Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021

Semesterstängt till den 21 juli (men vi ses på Porla Brunnsloppet)!

Som ni säkert minns från tidigare år stänger bloggen när jag går på semester. I år blir det exakt en månad, från den 21 juni till onsdagen den 21 juli, då jag är tillbaka och gör konditionsidrottslänet osäkert igen. Som tur är missar jag inte sommarens självklara höjdpunkt – Emilia Fahlins OS-start den 25 juli (men ni får däremot hålla koll på Jonatan Gustafssons och Wilhelm Bergentz eventuella framfart på junior-EM på egen hand).
Glöm heller inte att Örebro AIK bjuder in till öppet KM på tio kilometer landsväg på tisdag, att årets första DM-tävling (5 000 meter) arrangeras på Transtensvallen den 30 juni, att 3TU 100+ löps den 2 juli och Silverleden på en dag den 3 juli, och att det är Semesterhalvmaran utanför Kumla den 17 juli.
Men framför allt hoppas jag att ni allihop sluter upp hemma hos mig i Porla och springer Porla Brunnsloppet den 10 juli. Det hade jag tyckte varit jävligt roligt!
Ha en skön sommar!

Dramatik när Lindh och Ahlsson tog topp tio-placeringar på SM – Andersson vann Vinkbo backyard ultra för tredje året i rad

Länscyklisterna visste att hålla sig framme när herrarnas SM-linjelopp avgjordes på Tierp arena på söndagen. Ingen nådde förvisso Emilia Fahlins höjder (hon blev ju femma i går), men oj, vad de gav det chansen! Kumlasonen Jacob Ahlsson satte in första stöten och gick solo redan efter fem av de 25 7,6-kilometersvarven på den platta motorbanan, men blev inhämtad efter ett par mil i ensamt majestät längst fram. Med runt åtta varv kvar  kom fyra cyklister loss, och då fick lillebror Jonathan Ahlsson för sig att försöka brygga över till utbrytningen, som var drygt 20 sekunder före klungan. Han lyckades, och successivt anslöt ytterligare cyklister – däribland örebroaren Axel Lindh – så att en grupp om åtta bildades därframme. Proffset Tobias Ludvigsson var en av dem som tog sig upp, och eftersom fler av de bästa lagen (framför allt kanske Motala, med Ahlsson) hade cyklister med i utbrytningen dröjde det innan klungan lyckades organisera sig. Med fyra varv kvar hade utbrytningen 46 sekunder, som krympte till 34 med tre varv kvar, 32 med två varv kvar – och sedan ökade till 39 ut på sista 7,6-kilometersvarvet.
Ahlsson slet hårt men bet sig kvar ända tills CK Hymers Victor Hillerström Rundh satte in en rackarrökare till tidig spurt med kilometern kvar, vilket visade sig avgörande. Richard Larsen, Vincents CC, tog silvret för Lucas Eriksson, Gånghester CK. Lindh och Ahlsson blev sånär upphunna av klungan bakom, men tog sjunde och åttondeplatserna som sist av utbrytarna (Ahlsson två sekunder före 33-mannaklungan bakom, så tajt var det). Två riktigt starka prestationer, för man ska komma ihåg att Ahlsson är förstaårssenior och att Lindh egentligen är mountainbikecyklist och dessutom nyss kommit tillbaka efter covid-19-sjukdom.
Garphyttans Marcus Jansson, precis hemkommen från intensivt tävlande i mountainbikeorienterings-VM i Finland, hängde med i klungan hela vägen (19 mil på fyra timmar och 22 minuter, drygt 43 kilometer i timmen i snitt) och blev 30:e man. Jacob Ahlsson och örebroaren Matthias Wengelin, tidigare flerfaldig svensk mästare i mountainbike, var med i klungan ut på sista varvet men fick ge släppa och rullade i mål som 57:a respektive 59:a av de 127 som startade (60 tog sig i mål).
Tempo-SM avgörs i Lekeryd 5–6 augusti. Där är Jacob Ahlsson regerande svensk mästare.

I Karlskoga vann hemmalöparen Filip Andersson för tredje året i rad Vinkbo backyard ultra – som arrangerats just tre gånger. Precis som 2019 krävdes 25 varv/timmar, alltså nästan 17 mil, för att stå ensam kvar och ta hem segern (i fjol krävdes 27). Tre löpare klev av efter dygnet jämnt – Nina Eibring (Kristeinhamnslöpare och backyard-legendar som blev bästa kvinna i tävlingen), Luigi Belcastro (en 59-åring från Stockholm) och Trail stories-bloggaren Niklas Holmström (från Torshälla). Andersson som vann är densamma som ett tag, tillsammans med sambon Leonora Johnson (som också var med i helgens tävling) hade FKT på Bergslagsleden och som var tvåa på vinterns 100-mileslopp i Storstenshöjden.

Fahlin SM-femma efter otacksamt lopp – Duberg och Engqvist hetsade varandra i Kungsbacka

Det är inte direkt tacksamt att heta Emilia Fahlin när cykel-SM avgörs. Dels är hon, sedan Emma Johansson la av, den stora stjärnan som alla från start åker och tittar på (och väntar på att det är hon som ska agera och skapa tävling). Dels vill ingen hjälpa till när det ska avgöras. Så var det i fjol, när hon trots att hon precis kastat gipset efter en handoperation först fick dra ikapp en utbrytning på egen hand och sedan dra igång spurten. Då blev det silver. I dag blev det en femteplats efter att hon inte fått någon hjälp att hämta in den utbrytning som med fyra cyklister som gick iväg med två av de 15 7,6-kilometersvarv på motorbanan i Tierp kvar att köra. Jätteskrällen Carin Winell, CK Hymer, tog guldet. Med i utbrytningen fanns också Team Jarlas Hanna Johansson (silver), Team Ormsalvas Alexandra Nessmar (brons) och Probikefit CK:s Nathalie Säfsten (av dem har Johansson och Nessmar gjort några få internationella lopp, men ingen av dem var medaljtippade). Bakom sig i klungspurten hade Fahlin mer väbekanta namn som Clara Lundmark, Sara Penton, Nathalie Eklund (som tog guldet i fjol), Julia Borgström, Wilma Olausson och Sara Olsson. Fahlin var inte direkt nöjd med, men heller inte överraskad över, hur tävlingen utvecklade sig när jag pratade med henne efteråt. Läs artikeln här.
I morgon kör herrarna på samma bana.

Josefin Gerdevåg strök sig från Kungsbackaloppet, men Martin Duberg och Björn Engqvist kom till start i halvmaran i chockvärmen. Det var inte rekordsättarväder, men de båda Örebro AIK-löparna hetsade ändå varandra till officiella pers (om än några minuter bakom vad de gjort i testtävlingar) och topp tio-placeringar i tävlingen. Duberg blev sjua på 1.20.35, Engqvist åtta, sekunden bakom (3.20 på Duberg på sista kilometern, enligt uppgift, vilket är halvminuten under snittfarten på loppet). Britten Maxvell Dumbrell, som tävlar för Örgryte, vann på 1.11.50 (Majornas Carolina Johansson vann damklassen på 1.30.21, så det hade ju blivit en promenadseger för Gerdevåg).

I Karlskoga pågår just nu det som kan bli årets enda backyard ultra-tävling i länet (om inget oförutsett inträffar) – Vinbko backyard ultra – och ut på elfte varvet för några timmar sedan var 18 löpare kvar, trots värmen. Hemmalöparen Filip Andersson, som blev tvåa i 100-milestävlingen i Storstenshöjden i vintras, har vunnit de två första upplagorna av tävlingen och hänger i nu också. Vi får se hur det slutar i morgon (eller på måndag).

Dags för Fahlin att ta tillbaka mästartröjan – och distriktsrekordhållaren springer i Kungsbacka

I helgen är det äntligen dags för cykel-SM, linjeloppen som precis som i fjol körs på motorbanan Tierp arena i Uppland. Damerna kör 15 varv på den 7,6 kilometer (det ger alltså 114 kilometer) och nästan helt platta banan på lördagen (start 13.00) medan herrarna kör 25 varv för totalt 190 kilometer på söndagen (start 12.00).
I fjol var stjärnan – örebroaren som är Sveriges OS-hopp – Emilia Fahlin både den som gjorde det mesta av jobbet i klungan och den som drog igång spurten när det var dags. Det hade bara gått tolv dagar sedan hon opererade högerhanden efter den märkliga langningsincidenten i Giro d’Italia, och hon hade precis tagit av gipset, men ändå lyckades Fahlin hålla alla utom Nathalie Eklund bakom sig. I år lär målsättningen vara att ta tillbaka mästartröjan som Fahlin senast vann 2018 (2019 missade hon SM på grund av hjärnskakningssymptomen efter träningskraschen i Spanien). Lördagens tävling är dessutom Fahlins näst sista före OS i Tokyo.
På herrsidan blir det förstås väldigt intressant att följa bröderna Ahlsson som i fjol vann SM-guld i tempolopp (Jacob i seniorklassen, Jonathan i juniorkategorin – men i år är han också senior) och som i år både kört för landslaget i Tour of Estonia och vunnit varsin tävling på hemmaplan (Arlanda testtrack race respektive HIQ grand prix i liknande förhållanden men med betydligt kortare distanser). Intressant också hur Motala AIF:s lag, som Ahlssonbröderna kör för, kommer att lägga upp strategin med tanke på att de har Hugo Forssell, som vunnit det mesta under säsongsinledningen, på startlinjen (det där är funderingar som Fahlin aldrig behöver ha eftersom hon precis som vanligt är ensam från Örebrocyklisterna till start).
Matthias Wengelin, örebroaren som är dubbel svensk mästare i mountainbike, kommer också till start (han kör för Länna Sport) liksom mountainbikeorienteraren Marcus Jansson (som där tävlar för Garphyttan men här representerar CK Hymer) som precis avverkat fem distanser i VM som avslutades på torsdagen.

På lördagen springer tre vassa Örebrolöpare halvmaran Kungsbackaloppet, som är ett platt lopp över två varv på en bana som främst består av cykelbanor i just Kungsbacka. Distriktsrekordhållaren Josefin Gerdevåg kommer från ett år med extremt mycket jobb (hon är läkare) men gjorde ändå 1.22.09 (5,5 minuter över perset och rekordet) i elitloppet i Jordbro i början av maj. Martin Duberg har sedan pandemins start bara sprungit några testlopp och KM hemma i Örebro, och gjorde 1.18.48 (sju minuter under officiella perset) i testloppet som ersatte Örebro AIK:s halvmaraton i fjol. Och Björn Engqvist är väl den veteran i distriktet som haft starkast utveckling senaste åren och som i ett eget testlopp i april gjorde 1.19.37. Tre rätt jämna löpare som, om de har rätt dag, lär kunna hjälpas åt att hålla tempot alltså.

I onsdags, samtidigt som blickarna var riktade mot Gallaberget trailrun, sprang två andra snabba veteraner från Örebro medeldistanstävlingen Allard open på Västerås friidrottsbanor. IF Starts Marie Dasler och Maria Nagle (tidigare Eriksson) sprang 3 000 meter på 11.29,93 (pers, om man får tro friidrottsstatistik.se) respektive 11.56,53.

I går kom också första uttagningen till U23-EM i friidrott, där vi räknar med att Jonatan Gustafsson ska springa 5 000 meter. Men förbundskapten Rafael Askros avvaktar med att plocka ut örebroaren.
– Vi har en riktig stark trupp både bredd- och toppmässigt. I dagsläget är dessa 22 uttagna (bland annat fem medel- och långdistanslöpare) men fler kommer tillkomma. Troligen kommer truppen landa på cirka 35 aktiva, säger han till Svenska friidrottsförbundet.
De hittills uttagna hittar ni här. Tävlingen avgörs 8–11 juli och sista uttagningen sker den 30 juni. Veckan därpå avgörs U20-EM på samma arena, och där räknar vi lika kallt med Wilhelm Bergentz. Där har några uttagningar ännu inte gjorts, de sista kommer den 5 juli.

Både svenska stafettlagen diskade – Jansson och Gustafsson blev av med fjärdeplatser på VM (och resultaten från Gallaberget har landet)

Det blev ingen topp tio-placering för Karin E Gustafsson och hennes Sverige när stafetten i dag avslutade VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki – trots att bra nio nationer kom till start. Det blev faktiskt inget resultat alls. Efter att Anna Tiderman, Gustafsson och Linn Bylars kommit i mål på en finfin fjärdeplats – bakom Finland, Ryssland och Schweiz – visade det sig nämligen att Tiderman (stockholmaren som gjort en succéartad VM-debut och tagit brons i sprint) hade hoppat över en kontroll på förstasträckan, och laget blev därmed naturligtvis diskat.
– Ett snöpligt slut på ett bra mästerskap för damernas del, säger förbundskapten Mia Eronn till Orienteringsmagasinet.
Även herrlaget, med Marcus Jansson, blev diskat. Rasmus Nordgren skickade ut Jansson som trea, med häng på andraplacerdae Italien och med 23 sekunder bak till Finland, men Garphyttecyklisten blev för hetsig och missade liksom Tiderman en kontroll. Ankaret Sebastian Svärd körde in Sverige som fyra i mål även på herrsidan, innan laget alltså blev diskvalificerat.
Jansson avslutar därmed mästerskapet med rekordstarka individuella placeringsraden 7–9–13–16 och laddar nu om för söndagens linjelopp i cykel-SM. VM-debuterande Gustafssons resultatrad slutar vid 25–diskad–21–21.

Nu har resultatlistorna från Gallaberget trailrun i går ramlat in. Det visar sig att den tätaste kampen var i damernas tiokilometersklass (tävlingsklassen) där Josefin Tjernlund var 18 sekunder före tvillingsystern Ellinor Tjernlund och 54 fre Lilian Forsgren på tredje. Lovisa Persson var tre minuter bakom men såg till att det blev fyra Tisaren-löpare i topp. Anton Johanssons segermarginal blev 2.02, men faktum är att även tvåan Jimmy Axelsson var under det tidigare banrekordet (sprang på 38.22) liksom tidigare rekordhållaren Valter Pettersson som tog tredjeplatsen på 38.45, elva sekunder snabbare än hans rekord från i fjol.
6,2 kilometer vann Siri Englund med drygt 2,5 minuters marginal före Anna Hallmén och med Ester Skoglund på tredjeplatsen, ytterligare tre minuter bakom. Emil Larssons segermarginal var 19 sekunder till Garphyttans Måns Bergqvist, men till trean Mats Gustafsson hade han över fem minuter (Siri Englund var trea sett till alla löpare).

Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade):
2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2).
2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2).
2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2).
2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2).
2020:Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2).
2021: Anton Johansson 36.02/Josefin Tjernlund 43.37 (39 på tio, 31 på 6,2).

Rekordslakt i Gallaberget trailrun (trots att Jonatan Gustafsson anmälde sig men lät bli att starta!) – och Jansson och Gustafsson tar plats i svenska VM-stafettlagen

Vilken löparkväll det blev vid Gallaberget – och vilken rekordslakt! Fem stycken – dels rekordtider i var och en av de fyra klasserna, dels i antalet deltagare. Tidigare har det aldrig varit mer än 33 till start – nu var det ett 70-tal (exakt 70, tror jag). Tisarens ex-landslagsorienterare Josefin Tjernlund och Örebroboende orienteraren Anton Johansson vann den långa klassen, den riktiga tävlingsbanan, på 43.47 respektive 36.02 (åtta sekunder respektive hela 2.54 under Liduina van Sitteren och Valter Petterssons tidigare rekord) medan Siri Englund (VM-deltagare i både hinderbanelöpning och militär femkamp, boendes i Örebro) och Tisarens Emil Larsson sprang in på nya bästatider i 6,2-kilometersklassen (28.00 respektive 25.15 – men faktum är att Tjernlund och Johansson passerade varvningen där ännu snabbare, på 27.01 respektive 22.25).
Tjernlund skuggades av tvillingsystern (och Anton Johanssons sambo) Ellinor Tjernlund – men exakt hur många sekunder som skiljde i mål kan jag tyvärr inte utläsa av min kryptiska resultatlista. Lilian Forsgren, som sprang EM i maj, tog hur som helst tredjeplatsen och fullbordade därmed en ren Tisaren-pall. På herrsidan vet jag ärligt talat inte vem som tog andraplatsen. Vi får återkomma när Vretstorps IF publicerar resultatlistorna i morgon.
Jonatan Gustafsson var på plats och hade nummerlapp på magen när han värmde upp, men valde sedan av någon anledning att inte starta utan joggade istället vidare på ett långpass i omgivningarna med Tomas Hallmén (totalt 22 kilometer, bland annat två varv på 6,2-kilometersspåret).

Eftersom Karin E Gustafsson har resultatraden 25–diskad–21–21 på årets VM i mountainbikeorientering medan klubbkompisen (i Garphyttans IF) Marcus Jansson har 7–9–13–16 känns det snart som om de kommer mötas på mitten. Å andra sidan var onsdagens tävling, långdistansen, den sista individuella i mästerskapet. Jansson var inte lika nära som tidigare i mästerskapet och hade behöriga 6.45 upp till segrande finländaren André Haga och drygt fem minuter till schweizaren Simon Brändli på tredjeplatsen. Gustafsson var nästan 18 minuter från segrande danskan Camilla Søgaard och drygt 13 bakom finska Marika Hara på tredjeplatsen.
I morgon avslutas mästerskapet i finska Seinäjoki med stafett och bara nio nationer ställer upp på damsidan – så tar sig Sverige runt blir det Gustafssons första topp tio-placering i ett mästerskap. Hon kör andrasträckan, mitt emellan sensationen Anna Tiderman och rutinerade Linn Bylars. Samma sträcka har Jansson tilldelades på herrsidan, mitt emellan Rasmus Nordgren och Sebastian Svärd. Där finns 14 nationer på startlinjen.

Dags för Gallaberget trailrun – kan någon hota van Sitterens och Petterssons rekord?

I dag var en dag med rätt mycket stiltje i konditionsidrotten. Låt gå för att regeringen och folkhälsomyndigheten öppnade för att det kan bli obegränsat antal deltagare i löp-, cykel-, orienterings- och skidtävlingar redan från den 1 juli (så länge det aldrig är mer än 900 personer samtidigt i starten eller målet – men kör man skilda startgrupper och slussar ut folk från målområdet så går det bra), men annars är det lite dagen efter och dagen före.
I morgon går mountainbikeorienterings-VM in på slutspurten, och dessutom är det dags för sjätte upplagan av Gallaberget trailrun, en av mina absoluta favorittävlingar som går på de markerade spåren runt Gallabergssjön utanför Vretstorp. Eftersom det är anmälan på plats som gäller så är det omöjligt att veta vilka som dyker upp – men några riktigt kvicka löpare har testat genom åren. I fjol hade unga, snabba, lokala löparna Valter Pettersson och Jimmy Axelsson en fin fajt som slutade med att båda underskred det tidigare banrekordet: 38.56 på orienteringsjunior Pettersson, 39.27 på långloppskidåkare Axelsson på den bitvis rejält tekniska och småkuperade milbanan som består av 75 procent stig. Liduina van Sitteren är med nästan fem minuters marginal den snabbaste kvinnan som testat loppet med sina 43.55 från 2018 (bland starka löparnamn som också kutat märks Jonas Nilsson och Jonathan Kandelin).
Både på herr- och damsidan finns flera namn som skulle kunna hota rekorden – ta valfri löpare ur Mikael Kroons grupp (varför inte Michael Weldai och Fanny Schulstad?) eller Pettersson och van Sitteren själva. Det blir intressant att se vilka som dyker upp!

Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade):
2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2).
2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2).
2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2).
2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2).
2020: Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2).

Gustafsson bäst någonsin (?), Gustafssons bästa VM-placering och ett SM-silver

Det må vara ex-örebroaren Linus Rosdal som toppar Sverigebästalistan på 5 000 meter i år med sin segertid från B-heatet på Göteborgs GP, 13.53,19, men det blir inte han som representerar Sverige i lag-EM i Cluj till helgen utan Eskilstunas Emil Millán de la Oliva som hade en sådan grym genombrottssäsong i fjol och som fortfarande bara är 19 år (då svenskt juniorrekord med 13.29,59, i år som bäst hittills 13.54,58). Därmed blev det inga länsdeltagare alls i lag-EM.
Apropå friidrott snackade jag med Jonatan Gustafsson i dag, efter gårdagens nya distriktsrekord, och den intervjun hittar ni här (passade för övrigt på att utnämna honom till distriktets bästa löpare någonsin, men det kan man förstås diskutera – Tage Ekfeldt tog EM-brons och sprang OS och slog svenskt rekord på 800 meter och Nora-Anna slog fyra världsrekord – men han är i varje fall ensam om att ha satt bästa tiderna på tre olika distanser).

Karin E Gustafsson tog karriärens bästa VM-placering (i sitt tredje lopp) när medeldistansen avgjordes vid mountainbikeorienteringsmästerskapet i Seinäjoki i dag. Hon var med i snacket, knappt sex minuter bakom segrande ryskan Svetlana Foliforova, drygt fem bakom finska Marika Hara på tredje pallplatsen och knappt tre från en topp tio-placering. Marcus Jansson missade för första gången i mästerskapet topp tio, men svarade ändå för en godkänd insats som 13:e man, 3.48 bakom segrande finländaren Samuel Pokala och drygt två minuter bakom tjecken Krystof Bogar på tredjeplatsen.
Vilodag i morgon – sedan avslutas mästerskapet med långdistans på onsdag och stafett på torsdag.

Jag skrev ju i förra veckan om att Örebrocyklisternas Lars Kallin skulle vara enda länsdeltagare i linjeloppet i veteran-SM – men faktum är ju att han inte bara blev deltagare i helgens tävling utan därtill medaljör. Av nio cyklister i klassen var sju med in i spurtuppgörelsen, och Kallin hade endast Borgholms Lars-Erik Karlsson före sig över mållinjen. 1.13.30 över 45,6 kilometer på motorbanan i Uppland gav en snittfart på 37,22 kilometer i timmen för gubbarna.
Till helgen är det dags för eliten att göra upp på samma bana, och till stora SM är förutom Emilia Fahlin och bröderna Jacob och Jonathan Ahlsson också flerfaldiga mountainbikemästaren Matthias Wengelin anmäld och mountainbikeorientaren Marcus Jansson (hinner han hem från Finland och ladda om?!) anmälda.

Janssons två bästa VM-placeringar i karriären, Gustafssons nya distriktsrekord, två nya distriktsmästare och slutet på Nigglis supersvit (och en hel del annat ni inte får missa från helgen)

Marcus Jansson har fått en flygande start på årets VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki. Garphyttecyklisten gör sitt sjunde raka världsmästerskap, och har inlett med karriärens två bästa individuella placeringar: En sjundeplats i lördagens masstart över långdistans, med mersmak – Jansson var bara 35 sekunder bakom segrande hemmacyklisten Samuel Pokala och hade bara 28 sekunder upp till ryssen Anton Foliforov som tog bronset (efter 67 minuter tävlande) – följdes av en niondeplats i dagens sprint (45 sekunder från medalj, drygt 1,5 minuter från segrande tjecken Krystof Bogar). ”Nöjd att jag kan fortsätta leverera stabila resultat och snart har jag marginalerna på min sida”, skrev Jansson på instagram efter lördagens insats, apropå att han gärna vill ha med sig en medalj hem.
Janssons tidigare placeringsrad på VM var 78–35–34 (2014) 22–33–24 (2015), 17–42–17 (2016, sjua i stafett), 15–27–10–39 (2017, nia i stafett), 20–13–19–diskad (2018, silver i stafett), diskad–19–9–bröt(2019) – så all siffror pekar onekligen åt rätt håll.
Örebroaren Karin E Gustafsson, som saknar den där rutinen och i stället är VM-debutant i det här mästerskapet, överträffade förväntningarna och blev 25:a av 38 startande, nio minuter bakom segrande ryskan Svetlana Foliforova, i lördagens masstart. På söndagen blev hon diskad (förmodligen efter att ha stämplat fel) när stockholmaren Anna Tiderman superskrällde sig till en bronspeng (finska Marika Hara vann).
Redan i morgon fortsätter VM med medeldistansen.

Jonatan Gustafsson gjorde det igen och nöp på söndagskvällen sitt tredje distriktsrekord (efter 3 000 meter inomhus och 5 000 meter ute) inom loppet av fyra månader. På söndagen var det 1 500 meter som gällde, i Sollentuna GP (den andra av tre tävlingar i den svenska GP-serien), och Gustafsson hade seedats i ett löpsuget B-heat där de sex främsta – alla svenskar – sprang personliga rekord. Gustafsson slipade av över 5,5 sekunder på sitt och blev fyra i heatet på 3.45,90. Det säger något om hur stark svensk medeldistanslöpning är just nu – för tio år sedan hade 3.45,90 räckt till en femteplats på Sverigebästalistan när året summerades, nu räckte de till en tiondeplats av svenskar (sex sprang snabbare i A-heatet) på en enskild tävling. Tiden var 85 hundradelar under Tim Sundströms rekordnotering som gjorde honom till Sverigeåtta 2015 men ändå 74 hundradelar under träningskompisen Sundströms pers (eftersom han sprang för IFK Lidingö under sina bästa år). Tredje bäst i distriktet genom tiderna är 90-talslöparen Andreas Hugosson, tredje bäst under 2000-talet är förstås Per Sjögren.
Det man börjar fundera på är så klart om Gustafsson också kan hota Tage Ekfeldts klassiska distriktsrekord på 800 meter – 1.49,0 – från 1953. Det är det rekord i en mästerskapsgren som har stått sig överlägset längst i distriktet. Distansen är förstås något kort för Gustafsson som är specialiserad runt orienterings sprinttider (vilket ungefär motsvarar 5 000 meter), men fart har han uppenbarligen i benen. Ekfeldt sprang ju OS i Helsingfors 1952, tog EM-brons på långa stafetten i Bryssel 1950, och hans 1.49,0 var en förbättring av hans eget svenska rekord på den tiden. Men 68 år senare börjar det väl bli dags för en putsning?

I samma gala i Sollentuna och på samma distans – men i C-heatet – sprang på 5 000 meter U20-EM-kvalade Wilhelm Bergentz nytt pers med 3.55,20 (det gör honom till 23:a på distriktsbästalistan). Det är en riktigt bra tid, men inte lika vass som den på 5 000 meter om man jämför (drygt sex sekunder från U20-EM-kval, nästan sju från Nicklas Källméns P19-distritksrekord).
Noha Olsson persade med över halvminuten på 3 000 meter hinder (det var hans andra test på distansen, hans första med seriösa konkurrens), och med 9.23,43 har han knappt 8,5 sekunder kvar att plocka för att kvala till U20-EM han också. Något distriktsrekord i P19-klassen finns inte på distansen (bara på 2 000 meter med lägre hinder), men det är bara sju seniorer som sprungit fortare genom tiderna (varav två mindre än halvsekunden). Återstår att se om Olsson tänker springa fler hinderlopp under sommaren. Jag misstänker att ren rutin kan ge ett antal sekunder till.
Rebecca Högberg har deklarerat att hon skyndar långsamt in i formfönstret den här sommaren – inte minst efter vinterns skadeproblem – och som ett led i det följde 800-meterslöparen som gjorde sju lopp under 2.10 i fjol upp 2.31-loppet i årsdebuten i lag-SM-kvalet (vad som krävdes för seger där) med 2.12,98 nu (i fjol samlade hon samtliga sina tolv lopp på snabbare tider än så).
Henrik Franzén (1.52,22) och Kevin Bodén (1.53,96) persade båda på 800 meter i B- och C-heaten på distansen och var bara 1,22 respektive 2,96 sekunder från P19-EM-kvalgränsen i den grenen. Med tanke på att Franzén plockade över två sekunder på sitt tidigare pers i det här loppet känns det ju alls inte omöjligt att det ska finnas ännu lite till.
GP-säsongen avslutas med tävlingen i Karlstad (om smittspridningen av den indiska coronavarianten i Värmland tillåter) nästa tisdag, den 22 juni.

Dagen före distriktsrekordet sparade Jonatan Gustafsson på krutet och nöjde sig med en fjärdeplats i sprint-DM i orientering i Hovsta (på något annat sätt kan man inte tolka resultatlista och mellantider när man känner till hans kapacitet – och tja, i hans träningsdagbok på Strava skriver han mycket riktigt att han ”sprang i lugn fart för att spara mig till 1 500 meter i morgon”).
Med honom ute ur leken tog Anton Johansson hem segern (men även om han bor i Örebro, sambo med Ellinor Tjernlund, så tävlar han alltjämt för Jämjöklubben OK Orion och är därmed utom tävlan i DM-sammanhang) 1.17 före Daniel Attås som knep guldet 1.23 före klubbkompisen (i Tisaren) Johan Aronsson. Oskar Arlebo var ytterligare 16 sekunder bakom, men nästan minuten före Gustafsson.
Ellinor Tjernlund fixade dubbelseger åt hushållet och tog guldet 1.02 före klubbkompisen (även det i Tisaren, så dubbla Tisar-dubblar blev det) Lovisa Persson medan tidigare skidorienteringsjuniorvärldsmästaren Elin Schagerström knep bronspengen minuten bakom Persson men 43 sekunder före Lindebygdens Evelina Ericsson.
Karin Lindgren och Hugo Örn vann juniorklasserna medan det absolut mest anmärkningsvärda i veteranklasserna var att Simone Nigglis supersvit av raka segrar sedan hon återvände till Sverige vid den här tiden förra året (snart är det dags att säga adjö) abrupt tog slut efter 24 raka (troligen fler, men det är så många jag lyckats räkna in). Den 23-faldiga världsmästaren ställde upp i D40-klassen och ledde med 20 sekunder redan efter två kontroller och lika många minuters löpning – men sedan tappade hon enligt Winsplits (hon har tyvärr inte laddat upp sin insats i Livelox) nästan 1,5 inuter på tre kontroller och i mål var hon 1.40 bakom KFUM Örebros Johanna Nordström som fick ta den historiska skalpen (och bara femma av nio löpare i klassen). Med tanke på vilken komplex idrott orientering ändå är var det förstås bara en tidsfråga innan sviten skulle spricka, men att det skulle vara just här det inträffade var ju rätt oväntat.