van Sitteren persade som tvåa på Stockholm stadion (men tappade tempot mot distriktsrekordet på andra halvan) – och Sverigeeliten i medeldistans intar Transtensvallen (när DM på 10 000 meter skjuts upp)

Liduina van Sitteren hade gjort 35.09 (inofficiellt, i ett testlopp) och 35.28,8 (officiellt) på tio kilometer landsväg och 35.15,21 på 10 000 meter (på bana, alltså) inom loppet av fem veckor när hon gick ut på Stockholms stadion och attackerad Karin Forsbergs tio år gamla distriktsrekord på distansen (34.56,72) under Långlöparnas kväll. van Sitteren inledde riktigt starkt, låg första kilometerna i en klunga med klubbkompisen (i Örebro AIK) Fredrik Johnsson (som till slut landade på 34.08,30 – ett rejält pers) och passerade halvvägs på 17.25 enligt speakern (och hade alltså råd med 17.30 på andra halvan). I det läget hade hon fått släppa Johnssons grupp och hamnat i ett gäng med bland andra Hässelbys Louise Wiker (den dubbla VM-löparen i maraton som kommer från Hällefors från början) och arrangörsklubben FK Studenternas Anna Jonsson, och från sjunde kilometern mattades tempot i den gruppen. van Sitteren spurtade ifrån Wiker med två sekunder på upploppsrakan och bröt mållinjen som tvåa (bakom Hässelbys Sanna Mustonen på 33.45,77) med tiden 35.05,68 (17.40 på andra halvan, alltså). Pers med nästan tio sekunder, alltså, och snabbare än i det där testloppet. Dessutom passerades Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg i genom tiderna-statistiken i distriktet (där van Sitteren nu är tvåa), och Linnéa Sennström på den svensk årsbästalistan (där van Sitteren nu är nia). Men till Forsbergs distriktsrekord saknades alltså nio sekunder. Förmodligen blir det en ny möjlighet att nå den tiden på SM i Uppsala i augusti, om inte förr (de 18 bästa löparna på årsbästalistan får springa i A-final, vilket van Sitteren ligger väldigt bra till för nu).
Wiker gick i mål på 35.07,74, vilket var hennes bästa tid på distansen sedan 2016. Hon var alltså trea av damerna. Johnsson var elva av herrarna, Björn Engqvist 23:a med perset 36.05,52 (det var första gången han sprang 10 000 meter på bana, han har sprungit 35.47 på landsväg).
Loppet går att se i efterhand här.

Tidigare i dag avslöjade (det är ett så fint rubrikord!) jag att Hallsberg fått en av tre rikstävlingar i medel- och långdistanslöpning (i Hallsbergs fall medeldistans) som Svenska friidrottsförbundet instiftat för att erbjuda tävlingsmöjligheter för eliten under den här speciella säsongen. Tävlingen kommer att arrangeras på Transtensvallen den 1 augusti, och tanken är att hela svenska eliten ska lockas delta. Det blir förstås ingen publik, men måhända tv-sändning.
– Det var Johan Wettergren och Ulf Friberg på friidrottsförbundets prestationscentrum som tog kontakt med Kroon, som tog det vidare till oss. Tack vare Mikael har vi en väldigt stark kultur kring medeldistans i klubben just nu, berättar KFUM Örebros ordförande Gustav Zetterlund i artikeln som ni får ta och läsa.
Att det blir Hallsberg, men med KFUM Örebro som huvudarrangör, beror på att löparbanorna på GIH inte duger för tävling, så klubben var tvungen att skaka fram ett alternativ i närområdet. Extra roligt är det ju att 800 meter finns med på programmet när KFUM:s egen Rebecca Högberg just nu toppar den svenska årsbästalistan på distansen (och är regerande svensk mästare inomhus).
Tävlingen kommer för övrigt lystra under namnet Närkeracet.

Att Närkeracet blir av på Transtensvallen den 1 augusti innebär också att DM på 10 000 meter, som skulle avgjorts där och då, förstås skjuts upp. Det hade det förmodligen gjort ändå, med tanke på vad som hänt med övriga tävlingar i långloppscupen under våren och sommaren.
Så här är läget i långloppscupen just nu:
Genomfört: Nora marathon (maraton-DM).
Uppskjutet: Korta terräng-DM (Vretstorp), Vintrosaloppet, DM på 5 000 meter (Glanshammar), DM på 10 000 meter (Hallsberg).
Inställt: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Rusakulan vertikal (genomfördes, men utanför cupen), Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Hälleforsterrängen, Rallarrundan, Lindesjönloppet, Fröviloppet, Semesterhalvmaran, Stripastafetten.
Kvar på programmet: Dalenrundan (26 juli), Wadköpingsloppet (23 augusti) Östansjöloppet (29 augusti), Norasjön runt (DM i halvmaraton; 12 september), Tarstaborgsrundan (27 september), Hostruset (3 oktober), Åstadsloppet (10 oktober), långa terräng-DM (17 oktober), Kilsbergsleden (31 oktober), Lucialoppet (5 december).

Redan för tre veckor sedan kom för övrigt den tråkiga nyheten att OK Milan ställt in alla resterande poängtävlingar, och därmed hela säsongen. Fram till dess var ju de sju första inställda, nu ströks även de fem sista. Även Lindebygdens och Järnbärarnas arrangemang Kopparbergsorienteringen, som i år skulle ha nationell tävlingsstatus med medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen 8–9 augusti har ställts in. Örebro parkrun är inställt även på lördag, men längre än så sträcker sig inte informationen i nuläget.

Löp-, cykel-, triathlon- och orienteringstävlingar i länet som hittills ställts in på grund av coronapandemin:
14 mars: Örebro parkrun.
19 mars: Veteranorientering, deltävling ett (Örebro).
21 mars: Örebro parkrun.
22 mars: Varvetmilen.
26 mars: Veteranorientering, deltävling två (Askersund).
28 mars: Örebro parkrun.
28–29 mars: Marsspelen.
2 april: Veteranorientering, deltävling tre (Örebro).
4 april: Örebro parkrun.
4 april: Startmilen (långloppscupen).
4 april: Lanna night trail (ersätts av öppen trail den 25 april).
7 april:
 Glanshammar terrängserie, deltävling ett.
11 april: Örebro parkrun.
14 april: Glanshammar terrängserie, deltävling två.
15 april:
 Örebro AIK halvmarathon (långloppscupen).
16 april: Veteranorientering, deltävling fyra (Hallsberg).
18 april: Örebro parkrun.
18 april: Boforsloppet.
19 april: Letälvsträffen.
21 april: Glanshammar terrängserie, deltävling tre.
21 april:
 OK Milans poängtävling, deltävling ett (Lindesberg).
23 april: Veteranorientering, deltävling fem (Örebro).
25 april: Örebro parkrun.
25 april: Munkastigen trailrun.
25 april: Kumla stadslopp (långloppscupen).
25 april: Tisarträffen, dag ett.
26 april: Örebro crazy trailrun (Ullmax trailserie; flyttas till 4 oktober).
26 april: Tisarträffen, dag två.
27 april:
 Karlslundsvarvet.
28 april: Glanshammar terrängserie, deltävling fyra.
28 april: 
OK Milans poängtävling, deltävling två (Nora).
1 maj: Svampenmaran.
1 maj: Grisrundan.
2 maj:
 Wedevågsloppet (långloppscupen).
2 maj: Örebro parkrun.
5 maj: Glanshammar terrängserie, deltävling fem.
5 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
5 maj: Hällefors vårjogg, första veckan.
5 maj: OK Milans poängtävling, deltävling tre (Nora).
6 maj: Korta terräng-DM (Vretstorp; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart).
7 maj: Veteranorientering, deltävling sex(Svennevad).
7 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
9 maj: Hälleforsterrängen (långloppscupen).
9 maj: Svillingeruset.
9 maj:
 Närkekvartetten, dag ett.
9 maj: Hjälmaren runt.
9 maj: Örebro parkrun.
10 maj: Närkekvartetten, dag två.
12 maj:
Hällefors vårjogg, andra veckan.
12 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
12 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fyra (Nora).
14 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
14 maj: Veteranorientering, deltävling sju (Kristinehamn, men arrangerad av Örebro läns orienteringsförbund).
16 maj: GIF-spelen.
16 maj: Örebro parkrun.
16 maj:
 Närkekvartetten, dag tre.
17 maj: Närkekvartetten, dag fyra.
19 maj: Hällefors vårjogg, tredje veckan.
19 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
19 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fem (Nora).
21 maj: Örebro backyard ultra.
21 maj: Vintrosaloppet (långloppscupen; uppskjutet).
21 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
22–24 maj: Vänern runt.
23 maj: Örebro parkrun.
24 maj: Dovra trail (Ullmax trailserie; flyttas till 23 augusti).
26 maj: Gubbracet.
26 maj: Hällefors vårjogg, fjärde veckan.
26 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling sex (Nora).
27 maj: Vårruset Örebro.
28 maj: Veteranorientering, deltävling åtta (Lindesberg).
30 maj: Örebro parkrun.
31 maj: Lindebygdens OK:s dag-KM (uppskjutet).
1 juni: Rallarrundan (långloppscupen).
3 juni: Fjugestaloppet (långloppscupen).
4 juni: Veteranorientering, deltävling nio (Nora).
6 juni: Lindesjönloppet (långloppscupen).
6 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Fröviloppet (långloppscupen).
13 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Närkespelen (uppskjutet till september, nytt datum ej klart).
17 juni: DM på 5 000 meter (Glanshammar; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart)
20 juni: Örebro parkrun.
23 juni: OK Milans poängtävling, deltävling sju (Fellingsbro).
27 juni: Silverleden på en dag.
27 juni: Örebro parkrun.
28 juni: Örebro city sprint (sprint- och sprintstafett-DM; uppskjutet till i höst, nytt datum ej klart).
28 juni: Hyttloppet.
30 juni: OK Milans poängtävling, deltävling åtta.
3 juli: Utmaningen.
4 juli: Örebro parkrun.
7 juli: OK Milans poängtävling, deltävling nio.
11 juli: Vikersmästerskapen i triathlon.
14 juli: OK Milans poängtävling, deltävling tio.
18 juli: Semesterhalvmaran (långloppscupen).
18 juli: Sommarmilen.
21–25 juli: Bergslagsleden på fem dagar (ersätts av Bergslagen 100 miles 24–25 juli).
1 augusti: DM på 10 000 meter (Hallsberg; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart).
4 augusti: OK Milans poängtävling, deltävling elva.
8 augusti: Stripastafetten.
8 augusti: Kopparbergsorienteringen, medeldistans.
9 augusti: Kopparbergsorienteringen, långdistans.
11 augusti: OK Milans poängtävling, deltävling tolv.
20 augusti: Blodomloppet Örebro.
26 september:
 Swedish league-finalen, dag ett (Blackstahyttan).
27 september: Swedish league-finalen, dag två (Blackstahyttan).

Sista triathlontävlingen inställd – men det blir åtminstone ett träningsrace (och van Sitteren tredjeseedad i Långlöparnas kväll)

På söndagskvällen kom till slut beskedet: Vikersmästerskapen i triathlon, som skulle arrangerats den 11 juli, ställs som väntat in till följd av coronapandemin och de påföljande mötesfrihetsrestriktionerna. Det var den sista av triathlontävlingarna i länet som fick stryka på foten den här säsongen. Senaste åren har ju i tur och ordning Hälleby triathlon, Vretstorps triathlon och Örebro triathlon (tidigare Kilsbergen triathlon) lagts ned, och i år har sedan tidigare Utmaningen ställts in. Men det finns ett litet ljus i mörkret: Den 18 juli kommer ett gäng entusiaster med Tomas Kåregren och Oskar Larsson i spetsen att arrangera Örebro 70.3 (70.3 är ett vedertaget namn för halvironmandistans, alltså 1,9 kilometer simning, 90 kilometer cykling och 21,1 kilometer löpning, vilket motsvarar en total distans på 70,3 engelska mil). Det handlar om en träningstävling med start och mål vid Hästhagens badplats i västra Örebro. Det ska simmas i Svartån, springas på Milseriens bana (den som Regborn sprang sitt 29.36-lopp på, men nu drygt två varv för att få ihop halvmaran) och cyklas två varv i en slinga över Närkes Kil och Garphyttan. Deltagartak på 50, förstås.

Redan på tisdagskvällen löps den andra och sista Långlöparnas kväll för året. Efter förra veckans rekordlopp är det den här gången dags för de något mindre snabba (men fortfarande snabba) löparna att ta plats på Stockholm stadion. Förra veckan krävdes färska sub-35-meriter för att ens komma ifråga om en plats i något av de fyra heaten, nu duger det med tider uppåt 40. De tre Örebrolöparna som anmält sig är dock alla på den nivån att de klivit rakt in i A-heatet: Liduina van Sitteren, Fredrik Johnsson och Björn Engqvist kommer därmed att dras fram av Fredrik Uhrbom (som ska hara mot 31 minuter) och mäta krafterna med löpare som Thomas Stevens och Sanna Mustonen. van Sitteren är, med sina färska 35.15,21 från Göteborg, seedad som trea av damerna, bakom Hässelbys Mustonen (som hade klarat kvalgränsen på halvmaraton till nu uppskjutna friidrotts-EM) och Sävedalens Anastasia Denisova (orienterare med VM-brons på meritlistan). Distriktsrekordet på 10 000 meter är Karin Forsbergs 34.56,72 från SM-bronsloppet i Falun 2010. Återstår att se om van Sitteren går för den tiden redan nu.
Dagen därpå, på onsdag den 1 juli, arrangeras Ärla open på Ekängens friidrottsarena i Eskilstuna (där SM gick 2018). Det blir 1 500 meter med bland andra Michael Welday, Jonatan Gustafsson, Wilhelm Bergentz och Noha Olsson (som äntligen är tillbaka efter skadebekymmer).

Rebecca Högberg snabbast i Sverige i år med nytt distriktsrekord – och så varmt i Moto tour-avslutningen att hjulen smälte

Nu faller distriktsrekorden i tät följd. I tisdags herrarnas på 10 000 meter (genom Martin Regborn) och på lördagen förbättrade Rebecca Högberg sitt eget distriktsrekord (och personliga rekord, vilket inte ska förväxlas eftersom hon tävlade för Hammarby under några av sina elitår) och det svenska veteranrekord i K35-klassen på 800 meter till 2.07,39. Resultatet noterades vid Ullevi FK- och Örgryte IS-arrangemanget Duellen 3 på Slottsskogsvallen i Göteborg, och är även svenskt årsbästa (även om utomhussäsongen förvisso bara varit igång i två veckor) och hade räckt till en fjärdeplats på fjolårets årsbästalista. Förvisso en handfull sekunder bakom Lovisas Lindh, Yolanda Ngarambe och Hanna Hermansson, men med bättre sparring lär även Högberg ha ett antal sekunder till i kroppen. När jag pratade med henne i vintras trodde hon inte att kvalgränsen till nu uppskjutna EM, 2.02,5, skulle vara helt omöjlig att nå (även om det naturligtvis är jäkligt tufft).
Det här resultatet cementerar också bilden av att Högberg numera – till skillnad från den ”förra” elitkarriär, då hon bland annat sprang två finnkamper och fyra lag-EM som 400-meterslöpare – är som allra bäst på 800 meter. Förvisso var det tävlingsrost och lite ogynnsamma vindar i säsongspremiären i Södertälje, men jämför man hennes 56,05 på 400 där med hennes 2.07,39 nu så kan man konstatera att den förra hade gett en tolfteplats på fjolårets svenska årsbästalista, den senare alltså en fjärdeplats.
För övrigt var det svenska veteranrekordet på distansen satt redan 1974 – då IFK Umeås Siv Larsson sprang 2.11,8 med manuell tidtagning. Nu slaktade Högberg det rekordet, och innehar de svenska veteranrekorden både inne och ute, liksom distriktsrekorden på 400, 800, 40 häck och 4×400 meter utomhus liksom 800 och 4×200 meter inomhus (båda stafettrekorden med Sandra Wagner och Sofia Thorin, på 400 också med Helena Karlsson, på 200 med Elin Östlund). Vid elva tillfällen har hon slagit (eller förbättrat sina egna) distriktsrekord från 2009 och framåt – varav tre gånger hittills i år.
Vid tävlingen i Göteborg sprang också KFUM Örebros Henrik Franzén – han som var tredje länken när ungdomsfinnkampslöparna Wihelm Bergentz och Noha Olsson i fjol tog SM-guld i P17-klassen på 3×800 meter – med på just 800 meter. Franzén blev trea i A-finalen på 1.55,35, nytt personligt rekord med över 2,5 sekunder.

Vårsäsongen i Moto tour avslutades på lördagen med rullskidcupens längsta etapp någonsin, 40 kilometer masstart på Närkeslätten. Att det var varmt i går undgick väl inte någon, men faktum är att det var så varmt att två av deltagarnas (Daniel Olssons och Krister Nyréns) hjul smälte så att de tvingades bryta … 22 tog sig runt de fyra milen, och i täten var allt som vanligt: Segrar för Olivia Hansson (ensam dam, placerade sig som elva av 24 startande totalt) och Robert Brundin (två sekunder före Patric Wilhelmsson (från Norberg, tror det var debut för honom i touren).
Brundins seger var fjärde på fem försök (han blev ju tvåa bakom juniorlandslagsskidåkaren Ludvig Berg på en etapp) vilket gör att han avslutar våren med 136 av 140 möjliga poäng, 48 före tvåan Oskar Ekholm. Hansson behöver bara komma till start i någon av de tre återstående etapperna (som avgörs på sensommaren/tidig höst, programmet är ännu inte släppt) för att säkra totalsegern, då räcker det inte för tvåan Elin Fjellström (som bara kommit till start en gång) att vinna de tre kvarvarande.

Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Helgens (inte?) höjdare

(Inte)parkrun är ett koncept som drog igång förra veckan, eftersom det fortfarande är ytterst oklart när femkilometersloppen Parkrun – som är gratis och arrangeras på tusentals platser över hela världen varje lördagsmorgon – kan återupptas igen. I Örebro, och resten av Sverige, löptes det senast den 7 mars. Men nu kan man, när och var man vill, i likhet med många andra virtuella tävlingar springa sitt Örebro parkrun och sedan lämna in resultatet via arrangemangets hemsida under just namnet (inte)parkrun. Förra veckan tog sju löpare chansen (bland dem Örebro parkruns grundare Matt Ford, och Ola Käll var snabbast med 25 minuter blankt), och den här veckan har hittills sex stycken lämna in tider (men man har till söndag på sig).

Själv ska jag springa lite längre än så i helgen, det är i varje fall tanken. För tredje gången tar jag mig an The Hill marathons, och efter att ha klarat ut deras maraton- och 50-milesdistans ger jag mig i år på 100 miles. När starten sker är hemligt (någon gång mellan fredag kväll och lördag morgon) vilket också gäller bansträckningen (som ska vara riktigt hård, det ska vara tufft att klara de 16 milen på maxtiden 36 timmar, sägs det). Några uppdateringar därifrån kommer jag inte att bjuda på, men är ni intresserade kan ni följa det hela här. Något blogginlägg på lördagen blir det förstås inte, men på söndag återkommer jag med en racerapport.

Ödesdatumet för långloppscupen: 4 augusti (och så är läget med Åstadsloppet)

En enda tävling i långloppscupen har kunnat genomföras hittills, Nora marathon den 21 mars. Sedan dess har coronakrisen gjort att elva tävlingar ställts in och ytterligare tre skjutits upp. Frågan är nu om det över huvud taget kommer att bli någon cup i år, eller om 2020 blir en lucka efter 21 raka säsonger.
Rent teoretiskt räcker det förvisso med att sex tävlingar arrangeras för att priserna ska kunna delas ut (en löpare kan bara prisas om den ställt upp i minst sex tävlingar, enligt regelverket), men i praktiken lär det behövas fler än så. Och än så länge vet ingen när restriktionerna som säger att fler än 50 personer inte får samlas på samma ställe kommer att släppa.
Jag talade med Närkes friidrottsförbunds ordförande Mats Zetterlund i går, och han berättade att frågan om cupen kommer att tas upp för beslut på styrelsemötet den 4 augusti, så därefter lär det komma någon typ av klarhet kring vad som sker. Prioritet ligger förstås kring att genomföra distriktsmästerskapen, där korta terräng-DM och 5 000 meter än så länge är uppskjutna. Johan Ingjald och Gunnar Johansson – som sitter både i förbundets styrelse, tävlingskommitté och i långloppscupens styrgrupp – arbetar med frågorna.
Med Vårruset, Blodomloppet, Gubbracet och Startmilen redan inställda är Åstadsloppet det största loppet i länet i år som fortfarande inte ställts in. Jag pratade med KFUM Örebros ordförande Gustav Zetterlund i dag, och han sa klubben hoppas att halvmaran kan genomföras som vanligt och att klubben ännu inte börjat titta på alternativa lösningar, men att de är redo att agera om det visar sig att coronarestriktionerna ligger kvar i höst.

Så här är läget i långloppscupen just nu:
Genomfört: Nora marathon (maraton-DM).
Uppskjutet: Korta terräng-DM (Vretstorp), Vintrosaloppet, DM på 5 000 meter (Glanshammar).
Inställt: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Rusakulan vertikal (genomfördes, men utanför cupen), Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Hälleforsterrängen, Rallarrundan, Lindesjönloppet, Fröviloppet, Semesterhalvmaran, Stripastafetten.
Kvar på programmet: Dalenrundan (26 juli), DM på 10 000 meter (Hallsberg; 1 augusti), Wadköpingsloppet (23 augusti) Östansjöloppet (29 augusti), Norasjön runt (DM i halvmaraton; 12 september), Tarstaborgsrundan (27 september), Hostruset (3 oktober), Åstadsloppet (10 oktober), långa terräng-DM (17 oktober), Kilsbergsleden (31 oktober), Lucialoppet (5 december).

Liduina van Sitteren två sekunder från Gerdevågs distriktsrekord – och Anfält visade att gammal är äldst i KM

Örebro AIK:s klubbmästerskap på tio kilometer landsväg sköts upp tre timmar på grund av chockvärmen, men vid 21-tiden i kväll gav sig de snabbaste löparna ut på banvallen – och först tillbaka var Erik Anfält.
Liduina van Sitteren tilldrog sig ändå största intresset, hon är den klubbmedlem som rör sig högst upp i Sverigebästalistorna just nu – men just på onsdagskvällen nådde hon inte upp till de senaste veckornas sanslösa höjder. Den 23 maj sprang hon tio kilometer landsväg på 35.09 några hundra meter åt andra hållet från onsdagskvällens start (i ett inofficiellt testloop på Väster) och förra söndagen gjorde hon 15.51,21 på bana i Göteborg. Nu blev det 35.28,8 vilket gjorde att hon missade Josefin Gerdevågs inofficiella distriktsrekord på tio kilometer landsväg från SM-mieln i Malmö 2015 med ynka två sekunder. Men hon passerade ändå åtta andra löpare på genom tiderna-lsitan när hon förbättrade sitt pers med 1,5 minuter, har har nu bättre tiokilometerstid än löpare som Mikaela Kemppi, Karin Forsberg och Ann Sundström (och än Louise Wiker och Linda Ström hade när de tävlade för länsklubbar). Att det finns två sekunder och ännu mycket mer att hämta i hennes kropp står klart efter den här våren. Härnäst väntar 10 000 meter på Stockholms stadion på tisdag, i den andra akten av Långlöparnas kväll.
Erica Lech förbättrade också sitt pers med nära nog minuten när hon sprang in som tvåa på 36.41,9, vilket tar henne in på distriktets topp tio-lista genom tiderna (notera att listan är mer inofficiell än länslistorna på andra distanser, eftersom den endast inkluderar lopp i länet samt SM). Therese Persson tog tredjeplatsen på 44.22,9.
Erik Anfält visade alltså att gammal är äldst och gick in på 32.32,6 i sin första officiella tävlingsstart sedan Åstadsloppet i fjol, och snabbare än så har han på landsväg bara sprungit vid två tillfällen (Startmilen 2013 och 2016). Andreas Ingberg persade med 45 sekunder när hans sprang in som tvåa på 33.05,3, och Gustaf Leonardsson, som liksom van Sitteren vann Nora marathon i våras och blev årets hittills enda distriktsmästare, persade med exakt fyra minuter när han passerade mållinjen på banvallen efter 33.28,2. Så är hans seriösa löparastning bara ett par år gammal, och milloppen få – men ändå! Joans NIlsson, som måhända var förhandsfavorit efter fjolårets fina utveckling, var fyra på 34.27,7 (fyra sekunder före Fredrik Härdfeldt), inte riktigt tillbaka efter vårens skadeproblem.

Resultaten från förra onsdagens resultattävling i Glanshammar – den första i raden av coronatävlingar – har nu ramlat in, och där Arturs Steinbergs sprang 800 meter på 2.19,52, i M45. Han var ensam att ge sig på medeldistans där.
Och framför allt: Resultaten från Gallaberget trailrun har trillat in: Valter Pettersson och Jimmy Axelsson underskred, som jag skrev i går, båda det tidigare banrekordet när orienteringsjunioren vann på 38.56, 31 sekunder före trailspecialisten Axelsson. Mathias Viktorsson, LK Gränslöst, tog tredjeplatsen, ytterligare 1.40 bakom. Therese Fjordäng var överlägsen av damerna, vann med drygt fyra minuters marginal före Carina Gustavsson och ytterligare en kvart före Maria Åström på tredjeplatsen. Fjordängs tid 49.13 var trots värmen mindre än 40 sekunder sämre än hennes segertid från i fjol men exakt sex minuter från Liduina van Sitterens banrekord från 2018.

Triathlontävlingen Utmaningen i Nora, som traditionsenligt skulle gått av stapeln under fredagskvällen på Nordagarna – alltså nästa fredag, den 3 juli – är nu definitivt inställd. Enda triathlontävlingen som därmed eventuellt kan bli av i länet i år är Vikersmästerskapen i Dalkarlsberg. Beslut kommer senare i veckan.

Martin Regborn tog distriktsrekordet – siktar på att springa ännu snabbare på SM (och Valter Pettersson slog banrekordet i Gallaberget trailrun)

Inte sedan 1991 har det slagits ett distriktsrekord på herrsidan över 3 000 meter (på långdistans, alltså), och på 10 000 meter hade rekordet stått sig sedan 1986. Samtidigt har damerna sett nya distriktsrekord på alla långdistans-distanser senaste 15 åren. Men i kväll föll till slut så ett herrekord – och det var som väntat Martin Regborn som plockade det på 10 000 meter.
I den stjärnspäckade tävlingen Långlöparnas kväll på Stockholms stadion fick han förvisso nöja sig med en niondeplats – så bra var toppbredden – men han slog ändå Mikael Abrahamssons gamla SM-bronstid 29.48,95 med över sju sekunder när han korsade mållinjen på 29.41,82. Ett resultat som hade räckt till en sjätteplats på SM i fjol.
Ändå var Regborn lite besviken när jag pratade med honom efteråt (läs intervjun här), men då främst med att hans pigga kropp lurade honom att gå med den framharande tätgruppen. Han fick släppa efter runt 2 500 meter och passerade 5 000 meter 16 sekunder bakom tätgruppen (på 14.40,50, snabbare än han sprang på i testloppet på 5 000 meter på GIH den 1 maj och en tid bara Per Sjögren och Markus Bohman gjort i distriktet under 2000-talet – på 5 000 meter, alltså). Andra halvan, som Regborn fick göra helt själv, utan draghjälp (han hade elva sekunder upp och åtta ned till närmaste löpare i mål) gick på 15.01,32 – alltså 21 sekunder långsammare.
Direkt efteråt annonserade han start i friidrotts-SM i Uppsala (10 000-metersloppet löps på fredagen den 14 augusti), och då siktar han på att bättra tiden ytterligare.
IF Start-fostrade Heshlu Andemariam var 1,26 sekunder från att klara 30 minuter medan Regborns KFUM Örebro-klubbkompisar Jonatan Gustafsson, Jack Karlsson och Axel Sandberg gjorde 31.02,21, 31.40,26 respektive 33.39,09. Zinkgruvefostrade Johanna Eriksson och Hälleforsfostrade Louise Wiker var åtta och nia av damerna på 35.22,17 respektive 35.49,92. Wilhelm Bergentz fick bryta på grund av magstrul. Även Fanny Schulstad klev av.
Ullevis Suldan Hassan vann tävlingen på Stockholms stadion på 28.31,75 i sin debut på 10 000 meter. Bara åtta svenskar har sprungit snabbare genom tider, även om det saknades 36 sekunder till Jonny Danielssons 31 år gamla svenska rekord. Rutinerade maratonspecialisterna David Nilsson, Högby, och Mustafa Mohamed, Hälle, var närmast bakom på 28.32,82 respektive 28.38.05.
Roslagens Carolina Wikström gick med 32.46,94 in som sjunde bästa svensk genom tiderna på distansen och över 53 sekunder före tvåan Johanna Salminen, FK Studenterna, i mål.
Eskilstunas jättetalang Emil Millán de la Oliva, 18, bättrade sitt eget svenska juniorrekord med över åtta sekunder, till 29.19,03.
Alla fyra heaten går att se i repris här.
Regborn hade sedan tidigare distriktsrekordet på 3 000 meter inomhus.

hPå hemmaplan vann Valter Pettersson Gallaberget trailrun på vad jag tror var banrekord (jag har inte lyckats rekvirera den officiella resultatlistan än, och har ingen aning alls om damklassen, tyvärr). Enligt orienteringsjunioren Petterssons egen Strava-profil gick de tio bitvis rätt tekniska stigkilometerna på 38.56, vilket är nästan minuten (55 sekunder) snabbare än vad Jonas Nilsson gjorde där 2017. Till och med formstarka Jimmy Axelsson fick se sig slagen, men även han gick under Nilssons gamla rekordtid (39.29 på Axelssons Strava): ”Rktigt bra lopp”, skriver Pettersson i sin träningsdagbok och fortsätter: ”Låg i rygg i början då det gick ganska fort och låg kvar tills det var tre kilometer kvar. Ökade farten ganska mycket och var lite rädd att inte orka resten av banan, men det höll.” Får återkomma med mer från Gallaberget i morgon!

Bättre än ett SM – bara Abraha saknas i superloppet på Stockholms stadion i morgon där Regborn attackerar distriktsrekordet (och här är startlistan till Örebro AIK:s tiokilometerslopp på banvallen)

Okej, det har tillkommit ett och annat starkt namn i Långlöparnas kväll på Stockholm stadion i morgon, och dessutom har löparna seedats till sina heat – och eftersom det här är ett osedvanligt stark 10 000-metersfält för att vara på svensk mark (och på nationell nivå) så måste vi ta extra titt på vilka det är som Martin Regborn (det är bara han av KFUM Örebro-löparna som placerats i A-heatet) egentligen kommer att få möta, trots att jag gick igenom en hel del av förutsättningarna redan i går (ni som tycker det blir tjatigt kan rulla ned till Örebro AIK:s KM-förhands i slutet av det här blogginlägget).
Hela topp tio på svenska årsbästalistan är på plats, förutom ettan Adhanom Abraha (och dopningsstrukne ettan Robel Fsiha), och det är kryddat med löpare som David Nilsson (som inte bemödade sig springa snabbt på 10 000 när han jagade OS-kvalgränsen och svenska rekordet på maraton i fjol), Samuel Tsegay och Suldan Hassan (debut på 10 000 meter!). Bättre klass än vilken SM-final som helst.
Jo, här är löparna som springer i A-heatet, med personliga rekord på 10 000 meter och några andra meriter (ordningen är arrangörens seedning, meriterna är till lejonparten uppfångade från nya friidrottsstatik.se):
Samuel Tsegay, 31 år, Hälle IF: 28.20,96 på 10 000 meter 2009, 28.04 på tio kilometer 2013. Individuell femma och lag-EM-silver i halvmaraton 2010 (för Eritrea), tre sekunder från final på 5 000 meter på friidrotts-EM 2009.
David Nilsson, 33, Högby IF: 29.06,79 på 10 000 meter 2015. 29.01 på tio kilometer 2016. Tio SM-medaljer (inga guld), tidigare svensk rekordhållare i halvmaraton och maraton, två VM och ett EM i maraton, fyra EM i terräng, ett i halvmaraton.
Suldan Hassan, 22, Ullevi FK: Aldrig sprungit 10 000 meter, 30.11 på tio kilometer 2018. Regerande svensk mästare på 5 000 meter (där han gjort 13.31,35). Ett EM.
Emil Millán de la Oliva, 18, Eskilstuna FI: 29.27,53 (svenskt juniorrekord) på 10 000 meter 2019, 29.42 på tio kilometer 2020.
Mohammad Reza, 30, Spårvägens FK: 29.38,45 på 10 000 meter 2019, 28.35 på tio kilometer 2019. Regerande svensk mästare i terräng (korta distansen), totalt tre SM-medaljer.
Olle Walleräng, 35, Spårvägens FK: 30.04,45 på 10 000 meter 2016, 29.00 på tio kilometer 2019. Tre SM-guld, totalt 19 SM-medaljer. Ett friidrotts-EM, två terräng-EM.
Oscar Claesson, 24, IK Hakarpspojkarna: 29.21,85 på 10 000 meter 2020.
Mustafa Mohamed, 41, Hälle IF: 28.40,71 på 10 000 meter 2012, 28.12 (alltjämt svenskt rekord) på tio kilometer 2008. Har även svenskt rekord på maraton (2.10.03), 25 SM-guld och totalt 42 medaljer (plus nio guld och totalt 17 medaljer i lagtävlingar), tre EM-medaljer (alla i terräng), VM-fyra på 3 000 meter hinder 2007, två OS och fyra friidrotts-VM (plus ett halvmaraton-VM och ett terräng-VM. Fem friidrotts-VM och åtta terräng-EM.
Ebba Tulu Chala, 24, Huddinge AIS: 29.32,51 på 10 000 meter 2016, 29.49 på tio kilometer 2015. Fem SM-medaljer (inga guld).
Martin Regborn, 28, KFUM Örebro: 31.03,44 på 10 000 meter 2018, 30.29 på tio kilometer 2016 (men 29.36 i ett osanktionerat testlopp 2020). EM-brons i orientering, sex orienterings-VM.
Jonas Leandersson, 30, IF Göta: 29.35,23 på 10 000 meter 2018. Två SM-medaljer (inga guld). Fyra orienterings-VM-guld och totalt sju medaljer, tre orienterings-EM-guld och totalt fyra medaljer.
Omar Nuur, 19, IFK Växjö: 29.30,21 på 10 000 meter 2019. En SM-medalj.
Daniel Lundgren, 34, Turebergs FK: 29.52,01 på 10 000 meter 2018, 29.27 på tio kilometer 2019. Tre SM-guld och totalt tolv medaljer. Ett friidrotts-EM, två terräng-EM.
John Börjesson, 28, Spårvägens FK: 30.48,82 på 10 000 meter 2016, 30.16 på tio kilometer i år.
John Kingstedt, 27, Huddinge AIS: 30.21,61 på 10 000 meter 2017, 29.51 på tio kilometer i år. En SM-medalj. Hans 32.20 från Startmilen i fjol är världsrekord på tio kilometer med barnvagn.
Heshlu Andemariam, 23, IFK Lidingö (ex-örebroare som tävlade för IF Start till och med 2018): 31.48,36 på 10 000 meter 2019, 31.01 på tio kilometer i år.
Erik Karlsson, 22, Högby IF: 30.24,65 på 10 000 meter 2019.
Otto Kingstedt, 26, Huddinge AIS: 29.38,43 på 10 000 meter 2017. Hans 30.25 från Bålsta stadslopp i höstas är världsrekord för döva på tio kilometer (världsrekordet på 10 000 meter är 29.07,53 av britten Timothy Butler).
Andreas Jansson, 24, Hässelby SK: 30.05,63 på 10 000 meter 2018.
Kristofer Låås, 28, Fredrikshofs FI: 30.31,90 på 10 000 meter 2019.
Harar gör Simon Sundberg, IFK Lidingö, och Daniel Norberg, Spårvägens FK, med en målfart under 29 minuter (alltså 69,6 sekunder per varv i snitt).
KFUM Örebros Jonatan Gustafsson, Jack Karlsson och Wilhelm Bergentz går i B-heatet och Axel Sandberg i C-heatet (där även de fem toppseedadade damerna finns) medan de tre länsfostrade damerna (Johanna Eriksson, Fanny Schulstad och Louise Wiker) går i D-heatet.
Tidsprogrammet är reviderat på grund av den förväntade värmen (26 grader vid 19-tiden), så D-heatet startar 18.45, C-heatet 19.45, B-heatet 20.40 och A-heatet 21.30. Jag pratade i går om Spring snyggt-poddens eventuellt instagramsändning, men nu står det klart att FK Studenterna själv sänder loppen direkt på facebook.

Lite i skymundan kutar jag och maximalt 48 andra löpare i morgon kväll Gallaberget trailrun. En mycket trevlig tävling i skogen utanför Vretstorp, och jag tror att det finns platser kvar på båda distanserna!

I dag publicerades också startlistan till Örebro AIK:s klubbmästerskap på tio kilometer landsväg som ska avverkas på en ut- och tillbakalslinga på den spikraka och pannkaksplatta banvallen mellan Karlslund och Latorp på onsdag kväll. 43 löpare har anmält sig och seedats in i tre heat med tio minuters startmellanrum, där de snabbast går först vid 18.00. Bland dem märks ÖAIK:s två snabbaste tiokilometerslöpare genom tiderna: Erik Anfält (31.39 2016) och just nu förmodat formstarkare Jonas Nilsson (32.09 2019). Plus förstås Liduina van Sitteren som förvisso ”bara” är statistiktrea genom tiderna men som kan segla upp som etta innan kvällen är över (för det behöver hon 35.12, just nu är landsvägsperset på 36.59 men hon gjorde 35.15,21 på bana i Göteborg förra söndagen). Bland snabba löpare märks också namn som Gustaf Leonardsson, Martin Duberg, Erica Lech, Fredrik Johnsson, Björn Engqvist och Erik Nilsson. Prognosen säger 29 grader och strålande sol vid 18-tiden på onsdag kväll …

Regborn lämnar klartecken för rekordförsöket – här är superstarka startfältet på Stockholm stadion på tisdag

På tisdag smäller det som bekant på Stockholm stadion. Martin Regborn (han har lämnat klartecken efter höftproblemen, som bara gällde tuff orienteringsterräng, och är redo) kommer göra en attack mot distriktsrekordet på 10 000 meter. Sedan Åsbros Mikael Abrahamsson sprang hem SM-bronset i Karlskrona den 31 juli 1986 med 29.48,95 är Johan Hagerlunds 30.48,43 det snabbaste en länslöpare presterat – och det var 1991. Under 2000-talet är Per Sjögrens 30.48,70 på SM i Helsingborg 2017 och Regborns eget 31.03,44 på SM i Eskilstuna året därpå de två snabbaste tiderna, men i testloppet på Väster för fyra veckor sedan visade ju Regborn att han är god för betydligt bättre än så. Den gången gjorde han 29.36 på landsväg, helt utan draghjälp. Nu är det bana och ett startfält som inte går av för hackor.
Långlöparnas kväll heter arrangemanget på Stockholms stadion (FK Studenterna står bakom) och trots att han får tillgodoräkna sig sina 29.36 är han seedad först på sjunde plats bakom David Nilsson (tidigare svensk rekordhållare i halvmaraton och maraton, tävlande för Högby), Eskilstunas 18-årige supertalang Emil Millán de la Oliva, Spårvägens Mohammed Reza och Olle Walleräng, fyrfaldige orienteringsvärldsmästaren (och trefaldiga SM-bronsmedaljören i löpning) Jonas Leandersson och Turebergs Daniel Lundgren. Dessutom finns löpare som Ebba Tulu Chala, John Kingstedt och Otto Kingstedt strax bakom, och även förre IF Start-löparen Heshlu Andemariam kommer springa i A-heatet (totalt är fem av de elva svenskarna som var under 30 minuter förra året till start).
KFUM Örebro-trion Jack Karlsson, Jonatan Gustafsson och Wilhelm Bergentz är precis på gränsen till A-heatet, men kommer troligen få plats där vilket innebär bra sparring mot nya personliga rekord. Ja, Gustafsson och Bergentz har aldrig sprungit 10 000 meter på banan tidigare, men gjorde 31.33 respektive 31.29 i det där testloppet, Karlsson sprang på 31.30 där och har ett fjolårspers på 10 000 på 33.23,61.
14 damer är anmälda, bland dem Hälleforsfostrade Hässelbylöparen Louise Wiker (pers på 34.21,73 från 2012, har sedan dess uteslutande satsat på maraton), Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson (34.42,38 som pers från i fjol), och Örebrofostrade Runacademylöparen Fanny Schulstad (35.20,32 som pers från en tävling på just Stockholm stadion, i april). Ingen av dem tävlar alltså längre för distriktsklubbar, så där utmanas inga rekord (och Liduina van Sitteren kommer inte till start den här kvällen – hon springer istället Örebro AIK:s klubbmästerskap över tio kilometer landsväg på onsdag), men det kommer gå snabbt även på damsidan med löpare som Cecilia Norrbom, Johanna Salminen och Johanna Bäcklund i startlistan.
Spring snyggt-podden har utlovad direktsändning av åtminstone A-heatet.