Racerapport: The Hill marathons 2019

Kan det värsta loppet du sprungit också varit det bästa? Nå, självklart kan man lida sig till en seger. Eller springa något riktigt trist betonglopp men ändå ha sitt livs ben.
Men The Hill marathons i Sulvik utanför Arvika är inget av det. Det är värst eftersom de erbjuder en brutal bana. Det är bäst eftersom det inbjuder till kamp och kamratskap. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att loppet gör en till en bättre människa.
Nå, jag sprang The Hill för första gången 2017. Fascinerades av den genomtrevlige, urvärmländske arrangören Remy Brändefalk och det Barkleyinspirerade loppet (inte vad gäller banans upplägg, utan i allt runt omkring, från bommen och registreringsskyltarna till tapouten och ödsligheten). Valde då den enkla vägen ut och sprang den ”korta” banan som bara bestod av 63 backar (43,8 kilometer med 4 000 höjdmeter som enligt min klocka var 46,5 kilometer med 5 592 höjdmeter) mot den riktiga distansen på 50 miles (7 200 höjdmeter som nog var över 9 000). Jag älskade konceptet, men hade tyvärr ingen möjlighet att springa i fjol. Men i år kunde inget stoppa mig, och den här gången fanns bara 50-milesdistansen på programmet, så då behövde man inte ens fundera på något annat.
Remy skruvar på banan och konceptet varje år. 2016 var stavar tillåtna, 2017 sprang vi utan, 2018 användes flera olika backar plus några planare sektioner däremellan och i år bestod banan av två backar: Först 72 varv i ”ursprungsbacken” (en mycket brant skogsbilväg samt en kort avslutning på stig på toppen för totalt nästan 70 höjdmeter per 690-metersvarv vilket ger drygt 20 procents lutning i snitt), därefter 30 varv i en obanad slinga (drygt 165 höjdmeter per 1 000-metersvarv för 33 procent i snittlutning). Totalt alltså 80 kilometer och 10 000 höjdmeter uppför och 10 000 höjdmeter nedför. Inte en platt centimeter på hela banan. Ett konstant nötande på lårens och pannbenets alla sidor.
Vi var elva till start, och efter att tältet slagit upp och Remy blåst i en visselpipa för att indikera att en timme återstod till den på förhand hemliga starttiden käkade jag lite, ställde iordning allt vid start/mål/vändpunkten på toppen av första backen och satte på buffen. Prick 19.00 störtade jag först nedför backen (man har väl varit här förut!) och sprang 30-talet meter för långt, ned till den gamla vändpunkten (suck!), och så var jag sist när vi vände för att gå uppför backen för första gången.
Min taktik var enkel: Jag sprang allt jag hade nedför (även om jag aldrig hade sett den andra banan förstod jag att den inte skulle vara springbar, så jag behövde inte spara på springmusklerna till senare) och gick lugnt uppför (gå-i-uppförsbacke-musklerna misstänkte jag däremot skulle behövas senare). Jag såg också till att inte ödsla någon som helst tid i varvningen. De varv jag behövde något rafsade jag med mig det, rann ned för backen och åt (matlåda/gel/chocklad), drack, smsade coachen och bytte tröja i uppförsbacken då det ändå gick lugnt. Jag törs säga att jag var snabbast av alla nedför (jag sprang nämligen flera gånger om de som låg före mig i tävlingen, för att sedan åter bli varv, med marginal, uppför) men i princip långsammast uppför.
Inledningsvis låg jag fyra tillsammans med två andra löpare, men på varv åtta stack min Säfsen sommarbackyard-kombattant och med-degerforsare Filip Andersson iväg. Plötsligt var han ett halvt varv före, men jag försökte hålla mig kall och tänka på att loppet är långt.
Jag kände mig stark, exekverade taktiken och låg länge femma. I täten skuttade Sofia Smedman och Viktor Stenqvist iväg. De två var de enda som höll löpsteg även uppför. Jonne Lövkvist låg tätt bakom men klev av efter 25 varv. Då var jag fyra. Efter 35 började jag ta in på Filip, vars fart utför dämpats (men han var fortfarande betydligt snabbare än mig uppför), och efter 40 var jag ikapp. Jag tror att han stannade och åt eller så därefter, för ganska kvickt, runt varv 50, var tre–fyra varv före. Någonstans började också Sofia få problem, och med några få varv kvar i första backen hade jag tagit tillbaka ett gäng varvningar, sprungit ifrån och förbi och kommit ikapp i rygg, ett varv före.
Sofia pratade om att det var nog, att hon ville bryta. Jag försökte peppa, ”du måste åtminstone prova ett varv i den andra banan!”, men hon var benhård. Jag var klar med första backens 72 varv på 7.59.34 efter en liten smygspurt på sista varvet för att klara åtta timmar (vilket meningslöst mål!). 2017 års distans på 63 backar passerade jag på 6.52 (två timmar och 50 minuter snabbare än den gången, då vi förvisso sprang under en obarmhärtig sol på sommarens varmaste dag), vilket gjorde mig något orolig över att jag öppnat för hårt.
Mina splittider per fem backar var 29–30–31–32–33–34–32–32–33–36–36–36–37–38 minuter plus 14 minuter för de två sista backarna. 6.40-snitt per backe efter att ha startat i 5.48-snitt men tappat till 7.36 där tidsspillan förklaras av flera saker: Trötthet, mörker (starten gick 19.00, solen gick ned vid 21) och mer vikt vid energiintag.
Viktor var fem varv före mig när han övergick till andra backen, och jag får erkänna att jag blev lite skrajsen när jag kom dit och såg att han inte markerat mer än ett kryss i sin ruta vid den nya vändpunkten. Jag hade ju haft att göra med slutet av första banan i nästan 40 minuter när jag kom dit. Jag pekades ned för några klipphällar av Remy med orden ”det är väldigt bra snitslat, det går inte att komma fel” och var omedelbart vilse i kolmörkret. Letade mig fram nedför såphala stenblock, genom meterhög sly, förrädiskt mossbeklädda hällar och täta gransnår. Allt i en snittlutning på 33 procent. Totalt obanat. Highfivade med Viktor som var på väg uppför andra gången. Var helt borta i botten av banan, där snitslarna försvann i vad jag senare upptäckte var en tvär vänstersväng. Touchade vändningstejpen och började leta mig uppför. Mötte Viktor alldeles för snabbt. Gick snett i värsta blockpartiet, hamnade i en urskog. Såg Viktors pannlampa på väg uppför för tredje gången (jag var ute på första varvet), och hittade rätt när han var i jämnhöjd (men 50 meter bort i sidled). Hängde med Viktor på hans fjärde varv (mitt andra) och försökte memorera banan. Fick snart släppa hans rygg igen, men började till slut hitta runt.
I den här banan fanns bara en taktik: Konstant rörelse. Ingen jävla tid i vändningszonen. Bara på’t igen. Mala på. Någon meters jogg i botten av banan, annars konstant, malande gång. På två ben, på alla fyra. Man drar sig upp i träden som står på sidan, krälar över stenhällar under vindfälle, klättrar på stenhällar.
Filip kom när jag var på väg ut på fjärde varvet och hängde på utför. Leonora Johnsson, som i det här läget är bästa dam efter att Sofia hållit sitt ord och klivit av, ansluter när jag avverkat sex rundor. Malin Vestli och Jonas Jonson, som hållit ett fint, konstant tempo, kommer en stund senare. Och strax därpå dyker även Niklas Lundgren upp.
I ungefär tio varv känner jag mig relativt fräsch, även om Viktor springer åttor runt mig och varvar mig de gånger han inte bestämmer sig för att ligga i rygg och snacka lite (tack för de stunderna, Viktor!). Efter 15–16 varv börjar energin dock definitivt att tryta. Och det är inga korta varv i den här banan. Slutet gick inte att se i det läget.
De fem första varven (totalt fem kilometer), helt i mörker gick på 1.36 (19.12-snitt), nästa fem, delvis i mörker på 1.28 (17.36).
Niklas berättar att han sovit två timmar, men väl i banan är han en gasell utför och en bergsget uppför. I börjar räknar jag i huvudet att han nog gör sin varv på tolv minuter, och jag tänker att jag verkligen inte har råd att tappa fart om jag ska kunna hålla andraplatsen (Filip tappade inledningsvis lite på mig, och även om han i det här läget håller minst samma fart som jag så har han inte tempo för att kunna gå om, resonerar jag).
Niklas lovar på hedersord att han snart säkert får en svacka och att han inte kommer hinna ikapp, men han bara matar på. Först när jag når 24:e varvet och han fortfarande har tolv kvar (dubbelt så många som jag) känner jag mig säker på att det ska gå om jag inte skadar mig. Men jag fortsätter hålla taktiken. Inga stopp, bara mata på.
I dagsljus: 1.26 på varv 11–15, 1.25 på varv 16–20, 1.27 på varv 21–25, 1.33 på varv 26–30. Totalt 8.55 på de tre milen (5 000 höjdmeter) i den obanade backen, och en negativ splitt med 4.30 på första halvan och 4.25 på andra (tack vare felspringningarna i mörkret, men ändå!).
Viktor tog mål som segrare på osannolika 14.58 (då hade jag fortfarande sju varv kvar!) och vann med över två timmars marginal till mig på 17.01 (7.59 i första backen, sju minuters överflyttning, 8.55 i andra backen).
Jag är otroligt ödmjuk inför Viktors prestation, inte minst som jag är extremt nöjd med min egen. Jag la en plan och utförde den till 100 procent. Energimässigt, taktiskt, rubbet. Jag åt (snickers, rabarberkräm, pasta, yoghurt, några gels) och drack (sportdryck, vatten, vätskeersättning, äppeljuice, Pepsi, kaffe) enligt plan (tja, magen sa stopp för mat efter 15 timmar, men så långt hade jag ätit som en klocka varje heltimme). Allt satt.
Filip hittade tävlingsdjävulen på slutet och var exakt ett varv före alltjämt starkt spurtande Niklas på 17.51 i kampen om tredjeplatsen. Niklas fyra på på 18.05, Leonora femma på 18.54 och därmed första dam genom tiderna att fullfölja The Hills 50-milesdistans. Jonas och Malin delade sjätteplatsen på 21.30. Tom Johnson körde tolv varv i andra backen – otroligt strongt efter att ha fått problem tidigt i första – och Jesper Flink körde tre, i sandaler. Själv bytte jag vanliga springskor mot metalldubbade efter att ha halkat nedför första varvet av andra banan. Ett väldigt bra val, med facit i hand (och jag hade med dem i väskan som stod på toppen, så bytet kostade bara en minut, på sin höjd).
När jag satt på en stol på toppen (första gången jag satt ned på 17 timmar) efter målgång och blickade ut över Glafsfjorden fick jag tårar i ögonen. Man hinner träna ganska många backpass inför ett sådant här lopp, hinner gå igenom rätt mycket tvivel, och någonstans övervinner man sig själv. Det är roligt nästan jämt, men det är också det mest brutala man utsatt sin kropp för, och när det till slut inte är lika kul längre så är det i varje fall fortsatt lärorikt. Man tänjer sina gränser, man förflyttar dem. Och man gör det tillsammans. Den här gången var vi elva, plus Remy (han kvalar in på topp ett av lopparrangörer jag känner), som vågade livet, och sju av oss vann en målgång men alla fick minnen för livet, nya vänner och en prisplakett i Glavaskiffer. Många klyschor på en gång, men jag älskar verkligen det här loppet. Det värsta kan också vara det bästa!
Tack till alla som var med, till Regina som kom och supportade på slutet (kaffe!!) och som bar ned alla mina grejer till bilen efteråt (jag hade aldrig klarat det själv!). En sann historia: Helgens högsta puls uppnådde jag när jag kånkade upp alla grejer till startplatsen före loppet.
Jag kommer så gärna tillbaka en annan gång, Remy!

Jonas Brännmyr
Jonas Brännmyr i The Hill marathons 2019. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon 2012 (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2019

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *