Bloggaren själv – och Rebecca Högberg – vann insamlingsloppet i Sörbybacken

När jag blev trea i Bergslagsleden ultra tidigare i höstas fick jag ju för ovanlighetens skull skriva lite om mig själv i ett vanligt blogginlägg (annars brukar det mest förekomma i mina racerapporter) – och i dag har jag faktiskt ännu lite mer anledning att göra det. Jag lyckades nämligen vinna Sörbybacken night backyard(ich…) i kväll, Nature runnings insamlingslopp till Prostatacancerförbundet/Mustachkampen. Tävlingen – som förstås gick just i Sörbybacken, skidbacken strax bortanför Örebro universitet – gick ut på att först klara tio varv i timmen på en 670 meter lång slinga som startade med trappan (eller, visade det sig, stigen bredvid trappan) uppför backen. 30 höjdmeter och 670 meter per varv för 300 höjdmeter och 6,7 kilometer per timme, alltså. Därefter, när den sjätte timmen startade, var det först i mål över tio varv.
De tre förhandsfavoriterna på herrsidan – Jonathan Kandelin, Janne Werner och Björn Eriksson – hade alla fått lämna återbud av olika anledningar, och då förstod jag att jag skulle ha en lite chans att vara med och göra upp om det. Några fler överjävliga löpare hittade jag inte i startlistan. Men jag måste erkänna att jag fick en hel del hjärnspöken när andra sprang på i betydligt snabbare tempo under de första fem timmarna. Själv låg jag mellan 55 och 57 minuter (alltså 5.30–5.40 per slinga) och var med det sist i princip hela tiden. Vilket alltså inte spelade någon roll, eftersom det bara gällde att överleva till sista timmen.
Rebecca Högberg, förhandsfavoriten på damsidan, såg också ut att ha hajat taktiken. Hon hade ett något högre tempo än mig (delvis för att hon stannade oftare nere i varvningen för olika bestyr, jag gick och joggade i princip hela tiden) och såg också till att dels spara på krafterna, dels slippa stå still i de sex–sju minusgraderna som rådde och vänta in nästa heltimme för tio nya varv. När sista timmen startade var det aldrig något snack om saken, och Högberg (som så sent som i fjol blev svensk mästare på 800 meter och sprang Finnkampen) vann med ett par minuter till godo på tvåan Therese Persson.
I veckan före tävlingen hade det gått ut ett mail med information, och där framkom att det var okej att ta stigen precis till höger om trappan. Jag valde ändå trappan 46 av de 50 första (lugna) varven, men förstod tidigt att det gick fan så mycket lättare att springa på stigen (där man kan variera steglängd och tempo på ett helt annat sätt än i en trappa, dessutom är den något lite genare), och sista timmen gick jag all-in på stigen (men jag tror alla andra sprang i trappan; vi var 16 av 36 startande kvar till sista timmen). Jag fick en lucka direkt bak till swimrunveteranen och extremtriathleten Anders Ekholm, och den växte till ett par minuter efter fem av de tio varven. Därifrån kunde jag springa ganska kontrollerat (framför allt höll jag igen lite uppför) och tog mållinjen på 33.38, två–tre minuter före en kille jag inte uppfattade namnet på (Ekholm blev trea och Rebecca Högberg blev fyra av alla).
Jag får återkomma med mer detaljer när resultatlistan publiceras – samt förstås det allra viktigaste, hur mycket pengar som samlades in till kampen mot prostatacancer.

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *