Sjögren brutalt nedtrampad: "Var väldigt otäckt"

Jukolakavlen blev en veritabel mardröm för Per Sjögren, KFUM Örebro-löparen som inte bara är en av Närkes vassaste landsvägslöpare utan också en gammal orienteringsräv.
35-åringen, som kutade förstasträckan fick benen undansparkade precis efter starten gått, dundrade rakt ned i asfalten på startplatsen (någon typ av motorbana) och blev liggandens när hundratals löpare välde över honom som en boskapshjord. KFUM Örebro var seedat som 126:e lag av 1 737 startande, så Sjögren hade över 1 600 löpare bakom sig när han gick i backen 50 meter efter startlinjen.
Det är svårt att sätta sig in i paniken – folk har blivit ihjältrampde i betydligt mindre vildsinta folkmassor än en Jukolastart – och när Sjögren till slut lyckades ta sig upp hade han löpare med startnummer mellan 700 och 900 runt sig.
– Jag landade stenhårt i asfalten och fick ont redan där, och när jag tittade upp såg jag bara massor av knän och fötter som flög mot mig. Jag låg där och tänkte: Snart får jag ett knä i huvudet. Det tog en lång stund innan jag tog mod till mig och reste mig upp, säger Sjögren till Konditionsbloggen.
– När jag sprang iväg igen kände jag efter: Hur ont har jag egentligen? Jag blödde från handen och armbågen och hade ont i höften. Nu efteråt har jag sett att den är helt blåslagen. Men det var så mycket adrenalin i kroppen, så jag funderade ändå aldrig på att bryta. Men kompassen var söndertrampad, och kompassvätskan hade runnit ut överallt, så jag var helt oljig. Men som tur var klarade sig reservkompassen som jag hade i fickan.
Sjögren var 246:a till den första gemensamma kontrollen efter en halvtimmes löpning, och 120:e till växling.
– Jag var riktigt trött och hade ont i kroppen på slutet, gjorde en miss som kostade några minuter vid en tv-kontroll i en grusgrop precis före slutet. Jag var nog bland de 80 när det inträffade.
Bättre än så blev det inte för Örebro, som tappade till 160:e plats i mål. Mest tappade spanjoren Jose Amador, som hade 801:a tid på femtesträckan, och tappade 68 placeringar och 43 minuter mot täten.
– Vi fick några sena återbud, så vi fick sätta in Jose i laget. Det gjorde att vi kunde komma till start, men tyvärr räckte det inte längre.
För Sjögren var startsmällen lök på laxen under en tung vår. Sedan segern i Grabbhalvan för snart en månad sedan har han inte kunnat genomföra ett enda löppass.
– En fotskada. Och jag kände nu, på slutet, att det gjorde ont i kroppen igen. Nu är säsongens stora mål att bli frisk.
Tisarens stjärnbeströdda lag, med världsmästarna Matthias Kyburz och Matthias Merz, slutade på 20:e plats, nästan 17 minuter bakom segrande Kristianstad. Tisaren låg tia–tolva hela vägen till näst sista sträckan, där förstaårssenioren Oskar Andrén tappade till 18:e. Avslutaren Kyburz tappade lite oväntat ytterligare fyra minuter och två placeringar.
Garphyttelöparen Filip Dahlgren hade ett hopplöst utgångsläge på sistasträckan för fjolårstvåan Lidingö, men sprang upp laget från 21:a till 15:e plats. Lidingös förstalöpare Nicolas Simonin tappade nästan tio minuter på förstasträckan och var bara 106:a till växlingen (oklart vad som hände; men faktum är att Lidingös andralagslöpare Hector Haines vann förstasträckan 14 sekunder före VM-sprintern Jesper Lysell – så snacka om felval!). Blödningen fortsatte på sträcka två och tre, och så långt ar Lidingö 61:a (!), över 33 minuter (!!) från täten. Till slut alltså 16:e, 25.41 bakom.
Hagabys VM-löpare Martin Regborn sprang tredjesträckan för Örebrolaget, som slutade på 69:e plats.

Men Jukola i all ära. Söndagens viktigaste orienteringstävling var förstås Degerforsklassikerns orienteringsmoment, där undertecknad tog tredje segern på tre försök (jag vann premiärupplagan 2012 och dessutom 2013, men kom inte till start i fjol på grund av semesterresa). I år bestod ”orienteringen” förutom en liten om-/genväg första kilometern av Råbäcks femkilometersbana, med strategiskt utplacerade kontroller. Hajade inte att a l l a kontroller skulle sitta mitt på stigen, och gjorde därför en nästan minutstor bom till tvåan. Helt osannolikt på en stig där jag sprungit hundratals gånger och där kontrollen alltså satt på vägen. Men, benen var helt okej trots gårdagens styrkeövningar och i mål var jag ändå drygt två minuter före Örebros Johan Spovell. Degerfors IF:s före detta ordförande Leif Rosén blev trea, 9,5 minuter bakom.

Tim Sundström kutade 1 500 meter i Lahti i kväll, men kunde inte hota sitt nysatta distriktsrekord på 3.47,18. 3.48,77 var ändå Sundströms näst snabbaste lopp i karriären och gav en andraplats i den finska GP-tävlingen.

Almby mtb-stjärna Linda Meijer mätte på lördagen krafterna med bland andra Alexandra Engen, OS-sexan från London och dubbla världscupvinnaren som nu håller på att kämpa sig tillbaka från tio månaders total timeout från cyklandet efter utbrändhet. Engen gjorde tävlingscomeback i BCA-racet i Borås, där Meijer var ensam i D30-klassen och därför fick tävla mot dameliten. Resultatet: En sjätteplats, åtta minuter bakom Engen, som blev tvåa, och 9.30 bakom segrande Åsa Erlandsson, men före flera andra i damelitklassen.

För övrigt glömde jag ju i går att nämna att Fröviloppet var deltävling tio av 26 individuella i långloppscupen. Den innebar inte några gigantaiska omkastningar i sammandraget, mer än att Maria Eriksson passerade Josefin Gerdevåg och gick upp på tredje plats och att Dan Bäck slog sig in på topp fem efter en rejäl försommarspurt med tredjeplatser i The run, Fellingsbrovarvet och Fröviloppet. Segrarna? Tja, för Anfält var det säsongens blott tredje tävling totalt (efter Kiels och Stockholms maror) och den första i cupen. En bit kvar till toppen där, med andra ord. För Kemppi betydde seger att hon utökade en redan stor ledning. Redan på onsdag är det dags för nästa deltävling i cupen, DM på 5 000 meter då det som i alla distriktsmästerskap delas ut extrapoäng.

KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra.  Foto: Privat
KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra. Foto: Privat
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall. Foto: Jonas Brännmyr

Från EM-silver till F1-svensken som fixade bloggarens fotfäste: "Otroligt stark insats"

Well, vilken lördag. Det blev alltså EM-silver i Portugal, sträckseger i Jukola, busschock i Karlstad, banrekord i Fröviloppet, en helt vanlig Vätternrunda och så en standininsats av undertecknad i Kolbäck (där en lokal F1-stjärna tog segern).

Vi börjar med den objektivt sett största grejen; Karlskogas mountainbikeorienteringstalang Erica Olson slog till med ett överraskande silver på sista dagen av EM i portugisiska Idanha-a-Nova. De svenska orienteringscyklisterna har inte direkt rosat marknaden där nere, men i stafetten slog damjuniorerna till. Well, säger ni, det var bara fyra lag till start. Men; då startade Sverige till skillnad från något annat lag med två ungdomsklassade cyklister i laget (Österrike hade en, Ryssland och Finland bara juniorer), och av dem var Erica Olson yngst av alla. Icke desto mindre knäckte hon tre år äldre Anna Semenova och Julia Korhonen med minutmarginal på förstasträckan. Erika Duhlbo (två år äldre än Olson men ändå alltjämt ungdomsåkare) förvaltade läget på andrasträckan (även om hon rasade till sista plats höll hon tidsmässiga tappet på en acceptabel nivå) och Kajsa Engström (fem år äldre än Olsson och därmed sistaårsjunior) hemförde silverpengen. Ryssland hade då hämtat ikapp minutförsprånget Olsson fixat och vann med 6,5 minuters marginal, men Österrike och Finland var ordentligt distanserat.
– De gjorde det riktigt bra. En otroligt stark insats, säger Peter Olsson till förbundets hemsida (om ni klickar in på länken bör ni dock notera att det står fel i bildtexten, Duhlbo står i mitten och Olsson till höger, inte tvärtom).
Efter karriärens bästa mästerskap, och i svag konkurrens från lagkompisarna, fick Garphyttans Marcus Jonsson förtroendet som avslutare i Sveriges seniorlag, men skickades ut i ett hopplöst läge långt från ära och redlighet. Hade sistasträckans femte bästa åktid, men kunde inte annat än att hålla den elfte (och näst sista) plats som Linus Karlsson Mood och David Eberlén serverade. Jonssons främsta insats det här EM:et är och förblir därmed fjärdeplatsen, åtta sekunder från medalj, i den inledande mixedstafetten.

 

I Jukola klarade Tisaren sitt officiella mål att bli topp tio (av 1 386 startande lag i världens största stafett) med en minut och 23 sekunders marginal. Lilian Forsgren, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Simone Niggli grejade en niondeplats, och var faktiskt bara 2.21 från andraplatsen i en, som vanligt, otroligt rafflande stafett där bara segrande Domnarvet förmådde skapa lucka.
Den mäktigaste insatsen svarade VM-klara Hallsbergslöparen Forsgren för, som sprang sönder allt och alla på första sträckan och växlade 13 sekunder före tvåan Henie Saarimäki, 27 före trean Anastasia Rydnaya, 35 före fyran Sari Antonen och hela 1.15 före femman Galina Vinogradova efter åtta kilometers orientering.
Persson tappade till 15:e plats på andrasträckan (2.36 efter; tappade 5.41 på sträcksegraren med 63:e bästa tid), en plats som JVM-löparen Svensson höll (men glappet uppåt växte till 7.29 efter en sträcka där Svensson hade 26:e bästa tid och tappade 4.52 på sträckvinnaren – och över minuten på Tisarens tredjelagslöpare Josefin Tjernlund som gjorde en succésträcka). På sistasträckan var det landslagspensionerade megastjärnan Simone Niggli som plockade in sex placeringar och uppfyllde målsättningen (minskade avståndet till segrarna till 5.26 efter att ha varit tredje snabbast på sträckan; före bland andra Tove Alexandersson, Ida Bobach och Emma Johansson).

 

I klassiska milloppet Karlstad stadslopp (en gång i tiden Götajoggen) tvingades Josefin Gerdevåg vika ned sig mot norskan Ida Bergsløkken med futtiga 2,2 sekunders marginal över 10 kilometer – efter att ha hindrats av en buss. ”Norskan hann över vägen men inte Josefin”, berättar tränaren Mikael Kroon. ”Godkänd insats”, twittrar Gerdevåg själv kort. 35.33,5 blev tiden.
I herrloppet tog Kopparbergs långloppsskidess Bill Impola en rätt överraskande tredjeplats bakom betydligt mer välbekanta löparnamnen Anders Kleist (Akeles backkung) och Ondrej Fejfar (den tjeckiske utbytesstudenten som vann Startmilen i våras). Bills brorsa Bob har ju löpt en hel del i vår med framgång (Kumla stadslopp, Stockholm marathon), men storebrorsans löpförmåga är mer odokumenterad. Tills nu. För trots att Bill är inne i en av försäsongens tyngsta träningsperioder (”27 timmar förra veckan”, berättar han för Värmlands Folkblad) och trots att han hade hunnit klämma in ett förmiddagspass i Torsbys skidtunnel före tävlingen (”två timmar”, ”jag åkte direkt hit”) så spurtade han ned Strömstads Björn Martinsson och knep tredjeplatsen på efter omständigheterna mycket imponerande 32.09,9.

Gerdevågs ständiga måttstock i löparlänet, Mikaela Kemppi, valde i stället att avverka sina tio lördagskilometer i Frövi, där hon vann Fröviloppet med nästan fem minuters marginal till Maria Eriksson men ändå inte kunde hota sitt eget banrekord från i fjol (44 sekunder ifrån, nu 38.10). Det gjorde däremot Erik Anfält, Kemppis landslagskompis från maratonlandskampen i Stockholm, som slog den tidigare toppnoteringen i Frövi med 23 sekunders marginal när han i ensamt majestät dundrade över mållinjen på 33.23. En mäktig uppvisning av snart 40-årige Anfält som hittat ytterligare en dimension i sin löpning den här säsongen. Klubbkompisen Per Englund tvåa, men nästan 3,5 minuter bakom.

 

I Vätternrundan sattes en ny rekordtid (ett försök jag alltså missade i mitt helghöjdarinlägg). Bland de lokala cyklisterna noterade ironman-VM-deltagaren och dubbla swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom 9.58 och förre NA-medarbetaren och Lif Lindesberg-klubbchefen Anders Sjöberg 8.57 (stort grattis till sub-9!) i de mycket gynnsamma förhållandena som gjorde att hela 19 352 av 20 002 startande tog sig runt de 30 milen.

 

För egen del blev lördagen något annorlunda. Skulle ha varit åskådare på sambons crossfittävling, men då en av lagmedlemmarna (det var en tremannatävling) kastade in handduken med sent varsel fick jag (som kör lite crossfit i löparfys- och rehabsyfte) hoppa in och göra min första tävling i sporten någonsin.
Jag försökte förstöra så lite som möjligt för mina lagkompisar. Lyckades nog faktiskt höja deras resultat något i den första grenen (vars resultat var helt avhängigt av hur snabbt var och en kunde springa tre 400-ingar även om det var lite kettlebellswings och burpees inbakat) och höll mig sedan ur vägen/underlättade så mycket jag kunde för lagkompisarna i de två andra, mer styrkebaserade grenarna (där har jag inget att bidra med i de här sammanhangen). Av 25 lag låg vi på 14:e plats (med målsättning att nå övre halvan och bara några få poäng upp till tiondeplatsen) efter två av tre grenar, men i den tredje märktes det att vi var en man kort (att jag inte bidrog så mycket), och där blev vi fjärde sist och sjönk till en slutgiltig 17:e-plats. Med den här laguppställningen var det nog ändå maximal utdelning.
Crossfit Karlskoga, som jag tävlade för, hade ytterligare två lag på plats, och de båda andra slog sig in på topp åtta och gick till semifinal. Ja, vårt bästa lag gick faktiskt och vann. Anförda av råstarke men framför allt vesselsnabbe Peter Sandberg och med F1-stjärnan Marcus Ericssons PT och alltiallo Alex Elgh i laget (plus en inlånad örebroare som jag tror hette Amanda) växlade laget upp från en fjärdeplats efter grundomgångarna till en andraplats i semifinalheatet och överlägsen seger i finalen. Urstarkt av Alex att mellanlanda i Kolbäck mellan förra helgens F1-race i Montreal och nästa veckas i Spielberg, men han verkade njuta i solen. Lånade dessutom ut sina fotbollsskor till Konditionsbloggaren under en gren som krävde extra fotfäste, och det tackar man ödmjukast för.
I morgon blir det tävling på egen nivå; Degerforsklassikerns orienteringsmoment. Så bums i säng nu!

Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux. Foto: Jonas Brännmyr
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck.  Foto: Maria Åström
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck. Foto: Maria Åström

Tog studenten i dag – nu ska han grillas av tidernas bäste

I dag tog Adam Axelsson (och hans flickvän, landslagsryttaren Emelie Aldenfalk, ser jag på Facebook och Instagram) studenten vid Alléskolan i Hallsberg. Stort i varje människas liv förstås, men som idrottare var ändå gårdagens besked ännu större. Att Axelsson från och med nästa år kommer att ingå i Norges sköyteakademi (ett privat norskt team som, likt de inom långloppskidåkningen, står vid sidan av det norska landslaget; en utveckling som tagit fart i allt fler sporter i grannlandet) har varit känt sedan en tid, men i går släpptes bomben: Att akademin från och med nu kommer att tränas av ingen mindre än Jeremy Wotherspoon, kanadensaren som är vida ansedd som den bäste skridskosprintern genom alla tider. Wotherspoon är enligt ett pressmeddelande redan på plats i Hamar för att bygga upp sin bas.
Wotherspoon vann världsmästerskapen i sprint (2×500 + 2×1 000 meter) fyra gånger 1999-2003 och tog totalt nio medaljer där, plus tre VM-guld över 500 meter och ett över 1 000 meter singeldistans och sammanlagt tio medaljer över 500 och 1 000 meter. Två av hans världsrekord står sig än i dag, det över 500 meter (34,03) och i sprintkombination (137,230 poäng). Ja, och så har han alla de sex snabbaste varvnoteringarna (400:ingarna) genom tiderna, med ett inofficiellt världsrekord på 24,32 sekunder. Enda smolken i kanadensarens långa karriär var att han aldrig lyckades fullt ut på OS. Som 22-åring, i Nagano 1998, tog han visserligen silver på 500 meter. Men 2002 ramlade han i starten, 2006 blev han bara nia och gick i exil på en avlägsen norsk ö, 2010 blev det en ny niondeplats och 2014 lyckades han inte ta plats i kanadensiska laget. Och nu ska han alltså träna bland andra Adam Axelsson.
som, tillsammans med norrmännen Odin By Farstad, Christer Skuterud, Martine Lillöy Bruun och Kristian Aabakken kommer att specialdrillas i ett sprintjuniorlag (även om Axelsson räknas som senior den kommande säsongen) med just Wotherspoon som ansvarig tränare.
Hade det inte varit så att Axelsson tog studenten just i dag skulle jag förstås ha ringt upp honom och snackat lite om det här. Men det får vi ta en annan dag. Håll i hatten och drick champagne med måtta, Adam! (Och nästa helg är det dags för honom att dra på sig cykelbyxorna igen.)

 

I dag kördes sista individuella distansen i mountainbikeorienterings-VM i Portugal, och även om det placeringsmässigt blev ett rejält fall framåt för Garphyttans Marcus Jansson (som blev 16:e) – som väntat när det äntligen var dags för långdistans – var avståndet till pallen en halv evighet. Upp till segrande ryssen Anton Foliforov nästan 13 minuter, till tredjeplacerade fransmannen Baptiste Fuchs över tio minuter. Ändå var Jansson med en jävla marginal bäste svensk, över 14 minuter för David Eberlén över en långdistans som uppenbarligen tog ut sin rätt. På ungdomssidan slutade Karlskogas Erica Olson på elfte plats, 17 minuter rån medalj och 27 från vinnaren. Även hon bäste svensk. Nu återstår bara stafetterna, och det är väl tveksamt om de svenska lagen räcker till där.

Helgens höjdare

1. Fröviloppet
Förra året vann Mikaela Kemppi med över två minuter medan Jakob Nilsson spurtade ned Kopparbergs långdistansvirtuos Johan Eriksson med fem sekunders marginal. Vilka som kommer till start över de tio ganska varierande kilometerna i Frövi i helgen vet vi inte (någon startlista finns nämligen inte publicerad), men klart är att Kemppi kan tjäna en 500-lapp på att ställa upp. Det är nämligen priset för att slå banrekordet hon själv satte i fjol. Det är också dags för tredje deltävlingen i Peppes trailcup, där Munkastigen trailrun och Bergslagsleden ultra ingår. I helgen är det dock Jättelångt, det 68 kilometer långa loppet från Grisslehamn till Norrtälje som står på programmet. Mig veterligen utan lokalt deltagande, eftersom Sara Richert strukit sig för att i stället gå på Miljöpartiets kongress. Och så är det ju Indalsledenloppet, förstås, en tävling jag velat springa i flera år.

2. Vätternrundan
Över 500 cyklister från länet ger sig i helgen ut på den 30 mil långa turen. Från mina hemtrakter finns profiler som gamle proffscyklisten Kjell Nilsson och draghundsvärldsmästaren Timo Silvola på startlinjen, och även om Örebroarna är lite mer svårsökta (de är nämligen långt över 300 och fastnar inte i sökfiltret på något vettigt sätt) lär det finnas en hel del profiler även där. Bibben Nordblom och Lotta Nilsson fortsätter ju sitt digra tävlande för att få upp formen inför Nice ironman om två veckor, och gör kanske den mest intressanta starten. Några riktiga topptidsattacker har jag inte hört talas om, men vi får väl se vad som händer.

3. Jukolakavlen
Har jag ju redan skrivit en hel del om här på bloggen. Vill ni läsa in er på herr– och damlagen finns laguppställningarna på länkarna.

Bubblare: För egen del blir det Degerforsklassikerns orienteringsmoment på söndag. Jag vann tävlingen både 2012 och 2013, och det är väl, frånsett ett kommunskolmästerskapsguld i orientering i nionde klass de enda tävlingarna jag någonsin vunnit, alla kategorier, och nu går jag för en tredje viktoria (men ärligt talat beror segerchanserna mer på eventuellt motstånd än något annat).

Andrea, Harald och Filip drillas av världsmästaren: "Fantastisk vecka"

Mycket orientering på bloggen på slutet? Jodå. Och här kommer lite till.
I dag blev det nämligen klart att de för trogna bloggläsare välbekanta namnen Andrea Svensson, Tisarlöparen som är en av Sveriges största talanger, och Degerfors Filip Jakobsson, som hittills haft sina största framgångar som skidorienterare, tillsammans med Hagabytalangen Harald Larsson, 18, får flyga till Schweiz för ett veckolångt läger i St Moritz 10–16 augusti – lett av bland andra dubbla världsmästaren Helena Jansson. Vad hon kommer att bjussa på?
– Det kan bli ganska många olika saker. Allt ifrån att hänga ut kontroller och följa upp de aktivas lopp, via rörlighetsträning och utbildning i första hjälpen, till hur man får i sig tillräckligt mycket mat. Jag har ingen ledarskapsutbildning, men jag har massvis av erfarenheter från olika mästerskap, säger Jansson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
– Det kommer att bli en fantastisk vecka där fokus ligger på utveckling, säger förbundskaptenen Susanne Wiklund Björk till samma sida.
För Andrea Svensson väntar dessförinnan JVM i Norge 4–10 juli. Men allra först helgens Jukola, där hon springer tredjesträckan för Tisaren.

A Lennart Julin, denne gigant bland idrottsstatistikernas giganter, presenterade i dag årets första, fullständiga sammanställning av de svenska årsbästalistorna över alla friidrottens ungdoms- och seniorålderskategorier. Några intressanta noteringar är att Josefin Gerdevåg visar fin bredd med 13:e-platsen på 1 500 meter och niondeplatsen på halvmaran (och hon har ännu högre potential i maraton, som hon inte kutat något i år, ännu), att Hälleforslöparen Louise Wiker alltjämt är Sverigetrea i maraton och 3,5 minuter snabbare (!) än VM-uttagna Lena Eliasson, att Tim Sundströms distriktsrekord just nu gör honom till Sverigefyra på 1 500 meter, att Jonathan Gustavsson toppar 800-meterslistan i P16-klassen och är en av endast två 16-åringar som gått under två minuter hittills i år, att William Fransson är trea på 5 000 meter i P19 (men det är bara tre som noterat resultat på distansen än) och att Esther Sandén Alin gått in F15-listan på 800 meter på åttonde plats (men har högre potential, förstås).

För övrigt verkar det bli dubbeltävling för undertecknad i helgen. Lördagen i en helt ny sport. Söndag i en gammal. Men mycket mer om det senare (till ert tveksamma nöje).

VM-sprintern äntligen segrare igen – i Brickebacken

Senast fick han stryk av Daniel Attås och Ville Johansson. Men på onsdagskvällen blev Martin Regborn kung av Örebro igen. Den nyuttagne VM-sprintern visade ingen pardon när andra deltävlingen av tre i Sommarsprinten (den första var DM) avgjordes runt Brickebackens IP. Regborn kutade de tre kilometerna (fågelvägen, alltså) och plockade de elva kontrollerna på 12.05. Var snabbast på elva av tolv delsträckor (tvåan, samme Ville Johansson som retsamt smet före senast, var totalt distanserad med 49 sekunder eller nästan sju procent, men en sekund snabbare från sista kontrollen till mål). Tomas Hallmén trea, 2.12 bakom, Per Eklöf femma, slagen med 2.20. Så ska en slipsten dras, typ.
I damklassen visade Beata Falk, juniorvärldsmästaren som upphörde med elitsatsningen efter senior-VM-debutåret 2010, att hon fortfarande hittar runt. Tog segern 33 sekunder före Hagabyklubbkompisen Elin Vinblad på en kilometertid som bara matchades av fem herrar. Tisarens Rebecka Nylin trea.
I sommarsprintens sammandrag delar Regborn och Vilel Johansson ledningen på herrsidan medan Elin Vinblad tagit ett stabilt grepp om damklassen. En sjundeplats i finalen, Örebro city sprint på midsommarsöndagen (säger man så?) räcker för att säkra totalsegern.

I mountainbikeorienterings-EM får Garphyttans Marcus Jansson inte till det efter den inledande fjärdeplatsen i mixedstafetten. Onsdagens medeldistans bröt han (bäste svenske herre blev David Eberlén på 47:e plats …), och nu återstår bara långdistans och stafett. Karlskogas Erika Olson 15:e i ungdoms-EM.

I tredje deltävlingen i lokala rullskidscupen Moto-Eagle Tour tog Olivia Hansson tredje raka segern, och Robert Brundin den andra raka efter en inledande andraplats. En 14 kilometer lång etapp i Fellingsbrotrakten med individiuell start som Brundin avverkade på 29.18 (tvåan Daniel Olsson fem sekunder långsammare) och Hansson behövde 31.36 för (ensam startande). Jag hoppas Olivia anmäler sig till sommarens SM-vecka, som en viss annan skidåkare redan gjort.

Min egen träning? Jo, tackar som frågar. I dag sprang jag för första gången sedan Oppebylöpet för snart en månad sedan (och smärtfritt för första gången på 2,5 månader) milen. Dock uppstyckat i två femkilometerspass med en cykelvända emellan, för att åstadkomma ett långpass och för att inte skapa för hög påfrestning. Men det går framåt. Och på söndag blir det faktiskt lite orientering (!).

Laddar för VM – med Jukola: "Springer förstasträckan"

I går kom VM-uttagningen – i morgon drar hela orienteringsvärlden till Finland. Där avgörs nämligen Jukolakavlen i helgen, världens största orienteringsstafett (ja, till och med större än Tiomila).
OK Tisaren har båda sina nyuttagna VM-stjärnor med. Dubble världsmästaren Matthias Kyburz springer sistasträckan för herrarna medan Lilian Forsgren tar hand om förstasträckan i damlaget.
När Tisaren blev elva förra året sprang Bettina Aebi (som bytt klubb till OK Linné) förstasträckan, Andrea Svensson andra, Forsgren tredje och numera landslagspensionerade superstjärnan Simone Niggli slutsträckan. Niggli får förnyat förtroende medan Andrea får ta tredjesträckan och Lovisa Persson sätts in på andra (hon sprang förstasträckan i andralaget i fjol).
– Första och sista sträckorna är längre (åtta respektive nästan nio kilometer mot cirka sex kilometer på sträcka två och tre), så det är egentligen mest därför vi valt att ha mig och Simone där. Dessutom går Jukola väldigt snabbt om man jämför med Tiomila, det gäller att vara med från början eftersom det inte finns så stora möjligheter att hämta upp någon tid. Vi siktar på topp tio, det är ingen omöjlighet, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
I herrlaget ska Jonas Mathys, Daniel Attås, Matthias Merz, Johan Aronsson, Jonas Merz och Oskar Andrén fixa ett schysst upplägg för Kyburz inför sistasträckan. Andra- och tredjelag kan ni spana in här.
Även Hagaby har en VM-löpare på herrarnas sistasträcka, medan KFUM Örebro har en för bloggläsarna välbekant profil på förstasträckan. Även Filip Dahlgren (för Lidingö), OK Tylöskog och OK Milan finns med i Finland. Har jag missat ytterligare något länslag?
För övrigt borde jag ju redan för flera dagar sedan ha följt upp det här blogginläggets notering om Oskar Andrén med hans nästa DM-äventyr i Värmland. För redan två dagar efter 5 000-metersloppet sprang Andrén orienteringens sprint-DM i Värmland – och vann (återigen utom tävlan, förstås). Andrén (som ju tog brons bakom Attås och Regborn på Örebro läns sprint-DM) var 13 sekunder snabbare än Södertälje-Nykvarns Ludvig Eriksson (också han utom tävlan) och 1.13 före DM-guldmedaljören Johan Wikström, Tyr. Karlskogas kvickfotade veteran Per Jansson, Djerf, tog DM-silver. Linda Take, ex-karlskogingen, gjorde för övrigt precis som på 5 000 meter och tog ett nytt DM-tecken i överlägsen stil, 1.13 före Tyr-polaren Lovisa Martinsson.

Förbundskaptenen: Därför valde jag Lilian före Alexandersson

9.00 i morse släpptes den så till slut, den svenska VM-truppen i orientering. Åtminstone för mig (ja, det vet ju ni som läser bloggen) var det en skräll att Martin Regborn fick en plats efter de senaste veckornas uteblivna topprestationer. Och att Lilian Forsgren ”bara” får springa mixedsprintstafetten i sitt första VM (men väljs före de båda svenska superstjärnorna Tove Alexandersson och Helena Jansson) var också en överraskning. I eftermiddags ringde jag upp förbundskapten Håkan Carlsson och frågade om det. Men också om varför han inte tog med Filip Dahlgren till VM trots en uppåtgående formkurva efter vinterns skadehelvete.

– Det var nästan en bonus att Filip fick komma med på världscupen med tanke på hur hans läge var några månader tidigare. Men han har gjort ett jättebra jobb med rehaben efter alla problem i vinter, skött sig jättebra. Han är i princip tillbaka i gammalt gott slag nu, men konkurrensen i långdistanslaget är väldigt starkt, och resultatet i världscupen (en 17:e-plats som bäste svensk) räckte helt enkelt inte till, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Martin Regborn får däremot en plats trots svajiga resultat, hur har du resonerat där?
– Martin har stor potential, och var nära att få till det riktigt, riktigt bra på VM förra året. Han blev 15:e då men låg topp tio med bara några kontroller kvar. Några av de löpare som var före honom på VM-uttagningen i lördags (Gustav Bergman, William Lind och Olle Boström) kommer bara att springa skogsdistanser på VM, och räknar man bort dem var han näst bäste svensk där. Martin har valt att fokusera på sprint, och jag tycker att han förtjänar VM-platsen väldigt väl.
Är det du som vill dela upp VM-laget i en sprint- och en skogsdel?
– Ja, lite så. Vi vill att löparna ska få en möjlighet att fokusera och bli riktigt starka på de olika underlagen. Det är ett pussel vi försökt lägga. I Martins fall ger vi honom nu chansen att verkligen fokusera på stadsmiljöer och hårt underlag.
Vad har han för potential?
– Det är jättetufft på VM. Schweiz och Danmark har jättestarka sprintlag, det finns någon riktigt bra fransman och så har vi de andra svenskarna. Men om allt stämmer har han potential att bli tia eller ännu bättre. Det viktigaste är att han fokuserar på att göra riktigt bra lopp. Kvalet är steg ett, sedan är det en vilodag före finalen. Kvalet går i en förort, ett bostadsområde, som inte är några konstigheter. Men finalen går i lite småstad (Forres) på vad vi tror är ett ganska litet område, med en strörre huvudgata och små, smala gränder som det gäller att vara noggrann för att pricka in i hög fart.
Lilian Forsgren är bara uttagen till mixedsprintstafetten, hur tänker du där?
– Lilian hade prickat formen bra till världscupturnén förra veckan och är ganska allround. På slutet har hon varit allra vassast i sprint. Hon var ju tvåa av svenskorna i observationstävlingen i Säter och när hon var fjärde bästa svenska i världscupen lördags hade hon ett ännu bättre lopp på gång, hon missade väldigt mycket på första kontrollen och sprang fort efter det. Hon har en hög potential, och gjorde ett väldigt bra jobb på förstasträckan i världscupsegern i lördags.
På sista sträckan stoppar du in Lena Eliasson nu. Hur tänker du när du väljer henne och Lilian före namn som Tove Alexandersson (världens bästa orienterare just nu, möjligen i konkurrens med Judith Wyder, med nio VM-medaljer på meritlistan) och Helena Jansson (13 VM-medaljer på cv:t)?
– Tove springer alla övriga distanser och det skulle bli ett för tufft program för henne om man slängde in sprintstafetten också. Och Helena satsar på skogsdistanserna det här mästerskapet, det är det hon kunnat träna till med sina fotproblem. Att hon sprang sprintstafetten i fredags berodde på att den gick på mjukt underlag, i Skottland blir det asfalt. Så det här känns som det bästa laget utifrån de förutsättningar som finns.
Är Forsgren aktuell för fler distanser, som reserv?
– Ja, Lilian är väldigt allround och har visat bra resultat på alla typer av tävlingar. Hon är med i laget också för att kunna vara ersättare på andra distanser. Är hon i form kan hon springa både skog och sprint.
Hur ser uppladdningen ut inför VM?
– Vi åker på ett knappt veckolångt läger i Skottland den 1 juli, men många av löparna kommer stanna kvar längre. Vi åker till samma boende som vi har på VM, strax utanför Inverness, och kommer att träna i relevant terräng. Så här brukar vi alltid göra, åka iväg tillsammans, bygga lagkänsla, sätta allt det praktiska, testköra det som väntar och få bra träning.
I morgondagens NA, papperstidningen (som alltid går att köpa som e-tidning på na.se), kan ni läsa intervjuer med både Lilian Forsgren och Martin Regborn.
Ytterligare en ”länslöpare” blev för övrigt VM-klar på tisdagen: Den dubble världsmästare Matthias Kyburz (som efter helgens övningar toppar totala världscupen), som tävlar för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, är uttagen till fyra av fem distanser, allt utom den individuella sprinten, för sitt Schweiz.
Marcus Jansson, Garphyttekillen i mountainbikeorienterings-EM, fick nöja sig med en 35:e-plats i tisdagens sprint, men var i varje fall näst bäste svensk. 2.47 bakom segrande esten Lauri Malsroos, 2.19 från pallen, 31 sekunder bakom lagkompisen Linus Karlsson Mood på 30:e plats. I morgon är det dags för medeldistans, och för Jansson tror jag att det är ”ju längre desto bättre” som gäller. Karlskogas Erica Olsson blev för övrigt 19:e i sprinten i ungdoms-EM.
Varför jag inte skrivit något om Vätternrundan-veckan som dragit igång i Motala, undrar kanske någon. Tja, därför att jag fortfarande väntar på att någon av sidorna som brukar sammanställa resultatlistor (det görs ju inte officiellt, eftersom Vätternrundan är ett motionsevenemang och ingen tävling) ännu inte levererat från Tjej- eller Halvvättern. Och det är ju resultat man vill ha!

Tappade EM-medalj – med åtta sekunder: "Ett litet misstag"

Garphyttekillen Marcus Jansson, 23, som fortfarande tävlar för Garphyttans IF men numera bor och pluggar i Linköping, har onekligen tagit stora steg framåt till den här säsongen. Vid EM i mountainbikeorientering i maj i fjol hade han placeringsraden 34-35-78 över de individuella distanserna, var tia i stafetten och inte uttagen i mixedstafettlaget. När årets EM, som i princip bjuder lika tuff konkurrens som ett VM, inleddes i portugisiska Idanha-a-Nova på måndagen fick Jansson som ensam svensk herre köra mixedstafetten – och han var bara åtta sekunder från medalj.
Till saken hör förvisso att han blev lite av en syndabock också, då Cecilia Thomasson skickade ut honom som trean på fjärde och sista sträckan (åkarna kör två var) och Marcus själv körde upp sig till andraplatsen på den första av tre looper på sistasträckan. Det som sedan hände berättar han själv om i en artikel på Svenska orienteringsförbundets hemsida:
– Sedan gjorde jag ett litet misstag på mittslingan, då kom Finland ikapp och tjecken hade kort gaffling samtidigt som han körde riktigt bra så då smet han förbi. Vi (Marcus och finländaren Jussi Laurila) såg varandra hela vägen även om vi inte hade samma kontroller. Men vid näst sista kontrollen var han före mig in, och när jag stämplade fick han ett försprång som jag inte kunde hämta in på den korta sträcka som var kvar, säger Jansson till förbundet.
I mål var Laurila åtta sekunder före Jansson och knep bronset. Tjecken Jiri Hradil spurtade ifrån och var hela 42 sekunder före finländaren. I täten var Frankrike helt i särklass, vann med nästan två minuters marginal.
Jansson väljer dock att se det positiva i de stora framsteg han gjort, och ser med tillförsikt fram emot veckan som fortsätter med sprint i morgon, medeldistans på onsdag, långdistans på fredag och stafett på lördag.
–  Jag tycker att detta var ett positivt besked, det är klart att det är lite surt när det var så nära medalj. Men jag tycker att vi ska vara nöjda. För egen del var det en bra start på veckan, säger han till förbundets hemsida.
I ungdomsklassen, där mixedstafetten har inofficiell mästerskapsstatus, var Karlskogas Erica Olson, i par med Gustav Johnsson, aldrig nära att hota om pallplatserna. Till slut drygt sju minuter bakom, på sjätte plats.

 

Emilia Fahlins brittiska stall Wiggle-Honda har nu fått ut racerapporten från gårdagens världscuplopp, som alltså slutade med en andraplats för italienska spurtesset Elisa Longo-Borghini, och precis som jag misstänkte fanns en del smått lyriska ord om Fahlins insats (det brukar nämligen göra det, hon är en väldigt uppskattad hjälpryttare och det var inte för inte som sportdirektören ville ha med henne i laget trots sjukdomsbekymren som nu tvingar henne till ett längre uppehåll).
”Flera gånger hade Chloe Hosking och Emilia Fahlin täten i klungan uppför Manayuk wall (monsterbacken som passerades sex gånger med målet på toppen sista gången), och höll på så sätt sina lagkompisar i täten och borta från trubbel”, skriver teamet.
Longo-Borghini säger själv:
– Emilia lyckades få fram mig och Giorgia (Bronzini) i rätt position varenda gång före Manayunk wall, hon var verkligen stark.
Efter fullgjort jobb valde Fahlin att kliva av, med sjukdom i kroppen fanns ingen större anledning att kämpa på när dagsverket ändå var avslutat.
I dag åkte hela stallet vidare till Richmond för att inspektera höstens VM-banor.

 

Race for heroes har äntligen fått upp en resultatlista, där det visar sig att Danny Hallmén blev 19:e man till slut. Han ledde efter paddlingen (inget annat att vänta av en gammal landslagsman) och var i det läget nästan två minuter före Emil Dahlqvist som till slut tog hem segern. Men i cyklingen tappade Danny snudd på halvtimmen jämfört med Dahlkvist och över den avlsutande löpningen (med inslag av hinderbana) var han kvarten långsammare än segraren (och åtta-tio minuter långsammare än övriga täten). Dahlqvist vann på 3.51.14, över fem minuter före de båda andra som gick under fyra timmar. Danny i mål på 4.35 efter att ha fått två minuters tidstillägg (oklart för vad). Oklart också varför det inte blev något quadrathlon-VM för Danny i helgen, som han från början hade tänkt. Borde helt enkelt ta ett snack med honom, men i dag råkar jag vara ledig … (Tysken Thoralf Berg vann hur som helst långdistans-VM i quadrathlon före tjecken Leos Rousavy och spanjoren Enrique Peces).

 

Hittade för övrigt till slut tävlingen där Josefin Gerdevåg säsongsdebuterade på 1 500 meter i helgen. Vi snackar Sayo i Sollentuna, och Gerdevåg noterade 4.37.81 utan konkurrens. William Fransson vann herrarnas 1 500 på säsongsbästat 4.17.87.

Fahlins sista lopp gav ny världscuppall

Emilia Fahlin körde i dag sitt lopp på ett bra tag, får man förmoda, eftersom Örebrocyklisten nu en gång för alla ska ta itu med sina ständigt återkommande sjukdomsbekymmer i allmänhet och det senaste halvårets efterhängsna akuta och kroniska bihåleinflammationer i synnerhet. Hur det gick? Tja, hennes brittiska stall Wiggle-Honda lyckades inte ta tredje världscupsegern på sex lopp den här säsongen på den osedvanligt tuffa banan med mål på toppen av en backe som är mer av en vägg (den heter Manayunk wall). Men nästan. Elisa Longo Borghini, som vann Flandern runt i ensam utbrytning i våras, fick ge sig mot brittiska OS-silvermedaljören Lizzie Armistead precis före toppen, men tog andraplatsen. Det där skedde för mindre än en halvtimme sedan, så någon resultatlista har jag ännu inte sett och än mindre har Wiggle-Honda hunnit författa någon pressrelease, men jag förutsätter att Fahlin som vanligt var högst delaktig i förarbetet.
I världscupens medeldistans i Munkedal blev Lilian Forsgren i dag inslängd som reserv i det svenska världscuplaget. Kanske inte helt ultimat för att prestera att ha tre urladdningar på fyra dagar i kroppen, men Fahlin höll ihop hyggligt. Gjorde tre halvminutsbommar enligt det officiella analysverktyget och fem minuter bakom överlägsna Helena Jansson, drygt tre bakom resten av topplöparna. Nu blir det en spännande väntan på VM-laget. Vilken dag den tas ut är inte offentliggjort, men det blir under den kommande veckan.
Tim Sundström valde 800 meter på Folksam challenge i Uppsala, men orkade inte med i spurten. 1.54.46 gav en sjätteplats i heatet, åttondeplats totalt, dryga sekunden över personliga rekordet. Josefin Gerdevåg twittrar om att hon sprungit säsongens första 1 500-meterslopp utomhus också. 4.37, som tar henne in på topp tio-listan genom tiderna i distriktet (hon hade ingen tid registrerad på 1 500 ute tidigare). Har dock inte lyckats klura ut var hon sprang …
I KFUM:s multisporttävling blev Per Eklöf och Henrik Eknor enda lag under två timmar när de korsade mållinjen på 1.56.14, exakt fem minuter före Rasmus Bengtsson och Jerker Lindskog. Trefaldige olympiern Johan Röjler, i par med Peter Knobach, blev trea, drygt tio minuter bakom.. Emma Arland och Anna Kero vann en tuff tätstrid i damklassen med bara 50 sekunders marginal efter över 2,5 timmars tävlande. De tog över ledningen med bara minuter före mållinjen, efter att Pernilla Wedin och Maria Kaivanto varit i ledningen från start (ett tag med över sju minuter). Sofie Gustavsson och Jonas Evaldsson vann en ännu tätare mixedklass bara elva skunder före Katja Nyström och Peter Jellvert. Resultatlistan här.