Erikssons superdistans, Sundströms nya rekord, Bergs tung DNS och mycket mer

Var ju borta i helgen, så här kommer en liten summering av vad ni missade. Egen racerapport från Lur kommer inom kort!

I helgens andra långlöparutmaning, Linde sextimmars, tog Kopparbergs egen superlubbargubbe Johan Eriksson en väntad seger – och med 76 910 meter slog 46-åringen dessutom sitt eget pers med 721 meter och banrekordet med 1 755 meter. förbättringen av perset gjorde att han avancerade förbi tre män på Sverigebästalistan genom tiderna på sex timmar, där Eriksson nu är 26:a. Ska försöka ta reda på hur många H45:or han har framför sig, kan inte vara många. Ultraswedens Erik Andersson blev tvåa på 74 492 meter, och tillsammans med motionsklassaren Emil Falkek, Falkenberg, på 71614, och damsegraren Yudith Hernandez Melgar, Varberg, på 71 119 var de tre de enda som klarade drömgränsen sju mil. Yudith är Sverigefemma genom tiderna med sitt drygt två kilometer bättre pers. Storådalens Leila Toivonen bästa lokala dam på 54 376 meter, Spartacus långlöparräv Hasse Byrén tvåa av lokala herrarna på 63 642 meter.

Tim Sundström sprang däremot snabbare än lugnt i helgen. Örebrolöparen stagnerade ju efter supertiden 3.56,40 som 18-årig junior 2008, och levde med det perset i sex år, till förra sommaren. Men sedan han då, via en flytt till Stockholm och träning med Tureberg FK, äntligen tog sig under den gamla juniortiden har han exploderat. Distriktsrekordet 3.49.13 inomhus i vintras var första gången han gick under 3.50. Utomhus har han radat upp distriktsrekordet 3.46,18 (i Manchester 30 maj),3.49,82 (världsungdomsspelen i Göteborg) och nu distriktsrekordsförbättringen 3.46,75 i belgiska Heudsen-Zolder.. KBC Nacht (namnet på grund av att tävlingen pågår ganska långt in på natten) som han slog till med 3.46,75. Standarden på 1 500 meter i Sverige i år är riktigt hög, och Tims tid gör honom bara till sjua. Det är fortfarande över fyra sekunder upp till den topp tre-placering på rankningen som vanligtvis ger en plats i Finnkampen. Finns rum för förbättring ges nästa chans vid Karlstad grand prix på onsdag, med Konditionsbloggen på plats!

I mountainbike-SM tvingades Fredrik Berg, som jag intervjuade här på bloggen förra veckan, ta en DNS efter att ha vurpat dagen före tävlingen och slagit i det hjärnskakningsdrabbade huvud. Han tog därmed det enda vettiga beslutet och ställde in sin start. Läs mer om det på hans egen blogg. Linda Meijer fick nöja sig med dubbla silver efter fjolårets dubbla guld. I fredagens sprinttävling enligt längdskidprincip blev Meijer tvåa i finalen bakom Hakarpspojkarnas Ann Berglund. Över den drygt timslånga crosscountrybanan blev avståndet upp till mountainbikeorienteringsvärldsästaren Cecilia Thomasson, Östersund, till slut över fem minuter för Meijer, som efteråt skrev på sin blogg att hon förmodligen hade ”årets sämsta ben”. Medaljer också till Katarina Rönnbacka-Nybäck (silver i D40-sprinten) och Malin Nilsson (brons i D40-sprinten, fyra i crosscountry) och Linus Persson, Karlskogacyklisterna (brons i herrjuniorernas sprint).

Multikompetenta Danny Hallmén (känd från kanotlandslaget, ironman i Kalmar (som han bloggade om uppladdning till på na.se), löptävlingar, vårens EM-brons i quadrathlon och världsrekord i 24-timmarspaddling inomhus, diverse multisporttävlingar med mera, med mera) gjorde i helgen swimrundebut i den över 30 kilometer löpning och hela 6 700 meter simning i den stenhårda tävlingen Höga kusten swimrun, tillsammans med sin gamla kanotkollega Jacob Holst. Efter en del banändringar, med tillhörande besvikelser, på grund av dåligt väder kom det nykomponerade paret, som aldrig tidigare testat tävlingsformen, i mål på en stark nionde plats efter sex timmar och sex minuter (en timme och 16 minuter bakom segrarna). Läs mycket mer på Dannys egen blogg, där det även finns väldigt många fina bilder!

O-ringen hårdbevakas i papperstidningen, där ni i dag kan läsa en intervju med Simone Niggli, Tisarens schweiziska superlöpare (23 VM-guld …) som vann första etappen av O-ringen i går, trots att det snart är två år sedan hon pensionerade sig från landslaget. I dag följde hon upp med seger även på andra etappen (delad sådan med norska Anne Hausken Nordberg), och nu leder Niggli sammandraget med nästan fyra minuter före svenska regerande medeldistansvärldsmästaren Annika Billstam. Degerfors skidorienteringslandslagsman Filip Jacobsson var överraskande tvåa i den stenhårda H18-klassen (120 startande bara i elitklassen …) på första etappen i går, men kom av för mig okänd anledning inte till start i dag. Hans O-ringen är därmed över. Nyblivna juniorvärldsmätaren Andrea Svensson är sjua totalt i D20 efter en åttondeplats i går och en femteplats i dag. Tisarens Lars-Åke Wall leder H65-klassen. I morgon är det dags för sprint för eliten. Då dyker även många av de svenska VM-löpare som står över O-ringen upp och kutar (bland dem Lilian Forsgren och Martin Regborn).

Lur: En lång promenad med inslag av jogg och frosseri

Är hemma igen efter helgens äventyr i Lur. Återkommer med en längre rapport i morgon, men kan berätta, för de som inte följt min direktrapport på Twitter, att jag slutade på sjunde plats av 70 startande (75 anmälda). Nivån på deltagarna var betydligt högre än jag hade väntat mig, och innehöll allt från en EM-guldmedaljör i 24-timmarslöpning via spartathlonveteraner till en löpare som lyckats genomföra monsterloppet Tor des Geants. Lilla jag stod mig ganska slätt i det sällskapet, väntade ut de jag tyckte mig kunna slå och tog målsnöret strax före fyra natten mot söndagen, efter 18 vändor och totalt 112,25 kilometer (men det var tiden mycket mer än distansen som var faktorn i det här loppet). Christer Tinnerholm, som knatade över 40 timmar i årets upplaga av Fotrally förra månaden, tog hand om segern efter 30 timmar, när han joggat en runda själv sedan Emir Halalkic kastat in handduken. Jogga var just vad det handlade om (men inte för Emir, som hade en väldigt snabb taktik). Väldigt lugn jogg. För mig somliga varv lika mycket promenad. Ja, Lurs backyard ultra var en promenad med inslag av jogg och froseri, skulle man kunna säga. Men mer om det i morgon också (jag är nämligen ganska medtagen, inte så mycket av loppet i sig som att jag bara lyckades sova två halvtimmeskorta snuttar natten mot söndag, mellan 7.45 och 8.15 och mellan 9.45 och 10.15, typ). Så nu blir det sängen.

En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning).  Foto: Selfie
En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning). Foto: Selfie
Mer då också om Tim Sundströms nya distriktsrekord (hans utvecklingskurva är helt galen!), Simone Nigglis seger på första O-ringendistansen (och Filip Jacobssons andraplats!), Danny Hallméns niondeplats i swimrundebuten, Linda Meijers dubbla SM-silver och en del annat smått och gott. Håll ut!

Helgens höjdare

1. Mountainbike-SM
Isaberg har laddat för cykelfest och det kan bli ett helt gäng SM-medaljer till länet (Almby och Karlskogacyklisterna) i både ungdoms- och veteranklasser. Mycket mer inför mästerskapet skrev jag här på bloggen så sent som i går.

2. Linde sextimmars
Tredje upplagan av ultratävlingen vid Lindesberg arena har en jättefavorit i Kopparbergs Johan Eriksson, som jag skrev om tidigare i veckan. Jag har inte lyckats hitta några veteranrekord i ultradistans (kan någon hjälpa mig?), men jag anar att Eriksson kan vara god för en toppnotering i H45-klassen om formen är god. Banrekordet är 75 155 meter, Erikssons pers 76 189 (74 622 i Lindesberg).

3. Lurs backyard ultra
Själv ska jag alltså köra den mentala tävlingen Lurs backyard ultra, som jag också skrivit om tidigare i veckan (och lite mer här). Men rekommenderar först och främst det Tove skrev om loppet här, som ni kanske inte läst. För övrigt rekommenderar jag den här artikeln om Johan Steene, svensken som delade segern i den amerikanska förlagan Big’s backyard ultra förra året och som nu kutat 500 kilometer på under fyra dygn (!) i ett lopp arrangerat av mannen bakom backyardoriginalet. Beroende på hur det går i Lur blir det inget blogginlägg i morgon (jag hoppas ju hålla på förbi midnatt), men håll utkik på min Twitter för uppdateringar!

Bubblare: Nej, jag har inte glömt att O-ringen drar igång på söndag. Ja, distriktslagsstafetten avgörs ju redan i morgon, lördag. I huvudtävlingen, elitklasserna, gör Tisarens Simone Niggli en mycket intressant start. Trots att det nu snart gått två år sedan den 23-faldiga världsmästaren, som i Sverige tävlar för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, pensionerade sig från det schweiziska landslaget (och började träna en istället för två gånger om dagen), håller hon fortfarande absolut världsklass och är andraseedad bakom Annika Billstam. Billstam som är en av få VM-löpare som ställer upp, vilket gör årets O-ringen lite mindre intressant än vanligt.
Från Tisaren har också Marion Aebi (syster till Bettina som från och med i vintras numera tävlar för Linné) och Lovisa Persson, båda OK Tisaren, samt Hagabys Linnéa Holmqvist och Elin Vinblad, Djerfs Marie Pettersson, och KFUM Örebros Elsa Ekelin fått varsin plats i huvudklassen.
På herrsidan finns två VM-löpare med i huvudklassen i William Lind och Olle Boström. Med tre långdistanstävlingar på fem dagar och inget VM att tänka på vet’e katten om inte Garphyttelöparen Filip Dahlgren (seedad trea) ändå är någon typ av förhandsfavorit. I varje fall i min bok (läs mer om hans O-ringen-satsning i fredagens NA, papperstidningen). Tisarens Oskar Andrén, som sprang så bra tidigt på våren men inte riktigt fått till det i sommar, och Daniel Attås, som gjort väldigt fina resultat i år (snuvade ju bland annat Martin Regborn på sprint-DM-titlen), gör intressanta starter.
Sedan kommer nästan hela sprintlandslaget (bland dem Regborn och Lilian Forsgren) och kutar tisdagens sprint, och sedan har vi juniorklasserna med bland andra Tisarens nyblivna juniorvärldsmästare Andrea Svensson och mountainbikeorienteringsklasserna med Garphyttans VM-åkare Marcus Jansson och Karlskogas JEM-medaljör Erica Olson. Och så alla ungdoms- och veteranklasser med en hel del chanser till topplaceringar. Ja, ni hör ju. Det kommer bli orienteringsbonanza i bloggen nästa vecka!

Bytte sport – fick chock: "Trodde jag var vältränad …"

Med start i morgon, fredag, avgörs SM i mountainbike. Sprintdistansen, en sorts utslagstävling, på fredagen, veteranernas och ungdomarnas crosscountryklasser på lördagen och elitens och juniorernas crosscountry på söndagen. Allt i småländska Isaberg. Almbys Linda Meijer är regerande mästare i D30-klassen i båda disciplinerna, och totalt har Örebroklubben 22 cyklister på plats. Dessutom har Karlskogacyklisterna sju åkare på plats (bland andra Erica Olson, den nyblivna EM-silvermedaljören i mountainbikeorientering). Men den enda länscyklisten i huvudklass är Grythyttan Fredrik Berg, 26, som står över sprinten men kör crosscountry (han tävlar för övrigt för föreningen Kvänums IF och laget Evalds MTB). Berg har ju en ganska rolig bakgrund, var landslagsförare i enduro och körde bland annat två lag-VM och vann dubbla JSM-guld innan dubbla hjärnskakningar tvingade honom att lägga av 2012. Nu är han inne på andra säsongen av elitsatsning i mountainbike i stället, och inför SM ringde Konditionsbloggen naturligtvis upp Berg.

– Målet jag satte inför säsongen var att försöka vara topp 15 på SM, och det håller jag fast vid. Det är tufft men inte omöjligt. Det låter kanske lite blygsamt i och med att jag varit topp fem i långloppen i år, stått på pallen i Sverigecupen, och det är ungefär samma motstånd här, men jag känner mig betydligt mer trygg i långloppen. Crosscountry är väldigt nytt för mig, säger Berg till Konditionsbloggen.
Vilken är den stora skillnaden mellan crosscountry och långlopp?
– Oj, det skiljer väldigt mycket. På stora långlopp som Finnmarksturen eller Cykelvasan är det lätt terräng. Ja, i Cykelvasan är det nästan bara grus- och skogsvägar. Men crosscountry går ofta i anslutning till någon slalombacke och går upp och ned, och så är det dropp ned för stenar, uppbyggda kurvor, hopp och grejer. Jag har börjat träna mer och mer på det i år, jag tycker egentligen att crosscountry är roligare än långlopp eftersom det är mer likt enduron, tajtare och roligare. Men det är svårt att hitta träningsmöjligheter häromkring, egentligen finns det inget bra ställe i Örebro län, så det blir mycket resor. Att träna inför långlopp är mycket lättare, det är bara att ge sig ut på ett tufft grusvägspass.
Hur mycket crosscountry har du kört inför SM?
– Jag körde en deltävling i Sverigecupen i Tibro i helgen, och några race i våras. Plus Borlänge, där jag hade en bra helg och blev fyra totalt. Men fokus har varit på långloppen, där jag kör hela serien och siktar på en bra totalplacering.
Du har pratat om att du vill ta en SM-medalj även i mountainbike …
– Det var det mål jag satte upp när jag gick över från enduron. Det hade varit jäkligt kul att kunna säga att man är SM-medaljör i två olika sporter. Men det är en väldigt tuff målsättning och man får ta det som det kommer. Jag är inte junior, började mycket senare än alla andra, och egentligen är det bara kul att se hur långt man kan komma. Jag har ju gjort en karriär redan, det här känns som en bonus.
Var du konditionsstark redan som enduroförare, var det en lätt övergång till mountainbike?
– Jag trodde att jag var vältränad när jag körde enduro på landslagsnivå, men jämfört med konditionsidrottare är det som natt och dag, om man ska vara ärlig. Jag har testat syreupptagningsförmågan varje år, och kurvan har pekat spikrakt uppåt sedan jag började satsa. Och tittar man på resultaten och jämför med de jag cyklat mot, har jag hela tiden tagit kliv uppåt. Och jag har tagit ett större kliv det här året än jag vågade hoppas på innan, jag trodde att det skulle börja plana ut och bli mindre kliv, men det känns som jag utvecklats väldigt mycket.

Ni kan läsa ännu lite mer om Fredrik i fredagens papperstidning. Där berättar han också om vilka åkare han ser som favoriter till årets SM-guld, och om hans egna mål under resten av säsongen (bland annat, naturligtvis, SM på hemmaplan i Ånnaboda).

I morgondagens papperstidningen börjar kollega Jimmie Larsson för övrigt uppsnacket inför O-ringen med en intervju med Filip Dahlgren, som efter VM-nobben fått göra femdagarsorienteringen i Borås till sommarens stora mål. Missa inte den, finns att köpa som e-tidningen på na.se.

Banorna släppta till skid-SM

I dag släpptes så till slut de officiella banskisserna och höjdkurvorna för längdskid-SM i Ånnaboda. Skriver massor om det i morgondagens papperstidningen, och det kommer även att ramla ut på na.se under morgondagen.

Mest intressant var att se sprintbanan, som det om jag förstått saken rätt skruvats en hel del på fram och tillbaka för att åstadkomma en inte alltför lång bana men som ändå inte ska gå att staka utan fästvalla. Allt för att Svenska skidförbundet vill ha så lika förhållande mot Falun som möjligt, eftersom SM är sista tävlingen innan VM-laget tas ut (ja, laget tas ut direkt efter sprinttävlingen i Ånnaboda, på en direktsänd presskonferens).

Sist jag kollade läget var tanken att damerna skulle köra samma sprintbana som herrarna, men nu har dameras kortats, och de tar bara den tuffa stigningen från stadion upp till Garphyttans klubbstuga en gång. Å andra sidan kommer damerna ändå att plocka fler höjdmeter i SM, om än på lite fler åkmeter, än på OS-banan i Sotji i vintras som ändå ansågs vara tuff.

Herrarna får ta klubbstugebacken två gånger, plus precis som damerna pulkabacken som avslutning, innan det åter bär ner till stadion. Multiplicera det med fyra (kval, kvartsfinal, semifinal och final) och det kommer bli klart utslagsgivande. Det blir även övriga tävlingar, på skiathlonloppet kommer herrarna nästan att kunna räkna in 1 000 höjdmeter över 30 kilometer skidåkning. En utmaning.

Alla banorna kan ni se här: Extern länk till längdskid-SM:s hemsida. Draghundförarna kommer för övrigt att utnyttja i princip samma spår (extern länk till Svenska draghundsportförbundets hemsida).

Och ja, ska man tro yr.no så kommer kylan som en julklapp.

Var åtta sekunder från EM-medalj – är klar för VM

Louise Wiker fick beskedet om friidrotts-VM för några veckor sedan. Nu är näste länsidrottare klar för VM – Garphyttans Marcus Jansson, 23, i mountainbikeorientering. Det är allt annat än en överraskning. Jansson har dominerat svensk mtbo, som grenen förkortas, den här säsongen och var överlägset bäste svenske herre på EM i portugisiska Idanha-a-Nova förra månaden, med en fjärdeplats i mixedstafett (åtta sekunder från medalj), DNF på medeldistans, sextondeplats på långdistansen och elfteplats i stafett (där han hade femte bästa åktid på sistasträckan). Jansson är en av fem svenska herrar uttagna till mästerskapet, som avgörs i den tjeckiska skidorten Liberec 15-23 augusti, och som också utgör årets världscupfinal. De fyra vanliga distanserna står på programmet (sprint, medel, lång, stafett), men ingen mixedstafett den här gången.
På fjolårets VM hade Marcus placeringsraden 78-47-34-8 (i stafett) allt eftersom VM-veckan fortskred och distanserna blev längre. I år har han nåt en annan nivå i sitt utövande och bör kunna förbättra samtliga placeringar (motståndet på ett VM skiljer sig i praktiken inte mycket från ett EM, så årets EM-placeringar ger ett hum om vad man kan vänta sig).
Däremot fick inte nyblivna EM-silvermedaljören Erica Olson, 15, från Karlskoga plats i truppen till JVM, som avgörs samtidigt i Liberec. Kanske skulle det ha stuckit för mycket i ögonen att ta ut en 15-åring till ett D20-mästerskap (trots att hon tog sin medalj just i D20-EM). Eller också har hon tackat nej. Eftersom jag varit ledig i dag och inte hunnit undersöka saken kan jag bara spekulera … Kommer, trots att hon fortfarande med marginal kvalar in i D16-klassen, utmana de svenska VM-tjejerna i O-ringen (tre av fyra är anmälda). Kommer bli spännande att följa.
Även Marcus Jansson får minst sagt intressant motstånd i regerande orienteringsvärldsmästaren (till fots) Fredrik Johansson, som tvingats tacka nej till årets VM på grund av skada och därför kommer att cykla mtb-klassen på O-ringen.
De två första av mountainbikeorienterarnas O-ringenetapper ingår dessutom i svenska cupen, där Marcus Jansson (tillsammans med Attundas Anders Frisk) dominerat i inledningen av säsongen. Nu blir O-ringen en uppladdning för VM, där träningen är viktigare än resultaten. Men det finns förstås ändå en hel del prestige på spel.

För övrigt avgjordes säsongens tionde (av 13) poängtävlingar i OK Milans regi i går. Filip Dahlgren, som vunnit de fem senaste han ställt upp i (efter de båda andraplatserna bakom Martin Regborn i de två första tävlingarna) kom inte till start. Då blev det galet jämnt i huvudklassen, där Linköpings Per Carlborg till slut knep segern en ynka sekund före Hagabys Jakob Wallenhammar efter över 53 minuters löpning. Wallenhammar avancerar tack vare 4 999 nya poäng (5 000 för seger minus antalet sekunder bakom segraren) till tredje plats i sammandraget, strax bakom Dahlgren (som nått maxpoängen 25 000 poäng eftersom man bara får tillgodoräkna sig sina fem bästa resultat inför den avslutande jaktstarten) och Milans Per Eklöf. Det är mixedklass, men Tisarens Rebecka Nylin är bästa dam på elfte plats, strax före Martin Regborn (som bara hunnit med fyra deltävlingar).

Kopparbergs superlöpare jagar meter i Lindesberg

I fjol blev Kopparbergslöparen Johan Eriksson, 46, trea i 100-kilometersloppet Stockholm ultra (på fina 7.24.51). Året innan noterade han en femteplats i SM över samma distans (på 7.57.05) och länets 20:e bästa hans 2.33.39 från Karlstad 2004 gör honom till distriktets 20:e bästa maratonlöpare genom tiderna (och så sent som i fjol var han god för 2.37.54 i Stockholm). Nu gör han en attack mot klockan i Linde sextimmars på lördag, tävlingen som han vann på 74 622 meter 2013 (ett resultat han sedan överträffade på väg mot 100-kilometern i Stockholm år, då han noterade 76 189 meter på sex timmar, vilket gör honom till Sveriges 29:e bästa sextimmarslöpare genom tiderna).
Frågan är om Eriksson gör en attack mot den distansen nu.
– Jag vet inte, jag har faktiskt inte hunnit prata med honom, han efteranmälde sig under tisdagen, berättar arrangören av Linde sextimmars, Ola Nordahl, för Konditionsbloggen.
– Men jag tror att vädret blir betydligt bättre den här gången, det var så fruktansvärt varmt förra gången. Nu säger det att det ska vara mulet, till och med risk för någon regnskur, så det borde vara trevligare att springa i.

Det här blir tredje upplagan av Lidne sextimmars, och efter att Eriksson vann premiärupplagan tog IFK Moras Niklas Gunne hem fjolårets lopp på 75 155 meter (nytt banrekord med 533 meter, följaktligen). I damklassen vann Elin Jakobsson, Akele, på 57 555 meter första året, men i fjol fick hon (Trots att hon sprang drygt två kilometer längre) se sig slagen av Starts Marie Materné som klarade sex mil med 562 meters marginal. Jakobsson är anmäld i år igen (det är inte Materné), men det är också fjolårstrean Elin Engström, Axa Sportsclub, som var mindre än två kilometer bakom i fjol och säkert är redo att ge Jakobsson en match nu. I herrklassen saknas hela topptrion från i fjol, men Spartacus långloppslegendar Hasse Byrén, femma i fjol på 63 406 meter, kommer förstås till start. Totalt är ett 40-tal löpare föranmälda till tävlingen som också erbjuder en-, två- och tretimmarsklasser, men Nordahl räknar med något fler startande.
– Jag skulle tro att det blir runt 50. De flesta som ställer upp har som mål att fixa ett maraton, och för att få exakta maratonpasseringar startar vi det första varvet en bit ute på banan så att maratonpasseringen blir på mållinjen, säger Nordahl.
– Vi kör samma bana som tidigare, som är kontrollmätt till 1 157 meter. Det är trevligt med en bana som är lite längre än en kilometer, för då får man positiva besked. När jag sprang i Tibro var banan 929 meter. Så när man efter tio varv tänkte att man hade gjort en mil så hade man bara sprungit drygt nio kilometer, det var lite tungt …

Superarrangören Nordahl, som förutom Linde sextimmars också ligger bakom Decembermarathon, har fler lopp på gång. Bloggen har tidigare berättat om den nya maratonserien som nu fått spikade datum (Oktobermarathon den 31 oktober, Decembermarathon den 27 december och Februarimarathon den 27 februari, samtliga på Tybblelundshallens 193-metersbana).
– Vi har försökt lägga dem på bra tidpunkter inför de längre ultraloppen inomhus. Den i oktober inför Luciahelgen (24-timmarslopept ”Personliga rekordens tävling” i Växjö) och Bislett, det i december inför en tävling i Helsingfors som många åker på och så, säger Nordahl.
Nästa sommar planerar han dessutom att starta ett eget Backyard ultra (alltså ett sådant lopp jag ska springa i Lur på lördag) i Örebro. Det blir i sådana fall det blott andra i Sverige.
– Vi håller just nu på att titta på några olika ställen, vi vill ha någonstans där man kan ha dusch. Vi håller också på att titta på olika datum, vi vill ha ett som inte krockar med något större ultralopp eller tävlingar som Stockholm marathon. Jag har tränat på ungefär det sättet sedan jag började med ultralöpning 2005 och bland annat sprungit ”Backyardintervaller” tolv timmar, och jag har följt loppen som arrangerats i Norge, säger Nordahl.

Så, med en sådan erfaren långloppsräv på tråden passade jag naturligtvis på att höra lite vad han trodde inför min egen Backyard-debut på lördag.
– För att komma så långt som möjligt tror jag att man ska hitta sin vanliga lunk. Om det innebär att man springer på 45 och har 15 minuter till nästa så är det ganska bra. Min erfarenhet är att många drar iväg alldeles för snabbt i början, men i en sådan här tävling har man inget för att man sprungit snabbt de första tio timmarna och fått mycket vila då. Det är samma som i 24-timmarslöpning, det kvittar hur snabbt man sprungit de 16 första timmarna, kroknar man de sista åtta kommer de andra ikapp ändå, säger Nordahl.
I USA sprang de 49 timmar i fjol, hur långt tror du det är möjligt att komma för en riktig topplöpare?
– De säger att man klarar 48 timmar utan sömn, sedan börjar det bli problem. En riktigt duktig löpare klarar ju att springa 6,3 kilometer per timme ganska länge, men frågan är hur man blir när lederna börjar stelna till. Och så handlar det om att kunna inta och tillgodogöra sig energi. Det är de aspekterna som sätter gränsen. Men jag tror att de där 49 timmarna är en ganska bra prestation.

Bildextra: Se VM-stjärnorna genrepa i Örebro

(BLÄDDRA TILL BOTTEN FÖR ATT SE BILDERNA) Med två veckor kvar till VM i orientering har en stor del av de svenska världsstjärnorna de senaste dagarna intagit Örebro. Inte bara för att förbundskapten Håkan Carlsson råkar bo här och VM-sprintrarna Martin Regborn (Örebro) och Lilian Forsgren (Hallsberg) finns på plats, utan också för att Kilsbergen bjuder på relevant terräng inför äventyren i Skottland.
Därför har tidigare VM-guldmedaljörer som Helena Jansson och Gustav Bergman, som en del i jakten på nya medaljer, besökt ställen som Suttarboda, Tomasboda och Silvergruvan de senaste dagarna. Det sistnämnda för övrigt på exakt samma bana som användes för VM-testerna 1999, senast världsmästerskapen i orientering avgjordes i Skottland.
I dag och i morgon byttes bergen mot stan, och nu på eftermiddagen var jag och fotograf Veronika Ljung-Nielsen på plats när Forsgren (som ska springa förstasträckan för Sverige i mixedsprintstafetten) och Järlas Karolin Ohlsson (som ska springa den individuella sprinten) sprang en riktigt klurig sprintbana som Regborn lagt på den karta han själv ritat över norr i Örebro. Det kan du läsa mer om i onsdagens papperstidning.
Men jag passade också på att prata lite med Lilian om resten av uppladdningen inför Skottland, som började med ett landslagsläger just där i för ett par veckor sedan.

– Det var kanonbra. Det är så roligt att vara med det här gänget. Det är riktigt bra stämning och mycket bus runt omkring. Men framför allt bra träningar i några byar som är ganska lika den (Nairn) där vi ska springa, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
– Sprint är sprint, men den arkitektur och stadsbyggnad som finns i centrum av de här skotska småbyarna existerar egentligen inte i Sverige. Det är en större gata, och så väldigt smala gränder som utgår från den. Stadskärnorna i Sverige är oftast fyrkantiga, det finns bara några få mer komplexa.
Hur mycket sitter ni med Google maps och kollar in Nairn?
– Givetvis får man inte se orienteringskartan på förhand, och man kan aldrig veta vilka innergårdar och grindar som är öppna, så det går inte att planera vägval i detalj. Men man kan absolut få en överblick.
– Man lägger hypotetiska banor: ”Om det skulle vara så här, hur skulle jag springa då?” Man vet var arenan kommer vara och kan spekulera om möjliga varvningar och publikkontroller. Så jämfört med ett skogslopp blir det ganska mycket förberedelser framför datorn före en sprint. Det hade varit spännande om man hade sprungit på mer okänd mark, men nu finns den här tekniken och då använder alla den. Det blir en del av utmaningen.
Hur ser träningsupplägget ut in mot VM?
– Just nu är det hårdträning som gäller, fram till O-ringen där jag ska springa sprintetappen på tisdag. Sedan gäller det att få till formtoppningen, det är inte lätt att hitta det perfekta receptet. Oftast när man toppar sig gör man det till ett helt mästerskap eller till O-ringen, men nu är det bara en dag, 15 minuter, då man ska vara på topp och kräma ur allt. Det blir speciellt. Jag blir lite nervös när jag tänker på det, men det kommer bli väldigt roligt.

Allra först väntar dock två träningspass till i länet. I dag, onsdag,

intar landslaget Kumla på förmiddagen och Stadsparken i Örebro på eftermiddagen. Landslaget reser till Skottland den 27 juli, och VM inleds med just sprintdistanserna. Individuellt sprintkval (med Regborn) den 31 juli, mixedsprintstafett (med Forsgren) den 1 augusti och individuell sprintfinal den 2 augusti.
Karolin Ohlsson och Lilian Forsgren är de enda VM-debutanterna i Håkan Carlssons trupp till Skottland.
Karolin Ohlsson och Lilian Forsgren är de enda VM-debutanterna i Håkan Carlssons trupp till Skottland.
Karolin Ohlsosn förklarar vägvalen för förbundskapten Håkan Carlsson (och hans båda barn Alma och Ture).  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Karolin Ohlsosn förklarar vägvalen för förbundskapten Håkan Carlsson (och hans båda barn Alma och Ture). Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Lilian Forsgren målstämplar i parken bakom Olaus Petri kyrka.
Lilian Forsgren målstämplar i parken bakom Olaus Petri kyrka.
Förbundskapten Håkan Carlsson, med barnen Ture och Alma, visar Karolin Ohlsson den ambitiösa bulletinen inför onsdagens sprint i Kumla.
Förbundskapten Håkan Carlsson, med barnen Ture och Alma, visar Karolin Ohlsson den ambitiösa bulletinen inför onsdagens sprint i Kumla.
Martin Regborn och landslagets sprinttränare Kalle Dalin (själv EM-guldmedaljör i långdistans 2004) informerar löparna inför sprintträningen på Norr.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborn och landslagets sprinttränare Kalle Dalin (själv EM-guldmedaljör i långdistans 2004) informerar löparna inför sprintträningen på Norr. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Sprintträningen inleddes med en lekfull uppvärmning som gav startordningen.
Sprintträningen inleddes med en lekfull uppvärmning som gav startordningen.
Karolin Ohlsson hade vissa problem med sifferminnet.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Karolin Ohlsson hade vissa problem med sifferminnet. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborns lillebror Fredrik Regborn utmanade landslagstjejerna och knäckte faktiskt Karolin Ohlsson på den minnesbaserade uppvärmningsövningen i Ulla Billquist-parken. Men Lilian var vassast av alla.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborns lillebror Fredrik Regborn utmanade landslagstjejerna och knäckte faktiskt Karolin Ohlsson på den minnesbaserade uppvärmningsövningen i Ulla Billquist-parken. Men Lilian var vassast av alla. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Fredrik Regborn startade minuten bakom Karolin Ohlsson men var nästan ikapp i kontrollen vid Olaus Petri kyrka. Till målet drygade dock Ohlsson ut igen, och det är lite oklart vem som egentligen var snabbast.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Fredrik Regborn startade minuten bakom Karolin Ohlsson men var nästan ikapp i kontrollen vid Olaus Petri kyrka. Till målet drygade dock Ohlsson ut igen, och det är lite oklart vem som egentligen var snabbast. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Tankar inför årets första mållopp – bland pannben och salt choklad

”Det vore hemskt spännande att se ett inlägg med hur du tänker kring upplägg och taktik inför och under loppet!” Den kommentaren skickade Tove Karlsson in till min gamla blogg för en månad sedan, och därför har den inte dykt upp här. Men det Tove undrade över är Lurs backyard ultra, evighetsloppet som jag ska kuta på lördag. Det första av årets fyra stora mållopp för min del. Så Tove, det här blogginlägget är till dig.

Först en kort bakgrund:
Loppet avgörs i Lur, en liten by med ett hundratal invånare i Tanums kommun, med start klockan 10.00 den 18 juli, och är 6,3 kilometer långt. Ja, och om man klarar av att springa 6,3 kilometer under timmen så får man ge sig ut på ett nytt varv 11.00. Och ännu ett 12.00. Och så vidare, och så vidare, tills bara en man och en kvinna återstår. Formatet härstammar från USA, där Jeremy Ebel och Johan Steene 2014 delade segern efter 49 timmar och totalt 328,5 kilometer i Big backyard ultra. Det var tredje gången tävlingen genomfördes, och tidigare vinnarna Timothy Englund (2013) och Joe Fejes (2012) har inte behövt hålla på mer än 35 respektive 28 timmar för att kvittera ut segerchecken. I Norge arrangerades Nordens första tävling av det här slaget 2013, och både då och året därpå stod Ole Arne Eiksund som segrare i Det røde huset backyard ultra. Första året efter 13 timmar, andra året efter tolv.

Så, till dina frågor, Tove. Troligen är det kontraproduktivt att avslöja sin taktik på förhand i ett lopp där taktik är allt (ja, och så lite pannben). Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte kommer vika ned mig före midnatt i varje fall. Att springa 14 timmar (88,2 kilometer) måste väl räknas som en liten skamgräns, och betyder dessutom att man passerar dubbel maratondistans. Om jag väljer att bryta då eller springa vidare (en kortare eller längre stund) till beror främst på tre saker: Om jag bedömer det som rimligt att nå en bra (bättre) placering genom att hålla på några timmar till, om kroppen känns bra (den går alltid att plåga när farten är så låg, så den aspekten kommer i andra hand) och om jag känner att det är värt att fortsätta med tanke på att Tromsö skyrace, som för min del är ett ännu större mållopp, avgörs bara två veckor senare. Jag har läst startlistan och googlat lite, och misstänker att Jonas Wängberg blir en omöjlig nöt att knäcka (om kroppen hans håller). Han har sprungit många långa lopp i betydligt högre hastighet än det som krävs i Lur, och själv har jag ju aldrig kutat längre än 57 kilometer … Tycker han att det är värt att gå för seger så lär han vinna, åtminstone har jag inte hittat någon seriös utmanare bland de anmälda.
Vad gäller taktiken för varje enskild timme handlar det i mångt och mycket om att hålla ned hastigheten. Gå, lunka. Hålla kilometertempot på ett åttaminuterssnitt, ungefär. Så det finns lite tid att äta, gå på toa, massera. Men inte hasta på. Så har de mest framgångsrika löparna i USA gjort. På den här grafen visas tiderna, timme för timme, för de tolv löpare som sprang de 24 första timmarna i USA i fjol. Men faktum är att den grafen också visar att det går att göra precis tvärtom. Det är nämligen den långsammaste och snabbaste löparen där, Jeremy Ebel (som bara gick under 56 minuter vid sju av 49 timmar, varav fyra gånger sista sex timmarna) markerad i grönt högst upp och John Steene (som pendlade desto mer, men snittade på under 47 minuter och nästan hela tiden var snabbast av alla) i blått längst ned. Det handlar alltså mer om vilja och pannben än utgångsfart, men för min del, och med hänvisning till tidigare år, tror jag mer på den långsamma metoden.
Viktigast i ett sådant här lopp blir dock att tillföra näring. Man kan ju käka pulver och geler och grejer, men själv laddar jag med pannkakor, ostkaka, nötter och russin. Och kanske lite mörk choklad med havssalt om krafterna tryter? Enda tillfället jag äter godis och fikabröd under tävlingssäsong (i år mellan 1 mars och 5 september) är just under måltävlingar, så det gäller att passa på … Dessutom blir det viktigt med support, och jag har lurat (notera ordvitsen) ned halva släkten till tävlingsplatsen, så där kommer jag hålla världsklass. Dessutom ska både sambon och mellansyrran springa själva.
Som en del i förberedelserna testade jag för övrigt att kuta ”luringar” förra fredagen. Gjorde dem dock lite värre än de i verkligheten är (6,9 kilometer med 110 höjdmeter och dessutom på bitvis ganska teknisk stig och under sommarens hittills varmaste och mest solgassande dag), och var fräsch när jag avbröt efter åtta timmar. Därmed räknar jag med att de där 14 jag i första hand förutsatt mig att klara på lördag gå som en dans. Men vi får väl se. Jäkligt spännande ska det i varje fall bli!

Och du, Tove! Om du läser det här kan du väl kommentera med lite egna tankar också? Lycka till på lördag!

Avslutade – med etappseger och tröja

Emilia Fahlins Wiggle-Honda-stall avslutade Giro d’Italia på (näst) bästa sätt. De sista fyra kilometerna av girot, uppför den tunga stigningen till skidorten San Domenico di Varzo, ställde Wiggles amerikanska stjärna Mara Abbott av totalledaren Anna van der Breggen, och alla andra, och tog en riktigt tung etappseger. Hon vann till slut med 55 sekunder före van der Breggen och resten av fältet sprack av rejält. Det var inte nog, van der Breggen tog totalsegern 1,5 minuter före Abbott, som avancerade från femte till andra plats efter sin superavslutning. Men ändå en riktigt tung skalp – och efter det klassiska champagnesprutandet tackade Abbott Fahlin och de andra lagkompisarna.
– Det här var ett helt fantastiskt sätt att avsluta girot på. Jag är så tacksam mot teamet som haft förtroende för mig hela vägen. Hela teamet var helt otroligt bra i dag, de tog hand om mig hela dagen. Jag är väldigt stolt över att få ligga på Giorgia Bronzinis hjul, det betydde mycket för mig, säger Abbott till Wiggles hemsida.
Dessutom fixade Wiggle en tröja – då Elisa Longo Borghini tog den blå tröjan som bästa italienska cyklist (med ”hyfsad” marginal, totalåttan Longo Borghini var nästan kvarten före Francesca Cauz, näst bästa italienaren som 16:e totalt).
– Klart jag är glad över att ta den blå tröjan och slutade topp tio i sammandraget efter problemen jag haft med mitt ben, säger Longo Borghini, som offrade allt för Abbott på sista etappen, till hemsidan.
För Fahlin väntar nu ett träningsläger i de italienska bergen och därefter damernas Tour de France (endagsloppet, alltså) som körs timmarna före herrarnas finaletapp i touren, med målgång på Champs-Élysées, den 26 juli.

På cykel med lite fetare däck värmde regerande D30-mästaren Linda Meijer upp inför nästa helgs mountainbike-SM med två nya segrar i Västgötacupen. Almbycyklisten vann Mariestads mtb-race på lördagen och Mtb-race Tibro på söndagen. Och hon var inte bara snabbast av alla D30-cyklisterna, utan dessutom snabbaste dam alla kategorier bakom Borlänges Felicia Ferner. Men på årets SM, som körs i Småland med start på fredag, verkar det bli riktigt tuff konkurrens. Totalt hade Almby 19 cyklister på plats i Västergötland, och bland annat tog Andreas Wahlstedt en stark andraplats i H40-klassen i SM-genrepet.

Kanot-SM passerade under bloggens radar i veckan, men en liten summering kan man väl försöka sig på?! Bland örebroarna svarade förre landslagsmannen David Leijonborg för starkaste placeringarna med en femteplats i K1 500 meter, tillsammans med Patric Svensson i K2, en sjätteplats på 1 000 meter och en sjundeplats på 200 meter. Örebros multisport-, triathlon- och quadrathlonstjärna Danny Hallmén, även han med förflutet i kanotlandslaget, körde för Linköping och blev, ihop med Johannes Nilsson, nia i en grymt jämn final på K2 1 000 meter (mindre än sju hundradelar till sjundeplatsen, fem sekunder till pallen och 7,5 till segern). I den riktiga konditionsdistansen, K1 5 000 meter, blev Hallmén 20:e och Svensson 23:a, på 24.21,68 respektive 24.44,92, en bra bit bakom segrande Henrik Strand, Luleå, på 21.52,03.