Kroon fick KFUM Örebros finaste pris: ”Har alltid insett den sociala gemenskapens viktiga faktorer”

Den 19 december förra året tillkännagavs nomineringarna för NA:s och Löpex Sports pulsklocka, och då skrev Mikael Kroon historia som den första ledaren att ha chansen att få priset. Nu röstade ni, blogg- och tidningsläsare, i stället fram Vasaloppstvåan Bob Impola som vinnare, men Kroon var klar tvåa och har förstås chans på en ny nominering när det är dags nästa vecka. Men redan i kväll, när KFUM Örebro hade julmiddag för sina ledare och styrelser, tilldelades han klubbens finaste pris: Årets KFUM-ledare 2019. KFUM är ju inte bara friidrott och orientering, som jag brukar skriva mo här på bloggen, utan har dessutom verksamhet inom volleyboll, basket, innebandy, frisbee och en rad andar sporter, samt hela verksamheten på Tegelbruket, vid Hästhagen och all kolloverksamhet och liknande. Det finns helt enkelt en och annan ledare som gör upp om det är priset även om det ”bara” handlar om Örebro.
Kroon behöver väl ingen närmare presentation här, men för de som inte vet förestår han elitträningsgruppen inom medel- och långdistans i KFUM Örebro, där bland andra VM-orienteraren Martin Regborns fysik grundläggs, där Josefin Gerdevåg sporrats till distriktsrekord på både halvmaraton och maraton och där en helt ny våg av Örebrolöpare just nu håller på att slå igenom, i skarven mellan junior och senior – från Jonatan Gustafsson som redan varit i final på 1 500 meter på senior-SM till ungdomsfinnkamparna Noha Olsson och Wilhelm Bergentz som just kommit med i gruppen.
Men Kroon är också, om man nu får skriva det som objektiv journalist, en av de mest sympatiska människor jag mött under mina åtta år i Örebros idrottskretsar, han har alltid en stund över att snacka och ett varmt ord till var och en. Plus att han ju har en liten fäbless för att springa långt och, gärna, fort. Han berättade för mig om sommarens Göteborgsvarvsplaner senast vi träffades, men det tror jag inte var meningen att gå i tryck.
Nomineringen till priset, saxad från KFUM Örebro Friidrotts facebooksida: ”Mikael Kroon har under många år varit engagerad i KFUM Örebro Friidrott och gör fortfarande en stor insats bland såväl ungdomar som elit. Då Mikael i sitt civila arbete möter många döva och hörselskadade har han även integrerat flera av dessa i klubben. Mikael har alltid insett den sociala gemenskapens viktiga faktorer då det gäller att få aktiva att utvecklas och vilja fortsätta upp i åldrarna oavsett sportsliga framgångar. Mikaels ledarskap går helt i linje med KFUM Örebros värdegrund och han är en värdig vinnare av årets KFUM-ledare 2019.”
Priset instiftades 1972, och senaste gången ledare från friidrottsföreningen fick det var 2016, då det gick till Daniel Persson.

9.00 i morgon släpper Svenska skidförbundet längdskidtruppen till helgens värlscuptävlingar i Davos, där det bland annat ska köras ett 15-kilometerslopp i fristil som är den sista distanstävlingen före Tour de ski. Ska vi gissa att Axel Ekström får en plats dit också? Filip Danielsson lär ligga sämre till, och är redan anmäld till premiären i skandinaviska cupen i Vuokatti i helgen (de Fis-poängmässigt bästa svenska åkarna som inte är anmälda till Vuokatti är Calle Halfvarsson, Jens Burman, Daniel Richardsson, Oskar Svensson, Simon Lageson, Johan Häggström, Björn Sandström, Karl-Johan Westberg och Ekström – om Lageson, Häggström och Westberg bara kör sprinten och Burman, Richardsson och Ekström bara distansloppet skulle det kunna vara ett lag; men så finns ju Teodor Peterson med i ekvationen också). Vi får se.

Ekström fajtades med storlagen i stafetten – och jag vann mitt livs första löptävling i länet

Jag ägnade en stor del av söndagen åt att springa (mer om det nedan), så därför såg jag tyvärr inte Axel Ekström och de andra i stafetten i dag. Men jag är ju inte sämre än att jag kan läsa mig till att Klockhammarsonen förde hem det svenska herrlaget till en sjätteplats i stafetten i Lillehammer, bara 18 sekunder bakom Norge (ni vet Norge som hade 14 gubbar topp 26 i skiathlonloppet i går, där Sverige hade en åkar topp 36?!) på tredjeplatsen. Jens Burman måste ha gjort en jättesträcka (snabbastpå tredje) som förde upp Sverige från sjunde till tredje plats inför växlingen till Ekström, som gick ut tillsammans med Norges två slutåkare (Finn-Hågen Krogh i förstalaget och Vebjørn Turtveit i andralaget), men två ryssar kom ikapp och tog första- och andraplatsena, medan Ekström tapapde de fyra tunga lagen plus Tysklands Jonas Dobler. Ekström hade ändå sjunde bästa åktid på sträckan (men 41 sekunder sämre än Sergej Ustiugov som fixade segern åt ryska andralaget), höll avståndet mot Finland på sjundeplatsen och drygade ut mot alla andra (som Frankrike och USA). Nu återstår bara ett distanslopp före Tour de ski, ett 15-kilometerslopp i Davos nästa helg. Men eftersom det även körs sprint i Schweiz kan det bli väldigt tufft om de sex svenska platserna, om någon av sprintlöparna ska dubblera. I morgon får vi besked om Ekström eller Filip Danielsson får förnyat förtroende.

I distansloppen i fristil i Sverigecupen i Idre (och de vidhängande juniortävlingarna) var det ingen stor dag för länsåkarna. Lucas Lennartsson, Garphyttan, tog enda topp 30-placeringen med just en 30:e-plats i herrklassen, 2.43 bakom segrande Karl-Johan Westberg. Normalt starkaste junioren Emil Hagström klev av.

Och så var det min egen insats i dag: Jo, jag vann faktiskt en tävling! En löptävling här hemma i länet! Det har aldrig hänt tidigare. I femtimmarsloppet Sågenloppet gick jag upp i delad ledning efter en timme, och efter att ha sprungit och snackat med Janne Werner ett par timmar blev jag själv och fullföljde (trots förkylning i veckan). Vann på 28 varv på det drygt två kilometer långa varvet (58,40 kilometer totalt), och var till slut tre varv (drygt sex kilometer, alltså) före Janne som blev tvåa. Vretstorps IF:s Anna Karlsson vann damklassen (tyvärr vet jag inte på hur många varv, men 20+) närmast före Amanda Johansson på 15 varv och Maria Åström på elva. Daniel Johansson trea på herrsidan, oklart på hur många varv, men några fler än Anna (de sprang ihop en sväng i början, men sedan såg det i varje fall ut som om han drog ifrån något). Över 100 löpare kom till start, och min kollega Katarina Hanslep dök förbi och skrev en text där jag fastnade på bild!

View this post on Instagram

Det är inte varje dag man får lägga upp en segerbild om man heter Jonas Brännmyr. Fram till i dag var enda gången jag vunnit en löpartävling när jag tog hem @the_hill_marathons maratonklass 2017 (alltså en sorts tröstklass, med två (!) deltagare, för oss som inte vågade ge oss på 50 miles). Men i dag hände det äntligen igen! I @sagenloppet i Sänna! Det var både väntat och oväntat – det var ett nog litet lopp med ett tillräckligt galet koncept (spring så många varv du hinner på fem timmar på en 2,085 kilometer lång slinga) för att det skulle passa mig som hand i handske, men dödsförkylningen jag dragits med tisdag-lördag gjorde att jag tvekade att starta. Lördag var det närmaste jag kommit att sjukskriva mig sedan senast jag verkligen gjorde det (vinterkräksjuka januari 2012), men jag piggnade till under dagen och i morse kände jag mig återställd. Men loppet var förstås väldigt nära inpå. Jag startade mycket lugnt, kollade pulsen hela tiden och höll den riktigt låg första timmen. Allt kändes bra, så jag gav mig själv tillåtelse att öka lite, och när jag insåg att jag bara var 45 sekunder bakom ledande @jannewerner trampade jag på för att få sällskap. Vi snackade bort ett par timmar (30,1 kilometer halvvägs) – men sedan hände något jag har lite dåligt samvete över. Janne väntade in mig när jag stannade och pinkade, men jag hade inte ro att vänta när han skulle till bilen och fixa energi, och den luckan orkade han sen aldrig stänga (jag drog ned på tempot för att han skulle komma ikapp, men helt schysst var det förstås inte att fortsätta själv). Janne berättade efteråt att han var rätt stel så här dags, och snart var jag ett helt varv före. En stund senare 1,5. Sedan två. Och när jag gav mig ut på mitt 28:e och sista stannade Janne kvar i värmen (efter 25), så min segermarginal blev tre varv, drygt sex kilometer. Jag ökade lite på sista varvet för att hinna runt (58,40 kilometer på 4.59.57), men annars höll jag mig till planen med högst kontrollerad puls. Förkylningsmässigt kändes kroppen utmärkt både under (annars hade jag klivit av) och efter loppet, trots tre plusgrader, stormbyar och horisontellt regn och hagel. Otroligt mysigt lopp!! Foto: @crossfitmercedes

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Ekström får köra sistasträckan i stafetten – och van Sitteren avslutade med ny seger

Axel Ekström föll, bokstavligen, i jakten på säsongens första världscuppoäng i Lillehammer i dag, och Filip Danielsson valde att kliva av redan efter 7,5 kilometer. Ekström snackade jag med efteråt (Danielsson svarade inte, förmodligen besviken), och den texten går att läsa här. Ekström var 45:a i mål, knappt två minuter från poäng (sex minuter från segern), över 30 kilometer skiathlon. Det gjorde honom till fjärde bästa svensk (Norge hade 14 åkare topp 26, Sverige en topp 36 ….), och efteråt belönades han med en plats i morgondagens stafett. Ja, inte vilken plats som helst utan den som ankare. Det är tredje gången örebroaren får chansen i en världscupstafett: I januari i år körde han en klassisk sträcka när Sveriges andralag blev elva i Ulricehamn. Men framför allt var han ankare i förstalaget som blev femma i La Clusaz i december 2016. Ekström var bara 27 sekunder bakom segrande Norge i mål efter att ha vunnit kampen mot världsmästarsprintern Federico Pellegrino på upploppet. Nu får Ekström återigen chansen på sistasträckan, med Björn Sandström (40:e på lördagen), Daniel Richardsson (37:a) och Jens Burman (åtta) på de tre första.
Topplagens laguppställningar i söndagens stafett:
Norge lag ett: 1) Pål Golberg, 2) Hans Christer Holund, 3) Sjur Røthe, 4) Finn Hågen Krogh.
Ryssland: 1) Andrej Larkov, 2) Ilja Semikov, 3) Denis Spitsov, 4) Andrej Melnitjenko.
Finland: 1) Perttu Hyvärinen, 2) Iivo Niskanen, 3) Lari Lehtonen, 4) Markus Vuorela.
Sverige: 1) Björn Sandström, 2) Daniel Richardsson, 3) Jens Burman, 4) Axel Ekström.
Norge lag två: 1) Niklas Dyrhaug, 2) Mattis Stenshagen, 3) Simen Hegstad Krüger, 4) Vebjørn Turtveit.

På hemmaplan tog sig Zinkgruvans sprinter Markus Johansson återigen vidare från kvalet i dagens fristilssprint i Idre, men det blev återigen uttåg i kvartsfinalen. Den här gången var Johansson fyra hundradelar av en sekund från att ta sista lucky loser-platsen till semifinalen, men i stället fick han nöja sig med en 14:e-plats totalt. Även Marcus Lennartsson gick vidare till kvartsfinal, men tog sig inte i mål där och placerades som 30:e åkare.
När Sverigecupen drog igång i fredags blev Marcus 26:a, en placering och 2,6 sekunder bakom brorsan Lucas som blev bäste länsåkare över 15 kilometer (de båda var knappt två minuter bakom Sollefteås Fredrik Andersson, Ebbas bror, som vann). Bill Impola drog en DNS.
I juniorklasserna – som inte hade Sverigecupstatus – blev Granbergsdals förstaårsjunior Ludvig Berg fyra i H18-klassen medan Garphyttans Emil Hagström blev sist i sin kvartsfinal i H20 i dagens sprint.
I morgon avslutas tävlingarna i Idre med ett distanslopp i fristil.

Liduina van Sitteren gjorde vad som förväntades av henne och tog sin 22:a fullpoängare i rad i årets långloppscup. De enda tävlingarna där hon bommat är de fyra där hon inte ställt upp (Kumla Stadslopp, Vintronasloppet, Fröviloppet och Kilsbergen trailrun), i övrigt har hon sopat rent! Totalsegern säkrade hon någon gång i somras och maximala 72 poäng klev hon upp på när hon vann långa terräng-DM. I dagens tävling, tio kilometer långa Lucialoppet i Vretstorp, blev segermarginalen 1.51 – van Sitteren vann på 37.47, Starts Frida Nilsson blev tvåa på 39.38 och Stocksäters Fanny Strandin trea på 44.36.
Det blev favoritseger även på herrsidan, genom junioren Alexander Larsson, som var 1.52 före klubbkompisen (i KFUM Örebro) Oskar Hansson i mål – på 34.35 respektive 36.27. Mathias Viktorsson trea på 36.50. Därmed säkrade Michael Welday, utan att ha sprungit, tredjeplatsen i herrarnas långloppscup, den enda pallplatsen det var öppet kring inför året.

Parkrun prisades i går som ”årets samhällsprojekt 2019”, och i veckans upplaga av Örebro parkrun – den 133:e i ordningen – gjorde löparlegendaren Antje Wiksten debut med en seger på 21.18. Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.14.

Helgens höjdare: historia skrivs i världscupen i skidor – och i lilla Sänna

1. Världscupen i längdskidor
Axel Ekström och Filip Danielsson i världscupen i längdskidor – samtidigt. Det har aldrig hänt tidigare, och det är lokal skidhistoria som skrivs. På lördag kör de båda skiathlon i Trondheim, och på söndag väntar en stafett där de båda är två av sex svenska herrar som gör upp om fyra platser (och efter Calle Halfvarssons återbud i går minskar ju inte direkt chansen att få åka, däremot kanske möjligheten till en riktigt framskjuten position). Lördagens masstart startar 12.30 och körs över åtta 3,75-kilometersvarv (med byte från klassisk stil till fristil efter 15 kilometer, alltså fyra varv) med ett riktigt långt och fint motlut med över 60 höjdmeter varje varv (totalt över 150 höjdmeter per 3,75-kilometersvarv). Söndagens stafett körs på samma bana, två varv per åkare (4×7,5 kilometer). Extra utmaning blir det för Ekström och Danielsson (och övriga) att Norge på hemmaplan får ställa upp med 15 åkare. Att ta sig in topp 30 kommer bli knallhårt.
Under veckan har jag pratat både med Garphyttans Dick Lager och med Axel Ekström inför helgen.
På hemmaplan startar också Sverigecupen i skidor med tre tävlingar i Idre (distanslopp i klassisk stil på fredagen, sprint i fristil på lördagen, distanslopp i fristil på söndagen), där juniorerna har nationella tävlingar på lördagen och söndagen. Garphytteåkare som Adam Gillman och bröerna Lennartsson är anmälda liksom Zinkgruvans Markus Johansson, men också Bill Impola som ju gör en liten comeback i nationella tävlingar i år (främst, fortfarande, med inriktning på långlopp).

2. Lucialoppet
Långloppscupen avslutas traditionsenligt med tiokilometerslopp i Vretstorp, och jag skrev en hel del inför tävlingen i förrgår.

3. Sågenloppet
Det helt unika femtimmarsloppet Sågenloppet avgörs i Sänna, mellan Harge och Hammar (alltså söder om Askersund) på söndag, och det ser ut att bli riktigt gemytligt (även om väderprognosen just nu skvallrar om snöblandat regn). Jag kommer själv att dyka upp och sikta mot minst sex mil om bara förkylningen ger med sig. Annars joggar jag väl runt två vändor för medaljen, i varje fall. En tvåkilometersbana som löps åt valfritt håll är det som gäller, hur som helst.

Fahlin nominerad till årets Postcyklist – och Sintring kopplar tidigt grepp i Nattcupen

Ingen av landslaglsöparna kom till start heller i den andra deltävlingen av Ullmax vinterserie, även känd som Nattcupen avgjordes i Örebro i går. Deltävlingen var också den sista tävlingen före årsskiftet och den första under årets säsong i mörker.
Tisarens Lovisa Persson och KFUM Örebros Jacob Eriksson tog hur som helst hand om segrarna, men med små marginaler. Persson var bara 17 sekunder före tvåan Emma Ling, Hakarpspojkarna, men hade å andra sidan över 4,5 minuter till godo på trean Josefin Erlandsson, Milan. Ingen av de tre deltog i första deltävlingen, så Uddevallas Malin Widén (som vann då och blev femma på onsdagen) toppar alltjämt totalen.
Eriksson var bara elva sekunder före Hagabys Love Sintring (men över 1,5 minuter före trean Johan Aronsson, Tisaren) på herrsidan. Sintring vann första tävlingen och kopplar därmed ett tidigt grepp i cupen, med 38 av 40 möjliga poäng så här långt.
Efter årsskiftet avgörs ytterligare sex deltävlingar i cupen.

Den här veckan släpptes, senare än tidigare år, kandidaterna i omröstningen om årets Postcyklist, Svenska cykelförbundets mest förnäma utmärkelse. Utmärkelsen har delats ut sedan 1983 (med uppehåll 2003–2011) och ges varje år till den kvinna och den som röstas fram (numera av oss som går in på nätet och röster) som årets mest framgångsrika cyklist. Emilia Fahlin fick priset i fjol, efter dubbla fjärdeplatser på VM, och är efter årets remarkabla comeback efter hjärnskakningen förstås nominerad igen. Hon är en av sex som gör upp om priset på damsidan – rösta gör ni här.

Lucialoppet på lördag – adderar van Sitteren ytterligare till ”oslagbart” rekord?

Hur många segrar har någon som mest tagit i långloppscupen under en säsong? Tja, jag har (dock under viss tidspress, så jag reserverar mig för eventuella missar) gått igenom summeringarna sedan cupen drog igång 1999, och det högsta resultat jag lyckats hitta är 15, av Mikaela Kemppi 2013 (det året ställde hon upp i 16 tävlingar och var slagen bara av Lotta Lennartsson i korta terräng-DM; Kemppi vann allt både 2014 och 2016 men ställde då ”bara” upp i 13 respektive tolv lopp). På herrsidan är mig veterligt Mathias Lidsons den ende som nått upp till tvåsiffrigt genom sina tio segrar (obesegrad) 2006.
Nå, hur är detta relevant? Jo, Liduina van Sitteren har redan vunnit 21 tävlingar i cupen i år, och har alltså bräckt alla rekord med råge. Hon har sprungit 21 av de 25 individuella tävlingar som hittills arrangerats (bland annat alla sex DM:n, från kort terräng till maraton), och varit bästa distriktslöpare i samtliga (de allra, allra flesta har hon dessutom totalvunnit) – snacka om dominans. Ett rekord som förmodligen blir helt oslagbart.
När cupen på lördag avslutas går hon för en 22:a seger. van Sitteren är nämligen en av 63 föranmälda löpare till tio kilometer långa Lucialoppet i Vretstorp, som traditionsenligt avslutar tävlingsserien. Och hon är förstås obestridlig storfavorit. Namn som Frida Nilsosn, Therese Persson och Annika Sjölund får göra upp om smulorna.
På herrsidan har ingen av de riktiga storfräsarna föranmält sig – till exempel saknas klara cupvinnaren Per Arvidsson – men Alexander Larsson, Oskar Hansson, Mathias Viktorsson och Johan Ingjald finns på startlinjen. I herrarnas cup är det öppet om tredjeplatsen bakom Arvidsson och Ingjald – men Michael Welday tar den om inte Wilhelm Bergentz eller Jonas Nilsson kommer till Vretstorp och tar poäng. På damsidan är alla pallplatserna (van Sitteren–Kemppi–Petra Hanaeus) redan klara.

Fira Karlslunds 100-årsjubileum med ny tävling – och senaste nytt från konditionslänet

Det rådde ju en viss förvirring kring datumet för Wadköpingslöpet, och nu visar det sig varför (antar jag). Karlslunds IF ska nämligen arrangera ännu ett lopp, just i april (om än åtta dagar senare än det datum Wadköpingslöpet först hade). Vi snackar Karlslundsvarvet, som kommer att vara en del av Kifs 100-årsfirande. Måndagen den 27 april springs loppet, som saknar tävlingsklass, över en femkilometersrunda som ”sträcker sig runt Karlslundsområdet med utgångspunkt Karlslund arena, runt Rosta gärde, Hästhagen/Fallen, Karlslunds herrgård och tillbaka till Karlslund arena”. Det ”finns möjlighet för samtliga deltagare att bära nummerlapp med chip från Racetimer där er tid publiceras på vår hemsida.” 27 april är inte annandag påsk utan en vanlig måndag, och starttiden kommer att vara mellan ”17.00 och 18.00” (oklart vad det betyder). Anmälan är i varje fall öppen.

Nyheter från senaste dagarna:
** Axel Ekström får förnyat förtroende i världscuptruppen efter premiären i Ruka, och dessutom plockas Filip Danielsson in. De båda gamla Garphytteåkarna får därmed köra i världscupen tillsammans för första gången på lördag, då det står skiathlon på programmet i Lillehammer. Det föranledde att jag gjorde ett nostalgiknäck med gamle Garphytteledaren Dick Lager om saken, och dessutom snackade jag med Axel i går.
** Tvärtemot vad jag trodde sprang ett gäng länslöpare maran i Valencia i helgen.  Örebro AIK.s IngMarie Johansson imponerade allra mest när hon sprang in på perset 3.20.06 och därmed blev 26:a i genom tiderna-statistiken i distriktet. Det gav en fjärdeplats i K55-klassen. Hennes klubbkompisar Fredrik Härdfeldt och Markus Liljenroth persade och klättrade till 155:e respektive 168:e plats på länets genom tiderna-lista på distansen med tiderna 2.52.38 respektive 2.53.41. Josefin Gerdevåg var också på plats efter sin stressfraktur och sprang trots att hon inte hunnit träna ikapp på 3.04.50 (hennes distriktsrekord är på 2.42.49). Däremot fick Erik Anfält lämna återbud efter sin hälsporre med följdproblem.
** Adam Axelsson tävlade i Odalsskøyta i Hamar, och blev tvåa på både 500 och 1 000 meter (en hundradel bakom Wilhelm Ekensskär som persade med sex tiondelar), men var en bra bit från sina säsongsbästan från Inzell (där isen brukar vara snabbare).

Wignell (eller Hundermark?) snabbast i premiären av Inneserien

Ingen var riktigt nära Jonatan Gustafssons 2.34,22 från i fjol när Inneserien i Tybblelundshallen drog igång med 1 000-metersloppet i helgen. Hinderbanespecialisten och militära femkamparen Cimmie Wignell (2.50,32), Starts unge Hugo Örn (2.50,93), Noras veteran Rodney Hundermark (2.52,03) och Örebro AIK-duon Pär Johansson (2.53,85)och Philip Sander (2.56,70) pressade ändå varandra till tider en bra bit under tre minuter i A-heatet.
Klara Frih var anmäld men kom inte till start, så snabbaste dam blev i stället – som vanligt – Liduina van Sitteren (3.15,69), men hon hade bara halvminuten till godo på Glanshammars 13-åring Elin Freed (3.16,29) som vann korta terräng-DM i sin åldersklass i maj och som slagit en hel del åldersbundna klubbrekord i GIF.
Kvällens stora vinnare var dock inte Wignell, utan Hundermark. Enligt den omräkningstabell för kön och ålder som gäller i serien – som består av fyra deltävlingar där de tre bästa resultaten räknas – var Hundermarks tid nämligen värd 88,69 poäng (för att den motsvarade 88,69 procent av ett tänkt världsrekord för 51-åringar), om jag nu räknat rätt. Det är i sådana fall den nionde högsta poängen någon någonsin noterat i serien, men jag låter det vara oskrivet tills de officiella uträkningarna publicerats.
Lars Lundegård var inte mycket sämre med 84,89 poäng för 3.03,35, Örns tid var värd 80,81, Freeds 79,58 och Catharina Wahlstedt 5.37,09 motsvarade 78,80 procent av ett tänkt världsrekord för 76-åriga damer.
Totalt kom 52 löpare till start (56 var föranmälda; i A-heatet föll förutom Frih också Arturs Steinbergs bort), och det får väl anses väldigt starkt för en så plågsam distans som tusen meter.
Serien fortsätter med miletävlingen den 31 januari och 2 000 meter den 11 februari innan den avslutas med 3 000 meter den 13 mars.

Ett av Ekströms bättre klassiska lopp – och Impolas näst bästa sedan andraplatsen i Vasaloppet

Jag har varit i skogen och bevakat Novemberkåsan halva helgen (och varit jetlaggad efter nattarbetet andra halvan; och förresten sprang jag på konditionsidrottare som Emil Lindgren och Daniel Tynell i publiken), så det blir bara en kort uppdatering från helgen:

** Axel Ekström gjorde ett av sina bättre klassiska världscuplopp i karriären när han blev 37 i Ruka på lördagen, men sedan blev han nog lite ivrig i jakten på topp 30 i söndagens fristilslopp, och såg ut att krokna betänkligt. Det slutade med en 48:e-plats där, och 54:e bästa åktid, i vad som brukar vara Axels specialdistans. Mer om Axel på na.se närmaste dagarna.
** I långloppsvärldscupens premiär fanns Bob Impola med nästan hela vägen in till mål i 35-kilometersloppet i Livingo, och tog en 17:e-plats bara 16,9 sekunder bakom segrnde Emil Persson. Med det var han femte bästa vensk och bäst av Team Serneke-åkarna. Riktigt lovande för Impola som bara varit så högt en gång (16:e i Kaiser Maximilian lauf förra vintern) efter andraplatsen i Vasaloppet 2018. I fredagens lagtempo slutade Sernekes herrar tia, 34 sekunder bakom Team Ragde Eiendom och Magdalena Pajala körde spurtade sedan hem en sjundeplats i jaktstarten (mot Sofie Elebro, Elin Mohlin, Roxane Lacroix och Anastasia Rygalina), knappt tre minuter efter som vanligt överlägsna Britta Johansson Norgren som ordnade segern åt Lager 157.
** Snö och kyla var ju väldigt fint, men det slog till med full kraft mot Örebro parkrun. Ändå löpbart, 39 tappra deltagare och Eric Segelberg (19.35), Frida Nilsson (19.47) och Dennis Bergström (19.52) tog sig ändå under 20 minuter (snabbast var dock en löpare utan streckkod, med 19.22).

Helgens höjdare – allt inför långloppsvärldscupspremiären med Bob Impola

1. Världscuppremiären i skidor
Det är banne mig inte varje dag länet har åkare med i världscupen, även om Axel Ekström och Filip Danielsson börjat skämma bort oss de senaste åren. Jag gick igenom det mesta man behöver veta inför Ekströms start i Ruka här på bloggen i går.

2. Långloppsvärlscupspremiären
Fösta tävlingen över 40 kilometer körs först den 11 januari, så vi purister får ge oss till tåls. Men redan i helgen är det dags för den stora premiären i långloppsvärldscupen (i år finns det ju bara en och inte två konkurrerande, det är Ski classics som gäller till 100 procent). På fredagen körs lagtempot, som är en rätt udda fågel i skidvärlden men som överlevt i olika skepnader år efter år. I år startar herrarna först, ett lag i taget (med tre minuters intervall). Lagen får ha så många åkare man vill, och tiden på den tredje åkaren i mål gäller som sluttid för laget. Därefter följer en jaktstart för damerna, på herrarnas resultat. Där räcker det med en startande (tiden för den dam i laget som är först i mål gäller). Några individuella poäng delas inte ut.
Maria Gräfnings har ju ställt in säsongen, hon ska bli mamma nästa år, och Bill Impolas comeback verkar bara gälla nationella tävlingar, så Bob Impola är enda länsåkaren på startlinjen i Livigno, där tävlingarna körs. Hans Team Serneke går ut näst sist (man startar i omvänd ordning efter fjolårets rankning, och en hel del lag har försvunnit eller omformats), men har bara tre herrar till start. Därmed gäller det att Bob, Anders Høst och Pontus Nordström kör riktigt hårt för att ha något med de framskjutna placeringarna att göra (många lag kommer med fem, sex eller till och med sju åkare, som man kan bränna på vägen mot mål). Till jakstarten har laget dock både nyförvärvet Magdalena Pajal och Julia Angelsiöö, så där går det säkert att äta in några placeringar. Både damer och herrar kör tre varv på en femkilometersslinga för totalt 15 kilometer.
På söndag är det dags för individuell premiär med ett 35-kilometerslopp som inte fått något roligare namn än ”Livigno prologue”. Här kör man först samma 15 kilometer som på lördagen, därefter lägger man till en tuffare backe för att förlänga banan till det dubbla under två avslutande tiokilometersvarv. Prologen ger lika många poäng som en vanlig deltävling – typ Vasaloppet – men bara halva poäng i sprint- och klättrartävlingarna. Eurosport sänder, och tävlingarna startar 12.00 på fredagen och 9.20 på söndagen (damerna 14.30 på fredagen, herrarna 11.15 på söndagen).

3. Örebro parkrun
Man hade ju hoppats få se en och annan länslöpare springa riktigt snabbt i Valencia marathon på lördag, men än så länge har jag inte hört om en enda som ska dit. Det har väl varit lite skadestrul både här och där, och så tror jag att det är Malaga (15 december) som lockar mest i år. Så, i stället är det gråvädret (eller lägger sig snön?) hemmavid och de fem kilometerna vid Rynningeviken som blir helgens stora begivenhet i löparlänet. Och det är banne mig inte det sämsta!