Regorns "totalridå" och "andnöd till startpunkten" – och helgens höjdare

Konditionsbloggen har en ledig fredag, så vi kör bara en kortare uppdatering i dag.

Världscup- och VM-uttagningstävlingen i Säter? Tja, örebroaren Martin Regborn sammanfattade medeldistansen så här: ” Totalridå i dag. Andnöd redan till startpunkten. Luftrören helt igenslammade. Måste kolla upp det här efter helgen. Går inte.” Vi snackar en 32:a-plats, 7.07 bakom franske legendaren Thierry Gueorgiou som visade att han kan än när han vann med 26 sekunders marginal före Johan Runesson. Hagabylöparen Regborn lär därmed tvingas åstadkomma något alldeles exceptionellt på söndag för att ha minsta chans på en VM-plats i år. Bättre för Filip Dahlgren, som var fyra minuter bakom Gueorgiou på 15:e plats, och topp tio av svenskarna. Verkar bara ha gjort en enda bom, om man ska tro orienteringens eget analysverktyg Winsplits. Lilian Forsgren följde upp gårdagens andraplats av svenska damer på sprinten med en 16:e-plats, efter att ha jobbat sig upp från 22:a plats halvvägs. Var 5.35 bakom danska segraren Emma Klingenberg, knappt fem minuter bakom bästa svenska. På söndag avslutas elitserie- och uttagningshelgen med långdistans. Samtliga tre länslöpare behöver prestera bättre då för att få springa skogsdistanser i världscupen.
Andrea Svensson får man inte glömma, heller. Tisarens superjunior vann D20-klassen med nästan minuten och lär därmed kunna boka in junior-VM i norska Rauland i juli, om hon inte redan gjort det.
Emilia Fahlin och kollegorna i Wiggle-Honda satte upp Giorgia Bronzini bra i spurten för tredje dagen i rad när Tour of Chongming Island avslutades med en 83,2 kilometer lång etapp, men italienskan med dubbla VM-guld på meritlistan orkade inte först över linjen i dag heller. I dag blev hon fyra, och i sammandraget tappade hon på grund av bonussekunder från andra till fjärde plats. Holländska Kirsten Wild, tia i dag, vann totalen. Wiggle-Honda blev trea i lagtävlingen. På söndag är det dags för världscuptävling på samma plats (och med samma namn!). Tar Bronzini revansch då?

Det var förvisso redan i onsdags det hände, men det hade gått Konditionsbloggen förbi att Per Sjögren numera kan titulera sig distriktsmästare på 5 000 meter – i Östergötland. Örebrolöparen ställde upp (utom tävlan i DM-klassen, förstås) och spöade samtliga östgötar över 12,5 varv på friidrottsarenan. 15.12,9 är en finfin tid, DM-guldmedaljören Jonas Olsson var slagen med över 17 sekunder. Sjögrens pers är från 2009 och lyder på 14.30,27, sjätte bäst i distriktet genom tiderna, och bäst av alla de senaste 24 åren.

 

 

Helgens höjdare i miniformat
1. Elitserien i orientering
Långdistans på söndag med otroligt mycket på spel för länets tre landslagsorienterare. Ska någon av dem ta chansen att få springa VM i augusti?

2. Tour of Chongming Island world cup
Med Emilia Fahlin, alltså.

3. Stafett-SM och Hälleforsterrängen
SM-säsongen fortsätter efter SM-milen och halvmaraton-SM och ur konditionsperspektiv (där sprintstafetter går bort i min definition) ställer KFUM Örebro upp med lag på damernas 4×800 och 3×1 500 meter, herrarnas 4×1 500 meter samt 3×800 meter i både F15 och P15. Jag har inte lyckats hitta någon startlista med namn, utan bara med lag. Men känns som att det kan bli en del medaljer, KFUM har många duktiga medeldistanser och på till exempel damernas 3×1 500 är bara fyra lag anmälda.
Hälleforsterrängen är en av mina absoluta favorittävlingar i långloppscupen, med fint arrangemang och härligt utmanande banor med trevligt underlag. I år ser starka hemmalöpare som Fredrik Rådström, Peter Wiker, Haben Kidane och Simon Sveder ut att kunna härja fritt i toppen, om det inte tillkommer några efteranmälda namn. Varken Kemppi eller Gerdevåg är anmälda i damklassen, så Starts Edita Martuseviciute får bära favoritskapet på damsidan.

Lilian nära VM efter succén: "Var faktiskt väldigt nervöst"

EM-silvermedaljören Lilian Forsgren har åtminstone en spiksko i den svenska VM-truppen (jaja, jag vet att man inte har spikdobbar på sprintar, men det lät roligare så) efter torsdagens succélopp i centrala Säter. 25-åringen från Hallsberg var tvåa av de svenska damerna, sexa totalt, i elitseriedeltävlingen som också var uttagningstävling till världscupen i juni och i förlängningen till VM i Skottland i augusti. Bara dubbla VM-medaljören i sprint, Lena Eliasson, var före av svenskorna i den tävling som danska Emma Klingenberg vann med 40 sekunders marginal. Eftersom Håkan Carlsson, förbundskaptenen från Örebro, ska ta ut åtta löpare till varje distans i världscupen vore det därmed en fet skräll om inte Lilian får en startplats i Lysekil den 6 juni. Sedan gäller det förstås att återigen prestera för att säkra en av bara fyra svenska VM-platser. Örebrolöparen Martin Regborn, 23, som sprang VM-sprinten i fjol, slutade på 17:e plats i en galet tät herrsprint (Forsgren 1.07 upp till ettan, som gav en sjätteplats på damsidan generade på herrsidan en 29:e-plats!) där han trots allt bara var 51 sekunder från segraren Jonas Leandersson och 33 från pallen. Men Regborn var inte nöjd med benen, att döma av hans twittrande: ”Bra tekniskt och rätt vägval i princip hela vägen idag. Fysiskt under isen, speciellt sista fem minuterna. Bara att komma igen. Två fina tävlingar kvar! Hoppas kroppen vaknade till lite av dagens sprintande.” Forsgren? Henne ringde Konditionsbloggen upp och tog ett snack om dagens insats.

– Jag var faktiskt väldigt nervös innan, just med tanke på att så mycket stod på spel. Samtidigt är det viktigt och roligt att testa sig själv på det sättet, att sätta press på sig själv, för får man springa en större tävling senare så kommer det vara extra mycket press, och då är man van vid skarpt läge. Därför var det extra skönt att prestera nu, säger Forsgren till Konditionsbloggen
Hur var själva orienteringen?
– Jag tyckte att det gick väldigt bra. Det var ett ganska komplext stadsnät, med små innergårdar, och jag är jättenöjd med att jag lyckades behålla lugnet på varje sträcka. Som det kändes tog jag bra vägval rakt igenom, men det är möjligt att det blev någon krok som hade gått att optimera.
Och benen?
– Helt okej. Första halvan var ett tekniskt svårt område där orienteringen styrde farten och där man inte hann tänka på benen. Andra halvan var det bara att bita i, längre sträckor med ganska många öppna ytor. Där hade man råd att springa på, där blev inte orienteringstekniken begränsande. Det kändes som det gick väldigt bra både fysiskt och tekniskt, jag kunde inte ha gjort mer.
Har du en världscupplats i din hand, nu?
– Det vet jag egentligen inte. Det kan vara så att de tar ut löpare bara till sprinten, och då ligger jag kanske bra till. Men vill jag springa skogsdistanser gäller det att jag presterar de närmaste dagarna också. Det här är en positiv boost inför medel- och långdistans. Nu får vi se vad formen räcker till och hur det mentala fungerar.
I morgon, fredag, väntar alltså medeldistans och på söndag långdistans. Båda med Forsgren, Regborn och Filip Dahlgren, Garhpyttelöparen som stod över sprinten, på startlinjen.

 

Elitserien i orientering, deltävling tre av sju, D21: 1) Emma Klingenberg, Järla, 13.03, 6) Lilian Forsgren, Tisaren, +1.07, 37) Rebecka Nylin, do, +2.53, 46) Lovisa Persson, do, +3.13, 69) Julia Lauri, do, +4.26, 88) Josefin Aronsson, do, +7.14.
H21: 1) Jonas Leandersson, Södertälje-Nykvarn, 13.04, 17) Martin Regborn, Hagaby, +0.51, 24) Daniel Attås, Tisaren, +1.05, 27) Oskar Andrén, do, +1.14, 80) Anton Hallor, do, +3.43, 81) Jonatan Aronsson, do, +3.56.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 14.38, 8) Andrea Svensson, Tisaren, +0.56, 18) Elin Lindberg, Djerf, +1.49, 26) Josefine Höög, Hagaby, +2.19.
H20: 1) Algirdas Bartkevicius, Denseln, 12.54, 22) Harald Larsson, Hagaby, +1.51, 25) Gustav Hindér, Tisaren, +1.55, 57) Sebastian Agerhäll, do, +5.14.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö SOK, 14.10.
H18: 1) Jesper Svensk, Stora Tuna, 14.03, 14) Filip Jakobsson, Degerfors, +0.45, 46) Jakob Fransson, Milan, +2.15.
I Kina följde Wiggle-Hondas superspurtare och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini upp onsdagens tredjeplats med att återigen bli trea på torsdagen. Allt var sig likt; återigen fick hon ge sig i spurten för Hitecs holländska Kirsten Wild, återigen klagade hon på en händelselös etapp och galna, farliga spurtspriser, och återigen hyllade hon sina hjälpryttare, däribland Emilia Fahlin.
– Tjejerna gjode ett fantastiskt jobb i dag igen, och satte mig i den bästa positionen. Tjejerna gjorde ett riktigt bra uppdrag i spurten, men i slutändan hamnade jag återigne på Wilds rulle. Jag försökte komm ut och förbi henne, men det var för tufft, säger Bronzini till Wiggle-Hondas hemsida.
Samtliga 95 cyklister satt med i huvudklungan och fick samma tid som segraren, och Fahlin rullade i mål på 59:e plats. Wild toppar sammandraget med 15 sekunders marginal före tvåan Bronzini tack vare systemet med bonussekunder. I lagtävlingen är Wiggle-Honda trea.
Själv var jag en tur till Nyköping i dag, och kutade Oppebylöpet. Ett mycket trevligt arrangemang (som ska ha extra kredd för de snygga, hemgjorda medaljerna!) där jag återigen fick en bekräftelse på att jag har en bit kvar till fjolårsformen. Planen var att öppna i personligt rekord-tempo (4.13 per kilometer) för att se hur långt det skulle räcka, var kroppen fanns, och svaret var sex kilometer. Så långt låg jag helt enligt plan, men sista fyra kilometerna tappade jag 29 sekunder (varken ben eller flås eller huvud klarade att hålla uppe farten) och dessutom stämde inte gps-klockan med den riktiga banlängden, så i mål, på 43.05, var jag 55 sekunder över målet. Smärtfri löpning följdes minuter efter målgång av numera sedvanlig benhinnekollaps på höger sida, och nu haltar jag runt när jag går igen.
Loppet var för övrigt betydligt mer kuperat än jag väntat mig. Hade missförstått och trott att det skulle vara helt platt, men femkilometersvarvet bjöd på 45 motlutsmeter, totalt 90 höjdmeter att beta av på milen, alltså. Men det gör ju inte mig så mycket, även om jag som vanligt blev frånlöpt i nedförsbackarna …
Enhörnas Patrik Sällstedt var helt oberörd vinnare. ”Ingen idé att dra på, jag var ändå så överlägsen”, eller något i den stilen, sa han utan flås efter att ha gjort 33.21. Sköldinges Marie Sandberg vann damklassen på 39.24. Tvåan Linda Pfeil låg jag precis bakom efter knappt åtta kilometer när hon råkade ut för en märklig incident när en förbipasserande på en cykelväg hoppade ut och försökte blockera vägen för henne. ”Ett psykfall, antar jag”, sa hon när jag frågade efteråt. Onekligen så, det värsta jag sett i en löptävling på länge.
Nästa tävling? Stockholms brantaste nästa lördag.

 

Fler resultat och lite text från premiären i Moto-Eagle tour, som jag skrev en blänkare om i går, kan ni läsa på den här länken! Nästa deltävling onsdag 27 maj.

Fahlin hyllas i Kina: "Gjorde ett fantastiskt jobb"

Emilia Fahlin, proffscyklisten från Örebro, tävlar i Kina den här veckan. Tour of Chongming Island är ett etapp på den högsta rankningsnivån på damsidan under världscupen, och pågår onsdag-fredag. Följs sedan av ett världscuplopp (som kryptiskt nog har samma namn) på söndag. I princip hela den samlade världseliten är på plats, men eftersom stallen bara får ställa upp med fem cyklister var snackar vi slimmade lag. Fahlins brittiska stall Wiggle-Honda har satsat på tre starka spurtare (tvåfaldige världsmästaren Giorgia Bronzini, från Italien, och australierna Chloe Hosking och ”Nettie” Edmondson) på de platta och snabba banorna som sällan ser några utbrytningar, och två hjälpryttare i Fahlin och brittiska Eileen Roe.
Det var nära att ge utdelning direkt. På första etappen på tisdagsmorgonen, svensk tid, hjälpte Fahlin och Hosking fram Bronzini i spurten. Där räckte inte italienskans ben för att plocka ned Hitec products holländska stjärna Kirsten Wild, som haft en sanslös form på slutet och redan hunnit med fem segrar den här säsongen, men italienskan hyllade ändå sina lagkompisar efteråt.
– Tjejerna gjorde ett fantastiskt jobb hela vägen, och under de sista 800 meterna gjorde Emilia och Chloe ett fantastiskt jobb. I slutändan är den typen av sprint (lätt nedför på upploppet) inte min favorit, men vi försökte verkligen gå för det och gav aldrig upp. Stort tack till alla tjejer och till ledarna för supporter”, säger Bronzini till teamets hemsida.
När Fahlin gjort sin del av jobbet rullade hon i mål som 77:a, 21 sekunder bakom. Dagens 113 kilometer långa sträcka följs av en 107 kilometer lång etapp i morgon före den 83 kilometer långa avslutningen på fredag.
Konditionsbloggen bytte några ord med Fahlin när hon precis anlänt till Kina i tisdags, och hörde då mest om tävlingen i Luxemburg för 1,5 veckor sedan och om formen efter de akuta och kroniska bihåleinflammationerna.
”Luxemburghelgen var bra,  bortsett från prologen som blev tävlingsöppnare. Jag kände mig bra, speciellt lördagen då jag kunde vars med och köra på slutvarven. Det var en hård, kuperad avslutningsbana, och det var kul att kunna vara med och gå på ryck även på de hårda partierna i backarna. Jag har inte varit med i  förstaklungan de andra år på den etappen, så det var positivt”, skriver Fahlin om Luxemburg.
Hon fortsätter: ”Formen blir bättre för varje tävlingshelg jag fått. Kina är annorlunda tävling, platt och det blir mestadels klungspurter beroende på vinden. Vi har tre spurtare här, så det blir mest fokus på dem och spurterna. Vi ser touren som genrep och prova på och har världscupen på söndag som lagmål. Jag hoppas vi kan få ett par vinster med oss!”

 

I dag var det för övrigt premiär för Karlslunds rullskidserie Moto-Eagle tour, men något mer än namnen på segrarna (Garphytteduon Daniel Olsson och Olivia Hansson, som vann JSM-guld i rullskidor på en tid som hade räckt till senior-SM-guld förra året) har jag ännu inte tagit del av från tävlingen.

 

Och så rekommenderar jag varmt orienteringsförbundets egen intervju med förbundskapten Håkan Carlsson, som ju är örebroare, inför elitseriedeltävlingarna i Dalarna som drar igång i morgon, där han diskuterar hur han ser på stundande världscup- och VM-uttagningar. Intressant läsning!

 

Själv ska jag, mitt i mina skadebekymmer och helt ur form, åka till Nyköping och springa Oppebylöpet i morgon. Tanken när jag anmälde mig (eller, rättare sagt, fick loppet i present) i vintras var att jag skulle testa hur långt ifrån 40-minutersmålet jag var genom att börja i det tempot och se hur långt det höll. Ett genrep, ett test, vad ni vill. Nu lutar det åt att jag börjar i personlig rekord-fart i stället (lite under 4.15 per kilometer) och så får vi se hur långt det håller. Vädret verkar i varje fall bli trevligt, och det är alltid kul med lite sällskap på träningspassen … Någon startlista har jag inte sett, så om jag får några storfräsare att spana in på startlinjen fortfarande höljt i dunkel.

Jagar VM-plats – trots problemen: "Ena benet släpar efter"

I veckan riktas hela orienterings-Sveriges ögon mot Säter. I dalametropolen (nåja) avgörs nämligen ödet för de svenska landslagssuktande löparna. Det gäller att kvala in till laget som får springa världscupen i Halden och Lysekil i början av juni för att ha en chans att få löpa VM i Skottland i augusti. Sverige har åtta platser per distans i världscupen, bara fyra på VM (förutom i damernas medeldistans, där Annika Billstam har en friplats som regerande mästare). Förbundskaptenen, örebroaren Håkan Carlsson, har deklarerat att det är den här veckans elitseriedeltävlingar – sprint på torsdag, medeldistans på fredag och långdistans på söndag – som han i första hand kommer att basera sina uttagningar till världscupen på, så det gäller för alla hugade landslagsspekulanter att ta chansen och visa framfötter och spikskor.

Det gäller inte minst för de tre länslöparna som förra året fick springa stora mästerskap – Lilian Forsgren som tog EM-silver, Filip Dahlgren som tia på långdistansen i VM och Martin Regborn som blev 15:e på sprinten i VM. Men fjolårsbedrifter betyder inget här och nu. Så, för att höra lite om hur tankarna går ringde Konditionsbloggen upp Dahlgren, och började naturligtvis med att reda ut skadeläget med den 27-årige Garphyttelöparen som inte kunnat träna obehindrat sedan augusti förra året.

– Jag har fortfarande ingen jättetydlig diagnos, det är ganska diffust. Medicinarna och naprapaterna som jag får hjälp av säger att det har något med nerverna att göra, något problem med en nervrot i ryggslutet på grund av att jag haft dålig hållning och inte fått rätt muskelaktivtering. Det har gjort att det blivit en muskulär påverkan i ena benet. I början gjorde det ont, men de sista månaderna har det mest handlat om att jag inte haft full funktion. Känslan är att jag springer med ett ben, att jag bara har tryck i det ena, medan det andra släpar efter och är instabilt och lite svagt. När jag sprungit i kuperad terräng har jag blivit väldigt trött i ena benet, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur har det påverkat träningen?
– Väldigt mycket. Det flöt på bra i december, men när jag kom hem från Tasmanien fick jag nya problem, och sedan har det pågått hela tiden. Jag har tvingats sätta upp nya planer, och så har jag fått bakslag och fått revidera igen, hela tiden. Jag har inte alls kunnat träna som jag vill med löpningen, och det har ärligt talat varit en ganska tuff period. Jag har inte sprungit ett enda långpass på hela vintern. Det har fått bli skidor och cykel i stället. Nu börjar det gå åt rätt håll, men jag försöker vara smart och välja vilka tävlingar jag springer och hur jag tränar. Därför står jag över sprinten den här veckan, jag har inte sprungit ett snabbt pass på hård underlag sedan slutet av mars utan prioriterat att bli snabb i skogen.
Du var ändå femma på medeldistansen i elitseriepremiären i Åmål och gjorde en grym sträcka i Tiomila i helgen, hur hänger det ihop?
– Jag måste säga att formen varit förvånansvärt bra. Jag är fortfarande inne i en rehabperiod där jag försöker får rätt muskler i bålen att arbeta för att benen ska fungera bättre, men ändå har resultaten varit bra. Jag har ju tränat hårt i flera år och vet att jag har en bra grund.
Hur ser du på chanserna att ta en VM-plats?
– Det är jättesvårt att säga, jag vet inte vilken nivå jag är på. Jag har tänkt att jag får ta den här säsongen som den kommer, att det viktigaste är det långsiktiga perspektivet, att bli hel och kunna satsa mot hemma-VM nästa år. Men lyckas jag kvala in till VM så åker jag dit för att prestera. Men jag skulle se det som en bonus, för konkurrensen är så hård om platserna just nu. Däremot hade varit väldigt kul att ta en plats till världscupen.
Är det långdistansen på söndag som är huvudmålet i helgen?
– Det ska bli väldigt spännande att se vad jag räcker till där, i alla fall. Än så länge har jag inte sprungit någon långdistanstävling, så det kommer bli intressant att se hur kroppen reagerar de sista 20 minuterna på söndag. Förhoppningsvis har jag grunden sedan tidigare, så jag kan slita på.

Tävlingarna i Dalarna lockar gigantiska startfält, bara fredagens medeldistans lockar nästan 2 500 föranmälda orienterare varav ett drygt 50-tal från länet. Trots det har Närkekvartetteten, som startar med medel- och långdistans i Suttarboda torsdag och fredag och avslutas med lång- och medeldistans i Lövbrickan på lördag och söndag, lyckats locka över 1 000 föranmälda.

Skidkungen slog rekord i Karlslundsspåret – till fots

I vintras följde Kopparbergssonen Bob Impola sin bror Bill i långloppsspåren och vann både Västgötaloppet och Wadköpingsloppet. Men, han kan ju med skor på fötterna också, den gode Bob. 22-åringen blev nia i Kumla stadslopp för två veckor sedan på fina miltiden 36.30, och i går var han med och slog banrekordet när Spratacusstafetten avgjordes i Karlslundsspåret.

Bob ryckte redan i första uppförsbacken, efter 100 meter, och sedan var ingen i närheten av att hota Kopparbergs lag. Bob var snabbast av alla på den första, sex kilometer långa sträckan, och lagkompisarna Elin-Marie Lönnström, på den andra, tre kilometer långa sträckan, och Sebastian Torstensson, på den tredje och avslutande, nio kilometer långa sträckan, inte bara förvaltade ledningen utan var snabbast av alla på sina respektive sträckor. Ja, Elin-Marie spöade alltså även samtliga herrar när hon avverkade de tre kilometerna på 11.12. Bob klarade av sina sex på 21.26 och Sebastian lubbade de avslutande nio på 33.09. Totalt 1.05.47 på 18 kilometer.

Kopparbergstrion vann mixedklassen med över sex minuters marginal, och var nästan två minuter före bästa herrlag, IF Starts Sören Forsberg, Daniel Andersson (han som var tvåa i Kretsloppet i Karlskoga i lördags, tror jag) och Johan Ingjald. Start vann även damklassen med ett lag bestående av Gabriella Eliasson, Tina Näfver och Tiina Hänninen.

Det tidigare banrekordet satte Örebro AIK 2013, och det löd på 1.06.01. Nya rekordet alltså 14 sekunder bättre.

Stafetten ingår i långloppscupen, men räknas bara för klubbar och inte för enskilda löpare. Start samlade in hela 255 poäng och tog över totalledningen från Örebro AIK. Östansjö, som hade 15 lag till start (!), gick upp på andra plats.

I de individuella klasserna drygade Haben Kidane ut sin totalledning på herrsidan via sin andraplats i terräng-DM i lördags, medan Mikaela Kemppi behåller sin ledning på damsidan trots att hon prioriterade halvmaraton-SM i helgen.

Bob Impola, Sebastian Torstensson och Elin-Marie Lönnström.  Foto: Privat
Segertrion. Bob Impola, Sebastian Torstensson och Elin-Marie Lönnström. Foto: Privat

Helgen summerad med präktigt rekord: "Finns mer att ta"

Tiomila blev ju ingen stor lokal succé, direkt. Man får gå till enskilda löpare för att hitta fina prestationer.

Tisarens damer hade som mål att bli topp fem, men slutade på 14:e plats.  Annars så pålitliga juniorlandslagslöparen Andrea Svensson tappade nästan sex minuter på första sträckan, och växlade som 112:a (Tisarens andralag, med Marion Aebi på förstasträckan, var 3,5 minuter före där). Rebecka Nylin och Lovisa Persson svarade för förväntade resultat, var 37:a respektive 25:a på sina sträckor, och då kunde inte ens en rejäl attack av Simone Niggli på den långa, fjärde sträckan dagen. Lilian Forsgren skickades ut som 16:e löpare på sista sträckan, och var alltså i mål som 14:e.
Tisarherrarnas mål var att bli topp 15, men de fick nöja sig med 21:a plats.
Tisarens herrtaktik, att spela ut två starka kort på de första sträckorna för att ha rygg på täten ut på långa natten, fungerade så till vida att Matthias Merz och Jonas Aronsson höll ihop det på de två inledande sträckorna, och Jonas Merz höll tätklungan över det kraftprov som är orienteringsvärldens mest klassiska. Han hade förvisso bara 51:a tid på den sträckan, att jämföra med till exempel KFUM Örebros Per Sjögren (nu för tiden mer känd som snabbfotad landsvägslöpare) som hade tolfte tid på långa natten (1.25.45 mot Merz 1.34.53), men det berodde till stor del på att Sjögrens klunga löpte ifatt Merzs grupp (vilket inte för en sekund förtar Sjögrens grymma insats, förstås). Så långt. tre sträckor, timmar och 40 minuter in i stafetten, var Tisaren bara 26 sekunder bakom sedermera vinnande IFK Göteborg, men sedan slog starttaktiken tillbaka då tre av de starkaste gubbarna bränts av redan i inledningen. Anton Hallor, Daniel Attås, Jonatan Aronsson och Gustav Hindér tappade på de följande sträckorna nästan nio, över sju, över fem respektive nästan nio minuter på täten. 26:e plats och 27 minuter bakom täten med tre sträckor kvar. Inte mycket att göra för färske SM-fyran och fjolårsjuniorlandslagsmannen Oskar Andrén och dubble världsmästaren Matthias Kyburz på slutet, då.
Av de länets svenska landslagslöparna verkar örebroaren Martin Regborn inte ha haft någon rolig morgon, han tappade över 12,5 minuter på sistasträckan för Hagaby, men räddade ändå en topp 50-plats åt klubben. Garphyttans Filip Dahlgren var däremot fjärde snabbast av alla, och näst snabbast av löparna i topp fem-klubbarna, på tredje sista sträckan för sitt IFK Lidingö, tog fyra gubbar i skogen och skickade ut Mårten Boström som tvåa, bara två minuter bakom Kalevan Rasti. Boström tog i sin tur upp Lidingö i tät, men regerande världsmästaren Fredrik Johansson på sistasträckan la bort över 4,5 minuter, och Lidingö rasade till fjärde plats.
Det internationella damallstarlaget? Tja, Tove Alexandersson (av alla!) stämplade fel på långa natten, och resten av stafetten fick därmed springas utom tävlan. Simone Niggli var den som gjorde bäst ifrån sig (placeringsmässigt) med 96:e löptid på tredje sista sträckan, 18 minuter bakom klubbkompisen Oskar Andrén och 23 efter Dahlgren. Exil-örebroaren Maria Magnusson fick hoppa in och springa fjärde sträckan efter ett sent återbud, och var i mål med 133:e bästa tid på etappen.
I Kungsholmen runt i går tog alltså Josefin Gerdevåg distriktsrekordet i halvmaraton med 17 sekunders marginal. Karin Sennvalls 1.18.05 från Norasjön runt 2010 får nu stryka på foten för Gerdevågs 1.17.48. Gerdevåg menade dock att hon inte fått ut allt; ” benen [var] lite sega så det finns mer att kapa på rekordet”, twittar hon. Ändå tog tiden KFUM Örebro-löparen till säsongens andra fjärdeplats i en SM-tävling, efter SM-milen i Malmö för tre veckor sedan. Mikaela Kemppi blev femma – trots att hela 86 sekunder skiljde mellan henne och Gerdevåg lyckades ingen klämma sig in emellan Örebrodamerna. Louise Wiker verkar inte ha kommit till start, inte så konstigt efter Pragmaran förra helgen. En Ia Sandberg, som jag har dålig koll på, förtjänar också ett omnämnande. Örebro AIK-löparen gick under 1.30 (med en sekunds marginal!) och blev 26:a totalt. På herrsidan blev det ingen Anfält och ingen Rosdal och i stället Ludvig Börjesson som bäste länslöpare på 1.16.46 och 36:e plats, 17 sekunder och fyra placeringar före Örebro AIK-klubbkompisen Mohtar Bennis.

I terräng-DM blev det favoritsegrar med rejäla marginaler. KFUM Örebros Tim Sundström vann på herrsidan, 49 sekunder före Hällefors Haben Kidane och 1.24 före trean Simon Sveder (också han från Hällefors), över fyra kilometer terräng. Och på damsidan vann dubbla EM-silvermedaljören och regerande svenska terrängmästaren (i D40-klassen) Erika Bergentz med 27 sekunder till godo på Lotta Lennartsson (båda tävlande för KFUM Örebro) och hela 1.54 före trean Tiina Hänninen (IF Start).

 

I Uppsala blev Adam Axelsson spurtslagen av Faluns Oskar Djärv, men en finfin andraplats i Skandis GP innebär ändå att han behåller ledartröjan i den svenska cykelcupens seniorklass (alltså snäppet under elitklass).  Djärv och Axelsson gjorde sig loss från övriga strax före upploppet, trean Gunnar Bäckgren, Norberg, var fem sekunder bakom. Totalt avverkade de 15 varv på den snortuffa tvåkilometersslingan på under 59 minuter. Imponerande. Elitherrarna körde 30 varv på 1.51.02, och hade därmed en snittfart som var knappt två kilometer i timmen högre.

 

Och sist men inte minst; i Stockholm vann KFUM Örebros Antje Torstensson den första, historiska svenska tävlingen i springskytte, Straffrundan, med 56 sekunders marginal trots att hon bommade fyra skott (lika många som alla andra på topp fem tillsammans). Det lönar sig onekligen att vara löpstark!

En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla

Well, formen är helt enkelt inte bättre. Säsongspremiären i Kretsloppet blev ingen rolig historia, och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv (och möjligen mina skador, men man är aldrig så skadad att man inte kan rehaba sig i bättre form än den jag befinner mig i nu). Förutom Fredrik Rådström såg jag inga supersnabba löpare på startlinjen och klev därför längst fram, inte minst som jag visste att hela loppets smalaste stig kom redan efter 400 meters löpning och jag då inte ville göra om mina gamla synder och hamna bakom bromsklossar.
Banan, nästan sex kilometer lång enligt arrangören, bestod till största delen av stig på Rävåskullen (men med en avslutande kilometer på asfalt) och sex-åtta uppförsbackar (beroende på hur man räknar, själv ser jag det gärna som sju).
Tyckte inte det gick så fasligt fort uppför första backen, men över krönet blev det ändå en lucka framåt, och i nästa stigning började pulsen rusa och flåset från bakomvarande närma sig samtidigt som kvarten framför försvann mellan björkar och tallar. I tredje backen gick två gubbar förbi, och strax därefter ännu en. Försökte hänga i fjärde backen, men kroppen sparkade bakut, maxpulsen närmade sig alldeles för fort, mjölksyran samlades i såväl underben som lår.
De två sista backarna är loppets längsta och brantaste motlut, och 30 meter förd toppen på den näst sista rullade ett mantra i hjärnan ”du går inte i ett sexkilometerslopp – du går bara inte i ett sexkilometerslopp”. 25 meter före toppen gick jag. Då hade redan ännu en löpare passerat.
Släppte rejält på farten för att pulsen skulle komma ned inför sista uppförsbacken, den mest tekniska, och försökte trippa upp. Då kom en jäkel och gick förbi med sån där trailrungång med händerna på låren: Vafan, liksom. Så jag kastade all min stolthet över bord och började också gå, bakom honom. Gjorde en sista rush för att få en lucka över krönet och utökade (tror jag, har ju inga ögon i nacken) i den tekniska nedförslöpan, men så fort vi kom ut på asfalten sa det svisch och så försvann ännu en rygg i fjärran.
Föll ihop i målfållan och flåsade som ett djur, med blodsmak och värkande höger benhinna men framför allt med krossade illusioner. Bättre än så här är inte formen just nu, och det är en lång väg bara att komma tillbaka dit jag var förra året, betydligt längre för att nå mina mål.
Tror att jag blev tia till sist, men någon resultatlista bemödade sig inte arrangörerna att sätta ihop. Inte ens tiderna för de främsta noterades. Själv tog jag mig runt på 27.31 (men banan var enligt min pulsklocka bara 5,55 kilometer med 204 positiva höjdmeter, vilket var betydligt lägre siffror än arrangören angett).
Förhandsfavoriten (i mina ögon) Rådström blev faktiskt bara trea, slagen av Örebro AIK:s Jonas Olofsson och en Daniel Andersson som jag har dålig koll på. Camilla Bergdahl, som brukar ta hem de lokala loppen i Karlskoga, vann på damsidan.
Nu laddar jag om för Oppebylöpet på torsdag. En tävling som jag fick i födelsedagspresent för drygt fyra månader sedan, när det fortfarande fanns hopp om att jag skulle persa rejält på milen i vår.

Allt annat fantastiskt som hänt i långloppslänet i dag – Josefin Gerdevågs grymma halvmara på Kungsholmen, Tiomila och favoritsegrarna i terräng-DM, bland annat – får jag blogga om i morgon. Nu ska jag gå och älta min undermåliga träningsbakgrund.

Så väljer Sjögren bland helgens höjdare: "Känner mig lite sliten"

1. Tiomila
Har ju redan skrivit ett par förhandsinlägg om världens mest klassiska orienteringstävling. Vi nöjer oss väl så, och konstaterar att fjolårstvåan IFK Lidingö nu lämnat in sitt lag med Garphyttelöparen Filip Dahlgren på sträcka åtta. Alltså exakt samma som Tisarens stjärnskott Oskar Andrén och världens bästa orienterare genom tiderna, Simone Niggli, kommer att löpa. 20.59 i kväll ska laguppställningarna vara inlämnade, och vill ni följa det live kan ni spana in hur startfältet växer fram på den här länken.
2. Halvmara-SM
Kungsholmen runt fick ju sent omsider SM-status när det visade sig att Stockholm halvmarathon skulle krocka med Finnkampen, men lyckas trots omläggningen lokala ett riktigt vasst startfält med Isabellah Andersson som klarast lysande stjärna. Tre av 23 löpare i damernas SM-klass är från länet: Örebro AIK:s Mikaela Kemppi som är regerande segrare i loppet (som inte hade SM-status när hon vann i fjol), KFUM Örebros Josefin Gerdevåg och Hälleforslöparen Louise Wiker som tävlar för Hällefors. Wiker som så sent som i lördags startade Prag maraton men bröt någonstans drygt halvvägs (halvmaran på 1.20.41). På herrsidan finns dessutom Örebro AIK:s veteran Erik Anfält och KFUM Örebros förstaårssenior Linus Rosdal (som dock dras med fotskada och är osäkert startande). Där är Eskilstunas Abraham Adhanom, som gjorde halvmaran på 1.02.13 när han blev 14:e på VM 2010 och förra helgen slog det 25 år gamla banrekordet i Wedevågsloppet, klar favorit.
En kul detalj är att det delas ut tidsbonusar till de tre främsta löparna. Förutom en segerpremie på 3 000 kronor får vinnaren till exempel 20 kronor per sekund under 1.08 (herrar) respektive 1.18 (damer). Skulle Adhanom mot alla odds springa på sitt pers skulle han med andra ord cahsa in 9 964 riksdaler.
3. Löpning på hemmaplan
Halvmara-SM (Kemppi, Gerdevåg, Anfält, Rosdal, Mohtar Bennis, Ludvig Börjesson, Ronny Collin, Mikael Edberger, Fredrik Johnsson, Linus Ryefalk och så vidare) och Tiomila (Regborn, Per Sjögren, Edita Martuseviciute) dränerar korta terräng-DM, som avgörs strax söder om Odensbacken, på deltagare. I damseniorklassen är till exempel bara en enda löpare anmäld. Sjögren är förvisso anmäld, men kommer inte till start, kan Konditionsbloggen avslöja. ”Jag skippar terräng-DM då jag känner mig lite sliten i kroppen och fokuserar helt på Tiomila istället”, säger Sjögren, som ska springa långa natten för KFUM Örebro, i en kommentar. Tim Sundström och Erika Kemppi får därmed räknas som jättefavoriter till gulden på fyrakilometersdistansen. På herrsidan finns namn som Abshir Aweys, Peter Wiker, Simon Sveder, Jonas Rosengren och William Fransson som kan blanda sig i medaljfajten, på damsidan får väl Tiina Hänninen, Lotta Lennartsson och Tina Forsberg sopa upp smulorna bakom dubbla EM-silvermedaljören Bergentz.Vid sidan om terräng-DM avgörs också Kretslopp på lördag, ett knappt sex kilometer långt traillopp i Karlskoga som jag själv ska springa, och Spartacusstafetten på söndag, en stafett med tre sträckor i Karslundsspåret där klubbarna får räkna poäng i långloppscupen. Om terräng-DM får tufft med toppnamn så kan ni fethaja att startfälten inte blir de mäktigaste man sett i de båda tävlingarna.


Bubblare

Adam Axelsson får dra på sig ledartröjan i den svenska seniorcupen i landsvägscykel fortsätter med andra deltävlingen i Uppsala på söndag. Skandis GP är, precis som namnet antyder, en GP-tävling där cyklisterna avverkar 15 varv på en två kilometer lång bana som bland annat innehåller en 400 meter lång uppförsbacke på upp emot tio procent lutning (Nordeuropas hårdaste varvlopp, som arrangörerna själva kallar det). Axelsson vann ju Hammarö tredagars, den första deltävlingen i cupen, för två veckor sedan och får nu med sig nya klubbkompisarna David Klasson och Jacob Ahlsson.
I Stockholm avgörs det som lär vara den första tävlingen någonsin i den nya sporten springskytte. Ja, det är alltså precis vad det låter som, skidskytte på barmark, typ (sedan tidigare finns orienteringsskytte, där Tisarens Andrea Svensson tog JVM-guld förra sommaren). Skjutning inne i Dancahallen, löpning runt Östermalms IP, och bland de startande finns KFUM Örebros Antje Torstensson (se där, ännu en tävling som tar deltagare från de lokala loppen …).

Tisarens smarta drag: "Tror inte många tänker så"

Många klubbar väntar, mörkar inför helgens Tiomilastafetter. Laguppställningarna behöver inte läggas in i det officiella systemet förrän 20.59 i morgon, fredag, och många utnyttjar tiden till fullo för att inte bjuda konkurrenterna på några fördelar. Tisaren har däremot valt en annan taktik, och publicerade sina lag på sin egen hemsida redan förra veckan. I dag kompletterades det med sena uppdateringar, och nu finns alla klubbens lag på plats.
Mest spännande är damlaget, som varit topp tre tre år i rad efter att tidigare aldrig ha varit bättre än åtta. Och det mest spännande med årets lag är, som jag skrev om i går, att man valt att plocka borta Simone Niggli som avslutare. Den 23-faldiga världmästaren från Schweiz gör sitt fjärde Tiomila för Tisaren, och har tre magiska avslutningssträckor som facit hittills: 2012 sprang hon upp Tisaren från sjunde till andra plats på sistasträckan, 2013 från åttonde till tredje och förra året från sjunde till tredje. Men nu kommer hon alltså istället att få springa sträcka fyra, med Lilian Forsgren, Hallsbergs egen EM-silvermedaljör, som ankare.
Men det handlar inte om att Niggli blivit långsammare – utan om ett taktiskt drag, avslöjar Tomas Hallmén som är sammankallande i Tisarens elitkommitté.
– Den fjärde sträckan är den längsta i år, och dessutom är det en rak sträcka. Jag tror att det här gör att vi får en bättre disposition jämfört med de senaste åren, och jag tror att Simone kan ta väldigt mycket tid på den sträckan, säger Hallmén till Konditionsbloggen.
– Jag tror inte att det är många lag som tänker som vi där, de flesta sparar sina starkaste kort till sista sträckan, och det gör att det finns ännu mer tid att tjäna för Simone där. Dessutom är det bra för henne mentalt, hon kan springa helt utan press där.
När Konditionsbloggen på onsdagen pratade med Niggli själv spelade den schweiziska världsstjärnan, som la ned sin landslagskarriär hösten 2013, sin form och pratade om en förkylningsfylld vår med några få tävlingar. Men Hallmén menar att det nog mest handlar om blygsamhet.
– Hon har gjort några riktiga kanonresultat nere i Schweiz. Inte ens Judith Wyder, som tog tre VM-guld i somras och var världens bästa orienterare då, har varit i närheten av Simone. Hon ser ut att vara i riktigt bra form. Det som hänt sedan hon ”la av” är att hon gått ned från två pass om dagen till ett.
Hur ser du på resten av laget?
– Vi har ju tappat Bettina Aebi till Linné, och det gör att laget kanske ser lite svagare ut på sträcka två och tre där vi har Rebecka Nylin och Lovisa Persson. Det blir två nyckelsträckor där det handlar om att eliminera misstag och inte tappa för mycket tid. Lovisa har sprungit jäkligt bra hela tiden sedan i höstas och Rebecka brukar vara en bra stafettlöpare, så jag hoppas att de löser det. Andrea på förstasträckan är riktigt stark och det är förstås Lilian också.
Vad är målet?
– Vi har sagt topp fem för damerna och topp 15 för killarna. Men är man topp fem så är ju inte pallen långt borta om det händer saker …

Hallmén själv kommer att springa den näst sista sträckan i herrlaget, och kommer växla till dubble världsmästaren Matthias Kyburz, som avslutar för Tisarens herrlag. Simone Nigglis man, Matthias Niggli, som tog EM-guld 2000 och därefter varit förbundskapten för det schweiziska landslaget, får däremot nöja sig med att kuta i Tisarens andralag.
Ja, Tisaren har lite taktiska lurigheter för sig även på herrsidan, men det (liksom en längre intervju med Simone Niggli) får ni läsa om i fredagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Övriga lokala lag? Tja, Hagaby startar damstafetten med Beata Falk. Den numera 25-åriga förre detta supertalangen (ett JVM- och åtta JSM-guld) la ju av med orienteringen på elitnivå redan efter sin första säsong som senior (2010, då hon tog dubbla SM-silver, en andraplats i en världscupdeltäving och fick VM-debutera). Nu får hon mäta sig med Tisarens Andrea Svensson, Pan Århus Miri Thrane Ødum och andra topplöpare. På herrsidan låter Hagaby sin stora stjärna, VM-löparen Martin Regborn, springa den avslutande sträckan medan Viktor Larsson får ta hand om långa natten. IFK Lidingö har heller inte meddelat hur de tänker matcha Garphyttans landslagslöpare Filip Dahlgren. För de som vill nörda ned sig ordentligt finns KFUM Örebros lag här, Milans här och Djerfs/Degerfors här.

För övrigt är nu hela laguppställningen för damernas allstarlag i herrstafetten släppt. Ett par namn har bytts, Tove har förstås fått långa natten. Och så vidare. Blir otroligt spännande att följa!

Klart: Oskar Andrén ställs mot Simone Niggli

Natten mot söndag är det dags för Tiomila, orienteringsvärldens förmodligen mest klassiska tävling. I år är herrstafetten kryddad med ett damlag sammansatt av världens bästa orienterare – däribland Tisarens 23-faldiga världsmästare Simone Niggli. Jag tog ett snack med Simone om det i dag (det kommer i fredagens papperstidningen) och då avslöjade hon några timmar i förväg (det lär komma ett pressmeddelande under kvällen) att hon kommer att springa sträcka åtta, en 12,5 kilometer lång ”rak” sträcka.
På den kommer hon att möta bland andra klubbkompisen Oskar Andrén, den 20-årige Hallsbergssonen som fick debutera i juniorlandslaget i inofficiella JEM bara månader innan han blev senior vid årsskiftet och som överraskade alla med en fjärdeplats i senior-SM-debuten i våras. Förutom Niggli kommer damernas stjärnlag att bestå av  Tove Alexandersson, Annika Billstam, Sara Hagström, Lena Eliasson, Maja Alm, Ida Bobach, Emma Klingenberg, Nadija Volynska och Mari Fasting. Där har jag dock inte fått sträckorna bekräftade, men jag förutsätter att Tove endera springer långa natten eller avslutningen.
Simone kommer också att springa sträcka fyra i damstafetten (det blir hennes huvudfokus) och lämnar därmed sistasträckan hon haft under de tre senaste åren där Tisaren tagit tre raka pallplatser. Det skriver Tisaren på sin hemsida.
Det blir givetvis mycket mer inför Tiomila här på bloggen de närmaste dagarna.