Racerapport: Bergslagsleden ultra 2019

Det bestående minnet från Bergslagsleden ultra 2019: Att springa med handbromsen i.
Den bestående känslan: En enorm lättnad och glädje efter så många misslyckanden i just den här tävlingen.
Ni vet: I premiärupplagan 2014 hade jag en av få runner’s high-dagar i mitt liv men la bort drygt en kvart på en felspringning (2,5 kilometer och 100 höjdmeter nedför Kilsbergskanten), och sedan har bedrövelserna kommit slag i slag på leden vilket gjorde att jag trots allt aldrig lyckats bättra perset från debuten.
Men i år skulle det ske, och målet var inte bara att springa snabbare än 2014, utan att springa bättre än 2014 (alltså sänka perset med mer än den kvart jag den gången sprang fel).
Problemet var bara att jag inte var återhämtad från de 10 000 höjdmeterna i The Hill marathons tre veckor tidigare, där låren fick sig en rejäl omgång för att sedan bli totalt sönderslagna i Run of mine helgen därpå. Mot bättre vetande hade jag dessutom klämt in två riktigt hårda intervallpass på löpband veckan efter Zinkgruvan, och först därefter släppt upp och vilat ut.
På morgonen före starten i Digerberget kändes benen ändå fräscha (förutom att jag var rejält stel i högra höftböjaren när jag klev ur bilen på parkeringen), och första kilometerna joggade jag med i en grupp närmast bakom Johan Ingjald som skuttade iväg i en helt egen fart.
Men ganska snart, efter fyra–fem kilometer, började jag känna av låren. Baksidorna först, med begynnande stelhet och lättare krampkänning, och sedan också framsidorna. Vart ska det här ta vägen, tänkte jag, och började oroa mig för ett nytt misslyckande på leden. Men jag kunde ändå hålla den fart jag tänkt mig, och när jag skuttade förbi de båda ställen där jag tvingades ta toastopp i skogen i fjol (innan jag bröt i Mogetorp med totalt maghaveri) var jag glad för att magen i varje fall fungerade som den skulle (liksom i Ultravasan i fjol hade jag bestämt mig för att skippa att äta längs banan och nöjde mig med sportdryck och vatten vid de tre vätskestationerna plus langning på ytterligare tre ställen).
Och känslan i benen blev inte så mycket värre, även om det kändes som att konstant springa med handbromsen i. Att jag inte hade någon som helst spänst visade sig i att jag återkommande inte orkade lyfta benen över stenar och grenar utan slog i fötterna, rev sönder skorna och gick omkull vid två tillfällen (dels precis före Mogetorp, dels på toppen av Rusakulan).
Ned till Mogetorp var jag tolfte man (13:e totalt, Johanna Gelfgren var urstark hela dagen och stack iväg till en storseger i damklassen, som totalfemma), och strax därefter skuttade västeråsaren Daniel Billström förbi på ett hygge. Jag tänkte först släppa honom – det gick för fort, och pulsen närmade sig 85 procent av max – men beslutade mig för att jag nog behövde lite draghjälp om jag skulle klara målsättningen på 4.44. Fyra–fem kilometer vågade jag hänga – och prata erfarenheter, Daniel hade sprungit en del spännande lopp i Italien och Schweiz – innan jag lät honom gå. I det läget hade också Thomas Östlundh och Björn Eriksson passerat, och jag var nere på 15:e plats av herrarna när jag passerade halvvägs efter 24 kilometer på 2.15.
Strax innan toppen på Rusakulan kom jag förbi Jonas Janegren, som hade varit ett par minuter före i Mogetorp men nu gick i uppförsbacken, men i stället dök Johan Röjler, som gjort en medvetet lugn öppning, strax upp där bakom.
Jag kollade mycket på pulsklockan nu (fast inte ner genom Trolldalen förstås, där måste man ha full fokus på stenarna, och där försökte jag gasa lite för att inte släppa upp Röjler för snabbt), och försökte dels att hålla pulsen uppe (i början handlade det om att hålla den nere, men när man börjar bli trött är det lätt att bli bekväm, och då handlar det snarare om att fortsätta se till att man ligger på rätt arbetspuls) och dels kolla tiderna så att målsättningen hölls vid liv.
Efter att ha blivit omsprungen av tio man och bara tagit en enda sedan elljusspåret i Digerberget hade jag börjat tro att det skulle bli en sådan där dag där man bara tappar och tappar och tappar – men i uppförsbacken mot Blankhult (där benen fortfarande kändes ungefär som i backarna efter sju kilometer, stela så in i helvete men ändå funktionsdugliga) började det plötsligt vända. Magnus Hjelmér stod och pinkade i en buske och lät mig passera och Henrik Vuorinen stod i vätskestationen och beklagade sig över uppförsbackarna.
När Röjler väl kom ikapp, inte så långt före Göljan, kunde jag inte följa en enda meter, men men i grusbacken upp mot Östra Ånnabosjön hade Björn Eriksson parkerat och någonstans mellan Blankhult och Ånnaboda (jag minns inte var) plockade jag Andreas Wahlstedt också.
Jag hade ingen fart att tala om, var så långt ifrån en runner’s high-dag man kan komma, men malde ändå på i något som måste ha varit ett hyggligt tempo (och jag går aldrig i uppförsbackar på så här korta lopp, ett beslut jag höll ända fram till den slalombacken). Väl i Ånnaboda hade jag bara en vag uppfattning om att jag borde ha plustid på 4.44-målet, som jag milen tidigare hade varit beredd att ge upp (”går jag bara under 4.59 är det godkänd”, intalade jag mig själv, men slog sedan bort tankarna med att jag ju faktiskt borde spänna bågen och se om det skulle gå att press de här sura benen mot 4.44 ändå).
Mellantiderna visar så här i efterhand att Hjelmér hade legat sekunder bakom mig sedan hans kisspaus före Blankhult, och på Ingjalds film ser man hur han ger sig av på den avslutande sexkilometersslingan tätt bakom mig. Nu var jag inte fräsch alls längre, benen ville inte lyfta sig, men på asfalten gick det ändå att hålla under sex minuter per kilometer (min vaga uppfattning var att jag med tidsbufferten jag byggt upp skulle klara målet om jag snittade sju minuter per kilometer härifrån). Jag höll löpsteg hela vägen upp till Falkaberget, men har ett luddigt minne av att Hjelmér ändå var före på grusvägen ned mot slalombacken (hade han passerat på stigen före Falkaberget, eller minns jag fel; hur som helst visar mellantiderna att jag var i botten av backen 49 sekunder före honom).
22-årige Linköpingslöpare Gustaf Sundbüe (när jag var 22 hade jag inte börjat springa!) gick i backen (det skulle ju inte jag göra!). Han hade varit över sju minuter före mig i Blankhult, men var nu bara 40 sekunder före, och jag var ikapp före första riktiga branten. Men där tog benen slut, och jag fick kapitulera och börja gå för första gången. ”Det här var inte alls planerat, här skulle vi ju springa!”, ropade jag till Gustaf som inte fick fram så mycket till svar.
Tre korta gångsekvenser fick det bli i backen, men sista branten upp till Storstenen höll jag löpsteg (”jag behöver ändå inte uppförsbenen mer!”) och höll på att storkna av mjölksyra när jag stapplade över stenhällen på toppen till glädje för ett par som satt där och fikade.
Klockan visade 19 minuters marginal till målet, och härifrån vet jag ju att det är max 2,5 kilometer kvar. Bara jag fortsatte röra mig skulle det gå, men jag andades ändå inte ut förrän jag var nere på asfalten, hade svängt runt sjöändan och såg på klockan att jag alltjämt höll 5.30-fart per kilometer på det här underlaget. Efter fyra timmar och 30 minuter vågade jag äntligen börja tro på att det skulle gå vägen. Slappna av och njuta. Eller ja, trots att jag inte för fem öre brydde mig om placeringar i det här loppet började jag kolla bakåt (”det vore ju onödigt att släppa om Sundbüe eller Hjelmér nu!”).
Målrakan var precis lika lång som den alltid är (eftersom jag missade att de ändrat den, att man skulle ta vänster lite tidigare och tjäna några meter), men jäklar va nöjd jag var när klockan i mål stannade på 4.37.04. 7,5 minuter bättre än målsättningen, nästan 23 minuter bättre än personliga rekordet. Därtill en åttondeplats av herrarna (nia totalt).
Det här var en dag man verkligen borde ha njutit ute i skogen: Det var höstens vackraste väder med klarblå himmel, vindstilla, en sista pust av sommar och nästan 20 grader. Men jag hade legat på hög anspänningsnivå hela dagen, jagat tider, haft en snittpuls på 83 procent av max över 277 minuter.
Och låren? Tja, de var allt stelare, men fortfarande ändå funktionsdugliga när jag staplade genom målområdet, fick en vegetarisk hamburgare och en varm dusch.
Så mycket njutning blev det inte under loppet, men efteråt har jag njutit i fulla drag, i flera dagar. Jag är sjukt nöjd, och ganska mätt på att jaga tider på den här leden. Nästa år ska jag nog springa Bergslagsleden ultra bara för att det är så kul och fint och världens bästa lopp; och ta ikapp all den där njutningen som jag missade i år.
Men när jag summerar årets Bergslagsleden ultra så är det med en enorm känsla av revansch, och som en av mina främsta krigarinsatser genom åren (jag har en del bättre lopp när jag haft riktigt bra dagar, som på Ultravasan i fjol, men aldrig sprungit så bra på en dålig dag).
Tack Johan och Erik och alla andra i arrangörsstaben för en fantastisk tävling, och tack Maria och Jon för langning och support!

Bergslagsleden ultra
Så här spänstig var jag före start. Inte efter målgång. Nej, inte ens efter fem kilometer. Foto: Maria Åström
Bergslagsleden ultra
Strax före Mogetorp. Strax efter första vurpan. Björn Eriksson på väg ikapp. Foto: Martin Nilsson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
Kommande mållopp:
Kullamannen Crazy 88 2019
Bergslagsleden ultra 2020 (om det blir av!)

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *