del spännande lopp i Italien och Schweiz – innan jag lät honom gå. I det läget hade också Thomas Östlundh och Björn Eriksson passerat, och jag var nere på 15:e plats av herrarna när jag passerade halvvägs efter 24 kilometer på 2.15.
Strax innan toppen på Rusakulan kom jag förbi Jonas Janegren, som hade varit ett par minuter före i Mogetorp men nu gick i uppförsbacken, men i stället dök Johan Röjler, som gjort en medvetet lugn öppning, strax upp där bakom.
Jag kollade mycket på pulsklockan nu (fast inte ner genom Trolldalen förstås, där måste man ha full fokus på stenarna, och där försökte jag gasa lite för att inte släppa upp Röjler för snabbt), och försökte dels att hålla pulsen uppe (i början handlade det om att hålla den nere, men när man börjar bli trött är det lätt att bli bekväm, och då handlar det snarare om att fortsätta se till att man ligger på rätt arbetspuls) och dels kolla tiderna så att målsättningen hölls vid liv.
Efter att ha blivit omsprungen av tio man och bara tagit en enda sedan elljusspåret i Digerberget hade jag börjat tro att det skulle bli en sådan där dag där man bara tappar och tappar och tappar – men i uppförsbacken mot Blankhult (där benen fortfarande kändes ungefär som i backarna efter sju kilometer, stela så in i helvete men ändå funktionsdugliga) började det plötsligt vända. Magnus Hjelmér stod och pinkade i en buske och lät mig passera och Henrik Vuorinen stod i vätskestationen och beklagade sig över uppförsbackarna.
När Röjler väl kom ikapp, inte så långt före Göljan, kunde jag inte följa en enda meter, men men i grusbacken upp mot Östra Ånnabosjön hade Björn Eriksson parkerat och någonstans mellan Blankhult och Ånnaboda (jag minns inte var) plockade jag Andreas Wahlstedt också.
Jag hade ingen fart att tala om, var så långt ifrån en runner’s high-dag man kan komma, men malde ändå på i något som måste ha varit ett hyggligt tempo (och jag går aldrig i uppförsbackar på så här korta lopp, ett beslut jag höll ända fram till den slalombacken). Väl i Ånnaboda hade jag bara en vag uppfattning om att jag borde ha plustid på 4.44-målet, som jag milen tidigare hade varit beredd att ge upp (”går jag bara under 4.59 är det godkänd”, intalade jag mig själv, men slog sedan bort tankarna med att jag ju faktiskt borde spänna bågen och se om det skulle gå att press de här sura benen mot 4.44 ändå).
Mellantiderna visar så här i efterhand att Hjelmér hade legat sekunder bakom mig sedan hans kisspaus före Blankhult, och på Ingjalds film ser man hur han ger sig av på den avslutande sexkilometersslingan tätt bakom mig. Nu var jag inte fräsch alls längre, benen ville inte lyfta sig, men på asfalten gick det ändå att hålla under sex minuter per kilometer (min vaga uppfattning var att jag med tidsbufferten jag byggt upp skulle klara målet om jag snittade sju minuter per kilometer härifrån). Jag höll löpsteg hela vägen upp till Falkaberget, men har ett luddigt minne av att Hjelmér ändå var före på grusvägen ned mot slalombacken (hade han passerat på stigen före Falkaberget, eller minns jag fel; hur som helst visar mellantiderna att jag var i botten av backen 49 sekunder före honom).
22-årige Linköpingslöpare Gustaf Sundbüe (när jag var 22 hade jag inte börjat springa!) gick i backen (det skulle ju inte jag göra!). Han hade varit över sju minuter före mig i Blankhult, men var nu bara 40 sekunder före, och jag var ikapp före första riktiga branten. Men där tog benen slut, och jag fick kapitulera och börja gå för första gången. ”Det här var inte alls planerat, här skulle vi ju springa!”, ropade jag till Gustaf som inte fick fram så mycket till svar.
Tre korta gångsekvenser fick det bli i backen, men sista branten upp till Storstenen höll jag löpsteg (”jag behöver ändå inte uppförsbenen mer!”) och höll på att storkna av mjölksyra när jag stapplade över stenhällen på toppen till glädje för ett par som satt där och fikade.
Klockan visade 19 minuters marginal till målet, och härifrån vet jag ju att det är max 2,5 kilometer kvar. Bara jag fortsatte röra mig skulle det gå, men jag andades ändå inte ut förrän jag var nere på asfalten, hade svängt runt sjöändan och såg på klockan att jag alltjämt höll 5.30-fart per kilometer på det här underlaget. Efter fyra timmar och 30 minuter vågade jag äntligen börja tro på att det skulle gå vägen. Slappna av och njuta. Eller ja, trots att jag inte för fem öre brydde mig om placeringar i det här loppet började jag kolla bakåt (”det vore ju onödigt att släppa om Sundbüe eller Hjelmér nu!”).
Målrakan var precis lika lång som den alltid är (eftersom jag missade att de ändrat den, att man skulle ta vänster lite tidigare och tjäna några meter), men jäklar va nöjd jag var när klockan i mål stannade på 4.37.04. 7,5 minuter bättre än målsättningen, nästan 23 minuter bättre än personliga rekordet. Därtill en åttondeplats av herrarna (nia totalt).
Det här var en dag man verkligen borde ha njutit ute i skogen: Det var höstens vackraste väder med klarblå himmel, vindstilla, en sista pust av sommar och nästan 20 grader. Men jag hade legat på hög anspänningsnivå hela dagen, jagat tider, haft en snittpuls på 83 procent av max över 277 minuter.
Och låren? Tja, de var allt stelare, men fortfarande ändå funktionsdugliga när jag staplade genom målområdet, fick en vegetarisk hamburgare och en varm dusch.
Så mycket njutning blev det inte under loppet, men efteråt har jag njutit i fulla drag, i flera dagar. Jag är sjukt nöjd, och ganska mätt på att jaga tider på den här leden. Nästa år ska jag nog springa Bergslagsleden ultra bara för att det är så kul och fint och världens bästa lopp; och ta ikapp all den där njutningen som jag missade i år.
Men när jag summerar årets Bergslagsleden ultra så är det med en enorm känsla av revansch, och som en av mina främsta krigarinsatser genom åren (jag har en del bättre lopp när jag haft riktigt bra dagar, som på Ultravasan i fjol, men aldrig sprungit så bra på en dålig dag).
Tack Johan och Erik och alla andra i arrangörsstaben för en fantastisk tävling, och tack Maria och Jon för langning och support!

Bergslagsleden ultra
Så här spänstig var jag före start. Inte efter målgång. Nej, inte ens efter fem kilometer. Foto: Maria Åström
Bergslagsleden ultra
Strax före Mogetorp. Strax efter första vurpan. Björn Eriksson på väg ikapp. Foto: Martin Nilsson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
Kommande mållopp:
Kullamannen Crazy 88 2019
Bergslagsleden ultra 2020 (om det blir av!)

Helgen som gick: Tisarens historiska SM-medalj, Fahlins comeback, Wengelins cupseger, tre löptävlingar i länet och dubbla dubbelsegrar i Stockholm

Det blev av olika anledning (tidsbrist!) inget bloggat i helgen, så här kommer en snabb uppdatering av vad som egentligen hände.

Avslutande SM-helgen i orientering
Vad: Medeldistans-SM på lördagen (kval fredag) och stafett-SM på söndagen.
Resultatlista medeldistans och stafett.
Bästa länsresultaten: Tisaren tog klubbens första medalj genom alla tider i damernas stafett-SM (trots att största stjärnan Lilian Forsgren, som var fyra i medeldistansen, inte kom till start) efter att Josefin Tjernlund spurtat ned IFK Lidingös Anna Bachman. Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson la grunden till den historiska medaljen.
Notera: På herrsidan blev det dubbla femteplatser, men inga medaljer i stafett-SM. Hagabys förstagubbe Per Carlborg tappade nästan 5,5 minuter på täten (Stora Tuna, som höll i och vann) på förstasträckan, men Filip Dahlgren var snabbast av alla på andra (med över halvminuten!) och plockade upp laget från 43:e till sjunde plats, och Martin Regborn tog sedan laget in i medaljstriden, men fick ge sig med sex sekunder mot IFK Göteborgs Max Peter Bejmer i bronsuppgörelsen. Tisarens lag låg efter Filip Jacobssons och Gustav Hindérs insatser trea inför sista sträckan, men Oskar Andrén kunde inte följa Bejmer och Regborn och laget blev femma. I medeldistansen gjorde Regborn precis som på förra veckans långdistans ett starkt kval som följdes av bommar i finalen (i långdistansen hade Regborn den bästa ”bomfria” tiden, uträknat av Winsplits). Den här gången blev det en niondeplats. ”Bom i början, blev ikapplöpt av Albin (Ridefelt) med 2 min och la ner loppet med tanke på kommande världscup”, skriver Regborn på Strava. Tisarens stafettlöpare Josefin Tjernlund, Lovisa Persson och Ellinor Tjernlund slutade 15:e, 23:a och 26:a, medan Filip Jacobsson och Gustav Hindér blev 25:a och 30:e. Oskar Andrén missade A-finalen efter succén med en femteplats i norska mästerskapen på samma distans förra helgen (och maratondebutsuccén helgen dessförinnan). Jonatan Gustafsson (sexa i H20) och Valter Petersson (sjua i H18) var som vanligt bäst av länets juniorer.

Grand Prix International d’Isbergues
Vad: 122 kilometer lång cykeltävling på den tredje högsta internationella nivån (UCI 1.2) där Emilia Fahlin gjorde comeback över tre månader efter sin senaste cykeltävling (på grund av huvudskada efter krasch på träning).
Resultatlista.
Vinnare och Fahlins resultat: Den tolv cyklister stora tätgruppen sprack av i slutet, och nederländska Christine Majerus vann spurten närmast före Fahlins teamkompis Clara Copponi, Frankrike. Fahlin blev nia, tolv sekunder bakom.
Notera: Fahlins lag, FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope, dominerade tävlingen som inte lockade så många andra högprofilerade team (delvis eftersom den inte är på så hög nivå, delvis för att VM startade i går). FDJ hade därför fem cyklister bland de nio främsta, vilket man mycket sällan ser i cykelsporten. Fahlin var nöjd efteråt, och verkar ha bestämt sig för VM-start även om det ännu inte kommit något definitivt besked:
– Det gick bättre än vad jag hade trott. Jag kunde sitta med rätt så långt upp när det var lite kuperat och göra det jobbet jag skulle. Jag har inte pratat med förbundskaptenen än, utan vi skulle höras i morgon, så vi tar nog beslutet då. Men personligen hade jag tyckt att det hade varit skitkul att få så mycket tävlingar som det går att få, sa hon till SVT i går.
Efter VM återstår två tävlingshelger den här säsongen: I Italien 5–6 oktober (Giro dell’Emilia och GP Bruno Beghelli) och i Kina 22 oktober (Tour of Guangxi).

Bergslagsleden ultra
Vad: 48 kilometer långt traillopp (mestadels) på Bergslagsleden, med start i Digerberget utanför Nora och mål i Ånnaboda.
Resultatlista.
Vinnare och bästa länslöpare: Stockholmaren Johanna Gelfgren tog revansch för fjolårets andraplats och sprang hem segern på 4.18.30 – men missade Beata Falks banrekord med 18 sekunder. Petra Hanaeus, som tagit jättekliv framåt i år, var tvåa på 4.45.09. Ärlas Simon Karlsson kapade nio minuter på sin fjolårstid, då han blev trea, och vann nu 15.40 före Almbus Josef Sandell.
Notera: Therese Fjordäng låg trea inledningsvis, men fick ge sig med 3,5 minuters marginal till Mia Gyllebring i kampen om sista pallplatsen. Johan Ingjald tog starten och var var med i pallfajten halvvägs, men föll tillbaka till en femteplats. Johan Röjler gjorde första tävlingen efter Ö till ö-debuten, och sprang hem en sjundeplats. Och själv blev jag åtta, en racerapport kommer!

Wadköpingslöpet
Vad: 9,5 kilometer långt traillopp i terrängen runt Karlslundsspåret.
Resultatlista.
Vinnare: Mattias Nätterlund tog sin första seger sedan comebacken, på 44 blankt, 1.15 före klubbkompisen (i Örebro AIK) Jonathan Kandelin som i sin tur var 19 sekunder före Per Sjögren (som ju inte gör så många tävlingar numera). Arrangörsklubben Karlslunds egen Lena Hasselgren Lindsten hade ännu större segermarginal – 1.17 – till Therese Persson när hon vann på 56.54. Nathalie Karlsson trea, 3.18 bakom.
Notera: Almbys Rihards Darzins, som är en av Sveriges bästa döva orienterare med SM-guld i sprint och VM på meritlistan i sommar, fullföljde som ende löpare dubbeln med Bergslagsleden ultra på lördagen och Wadköpingslöpet på söndagen. Han slutade 21:a på leden på 5.17.49 och 15:e i löpet med 56.12.

Hallbyrundan
Vad: Nio kilometer långt kortlopp på lördagen och 20 kilometer långt crosscountrylopp på söndagen, i Jönköping, som avslutande tävlingar i mountainbikens Sverigecup.
Resultatlista lördag och söndag.
Länsresultat: Matthias Wengelin slutade tvåa på lördagen och trea på söndagen, 0,5 respektive 50 sekunder bakom dubbelsegraren Emil Lindgren, och säkrade därmed totalsegern i cupen.
Notera: Det här var frekvent tävlande Wengelins allra sista tävling för säsongen (han har bland annat hunnit köra hem dubbla SM-guld). ”Nu ska det bli skönt att ta det lite lugnt utan tävlingar, istället är det två fina helger ihop med Mountainbikeskolan på G i Hellas”, skriver Wengelin på sin blogg.

Stockholm actionrun
Vad: Åtta kilometer långt hinderbanelopp, med 40 hinder, enligt samma koncept som tidigare genomförts i Örebro.
Resultatlista.
Länsresultat: Det blev dubbelt Örebro på både dam- och herrsidan i Stockholm actionrun. Siri Englund vann 26 sekunder före Sara Forsström medan Englunds sambo Cimmie Wignell vann 23 sekunder före Forsströms sambo Martin Bäckström. Alla andra var över tre minuter bakom, på både herr- och damsidan.

Örebro parkrun
Vad: 122:a upplagan av femkilometerstävlingen lockade 93 löpare som stod över Bergslagsleden ultra som avgjordes samtidigt.
Resultatlista.
Vinnare: Bella Lagrange (21.56) och Conrad Granath (18.33) var snabbast den här veckan.

Helgens höjdare – orienterings-SM med medaljchanser, dubbla trailtävlingar och Emilia Fahlins comeback

1) Orienterings-SM
Medeldistans med kval i dag och final i morgon, stafett på söndag. Jag skrev en hel del inför redan i gårdagens blogginlägg. Det vankas medaljchanser både på medeldistans (Martin Regborn) och i stafett (Tisaren).

2) Bergslagsleden ultra och Wadköpingslöpet
Under lördagen är det dags för sjätte upplagan av ultraloppet mellan Digerberget och Ånnaboda, och på söndag är det dags för andra upplagan av trailtävlingen i Karlslundsskogen.
Till det sistnämnda har 10,5-kilometersloppet, över tre krävande 3,5-kilometersvarv, har jag inte fått tag i någon startlista, men av facebook- och instagramkommentarer att döma är det rätt bra uppställ. Dock inte topparna på herrsidan från i fjol i Jonatan Gustafsson (springer orienterings-SM i stället) som vann på 42.18 eller Erik Anfält (rehabar hälsporre) som var tvåa, sju sekunder bakom. Fjolårssegraren Karin Forsberg (på 48.31), som smugit igång efter sina skadeproblem och bland annat var med och förde upp KFUM Örebro i lag-SM-kvalet i friidrott, är dock ett möjligt namn till start liksom fjolårstvåan Frida Nilsson (på 52.51) som vann Askermountain mudrace i söndags.
Till Bergslagsleden ultra är startlistan publicerad, och där sticker fjolårssegraren Han var bara 5,5 minuter från Erik Anfälts banrekord då (3.44.13 på honom då, 3.38.56 på Anfält 2017) och lär då som nu jagas av Markus Living och Björn Morén (ingen av de tre är från länet), men också av örebroaren Johan Ingjald som den här säsongen tagit stora kliv framåt på förvisso kortare distanser.
Täbys Johanna Gelfgren, som sprang ifrån mig på Swedish alpine ultra, var tvåa bakom Beata Falk i fjol (på 4.36.46 vilket var under det tidigare banrekordet men över 18,5 minuter sämre än Falk) och har tagit jättekliv framåt i år, så hon får gälla som favorit. Kajsa Rosdal var femma i fjol och har god chans att bli bästa länslöpare i år.

3) Emilia Fahlins comeback
I onsdagens blogginlägg gick jag igenom alla förutsättningar inför Örebrocyklistens comeback i Grand Prix International d’Isbergues. Det allra mest spännande är förstås om hon efteråt kommer att välja att köra VM – linjeloppet avgörs redan nästa lördag – eller inte.

Starkt uppställ i orienterings-SM – vad går Andrén för i Sverige och är det i år Tisaren tar SM-medalj?

I morgon eftermiddag drar säsongens sista SM-helg i orientering igång med medeldistanskval. På lördag avgörs finalerna, och på söndag är det stafetter.
Det är fullt uppställ från länshåll (förutom att Filip Dahlgren inte heller den här helgen är anmäld, åtminstone inte till medeldistansen) med höstens världscuplöpare Martin Regborn, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren i startlistan samt Oskar Andrén, som blev femma på Norges medeldistansmästerskap förr helgen, i en intressant start. Han har ju haft två succéartade helger i rad med maratondebut och tre NM-distanser, men vad räcker formen till med svenska orienteringsmått?
Men de är långt ifrån ensamma om att springa medeldistanskvalet, även Tisarens Andrea Svensson, Ellinor Tjernlund, Daniel Attås, Lovisa Persson, Rebecka Nylin, Filip Jacobsson, Gustav Hindér, Ellinor Eriksson, Erik Lindgren, Erik Fenrlund, Olle Josarp och Johan Aronsson, Hagabys Josefine Wallenhammar, Per Carlborg och Johan Persson, Milans Josefin Erlandsson och Saga Sander, och KFUM Örebros Jacob Eriksson är anmälda.
Hur stafettlagen kommer att formeras är inte klart, man får faktiskt ändra ända in på söndagsmorgonen (mot en extra avgift). Tisaren har bara en stafett-SM-medalj i historien, ett silver på herrsidan 2003, men deras starka damlag var fyra både 2016 och i fjol och har varit topp tio alla gånger utom en (som de tagit sig i mål) sedan 2008. Är det i år medaljen kommer?
På herrsidan är Hagabys chanser förstås avhängiga av om Dahlgren kan springa eller ej.
Världscuptävlingarna i Schweiz avgörs redan nästa helg, och säsongen avslutas i Kina en månad senare.

Här är banan, lagkamraterna och motståndarna för Emilia Fahlin i comebacken

På söndag gör Emilia Fahlin äntligen comeback efter den huvudskada hon ådrog sig när hon kraschade på träning i maj. Jag pratade med henne när comebacken blev känd förra veckan (läs artikeln här), och nu finns all information om Grand Prix International d’Isbergues ute på tävlingens hemsida. Det handlar om en tävling på den lägsta av de tre internationella nivåerna, och det är andra gången tävlingen, som avgörs utanför Calais i norra Frankrike, körs (herrarna har dock kört 72 upplagor genom åren).
Fahlin kommer att köra tillsammans med australiska Lauren Kitchen (som har nummer ett på bröstet och väl därmed får ses som den laget kör för i den här tävlingen, om det inte spritter oväntat mycket i Fahlins ben efter den långa frånvaron), tyska veteranen Charlotte Becker, 20-åriga franskan Clara Copponi, som anslöt till teamet den 1 augusti och därför aldrig tävlat med Fahlin tidigare, och ytterligare tre franska cyklister i Eugéne Duval, Maélle Grossetete och Marie Le Net. Det är alltså FDJ Nouvelle Aquitaine Futuroscopes preliminära uppställning i tävlingen.
Laget bör ha stor chans till framgång, för det är få topplag (ytterligare sju med UCI-status, därbakom semiprofessionella, nationella lag) och ännu färre toppåkare som ställer upp i en tävling på den här nivån så här nära ett världsmästerskap (ja, VM startar ju officiellt just på söndag, även om damernas linjelopp körs först nästa lördag). Jag kan ärligt säga att jag inte hittar ett enda namn i startlistan, utanför FDJ:s lag, som jag känner igen. Men det behöver ju inte betyda att det inte finns en hel del dugliga cyklister i klungan.
Tävlings centralort är Isbergues, och den startar med ett 95 kilometer långt varv med runt 175 meter mellan lägsta och högsta punkten och en hel del rätt branta backar på runt 50 höjdmeter åt gången. Den avslutas med tre varv på ett tolvkilometersvarv med några småknölar, men sista tre kilometerna in mot mållinjen är platt eller lätt utför. Totalt blir det 134 kilometer med start 10.45 och beräknad målgång 14.15–14.30. Räkna inte med någon tv-produktion.
Beroende på känslan under tävlingen kommer Fahlin ta beslut om start i VM nästa lördag.