Fahlins nästa utmaning: Giro d’Italia (och här är länslöparna som får springa maraton-SM)

Emilia Fahlin brukar alltid vara rak och ärlig och inte sådär överdrivet ödmjuk som somliga andra idrottare. Pratar inte ned sig själv. I vanliga fall. Men både inför VM i fjol trodde hon inte ens att hon skulle komma i mål, men slutade ändå på en 15:e-plats. Och inför dagens EM-start trodde hon inte på någonting, efter att ha haft en månad med riktigt dålig känsla i kroppen som påverkat både träningsmängden och prestationerna på tävling. Båda gångerna med all rätt, måste man säga. Fjolårets huvudskada höll henne borta från tävlandet i fem månader och träning i över tre, mitt under säsongen. Och nu kom hon alltså återigen in på bakfoten. Men trots det överraskade Fahlin sig själv och alla andra igen. Hon fick gräva djupt och kriga hårt, men på något sätt lyckades hon krigade sig tillbaka till tätklungan flera gånger, och i mål spurtade hon om en sjätteplats och blev elva. Sensationellt bra, med tanke på förutsättningarna (även om det för SOK:s del förstås hade varit ännu bättre om hon lyckats knipa tre placeringar till i spurten …).
Jag pratade med henne efteråt, och hon var sprudlande glad över kämpainsatsen, placeringen och att kroppen äntligen kändes lite bättre. Jag passade förstås också på att fråga vad som händer efter lördagens La Course (mer om den tävlingen på bloggen i morgon), och svaret var en skräll: Giro d’Italia. Varför en skräll? Jo, därför att Fahlin ofta valt bort de långa etapploppen. Girot, som på damsidan oftast varit nio–tio etapper långt (i år nio), har hon förvisso kört sex gånger, men bara en gång de senaste fem åren. Då, 2018, blev hon 69:a i sammandraget efter att som bäst ha blivit sjua på tempoprologen och nia på en linjeetapp. Det är hennes enda topp tio-placeringar i loppet, 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015 blev hon utan.
Girot körs normalt i juli, men startar i år i Grosseto, norr om Rom på italienska västkusten, den 11 september och har mål i Motta Montecorvino (mittemellan Neapel och Bari, längre söderut i Italien) åtta dagar senare.
– Valet var mellan Girot och Boels ladies tour, och det blev inställt, men jag hade ändå hoppats få köra Girot i år. Jag tror att det är bra att få ett stort etapplopp i benen inför oktober (som blir en intensiv månad då alla vårklassikerna i Belgien ska köras, plus för första gången Paris–Roubaix), och det passar när det inte är så många race direkt efter (det är elva dagar mellan sista etappen på Girot och Vallonska pilen), sa Fahlin om valet att köra tävlingen i år.
Men först väntar alltså La Course på lördag.

Stockholm marathon ställdes ju in först på ordinarie datum i juni och sedan på reservdatumet i september, men ett SM blir det ändå, på en 6,7-kilometersbana (backyardlängd!) på norra Djurgården nästa lördag, den 5 september. 40 herrar startar 9.00, 40 damer 13.00. Kvalkriterierna är förstås strikta, herrar måste ha gjort under 2.30 på maraton eller 1.08 på halvmaran under 2019 eller 2020, damerna under 3.00 respektive 1.20. Eftersom 80 löpare med de meriterna inte anmälda sig så har arrangörerna därefter fyllt på med wildcards och löpare som gjort något sämre tider (2.35/3.06, 1.12/1.25).
I morgon ska nya bekräftade start- och reservlistor publiceras, men som det såg ut när den nuvarande publicerades förra fredagen fanns Erik Anfält (SM-brons 2018!) med som 13:e-seedade herrlöpare och Louise Wiker som femteseedade damlöpare, Fanny Schulstad som sjundeseedad och Liduina van Sitteren som tolfteseedad. Dessutom fanns Erica Lech, som sprang så himlas tarkt på Dovra trail i söndags, som andrareserv (jag tror hon kommit in, men låter det vara osagt). Det är starka startfält med Mikaela Arfwedson, Charlotta Fougberg, Carolina Wikström, Mustafa Mohamed, Samuel Tsegay och Adhanom Abraha i topp (men ingen David Nilsson, tyvärr), och av lokala löpare saknar man väl främst Linus Rosdal (och hela och formstarka Josefin Gerdevåg, Jonas Nilsson och Mikaela Kemppi, förstås, plus Johanna Eriksson om vi räknar den Zinkgruvanfostrade Motalabon som länslöpare fortfarande).
Det ska bli spännande att se om det dyker upp några nya namn på listan i morgon.

Virtuella Wadköpingslöpet (man fick springa på den riktiga banan, men under en hel vecka, och skicka in sin tid) har nu äntligen publicerat sin resultatlista. Mattias Nätterlund var som väntat starkast över de tre varven med 43.53 (att jämföra med hans egen segertid 44.00,5 på den riktiga tävlingen i fjol och Jonatan Gustafssons banrekord på 42.18,5 från året innan), men ingen dam gav sig på mer än ett (Ellen Svensson, sex år, var snabbast över det enda med 42.30!).

Publicerat av

Jonas Brännmyr

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *