Konditionsbloggen tar semester – på återhörande i augusti

Som ni kanske känner till från tidigare år stänger bloggen ned när bloggaren åker på semester. Den här året kommer ni förmodligen att missa betydligt mindre läsning än normalt, eftersom så väldigt lite sker (dessutom har jag ”bara” sex veckors semester i år, mot tolv 2018 och åtta i fjol – jag har helt enkelt betat av en del av mitt kompberg).
Men ni får själva se till att hålla koll på lokala tävlingar, Emilia Fahlins comeback efter tävlingsstoppet, friidrotts-SM, Rebecca Högbergs och Martin Regborns fortsatta rekordslakt och allt annat som kan tänkas hända på annat håll.
Själv ska jag … ta det lugnt, njuta av det fina springvädret (som verkar hålla i sig) och kanske klämma in någon tävling (även om det blir som träning i sådana fall, jag siktar på att prestera först i Örebro 24h i oktober).
Det är lite oklart exakt vilket datum bloggen är tillbaka. Min första arbetsdag är onsdagen den 19 augusti, men om det blir en USA-resa för Indy 500 kan det dröja ytterligare en vecka innan bloggen återuppstår.
Ta hand om er tills dess, och är det något akut så finns jag alltid på sms: 073-038 94 00.

Fahlin körde första etappen av virtuella Tour de France – och stallet är anmält till Europas första proffstävlingar sedan mars

(UPPDATERAD 22.45) Tidigare i somras testade Emilia Fahlin Zwift för första gången när hon körde Tour for all, ett välgörenhetsevenemang, för sitt franska lag FDJ Nouvelle-Aquitaine Futuroscope. Det blev ju ingen omedelbar succé varken för laget (som blev sist av de tio som deltog) eller Fahlin (även om det tog sig under veckan och hon var topp tio på sin sista etapp), men i går var hon på det igen och körde den första etappen av det virtuella Tour de France som arrangeras över tre helger och totalt sex etapper. Även det här är en lagtävling, så stallen byter cyklister från dag till dag, men Fahlin fick köra första etappen, i går.
Jag har, trots idogt letande, inte lyckats hitta någon komplett resultatlista från i går, men klart är i varje fall att Fahlin var med i tätklungan, som då var 20-talet cyklister stark, med fyra av de 36,4 kilometerna kvar, men att hon någonstans där tappade täten och slutade utanför topp tio (enligt uppgift blev Fahlin 19:e). Drops-stallets 19-åriga britt April Tacey vann närmast före Team Tibcos amerikan Kristen Faulkner.
Eftersom det är en lagtävling kommer Drops därmed att köra i gult i dagens etapp, där FDJ ställer upp med Cecilie Uttrup Ludwig (danska stjärnan som delar kaptensskapet med Fahlin), frnska Eugénie Duval och norska Stine Borgli (i går körde Duval och franska Maëlle Grossetete med Fahlin).
DJ Nouvelle-Aquitaine Futuroscope har för övrigt anmält sig till de två första europeiska proffstävlingarna som ska arrangeras sedan allt tävlande bröts i början av mars: spanska Emakumeen Nafarroako klasikoa den 23 juli och Clasica femenina Navarra dagen därpå. Det är endagstävlingar på runt tolv mil på den tredje internationella nivån (Uci klass 1.1, alltså nivån under världstouren och 1.Pro-klassen). Återstår att se om Fahlin blir uttagen till de tävlingarna, hon har ju annars planerat sin tävlingscomeback till tempo-SM den 25 juli (frågan är om det går att förflytta över Europa med den hastigheten, just nu, och om det är vettigt att tävla tre dagar i rad, om teamet vill att hon ska köra i Spanien).
Första världstourtävlingen i kalendern är italienska Strade Bianche, som flyttades från i våras till den 1 augusti. VM finns fortfarande kvar i programmet i slutet av september.

Svenska cykelförbundet, som också haft totalt tävlingsstopp sedan mars, öppnade upp för allians- och distriktstävlingar från den 1 juli (och för nationella tävlingar, om de går att genomföra under coronarestriktionerna, från den 15 juli), och i dag avgjordes den första med renodlade elitklasser (som jag hittat, i alla fall). Först ut om segrare? Jacob Ahlsson. Kumlakillen, som tävlar för Motala AIF:s semiprofessionella och därför fick vara med i tävlingen på racerbanan Mantorp park som främst var öppen för cyklister från just Motala, Jönköping och CK Hymer (en så kallad allianstävling), dominerade ju i den svenska Zwiftserien i våras, och visade nu att han tagit med sig formen därifrån ut på den riktiga hojen. Han gick ifrån teamkompisar och konkurrenter och vann solo. Lillebror Jonathan Ahlsson som fortfarande tävlar för Örebrocyklisterna, och som ett normalt år hade varit aktuell för junior-VM (vi får se hur det blir i höst), slutade trea i juniorklassen bakom Södertäljes Edvin Lovidius och Olle Sparrmark.
Xamera cup hette tävlingen, och nya deltävlingar planeras söndag 12 juli och måndag 13 juli, i Linköping respektive Jönköping.

På mountainbikesidan kan man konstatera att Finnmarksturen, som skulle varit långlopps-SM i år (Matthias Wengelin är regerande mästare på herrsidan) ställts in. Men det kan mycket väl bli så att något annat långlopp, under hösten, i stället får SM-status.

Många tog chansen att Vansbrosimma i Ramsjön – och på fredag kan Högberg förbättra sitt distriktsrekord igen

Nej … Inte händer det för mycket länsrelaterad konditionsidrott den här sommarhelgen. Ganska många verkar ha simmat en virtuell Vansbrosimning i Ramsjön (i Kilsbergen, mellan Pershyttan och Lockhyttan) i dag, men några deltagarlistor eller tider har ännu inte publicerats på Vansbros officiella hemsida vad jag kan se. Det görs måhända inte alls, eller möjligen först när tidsfönstret för att genomföra sin Vansbrosimning är över. Klassikerloppen har ju tagit lite olika approach i år: Engelbrektsloppet blev ju inställt på grund av snöbrist medan Vasaloppet hann avgöras före coronapandemin slog till med full kraft. För att klara Vätternrundan kunde man samla sina 315 kilometer under perioden 5–13 juni (det behövde inte göras i ett sträck). I Vansbrosimningen kan man välja valfri dag mellan i dag, 4 juli (då loppet skulle gått), och den 31 augusti att simma sina 3 000 meter på hemmaplan (dock alla på samma gång). Och Lidingöloppet erbjuder dels att man som många andra tävlingar springer rätt distans på sin egen hemmaplan, men erbjuder på ett mer unikt sätt en egen starttid på den officiella banan, någon gång mellan 15 september och 15 oktober (man får boka sig på loppets hemsida på förhand så att det inte blir för många som väljer samma tid). På så sätt blir det en svensk klassiker även i coronatider.

Elitidrott blir det på fredag igen, då Sverigeettan på 800 meter ska göra sin andra start på distansen för säsongen – i Bannister running invitiationals tredje tävling den här sommaren. Återstår att se om det blir någon draghjälp den här gången, än så länge är Eskilstunas supertalang Alice Magnell-Millán den löpare med näst bäst personbästa som anmält sig (tre sekudner bakom Högberg) medan Åsbros ungdomsfinnkampslöpare Klara Frih är trea. Hon var ju fyra, mindre än sekunden från en sensationell medalj, på inomhus-SM i vintras och gjorde 2.13,11 ute i fjol. I Göteborg blir det säsongsdebut på distansen, hon gjorde sin allra första tävling för sommaren i Eskilstuna i onsdags, över 1 500 meter.
För Högberg pekar formen spikrakt uppåt. I dag följde hon upp sitt nya distriktsrekord på 800 (2.07,39) med 54,76 på 400 meter vid en tävling på Ullevi. Det var nästan 1,5 sekunder snabbare än i säsongsdebuten på distansen för tre veckor sedan, och snabbaste tiden Högberg gjort sedan 2010 (då hon sprang både lag-EM och Finnkampen).

van Sitteren och Högberg 19:e i Europa just nu – Regborn 25:a (statistik som väl säger … ingenting)

Örebro AIK-löparen (och bloggkollegan!) Björn Engqvist uppmärksammade mig på en kul grej tidigare i dag: Liduina van Sitteren är, tack vare sin tid på Stockholms stadion i tisdags (35.05,68), faktiskt inte bara rankad på nionde plats i Sverige just nu utan dessutom på 19:e plats i Europa (Louise Wiker 20:e) – förstås tack vare att så få länder startat tävlingsverksamhet under coronapandemin. Therese Johaug toppar världsårsbästalistan på 31.40,67 (förra året hade hon varit åtta i Europa med den tiden, så den är alls inte dålig) medan det i övrigt mest är svenska och schweizare på listan (på topp 29 står de båda länderna för 23 löpare; Finland har två och Norge, Danmark, Tyskland, Belgien och Finland varsin). Förra året sprang dock åtminstone 91 européer (så långt sträcker sig Europeiska friidrottsförbundets rankning) under 34 minuter. Kvalgränsen till nu uppskjutna EM i Paris var 33.20. Å andra sidan ska man ju ha van Sitterens extrema resultatutveckling i åtanke: 39.18 2018, 37.13 i fjol och redan 35.05 i år. Så vem kan säga att hon inte kommer närma sig den verkliga Europatoppen på några års sikt?
En snabb koll på övriga distanser visar att KFUM Örebros Rebecca Högberg, som är Sverigeetta på 800 meter, också är 19:e i Europa just nu. Hennes nya distriktsrekord på 2.07,39 är dessutom mindre än fyra sekunder från finska Sara Kuivistos topptid. Och Martin Regborn är 25:a på 10 000 meter med sitt distriktsrekord på 29.41,82.

Det verkar bli en riktigt tunn helg på tävlingsfronten, för övrigt. I kväll skulle ju Utmaningen, triathlontävlingen under Noradagarna, ha avgjorts, men den är förstås inställd precis som det mesta annat. Men man kan ju alltid springa en (inte)parkrun. Peter Ström och Kristin Öhman har just nu bästa tiderna i Örebro den här veckan med 19.49 respektive 28.10. Sms:a mig på 073-038 94 00 eller hör av er på något annat sätt om ni hittar någon tävling jag borde hålla koll på!

Så ligger länslöparna till för friidrotts-SM (med uppdaterade reglerna) – och skrälläge för Ehrling inför

För någon vecka sedan publicerades ju de uppdaterade reglerna för SM i friidrott, den coronaanpassade varianten. Där kan man bland annat läsa att det max är 32 löpare per gren som gäller. Tyvärr är det inte specificerat exakt hur urvalet sak gå till, utan bar att det ska baseras ”i första hand på årsbästa 2019 och 2020 samt i specifika fall kan aktiva med erkänd kapacitet beredas plats när årsbästa inte finns”. Nu är det ju förvisso inte jätteofta som det behövs den typen av urval; på fjolårets SM var till exempel bara 13 damer och 26 herrar anmälda till 10 000 meter, elva damer och 29 herrar till 5 000 meter, elva damer och 26 herrar till 1 500 meter och 18 damer och 24 herrar till 800 meter (och blott fem damer och nio herrar till 3 000 meter hinder …).
Men i år är ju ett speciellt år på så många sätt att man kan tänka att uppslutningen till ett SM kommer trissas. Titta bara på hur intresset för Långlöparnas kväll såg ut förra veckan … Så, vilka lokala löpare skulle egentligen få springa SM om kvalstoppet var i dag (det är det inte, anmälningstiden går inte ens ut förrän den 6 augusti, och därefter ska eventuellt urval göras)?
På herrsidan är Martin Regborn nia, Jonatan Gustafsson 24:a och Jack Karlsson 38:a på svenska årsbästalistan på 10 000 meter (IF Start-fostrade Heshlu Andemariam 15:e). Regborn 29.41 är förstås en säker kvaltid, även Gustafsson bör kunna känna sig rätt trygg med att få en plats på sina 31.02. Karlsson lär däremot, om alla före anmäler sig, behöva förbättra sina 31.40 med minst 20 sekunder, troligen 30, för att nå topp 32. På damsidan är Liduina van Sitteren nia på 10 000, tätt följd av länsfostrade Louise Wiker, Johanna Eriksson och Fanny Schulstad (tia, 13:e och 16:e på listan, alla inom 25 sekunder av van Sitteren). De fyra har alla givna platser.
10 000 är grenen med klart flest toppnoteringar av de längre löpdistanserna.
På 5 000 är Jack Karlsson 26:a (14.56 och Wilhelm Bergentz 39:a (15.10), men en hel del löpare har ännu inte satt någon tid distansen – till exempel samtliga elitlöpare på damsidan från länet (och sedan tillkommer förstås frågan om vilka som ska dubbla, alternativt välja bort 5 000 eller 10 000 meter).
På medeldistansen sticker Rebecca Högberg ut som Sverigeetta med sitt distriktsrekord på 2.07,39. Hon blev ju svensk mästare inomhus i vintras. I övrigt har det inte tävlats så mycket, ännu. Henrik Franzén är nia på herrsidan på 800 meter med 1.55,31, men den tiden räcker bara till 36:e plats på fjolårets årsbästalista som också ska ligga till grund för uttagningen.
SM avgörs i Uppsala 14–16 augusti. 10 000 meter (18 löpare i A-final, 18 i B-final) och försök på 1 500 meter på fredagen, finaler på 1 500 meter och 3 000 meter hinder och försök på 800 meter på lördagen, finaler på 800 meter och 5 000 meter på söndagen.

Ett annat mästerskap som blir av är riksmästerskapet (motsvarande SM, men utan SM-status) i 24-timmarslöpning i Skövde 25–26 juli. Startfältet är strikt begränsat till 30 deltagare (totalt, herrar och damer), och framför allt på herrsidan finns några riktigt starka namn i Fritjof Fagerlund, Martin Scharp, Oscar Sjölander, Sebastian Pokorny, Emir Halalkic och Joar Palm. Inga länslöpare där, men däremot kanske möjlighet till en skräll på damsidan där bara nio löpare är anmälda och Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling är en av dem. Hon inledde ju sommaren med att springa 177 kilometer från Västervik mot Örebro, så nog finns det distans i den kroppen. Ehrling har ju tidigare gjort flera bra backyardresultat.

Örebro får sprint-SM i orientering (kul för alla utom Regborn) – och Gustafsson visade klass med seger i Eskilstuna

Höstens elitseriefinal i Kilsbergen blev ju inställd, liksom Örebro city sprint och varenda nationell tävling som var planerad. Men i dag kom ett riktigt roligt besked för orienteringen i länet: Örebro får arrangera höstens coronasäkrade SM-variant i sprint och sprintstafett. 10–11 oktober blir det tävlingar, och det är väl i princip det enda som är helt säkert, eftersom det hela är så nytt och ingen vet vilka restriktioner som kommer att råda i det läget.
Tävlingar för seniorer och i de två juniorkategorierna (19–20-åringar respektive 17–18-åringr) ska det i varje fall bli, och Svenska orienteringsförbundet skriver att tävlingarna kan locka upp emot 1 000 deltagare vilket gör att, om det fortfarande är förbud mot folksamlingar över 50 personer, ett stort antal extraordinära åtgärder kommer krävas: ”Kvaltävlingarna kan komma att ha olika start- och målplatser och när finalerna arrangeras kommer inga klasser att avgöras omlott. Det blir ingen publik, ingen servering och ingen arena.”
Men tävlingsledaren Lasse Lundberg, i Almby IK som står för arrangemanget, är enbart positiv i sin kommentar till förbundets hemsida:
– Det känns kul att få stå värd för ett SM igen. Vi hade tänkt genomföra sprinttävlingar i vår som vi tvingades ställa in på grund av pandemin. Att nu få chansen att använda dessa områden och samtidigt ge våra elitlöpare en SM-helg känns otroligt roligt.
Det enda tråkiga med ett sprint-SM i Örebro är väl att Martin Regborn inte kommer kunna försvara sitt SM-guld, orienterare tillåts ju inte springa mästerskap på sin egen hemmaplan, på grund av lokalkännedomen.
Alla säsongen nationella tävlingar i länet är strukna, och de närmaste tävlingarna av värde är de fyra distriktsmästerskapen de två första helgerna i september.
2017 avgjordes alla SM-tävlingar i orientering i Örebro län. Ingen annan av årets SM – samtliga är uppskjutna – har ännu fått nya orter och datum.
Tja, förutom i mountainbikeorientering då, där det nu är klart att Södertälje Nykvarn arrangerar sprint- och medeldistans-SM 29–30 augusti och att OK Kolmården arrangerar långdistans-SM 19 eller 26 september (beroende på om Tiomila blir av).

Jonatan Gustafsson vann kvällens Ärla open på Ekängens friidrottsarena i Eskilstuna. Med 3.59,56 över 1 500 meter var han ensam om att gå under fyra minuter (hemmalöparen Adam Hammarberg var tvåa på 4.02,18) och fyra tiondelar snabbare än under bronsloppet på M22-SM inomhus i vintras (men 5,5 sekunder från perset som han satte i Göteborg i fjol). Tränings- och klubbkompisen Wilhelm Bergentz förlorade spurtdellen mot Hammarberg, men blev trea på 4.02,75 (pers med nästan en sekund). Åsbros Klara Frih blev trea av damerna (som sprang i ett mixat B-heat) på 4.44,89 i sin säsongspremiär, Stocksäters Michael Welday, som också tränar med KFUM-gruppen, blev femma på 4.06,93 och Noha Olsson sexa på 4.15,62 i sin comeback efter skadestrulet.
Jonatan Gustafsson gjorde sin säsongspremiär med perset 8.32,25 över 3 000 meter när han vann en resultattävling i Umeå den 18 juni (helt utan draghjälp, han var 16 sekunder före tvåan), något jag missade att notera här i bloggen. Den tiden gör honom till 17:e man i distriktet genom tiderna (på halva distansen är han 19:e). Han var ju också med och sprang under Långlöparnas kväll på Stockholms stadion förra tisdagen (31.02,21 på 10 000 meter, tia i distriktet genom tiderna).

van Sitteren persade som tvåa på Stockholm stadion (men tappade tempot mot distriktsrekordet på andra halvan) – och Sverigeeliten i medeldistans intar Transtensvallen (när DM på 10 000 meter skjuts upp)

Liduina van Sitteren hade gjort 35.09 (inofficiellt, i ett testlopp) och 35.28,8 (officiellt) på tio kilometer landsväg och 35.15,21 på 10 000 meter (på bana, alltså) inom loppet av fem veckor när hon gick ut på Stockholms stadion och attackerad Karin Forsbergs tio år gamla distriktsrekord på distansen (34.56,72) under Långlöparnas kväll. van Sitteren inledde riktigt starkt, låg första kilometerna i en klunga med klubbkompisen (i Örebro AIK) Fredrik Johnsson (som till slut landade på 34.08,30 – ett rejält pers) och passerade halvvägs på 17.25 enligt speakern (och hade alltså råd med 17.30 på andra halvan). I det läget hade hon fått släppa Johnssons grupp och hamnat i ett gäng med bland andra Hässelbys Louise Wiker (den dubbla VM-löparen i maraton som kommer från Hällefors från början) och arrangörsklubben FK Studenternas Anna Jonsson, och från sjunde kilometern mattades tempot i den gruppen. van Sitteren spurtade ifrån Wiker med två sekunder på upploppsrakan och bröt mållinjen som tvåa (bakom Hässelbys Sanna Mustonen på 33.45,77) med tiden 35.05,68 (17.40 på andra halvan, alltså). Pers med nästan tio sekunder, alltså, och snabbare än i det där testloppet. Dessutom passerades Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg i genom tiderna-statistiken i distriktet (där van Sitteren nu är tvåa), och Linnéa Sennström på den svensk årsbästalistan (där van Sitteren nu är nia). Men till Forsbergs distriktsrekord saknades alltså nio sekunder. Förmodligen blir det en ny möjlighet att nå den tiden på SM i Uppsala i augusti, om inte förr (de 18 bästa löparna på årsbästalistan får springa i A-final, vilket van Sitteren ligger väldigt bra till för nu).
Wiker gick i mål på 35.07,74, vilket var hennes bästa tid på distansen sedan 2016. Hon var alltså trea av damerna. Johnsson var elva av herrarna, Björn Engqvist 23:a med perset 36.05,52 (det var första gången han sprang 10 000 meter på bana, han har sprungit 35.47 på landsväg).
Loppet går att se i efterhand här.

Tidigare i dag avslöjade (det är ett så fint rubrikord!) jag att Hallsberg fått en av tre rikstävlingar i medel- och långdistanslöpning (i Hallsbergs fall medeldistans) som Svenska friidrottsförbundet instiftat för att erbjuda tävlingsmöjligheter för eliten under den här speciella säsongen. Tävlingen kommer att arrangeras på Transtensvallen den 1 augusti, och tanken är att hela svenska eliten ska lockas delta. Det blir förstås ingen publik, men måhända tv-sändning.
– Det var Johan Wettergren och Ulf Friberg på friidrottsförbundets prestationscentrum som tog kontakt med Kroon, som tog det vidare till oss. Tack vare Mikael har vi en väldigt stark kultur kring medeldistans i klubben just nu, berättar KFUM Örebros ordförande Gustav Zetterlund i artikeln som ni får ta och läsa.
Att det blir Hallsberg, men med KFUM Örebro som huvudarrangör, beror på att löparbanorna på GIH inte duger för tävling, så klubben var tvungen att skaka fram ett alternativ i närområdet. Extra roligt är det ju att 800 meter finns med på programmet när KFUM:s egen Rebecca Högberg just nu toppar den svenska årsbästalistan på distansen (och är regerande svensk mästare inomhus).
Tävlingen kommer för övrigt lystra under namnet Närkeracet.

Att Närkeracet blir av på Transtensvallen den 1 augusti innebär också att DM på 10 000 meter, som skulle avgjorts där och då, förstås skjuts upp. Det hade det förmodligen gjort ändå, med tanke på vad som hänt med övriga tävlingar i långloppscupen under våren och sommaren.
Så här är läget i långloppscupen just nu:
Genomfört: Nora marathon (maraton-DM).
Uppskjutet: Korta terräng-DM (Vretstorp), Vintrosaloppet, DM på 5 000 meter (Glanshammar), DM på 10 000 meter (Hallsberg).
Inställt: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Rusakulan vertikal (genomfördes, men utanför cupen), Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Hälleforsterrängen, Rallarrundan, Lindesjönloppet, Fröviloppet, Semesterhalvmaran, Stripastafetten.
Kvar på programmet: Dalenrundan (26 juli), Wadköpingsloppet (23 augusti) Östansjöloppet (29 augusti), Norasjön runt (DM i halvmaraton; 12 september), Tarstaborgsrundan (27 september), Hostruset (3 oktober), Åstadsloppet (10 oktober), långa terräng-DM (17 oktober), Kilsbergsleden (31 oktober), Lucialoppet (5 december).

Redan för tre veckor sedan kom för övrigt den tråkiga nyheten att OK Milan ställt in alla resterande poängtävlingar, och därmed hela säsongen. Fram till dess var ju de sju första inställda, nu ströks även de fem sista. Även Lindebygdens och Järnbärarnas arrangemang Kopparbergsorienteringen, som i år skulle ha nationell tävlingsstatus med medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen 8–9 augusti har ställts in. Örebro parkrun är inställt även på lördag, men längre än så sträcker sig inte informationen i nuläget.

Löp-, cykel-, triathlon- och orienteringstävlingar i länet som hittills ställts in på grund av coronapandemin:
14 mars: Örebro parkrun.
19 mars: Veteranorientering, deltävling ett (Örebro).
21 mars: Örebro parkrun.
22 mars: Varvetmilen.
26 mars: Veteranorientering, deltävling två (Askersund).
28 mars: Örebro parkrun.
28–29 mars: Marsspelen.
2 april: Veteranorientering, deltävling tre (Örebro).
4 april: Örebro parkrun.
4 april: Startmilen (långloppscupen).
4 april: Lanna night trail (ersätts av öppen trail den 25 april).
7 april:
 Glanshammar terrängserie, deltävling ett.
11 april: Örebro parkrun.
14 april: Glanshammar terrängserie, deltävling två.
15 april:
 Örebro AIK halvmarathon (långloppscupen).
16 april: Veteranorientering, deltävling fyra (Hallsberg).
18 april: Örebro parkrun.
18 april: Boforsloppet.
19 april: Letälvsträffen.
21 april: Glanshammar terrängserie, deltävling tre.
21 april:
 OK Milans poängtävling, deltävling ett (Lindesberg).
23 april: Veteranorientering, deltävling fem (Örebro).
25 april: Örebro parkrun.
25 april: Munkastigen trailrun.
25 april: Kumla stadslopp (långloppscupen).
25 april: Tisarträffen, dag ett.
26 april: Örebro crazy trailrun (Ullmax trailserie; flyttas till 4 oktober).
26 april: Tisarträffen, dag två.
27 april:
 Karlslundsvarvet.
28 april: Glanshammar terrängserie, deltävling fyra.
28 april: 
OK Milans poängtävling, deltävling två (Nora).
1 maj: Svampenmaran.
1 maj: Grisrundan.
2 maj:
 Wedevågsloppet (långloppscupen).
2 maj: Örebro parkrun.
5 maj: Glanshammar terrängserie, deltävling fem.
5 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
5 maj: Hällefors vårjogg, första veckan.
5 maj: OK Milans poängtävling, deltävling tre (Nora).
6 maj: Korta terräng-DM (Vretstorp; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart).
7 maj: Veteranorientering, deltävling sex(Svennevad).
7 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
9 maj: Hälleforsterrängen (långloppscupen).
9 maj: Svillingeruset.
9 maj:
 Närkekvartetten, dag ett.
9 maj: Hjälmaren runt.
9 maj: Örebro parkrun.
10 maj: Närkekvartetten, dag två.
12 maj:
Hällefors vårjogg, andra veckan.
12 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
12 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fyra (Nora).
14 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
14 maj: Veteranorientering, deltävling sju (Kristinehamn, men arrangerad av Örebro läns orienteringsförbund).
16 maj: GIF-spelen.
16 maj: Örebro parkrun.
16 maj:
 Närkekvartetten, dag tre.
17 maj: Närkekvartetten, dag fyra.
19 maj: Hällefors vårjogg, tredje veckan.
19 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
19 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fem (Nora).
21 maj: Örebro backyard ultra.
21 maj: Vintrosaloppet (långloppscupen; uppskjutet).
21 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
22–24 maj: Vänern runt.
23 maj: Örebro parkrun.
24 maj: Dovra trail (Ullmax trailserie; flyttas till 23 augusti).
26 maj: Gubbracet.
26 maj: Hällefors vårjogg, fjärde veckan.
26 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling sex (Nora).
27 maj: Vårruset Örebro.
28 maj: Veteranorientering, deltävling åtta (Lindesberg).
30 maj: Örebro parkrun.
31 maj: Lindebygdens OK:s dag-KM (uppskjutet).
1 juni: Rallarrundan (långloppscupen).
3 juni: Fjugestaloppet (långloppscupen).
4 juni: Veteranorientering, deltävling nio (Nora).
6 juni: Lindesjönloppet (långloppscupen).
6 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Fröviloppet (långloppscupen).
13 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Närkespelen (uppskjutet till september, nytt datum ej klart).
17 juni: DM på 5 000 meter (Glanshammar; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart)
20 juni: Örebro parkrun.
23 juni: OK Milans poängtävling, deltävling sju (Fellingsbro).
27 juni: Silverleden på en dag.
27 juni: Örebro parkrun.
28 juni: Örebro city sprint (sprint- och sprintstafett-DM; uppskjutet till i höst, nytt datum ej klart).
28 juni: Hyttloppet.
30 juni: OK Milans poängtävling, deltävling åtta.
3 juli: Utmaningen.
4 juli: Örebro parkrun.
7 juli: OK Milans poängtävling, deltävling nio.
11 juli: Vikersmästerskapen i triathlon.
14 juli: OK Milans poängtävling, deltävling tio.
18 juli: Semesterhalvmaran (långloppscupen).
18 juli: Sommarmilen.
21–25 juli: Bergslagsleden på fem dagar (ersätts av Bergslagen 100 miles 24–25 juli).
1 augusti: DM på 10 000 meter (Hallsberg; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart).
4 augusti: OK Milans poängtävling, deltävling elva.
8 augusti: Stripastafetten.
8 augusti: Kopparbergsorienteringen, medeldistans.
9 augusti: Kopparbergsorienteringen, långdistans.
11 augusti: OK Milans poängtävling, deltävling tolv.
20 augusti: Blodomloppet Örebro.
26 september:
 Swedish league-finalen, dag ett (Blackstahyttan).
27 september: Swedish league-finalen, dag två (Blackstahyttan).

Sista triathlontävlingen inställd – men det blir åtminstone ett träningsrace (och van Sitteren tredjeseedad i Långlöparnas kväll)

På söndagskvällen kom till slut beskedet: Vikersmästerskapen i triathlon, som skulle arrangerats den 11 juli, ställs som väntat in till följd av coronapandemin och de påföljande mötesfrihetsrestriktionerna. Det var den sista av triathlontävlingarna i länet som fick stryka på foten den här säsongen. Senaste åren har ju i tur och ordning Hälleby triathlon, Vretstorps triathlon och Örebro triathlon (tidigare Kilsbergen triathlon) lagts ned, och i år har sedan tidigare Utmaningen ställts in. Men det finns ett litet ljus i mörkret: Den 18 juli kommer ett gäng entusiaster med Tomas Kåregren och Oskar Larsson i spetsen att arrangera Örebro 70.3 (70.3 är ett vedertaget namn för halvironmandistans, alltså 1,9 kilometer simning, 90 kilometer cykling och 21,1 kilometer löpning, vilket motsvarar en total distans på 70,3 engelska mil). Det handlar om en träningstävling med start och mål vid Hästhagens badplats i västra Örebro. Det ska simmas i Svartån, springas på Milseriens bana (den som Regborn sprang sitt 29.36-lopp på, men nu drygt två varv för att få ihop halvmaran) och cyklas två varv i en slinga över Närkes Kil och Garphyttan. Deltagartak på 50, förstås.

Redan på tisdagskvällen löps den andra och sista Långlöparnas kväll för året. Efter förra veckans rekordlopp är det den här gången dags för de något mindre snabba (men fortfarande snabba) löparna att ta plats på Stockholm stadion. Förra veckan krävdes färska sub-35-meriter för att ens komma ifråga om en plats i något av de fyra heaten, nu duger det med tider uppåt 40. De tre Örebrolöparna som anmält sig är dock alla på den nivån att de klivit rakt in i A-heatet: Liduina van Sitteren, Fredrik Johnsson och Björn Engqvist kommer därmed att dras fram av Fredrik Uhrbom (som ska hara mot 31 minuter) och mäta krafterna med löpare som Thomas Stevens och Sanna Mustonen. van Sitteren är, med sina färska 35.15,21 från Göteborg, seedad som trea av damerna, bakom Hässelbys Mustonen (som hade klarat kvalgränsen på halvmaraton till nu uppskjutna friidrotts-EM) och Sävedalens Anastasia Denisova (orienterare med VM-brons på meritlistan). Distriktsrekordet på 10 000 meter är Karin Forsbergs 34.56,72 från SM-bronsloppet i Falun 2010. Återstår att se om van Sitteren går för den tiden redan nu.
Dagen därpå, på onsdag den 1 juli, arrangeras Ärla open på Ekängens friidrottsarena i Eskilstuna (där SM gick 2018). Det blir 1 500 meter med bland andra Michael Welday, Jonatan Gustafsson, Wilhelm Bergentz och Noha Olsson (som äntligen är tillbaka efter skadebekymmer).

Rebecca Högberg snabbast i Sverige i år med nytt distriktsrekord – och så varmt i Moto tour-avslutningen att hjulen smälte

Nu faller distriktsrekorden i tät följd. I tisdags herrarnas på 10 000 meter (genom Martin Regborn) och på lördagen förbättrade Rebecca Högberg sitt eget distriktsrekord (och personliga rekord, vilket inte ska förväxlas eftersom hon tävlade för Hammarby under några av sina elitår) och det svenska veteranrekord i K35-klassen på 800 meter till 2.07,39. Resultatet noterades vid Ullevi FK- och Örgryte IS-arrangemanget Duellen 3 på Slottsskogsvallen i Göteborg, och är även svenskt årsbästa (även om utomhussäsongen förvisso bara varit igång i två veckor) och hade räckt till en fjärdeplats på fjolårets årsbästalista. Förvisso en handfull sekunder bakom Lovisas Lindh, Yolanda Ngarambe och Hanna Hermansson, men med bättre sparring lär även Högberg ha ett antal sekunder till i kroppen. När jag pratade med henne i vintras trodde hon inte att kvalgränsen till nu uppskjutna EM, 2.02,5, skulle vara helt omöjlig att nå (även om det naturligtvis är jäkligt tufft).
Det här resultatet cementerar också bilden av att Högberg numera – till skillnad från den ”förra” elitkarriär, då hon bland annat sprang två finnkamper och fyra lag-EM som 400-meterslöpare – är som allra bäst på 800 meter. Förvisso var det tävlingsrost och lite ogynnsamma vindar i säsongspremiären i Södertälje, men jämför man hennes 56,05 på 400 där med hennes 2.07,39 nu så kan man konstatera att den förra hade gett en tolfteplats på fjolårets svenska årsbästalista, den senare alltså en fjärdeplats.
För övrigt var det svenska veteranrekordet på distansen satt redan 1974 – då IFK Umeås Siv Larsson sprang 2.11,8 med manuell tidtagning. Nu slaktade Högberg det rekordet, och innehar de svenska veteranrekorden både inne och ute, liksom distriktsrekorden på 400, 800, 40 häck och 4×400 meter utomhus liksom 800 och 4×200 meter inomhus (båda stafettrekorden med Sandra Wagner och Sofia Thorin, på 400 också med Helena Karlsson, på 200 med Elin Östlund). Vid elva tillfällen har hon slagit (eller förbättrat sina egna) distriktsrekord från 2009 och framåt – varav tre gånger hittills i år.
Vid tävlingen i Göteborg sprang också KFUM Örebros Henrik Franzén – han som var tredje länken när ungdomsfinnkampslöparna Wihelm Bergentz och Noha Olsson i fjol tog SM-guld i P17-klassen på 3×800 meter – med på just 800 meter. Franzén blev trea i A-finalen på 1.55,35, nytt personligt rekord med över 2,5 sekunder.

Vårsäsongen i Moto tour avslutades på lördagen med rullskidcupens längsta etapp någonsin, 40 kilometer masstart på Närkeslätten. Att det var varmt i går undgick väl inte någon, men faktum är att det var så varmt att två av deltagarnas (Daniel Olssons och Krister Nyréns) hjul smälte så att de tvingades bryta … 22 tog sig runt de fyra milen, och i täten var allt som vanligt: Segrar för Olivia Hansson (ensam dam, placerade sig som elva av 24 startande totalt) och Robert Brundin (två sekunder före Patric Wilhelmsson (från Norberg, tror det var debut för honom i touren).
Brundins seger var fjärde på fem försök (han blev ju tvåa bakom juniorlandslagsskidåkaren Ludvig Berg på en etapp) vilket gör att han avslutar våren med 136 av 140 möjliga poäng, 48 före tvåan Oskar Ekholm. Hansson behöver bara komma till start i någon av de tre återstående etapperna (som avgörs på sensommaren/tidig höst, programmet är ännu inte släppt) för att säkra totalsegern, då räcker det inte för tvåan Elin Fjellström (som bara kommit till start en gång) att vinna de tre kvarvarande.

Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h