Summerar säsongen: "VM-debuten var något extra"

Hallsbergs Lilian Forsgren slutade alltså på 16:e plats i orienteringens världscup 2015, två placeringar sämre än i fjol, efter att ha varit 23:a i långdistansen och 15:e i medeldistansen i världscupfinalen i Arosa. På söndagen växlade hon som 20:e för svenska andralaget i mixedsprintstafetten som avslutade hela världscupsäsongen.
– Det har varit helt okej, men inte mer. Jag är inte supernöjd, men ger mig själv godkänt, säger Forsgren till Konditionsbloggen om helgen som helhet.

Om fredagens långdistans med galet mycket stigning:
– Jag hade sett fram emot det loppet, men det visade sig att jag inte riktigt behärskade det, fick inte till varken disponeringen eller det rent fysiska i den terrängen. Det var svårt att föreställa sig känslan man fick i kroppen, det var inte alls samma sorts trötthetskänsla som man får i en långdistans i Sverige. Höjden (över havet) gjorde nog sitt, och man bör nog ha lite erfarenhet av att gå på hårt i så branta backar för att kunna disponera krafterna bättre. Där har jag lärt mig något.
Lördagens medeldistans med en hel del utförslöpning:
– Den är jag mer nöjd med, där fungerade det helt okej tekniskt. Men jag kan säga att jag är imponerad av hur snabbt de bästa springer utför. Där har man något att träna på.
Söndagens mixedsprintstafett, där Forsgren sprang förstasträckan för Sveriges andralag.
– Jag tror att jag tappade tid på två vägval, men jag har inte sett sträcktiderna än. Det var väldigt kuperat och tufft, och det här var vad som fanns i kroppen.
Världscupfinalen var säsongens sista landslagsuppdrag, och nu återstår bara några mindre tävlingar (bland annat 25-manna nästa helg) innan det är dags att göra bokslut över 2016.
– Säsongen har varit ett steg framåt, även om jag inte slog fjolårets totalresultat i världscupen så känns det bra att vara stabil runt topp 15 i världen. Jag fick ju inte springa alla tävlingar i världscupen, hade jag gjort det hade det kanske räckt till att förbättra fjolårets placering.
Vad är höjdpunkten i år? Världscupsegern, VM-debuten eller något helt annat?
– Hm … Det var nog VM, ändå. Det var något extra.
Och målet nästa år är inte så svårt att lista ut med ett VM på hemmaplan …
– Nej, det hade varit trevligt. Det är den stora grejen nästa år.
Kommer du förändra något i vinterträningen för att öka chanserna att komma med dit?
– Nej, jag kommer nog inte ändra några stora grejer. Det känns som att jag gjort mycket rätt de senaste åren och tagit kliv framåt hela tiden. Men jag kommer säkert att skruva på en del mindre saker; hur intervallpassen är uppbyggda, småsaker i styrketräningen och sådant som kan påverka eftersom det är mycket ljung och mjukare terräng på VM.
Garphyttans Filip Dahlgren skulle ha sprungit för svenska fjärdelaget i mixedsprintstafetten, men valde att stå över.

Annaloppet kan ni läsa en hel del om här (och lite grann här och resultatlistan finns här). I långloppscupen återstår nu fem deltävlingar varav två distriktsmästerskap (halvmara-DM och långa terräng-DM) vilket gör att det finns 34 poäng kvar att tävla om. För att ha en chans att nå Haben Kidane på herrsidan respektive Mikaela Kemppi på baksidan i cupsammandraget måste man därmed ha 13 respektive 28 poäng på sina fem bästa tävlingar så här långt. Det har elva herrar respektive en dam (Josefin Gerdevåg). På herrsidan alltså väldigt öppet, medan Gerdevåg måste vinna fyra och vara sämst tvåa i den femte av de fem deltävlingarna som är kvar för att ta förstaplatsen(men blir Kemppi tvåa i Åstadsloppet på lördag säkrar hon under alla omständigheter ändå totalsegern för tredje året i rad, även om Gerdevåg vinner rubbet som är kvar).

Avslutade säsongen – med ny partner: "Petter har sagt att alla måste orka festa"

Matti Tordsson tvingades lämna återbud så sent som i tisdags. In kom Anders Ekholm – och det funkade ju rätt bra det också. Örebroduon Ekholm och Mårten Vidlund slutade på 17:e plats i premiärupplagan av Koster swimrun på lördagen (Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand, som simsprang från Sverige till Finland i somars och som länge ledde årets Ötillö men slutade fyra, tog hem tävlingen på 2.46.59, en dryg timme före Ekholm och Vidlund). Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Vidlund för att höra hur det gick med partnerbytet.

– Anders gjorde en superstark insats med tanke på förutsättningarna. Han fick frågan så sent som i tisdags, och sa: ”Det här måste jag bara lösa.” När han lyckats fixa ledigt från jobbet i helgen så var det klart. Kustjagaren i Karlskrona i våras var hans enda swimrun tidigare, annars har han bara kört triathlon. Men han tyckte att det här var jättekul, mycket roligare än i Karlskrona, säger Vidlund till Konditionsbloggen.
Hur var tävlingen?
– Det började med att vi fick hoppa i vattnet från en pråm, landstigningen i Normandie-stuket. Vi ställde oss ganska långt framme för att inte bli nertrampade, och var snabbt uppe ur vattnet efter första 200-meterssimningen och kände att vi låg bra med på första trekilometerslöpningen. Sedan var det bara att jobba på. Det var så tuff löpning på klipporna att det i princip inte gick att springa om, så positionsskiftningarna skedde i simningen. Vi tog några lag på de längre simningarna, men fick släppa en del starka simmare också. Men allt gick bra. Det var näst sista löpningen, på 6,6 kilometer, som var ganska tung. Anders körde i hel våtdräkt och kunde inte knäppa upp och cabba ned, så han fick det väldigt varmt där. När det flöt på så bra hoppades vi på under fyra timmar, och vi gick i mål på 3.51.58.
Känner du dig mör nu efter två swimruntävlingar på åtta dagar?
– Nja, det är en väldig skillnad mot förra lördagen, faktiskt. Ute på kobbarna var det sådan terräng att det inte gick att springa rejält, då hade man slagit ihjäl sig. Och löpningarna var betydligt kortare och utan stigning i dag, och även om det var lång simning så är det skonsammare mot kroppen än brutal löpning. Dessutom var det en fantastisk dag, sol, nästan ingen blåst … Helt otroligt. Så jag känner mig relativt fräsch. Petter har sagt att alla måste orka festa i kväll, så det får jag väl bjuda på.
Vad händer sedan?
– Det här var sista tävlingen för i år, så nu får vi väl fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Det börjar poppa upp hur många roliga swimrunlopp som helst, i Storbritannien, Belgien, Schweiz … Och jag tror att den här sporten bara kommer fortsätta att växa.

I Salt Lake City var Adam Axelsson tillbaka på tävlingsisen efter förra helgens vådliga vurpa och dyngade till med ett nytt personligt rekord över 500 meter – 37,15 var 19 hundradelar bättre än tiden han presterade i Calgary i mars. Han följde upp med 1.14,03 på 1 000 meter, mindre än sju tiondelar över personliga rekordet. I morgon, söndag, flyger Axelsson hem efter 29 lägerdagar i USA, men redan nästa helg blir det tävling i Stavanger, om inget oförutsett inträffar.

Linda Meijer kände sig krasslig på förhand men var ändå över tre minuter före tvåan när Västgöstacupen i mountainbike avslutades med Vista mounatin i Jönköping. Hon hade ju redan säkrat segern i D30-klassen, och slutade nu dessutom femma i maxiklassen – där elit, juniorer och D30 ställs mot varandra – räknat över hela säsongen (därmed bästa icke elitåkare). ”Velade om start hela uppvärmningen. Startade och tänkte: ”Jag testar.” Bra första varv, hyfsad två varv till, sedan pingislunga. Vinst D30. Ändå nöjd. Men hade velat åkt fortare, men det ville inte kroppen. Grymt rolig bana, en sådan man vill åka om och om igen”, twittrar Meijer. Tävlingen var maraton-SM-segrarens sista för säsongen.

Orienteringens världscup skrev jag en del om här i går (men tja, jag snavade lite i mina beräkningar om Lilians världscupplacering, hon var de facto delad 15:e inför lördagen). Väl i dagens medeldistans, som avslutade världscupsäsongen individuellt, gjorde dock just en 15:e-plats att Hallsbergslöparen tappade en placering och slutade 16:e i sammanlagda världscupen, två placeringar längre ned än i fjol. Garphyttans Filip Dahlgren låg på 20:e plats efter 21 av 29 kontroller i dag men gjorde en halvminutsbom till 22:an och tappade sju platser han inte kunde hämta in. 27:a till slut, alltså, klättrade till 31:a plats i världscupsammandraget.
I morgon springer Forsgren i svenska andralaget i mixedsprintstafetten (senast två gångerna har hon ju fått springa förstasträckan i förstalaget, dels i världscupsegern i Halden, dels i VM). Nu öppnar hon för ett andralag där William Lind, Gustav Bergman och Alva Olsson tar hand om resten av sträckorna. Emma Johansson får chansen i förstalaget i stället. Filip Dahlgren springer andrasträckan i ett svenskt fjärdelag som har en vakant fjärdesträcka.

Karlslundsloppet har jag skrivit om här (länets tredje VM-orienterare spurtade ned länets största löpartalang på herrsidan, och Gerdevåg tog ledningen med 3–1 i årets interna statistik mot Kemppi), och i går skrev jag en del om en av de fetaste nyheterna i cykelvärlden på länge.

Helgens höjdare

1. Världscupfinalen i orientering
Lilian Forsgren har ju tidigare berättat om förutsättningarna inför världscupfinalen, men hur ser det ut rent poängmässigt? Forsgren säger ju att målet är att bli bättre än 14:e, hennes tidigare bästaplacering i världscupsammandraget. Av löparna före Forsgren i listan saknas de båda ryskorna Svetlana Mironova och Tatyana Riabkina samt australienskan Hanny Allston (plus världscuptvåan Ida Bobach och världscupettan Tove Alexandersson, som står över långdistansen, men de båda är för långt före) i helgen. För att passera Riabkina krävs 15 poäng (motsvarande en 27:e-plats eller två 35:e-platser), upp till Allston är det 18 (en 24:e-plats eller två 33:e-platser) och fram till Mironova 115 (två tredjeplatser).  Gott hopp om att greja de första två, alltså, och då finns även Sabine Hauswirth, Merja Rantanen och Annika Billstam inom räckhåll bland löpare som kommer till start. Men bakifrån jagar ”hyfsade” namn som Anne Margrethe Hausken Nordberg, Helena Jansson och Minna Kauppi plus hemmalöparna Sarina Jenzer och Rahel Friederich, som alla är mindre än 30 poäng bakom Forsgren i sammandraget och har slagläge inför helgen. Det lär med andra ord krävs två topplopp av Forsgren för att knipa den där 14:e-platsen. Filip Dahlgren har ju bara sprungit tre världscuplopp i år, på Tasmanien mitt under sin skadeperiod, och har inget med sammandraget att göra (ligger på 50:e plats).
Forsgren går ut som 46:a av 54 löpare i dagens långdistans, klockan 15.10. Dahlgren som 34:a av 58 startande på herrsidan en knapp timme tidigare, 14.18. Ni följer loppen här. I morgon är avgörs hela tjottaballongen med en medeldistans, och sedan avslutas världscupen med mixedsprintstafett på söndag.

2. Långloppscupen gånger två
Sju deltävlingar kvar, och det börjar dra ihop sig i långloppscupen när det nu är dags för dubbelhelg – Karlslundsloppets tio asfaltskilometer på lördagen och Annaloppets 5,2 kilometer terräng på söndagen. Den som vill utmana Mikaela Kemppi om slutsegern lär se till att ta hem båda (och sedan följa upp med att vinna Åstadsloppet och långa terräng-DM som ger extrapoäng då båda är distriktsmästerskap). På herrsidan är det mer öppet. Erik Anfält har bara sprungit fem tävlingar hittills (man får räkna sina tio bästa) och även om han tagit full poäng där måste han samla fler lopp för att nå ikapp Jonas Rosengren och Haben Kidane.

3. Länsprofiler i Salt lake city, Jönköping och på Koster – men inte i Tranås
Tja, det händer ju lite smått och gott i helgen. Adam Axelsson avslutar USA-lägret med en ny tävling där han ska köra både 500 och 1 000 meter och mycket väl kan persa på båda på den gamla OS-ovalens snabba is (om inte benet sätter stopp). Nyblivna SM-guldmedaljören Linda Meijer avslutar mountainbikesäsongen med finalen i Västgötacupen (som hon redan vunnit) med den 26:e upplagan av Vista mountain i Jönköping. Loch gu loch-betvingaren Mårten Vidlund, 47, kör Koster swimrun tillsammans med Anders Ekholm, 40 (god för under tio timmar [med tre sekunders marginal!] i Challenge Denmark ironman i somras), efter att Matti Tordsson tvingats lämna återbud av familjeskäl. Och Peppes trailruncup, tävlingsserien där både Munkastigen trailrun och Bergslagsleden ultra ingår (jag blev så lycklig när jag såg att 14:e-platsen på Bergslagsleden gav mig tio poäng i totalen!) rullar vidare med Holaveden ultra, ett 52-kilometerslopp på leden med samma namn mellan Gränna och Tranås (men som sorgligt nog bara verkar ha 19 löpare anmälda varv noll från Örebro län).

Örebro får midnattslopp – och Grabbhalvan byter namn: "Vill inte skicka iväg pengarna"

Örebro city midnight run. Där har ni senaste tillskottet i Örebros löptävlingsflora, och det får premiär 22.00 lördagen den 6 augusti 2016. Det stod klart när Närkes friidrotsförbund på onsdagen publicerade den fullständiga listan över tävlingar som sökt sanktion inför 2016. Jag misstänkte först att det var Midnattsloppet, som i sin internationella marknadsföring brukar använda begreppet ”midnight run” som tänkte etablera sig på en femte ort och därför valt Örebro, men efter ett kontrollsamtal till vd:n Göran Qvarfordt visade sig det vara fel. I stället är det KFUM Örebro som plockat valda delar av konceptet och startat en egen variant. Samtidigt bryter klubben med Grabbhalvans ägare i Norrköping och startar ett eget halvmilslopp för herrar dagen före Vårruset. Båda sakerna för att stödja den lokala idrotten, berättade KFUM:s ordförande Anders Schreiber när Konditionsbloggen ringde upp.

– Vi vill pusha för city, visa att det händer saker. Vi såg på 750-årsjubileet i år att det behövs något för de som inte sticker till Spanien eller västkusten under industrisemestern. Vi har inte satt banan, men vi funderar på två femkilometersslingor. Vi vill ha det så centralt som möjligt, förbi Järntorget, Stortorget, Våghustorget och alla krogarna. Folk ska kunna sitta på uteserveringarna och heja på sina kompisar. Och sedan ska man kunna gå ut och käka och ta en öl efteråt. Vi hoppas kunna göra något jätteroligt, och förhoppningsvis i samarbete med City Örebro. Lek med tanken att alla affärerna har öppet till 22 den här lördagen, till exempel. Bara en sån sak skulle kunna dra massor med folk till stan. Vi tror det här konceptet ligger helt rätt i tiden, säger Schreiber till Konditionsbloggen.
Du är inte rädd att ert koncept ligger för nära Midnattsloppet, att det kan vara varumärkesintrång?
– Har någon synpunkter så får vi väl byta namn, helt enkelt. Namnrättigheten är förresten till salu om någon sponsor vill köpa. Skulle vi köpa in oss på ett färdigt koncept som Midnattsloppet skulle stora delar av intäkterna försvinna. Vi vill att pengarna ska gå tillbaka till den lokala, ideella idrotten i stället. Titta på Color me rad som kom och körde som extern aktör i Örebro i år. Det gick knappt en krona tillbaka till den lokala idrotten. Det här är viktigt, vi vill återinvestera i det ideella föreningslivet lokalt istället för att skicka iväg pengarna.
Är det därför ni bryter med Grabbhalvan också?
– Precis. Vi har haft det namnet på licens, och nettot i förhållande till namnrättigheterna, backupen och engagemanget som vi fått från centralt håll har inte varit värt det. Nu har vi sökt sanktion under namnet Gubbracet, men det är bara ett arbetsnamn. Kanske kan vi ha en tävling på sociala medier där vi hittar ett nytt namn, vi får se. Vi tänker hur som helst vidareutveckla konceptet. Jag menar; hur roligt är det att springa fem kilometer och få ett glas som det står ”Grabbhalvan” på, egentligen? Vi tänker oss att det ska vara lite grabbig feststämning efter målgång med partytält, något coverband som lirar och lite ölkorv och grejer. Hänget efteråt ska vara en stor grej. Tänk som Svenska spel-reklamen ”då ses vi på lördag”, den touchen.
Men Vårruset ligger fast, där gör ni inget eget?
– Nej, Vårruset är ett koncept som funkar jättebra. Där är det ordning och reda. Däremot kommer vi se över Åstadsloppet inför nästa år. Vi funderar på att lägga om bansträckningen så vi kan få till Sveriges snabbaste halvmara.

Mer att notera från listan över sanktionerade tävlingar 2016? Tja, om Örebro actionrun enligt de preliminära planerna blir av den 10 september nästa år kommer loppet att krocka med Norasjön runt i stället för med Tarstaborgsrundan.
Nora marathon, som i år sprangs på prov när Svenska maratonsällskapet höll sitt årsmöte i Nora i mars (med tolv startande varav åtta gick i mål), blir permanent och avgörs den 19 mars, en premiärtävling två veckor före Startmilen. Lägg därtill Februarimarathon i Tybblelundshallen, Viby marathon (för ett par år sedan sorgligt nog Örebro läns enda maratonlopp) och ultraloppen Munkastigen trailrun, Silverleden på 1 dag, Käglanloppet, Bergslagsleden ultra och Örebro län kommer ha sju lopp över maratondistans eller längre 2016 (plus att 114sport lär arrangera ytterligare ett eller två maraton hösten/vintern 2016 och dessutom planerar för ett Örebro backyard ultra och kanske ett sextimmarslopp i Örebro). Så jo, det kommer onekligen finnas möjlighet att springa långt 2016.
Gunnar Johansson i Närkes friidottsförbunds styrelse noterade för övrigt, när jag talade med honom tidigare i dag, att det inte kommit in några sanktionsansökningar för varken Wedevågsloppet eller Karlslundsloppet inför 2016, men menade luttrat att det säkert handlade mer om sega arrangörer än att loppen inte blir av.

För övrigt noterar vi att Oktobermarathon i Tybblelundshallen tvingats byta datum på grund av en dubbelbokning, från lördag 31 oktober till söndag 1 november. Namnet blir därmed ungefär lika missvisande som när Novemberkåsan vissa år tvingats köra i december …

Forsgren inför världscupfinalen: ”Kommer bli ganska extremt”

Hallsbergs Lilian Forsgren, 25, är, precis som Garphyttans Filip Dahlgren, 27, nu på plats i Schweiz där världscupfinalen i orientering avgörs fredag-söndag. Vi snackar långdistans, medeldistans och mixedsprintstafett, och precis som bloggen tidigare skrivit är det framför allt två faktorer som gör de här banorna speciella: Den höga höjden – och de många höjdmeterna. Konditionsbloggen ringde upp Forsgren i Arosa för att höra om hon, som för två år sedan kutade schweiziska sexdagars i alpterräng och tidigare i höstas vann Bamm, är extra lämpad för att tackla utmaningarna.

– Ja, tänker man på Bamm så tror jag faktiskt att jag kommer få nytta av den gångteknik man använder när det blir brant uppför. Och i skogen kan man ta hjälp av armarna och dra sig uppför, och det är också något jag testat förut. Och att jag sprungit i alpterräng tidigare är naturligtvis en bra erfarenhet. Det är lätt att komma för högt upp eller för långt ned, och så står man där i djungeln och vet inte vart man ska. Jag känner mig ganska bekväm inför helgens tävlingar, även om jag vet att det kommer göra ont under tiden, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Hur tufft kommer det bli?
– Det kommer bli ganska extremt. Man ser stora delar av tävlingsområdet tvärs över dalen, och man förundras över att vi kommer kunna springa där, för det ser otroligt brant ut. Men de har säkert hittat på någon bra bana …
Vad ser du mest fram emot?
– Långdistansen. Det ska bli kul att få ett riktigt kraftprov. Enligt banläggaren blir det 575 höjdmeter den optimala vägen, och avviker man från den kan det förstås bli ännu mer. I medeldistansen kommer det vara mest nedför. Vi tar lift upp till starten, som ligger 400 höjdmeter ovanför målet. Och sedan ska vi ytterligare 150 meter upp på berget, så det kommer bli nästan 600 höjdmeter utför. Där tror jag att de schweiziska orienterarna, som är vana vid den här terrängen, kommer ha en fördel. Det är inte enkelt att orientera och göra avståndsbedömningar när man springer så mycket fortare än normalt.
Hur känns formen?
– Den var på uppåtgående under SM. I och med att jag redan var uttagen hit fick SM (tia i medeldistansen, nia i långdistansen) bli en avstämmare på vägen snarare än det huvudsakliga målet. Och det har känts bättre och bättre efter SM också.
Vad har du för målsättning i helgen, då?
– Jag ligger på 15:e plats i världscupen inför finalen och var 14:e förra året. Det vore naturligtvis roligt att slå det och notera min bästa totalplacering. Men man kan inte påverka vad de andra gör, och man vet inte hur man kommer reagera på hög höjd och de extrema banorna. Egentligen ska man ha tio dagar på sig för att acklimatisera sig till höjden, och jag hinner bara få fem till på fredag, men jag hoppas att det räcker till något.
Du var med och tog en världscupseger i mixedsprintstafett senast och fick springa förstasträckan på VM, springer du på söndag också?
– Det skulle vara kul. Men de har inte tagit ut några lag än, och jag tror inte att det är bestämt hur många lag Sverige ställer upp med heller.

Pätsi redan på plats i Kona: "Drömmen är en träskål"

Det är bara elva dagar kvar nu till en av konditionsidrottsvärldens största årligen återkommande höjdpunkter – ironman-VM på Hawaii. Varje år sedan 1978 har människor från hela världen – och numera i princip bara världselit i respektive ålderskategori – samlats i Kona för att göra upp över 3,86 kilometer simning, 180 kilometer cykel och 42 195 meter löpning. I år finns två riktigt intressanta länsnamn att hålla reda på i örebroaren Morgan Pätsi, 37, i H35-klassen och Noras Lotta Nilsson, 50, i D50 (totalt är 39 svenskar anmälda). Pätsi kvalade in genom att bli tvåa i Florida i höstas medan Nilsson fixade sin biljett genom seger i Nice i somras (även Lottas dotter Bibben Nordblom, som tävlat på Kona de två senaste åren, kvalade in, men tackade nej till sin plats). För Nilsson blir det debut på Hawaii medan Pätsi sprang under målportalen för första gången för två år sedan och nu gör sin andra start. Eftersom Pätsi redan är på plats passade Konditionsbloggen på att redan nu kolla läget på Hawaii, via Facebooks chattfunktion.

– Japp, nu är vi äntligen på plats i värmen. Träningen har rullat på bra och jag har två fina block bakom mig, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
Ja, hur har det gått med vaden efter långdistans-VM?
– Löpformen sitter där den ska ska, och det trodde jag inte själv på efter skadan i Motala. Nu drog jag på mig en förkylning i tisdags, men det gör inte så mycket eftersom träningen är gjord nu.
Vad händer fram till tävlingen?
– Jag har kört tre uppstartspass sedan vi kom till Kona. Nu handlar det mer om att vänja kroppen med värmen och hålla igång den.
Vad har du för målsättning?
– Drömmen är ju att få med sig en träskål hem, och då behöver jag komma topp fem. Det är riktigt svårt att nå dit, men jag siktar på att en så bra placering jag bara kan. Det är många starka triathleter att fightas med – ja, världens bästa, till och med.

Blogg-tv: Se kraschen som kostade Axelsson 14 stygn

Värsta tänkbara säsongsstart? Eller tur i oturen? Tja, döm själv. Kumlas OS-satsande skridskotalang Adam Axelsson, 19, snubblade på upploppet i säsongspremiären (tja, om vi inte räknar 500-metersloppet på sommarisen i Hamar i mitten av augusti) i Salt Lake City – och skar sig så illa på sin egen skridskoskena att han tvingades åka till sjukhus och sy 14 stygn (tre på insidan och elva på utsidan). Å andra sidan missade skenan med en hårsmån blodkärlen i benen, och Axelsson räknar med att vara tillbaka på skridskorna redan i morgon, tisdag, och kunna tävla på lördag igen. Konditionsbloggen ringde upp Axelsson för att höra vad som egentligen hände (film på fallet och bild på benet längst ned i blogginlägget!).

– Det var på sista rakan, 25–30 meter före mål, som jag ”gick på spets”, som vi säger. Jag fick felbalans, felskär och slog i två gånger med högra skridskon. Sedan föll jag framåt. Av det fick jag mest ont i högra knäet. Men jag åkte i säkert 50 kilometer i timmen och kunde inte stanna, gled rakt in i skyddskudden. Och det var förmodligen när jag slog i där som vänsterskridskon skar in i högerbenet. Jag märkte det inte först och resten mig upp, men när jag tittade ned var det ett riktigt jäkla sår, och då kände jag smärta också. Men det var nästan inget blod, inte mer än när man skär sig i ett finger, typ. Det var ett så rent snitt. Men det var djupt, man såg ända in till benet, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Fick de hämta dig med ambulans?
– Nej, Jeremy (Wotherspoon) skjutsade mig till sjukhus. Här i USA får man ju betala allt själv, så det gick på 200 dollar. Men det får man säkert ut på försäkringen sen. Jag klarade mig väldigt bra. Har lite ont av att såret börjat läka och har vilat söndag och måndag, men jag tror inte det ska vara någon fara. Värst var det med knäet, men det har också blivit bättre. Det är nog bara ett blåmärke.
Det var inte första gången du ramlade …
– Nej, förra året kraschade jag ju i Hamar, men då var det i första kurvan (då med en hjärnskakning, som gjorde att han blev borta en månad mitt under säsongen, som följd). Före det tror jag aldrig att jag kraschat på tävling (men däremot ramlade han på träning förra sommaren och fick sy två stygn).
Hur var 500-metersloppet fram till kraschen?
– Bra. Jag öppnade första 100 på 10,3 och gjorde två bra kurvor. Nu gled jag på magen över mållinjen och gjorde 37,49, bara 18 hundradelar från mitt personliga rekord, så det borde jag ha klarat om jag stått på benen. Men det är svårt att spekulera i exakt hur mycket jag tappade på att ramla.
Hur har tiden i Salt Lake City varit annars?
– Riktigt bra. Mycket träning, och det har känts bra. Det var jobbigt i början med den höga höjden. Banan ligger på 1 300 meter över havet, men vi bor uppe i Park City på 2 300 meter, och där uppe gjorde vi de första passen på barmark. Då var det jobbigt att andas, det kändes som om man hade hög puls, men egentligen var det bara andningen som stack iväg.
Vad händer nu?
– Det är träning i veckan. Sedan ska jag åka 500 och 1 000 meter i en öppen tävling på lördag och sedan flyger vi hem på söndag. Jag har inga direkta mål med tävlingen i helgen, det har varit hårda veckor och det är bara att köra på.

Video: Jeremy Wotherspoon

Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson
Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson

"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Fahlin VM-trea kilometer före mål: "Började tänka: 'Fan, det här kan hålla!'"

Ja, jösses vilket race! Damernas linjelopp i cykel-VM innehöll allt drama man kan önska sig och mitt i alltihop var Emilia Fahlin trea uppför kullerstensbackarna bara 3,5 kilometer före mål (efter att ha kommit med i en nio cyklister stark utbrytning några varv före mål, och de blev inte inhämtade förrän då, någon kilometer före mål; Emilia rullade till slut över mållinjen som 26:a). Ingen överraskning för den här bloggens läsare att Fahlin haft grym form på slutet, men det här överträffade till och med hennes egna högt ställda förväntningar, berättade hon när Konditionsbloggen fick tag i henne på hotellrummet i Richmond, Virginia, natten mot söndag, svensk tid.

– Det gick faktiskt bättre än vad jag någonsin vågats hoppas på. Det var en rätt ovan situation att sitta i utbrytning på VM med inte så många kilometer kvar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur var taktiken?
– Det var allt för Emma (Johansson, den svenska stjärnan som jagade sitt första VM-guld men inte hade nog med kräm kvar i spurten och fick nöja sig med en femteplats i mål). När utbrytning gick iväg kände vi att jag var tvungen att komma med, men jag hade inget ansvar att köra eftersom jag hade Emma där bak. Sedan blev det lite nervöst när tidsavståndet blev så stort. Man började tänka: Ska det här hålla in till mål?
Ja, vad tänkte du då? Ville du att det skulle hålla, eller hoppades du att klungan skulle komma ikapp så att Emma skulle få chansen?
– Någonstans långt bak i huvudet hoppas man ju att det ska hålla. Och nästan alla länder var ju representerade där framme, så man visste inte om det fanns någon i klungan som skulle vilja göra jobbet. Ju längre det gick började man tänka: ”Fan, det här kan hålla.” Jag började fundera lite på hur jag skulle göra mot slutet, för kommer möjligheten måste man kunna göra bästa möjliga final. Men det är klart, i grunden hoppades jag på Emma. Det här var i princip hennes sista chans på världsmästartröjan och jag vet hur länge hon har kämpat för den. Men det var lite nervöst och ovant att vara där framme. Det var många tankar som hann gå genom huvudet på en. Det här var en häftig erfarenhet för mig, det var ett sånt här scenario jag drömde om på träningen i går, men jag vågade inte hoppas att det skulle bli verklighet.
Hur upplevde du avslutningen?
– Det blev lite attacker när klungan var på väg ikapp. Jag provade att kräma ur det allra sista i botten på den tredje backen. Om det ändå skulle gå ihop var det lika bra att försöka vara med långt framme så det fick bära eller brista. Bättre att vara i täten än att bli avhängd.
Hur var tävlingen annars?
– Det var kul, jag kände mig bra. När vi kom till backarna kändes det som att jag fick vila. Det var som en återhämtningsperiod, och ändå tog jag många positioner. Eftersom Hanna och Sara inte var med uppför backarna fick jag täcka alla attacker på toppen också, redan i början av loppet, och trots det kunde jag vara med till slutet.
Du måste vara i ditt livs form nu …
– Ja, det var länge sedan det kändes så här bra, i alla fall. Många, många år sedan. Ja, sett till linjelopp får jag nog nästan säga att jag aldrig varit bättre. Det här är ett stort steg i rätt riktning. At kunna vara med så länge mot så bra motstånd. Det är jäkla kul. Jag har ju själv vetat om min kapacitet, att det funnits där. Och jag har hela tiden haft människor runt mig som fortsatt tro. Men det är nog många som inte trott på mig också, och det är kul att få visa dem.
Du gjorde en laseroperation av näsmusslorna i slutet av juni, har det hjälpt dig till den grymma höstformen?
– Ja, det har hjälpt mig på det sättet att jag fått vara frisk. Efter operationen har jag varit frisk tre månader i sträck, jag har inte behövt justera min träning alls på grund av känningar, och det minns jag inte när det hände senast. Istället för att hela tiden få börja om på grund av sjukdomar och som bäst komma upp på någon halvnivå och sedan trilla ned på botten igen så har jag nu kunnat köra på. Det fungerade inte som det var tidigare. Samtidigt har flera andra bitar också fallit på plats.
Cyclingnews skriver att du är klar för italienska stallet Alé-Cipollini-Galassia …
– Jag kan inte säga något om det än. Vad jag ska göra nästa säsong blir officiellt om någon vecka. Nu blir det först lite semester. En vecka i Grekland där jag ska ta det lugnt och inte tänka någonting på cykel …

Det hände ju en hel del annat i dag också, men klockan är redan alldeles för mycket …
** Linus Rosdal och Erik Anfält gick en precis så tung duell i Lidingöloppet som bloggens förhandsspekulationer hade förväntat sig. Eller; det blev snäppet ännu värre när Rosdal (efter att inledningsvis ha legat bakom Anfält) spurtade in under 1.45 (med sex sekunders marginal!) och blev bäste svensk som totaltia i loppet och Anfält därefter sprutade ned Fredrik Bakkman (orienteringsvärldsmästaren) och knep en 13:e-plats som näst bäste svensk.
Kollega Hellsing har en längre intervju med Rosdal i söndagens papperstidning, där han bland annat berättar att han rankar loppet som det näst bästa i sin karriär:
– Det är väl SM-guldet på åtta kilometer terräng som jag rankar lite högre. Men efter det är väl det här det bästa jag gjort.
** Haben Kidane, som ni kan läsa en mycket gripande intervju med här, blev tvåa i Lidingöloppets P17-klass.
** Martin Regborn tog en ny urstark placering i Euromeeting (sexa i lördagens långdistans) och Daniel Attås blev 26:a av 81 startande (inte heller det illa pinkat i landslagsdebuten!). ”Förvånansvärt lättlöpt estnisk terräng” twittrade Regborn. I morgon avslutas tävlingarna i Estland med medeldistans.
** I morgon också en bloggintervju med örebroarna som överlevde Loch gu loch. Men det blir då, det!

Regborns succé i Tallin – och därför ställer Dahlgren in Lidingöloppet

Man vill ju inte säga vad var det jag sa, så istället drar jag till med: ”Vad var det jag skrev?” I helgens höjdare-inlägget i förmiddags tippade jag att Martin Regborn skulle vara med och tampas om segern i Euromeetingsprinten i Otepää i dag, och även om det inte var någon särskilt vågad gissning – Regborn har ju sprungit VM två år i rad och ställdes framför allt mot B-landslagslöpare – så svarade han för en riktigt stark prestation. Bara hemmalöparen Timo Sild och schweizaren Andreas Rüedlinger klarade av de tre kilometerna (4,2 optimal löpsträcka och 90 höjdmeter, enligt PM:et) och 21 kontrollerna på snabbare tid. Estländaren i mål på 15 minuter blankt, Rüedlinger tolv sekunder bakom och Regborn 14 efter.
– Det här känns jättebra . Pallen i en internationell tävling; det är därför man håller på. Min vår blev helt värdelös på grund av allergiproblem. Egentligen är det först nu på hösten som jag kunnat prestera som jag vill. Nu ser jag verkligen fram mot resten av helgen, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Det var galet jämnt med 21 löpare inom minuten och 57 inom två minuter. Landslagsdebuterande Daniel Attås, som även om han slog Regborn på DM-sprinten i somras knappast är någon sprintspecialist, slutade på 61:a plats, 2.13 bakom. 90 löpare kom till start, 87 hittade runt. Euromeetinghelgen fortsätter med långdistans på lördagen och avslutas med medeldistans på söndagen.

På fredagen blev det också klart att Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson – precis som väntat – får springa inofficiella junior-EM (junior european cup, samma tävling där Oskar Andrén landslagsdebuterade i fjol) i Tyskland om två veckor. Svensson är den enda länslöparen i 24-mannatruppen.

Däremot blir det inget Lidingöloppet för Filip Dahlgren. Han väljer istället att vila sig i form inför världscupavslutningen i orientering i Schweiz nästa helg. Ja, schemat hade blivit närmast omänskligt om Garphyttekillen kutat på Lidingö i morgon med tanke på att han kommer från två raka SM-helger i orientering och världscupfinalens tre lopp på lika många dagar avgörs på 2 000 meters höjd. Dahlgren meddelar sitt beslut via Twitter:
– Återbud på mig. Jag har valt att prioritera världscupen och återhämtning efter SM, så det blir bra tryck i buggarna nästa helg, skriver Dahlgren som åker ned till Schweiz på onsdag.
Hade du spöat Erik Anfält och Linus Rosdal annars?
– Troligen inte. Det är för bra (hårt) underlag på Lidingö, och det är två riktigt bra löpare. Jag tror båda gör under 1.45.

För övrigt kan jag tipsa om två hemsidor att spana in: Här kan man följa örebroarnas kamp i Loch gu loch live i morgon, och här kan man ta del av diverse racarapporter från olika lopp (att jag kommit i kontakt med den sidan beror på att de hörde av sig och ville låna min rapport från Tromsö skyrace, och det fick de naturligtvis; sidan verkar vara ett jätteroligt initiativ och ett bra ställe att hitta inspiration och nya utmaningar).