Racerapport: Säfsen sommarbackyard 2019

Det tog några dagar att komma igång och börja skriva den här racerapporten. Orsaken är att jag gått igenom ett antal olika faser efter loppet. När jag klev av var jag rätt nöjd med min prestation. Bara några timmar, och dagar, senare var var jag rejält missnöjd. Nu har jag försonats.
Säfsen sommarbackyard bjöd på den finaste backyard ultra-bana jag någonsin sprungit, med runt 85 procent stig runt tjärnar och genom fina skogar, och som vanligt gick det ut på att springa 6 706 meter varje timme, med start varje heltimme, så många timmar som möjligt.
Grejen den här gången var att kroppen kändes väldigt bra, jag var pigg i knoppen (en väsensskild känsla mot då jag bröt ihop av sömntrötthet i Örebro i maj), men att jag ledsnade på själva formatet. Jag tröttnade på att springa runt, runt, och redan efter runt 15 timmar bestämde jag mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra (det har var sjätte gången jag verkligen ”tävlade” i tävlingsformen, jag har också ställt upp i fem lopp som träning), men jag beslutade mig också för att avsluta med ett personbästa (göra mer än 25 timmar) och att försöka ta tredjeplatsen bakom ”omöjliga” Daniel George (som mycket riktigt vann på 35 varv) och Andreas Falk (tvåa på 34). Målet när jag gick in i tävlingen var ungefär detsamma: Jag siktade på tredjeplatsen och jag vill ”inte vara nöjd efter 26 varv” då jag nått mitt backyard ultra-rekord (jag ville inte begränsa mig till att persa utan köra med ”öppen sluttid”).
Nå, jag gjorde som vanligt att jag använde de första varven till att lära mig banan, och sedan la jag upp ett koncept över var jag ville gå och var jag ville jogga (man har drygt åtta minuter och 55 sekunder på sig till varje kilometer för att komma runt, och jag tycker att det är optimalt att springa varven på runt 53 minuter vilket ger 7.55 per kilometer. För att inte hamna bakom långsamma löpare och hindras från att lägga upp mina varv själv, och eftersom jag ogillar att gå i början av varven, började jag med att springa på den inledande grusvägen. I övrigt höll jag mig strikt till att gå på grusvägarna och jogga på stigarna (med undantag för de fyra korta ”gåbackar” jag utsett). Det höll jag sedan loppet igenom, förutom under de sex varven med pannlampa då jag även joggade på en av de kortare grusvägarna eftersom tempot i skogen sjönk naturligt i mörkret.
Så förlöpte loppet, timme efter timme. Emellanåt hade man någon att prata med, oftast faktiskt inte. Inte ens i början hamnade jag särskilt ofta tillsammans med andra löpare, och i slutet inte alls, vilket säkert bidrog till tristessen.
Jag räknade ned mot 24:e varvet, som jag tänkte skulle kännas lätt (24–25–26 var ju dygnet–tangerat pers–nytt pers, så det borde gå okej) redan efter 15 timmar, och det gjorde att det blev drygt. Hittade inga kortare mål, utan tänkte bara ”nio timmar kvar”, ”åtta varv kvar”, ”bara sju kvar till dygnet” …
Supporten var toppklass (mamma, pappa och hela familjen), och jag fick precis vad jag ville ha att käka, och när jag började känna av benen lite grann kom Maria med en massagemaskin och återuppväckte dem inför varv 22 och 24. De kändes som helt nya, och de varven var oerhört mycket mer behagliga.
Men jag var less på att springa runt, runt. Utvalda delar av den vackra banan blev ren tristess. Andra gick väl fortfarande an. Men jag var inte sugen på att fortsätta.
När jag väl hade persat efter 26 timmar och fortsatt ett till sa jag till Maria att jag bara skulle fortsätta varv för varv så länge jag tog placeringar. Krister Hägg bröt som femma i starten av det 28:e, så det sprang jag klart. Förre Bergslagsleden-rekordhållaren Filip Andersson var också nära att bryta på väg ut på 28:e. Ja, han tackade faktiskt för sig men blev utmotad på banan igen. Så ut på 29:e sprang jag upp bredvid Filip och frågade om han ville bryta tillsammans med mig, han såg ärligt talat betydligt mer sliten ut än jag, men han ville inte dela tredjeplatsen utan tävla om det. Därmed skulle jag inte ta någon placering på det varvet, och jag beslutade mig för att bryta. Sprang ändå drygt en kilometer och funderade på om jag ändå skulle fortsätta. Men jag räknade med att Filip inte ville sluta på 30:e heller, så då skulle jag behöva göra minst tre varv till för att få den där tredjeplatsen. Och jag var döless. Så nej, drygt en kilometer in på varvet klev jag av. Och var nöjd med perset. 28 timmar.
Bara några timmar senare, och framför allt dagen efter – i måndags – började loppet gro på mig och jag var rejält besviken på mig själv. Varför klev jag av när jag hade pallplatsen inom räckhåll? Varför utmanade jag inte Filip? Jag var trots det långsamma förfallet som en backyard innebär inte särskilt mycket mer sliten efter 28 timmar än efter 18, och jag var pigg i knoppen (jag gick inte och la mig förrän i vanlig tid på kvällen) och jag höll samma varvtider runt 53 minuter (så jag hade, om jag hade velat, stort utrymme för att sakta tempot). Kommer jag någonsin få chansen att ta en pallplats igen? Kommer jag någonsin vara så nära att springa 20 mil på tävling igen (jag var två varv ifrån)? Jag valde helt frivilligt att vika ned mig mentalt trots att allt i grunden kändes bra (när backyardkonceptet kom till Sverige 2015 trodde jag att det skulle vara en disciplin som skulle passa mig, eftersom jag ansåg mig ha bättre pannben än ben, men sanningen att säga sex försök senare är att det nog snarare är tvärtom – mina ben är starkare än mitt huvud; jag har aldrig brutit ett backyardlopp ute på banan – på grund av att jag inte kommit runt ett varv eller för att jag blivit skadad – utan alltid gjort det inne i depån på grund av att jag inte vill springa mer).
Ytterligare några dagar senare har jag i varje fall försonat mig med loppet. Man ska vara nöjd med att ha persat, även om det hade kunnat bli ännu längre. Och jag var trots allt less i 13 timmar, det kanske räcker. Man ska ju inte springa slut på sig mentalt. Och att jag klev av i tid innebär också att jag återhämtat mig snabbt, jag körde ett rätt hårt crossfitpass redan på onsdagen och sprang igen på torsdagen. Och det här var trots allt inget av mina stora mållopp den här säsongen.
Men en liten tagg i hjärtat kommer alltid att sitta kvar efter Säfsen sommarbackyard 2019.
Om jag kommer att hålla mitt löfte att aldrig mer tävla i backyardlöpning? Det vet’e fan. Jag har faktiskt redan blivit sugen igen. Minnet är som hos en guldfisk, och just det är ju det allra viktigaste när man springer backyard.

Jonas Brännmyr
Finaste backyardbanan man sett, stig klippt med gräsklippare och sopad (!) inför loppet. Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Swedish alpine ultra 2019

Vilken natur, vilken upplevelse, vilket lopp! Sedan jag sprang Sweden skyrace 2014 har jag längtat tillbaka till den lappländska fjällvärlden, och drömt om att springa tävling där igen. Swedish alpine ultra grundades ju redan 2011, men först förra året fick jag på allvar upp ögonen för loppet, och när jag fick en startplats förvandlades det till årets största mållopp. Det var den här lördagen i juli jag verkligen ville prestera.
Men: Först måste jag säga något om själva naturen. Det 106 kilometer långa loppet har start i Nikkaluokta (man kör rakt västerut från Kiruna tills man precis når kommungränsen mot Gällivare, där vägen tar slut och ett rött kapell med vidunderlig utsikt och en mindre turistanläggning utgör hela byn) och passerar Kebnekaises fjällstation på vägen mot Singistugorna, där man kommer upp på Kungsleden (efter 35 kilometer) och springer den rakt norrut till dess egentliga startpunkt i Abisko, där målet är (ett helt väglöst land, så det är omöjligt att bryta och lika svårt att vara publik). När årets lopp startade åtta på morgonen var termometern redan på väg förbi 20-strecket, himlen var klarblå och när leden går ner nära Láddujavri efter några kilometer låg sjön spegelblank. Magiskt! När man kommit ut ur björkskogen vid Kebnekaises fjällstation, efter knappt två mil, och hela fjällvärden öppnade sig framför en med Singičohkkas stup till höger och och Liddubáktis branter vill vänster och vattnet och leden låg öppen däremellan … Jag trodde först att jag hade börjat frysa i högsommarvärmen, men jag hade bara fått gåshud av hur vackert det var.
Senare under loppet kom utsikten från Tjäktjapasset, bron över Alesätnos turkosa vatten precis före Alesjaurestugorna, vattenfallet ned mot Rádujávri … Ja, det fanns fullt av naturupplevelser.
Men, det här är en racerapport, så tillbaka till tävlingen: Jag hade på förhand blivit uppskriven som en av förhandsfavoriterna (på herrsidan, att jag inte skulle rå på Anna Carlsson stod förstås klart) av ultramarathon.se, och eftersom jag själv hade dålig koll på de andra i startlistan tänkte jag att det kanske stämde. I sådana fall skulle det hur som helst bero på bristande konkurrens, inte på att jag skulle prestera någon topptid (ett par timmar över gällande banrekord 11.05 vore riktigt vasst och en tid ned mot tolv timmar rena drömmen).
Hur som helst hade jag lånat böcker på biblioteket, googlat runt, läst racerapporter och pratat med folk för att få en bild av banan. Enda problemet var att alla hade olika bilder (beroende på deras egen bakgrund, förmodligen), så jag fick pussla med de informationsbitar jag hittade, och la ihop en strategi för hur jag skulle ta mig an loppet. Kvällen före beslutade jag mig för att hänga på herrtäten till Kebnekaises fjällstation om det inte innebar att jag behövde gå över 85 procent av maxpuls. Högt för att vara inledningen av en ultratävling, men jag av det jag läst ”visste” jag att banan därefter skulle bli mycket mer svårsprungen och att farten därmed skulle dämpas.
Nå, på startlinjen visade det sig att 2017 års vinnare och 2018 års tvåa (sex minuter bakom brorsan Jonas) Tobias Johansson efteranmält sig, och han har helt annan kapacitet och drog iväg direkt. Anna la sig som tvåa och jag som trea, men jag tyckte det kändes väldigt kontrollerat och hamnade vid något tillfälle före, och så växeldrog vi lite (under tystnad, jag tror Anna hade musik i öronen). Andreas Bohman kom upp efter några kilometer, och så var vi tre som turades om. Någon kilometer före Kebnekaise måste Andreas ha släppt, för plötsligt var han inte med längre, och sedan började Annas tempo göra att min puls gled mot höga 80, så jag släppte i min tur iväg henne (och såg henne aldrig mer, trots uppskattningsvis 15 minuters felspringning vann hon med 65 minuters marginal till tvåan, herrsegraren Birger Andersson).
Jag kände mig fräsch (hade absolut ingen superdag benmässigt, men en bättre medeldag och därtill en mage som verkligen samarbetade), trots den relativt hårda starten, vid Kebnekaise. Och nu skulle jag ju börja få ta det lugnare! Jo, pyttsan. Sista halvan av öppningen hade det varit rätt stenigt (tänk: ofta svårt att veta om man får ned fötterna mellan stenarna eller om man ska hoppa uppepå, varje steg måste planeras), och jag trodde det skulle bli mycket värre nu = lägre tempo, vila. Men inte. I stället blev det mer lättsprunget igen. Snabb, fin fjällterräng (och samtidigt banans vackraste vyer!). Fick ställa om huvudet och mata på. På en klipphäll satt Tobias Johansson och hejade, berättade att hans onda fot inte höll och att han klivit av. Jag beklagade (vilken härlig fajt det kunde ha blivit mellan honom och Anna!) och konstaterade att jag var i ledningen i herrklassen.
Halvvägs mot Singistugorna, 35 kilometer in i loppet (16 efter Kebnekaise), kom Johanna Gelfgren upp och passerade. Jag la mig bakom och pratade en liten stund, men hon hade för mycket sprutt i benen, så snart tvingade jag mig själv att slå av på takten och släppa även den ryggen.
Efter Singi blev det ”äntligen” stenigare, men samtidigt började min hårdare start och lite tveksamma energistrategi att ta ut sin rätt, och en tredjedel in i loppet kom jag in i en riktig svacka. Energin var något jag nästan hade glömt bort inför loppet (jag brukar äta det som finns på energiborden i depåerna, och det var längesedan jag sprang ett osupportat lopp), så jag improviserade dagen före och plockade ihop 300 gram choklad plus sportdryck (1,5 liter i väskan från start, pulver till 1,5 liter till att blanda i ordning i någon bäck; plus en handhållen flaska för att kunna dricka vatten ur bäckarna hela tiden) toppat med åtta koffeintabletter (inte för toppning utan en dos som motsvarar min normala kaffeförbrukning) och ett par resorb att blanda i den handhållna flaskan (därtill hade jag spontanköpt tre små gels – något jag aldrig tidigare använt – för nödfall, och jag klämde faktiskt två av dem efter tio respektive tolv timmar), men nästa gång jag springer en liknande tävling kommer jag nog tänka igenom energibiten en gång extra.
Några kilometer efter Singi, när svackan var djup, kom Birger Andersson, Mikael Windahl och Andreas Kyrk – tre ultralöpningsdebuterande arbetskamrater från Markstridsskolan utanför Motala – upp. Men inte nog med att orken tröt – jag hade precis fått slut på vatten i flaskan samtidigt som slangen till väskan tjorvat igen, så jag kunde bara hänga deras ryggar och få lite draghjälp i några minuter innan jag tvingades stanna vid närmaste vattendrag. Uppe på banan igen såg jag när de passerade ett riktmärke i fjärran och mätte min egen tid dit: Jag var redan över tre minuter bakom. Hej svejs!
Drygt tolv kilometer från Singi till Sälkastugorna tog över 1,5 timmar, vilket säger en del om benen och minst lika mycket om terrängen som nu var stenig av en typ jag – som gått rätt mycket i bergen – inte kan erinra mig att påträffat förut. Det var rejält svårt att hålla något sorts löpsteg. Jag hade nu kastat ut allt jag läst på om loppet ur hjärnan och tog två minuter till att fråga stugvärden i Sälka, som stod ute på gårdsplanen (det var mitt enda stopp bortsett från vattenpåfyllning och kissning under hela loppet) om hur resten av banan egentligen gestaltade sig. Samtidigt såg jag Anton Mikko och Fredrik Engström (två kompisar som sprang ihop, ännu en ultradebutant plus en comebackande ultralöpare) närma sig bakifrån. Efter Sälka är det fortsatt stenigt, och grabbarna kom ikapp. Sedan växlade positionerna lite, och vi pratade lite när vi hamnade tillsammans. De gick i minsta motlut, jag försökte hålla en jämn fart med en kropp som fortfarande var i svackan (kanske er huvudet än kroppen nu?).
En bit efter Sälka kommer banans enda egentliga stigning (trots att man springer mitt bland Sveriges högsta fjäll är det väldigt platt med bara lite över 1 500 höjdmeter att plocka på nästan elva mil!), upp till Tjäktjapasset (Kungsledens högsta punkt med sina 1 150 meter över havet, vilken också markerar halvvägs i loppet). Fredrik och Anton var 100 meter före mig in i stigningen, men jag älskar ju uppförsbackar och visste att det här var den sista riktiga i hela loppet, så jag drog på (inom rimlighetens gräns). Uppförsbenen var på plats, och jag passerade och kunde börja nedstigningen över klapperstensfält på andra sidan toppen med lite marginal. Precis efter stigen mot Tjäktjastugorna, några kilometer nedanför, tuffade de dock om igen, och jag tackade för mig och önskade dem god tur.
Nu var jag alltså nere på åttonde plats i tävlingen, som sjätte herrlöpare, och började tappa tron på en tid under 14 timmar. Det kändes rätt hopplöst jämfört med vad jag hoppats på några timmar tidigare, och jag tror att det gjorde att det gick långsammare än det hade behövt göra. 13,2 bitvis rätt steniga, men också väldigt välspångade, kilometer från Tjäktjastugorna till Alesjaurestugorna kändes nog jobbigare än de var, och tog längre tid än det borde gjort: Nästan 1.50. Efter Alesjaure började det regna, några åskknallar hördes i fjärran, tävlingstiden passerade nio timmar och Eva Öhlund (orienterare från Jönköping som aldrig sprungit så långt innan) skuttade förbi på ben som såg oförskämt fräscha ut (i fjärran fick jag plötsligt syn på Fredrik och Anton för första gången på länge, och såg att Eva snart var på väg ikapp dem också). Jag la en plan för att klara 14 timmar, någon sorts personlig skamgräns: Om jag håller tempo som på en backyardtävling (6,7 kilometer i timmen) kommer jag klara de 20 kilometerna till Abiskojaurestugorna på två timmar och därmed ha två på mig för de sista 15 kilometerna till mål, oavsett vad de innebar.
Det gick fortsatt rätt tröstlöst på Alisjávris mjuka stranddynor, men när man till slut lämnade sjön fick jag syn på en löpare i fjärran. Vem kunde det vara? En svart prick först, tänkte att det borde vara någon av ultradebutanterna som tröttnat. Samtidigt kände jag att kraften i kroppen började rinna tillbaka, och lite jakt är ju alltid trevligt efter att ha ägnat de senaste sju timmarna åt att tappa löpare efter löpare.
Mot slutet av det långa skråpartiet runt Gárddenvarri kom jag så nära att jag såg att det var Eva, som mattats, och när vi äntligen kommit runt berget och banan öppnade sig i en hallelujaartad, helt stenfri nedförslöpa (som dock var hal av regnskuren i kombination med att jag sprang omönstrade asfaltsdojor – som dittills fungerat perfekt, ska tilläggas) var jag till slut ikapp. Tog min andra och sista gel, fixade drickan för slutet och tappade Eva igen, men passerade ändå Abiskojaurestugorna inom den tidsram jag satt upp för mig själv (ja, med elva minuters marginal) och bestämde mig för att satsa på att gå under 13.30.
Nästa gång jag kom upp i Evas rygg gick jag därför om, fortsatte hålla fart och var snart själv. Vred upp tempot successivt, så mycket jag vågade. Klockan fick slut på batteri, men nu gick jag ändå bara på känsla. Slog tummen i ett broräcke så att blodet stänkte och fick lite extra adrenalin. Satsade livet på att springa uppför den första riktiga (men korta) backen på en timme. Fick ägna mycket stor koncentration åt att balansera trötta ben på blanka spänger. Fick syn på järnvägsbron i Abisko mellan björkarna, förstod att det bara var kilometern kvar. Vrålade för mig själv. Kom ut från själva leden, vek vänster på grusvägen, vänster igen, under tunnlarna, höger upp mot turiststationen och målet. Riktig eufori! Kaffe! Mamma och pappa som åkt upp för att heja (ingen bra bana att heja på, men de supportade hela veckan med mat och allt annat; ovärderligt)! Ja, jag blev väldigt euforisk. Klockan stannade på 13.24.17, och jag var åtta totalt, sexa av herrarna. Mycket, mycket nöjd efter en lång dag på fjället (jag funderade en stund på om jag skulle vara missnöjd över att jag inte tog en pallplats eller så, över att jag med facit i hand nog öppnade för hårt; men jag vill verkligen inte vara missnöjd med det här loppet så jag bestämde mig för att vara väldigt nöjd och glad istället – det var första gången jag sprang Swedish alpine ultra och utifrån förutsättningarna fick jag ut nära max, tror jag).
Faktum är att Johanna, som inte riktigt hade orkat hålla sitt höga utgångstempo, och Andreas, som känt av skada och fått släppa Birger och Mikael, hade gått i mål tillsammans bara 15 minuter före mig. Hade inte min energidipp blivit så lång vet’e fan om jag inte kunde ha hunnit upp dem också. Men då kanske de å andra sidan ökat … Fredrik och Anton drog på efter Alesjaure och var till slut nästan halvtimmen före mig, de delade tredjeplatsen på 12.57, medan Birger tog herrsegern fyra sekunder före Mikael (12.32.10 respektive 12.32.14) men alltså över timmen bakom Anna. Bara sex löpare hade varit under 13.30 (vilket jag alltså klarade) under loppets första åtta upplagor, nu tillkom sju nya namn på listan vilket säger något dels om att årets förhållanden var väldigt snabba (torrt och bara 30 meter snö på elva mil!) och att bredden var ganska bra även om den absoluta toppen saknades på herrsidan. Det ska tilläggas att det är det steniga underlaget som helt och hållet sätter begränsningen i det här loppet. Höjdmetrarna är få och hade det varit Ultravasanunderlag hade jag kunnat springa under elva timmar, men man får lägga på en minut per kilometer (lågt räknat!) med tanke på stenen.
Direkt efter målgång visste jag att jag vill komma tillbaka och göra ett nytt försök. Med bättre energiplan, smartare upplägg och mer erfarenhet. Och framför allt vill jag uppleva de magiska fjällen och minst lika fantastiska människorna (Roland Engström som gör ett jättejobb som arrangerar loppet helt själv, Anna och Roger Marklund som bjöd in till grillning dagen efter, alla glada ultralöpare som vill snacka före, under och efter loppet) snart igen (det här var ett av de finaste lopp jag sprungit, ihop med Sweden skyrace och Mont Blanc marathon). Redan nästa år? Vi får se.

View this post on Instagram

Swedish alpine ultra är ett lopp jag sett fram emot att få springa i flera år, och nu passade det äntligen! Älskar fjällvärlden runt Abisko/Björkliden, men har aldrig varit ute på just den här sträckningen innan (mer än någon kilometer vid start/mål). 107 kilometer från Nikkaluokta via Singi och vidare på Kungsleden rakt norrut till Abisko. Andlöst vackert, bitvis, som när man sprang i dalen mellan Singičohkkas och Liddubáktis branter, eller när man kutade bron över Alesätnos turkosa vatten. Magiskt! Hade blivit uppskriven som favorit i herrklassen av @ultramarathon.se, och gick på myten om mig själv. Eller ja, det i kombination med dålig bankännedom gjorde att jag öppnade lite för hårt. Trodde det skulle bli svårsprunget efter 20 kilometer och tänkte att man skulle tvingas sänka farten och "vila" där, men i stället blev det lättare fram till 35, så det var bara att fortsätta stå på. Ledde herrklassen till runt 40, men sedan hade jag en ganska lång dipp och tappade fem gubbar i två grupper (fyra var ultradebutanter, en gjorde comeback; så de hade missats i förhandssnacket), men jag kämpade vidare och återuppstod sista 15 som gick just över 1,5 timmar trots att det vid laget var rejält halt (sprang i asfaltsskor) efter att startens 22 grader och klarblå himmel på äkta fjällmanér bytts mot regn och åska. Många klagade på att det var stenigt, men det hör ju liksom till i fjällen – men det var det som begränsade fartmässigt. Knappt elva mil med 1 500 höjdmeter borde jag ju, med Ultravasan som referens (formen är minst lika god nu), göra på 10,5 timmar, men så fort har ingen sprungit här. Anna Carlsson vann på runt 11.27, jag kom in som herrsexa (åtta totalt) runt två timmar senare. Bara sex löpare hade under tävlingens första åtta år gått under 13.30 (jag fick runt 13.25, resultatlistan kommer vilken dag som helst!), men i årets fina förhållanden nästan helt utan snö blev vi sju nya under den gränsen. Jag är jättenöjd med mitt lopp och längtar redan efter att försöka igen, möjligen med en något justerad disposition. Tack till Roland som arrangerar och framför allt mamma och pappa som åkte hela vägen upp för att supporta! #swedishalpineultra Foto: Pappa

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Åtta veckors semester – vi ses i augusti!

Jag har tydligen lyckats samla på mig alldeles för mycket komp, flex och semester i år igen, så trots fjolårets försök att tömma kontot (tolv veckor semester) så har jag fyllt på och får ta ut åtta i sommar. Den här söndagen blir därmed den sista dagen jag jobbar fram till den 20 augusti (med undantag för en onsdag i juli då jag hoppar in), så nu stänger Konditionsbloggen ned. Jag finns heller inte på twitter under semestern, däremot kommer jag uppdatera mitt instagramkonto när det blir tävlingar och liknande (närmast Jordgubbslunken och Hyttloppet till helgen). Jag hoppas att vi ses ute på någon tävling någonstans! Ha en skön sommar!!

Ahlsson klättrar i Saarland Trofeo – och Olsson under 18 minuter i Örebro parkrun för sjätte gången

Det händer ju inte svinmycket sport på midsommardagen, men ett par små noteringar finns från konditionsidrottarna i länet:
** Jonathan Ahlsson klättrade i dag till 31:a plats i sammandraget Saarland Trofeo. Örebrocyklisten var 29:a i den 53 man stora tätklungan på den 81 kilometer långa linjeetappen som inledde dagen, och var därefter med och tog hem en tiondeplats i eftermiddagens drygt 32 kilometer långa lagtempo där Sverige led av att ha tappat två cyklister i går (bara fyra var kvar i laget). Resultatet där, ett tapp på 2.42 mot segrande Tyskland, gjorde att Hjalmar Klyver rasade från andra till 18:e plats i sammandraget som nu toppas av tre tyskar. Tävlingen, som är Ahlssons andra juniorlandslagsuppdrag i karriären, avslutas med en 118,5 kilometer lång etapp i morgon, söndag.
** 69 starka löpare sprang den 109:e upplagan av Örebro parkrun, Noha Olsson och Johan Ingjald var starkast av alla med 17.16 respektive 17.34. 17-årige Noha har kutat parkrun tio gånger nu och varit under 18 minuter vid sex av tillfällena. Petra Hanaeus var snabbaste dam för 15:e gången, och gick därmed upp på delad andraplats i listan över flest förstaplatser (Johan Ingjald har 22, Annica Sjölund också 15). Dessutom sprang hon på nytt personligt rekord (på banan), 19.35.

Så mycket skiljer eliten i löpning och skidåkning (i löpning) – och Wengelin tog säsongens tredje seger

Hur mycket skiljer mellan en av Sveriges bästa långdistanslöpare genom tiderna (David Nilsson hade svenskt rekord på halvmaraton fram till i februari och kan mycket väl ta det på maraton i höst) och en länskille på gränsen till längdskidlandslaget över 8,5 kilometer landsvägslöpning? Kul att du frågar, för i dag ställdes Nilsson öga mot öga med Filip Danielsson, och svaret blev en minut och 47 sekunder. Det var vad som skiljde mellan Kalmarkillen Nilsson och Vedevågssonen Danielsson i Borejoggen, som traditionsenligt avgjordes i Torsby på midsommarafton. Nilsson vann på 26.34 (kanske var det ingen maxinsats han var trots allt över 1,5 minuter från Silas Kipngetich-Sang banrekord; å andra sidan besegrade han tvåan Merih Hagos med 19 sekunder) medan Danielsson för tredje året i rad slutade på femte plats i tävlingen, den här gången på 28.21. Det var en förbättring med 13 sekunder jämfört med i fjol och 18 jämfört med 2017.
Garphyttans Adam Gillman var sexa, 25 sekunder bakom Danielsson – men bäste skidåkare var ändå Marcus Ruus, Åsarna, på tredjeplatsen, 1.12 bakom Nilsson men 35 sekunder före Danielsson. Långloppsåkaren Bob Impola blev nia, placeringen och tolv sekunder före OS-guldhjälten Daniel Richardsson, medan brorsan Bill Impola, som alltså ska göra comeback, slutade på 40:e plats. Impolabrödernas tider: 29.25 respektive 30.56.
Ja, Jack Impola, Bobs tvillingbror som också vunnit en del långlopp genom åren, ställde också upp och var bara fem sekunder och en placering bakom Bill.
Linköpings Frida Michold vann damklassen på 32.00, där Linda Take blev nia på 35.27 och Maria Eriksson och Antje Wiksten slutade på elfte och tolfte plats på 35.43 respektive 35.57.

Matthias Wengelin tog säsongens tredje seger (om jag räknat rätt, han har ju i varje fall vunnit Lidingöloppet mtb och Lida loop innan) när Orsabajk’n/Orsakajt’n avgjordes (även det traditionsenligt på midsommarafton). Wengelin, som ju är från Dalarna från början även om han bor i Örebo, var 35 sekunder före Borlänges Joel Burman i mål efter de 25 kilometerna som tog cyklisterna 50.22. Löparna behövde 42 minuter till på sig, åtminstone segrande Jesper Lundberg, Hunflen. Han var 1,5 minuter före tvåan Johanens Hases, Falun, och hela tio minuter före Erik Anfält, som blev trea så här fem dagar efter segern i Dovra trailrun.

Svenska juniorlandslaget med Jonathan Ahlsson har inlett riktigt starkt i Saarland Trofeo. I går tog Edvin Lovidius en tredjeplats efter en utbrytning och i dag fick Hjalmar Klyver kliva upp på pallen efter att ha gått loss direkt i starten och krigat på i elva mil tillsammans med en liten grupp där ukrainaren Andrii Ponomar var den ende som var starkare på slutet. Ahlsson lär ha visat sig främst på den första sträckan, men som alla vet är cykel en lagsport, så han kan förstås ta åt sig av lagkompisarnas framgångarna. Dagens utbrytning hade så gott avstånd till klungan att Ponomar och Klyver nu också är etta och tvåa i sammandraget. Ahlsson ligger på 50:e plats, 2.53 bakom, med två linje- och en lagtempoetapp kvar. På de två etapperna hittills har Örebrocyklisten varit 56:a och 48:a.

Bob Impola lämnar Karlslund – och Bill Impola gör comeback (och båda springer Borejoggen på midsommarafton!)

Redan i går kunde den uppmärksamma läsa nyheten att Bob Impola lämnar Karlslund och efter två år återvänder till Torsbyklubben SK Bore medan Bill Impola bestämt sig för en comeback och kommer att fortsätta tävla för Bore, där de båda långloppssatsande bröderna blir klubbkompisar. Båda är ju uppväxta i Kopparberg, men Bob, som blev tvåa i Vasaloppet i fjol och röstades fram till vinnare av NA:s och Löpex Sports pulsklocka för prestationen, bor numera i Fjugesta medan Bill, som körde fyra säsonger i långloppsvärldscupen Skiclassics innan han la av för två år sedan, bor kvar i Torsby sidan tiden på skidgymnasiet där.
Bob kommer att tävla internationellt för Team Serneke, precis som de senaste säsongerna, men representera Bore hemma i Sverige. Om Bill kommer tävla internationellt, och i sådana fall för vilket lag, framgår inte av klubbens pressmeddelande. Däremot står det klart att Garphyttans IF-fostrade Vedevågssonen Filip Danielsson kommer att fortsätta att tävla för Bore, som alltså kommer ha tre av länets fyra bästa herrskidåkare i sitt stall 2019 (bara Axel Ekström, som tävlar för IFK Mora, saknas).
Jag skrev några rader om saken här.
I morgon, på självaste midsommarafton, avgörs för övrigt den 36:e upplagan av Borejoggen, ett 8,5 kilometer långt lopp i Torsby – och både Bob och Bill är anmälda. Liksom Danielsson (som var femma både i fjol och i förrfjol på 28.39 2017 och 28.34 2018), Adam Gillman och Maria Eriksson (och säkert många fler länslöpare, startlistan är lite svårmanövrerad …).

Nilssons guld var karriärens första DM-medalj – van Sitteren vann igen och kan i praktiken säkra långloppscupen nästa vecka

Han har redan fått sitt stora brejk med 2.27.04 på maran, men faktum är att Örebro AIK:s 27-årige stjärnskott Jonas Nilsson aldrig hade tagit en DM-medalj innan han i kväll sprang hem distriktsmästerskapet på 5 000 meter på tiden 15.26,39. Det är exakt 52 sekunder långsammare än vad Markus Bohman sprang på i går (snackade med honom tidigare i dag, läs den [pluslåsta] texten här), men man kan ju inte göra annat än att slå de som är på plats, och det gjorde Nilsson på Skölvboslätt i Glanshammar i kväll. Fortfarande blott 16-åriga Wilhelm Bergentz, som var fyra på korta terräng-DM i våras, tog silver nu på 15.32,58, och var därmed den ende som var i närheten av att hota Nilsson (drygt sex sekunder bakom Nilsson). Trean Michael Welday var 23 sekunder bakom.
Liduina van Sitteren utmanades som väntat endast av Mikaela Kemppi om damernas DM-guld, men slog klubbkompisen (i Örebro AIK) med 20 sekunder. 17.45,40 mot 18.06,06. Petra Hanaeus tog bronset på 19.11,98. Guldet gör att van Sitteren nu är regerande distriktsmästare på fyra av sex distanser (maraton, halvmaraton, kort terräng och 5 000 meter; därtill regerande silvermedaljör på 10 000 meter och i lång terräng bakom Karin Forsberg, som ännu inte gjort comeback efter vinterns skadestrul).
Distriktsmästare på veteransidan: Patrik Nilvér (17.07,57 i M35), Conrad Granath (18.24,30 i M40), Per-Erik Lundin (17.45,40 i M45), Rodney Hundermark (18.17,76 i M50), Sören Forsberg (18.01,99 i M55), Göte Pettersson (22.31,59 i M60), Hans Backström (21.43,65 i M65), Bo Persson, (21.43,92 i M70), Sture Bodare (27.05,64 i M75), Samuel Eriksson (46.51,0 i M80), Fanny Strandin (20.46,06 i K35), Maria Eriksson (19.24,35 i K40, Mikaela Kemppi (18.06,06 i K45), Marie Dasler (19.28,94 i K50), Annika Lindblom (24.34,92 i K55), Rose Marie Enmalm (22.55,25 i K65) och Birgitta Jansson (28.54,41 i K75).
DM ingår ju i långloppscupen, där van Sitteren är på god väg att säkra andra raka titeln. Hon har nu 58 poäng och vinner hon Viby marathon nästa lördag så är hon i praktiken klar mästare (i sådana fall har hon 66 poäng, och ingen kan plocka fler; enda möjligheten för någon att komma förbi henne är i sådana fall att vinna samtliga tre DM-tävlingar som återstår plus minst åtta tävlingar till (samtidigt som van Sitteren inte vinner fler i år). Det kommer inte att hända.
På herrsidan blev cupledaren Johan Ingjald utan poäng, och hans försprång till regerande mästaren Per Arvidsson, som blev fyra i dag, är därmed nere i en poäng. Bergentz är fyra bakom, Kevin Henriksson sex och Welday sju.

Markus Bohman med mäktigt genombrott – 2000-talets näst bästa tid på 5 000 meter (och Ahlsson klar för nytt landslagsuppdrag)

Jösses! Sällan har man väl sett ett sådant genombrott av en sådan ändå hyfsat etablerad löpare som det som Markus Bohman stod för i kväll. Stockholmaren, som flyttade till Örebro för att plugga på universitet för några år sedan, ingår ju i Mikael Kroons träningsgrupp i KFUM, och sedan han kom med där har han tagit stadiga kliv framåt. Men inget som det här. På Sollentuna GP i kväll slaktade han sitt eget pers på 5 000 meter med nästan 40 sekunder och gick in på 14.34,39 – den näst snabbaste tiden av en distriktslöpare under hela 2000-talet. Den ende som sprungit snabbare är Per Sjögren (14.30,27 vid SM i Malmö 2009), och kollar vi genom alla tider är det bara åtta löpare som sprungit snabbare (Bo Engdahl har distriktsrekordet på 14.19,82 från 1991, i övrigt är det bara Nicklas Källmén och Sjögren som sprungit snabbare än Bohman gjorde i kväll de senaste 30 åren). I själva tävlingen blev Bohman sjua. Norrmannen Narve Gilje Nordås vann på 14.08,69 före David Nilsson (som sprang som hare, han verkar gå för svenskt rekord på maraton i höst) på 14.11,70. Förre IF Start-löparen Heshlu Andemariam fanns också med, men fick släppa tidigt och gick in på 15.41,84.
Jag utmålade Klara Frih som kvällens största lokala begivenhet inför galan, och hon gjorde årets bästa svenska tid av en F17-löpare på 800 meter med 2.14,82, vilket ändå var drygt en sekund från det två år gamla perset men en väldigt fin säsongsdebut. Tiden räckte till en tredjeplats i galans C-heat, drygt en sekund bakom finska segraren Heini Ikonen. Ett par löpare i B-heatet sprang långsammare än Frih, så det hade ju varit kul att se vad hon kunnat åstadkomma i den omgivningen. Alexander Larsson sprang säsongsbästa på 800 med 2.02,25, William Wickholm gick in på 4.10,41 på 1 500.

Jonathan Ahlsson har ju haft en flygande start på säsongen och imponerat inte bara i juniortävlingar utan också visat klass bland eliten hemma i Sverige, trots att Örebrocyklisten bara är förstaårsjunior. Nu är han klar för sitt andra landslagsuppdrag: Debuten i Course de la paix i Tjeckien i maj följs av tyska etapploppet Saarland Trofeo 20–23 juni. Ahlsson är uttagen som en av sex herrjuniorer tillsammans med Södertäljes trio Axel Moureau, Anton Dahlbom och Edvin Lovidius, Team Ormsalvas Felix Svensson och CK Bures Hjalmar Klyver. Tävlingen körs i västra Tyskland, inte så långt från Saarbrücken och franska gränsen, och består av fem etapper över fyra dagar, där lördagen består av två ”halvetapper”. Alla utom lördagens andra ”halvetapp” körs eller avslutas på varvbanor, och totalt ska 453 kilometer avverkas. Etapploppet har körts sedan 80-talet, och största svenska framgången är Fredrik Ludvigssons andraplats i sammandraget 2012.

En annan liten cykelnyhet på tisdagen var att Matthias Wengelin, örebroaren som är en av Sveriges främsta mountainbikecyklister och som gjort fina resultat i både VM och EM, tar över som mountainbikeansvarig på riksidrottsgymnasiet i Skara i höst.
– Det var inte allt för längesedan som jag själv gick på skolan och kommer ihåg vilka förväntningar som jag hade på utbildningen och lärarna. Det ser jag som en enorm styrka, säger han till Svenska cykelförbundets hemsida.

Redan i går kom nyheten att Fis worldloppet cup, internationella skidförbundets långloppsserie som senaste tio åren blivit utkonkurrerad av skiclassics, läggs ned. Därmed blev Karlslundsåkaren Maria Gräfnings den allra sista mästaren.

Frihs utomhuspremiär när GP-säsongen drar igång – och här är favoriterna i DM

Den svenska GP-säsongen, i friidrott, drar igång med deltävling ett av fyra i morgon (tja, själva räknar de in en inomhustävling i vintras också, så i sådana fall är det deltävling två av fem), och minst fem länslöpare kommer till start i Sollentuna. Mest spännande blir det att se Klara Frihs säsongsdebut. 17-åringen från Askersund, som tävlar för Åsbro, sprang ju bland annat 4.50,37 på 1 500 meter (Sverigetrea i F17-klassen), 3.07,50 på 1 000 och 2.17,72 på 800 inomhus i vintras, och springer nu ett C-heat på 800. Frih är ju den enda länslöparen som slagit Liduina van Sitteren i ett lopp i länet i år (med det där snabba 1 000-metersloppet i Inneserien, som enligt statistiken var det snabbaste någon löpare från distriktet sprungit den något udda distansen inomhus genom alla tider).
Till start finns också tre ur Mikael Kroons träningsgrupp i KFUM Örebro: Alexander Larsson springer 800 meter (i D-heat), William Wickholm 1 500 meter (i C-heat), och Markus Bohman 5 000 meter (i huvudheatet, med en viss David Nilsson som farthållare) där också Heshlu Andemariam finns med.
Onsdag 3 juli fortsätter GP-säsongen i Karlstad, där det brukar dyka upp en hel del länsatleter.

Nu på onsdag, den 19 juni, avgörs säsongens första tävling på löparbanor i länet: Distriktsmästerskapet på 5 000 meter som fått flyttas till Glanshammar. Liduina van Sitteren och Jonatan Gustafsson vann ju säsongens första DM, korta terräng-DM i Fellingsbro i början av maj, men av dem är det bara van Sitteren som finns med i startlistan den här gången. Hon utmanas främst av Mikaela Kemppi, som ju växlat upp med segrar i Kumla stadslopp och Fröviloppet på senaste tiden och faktiskt var 5,5 minuter före van Sitteren i Stockholm marathon (men 5 000 meter bör väl passa van Sitteren lite bättre?!). På herrsidan saknas ett gäng snabba löpare som Markus Bohman, Martin Regborn och Erik Anfält, men det blir ändå kul att se unga killar som Melker Forsberg och Wilhelm Bergentz göra upp med till exempel Per Arvidsson (jag sätter nog en liten slant på Bergentz, ändå).

 

Anfält vann både Fröviloppet och Dovra trailrun: ”En riktigt tung brödrostdubbel” (och Hagaby bästa länslag i Jukola)

När det gäller att rada upp segrar hemma i länet har det mesta den här säsongen handlat om Liduina van Sitteren. Men den här helgen tog en gammal lokalloppskung tillbaka tronen: Erik Anfält, som är en av distriktets vassaste långlöpare genom tiderna och som vann SM-brons i maraton i fjol, sprang nämligen hem både Fröviloppet på lördagen och Dovra trailrun på söndagen.
Anfält vann ju långloppscupen fem gånger på sex år 2010–2015 (och sprang somliga år snuskigt många tävlingar), men är numera lite mer selektiv (även om han dammat av tre maror under 2.30 under våren) i sitt tävlande. Lördagens millopp var faktiskt hans allra första i långloppscupen den här säsongen. Det blev seger med en bra bit över tre minuter, på 34.07 (tvåan Kevin Henriksson sprang på 37.28, trean Johan Ingjald på 37.40. ”Hade hoppats få till en lite snabbare tid och kanske till och med utmana mitt eget banrekord från 2015 (33.23). Men det gick inte. Höll rätt bra tempo i fem kilometer men sen tappade jag stinget rejält i hettan”, skriver Anfält på Instagram.
När Anfält i dag följde upp med Dovra trailrun, den andra deltävlingen av tre i den nya, lokala trailtouren, så blev han betydligt tuffare utmanad på de tekniska, kuperade och till stor del rätt blöta (leriga) stigarna runt vackra Dovra sjöar. Tvåan Jonathan Kandelin, som ju vann Gallaberget trailrun i stor stil i onsdags, berättar själv på instagram: ”Hade en liten lucka mellan kilometer 11–14:ish, där jag valde att försöka trycka på ytterligarem men hade spelat ut mitt kort och benen kunde inte svara när han klev om igen tre kilometer innan mål.”
Anfält vann på 1.20.19 (på 17 kilometer, som förvisso kanske snarare var 17,5; en tid som säger en hel del om hur tufft det var), 62 sekunder före Kandelin, nästan fem minuter före trean Jimmy Axelsson (Winforce Sverige) och nästan elva före trean Serge Le Normand (IK NocOut).
”Somnade med en dröm i fredags. Att lyckas sopa hem en riktigt tung brödrostdubbel i helgen. Begav mig därför till Östansjö i dag för att försöka följa upp vinsten i gårdagens Frövilopp med en ny vinst i tuffa, tekniska och mycket vackra Dovra Trailrun 17 kilometer. Det satt hårt inne. Blev rejält utmanad av klubbkompisen Jonathan. Jag var starkast på de mer lättlöpta partierna och Jonathan på de tuffa och mer tekniskt krävande partierna. Tur för mig att det var ”lättlöpt” på slutet …”, skriver Anfält på instagram.
Mikaela Kemppi tog säsongens andra seger i långloppscupen (hon vann ju Kumla stadslopp) med en marginal på över 4,5 minuter ned till Marie Dasler på andraplatsen (Kemppi på 39.30, Dasler på 44.05 och Malin Sjödin på 46.46). Ingen av dem dubblade med Dovra, som i stället vanns av Karlstads Linnea Nilsson på 1.43.05. Camilla Bergdahl var 4.41 bakom, som gick en riktig match mot Iva Fagré om andraplatsen (Bergdahl var sju sekunder före).
Ingjald utökade sin ledning i långloppscupen genom tredjeplatsen, medan Henriksson gick förbi Wilhelm Bergentz upp på tredjeplatsen. Dasler och Kemppi, som redan före Frövi var tvåa respektive trea i cupen, tog in några poäng på van Sitteren, som ändå känns som en given segrare vad det lider. På onsdag är det extrapoäng på spel eftersom det vankas distriktsmästerskap.
Hur poängen kommer att fördelas i trailtouren har arrangörerna ännu inte meddelat, trots att två tredjedelar nu alltså är avverkade.

Kollega Elena Lövholm har redogjort för Venla- och Jukolakavlarna på na.se, men man kan väl säga att Hagaby överträffade förhoppningarna med en 29:e-plats på herrsidan (att jämföra med 73:e-platsen i Tiomila) medan Tisaren inte nådde upp till de högt ställda förväntningarna på damsidan (laget var tia i Tiomila, nu 36:a; femte bästa svenska klubb i Tiomila, nu 15:e). Per Carlborg, som sprang startsträckan för Hagaby, stämplade de första kontrollerna utanför topp 100, men växlade som 56:a, och därefter plockades det placeringar hela vägen. Regborn gick ut som 45:a och noterade, trots att han var så långt från någon tätklunga, den tionde bästa tiden av de 1 652 slutmännen, och plockade 16 lag på väg till mål där Hagaby var knappt 46 minuter bakom segrande Stora Tuna (elva lag var inom 20 minuter efter en hel natts orientering). Hagaby blev bästa distriktslag (Tisaren 47:a, kvarten bakom Hagaby) och tionde bästa svenska lag.
Josefin Tjernlund på förstasträckan tappade nästan fem minuter på täten, Lovisa Persson på andra ytterligare 4,5 och Ellinor Tjernlund på tredje över nio. Så långt var Tisaren 54:a, och då hjälpte det inte så mycket att Lilian Forsgren gjorde 13:e bästa sträcktiden på avslutningen och nästan sprang jämnt med täten – det gav ändå ”bara” 18 placeringar i totalen och en 36:e-plats knappt 20 minuter bakom segrande norska laget Fredrikstad BK.

Petra Hanaeus sprang hem sin 14:e seger i Örebro parkrun (bara Ingjald, 22, och Annica Sjölund, 15, har fler) – och samtliga har kommit sedan november. Det var loppets 108:e upplaga (och första gången LK Gränslöst hade en ”takeover”), och Gustav Grek sprang snabbast av alla på 17.59 (Mathias Viktorsson tvåa på 18.13), medan Hanaeus noterade personliga rekordet (på banan) 19.46. Ingen annan dam gick under 23 minuter. För åttonde gången på två månader var det över 100 löpare till start.