Tisarens smarta drag: "Tror inte många tänker så"

Många klubbar väntar, mörkar inför helgens Tiomilastafetter. Laguppställningarna behöver inte läggas in i det officiella systemet förrän 20.59 i morgon, fredag, och många utnyttjar tiden till fullo för att inte bjuda konkurrenterna på några fördelar. Tisaren har däremot valt en annan taktik, och publicerade sina lag på sin egen hemsida redan förra veckan. I dag kompletterades det med sena uppdateringar, och nu finns alla klubbens lag på plats.
Mest spännande är damlaget, som varit topp tre tre år i rad efter att tidigare aldrig ha varit bättre än åtta. Och det mest spännande med årets lag är, som jag skrev om i går, att man valt att plocka borta Simone Niggli som avslutare. Den 23-faldiga världmästaren från Schweiz gör sitt fjärde Tiomila för Tisaren, och har tre magiska avslutningssträckor som facit hittills: 2012 sprang hon upp Tisaren från sjunde till andra plats på sistasträckan, 2013 från åttonde till tredje och förra året från sjunde till tredje. Men nu kommer hon alltså istället att få springa sträcka fyra, med Lilian Forsgren, Hallsbergs egen EM-silvermedaljör, som ankare.
Men det handlar inte om att Niggli blivit långsammare – utan om ett taktiskt drag, avslöjar Tomas Hallmén som är sammankallande i Tisarens elitkommitté.
– Den fjärde sträckan är den längsta i år, och dessutom är det en rak sträcka. Jag tror att det här gör att vi får en bättre disposition jämfört med de senaste åren, och jag tror att Simone kan ta väldigt mycket tid på den sträckan, säger Hallmén till Konditionsbloggen.
– Jag tror inte att det är många lag som tänker som vi där, de flesta sparar sina starkaste kort till sista sträckan, och det gör att det finns ännu mer tid att tjäna för Simone där. Dessutom är det bra för henne mentalt, hon kan springa helt utan press där.
När Konditionsbloggen på onsdagen pratade med Niggli själv spelade den schweiziska världsstjärnan, som la ned sin landslagskarriär hösten 2013, sin form och pratade om en förkylningsfylld vår med några få tävlingar. Men Hallmén menar att det nog mest handlar om blygsamhet.
– Hon har gjort några riktiga kanonresultat nere i Schweiz. Inte ens Judith Wyder, som tog tre VM-guld i somras och var världens bästa orienterare då, har varit i närheten av Simone. Hon ser ut att vara i riktigt bra form. Det som hänt sedan hon ”la av” är att hon gått ned från två pass om dagen till ett.
Hur ser du på resten av laget?
– Vi har ju tappat Bettina Aebi till Linné, och det gör att laget kanske ser lite svagare ut på sträcka två och tre där vi har Rebecka Nylin och Lovisa Persson. Det blir två nyckelsträckor där det handlar om att eliminera misstag och inte tappa för mycket tid. Lovisa har sprungit jäkligt bra hela tiden sedan i höstas och Rebecka brukar vara en bra stafettlöpare, så jag hoppas att de löser det. Andrea på förstasträckan är riktigt stark och det är förstås Lilian också.
Vad är målet?
– Vi har sagt topp fem för damerna och topp 15 för killarna. Men är man topp fem så är ju inte pallen långt borta om det händer saker …

Hallmén själv kommer att springa den näst sista sträckan i herrlaget, och kommer växla till dubble världsmästaren Matthias Kyburz, som avslutar för Tisarens herrlag. Simone Nigglis man, Matthias Niggli, som tog EM-guld 2000 och därefter varit förbundskapten för det schweiziska landslaget, får däremot nöja sig med att kuta i Tisarens andralag.
Ja, Tisaren har lite taktiska lurigheter för sig även på herrsidan, men det (liksom en längre intervju med Simone Niggli) får ni läsa om i fredagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Övriga lokala lag? Tja, Hagaby startar damstafetten med Beata Falk. Den numera 25-åriga förre detta supertalangen (ett JVM- och åtta JSM-guld) la ju av med orienteringen på elitnivå redan efter sin första säsong som senior (2010, då hon tog dubbla SM-silver, en andraplats i en världscupdeltäving och fick VM-debutera). Nu får hon mäta sig med Tisarens Andrea Svensson, Pan Århus Miri Thrane Ødum och andra topplöpare. På herrsidan låter Hagaby sin stora stjärna, VM-löparen Martin Regborn, springa den avslutande sträckan medan Viktor Larsson får ta hand om långa natten. IFK Lidingö har heller inte meddelat hur de tänker matcha Garphyttans landslagslöpare Filip Dahlgren. För de som vill nörda ned sig ordentligt finns KFUM Örebros lag här, Milans här och Djerfs/Degerfors här.

För övrigt är nu hela laguppställningen för damernas allstarlag i herrstafetten släppt. Ett par namn har bytts, Tove har förstås fått långa natten. Och så vidare. Blir otroligt spännande att följa!

Klart: Oskar Andrén ställs mot Simone Niggli

Natten mot söndag är det dags för Tiomila, orienteringsvärldens förmodligen mest klassiska tävling. I år är herrstafetten kryddad med ett damlag sammansatt av världens bästa orienterare – däribland Tisarens 23-faldiga världsmästare Simone Niggli. Jag tog ett snack med Simone om det i dag (det kommer i fredagens papperstidningen) och då avslöjade hon några timmar i förväg (det lär komma ett pressmeddelande under kvällen) att hon kommer att springa sträcka åtta, en 12,5 kilometer lång ”rak” sträcka.
På den kommer hon att möta bland andra klubbkompisen Oskar Andrén, den 20-årige Hallsbergssonen som fick debutera i juniorlandslaget i inofficiella JEM bara månader innan han blev senior vid årsskiftet och som överraskade alla med en fjärdeplats i senior-SM-debuten i våras. Förutom Niggli kommer damernas stjärnlag att bestå av  Tove Alexandersson, Annika Billstam, Sara Hagström, Lena Eliasson, Maja Alm, Ida Bobach, Emma Klingenberg, Nadija Volynska och Mari Fasting. Där har jag dock inte fått sträckorna bekräftade, men jag förutsätter att Tove endera springer långa natten eller avslutningen.
Simone kommer också att springa sträcka fyra i damstafetten (det blir hennes huvudfokus) och lämnar därmed sistasträckan hon haft under de tre senaste åren där Tisaren tagit tre raka pallplatser. Det skriver Tisaren på sin hemsida.
Det blir givetvis mycket mer inför Tiomila här på bloggen de närmaste dagarna.

Oväntade säsongspremiärnerver

På lördag är det sent omsider dags för säsongens första löptävling. Jag brukar aldrig gå och fundera så mycket före tävlingar – jag laddar naturligtvis med kolhydrater och släpper upp på träningen inför viktiga lopp, men jag ligger inte vaken och funderar – men den här gången är jag faktiskt lite nervös redan fem dagar i förväg. Trots att det handlar om ett C-lopp på min lista (ett lopp jag löper bara för att det är roligt, helt utan att ha det som ett mållopp eller resultatfokus mer än att få ut allt jag har i benen för dagen) och trots att det är ett litet, lokalt lopp (cirka 5 780 meter på Rävåskullen i centrala Karlskoga med start och mål på torget).

 

Så, varför de här känslorna? Jo, efter att ha bloggat ett drygt halvår om löpning, och pratat vitt och brett om mina äventyr i Norge (Skåla opp), Frankrike (VM i bergslöpning i Chamonix) och Björkliden (topp 15 i Sweden skyrace) så har jag plötsligt fått ett visst tryck på mig. Ett uppochnedlopp i min egen hemby, och med flera bekanta ansikten på startlinjen – vad ska folk säga om jag inte gör åtminstone en hygglig insats?

 

Till saken hör ju också mina segdragna skadebekymmer. Löpte inte en meter från slutet av september fram till jul, och väldigt sparsamt ända in i mars. Även senaste två månaderna har jag fått hålla igen på grund av skadorna, och senast nu i kväll började den högra benhinnan protestera igen (utan att jag vet vad jag gjort, dagens träning bestod av benhinnemild cykling och rodd). I lördags sprang jag ett testlopp över en mil, ganska exakt ett år efter att jag persade i Kumla (42.15). Tanken var att se hur mycket jag tappat. Hade förhoppningar om att jag inte tappat alls (tänkte; ”under 42 är väl inte omöjligt?!”) och farhågor om att det skulle gå åt helvete (skulle jag ens komma under 45?!”). Det slutade att jag stod med huvudet mellan benen och klockan på 43.08. Ett okej tapp med tanke på hur vintern sett ut, men vägen ned till sub-40, som jag satt som 2015 års stora mål, kändes längre än någonsin (sedan får jag väl erkänna att mycket beror på att min träning under vintern, den jag kunnat genomföra, varit mer lustfylld än målmedveten, så jag ska inte skylla på någon annan än mig själv).

 

Hur som helst. Jag vill att det ska gå bra på lördag, så jag slipper höra för många ”åh, jag slog till och med Brännmyr som bloggar så mycket om sin löpning”. Och för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan. Och för at det är förbannat mycket roligare när det går bra än när det går åt helvete.

 

Tävlingen, den första upplaga av Kemabs (Karlskoga Energi och Miljö AB; det lokala kommunala bolaget som har hand om allt från el till sopor) och OK Djerfs (den lokala orienteringsklubben där jag är medlem) gemensamma arrangemang Kretsloppet som alltså är knappt sex kilometer långt, men har över 400 höjdmeter stigning i de branta backarna på det i Karlskoga centralt belägna naturreservatet Rävåskullen. Alla som någonsin varit i Karlskoga kan relatera till att starten är från torget upp till kanoen, en rejält brant backe. Sedan följer ytterligare fyra stigningar i rask takt innan det blir en dryg kilometer flackare löpning, följt av de två brantaste, längsta och vidrigaste uppförsbackarna, uppför två sidor av Lustighej, där det förr i tiden fanns både slalom- och backhoppningsbacke. Där kommer loppet att avgöras, om det inte avgjorts innan.

 

Vem som kommer vinna? Ingen aning. Jag har nämligen inte sett någon startlista. Men Hällfors välmeriterade Fredrik Rådström bor i Karlskoga och brukar komma till start och ta hem de lokala loppen när han inte har fullt upp med loppen i långloppscupen. Oklart om han väljer korta terräng-DM eller Kretsloppet i helgen. Oklart också hur många deltagare det blir, har inte fått några rapporter alls. För egen del handlar det mest om att inte hänga på några snabba löpare i starten, utan ta det i eget tempo och plocka ”konkurrenterna” i sista backarna, typ. Men först ska jag ta och kurera kroppen. Igen.

Pulsklockan utdelad: "Det största pris jag fått"

Löpex sports butikschef Daniel Gustafsson, Adam Axelsson och Jonas Brännmyr. Foto: Privat

Kumlasonen Adam Axelsson, 18, röstades för en knapp månad sedan fram som tidernas förste vinnare av NA:s Pulsklocka, en utmärkelse till länets främste konditionsidrottare som initierats på Konditionsbloggen på na.se.

Vid en ceremoni på torsdagen fick Axelsson ta emot priset – en pulsklocka skänkt av Löpex sport och en blomma från NA. Axelsson dubbelsatsar på cykel och skridsko, har tagit junior-SM-guld i båda sporterna, kört junior-EM på cykel och junior-VM i skridsko.

Att han vunnit priset fick han reda på redan på nyårsdagen, men han var på torsdagen fortfarande mycket glad åt utmärkelsen.

– Det är väldigt kul att bli uppmärksammad. Det känns stort, för det finns många bra konditionsidrottare i Örebro län, det skrivs mycket om dem framför allt i NA, säger Axelsson till Konditionsbloggen

Vem hade du röstat på om du inte fått rösta på dig själv?

– Filip Dahlgren, tror jag. Men det fanns många duktiga att välja på.

Hur rankar du det här jämfört med andra priser du fått?

– Jag har varit nominerad till Örebrogalan, som en av tre, men vann inte. Så det här kategoriserar jag som det största. Jag har fått några stipendier på 5 000 och 10 000 kronor, men det här är en roligare grej, framför allt när alla fått vara med och rösta.

Daniel Gustafsson, butikschef på Löpex sport, var den som såg till att NA:s Pulsklocka fick en pulsklocka i pris, en Polar V800 HRM värd 4 500 kronor. Han var med och överlämnade priset på torsdagen.

– Jag tycker att det är roligt med all form av uppmärksamhet som de här duktiga killarna och tjejerna kan få, för konditionsidrott är något som växer men som inte fått så mycket medieutrymme genom åren. Jag tyckte att det var illa att ha ett pris som heter Pulsklockan och inte ha någon pulsklocka som pris, så jag tänkte att det måste vi rätta till. Med lite bidrag från både Polar och Löpex blev det ett riktigt fint pris, säger Gustafsson till Konditionsbloggen och fortsätter:

– De här idrottarna har dessutom jävligt dåliga förutsättningar om man jämför med lagidrottare, och får spendera mycket pengar ur egen ficka eller ta hjälp av föräldrar. Så kan man hjälpa till med ett tillskott så är det väldigt roligt. Jämför en kille som Jiloan Hamad som tjänar 300 000 kronor i månaden trots att han inte platsar i landslaget med Filip Dahlgren, som inte tjänar så mycket pengar på två år trots att han var tia på VM. Jag är imponerad av killarna och tjejerna som är så seriösa och satsar så otroligt mycket tid på sin träning Jag känner Filip väl och vet att han förra veckan tränade 19 timmar, ganska högintensivt. Det är tuffa veckor. Mycket tid som investeras, då går det nästan inte att ha ett jobb.

– Dessutom är det kul att jag har någon form av relation till nästan alla som var nominerade till priset, som kollegor, vänner eller kunder. Det gjorde att man blev extra intresserad av priset. Sedan retade det mig att det inte var jag som kommit på det här priset från början. Då hade det hetat Löpex Pulsklocka i stället, säger Gustafsson och skrattar.

Resultatet av omröstningen om NA:s Pulsklocka 2014: 1) Adam Axelsson, 522 röster, 2) Martin Regborn, 188, 3) Emilia Fahlin, 160, 4) Linda Meijer, 121, 5) Garphyttans juniorstafettlag, 116, 6) Filip Dahlgren, 82, 7) Erika Bergentz, 80, 8) Morgan Pätsi, 72, 9) Mikaela Kemppi, 64, 10) Lilian Forsgren och Andrea Svensson, båda 61, 12) Kristina Roberto, 30, 13) Örebro AIK:s maratonlag, 28, 14) Erik Anfält, 22, 15) Linus Rosdal, 14, 16) Bibben Nordblom, 10.

Adam visar upp pulsklockan. Foto: Jonas Brännmyr

Bildextra: Dannys väg till EM-bronset

Danny Hallmén slog alltså till med ännu en urstark prestation i dag. Det skriver jag om här och i morgondagens papperstidningen.
Men nu har jag även fått tag i resultatlistan från tävlingen, en lista som Danny kommenterar så här: ”Gissar att simningen var något kort, cyklingen var 42 kilometer för den mätte jag (officiellt var den 40), paddlingen var alldeles för kort, gissar 5,5 kilometer (officiellt sju) och löpningen var typ elva kilometer (officiellt tio)”.
I resultatlistan kan man läsa att Danny var femma upp ur vattnet, men i samma klunga som huvudkonkurrenterna (bara Albert Corominas Bertran hade brutit sig loss, men han drabbades av magproblem och tog sig knappt runt löpning, föll till tolfte plats efter att ha behövt över 77 minuter för de tio kilometerna). Corominas Bertran var också den ende som paddlade snabbare än ex-landslagskanotisten Hallmén. Örebroaren var trea ur kajaken, löpte förbi den magstrulande spanjoren men fick se sig passerad av fransmannen Martinou Laurent som löpte milen (som alltså antagligen var elva kilometer) på fina 39.52 med de andra tre sträckorna i kroppen. Tysken Stefan Teichert, som tog över totalledningen när spanjorens mage kraschade, höll undan med nöd och näppe. Löpte över sju minuter långsammare än fransmannen men var ändå 53 sekunder före i mål. Danny var 7,5 minuter bakom på tredje plats, och hade 38 sekunder bak till Vicente Roig Riera, som tog in nästan två minuter i löpningen, på fjärdeplatsen.
Av allt det här kan man väl konstatera att quadrathlon i ännu större utsträckning än triathlon är en sport där atleterna har olika specialområden, och där dessa ger väldigt stort utslag med enorma svängningar. Det verkar helt enkelt vara en väldigt kul tävlingsform, och det ska bli spännande att se vad Hallmén räcker till i långidstans-VM i Hannover den 7 juni, en tävling som på pappret ska passa honom ännu bättre med längre distanser och plattare banor.

Danny Hallmén var femma upp ur vattnet efter simningen. Foto: Isabella Ackeräng
Danny Hallmén var femma upp ur vattnet efter simningen. Foto: Isabella Ackeräng
Danny var, med sin bakgrund som landslagskanotist och med NM-guld, U23-EM och världscuper på meritlistan, förstås grym i kajakmomentet och var näst snabbast av alla 35 startande där.  Foto: Isabella Ackeräng
Danny var, med sin bakgrund som landslagskanotist och med NM-guld, U23-EM och världscuper på meritlistan, förstås grym i kajakmomentet och var näst snabbast av alla 35 startande där. Foto: Isabella Ackeräng
Fyran Vicenten Roig RIera, Spanien, trean Danny Hallmén, segraren Stefan Teichert, Tyskland, och tvåan Martinou Laurent, Frankrike.  Foto: Isabella Ackeräng
Fyran Vicenten Roig RIera, Spanien, trean Danny Hallmén, segraren Stefan Teichert, Tyskland, och tvåan Martinou Laurent, Frankrike. Foto: Isabella Ackeräng

Mer från söndagen, då?
Tja, Emilia Fahlin följde upp fredagens 57:e-plats i prologen i Luxemburg och lördagens 57:e-plats i den första linjeetappen med en – tamtaram! – 57:e-plats i söndagens avslutande etapp. Osannolikt att lyckas ta samma placering tre dagar i rad. Men i sammandraget fick proffscyklisten från Örebro hålla till godo med 58:e plats. 28 cyklister var loss och nederländskan Floortje Mackaij vann. Fahlin rullade i mål med den stora klungan drygt fyra minuter bakom. Hennes Wiggleteam fick med tre cyklister i utbrytningen, däribland OS-mästaren Danielle King och dubbla VM-segraren Giorgia Bronzini, men ingen av dem lyckades i spurten i dag heller. Bronzini bästa Wigglecyklist på 15:e plats. I sammandraget var King bäst, på 22:a plats, och Wiggle blev bara fyra i lagtävlingen. Anna van der Breggen vann sammandraget. För Fahlin väntar härnäst Tour of Chongming Island, utanför Shanghai, 13–15 maj och världscupdeltävling som kryptiskt nog har samma namn den 17 maj. Jag var i sms-kontakt med Fahlin i kväll, men hon hade bråttom till ett flyg och hade inte tid att snacka. Ska försöka återkomma inför Kinatävlingen.
Filip Dahlgren tog en fin andraplats bakom fyrfaldige VM-medaljören Peter Öberg i sin första långdistanstävling på svensk mark i år, Mälarmårdsdubbelns långdistans på söndagen. Faktum är att Dahlgren var tre sekunder snabbare än Öberg från kontroll tre – efter tio minuters löpning – och in i mål 50 minuter senare. Men de 83 sekunder Dahlgren la bort precis i början gjorde att Öberg vann med 80 sekunder. Övriga orienteringslandslaget, bland dem Lilian Forsgren och Martin Regborn, avslutade i helgen landslagslägret i Skottland. Och till helgen är det dags för Tiomila.

Adhanom tog rekordpotten – oklart inför nästa år

Eskilstunas Abraham Adhanom, 37, tog programenligt hem Wedevågsloppet. Och lyckades också pressa sig hela vägen till banrekordet, Jonny Danielssons klassisk ”30 blankt” från 1990. 25 år senare sprang ex-eritreanen fem sekunder snabbare och håvade in 16 500 kronor för besväret; 15 000 för banrekordet, 1 000 för segern och 500 i ett presentkort på en sportbutik.
Men det är tveksamt om han får lika mycket cash om han kommer tillbaka och slipar av ytterligare några sekunder nästa år.
– Det kan jag faktiskt inte svara på. Vi får gå till banken och fråga. Det är Bergslagens Sparbank som byggt upp den här potten under alla år, det är rena sponsorpengar, säger tävlingsledaren Eric Carlsson.
I övrigt från Vedevåg, då? Jo, Hälleforstalangen Haben Kidane, 17, tog hem andraplatsen och var därmed bäste länsherre, tog över ledningen i långloppscupen. 34.29 är ju en hyfsad tid på 10,2 kilometer för en kille som har 34.52,71 som personligt rekord på milen … Mikaela Kemppi vann, lika programenligt som Adhanom, damklassen och har därmed placeringsraden 1-1-2-1 i årets långloppscup. Mikaela springer väldigt många fler tävlingar än många andra, och är alltid med i toppen. Nästa lördag står nya poäng på spel i långloppscupen (och fler än vanligt, eftersom DM-tävlingarna värderas högre) när korta terräng-DM avgörs strax söder om Odensbacken.
Mer om tävlingen kan ni läsa här, och i morgondagens NA, papperstidningen, som ni kan köpa som e-tidning på na.se.
Emilia Fahlin och hennes brittiska stall Wiggle-Honda hade ingen rolig dag på den 108 kilometer långa andra etappen av tredagarsloppet Festival Luxembourgeois du cyclisme féminin Elsy Jacobs (”luxemburgska damcykelfestivalen till Elsy Jacobs minne”, på svenska). Fahlin tvingades släppa klungan under de avslutande, hårt kuperade, milen och var nästan tre minuter bakom i mål, och Wiggles italienska superspurtare Giorgia Brozini fick nöja sig med en elfteplats. Elena Cecchini vann etappen, Anna van der Breggen leder sammandraget där japanskan Mayuko Hagiwara är bästa Wigglecyklist på 15:e plats. Fahlin är 59:a totalt (var 57:a både på fredagskvällens korta tempoprolog och på lördagen). Etapploppet avslutas i morgon.
Roligare placeringsmässigt för Almbys Linda Meijer, Almbycyklisten som tog SM-guld och VM-silver för yngsta veteranklassen i fjol, när hon begick säsongspremiär i Mjölbybiken på lördagen. Men mountainbikecyklisten verkade inte riktigt nöjd trots seger med över sex minuter i D30-klassen. ”Häng på eliten men kedjefan hoppade. Lyckades aldrig täppa luckan helt”, skriver hon på instagram. Totalt hade Almby hela 17 cyklister på plats i Mjölby.
Johan Runesson, som tävlade för Tisaren när han gick på orienteringsgymnasiet i Hallsberg 2007–2010 (och som under den tiden han samla på sig 16 JVM- och JSM-medaljer varav tre JVM- och lika många JSM-guld), gjorde en blixtcomeback i Närke i helgen och vann Tisarträffens herrklass båda dagarna. Runesson, som numera tävlar för Göteborg-Majorna, vann fredagens medeldistans med över 1,5 minuter före Denslens Olle Kalered och lördagens långdistans nästan 6,5 minuter före Hagabys Jakob Wallenhammar. Hagabys Linnéa Holmqvist fixade en länsseger i damklassen på fredagen. I H18 vann Degerfors skidorienteringslandslagsman Filip Jakobsson båda dagarna.

Helgens höjdare – superstjärna i Wedevåg


1. Wedevågsloppet
Jakten på 15 000 kronor och en 25 år gammal tid. Det är vad som får nye, svenske terräng- och landsvägslöparstjärnan Abraham Adhanom att komma till Wedevåg i helgen. Eskilstunalöparen vann både långa (tolv kilometer) och korta (fyra kilometer) terräng-SM i höstas och tog hem SM-milen för två veckor sedan, och på den tiden han tävlade för Eritrea noterade han tre topp 20-placeringar på VM (19:e i halvmara 2009, 14:e i halvmara 2010 och 18:e i terräng 2011). Men i helgen är det alltså Wedevågsloppet som gäller för Adhanoms del, skriver Wedevågs IF på sin hemsida. Wedevågsloppet har ett stående pris till den som tar banrekordet (Jonny Danielssons 30.00 från 1990 och Olga Mitchourinas 35.36 från 1993 över 10,2 kilometer terräng) på finfina 15 000 kronor, vilket har lockat en hel del duktiga löpare genom åren. Men hittills har ingen lyckats bräcka Men ingen har lyckats bräcka Danielssons tid (som är erkänt bra, 1990 stod den 14:e-faldige svenske mästaren och nuvarande svenske rekordhållaren på 10 000 meter på toppen av sin karriär) och inte heller den ryska långdistansarens notering. Tävlingen är den fjärde av 28 i årets långloppscup, och snabbaste namnen bland de föranmälda, vid sidan om Adhanom, är nog Mikaela Kemppi, Fredrik Rådström, Haben Kidane och Jonas Rosengren.
2. Tisarträffen
Årets orienteringsfest äger rum i skogarna mellan Hallsberg och lockar 441 deltagare till dagens medeldistans och 284 till lördagens långdistans (bland annat kutar Per Sjögren medeldistansen i stället för [?] Wedevågsloppet i vad som kanske är ett Tiomilagenrep). Av förhandssnacket att döma bjuds det på tuffa banor. Men riktiga elitlöpare saknas eftersom det pågår landslagsläger i Skottland.
3. Festival Luxembourgeois du cyclisme féminin Elsy Jacobs
Alltså, den luxemburgiska damcykelfestivalen till Elsy Jacobs minne, där Emilia Fahlin finns på startlinjen. Tredagarstävlingen inleds med en tempoprolog på 5,6 kilometer i dag, fredag, och fortsätter med två linjeetapper lördag och söndag på 102,6 respektive 99,1 kilometer. Lördagen avslutas på en varvbana där cyklisterna sista fem milen tar tio klättringar på 70 höjdmeter var, och söndagen med fyra klättringar av samma kaliber de sista tre milen. Då gäller det att ha ben kvar att jobba med. Det är lite oklart hur bra startfältet blir, hittills har bara en väldigt preliminär och flera veckor gammal startlista publicerats. Men för Fahlin blir det hur som helst en viktig genomkörare. Efter tre endagarslopp på två helger sedan comebacken blir det nu tre tävlingar på lika många dagar innan Örebrocyklisten, som kör för sitt brittiska stall Wiggle-Honda, går in i en kortare träningsperiod inför etapploppet och världscuptävlingen Tour of Chongming Island utanför Shanghai om två veckor.

Vad är väl ett landslagsläger?

Skrev ju om orienteringslandslagets läger i Skottland häromdagen. Tydligen utan att ta reda på all fakta. För då jag förutsatte att Garphyttelöparen Filip Dahlgren, som tillhör det svenska A-landslaget och är högaktuell för en VM-plats på långdistans om han får ordning på sin kropp, var med på andra sidan Nordsjön dök han i stället plötsligt upp i Pershyttan. Pershyttan? Jo, där sprang han säsongens tredje deltävling i OK Milans populära poängorientering, och när inte Martin Regborn (som de facto, precis som Lilian Forsgren, är på plats i Skottland) avgick Dahlgren äntligen med segern efter två raka andraplatser.
Över 6,8 kilometer var han 1.39 snabbare än Hagabys Jakob Wallenhammar och ytterligare nästan tre minuter före trean, Milans egen Per Eklöf. Med 5 000 fina poäng in på kontot (segraren i Milans poängtävlingar får 5 000 poäng, övriga får 5 000 minus antalet sekunder de är bakom segraren) tog Dahlgren också ledningen i sammandraget.
Och när landslaget i helgen fortsätter sitt läger i Skottland drar Dahlgren vidare till Malmköping, för Mälarmårdsdubbelns långdistans, där han får sparring av femfaldige VM-medaljören Peter Öberg. Och sedan får vi väl räkna med att det blir deltävling fyra i Nora på tisdag … Jakten på en VM-plats går vidare.

Ännu ett nytt plojlopp

Det här med tävlingslöpning dras just nu åt två håll. De som springer långt och extremt springer längre och extremare. Och de som springer kort springer allt kortare. Vårruset och Grabbhalvan har varit klassiska tävlingar för löpare som inte är löpare, typ, men nu verkar fem kilometer vara en oöverstiglig prestation för många också. Senaste exemplet på den här trenden är nya Cityracet, som avgörs i Karlskoga de 13 juni. Det ska vara roligt, folkligt, trevligt, dra in pengar till barncancerfonden och stafetten har inte bara 1,5 kilometer korta sträckor utom dessutom ”tre mer tankeväckande utmaningar” rapporterar Karlskoga Tidning/Kuriren: ”Vi tänker mästarnas mästare här, tre utmaningar och stressmoment som kan kasta om tävlingen”, säger arrangören Henrik Lindstedt till tidningen. Det blir heat à la längdskidsprint, men för att ta ur den sista udden löptävling ur löptävlingen så är det inte givet att de snabbaste går vidare. ”Man kan även gå vidare för bästa show eller om juryn upptäckt ditt lag på annat sätt. Det är som korprock fast springform”, säger Lindstedt. En kul företagshappening, kanske. Själv kutar jag nog någon annanstans. Ja, Degerforsklassikerns orientering dagen efter, till exempel.

Anfält om supertiden: ”Kanonnöjd – men jag har varit bättre på träning”

Erik Anfält, 38, har gjort det igen. Örebro AIK-löparen gjorde precis som i fjol och tog en kvadrupel i Kiel maraton: Nytt personligt rekord, nytt banrekord, ny klättring på distriktsbästalistan genom tiderna och ny seger i tävlingen.

Anfält passerade mållinjen på 2.27.02 och därmed klev upp som distriktets tredje bästa maratonlöpare genom alla tider bakom Lars Hagberg (2.21.46 i Stockholm marathon 1983) och Rolf Barr (2.21.50 i Berlin marathon 1984).

Tiden var 1.17 snabbare än det personliga rekord (tillika klubb- och banrekord) som Anfält satte just i Kiel förra våren.

Anfält har ju haft en hygglig utveckling som löpare, sedan han började kuta maraton i 20-årsåldern. 3.45.24 på sitt första försök i Stockholm 1997 var ju en hygglig motionärstid. Redan året därpå hade han slipat till 3.10.11, därefter vidare till 3.09, 3.04, 2.53, 2.46, 2.39, 2.35, (2.37 kaosväderåret 2012), 2.33 och i somras 2.32.58 i sin tionde start i Stockholm. Små, och ibland ganska stora, steg har tagit honom från en 2 197:e-plats i debuten till en 19:e-plats som bäst. En lika målmedveten som enträgen satsning är orsaken till framgången. Och då är det förstås fullt rimligt att Erik noterar ännu ett personligt rekord 18 år efter debuten på det som kommit att bli hans signaturdistans, de 42 195 meterna.

Konditionsbloggen fick några ord med Anfält när han satt på restaurang och firade segern på lördagskvällen.

– Jag sprang ju snabbare än någonsin, då måste man vara nöjd. Ja, jag är kanonnöjd, faktiskt, säger Anfält till Konditionsbloggen.

– Jag har tränat väldigt, väldigt bra i vinter och hade en bättre grund än jag någonsin haft tidigare, men den sista veckan har jag varit lite småförkyld, så jag var osäker på var jag stod när jag kom hit. Jag visste inte hur det skulle slå, så jag körde på.

Hur utvecklade sig loppet?

– Jag sprang lite för snabbt på första halvan. Var strax under 1.12 på första halvmaran (andra på över 1.15), och det var nog inte ultimat, det hade nog varit bättre om jag öppnat lite långsammare och inte tappat fullt lika mycket som jag gjorde sista milen. Men det var svårt att veta hur jag låg till eftersom jag var väldigt själv längst fram och egentligen inte fattade hur fort det gått förrän vid varvningen (Anfält vann med nästan 20 minuters marginal).

Du säger att du är ”kanonnöjd”, men det låter inte riktigt så …

– Jag kan säga så här: Loppet gav mersmak. Jag är väldigt nöjd, men det var inget perfekt lopp. Jag kände inte att jag var riktigt så bra som jag varit på vissa träningspass i vinter. Och tiden hade nog blivit bättre om jag hade öppnat lite långsammare.

Vad händer nu, blir det något nytt försök att kräma ur det där sista?

– Tja, först siktar jag på Kungsholm runt (SM i halvmaraton den 10 maj) och sedan blir det en satsning på Stockholm marathon och på den banan gör man inga pers. Men jag är anmäld till Valencia maraton i november, så där siktar jag på att springa snabbt. Men det är långt dit och mycket kan hända.

Dagens allra fetaste prestation svarade dock Karlslunds Kristina Roberto för. Liksom Anfält gjorde hon, vill jag mena, sitt livs lopp. Fanns med i den tiomannaklunga som utkristalliserades redan en handfull kilometer in i Tjejvasan hela vägen in i Moraparken. Taktiken verkade vara glasklar, att ligga längre bak, spara så mycket kraft som möjligt och inte ta någon som helst vind. Smyga med och se vilka möjligheter som öppnade sig. Dessvärre, för Robertos del, fastnade hon bakom en tröttnande Hanna Falk några svängar före upploppet, och när hon väl kom loss hade en tätkvartett redan distanserat övriga sex i klungan och medaljchansen var borta. Men Roberto spurtade lätt ned bland andra just Falk (som ju körde VM i Falun så sent som förra veckan!) och flera andra tunga långloppsnamn, och slutade på sjätte plats. En placering sämre än i fjol, förvisso, men så mycket närmare den absoluta täten, bara nio sekunder bakom segrande Laila Kveli. Garphyttans Olivia Hansson blev 38:a (elva av juniorerna), efter att succesivt ha tappat från en 27:e-plats i Oxberg. I mål var hon elva minuter bakom täten.

Robertos nästa utmaning? Vasaloppet nästa söndag, förstås.

Emilia Fahlins Wiggle-Honda-stall har jag inte hört jättemycket från under dagen, men av resultatlistan att döma hade de en tung dag när vårklassikerna drog igång med Omloop Het Nieuwsblad. Spurtstjärnan Chloe Hosking slutade först på tolfte plats, som tia i den 16-mannagrupp som spurtade om tredjeplatsen bakom nederländskan Anna van der Breggen som spurtslog landsmannen Eleonora van Dijk i utbrytning. Fahlin rullade i mål som fjärde Wigglecyklist, i tredjeklungan, knappt fem minuter bakom täten.

Inomhus-JSM i friidrott, då? Tja, KFUM:s William Fransson har haft en sjukdomsstörd uppladdning och var hela 17 sekunder från att nå finalheatet på 1 500 meter. Långt under hans kapacitet, förstås. Övriga lokala löpare tävlar i morgon. Från orienterings tävlingspremiär i Kristianstad heller inte så mycket att rapportera (Tisarens gårdagskvällssegrande landslagslöpare Andrea Svensson trea på lördagens medeldistans, slagen med nästan tre minuter av Skogsfalkens Pim Hedberg).