Regborns succécomeback i världscupen: ”Både glad och tom på energi” (och nu är han klar för Åstadsloppet)

Snacka om snygg comeback på världsscenen. Nej, det blev förvisso ingen pallplats för Martin Regborn i långdistansen som i dag inledde i världscupfinalen i Italien, men han sprang in som bäste svensk och femma totalt – örebroarens elfte individuella topp fem-placering i världscupkarriären (han har vunnit en gång, varit trea två gånger, fyra fem gånger och femma tre gånger).
Norges 22-åriga stjärnskott Kasper Fosser, som redan på förhand toppade världscupen, var i en egen division i dag. Ledde med över 1,5 minuter redan vid första mellantiden och var drygt 5,5 minuter före schweizaren (och ex-tisarlöparen) Matthias Kyburz i mål. Regborn var nästan åtta minuter bakom honom, men mindre än 2,5 minuter från Kyburz på andraplatsen (och 1,5 minuter före sexan, Eskil Kinneberg).
För att uppskatta Regborns prestation till fullo måste man minnas hans historik: Han startade och sprang åtta minuter i världscupen i Idre i augusti, men tvingades bryta (loppet och hela helgen) efter att ha sprungit in med ena låret i en stock. Därmed var dagens tävling hans första fullföljda på internationell nivå sedan världscupfinalen 2019. 2020 blev nämligen alla internationella orienteringstävlingar inställda, och 2021 inleddes med att Regborn tvingades tacka nej till EM efter det konstaterats att hans höftbesvär orsakades av en stressfraktur på korsbenet. Han hann inte ikapp till VM, och sedan kom den nya smällen i landslagscomeback i Idre. Lägg därtill att han efter i första större tävlingen efter Idre – kvalet till medeldistans-SM – åkt på en ny skada, i ena foten/fotleden. Han gjorde comeback i långdistans-SM förra helgen och blev femma – och nu alltså femma och bäste svensk i världscupen.
– Jag kände mig stark hela vägen fram till varvningen. Men de sista fem minuterna var riktigt tuffa, jag hade knappt styrfart. Med tanke på hur det senaste året har varit är jag väldigt nöjd med loppet. Jag är både glad och tom på energi, sa Regborn till Orienteringsmagasinet efter loppet.
Terrängen var kuperad men lättlöpt, och därför var banorna långa. Regborn fick ihop över 19 kilometer på sina vägval.
Max Peter Bejmer var näst bästa svensk på tiondeplatsen, drygt fyra minuter bakom Regborn. Örebroaren har därmed tydligt visat att han vill ha en av de två herrplatserna i sprintstafetten på söndag.
damsidan kopplade superstjärnan Tove Alexandersson, som också haft ett struligt år, greppet om sin sjunde raka totalseger i världscupen genom att vinna dagens tävling med nästan sex minuters marginal till enda utmanaren, schweiziska Simona Aebersold. Alexandersson har därmed fem poäng till godo på schweiziskan inför sista indiviuella deltävlingen i världscupen, en medeldistans på lördag. Eftersom poängskalan för de fyra första i mål är 100–80–60–50 poäng är det först i mål som gäller, om de placerar sig där uppe då också (på herrsidan har Fosser skaffat sig en ledning på 77 poäng och behöver därmed ”bara” ta sig i mål på topp 17 – Och om inte Kyburz blir topp två eller Daniel Hubmann vinner så kan Fosser ligga i solstolen och ändå ta hem titeln). Ellinor Tjernlunds världscupdebut slutade med en 80:e-plats av 97 startande i den tuffa långdistansen. Jag har inte sett någon uppdatering från henne, men något måste ha gått snett tidigt, för till första mellantiden, där Alexandersson passerade på 28 minuter, hade Tjernlund 48. I mål var hon drygt 38 minuter bakom täten och 14 minuter efter Lina Strand som var näst sist av de nio svenskarna på 40:e-platsen.
Chans till revansch för Tjernlund, och möjlighet till nytt topplopp av Regborn, då en betydligt plattare medeldistans avslutar årets individuella världscup på lördag. Därefter avslutas hela faderullan alltså med mixedsprintstafett på söndag.

Jag hoppas för övrigt att ni inte missade mitt reportage om löparen, OCR-löparen och – framför allt – militära femkamparen Siri Englund som publicerades i NA:s papperstidning i tisdags och på na.se i dag. Englund tävlar i danska hinderbaneloppet Red Bull Conquer the castle i helgen. Fyra kilometer med 26 hinder ska avverkas i ett kval på lördag, och på söndagen väntar åttondelsfinaler, kvartsfinaler, semifinaler och final – allt i heat om åtta löpare – på söndagen för de 64 bästa från lördagen. Englund var tvåa bakom danska Ida Mathilde Steensgaard. Nästa vecka springer Englund Åstadsloppet, som ser ut att få ett fint startfält trots att det krockar med Stockholm marathon. Hittills är bland andra Regborn, Fanny Schulstad, Liduina van Sitteren, Tim Sundström, Per Arvidsson, David Berg och Kristinehamns Josef Snellman anmälda till halvmaran.

Dags för världscupfinal i orientering – och final i Sverigecupen för bröderna Ahlsson

Starttiderna för morgondagens långdistans i världscupfinalen i orientering i italienska Cansiglio. Damerna startar först och Ellinor Tjernlund går ut som första svenska, vid 12.40, med startnummer 49 av 97 (det är två minuters startintervall så tidigt i tävlingen, tre minuter när topplöparna kommer på slutet och Tove Alexandersson går ut sist, vid 14.45). Martin Regborn startar 14.52, som näst sista svensk och 98 av totalt 109 löpare på herrsidan. Norske Olav Lundanes startar allra sist, vid 15.25. SVT sänder både lördagens medeldistans och söndagens mixedsprintstafett, men den kuperade långdistansen (som är den distans Regborn ser fram emot mest, avslöjade han när han hade en take-over av Svenska orienteringsförbundets instagramkonto i går och bjöd på en frågestund) sänds bara i en enklare produktion på internationella orienteringsförbundets hemsida.

Efter lite efterforskningar (nåja) har jag förstått att Marie Dasler missar Hostruset på söndag för att hon ska springa London marathon samma dag. Ett prestigefyllt lopp, och i år dessutom någon form av veteran-VM, om jag förstått saken rätt (jag vet inte om det är officiellt eller inofficiellt). Däremot har jag inte hittat Liduina van Sitteren i någon startlista än.

På söndag avgörs tävlingen som officiellt heter Nationaldagsloppet Markimlinjet, även om det känns lite konstigt när tävlingen flyttats till från den 6 juni till den 3 oktober. Det är 155 kilometer, fördelat på fem 31-kilometersvarv. Tävlingen är säsongens nionde och sista deltävling i Sverigecupen i landsvägscykel, och Jacob Ahlsson har en mycket bra chans att säkra andraplatsen i cupen bakom klubbkompisen (i Motala AIF) Hugo Forssell som redan säkrat totalsegern på 117 poäng. Ahlsson har 81 och jagas enbart av Linus Kvist (Team IBT-BH Carl Ras) på 65 poäng. Seger ger 25 poäng, andraplats 20, tredje 15. Det betyder att Ahlsson blir tvåa om inte Kvist vinner (samtidigt som Jacob är sämre än femma) eller blir tvåa (samtidigt som Jacob är sämre än tia). Topp fem räcker alltså under alla omständigheter för att Jacob ska bli tvåa i totalen. Lillebror Jonathan Ahlsson ligger sexa, men går om Richard Larsen och Sebastian Andreasson om han har dem bakom sig (och är sämst 14:e) och har också en chans på andraplatsen (om han vinner eller blir tvåa och Kvist kommer långt bak).

Äntligen dags för Regborns första världscuplopp i år (och Ellinor Tjernlunds debut) – och de är anmälda till Hostruset

På torsdag startar världscupfinalen i orientering, och på plats i Italien finns både Martin Regborn och Ellinor Tjernlund. Regborn är normalt en löpare som kan konkurrera om pallplatserna i sammandraget, men i år har han på grund av skador (stressfraktur kostade första världscupveckan, en smäll mot låret den andra) inte kommit i mål i en enda tävling. Individuellt har örebroaren vunnit en och varit på pallen i tre världscupdeltävlingar (en av dem var EM-långdistansen där han tog brons 2016). Men mest imponerande är kanske de 19 topp tio-placeringarna 2016–2019 (i fjol ställdes alla internationella orienteringstävlingar in och i år har han alltså inte kommit till start). Tjernlund gjorde sin landslagsdebut i Euromeeting i helgen (14:e i långdistansen, 25:a i medeldistansen) och kommer nu göra sin första världscuptävling.
På programmet finns en långdistans på torsdag, en medeldistans på lördag och en mixedsprintstafett på söndag. Tävlingarna avgörs i Cansiglio, nära gränsen mot Österrike, i Dolomiterna vilket borgar för utmanande banor (långdistansen har 850 höjdmeter klättring för herrarna, 570 för damerna).

Föranmälan till helgens deltävling i långloppscupen, femkilometersloppet Hostruset på söndag (i år tillbaka på den snabba femkilometersbanan på Väster – fjolårets tävling gick ju på parkrunbanna vid Rynningeviken), och på listan finns namn som Erica Lech, Per Arvidsson, Petra Haneus, Oskar Hansson, Antje Wiksten och Jonathan Kandelin. Däremot varken någon Liduina van Sitteren eller Marie Dasler, som kampar om cupsegern på damsidan (Arvidsson kommer springa hem med den på herrsidan, i år igen). Kanske dyker de ändå upp, på Hostruset eller Lidingö (Rosa bandet-loppet) eller någon annanstans. Än så länge har jag inte sett dem i någon lista.

”Löparpensionären” Anfält bäste svensk och bästa M45-löpare i Berlin, SM-guld till Darzins och Jansson avstod cupseger i mtb för landsvägsvinst

I vintras gick han ut på instagram och skrev att elitkarriären var över. I augusti blev han fyra, och näst bäste svensk, på Ultravasan, och i dag sprang Erik Anfält, 45, in på 2.26.35 i Berlin marathon – som bäste svensk, bäste M45-löpare och 39:a totalt i ett av världens största lopp. Det är jämne Anfälts sjunde bästa maratontid i karriären, men mindre än två minuter från hans bästa (han har 2.24.38 från Rotterdam 2019, 2.25.03 från Valencia 2015, 2.25.18 från Rotterdam 2018, 2.25.53 från Rotterdam 2016, 2.26.02 från Stockholm 2019 och 2.26.29 från Valencia 2018). Lägg till 2.27.02 från Kiel 2015 och Anfält har sprungit åtta maratonlopp som är snabbare än de 2.27.04 som gör Jonas Nilsson till distriktets fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna – ändå är Anfält ”bara” trea på den listan, alltjämt bakom 80-talsgiganterna Lars Hagberg (2.21.46) och Rolf Barr (2.21.50). Studenternas Andreas Lundegård var näst bäste svensk i Berlin i dag, 1,5 minuter bakom Anfält som vann M45-klassen med 3,5 minuters marginal till spanjoren Enrique Calvillo Trujillano. Själva tävlingen vann etiopierna Guye Adola och Gotytom Gebreslase på 2.05.45 respektive 2.20.09 (sex damer var snabbare än Anfält).
Jonas Nilsson var drygt sju minuter från sitt pers när han sprang in på 2.34.22, men både Fredrik Härdfeldt och Markus Liljenroth persade med fyra minuter när de gick in på 2.48.32 respektive 2.49.20. Även Andreas Ingberg – som sprungit så bra som 2.34.10 – gick med marginal under tre timmar, på 2.51.34. Fredrik Johnsson och Gustav Grek hade tuffare dagar och korsade den klassiska mållinjen på 3.09.30 respektive 3.09.52.

I Lidingöloppet, som i dag fortsatte med junior-, veteran- och 15-kilometersklasser kom Wilhelm Bergentz – det stora länshoppet – inte till start i P19-klassen, och därmed uteblev de riktigt framskjutna placeringarna. Den bästa placering jag kunnat hitta (jag vågar inte gå i god för att jag fått med alla) är Arne Evertssons åttondeplats i M80-klassen (där hela 22 löpare kom till start på den fyra kilometer långa banan). Gubbängens Ove Grönberg vann på 22.51 medan Storådalenlöparen korsade mållinjen på 34.09.
På 15-kilometersdistansen fanns ett gammalt bekant bloggnamn i Haben Kidane, som bodde sina första år i Sverige i Hällefors, och sprang för dem fram till 2015 (därefter i Eskilstuna, nu i IFK Lidingö). Han har tävlat mycket sparsamt i år, men blev nia totalt på 15 kilometer, sexa av seniorerna, på 49.33. Inga andra länsanknutna löpare topp tio, vad jag kan se.

Nyinflyttade örebroaren Jerker Lysell var åtta och bäste svensk och Josefin Tjernlund tog samma placering som näst bästa svensk när en långdistans avslutade orienterings Euromeeting, för-VM, nere i Schweiz i dag. Lysell var bara minuten från andraplatsen och två från segern i en tät herrtävling som franske Mathieu Perrin vann. Tjernlund var drygt tre minuter från pallen, knappt fem bakom segrande tjecken Tereza Janosikova, och bara 32 sekunder bakom Elin Månsson som blev bästa svensk på sjundeplatsen. Tisaren-klubbkompisarna Andrea Svensson och Ellinor Tjernlund tredje och fjärde bästa svenskor på tionde och 14:e plats, 44 sekunder respektive 1,5 minuter bakom Josefin. Oskar Andrén fjärde bästa svensk som 25:a, drygt tre minuter bakom Lysell.
► Almbys (men i de här sammanhangen Nerike IF:s) Rihards Darzins tog SM-guld på medeldistansen i orientering för döva i dag, en tävling som avgjordes i samband med tävlingen Trampen i Ludvika. Han var nästan fyra minuter före tvåan Nils Forsberg Rundström i mål över 4,7 kilometer (fågelvägen). I går tog samme Forsberg Rundström dock guldet i långdistansen, drygt fyra minuter före Darzins som dock fick nöja sig med silvret.
► Johan Runesson avslutade helgens äventyr som orienteringsskytt med en andraplats, drygt 2,5 minuter bakom finländska militärlandlagets Antti Iivari, i dagens sprint. Det trots att han bara satte två av tio skott och därmed fick springa åtta av tio möjliga straffrundor. Det finns klar förbättringspotential där …
► Marcus Jansson hade fortfarande chans på totalsegern i svenska mountainbikeorienteringscupen inför dagens finaltävling, trots att han efter tre raka vinster avstod de tre därefter följande tävlingarna (tre ska ändå räknas bort), men när han inte heller kom till start i finalen ramlade han ned till femteplatsen i sammandraget. Karin E Gustafsson blev sjua där, efter en sjätteplats i dagens medeldistans.
► Efter att inte ha startat i de två första tävlingarna, däribland natt-DM i fredags, vann Åsa Zetterberg-Eriksson Värmlandstrippelns långdistans i dag. Rasmus Pettersson (som vann natt-DM i fredags) vann herrklassen och såg därmed till att det blev en Djerfdubbel.

Och Marcus Jansson, nämnd ovan, valde rätt som avstod mountainbikeorientering för att i stället cykla landsväg – för dagen efter tredjeplatsen i Östgötatempot dammade han till med en seger i Östgötaloppet, efter att ha spurtat vassast av de 20 som var med i tätgruppen (Ahlssonbröderna var precis bakom tätgruppen, hade förmodligen hjälpryttaruppdrag i Motalalaget). Närmast bakom sig hade Jansson Ahlssonbrödernas lagkompis Hugo Forssell, som så sent som i fredags körde U23-linjeloppet på cykel-VM.
I Norge avslutade Axel Lindh Rye terrengsykkelfestival med en femteplats på crosscountryloppet, som bäste svensk men 37 sekunder bakom segrande dansken Sebastian Carstensen Fini.

Topp tio-placeringar på Lidingö, Regborn valde Arboga framför Schweiz, SM-silver till Runesson trots 13 av 20 bom, Weldays seger på hemmaplan, Ahlssons vinst i Östergötland och en hel del annat …

Har man en gång varit bäste svensk i Lidingöloppet så är det ju lätt att tycka att allt annat är en förlust – men faktum är att Linus Rosdal, ex-örebroaren som varit snabbare än någonsin den här säsongen, var över tre minuter bättre än den där succédagen 2015 när han i dag blev femte bästa svensk över de 30 kilometerna på Lidingö (det är alltså bara konkurrensen som har blivit svårare). Totalt sett var Rosdal sjua på 1.41.40 (Hässelbys Samuel Russom vann på 1.36.56). Även Örebro AIK:s Erica Lech blev (lika väntat) topp tio, men nådde däremot inte sitt banpers utan fick nöja sig med 2.08.48 (med det var hon 3,5 minuter bakom sjuan Malin Gibrand men 1,5 minuter före nian Jenny Ruström, så någon kamp om platserna var det inte (Sylvia Medugu vann på 1.55.03). IF Starts Per Arvidsson blev 18:e på 1.48.49, Hagabys Elin Vinblad 35.a på 2.24.09, ÖAIK:s Gustaf Leonardsson 56:a på 1.57.33 och Glanshammars Stina Eriksson och LK Gränslösts David Klasson båda 69:or på 2.30.46 respektive 1.58.52. Det är de länslöpare jag hittat på topp 100.

Gårdagens blogg innehöll ett och annat fel (se om Regborn nedan). Till exempel sprang Fanny Schulstad i dag ett långpass i Karlslundsspåret där Josefin Gerdevåg gjorde henne sällskap på delar – ingen av dem kommer således till start i Berlin marathon i morgon bitti. Övriga nämnda Örebrolöpare (herrarna, alltså) verkar däremot vara på plats i Tyskland.

Så Regborn. Han är inte i Schweiz, utan har lämnat återbud till Euromeeting. inte på grund av ytterligare någon skada, för han sprang hem en tävling i Arboga i dag (en medeldistans under namnet Golden weekend, dag ett) närmast före Järlas Erik Berzell (som var knappt två minuter bakom) och därefter följde ett gäng länslöpare i svit: Tisarens Valter Pettersson och Jonathan Karlsson, KFUM Örebros Jacob Eriksson, Tisarens Filip Jacobsson, Lindebygdens Axel Thybeck och KFUM Örebros Mattias Löfqvist (bara några få av dem – inte Regborn – är anmälda till långdistansen i morgon).
Nere i Schweiz fanns ändå fem länslöpare, och nyinflyttade örebroaren (och ex-världsmästaren) Jerker Lysell var bäste länslöpare med en 18:e-plats, knappt två minuter bakom finske Olli Ojanaho som vann (med det var Lysell femte bästa svensk, Simon Hector var bäst med en tredjeplats). Tisarens Andrea Svensson, som världscupdebuterade i augusti, var 19:e, men å andra sidan näst bästa svensk, drygt fem minuter bakom segrande tjeckiskan Tereza Janosikova. Ellinor Tjernlund var 25:a, Oskar Andrén 26:a och Josefin Tjernlund 39:a på medeldistansen. I morgon avslutas Euromeeting, som är ett sorts för-VM, med långdistans.
Några orienteringskortisar:
► Karin E Gustafsson blev bästa länscyklist med en femteplats – bara 1.28 bakom segrande Anna Tiderman – när sprint-SM i mountainbikeorientering avgjordes i Surahammar på lördagen. Viktor Larsson är ännu inte tillbaka efter sin hjärtmuskelinflammation och guldfavoriten Marcus Jansson valde att istället köra landsvägscykel (se nedan).
► Tisaren-comebackande Johan Runesson slutade femma på SM i orienteringsskytte (sjua i tävlingen, där även två finländare var före), 11.28 bakom segrande Johan Eklöv (men då ska man veta att han bommade 13 av 20 skott och fick 26 sekunders tidstillägg mot Eklövs sex). Tisaren-kamraten Mikael Pihel slutade tia (han sköt fullt men sprang inte fullt lika fort), vilket räckte för att de båda tillsammans skulle ta lagsilver, 16 minuter bakom Tumba-Mälarhöjden.

Länscyklisterna gjorde rent hus på herrsidan i det 15 kilometer långa Östgötatempot i Ljungsbro i dag. Förre svenske tempomästaren Jacob Ahlsson vann på 17.35,07, 38 sekunder före lillebror Jonathan Ahlsson och med ytterligare tolv ned till Marcus Jansson (som i mtbo tävlar för Garphyttan men som på landsvägshojen representerar CK Hymer) på tredjeplatsen.
Startlistan var rejält uttunnad, både beroende på att somliga avstår tempolopp och att somliga är på cykel-VM (med det sagt så hade den här tättrion ändå kunnat vara i tät, oavsett vilka svenskar som hade ställt upp) – men när Östgötaloppet körs i morgon kommer uppslutningen vara betydligt bättre.
Mountainbikecyklisten Axel Lindh är i Norge och tävlar, och var trea i fredagens prolog (fem sekunder från segern) och femma i dagens kortdistans (30 sekunder bakom Lillehammers Erik Hægstad som vann). I morgon avslutas det som heter Rye terrengsykkelfestival med ett crosscountry.

22-årige Kumlakillen Michael Welday har tävlat rätt sparsamt i år (ett enda resultat noterat på friidrottsstatistik.se), men i dag slog han till med en seger på hemmaplan när han sprang hem fem kilometer långa Kumla stadslopp på 16.51 – 14 sekunder före Tisadagsklubbens John Lundström (hans klubbkompis Simon Karlsson, som var tvåa på Bergslagsleden ultra förra veckan, tog tredjeplatsen ytterligare tolv sekunder bakom).
För långloppscupen hände det mest spännande som vanligt i stället på damsidan, där Liduina van Sitteren tog en programenlig seger på 18.25, närmast före Marie Dasler på 19.45. Dasler toppar därmed cupen på 47 poäng, men har redan räknat nio resultat (max är tio), medan van Sitteren som är trea på 38 än så länge bara har räknat sex tävlingar. Mellan dem finns Petra Hanaeus, som var trea i Kumla på 20.22 och därmed gjorde sin tionde tävling i cupen. Från och med nästa tävling måste hon därmed stryka sitt sämsta resultat (om hon vinner Hostruset nästa helg kommer hon därmed bara öka tre i stället för sex poäng i tabellen).
Sju herrar sprang på 18 blankt eller fortare (Oskar Hansson 17.39, Kevin Henriksson 17.46, Karl Wilenius 17.48, Jonathan Kandelin – som förra lördagen sprang 84 kilometer på Bergslagsleden – 18.00) och fem damer gick under 21 minuter (Therese Fjordäng 20.33, Maria Nagle 20.44). Långloppskidåkaren Olivia Hansson vann en spurt på sjätteplatsen på 21.48.

65 löpare valde Örebro parkrun före Lidingö och Kumla, bland annat Johan Ingjald (trea på 19.06) och ”Super-Sören” Forsberg (femma på 19.39) men snabbast av alla var Erik Jansson (för andra veckan i rad) på 17.59 och Linda Pettersson på 26.17. Ytterligare några sprang (och cyklade) Kyrkstafetten i Tysslinge, men därifrån har jag inte sett några resultat (och jag vet inte ens om några tider noterades).

Runesson på pallen i Tisaren-comebacken – och dags för Euromeeting (Regborn, Tjernlunds, Svensson, Andrén, Lysell) och Berlin marathon (Gerdevåg, Schulstad, Anfält, Nilsson …)

Johan Runesson gick med i OK Tisaren i samband med att han pluggade på orienteringsgymnasiet i Hallsberg (han är från Smålandsstenar) och lämnade klubben inför säsongen 2011. Sedan dess har den nu 31-årige orienteraren bland annat tagit VM-guld (i stafett 2019), och bytt klubb ett antal gånger. Just nu tillhör han finska storklubben Tampereen Pyrintö, för vilkas andralag han var med och sprang hem en 14:e-plats i Jukola för några veckor sedan (förstalaget blev fyra). Men i dag gjorde han en direkt skrällartad comeback i Tisaren. Men inte i orientering – utan i orienteringsskytte. Eftersom den disciplinen lyder under Svenska mångkampsförbundet har han nämligen möjlighet att springa för en annan klubb där än i sin övriga orientering (tävlar man i till exempel både vanlig orientering och skidorientering, eller mountainbikeorientering, så kan man vid ett givet tillfälle bara ha tävlingslicens hos en förening – om jag förstått saken rätt).
Hur som helst, det var i en – med orienteringsskyttemått mätt – stortävling (tillika militärlandskamp) i Sågartorp, norr om Gnesta (söder om Stockholm), som Runesson var tillbaka i Tisarfärgerna för första gången på över tio år. Den inleddes med en stafett (orientering–liggande skytte [fem skott/tre extraskott]–eventuella straffrundor–orientering–stående skytte–eventuella straffrundor–växling/målgång), där Runesson bildade ett tvåmannalag med dubble VM-bronsmedaljören Mikael Pihel. Runesson sprang (och sköt) förstasträckan och skicade ut Pihel som tvåa, bara nio sekunder bakom finska militärlandslagets Mikko Hölsö. Pihel tappade 15,5 minuter på andrasträckan, men höll ändå tredjeplatsen med minutmarginal (och därmed blev Tisaren bästa klubblag bakom Finlands och Sveriges militärlandslag, det sistnämnda som blev tvåa var knappt tre minuter före i mål).
Även systern Anna Runesson, som i orientering tävlar för Smålandsklubben OK Vivill, sprang för Tisaren i stafetten – och tog också en tredjeplats, i par med Nina Hallor. Hallor växlade just som trea, och Runesson försvarade den placeringen med sex sekunders marginal till Svenska militärlandslaget (Finlands två lag var etta och tvåa).
I morgon fortsätter helgen med en tävling som dubblerar som SM i klassisk distans (punktorientering med en minuts tidstillägg per millimeter–orientering–liggande skytte [tio skott, två minuters tidstillägg per bommat skott]–löprunda–stående skytte–målgång) och på söndag avslutas helgen med sprint (orientering–liggande skytte [fem skott]–eventuella straffrundor–orientering–stående skytte–eventuella straffrundor–mål).

På lite högre nivå avgörs i helgen Euromeeting, för-VM i Schweiz, med medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen och sex länslöpare på plats i Martin Regborn (nytt försök till landslagscomeback, den senaste tog ju slut efter några minuter), Tisaren-kvartetten Andrea Svensson, Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Oskar Andrén och nyinflyttade örebroaren Jerker Lysell. På samma ställe avgjordes på fredagskvällen det schweiziska mästerskapet i nattorientering, och alla som ändå är på plats för Euromeeting inbjöds att delta (men inte att konkurrera om medaljerna, förstås). Ingen av länslöparna ställde upp (schweiziska ex-Tisaren-löparen Matthias Kyburz tog dock guld på herrsidan, med nästan fyra minuters marginal).
I Värmland avböjde Djerfs Åsa Zetterberg-Eriksson start i den femte och sista DM-disciplinen – just nattorientering – trots guld på de fyra första. Damtävlingen blev därför en kamp mellan hennes klubbkompisar Ellen Pelander och Lena Westerlund (som fortfarande pågår när detta skrivs) medan Rasmus Pettersson, även han karlskoging och tävlandes för Djerf, vann herrklassen med nästan 5,5 minuters marginal (och då var tvåan inte ens med i kampen om DM, eftersom Johan Wikström kutar för Göteborgsklubben Sävedalen). Tävlingen var förutom DM också den första i Värmlandstrippeln, som avgörs i helgen.

På söndag är det också dags för Berlin marathon, på gatorna där herrarnas sju senaste världsrekord – från Paul Tergats 2.04.55 2003 till Eliud Kipchoges nu gällande 2.01.39 från 2018 – slagits men märkligt nog bara tre av damernas världsrekordnoteringar genom tiderna (och inget sedan 2001). Det verkar tyvärr vara helt omöjligt att söka på annat än på namn i startlistan (som till exempel ort, förening eller land), så jag har bara gjort lite blandade försök. Men de här står i varje fall med: Josefin Gerdevåg (distriktsrekordhållare med 2.42.49 som hade ett tufft 2020, mycket på grund av jobb, men som nu lär ha uppåtgående formkurva), Fanny Schulstad (som från 2018 till 2019 sänkte maraperset från 3.07 till 2.46, i fjol blev SM-sexa och nu är redo för nästa steg, men som framför allt siktat på Valencia i december), Erik Anfält (som är länets tredje snabbaste maratonlöpare genom tiderna med 2.24.38 men som i vintras lade ned elitsatsningen – bara för att för några veckor sedan bli fyra och näst bäste svensk på Ultravasan …), Jonas Nilsson (länets fjärde bästa maratonlöpare genom tiderna med 2.27.04, från Rotterdam 2019 då han var en glad nykomling som bara tränat löpning i några år och tagit enorma steg från månad till månad), Andreas Ingberg (sjätte bästa manliga maratonlöparen i distriktet under 2000-talet med 2.34.10 i Hamburg 2019) och Markus Liljenroth (1.53.41 i Valencia 2019). Starten går 9.15 på söndag morgon, och vi får se om alla de där löparna kommer till start (och vilka an dra som gör det).
Tidigare i veckan har jag ju snackat upp Kumla stadslopp och Lidingöloppet.

Dags för Lidingöloppet – här är lokala namnen att hålla koll på (Bergentz, Lech, Rosdal och många fler)

I morgon startar Lidingöveckan. Klassiska, 30 kilometer långa Lidingöloppet avgörs på lördag, halvversionen (15-kilometersloppet) springs på söndag precis som ungdoms- och veteranklasserna, och Rosa bandet-loppet (det som tidigare hette Lidingö tjejlopp och är tio kilometer långt) går nästa söndag, den 3 oktober. Men redan i morgon, fredag, tjuvstartar alltihop med ett antal lopp för funktionsvarierade. Där har jag inte hittat några länsdeltagare. Däremot finns det drösvis i de andra loppen. Här är de hetaste namnen:
30 kilometer: Erica Lech (den 44-åriga Örebro AIK-löparen har tagit jättekliv senaste åren, är 18:e på Sverigelistan på tio kilometer i år, och är en av bara 14 damer i elitledet), Linus Rosdal (den Örebrobördige Akelelöparen är fortfarande Sverigetrea på 5 000 meter efter jätteloppet i Göteborg i juni – och minns 2015 när han var bäste svenske herrlöpare i Lidingöloppet), Per Arvidsson (har vunnit fem av sex tävlingar han sprungit i långloppscupen men inte tävlat utanför länet i år), Gustaf Leonardsson (har tävlat sparsamt i år och inte presterat fjolårsresultat, men verkar vara på uppåtgående), David Klasson (som jag först lärde känna som cyklist men som gjort under 35 på milen och tagit en hel del pallplaceringar i små lokala lopp) och Mathias Viktorsson (som liksom Klasson tävlar för LK Gränslöst). Erik Anfelt springer också, men det är inte Erik Anfält utan en örebroare med snarlikt namn (född 1992). Rose-Marie Enmalm må stå i fjärde led, men är förstås elit i sin åldersklass, K70. Dock finns inte någon veteranklass just på 30-kilometaren, som hon valt att springa (hon avstår veteranklassen, som avgörs dagen därpå).
15 kilometer: Fredrik Johnsson (men inte ”Frippe” utan den två år yngre och något långsammare klubbkompisen i Örebro AIK med exakt samma namn), Håkan Andersson och Peter Svedin står i elitledet på 15 kilometer.
M22 (15 kilometer): Filip Örn.
P19 (tio kilometer): Wilhelm Bergentz (bör vara med och göra upp om de allra främsta platserna [i fjol var han fyra i samma klass, då mot ett år äldre löpare, på 33.22], har sprungit både U19-EM och landsvägslandskamp i år, är Sverigetvåa på 5 000 meter i åldersklassen och förra helgen vann han Norasjön runt på 2000-talets bästa tid – därmed lätt helgens mest spännande länsnamn).
P17 (tio kilometer): Hugo Örn.
K70 (tio kilometer): Catharina Wahlstedt.
Saknas: Lisa Bergdahl (som jag har för mig skrivit på instagram att hon ska springa), Louise Wiker (som säkert kan dyka upp på någon distans) och Heshlu Andemariam (samma där). Liduina van Sitteren, Marie Dasler och Maria Nagle (som alla väljer Kumla stadslopp i stället). Plus namn som Josefin Gerdevåg och Klara Frih, som tävlat sparsamt i år, förstås.
Rosa bandet-loppet får vi återkomma till nästa helg, eftersom det lär trilla in en del sena anmälningar (än så länge hittar jag inga länslöpare i elitklasserna där).

Nytt grusvägs-mtb-lopp från Loka till Säfsen – och här är Kilsbergen trailruns nya sträckning

Sugen på att cykla en lite enklare mountainbiketävling? Nu finns ett par nya alternativ:
** Nu på söndag körs den första upplagan av Bergslagen bike race, ett nytt initiativ av bland andra Fredrik Berg (som ju är en liten konditionsidrottsbekanting med stora mountainbike- och en del traillöpningsmeriter, men tidigare i livet mest känd som enduroförare). Det är egentligen en testversion inför kommande år, men anmälningarna har redan strömmat in. Loppet startar vid Loka brunn och har mål i Säfsen, 92 kilometer mestadels på grusvägar. Lär bli lite som Cykelvasan, alltså (men utan tidtagning, det är ett rent motionslopp). Kollega Thomas Eriksson skrev en artikel om det hela som går att läsa här. Namnet ska förstås inte förväxlas med Bergslagsloppet, tävlingen med start och mål i Ånnaboda som varit maraton-SM men som blivit coronainställt de två senaste åren.
** Och söndagen därpå, den 3 oktober, avgörs den (andra? tredje? fjärde?) upplagan av Svartåtrampet (den första gick i varje fall 2018, enligt mina anteckningar), en träningstävling som däremot har tidtagning. Den går på den nyuppmärkta Bergslagen cycling-sträckan Sirsjön runt med start och mål vid Hyttvallen i Svartå. 21 kilometer ”blandat stig och grusväg, kortare asfaltstransport, stigpartierna är av karaktär lättåkta till medelsvåra”.

För övrigt har Kilsbergen trailrun redan nu öppnat anmälan inför sin elfte upplaga, 2022. Den 3 september är datumet som gäller – alltså den första lördagen i september i stället för som i år den andra (vecka 35 i stället för som i år vecka 36).
Betydligt närmare i tid är Kumla stadslopp på lördag, dit föranmälan stängde i måndags kväll och där Liduina van Sitteren, Marie Dasler, John Lundström, Jonathan Kandelin, Olivia Hansson, Oskar Hansson och Maria Nilsson märks bland de föranmälda.

Silly season-bloggen: Ziegler och Byrén byter klubbar, Kroon lämnar KFUM, finsk Europamästare debuterade för Tisaren och Närkes friidrottsförbund upphör

Efter en intensiv vecka är det lite stiltje på tävlingsfronten i dag, så vi passar på med lite silly season och andra nyhetsnoteringar:
** Det är ju mindre än två månader kvar till friidrottens tävlingsårsskifte (den 15 november inleds säsongen 2022, mycket beroende på att hela inomhussäsongen räknas till nästa år), och i skarven är det fritt fram att byta klubb. Men några löpare har valt att istället betala övergångsavgift för att få bytet genomfört redan nu. 15-årige Albert Ziegler byter på söndag, den 26 september, KFUM Örebro mot Stockholmsklubben Turebergs FK. Han tog, tillsammans med Viggo Olsson och Folke Eriksson, silver i P15-klassen på 3×800 meter på stafett-SM i augusti och är sexa på Sverigebästalistan på 2 000 meter (med 6.02,87) i åldersklassen i år. Dessutom byter ultralöpningslegendaren Hasse Byrén, som tävlat sparsamt de senaste åren, den 2 oktober IF Start mot Hällefors LK (han har flyttat upp till Hällefors). Det är väl runt fyra år sedan Byrén bytte Spartacus mot just Start.
** Mikael Kroon har lämnat KFUM Örebro, efter ett antal år som framgångsrik tränare för medel- och långdistansarna i föreningen (2019 blev han utsedd till årets KFUM-ledare i Örebro, alla sporter inkluderade, och han har framgångsrikt tränat bland annat Martin Regborn, Josefin Gerdevåg, Jonatan Gustafsson, Jack Karlsson och senaste året även Wilhelm Bergentz, Fanny Schulstad och Noha Bergentz). Han kommer fortsätta ta hand om några av sina adepter (bland andra Regborn) men utanför KFUM:s regi. Jag har fått en del rapporter om att det skakat lite kring tränarteamet i KFUM generellt, och vi får se om till exempel sprinttränaren Nisse Holmdahl kommer att bli kvar. Förmodligen har alltihop en hel del med ekonomi att göra.
** Finska 17-åringen Salla Isoherranen är sedan en månad tillbaka (och hela läsåret) utbytesstudent på orienteringsgymnasiet i Hallsberg, och har därför valt att representera OK Tisaren i svenska tävlingar under den tiden. Hon debuterade i långdistans-SM (i den yngre juniorklassen, D18) i helgen och vann B-finalen med över två minuters marginal efter att ha stämplat fel i kvalet och därför missat A-finalen. Potentialen är betydligt större än så: Isoherranen tog guld i långdistans, silver i stafett och brons i sprint på ungdoms-EM i Litauen i augusti och sprang andrasträckan när Finland blev fyra i stafetten på junior-VM i Turkiet för två veckor sedan (då sprang hon alltså mot tre år äldre löpare!). Individuellt blev hon 14:e på långdistansen, 18.e på medeldistansen och 20:e i sprinten på JVM.
** Den 21 november upphör Närkes friidrottsförbund att upphöra, men ändå inte. Sammanslagningen med Södermanland, Värmland och Västmanland har ju varit på gång ett tag, men då de tre distrikten de facto kommer att upphöra så kommer Närke vara det förbund som de går upp i. Det som föreslås på det extra årsmöte som utlysts är därför att att Närkes friidrottsförbund byter namn Södra Svealand (från årsskiftet). En ny övergångsstyrelse ska också väljas, liksom en valberedning som ska ta fram ett styrelseförslag till det ordinarie årsmötet 2022, då alla nya föreningar (från de tre andra distrikten) kommit över och fått rösträtt. Min största fråga är fortfarande hur det kommer att bli med distriktsrekorden framgent. Man vill ju inte att någon Västerås-, Eskilstuna- eller Karlstadslöpare kommer och raderar ut Tage Ekfeldts 1.49,0!

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2021

Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!

Jonas Brännmyr
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021: 9.37.58
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2022