Kopparbergs superlöpare jagar meter i Lindesberg

I fjol blev Kopparbergslöparen Johan Eriksson, 46, trea i 100-kilometersloppet Stockholm ultra (på fina 7.24.51). Året innan noterade han en femteplats i SM över samma distans (på 7.57.05) och länets 20:e bästa hans 2.33.39 från Karlstad 2004 gör honom till distriktets 20:e bästa maratonlöpare genom tiderna (och så sent som i fjol var han god för 2.37.54 i Stockholm). Nu gör han en attack mot klockan i Linde sextimmars på lördag, tävlingen som han vann på 74 622 meter 2013 (ett resultat han sedan överträffade på väg mot 100-kilometern i Stockholm år, då han noterade 76 189 meter på sex timmar, vilket gör honom till Sveriges 29:e bästa sextimmarslöpare genom tiderna).
Frågan är om Eriksson gör en attack mot den distansen nu.
– Jag vet inte, jag har faktiskt inte hunnit prata med honom, han efteranmälde sig under tisdagen, berättar arrangören av Linde sextimmars, Ola Nordahl, för Konditionsbloggen.
– Men jag tror att vädret blir betydligt bättre den här gången, det var så fruktansvärt varmt förra gången. Nu säger det att det ska vara mulet, till och med risk för någon regnskur, så det borde vara trevligare att springa i.

Det här blir tredje upplagan av Lidne sextimmars, och efter att Eriksson vann premiärupplagan tog IFK Moras Niklas Gunne hem fjolårets lopp på 75 155 meter (nytt banrekord med 533 meter, följaktligen). I damklassen vann Elin Jakobsson, Akele, på 57 555 meter första året, men i fjol fick hon (Trots att hon sprang drygt två kilometer längre) se sig slagen av Starts Marie Materné som klarade sex mil med 562 meters marginal. Jakobsson är anmäld i år igen (det är inte Materné), men det är också fjolårstrean Elin Engström, Axa Sportsclub, som var mindre än två kilometer bakom i fjol och säkert är redo att ge Jakobsson en match nu. I herrklassen saknas hela topptrion från i fjol, men Spartacus långloppslegendar Hasse Byrén, femma i fjol på 63 406 meter, kommer förstås till start. Totalt är ett 40-tal löpare föranmälda till tävlingen som också erbjuder en-, två- och tretimmarsklasser, men Nordahl räknar med något fler startande.
– Jag skulle tro att det blir runt 50. De flesta som ställer upp har som mål att fixa ett maraton, och för att få exakta maratonpasseringar startar vi det första varvet en bit ute på banan så att maratonpasseringen blir på mållinjen, säger Nordahl.
– Vi kör samma bana som tidigare, som är kontrollmätt till 1 157 meter. Det är trevligt med en bana som är lite längre än en kilometer, för då får man positiva besked. När jag sprang i Tibro var banan 929 meter. Så när man efter tio varv tänkte att man hade gjort en mil så hade man bara sprungit drygt nio kilometer, det var lite tungt …

Superarrangören Nordahl, som förutom Linde sextimmars också ligger bakom Decembermarathon, har fler lopp på gång. Bloggen har tidigare berättat om den nya maratonserien som nu fått spikade datum (Oktobermarathon den 31 oktober, Decembermarathon den 27 december och Februarimarathon den 27 februari, samtliga på Tybblelundshallens 193-metersbana).
– Vi har försökt lägga dem på bra tidpunkter inför de längre ultraloppen inomhus. Den i oktober inför Luciahelgen (24-timmarslopept ”Personliga rekordens tävling” i Växjö) och Bislett, det i december inför en tävling i Helsingfors som många åker på och så, säger Nordahl.
Nästa sommar planerar han dessutom att starta ett eget Backyard ultra (alltså ett sådant lopp jag ska springa i Lur på lördag) i Örebro. Det blir i sådana fall det blott andra i Sverige.
– Vi håller just nu på att titta på några olika ställen, vi vill ha någonstans där man kan ha dusch. Vi håller också på att titta på olika datum, vi vill ha ett som inte krockar med något större ultralopp eller tävlingar som Stockholm marathon. Jag har tränat på ungefär det sättet sedan jag började med ultralöpning 2005 och bland annat sprungit ”Backyardintervaller” tolv timmar, och jag har följt loppen som arrangerats i Norge, säger Nordahl.

Så, med en sådan erfaren långloppsräv på tråden passade jag naturligtvis på att höra lite vad han trodde inför min egen Backyard-debut på lördag.
– För att komma så långt som möjligt tror jag att man ska hitta sin vanliga lunk. Om det innebär att man springer på 45 och har 15 minuter till nästa så är det ganska bra. Min erfarenhet är att många drar iväg alldeles för snabbt i början, men i en sådan här tävling har man inget för att man sprungit snabbt de första tio timmarna och fått mycket vila då. Det är samma som i 24-timmarslöpning, det kvittar hur snabbt man sprungit de 16 första timmarna, kroknar man de sista åtta kommer de andra ikapp ändå, säger Nordahl.
I USA sprang de 49 timmar i fjol, hur långt tror du det är möjligt att komma för en riktig topplöpare?
– De säger att man klarar 48 timmar utan sömn, sedan börjar det bli problem. En riktigt duktig löpare klarar ju att springa 6,3 kilometer per timme ganska länge, men frågan är hur man blir när lederna börjar stelna till. Och så handlar det om att kunna inta och tillgodogöra sig energi. Det är de aspekterna som sätter gränsen. Men jag tror att de där 49 timmarna är en ganska bra prestation.

Bildextra: Se VM-stjärnorna genrepa i Örebro

(BLÄDDRA TILL BOTTEN FÖR ATT SE BILDERNA) Med två veckor kvar till VM i orientering har en stor del av de svenska världsstjärnorna de senaste dagarna intagit Örebro. Inte bara för att förbundskapten Håkan Carlsson råkar bo här och VM-sprintrarna Martin Regborn (Örebro) och Lilian Forsgren (Hallsberg) finns på plats, utan också för att Kilsbergen bjuder på relevant terräng inför äventyren i Skottland.
Därför har tidigare VM-guldmedaljörer som Helena Jansson och Gustav Bergman, som en del i jakten på nya medaljer, besökt ställen som Suttarboda, Tomasboda och Silvergruvan de senaste dagarna. Det sistnämnda för övrigt på exakt samma bana som användes för VM-testerna 1999, senast världsmästerskapen i orientering avgjordes i Skottland.
I dag och i morgon byttes bergen mot stan, och nu på eftermiddagen var jag och fotograf Veronika Ljung-Nielsen på plats när Forsgren (som ska springa förstasträckan för Sverige i mixedsprintstafetten) och Järlas Karolin Ohlsson (som ska springa den individuella sprinten) sprang en riktigt klurig sprintbana som Regborn lagt på den karta han själv ritat över norr i Örebro. Det kan du läsa mer om i onsdagens papperstidning.
Men jag passade också på att prata lite med Lilian om resten av uppladdningen inför Skottland, som började med ett landslagsläger just där i för ett par veckor sedan.

– Det var kanonbra. Det är så roligt att vara med det här gänget. Det är riktigt bra stämning och mycket bus runt omkring. Men framför allt bra träningar i några byar som är ganska lika den (Nairn) där vi ska springa, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
– Sprint är sprint, men den arkitektur och stadsbyggnad som finns i centrum av de här skotska småbyarna existerar egentligen inte i Sverige. Det är en större gata, och så väldigt smala gränder som utgår från den. Stadskärnorna i Sverige är oftast fyrkantiga, det finns bara några få mer komplexa.
Hur mycket sitter ni med Google maps och kollar in Nairn?
– Givetvis får man inte se orienteringskartan på förhand, och man kan aldrig veta vilka innergårdar och grindar som är öppna, så det går inte att planera vägval i detalj. Men man kan absolut få en överblick.
– Man lägger hypotetiska banor: ”Om det skulle vara så här, hur skulle jag springa då?” Man vet var arenan kommer vara och kan spekulera om möjliga varvningar och publikkontroller. Så jämfört med ett skogslopp blir det ganska mycket förberedelser framför datorn före en sprint. Det hade varit spännande om man hade sprungit på mer okänd mark, men nu finns den här tekniken och då använder alla den. Det blir en del av utmaningen.
Hur ser träningsupplägget ut in mot VM?
– Just nu är det hårdträning som gäller, fram till O-ringen där jag ska springa sprintetappen på tisdag. Sedan gäller det att få till formtoppningen, det är inte lätt att hitta det perfekta receptet. Oftast när man toppar sig gör man det till ett helt mästerskap eller till O-ringen, men nu är det bara en dag, 15 minuter, då man ska vara på topp och kräma ur allt. Det blir speciellt. Jag blir lite nervös när jag tänker på det, men det kommer bli väldigt roligt.

Allra först väntar dock två träningspass till i länet. I dag, onsdag,

intar landslaget Kumla på förmiddagen och Stadsparken i Örebro på eftermiddagen. Landslaget reser till Skottland den 27 juli, och VM inleds med just sprintdistanserna. Individuellt sprintkval (med Regborn) den 31 juli, mixedsprintstafett (med Forsgren) den 1 augusti och individuell sprintfinal den 2 augusti.
Karolin Ohlsson och Lilian Forsgren är de enda VM-debutanterna i Håkan Carlssons trupp till Skottland.
Karolin Ohlsson och Lilian Forsgren är de enda VM-debutanterna i Håkan Carlssons trupp till Skottland.
Karolin Ohlsosn förklarar vägvalen för förbundskapten Håkan Carlsson (och hans båda barn Alma och Ture).  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Karolin Ohlsosn förklarar vägvalen för förbundskapten Håkan Carlsson (och hans båda barn Alma och Ture). Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Lilian Forsgren målstämplar i parken bakom Olaus Petri kyrka.
Lilian Forsgren målstämplar i parken bakom Olaus Petri kyrka.
Förbundskapten Håkan Carlsson, med barnen Ture och Alma, visar Karolin Ohlsson den ambitiösa bulletinen inför onsdagens sprint i Kumla.
Förbundskapten Håkan Carlsson, med barnen Ture och Alma, visar Karolin Ohlsson den ambitiösa bulletinen inför onsdagens sprint i Kumla.
Martin Regborn och landslagets sprinttränare Kalle Dalin (själv EM-guldmedaljör i långdistans 2004) informerar löparna inför sprintträningen på Norr.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborn och landslagets sprinttränare Kalle Dalin (själv EM-guldmedaljör i långdistans 2004) informerar löparna inför sprintträningen på Norr. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Sprintträningen inleddes med en lekfull uppvärmning som gav startordningen.
Sprintträningen inleddes med en lekfull uppvärmning som gav startordningen.
Karolin Ohlsson hade vissa problem med sifferminnet.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Karolin Ohlsson hade vissa problem med sifferminnet. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborns lillebror Fredrik Regborn utmanade landslagstjejerna och knäckte faktiskt Karolin Ohlsson på den minnesbaserade uppvärmningsövningen i Ulla Billquist-parken. Men Lilian var vassast av alla.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Martin Regborns lillebror Fredrik Regborn utmanade landslagstjejerna och knäckte faktiskt Karolin Ohlsson på den minnesbaserade uppvärmningsövningen i Ulla Billquist-parken. Men Lilian var vassast av alla. Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Fredrik Regborn startade minuten bakom Karolin Ohlsson men var nästan ikapp i kontrollen vid Olaus Petri kyrka. Till målet drygade dock Ohlsson ut igen, och det är lite oklart vem som egentligen var snabbast.  Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Fredrik Regborn startade minuten bakom Karolin Ohlsson men var nästan ikapp i kontrollen vid Olaus Petri kyrka. Till målet drygade dock Ohlsson ut igen, och det är lite oklart vem som egentligen var snabbast. Foto: Veronika Ljung-Nielsen

Tankar inför årets första mållopp – bland pannben och salt choklad

”Det vore hemskt spännande att se ett inlägg med hur du tänker kring upplägg och taktik inför och under loppet!” Den kommentaren skickade Tove Karlsson in till min gamla blogg för en månad sedan, och därför har den inte dykt upp här. Men det Tove undrade över är Lurs backyard ultra, evighetsloppet som jag ska kuta på lördag. Det första av årets fyra stora mållopp för min del. Så Tove, det här blogginlägget är till dig.

Först en kort bakgrund:
Loppet avgörs i Lur, en liten by med ett hundratal invånare i Tanums kommun, med start klockan 10.00 den 18 juli, och är 6,3 kilometer långt. Ja, och om man klarar av att springa 6,3 kilometer under timmen så får man ge sig ut på ett nytt varv 11.00. Och ännu ett 12.00. Och så vidare, och så vidare, tills bara en man och en kvinna återstår. Formatet härstammar från USA, där Jeremy Ebel och Johan Steene 2014 delade segern efter 49 timmar och totalt 328,5 kilometer i Big backyard ultra. Det var tredje gången tävlingen genomfördes, och tidigare vinnarna Timothy Englund (2013) och Joe Fejes (2012) har inte behövt hålla på mer än 35 respektive 28 timmar för att kvittera ut segerchecken. I Norge arrangerades Nordens första tävling av det här slaget 2013, och både då och året därpå stod Ole Arne Eiksund som segrare i Det røde huset backyard ultra. Första året efter 13 timmar, andra året efter tolv.

Så, till dina frågor, Tove. Troligen är det kontraproduktivt att avslöja sin taktik på förhand i ett lopp där taktik är allt (ja, och så lite pannben). Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte kommer vika ned mig före midnatt i varje fall. Att springa 14 timmar (88,2 kilometer) måste väl räknas som en liten skamgräns, och betyder dessutom att man passerar dubbel maratondistans. Om jag väljer att bryta då eller springa vidare (en kortare eller längre stund) till beror främst på tre saker: Om jag bedömer det som rimligt att nå en bra (bättre) placering genom att hålla på några timmar till, om kroppen känns bra (den går alltid att plåga när farten är så låg, så den aspekten kommer i andra hand) och om jag känner att det är värt att fortsätta med tanke på att Tromsö skyrace, som för min del är ett ännu större mållopp, avgörs bara två veckor senare. Jag har läst startlistan och googlat lite, och misstänker att Jonas Wängberg blir en omöjlig nöt att knäcka (om kroppen hans håller). Han har sprungit många långa lopp i betydligt högre hastighet än det som krävs i Lur, och själv har jag ju aldrig kutat längre än 57 kilometer … Tycker han att det är värt att gå för seger så lär han vinna, åtminstone har jag inte hittat någon seriös utmanare bland de anmälda.
Vad gäller taktiken för varje enskild timme handlar det i mångt och mycket om att hålla ned hastigheten. Gå, lunka. Hålla kilometertempot på ett åttaminuterssnitt, ungefär. Så det finns lite tid att äta, gå på toa, massera. Men inte hasta på. Så har de mest framgångsrika löparna i USA gjort. På den här grafen visas tiderna, timme för timme, för de tolv löpare som sprang de 24 första timmarna i USA i fjol. Men faktum är att den grafen också visar att det går att göra precis tvärtom. Det är nämligen den långsammaste och snabbaste löparen där, Jeremy Ebel (som bara gick under 56 minuter vid sju av 49 timmar, varav fyra gånger sista sex timmarna) markerad i grönt högst upp och John Steene (som pendlade desto mer, men snittade på under 47 minuter och nästan hela tiden var snabbast av alla) i blått längst ned. Det handlar alltså mer om vilja och pannben än utgångsfart, men för min del, och med hänvisning till tidigare år, tror jag mer på den långsamma metoden.
Viktigast i ett sådant här lopp blir dock att tillföra näring. Man kan ju käka pulver och geler och grejer, men själv laddar jag med pannkakor, ostkaka, nötter och russin. Och kanske lite mörk choklad med havssalt om krafterna tryter? Enda tillfället jag äter godis och fikabröd under tävlingssäsong (i år mellan 1 mars och 5 september) är just under måltävlingar, så det gäller att passa på … Dessutom blir det viktigt med support, och jag har lurat (notera ordvitsen) ned halva släkten till tävlingsplatsen, så där kommer jag hålla världsklass. Dessutom ska både sambon och mellansyrran springa själva.
Som en del i förberedelserna testade jag för övrigt att kuta ”luringar” förra fredagen. Gjorde dem dock lite värre än de i verkligheten är (6,9 kilometer med 110 höjdmeter och dessutom på bitvis ganska teknisk stig och under sommarens hittills varmaste och mest solgassande dag), och var fräsch när jag avbröt efter åtta timmar. Därmed räknar jag med att de där 14 jag i första hand förutsatt mig att klara på lördag gå som en dans. Men vi får väl se. Jäkligt spännande ska det i varje fall bli!

Och du, Tove! Om du läser det här kan du väl kommentera med lite egna tankar också? Lycka till på lördag!

Avslutade – med etappseger och tröja

Emilia Fahlins Wiggle-Honda-stall avslutade Giro d’Italia på (näst) bästa sätt. De sista fyra kilometerna av girot, uppför den tunga stigningen till skidorten San Domenico di Varzo, ställde Wiggles amerikanska stjärna Mara Abbott av totalledaren Anna van der Breggen, och alla andra, och tog en riktigt tung etappseger. Hon vann till slut med 55 sekunder före van der Breggen och resten av fältet sprack av rejält. Det var inte nog, van der Breggen tog totalsegern 1,5 minuter före Abbott, som avancerade från femte till andra plats efter sin superavslutning. Men ändå en riktigt tung skalp – och efter det klassiska champagnesprutandet tackade Abbott Fahlin och de andra lagkompisarna.
– Det här var ett helt fantastiskt sätt att avsluta girot på. Jag är så tacksam mot teamet som haft förtroende för mig hela vägen. Hela teamet var helt otroligt bra i dag, de tog hand om mig hela dagen. Jag är väldigt stolt över att få ligga på Giorgia Bronzinis hjul, det betydde mycket för mig, säger Abbott till Wiggles hemsida.
Dessutom fixade Wiggle en tröja – då Elisa Longo Borghini tog den blå tröjan som bästa italienska cyklist (med ”hyfsad” marginal, totalåttan Longo Borghini var nästan kvarten före Francesca Cauz, näst bästa italienaren som 16:e totalt).
– Klart jag är glad över att ta den blå tröjan och slutade topp tio i sammandraget efter problemen jag haft med mitt ben, säger Longo Borghini, som offrade allt för Abbott på sista etappen, till hemsidan.
För Fahlin väntar nu ett träningsläger i de italienska bergen och därefter damernas Tour de France (endagsloppet, alltså) som körs timmarna före herrarnas finaletapp i touren, med målgång på Champs-Élysées, den 26 juli.

På cykel med lite fetare däck värmde regerande D30-mästaren Linda Meijer upp inför nästa helgs mountainbike-SM med två nya segrar i Västgötacupen. Almbycyklisten vann Mariestads mtb-race på lördagen och Mtb-race Tibro på söndagen. Och hon var inte bara snabbast av alla D30-cyklisterna, utan dessutom snabbaste dam alla kategorier bakom Borlänges Felicia Ferner. Men på årets SM, som körs i Småland med start på fredag, verkar det bli riktigt tuff konkurrens. Totalt hade Almby 19 cyklister på plats i Västergötland, och bland annat tog Andreas Wahlstedt en stark andraplats i H40-klassen i SM-genrepet.

Kanot-SM passerade under bloggens radar i veckan, men en liten summering kan man väl försöka sig på?! Bland örebroarna svarade förre landslagsmannen David Leijonborg för starkaste placeringarna med en femteplats i K1 500 meter, tillsammans med Patric Svensson i K2, en sjätteplats på 1 000 meter och en sjundeplats på 200 meter. Örebros multisport-, triathlon- och quadrathlonstjärna Danny Hallmén, även han med förflutet i kanotlandslaget, körde för Linköping och blev, ihop med Johannes Nilsson, nia i en grymt jämn final på K2 1 000 meter (mindre än sju hundradelar till sjundeplatsen, fem sekunder till pallen och 7,5 till segern). I den riktiga konditionsdistansen, K1 5 000 meter, blev Hallmén 20:e och Svensson 23:a, på 24.21,68 respektive 24.44,92, en bra bit bakom segrande Henrik Strand, Luleå, på 21.52,03.

Länets VM-stjärnor springer O-ringen – i specialklass

Nej, det blir inget vanligt O-ringen för länets VM-löpare Martin Regborn och Lilian Forsgren. Det vore förstås kontraproduktivt att springa fyra dagar i skog så tätt inpå ett asfaltsmästerskap för de båda sprintrarna (Regborn ska ju kuta individuella sprinten i Skottland, Forsgren mixedsprintstafetten). Men enligt ett pressmeddelande från O-ringen-organisationen i dag kommer de båda (samt Tove Alexandersson, Jonas Leandersson och Jerker Lysell) att få springa en speciell uppvisningsklass under O-ringens sprintetapp på tisdagen den 21 juli. O-ringen, som i år avgörs i Borås, drar igång nästa söndag, den 19 juli, men tjuvstartar precis som vanligt med distriktsstafetten dagen före. Dit har Örebro redan anmält sitt lag, Johanna Särnbrink tar förstasträckan, Melker Forsberg andra, Sofie Franzén tredje och Joantan Gustafsson avslutar. I Värmlands lag har Karlskogaklubben OK Djerf med Frida Johansson som startare (den här helgen håller orienterarna till i Halland, kolla resultat här och här).

I dagens emotsedda tempolopp i Giro d’Italia gick det inte riktigt som Emilia Fahlins stall Wiggle-Honda hade tänkt sig. Rabobank Livs Anna van der Breggen utklassade övriga fältet och vann det 21,7 kilometer långa tempoloppet med 63 sekunders marginal (nästan tre procent över 36 minuters cykeltävling), och tog ledningen med 46 sekunder inför söndagens avslutande etapp. Samtidigt blev Wiggles båda cyklister som hade chans i sammandraget, Mara Abbott och Elisa Longo Borghini, sjua och 20:e på etappen, slagna med 1.45 respektive 2.47. Abbott avancerade förvisso ändå från sjätte till femte plats (genom att passera Longo Borghini som tappade från fjärde till sjätte), men amerikanskan är nu hela 2.29 bakom van der Breggen. Hon har ändå inte gett upp inför söndagens final som avslutas med en brutalstigning upp till målet i San Domenico di Varzo.
– Det här loppet har defintivit inte någon paraddag som avslutning det här året. Det kommer inte att avgöras förrän den sista kilometern, och jag är exalterad inför avgörande, säger hon till Wiggles hemsida.
Fahlin? Tja, efter en brutaltuff vecka, som följt på en längre sjukdomsperiod, orkade hon inte bita i på den världsklassnivå hon var på för några år sedan i tempo. I mål som 69:a, av 108 till start, 5.45 bakom.

Adam Axelsson behåller för övrigt totalledningen i landsvägscyklingens seniorcup (ej uppdaterad här, dock) trots att han stod över U6 cycle tour som avslutades i dag. Stod över gjorde för övrigt också hans lagkompisar i Örebrocyklisterna, så i lagtävlingen lär det bli ett rejält tapp från tredjeplatsen. Axelsson befinner sig ju just nu i sydtyska Inzell för första lägret på is inför den stundande skridskosäsongen.

I Göta kanal triathlon blev Stefan Johansson, Europarekordhållaren i gång från Degerfors som jag var lite nyfiken på, 13:e man över den olympiska distansen. Han var bara sju sekunder bakom segraren Markus Sundberg, Lidköping, i simningen, men tappade drygt fem minuter i cyklingen och över sju minuter i den avslutande löpningen. Plus 1,5 minuter i växlingarna. Noras Helena Yourston vann för övrigt den kortkorta distansen i Lyrestad. Min sambo? Jodå, hon slog sin nemesis, tog ut sig rejält och blev 21:a på habila 1.43.58 över sprintdistansen.

VM-guld till Svensson – och Fahlin överlevde ännu ett berg

En kort liten fredagseftermiddagsuppdatering:
** Andrea Svensson avslutade junior-VM i orientering på absolut bästa sätt – med guld. Läs mycket mer om det här. Tisarlöparens VM-resultat blev därmed, i tur och ordning och med en hygglig formkurva: 43:a i sprint, nia i medeldistans, tia i långdistans och etta i stafett. Kollega Fiedler söker Andrea för en kommentar just nu, så förhoppningsvis blir det ett rejält VM-guldsnack i morgondagens papperstidning. Nästa uppdrag för Svensson? O-ringen som startar på söndag.
** Emilia Fahlin överlevde ännu en bergsetapp i Giro d’Italia (hon har ju aldrig varit någon bergsget på sadeln) och rullade i mål 29 minuter efter täten på fredagens etapp, tillsammans med sin lagkompis och spurtspecialist Jolien d’Hoore. Lucinda Brand, Rabobank-Liv, vann etappen efter en lång, lång utbrytning, och där bakom kom sex förföljare loss.m Bland dem topp fyra i sammandraget; Megan Guarnier, Ashleig Moolman, Anna van der Breggen och Fahlins lagkompis Elisa Longho Borghini. Även Wiggles Mara Abbott fanns med där framme, och avancerade därmed från åttonde till sjätte plats i sammandraget. De fem, plus Katarzyna Niewiadoma, är inom en minut och har alla chans på totalsegern inför lördagens tempo som lär bli avgörande för sammandraget. Däremot rasade gårdagssegraren Mayuko Hagiwara igenom i dag och tappade tio minuter och nio placeringar i sammandraget.
** Linda Meijer bloggar inför helgens, och resten av sommarens, fortsatta tävlande. Missa inte det.

Helgens höjdare

1. Avslutningen av Giro d’Italia
2009 och 2010 var örebroaren Emilia Fahlin, nu 26, en av världens bästa tempoåkare. Var nia på VM-tempot båda åren. Sedan dess har det mest varit strul runt tempoloppen för Fahlin, men i den korta prologen förra fredagen visade hon att man aldrig ska räkna bort henne när det är individuell start som gäller (bara tio sekunder från segern då, direkt från operationsbordet). Nu har hon åtta dagars giro i benen, vilket borde tära mer på henne än de flesta andra med tanke på sjukdomshistoriken, men det ska ändå bli spännande att se vad hon kan åstadkomma över lördagens 21,7 kilometer långa tempolopp i norditalienska Pisano. Girot avslutas sedan med en platt etapp med vråltuff stigning på söndag.

2. Göta kanal triathlon
Inte så långt utanför länsgränsen (i Lyrestad, närmare bestämt), avgörs under lördagen Göta kanal triathlon med tre distanser; olympisk, sprint och kort sprint. Bland de 248 anmälda (tävlingen är fulltecknad i alla klasser) finns förutom åtta örebroare och min egen sambo också Stefan Johansson. Stefan Johansson? Jo, den gamle OS-elvan och världsrekordhållaren i gång (1.18.35,2 på 20 000 meter bana från 1992 är fortfarande europeiskt rekord) som sedan många år bor i Degerfors (och tävlar för Svartå IF) gör en intressant start över den olympiska distansen. Han blev 154:a i Vansbrosimningen på 42.10,3 (mindre än elva minuter bakom segerduon) och är urstark cyklist, men har haft lite skadeproblem som påverkat löpningen. Ska bli spännande att se hur han står sig i konkurrensen.

3. Grymma lopp
Hardrock 100, ett av världens tuffaste 160-kilometerslopp, drar igång på fredagen och superfenomenet Kilian Jornet krossade banrekordet i fjol och jagar nu rekordet även på motsolsvarianten av loppet (vars bana springs medsols jämna år, motsols ojämna år). Jornet, som laddar för ett rekordförsök på Mount Everest, har varit sparsam med sitt tävlande i år men vann (och krossade, liksom sin svenska flickvän och dito ultralöpningsfenomen Emelie Forsberg, banrekordet) i Mount marathon race förra helgen (kolla in den grymma livesändningen från herrloppet här; damloppet tv-producerades märkligt nog inte). Forsberg springer i stället Skyrunningens ultradistans-EM, den brutala Ice-Trail Tarentaise med över 5 000 höjdmeter att besegra över 65 kilometers löpning. Totalt är fem svenskar anmälda dit, tyvärr inga lokala. Men för oss som älskar terrängultralöpning kommer det bli riktigt roligt att följa båda loppen ändå. Som vanligt i de här sammanhangen är Irunfar en ovärderlig resurs.

Äntligen giroseger för Fahlins lag

På sjätte dagen hände det för Emilia Fahlins Wiggle-Honda-lag i Giro d’Italia. Och som det hände! Mayuko Hagiwara attackerade redan i inledningen av den sista stigningen, tre mil från mål, och ingen förmådde svara förrän toppen av backen, med två mil kvar. Men trots att förföljarna verkade kunna hämta in henne med fem kilometer kvar kom lagarbetet i klungan av sig, och Hagiwara lyckades hålla undan för seger (Japans första någonsin i Giro d’Italia) med 24 sekunders marginal före en åttamannagrupp där Wiggle-Honda dessutom hade med Elisa Longo Borghini, som klättrade en placering och nu är fyra i sammandraget (25, 14 och 11 sekunder bakom Megan Guarnier, Anna van der Breggen och Ashleigh Moolman som också var med i tätklungan). Hagiwara avancerade från tolfte till sjunde plats och är nu bara 33 sekunder bakom Guarnier. Mara Abbott tappade tre sekunder på tätklungan men klättrade från nionde till åttonde plats, och Wiggle är enda lag med tre cyklister på topp tio (även om Rabobank-Liv har fem på topp elva).
Fahlin brände sitt krut som hjälpryttare under inledningen av etappen, och satt sedan med teamets spurtkanoner Giorgia Bronzini och Jolien d’Hoore över de tre snortuffa stigningarna som dagens bergsetapp bestod av. De tre rullade i mål 33 minuter efter Hagiwara, men ur energibesparingssynpunkt och med kommande etapper i åtanke var det förstås ett perfekt uträttat dagsverke.
Tre etapper återstår. Fler berg i morgon, tempolopp på lördag och en platt etapp med fruktansvärd avslutningsstigning på söndag.

För övrigt har de officiella resultaten från Hr Anders Triple Run Bonanza nu ramlat in, och vi kan notera att Louise Wiker, den snart VM-debuterande Hälleforslöparen som tävlar för Hässelby, gick in på 16.53,30 (rätt bra av en maratonlöpare på 5 000 meter …). Var därmed knappt tolv sekunder före Josefin Gerdevåg över mållinjen, och knappt tio bakom segrande Cecilia Norrbom, Spårvägen. Nu flyger Wiker till USA för höghöjdsläger som en del i uppladdningen inför friidrotts-VM. Nästa uppgift på hemmaplan, även det en del i laddningen, lär bli Norrköpings stadslopp.

Cyklar 120 mil – utan sömn: "Vet'e tusan varför man gör det"

I morgon, torsdag, 7.00 på morgonen trampar 20 hågade cyklister iväg från Örebrocyklisternas klubblokal på Aspholmen för årets längsta randonneurtur, 100 mil över tre dagar med två obligastoriska övernattningar i Lesjöfors och Sala. Randonneurcyklingen är ju stor i Örebro, och bara i år arrangerar Örebrocyklisterna 13 lopp på mellan 20 och 100 mil. I år är det dessutom lite extra speciellt, eftersom det i augusti är dags för tidernas 18:e upplaga av Paris–Brest–Paris, randonneurcyklismens urmoder. För att kolla varför man egentligen utsätter sig för sådana brutalt långa cykellopp ringde Konditionsbloggen upp Garphyttecyklisten Krister Jönsson, 54, som var näst snabbaste svensk i Paris–Brest–Paris när det senaste begav sig, 2011, med tiden 51 timmar och fyra minuter (näst bästa svenska tid under loppets tre upplagor under 2000-talet, faktiskt), och kommer att köra helgens 100-milslopp i Bergslagen som uppladdning och genrep för en attack mot att klå den där tiden i årets Paris–Brest–Paris när det bär iväg om en dryg månad (och ja, Krister var förstås ute och cyklade när jag fick tag i honom på mobilen).

– Det vet’e tusan varför man utsätter sig för något sådant. Det är svårt att säga. Men jag har hållit på och tränat hela livet ,mer eller mindre, och har nästan blivit lite beroende av det. Jag sprang mycket förr (2.30.28 från Berlin 1989 gör Krister till distriktets tolfte bäste maratonlöpare genom tiderna), men fick ont i ryggen och tvingades sluta. Då passade det bra att börja cykla. Även om jag cyklat en hel del tidigare, till vardags och mountainbike för träning, så köpte jag min första racercykel för fem–sex år sedan. Och sedan blev det Paris–Brest–Paris av bara farten, säger Jönsson till Konditionsbloggen.
Och nu gör du om det …
– Det faktiskt rätt så kul. Det är ett fint arrangemang, välordnat på alla sätt och vis. Och man träffar tusentals likasinnade människor från hela världen, det brukar vara 5 000–6 000 cyklister till start.
Det låter jobbigt med 120 mil, vad är tuffast?
– Det mentala. Att stå ut med smärtan. Det är inte många som fixar det.
Vad har du för målsättning?
– Att göra det ännu snabbare än senast. Det finns en chans, men det är mycket som ska stämma, mycket som kan hända.
51 timmar då, hur mycket sover du under loppet?
– Jag ska inte sova någonting, det är i varje fall planen. Det är en stor grej om man klarar det. Men senast sova jag en halvtimme, det behövde jag verkligen då.
I helgen värmer du upp med 100 mil med två övernattningar, rena barnleken i jämförelse …
– De här loppen brukar vara väldigt trevliga, det är väldigt socialt. Man hinner umgås mycket på kvällarna, och det är bra träningar. Jag kör alltid i den snabbaste gruppen som brukar hålla nästan 30 kilometer i timmen över 33–34 mil per dag.
En vätternrunda om dagen, drygt …
– Ja. Men Vätternrundan har jag faktiskt aldrig kört. Det är för mycket folk, för många som är ovana, så olycksrisken är för stor. Däremot har jag kört själv runt Vättern ibland.
Okej .. Hur mycket tränar du?
– När det passar och jag har tid och det är hyggligt väder. Just nu är jag nere i Askersund, på väg hem till Garphyttan. Har kört hemifrån till Laxå–Tiveden–Askersund och nu är jag på väg norrut igen. Det blir 16 mil. Ibland kör jag 30–40 mil, om jag har tid. Jag tränar nästan alltid själv, åker och tittar på naturen. Ja, jag tycker det är skönt att vara ute. Det är nog mycket det som driver mig, när jag tänker efter.

Fahlins tuffa giro: "Är svårt att äta"

Pratade med Emilia Fahlin i går, och hade en längre intervju med henne om operationen av luftvägarna (laseroperation av näsmusslorna) för två veckor sedan och comebacken i Giro d’Italia som pågår just nu i tisdagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). I dag avgjordes den fjärde etappen (femte, om man räknar in prologen), 103 tämligen platta kilometer med start i Pioltello och målgång i Pozzo d’Adda, strax utanför Milano. Wiggle-Honda har haft sina stjärnor långt framme under inledningen av etapploppet, men inte fått till det i spurterna. Inga pallplatser så här långt. I dag var alla det brittiska stallets toppnamn (Giorgia Bronzini, Elisa Longo Borghini, Jolien d’Hoore, Mara Abbott och Mayuko Hagiwara) med i den 69 cyklister stora tätklungan, men ingen nådde topp tio. I sammandraget är Longo Borghini kvar på femte plats och Abbott alltjämt nia. Ale Cipollinins Annalisa Cucinotta vann etappen men Boels-Dolmans Megan Guarnier toppar alltjämt sammandraget söndagens utbrytning. Fahlin rullade i mål som 92:a i dag efter att ha fullgjort sitt jobb som hjälpryttare, ligger på 87:e plats i sammandraget. Men placeringarna spelar förstås ingen roll alls för Fahlin, vars extremt viktiga uppgift i stället handlar om att se till att få fram lagkamrater, vakta utbrytningar och serva stallets stjärnor (och som blivit extra viktig sedan teamkompisarna Anna Sanchis och Audrey Cordon Ragot tvingats bryta girot med varsitt nyckelbensbrott).
– I år har jag fått en dubbel uppgift i att båda assistera våra spurtare och våra bergsspecialister. I dag hade jag som uppgift att se efter de två tjejerna vi har i toppen i totalen (Longo Borghini och Abbott), berättade Fahlin för Konditionsbloggen efter måndagens etapp.

I söndags, när det var två rejäla stigningar på programmet, assisterade hon bergsspecialisterna under den första, platta, delen av etappen och inriktade sig sedan på att överleva.
– På en sådan etapp handlar det om att ta sig igenom andra halvan och ödsla så lite energi som möjligt. Att inte gå över gränsen och avväga väldigt noga hur hårt man kör för att ta sig igenom och spara krafter till kommande dagar, säger Fahlin som hittade ett okej tempo över bergen i en 25-mannagrupp som rullade i mål knappa kvarten efter täten.
Och det är inte bara berg, tio etapper på lika många dagar och taktiskt rävspel som ska bemästras. Det är dessutom hyfsat varmt i Italien just nu.
– 38 grader och gassande sol och nästan fyra timmars cykling i går (läs: i söndags) och 3,5 timmar i dag (läs: i går; och för den delen tre timmar i dag, tisdag). Då är det viktigt att fylla på med energi. Det är svårt att äta när det är så himla varmt, men drycken är allra viktigast, och att få i sig salter och sådant, säger Fahlin.
Hur har kroppen fungerat efter uppehållet?
– Det är tufft att vara tillbaka, det är en månad sedan jag tävlade sist och det har inte blivit så mycket träning heller. Det känns att man får ta i, men det har fungerat rätt så bra med tanke på hur dåligt förberedd jag var. Prologen gick ju riktigt bra, säger Fahlin som blev 30:e där, bara tio sekunder från segern i det platta tvåkilometerstempot.
– Jag gillar den typen av tävlingar, och det hade kunnat gå ännu mycket bättre om jag hade kunnat förbereda mig. Men sportdirektören (Egon van Kessel) var nöjd och glad och tyckte det såg lovande ut, och det var kul att höra. Framför allt med tanke på hur uppladdningen sett ut.

Girot fortsätter med tre bergsetapper onsdag, torsdag och fredag, ett individuellt tempolopp på lördag (som för några år sedan hade passat Fahlin som hand i handske; nu är det mer osäkert hur hårt hon orkar plåga sig över 21 kilometer) och avslutas med den grymma klättringen till Varzo på söndag.
Därefter blir Fahlin kvar i de italienska bergen, i Livigno närmare bestämt, för en omgång med grundträning som ska ge en boost inför andra halvan av säsongen, som inleds med damernas endagsversion av Tour de France den 26 juli och tyska världscup­deltävlingen Sparkassen Giro helgen därpå, och där höjdpunkten är Vårgårda världscupdeltävling (dit är Fahlin dock ännu inte uttagen) och VM i Richmond, USA, i september.

Tillägg (det hände ju en del andra saker under tisdagen också, inlägget uppdaterat vid 22.30-tiden):
** Louise Wiker (Hällefors nyblivna friidrotts-VM-löpare) och Josefin Gerdevåg (KFUM Örebros långloppsräv) gjorde upp över 5 000 meter i Huddinge AIS-arrangemanget Hr Anders Triple Run Bonanza på Källbrinks IP på tisdagskvällen. Någon resultatlista har jag ännu inte sett röken av, men Gerdevåg drämde i varje fall till med ett nytt flott personligt rekord enligt tränaren Mikael Kroon. Slipade 22 sekunder på sin gamla tid när hon sprang in på 17.05,17 (månadsgamla 17.27,0 fick stryka på foten). Tiden tar henne från fjärde till andra plats i distriktet genom tiderna, förbi Mikaela Kemppis 17.25,46 och Linda Ströms 17.13,28 och nu är Gerdevåg ”bara” 17 sekunder bakom Karin Forsbergs 16.48,45. Får återkomma till hur det gick för Wiker när resultatlistan ramlar in. Perset var dessutom Gerdevågs tredje på fyra dagar efter lördagens 3 000-meterspers och söndagens 1 500-metersdito. ”Med lite trötthet efter helgens tuffa lopp och nattjobb i natt i vårdens tjänst blev kapningen ändå 22 sekunder. Starkt jobbat”, skriver tränare Kroon på facebook.
** Andrea Svensson tog en topp tio-placering på junior-VM i dag. Det skrev jag om här.