Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *