Regborn och tre sub-14-löpare klara för Närkeracet – men negativt besked om Vretstorps triathlon

Nästa lördag, den 7 augusti, är det som jag tidigare skrivit om dags för årets upplaga av Närkeracet – elittävlingen på Transtensvallen i Hallsberg som uppstod som en coronaanpassad elittävling i fjol. I år bjuds det på 800 och 5 000 meter, och nu har anmälningslistan börjat fyllas på (sista ordinarie anmälan är på tisdag, men man kan efteranmäla sig ända till fredag). Linus Rosdal (ex-örebroaren som är Sverigeetta just på 5 000 meter i år med sina 13.53,19) och Rebecca Högberg (i fjol SM-guldmedaljör på 800 meter, i år mer sparsamt tävlande på distansen) var bland de första att anmäla sig, och nu har bland andra Martin Regborn (som veckan därpå kommer göra comeback i orienteringslandslaget i världscupen i Idre, efter den stressfraktur han ådrog sig i våras och som gjorde att han missade både VM och EM) och sub-14-löpare som Spårvägens Emil Danielsson och Oliver Löfqvist och Turebergs Daniel Lundgren anmält sig (Regborns pers är 14.27,88). På damsidan ser det än så länge tunnare ut – bara två namn finns anmälda på 5 000 och ingen av de 16 svenskar som gjort under 2.11 finns med (samma gäller för övrigt på herrsidan, ingen av de 15 som gjort under 1.52 har anmält sig än). Men det kan förstås hinna ändra på sig på veckan som återstår.

Jag har nu för övrigt fått bekräftat att det, i motsats till mina tidigare uppgifter, inte blir något triathlon i Vretstorp i år heller. 2018 var femte och ”sista” gången, men jag vet att det var på väg att återuppstå i liten version nu i augusti. Nu är planerna lagda på is, men det är möjligt att det blir allvar 2022 istället. Beskedet innebär att det med största sannolikhet inte blir ett enda triathlon i länet 2021 eftersom Viker och Nora ställt in och Örebro och Hälleby lagt ned.

Inställt O-ringen – då blev Ellinor Tjernlund etapploppsmästare i Blekinge (och Valter Pettersson lyckades bättre i sista JVM-testet)

Det här är veckan som O-ringen skulle ha avgjorts, men för andra året i rad är den traditionella femdagarsorienteringen inställd på grund av pandemin. I stället arrangeras det några mindre etapplopp runtom i Sverige (i Kilsbergen gick det en lokal, småskalig variant förra veckan), från Norrbottens 5-dagars light i norr och i Blekinge 3-dagars i söder. Den sistnämnda har lockat en hel del fina namn (och totalt närmare 1 500 löpare per dag) och avslutades på onsdagen – och där säkrade Ellinor Tjernlund totalsegern genom att följa upp sjätteplatsen på måndagens medeldistans och segern på tisdagens långdistans med en andraplats på dagens medeldistans. Tisaren-löparen drygade därmed ut sin totalledning på 21 sekunder till en segermarginal på 1.29 före OK Linnés Vilma Blennow (gamla EM-guldmedaljören Lena Eliasson-Lööf tog tredjeplatsen, ytterligare drygt tre minuter bakom).
Efter en tolfte- och en 13:e-plats under de två inledande dagarna slog Lovisa Persson i dag till med en tredjeplats, bara 27 sekunder bakom klubbkompisen Tjernlund, vilket förde henne upp från tolfte till åttonde plats i sammandraget. Johan Aronsson slutade tolva i herrarnas huvudklass, som Pan-Kristianstads Simon Wikström vann, efter resultatraden 17–18–12.
Måndagens tävling dubblerade som tredje och sista JVM-testet, och där slog till slut Valter Pettersson till med en riktigt bra placering. Tisarenlöparen, som inte riktigt fick till det i varken sprinten eller långdistansen i helgen, var fyra, 2.16 bakom segrande Axel Elmblad, Bredaryd SOK. Djers Rasmus Pettersson och Ellen Pelander 16:e respektive 39:a och därmed näst och tredje bäst av länslöparna där. Junior-VM avgörs i Turkiet i början av september, och sex herrar och sex damer kommer få chansen att springa. Det är oklart när uttagningarna görs.
Tävlingen uppe i norr är betydligt mindre, och enda lokala intresset där är Tisaren-äventyraren Anton Hallor som blev tvåa på första etappen (en långdistans) men därefter inte kom till start på den andra.

Småloppen som försvann – och de som ändå blev av

De som känner mig vet att jag älskar småloppen mest. Därför är det med sorg i hjärtat jag fått konstatera att det inte blev någon Jordgubbslunk, Hyttlopp, något triathlon i Viker eller Nora och att flera andra små, fina arrangemang fått ställas in. Allt på grund av coronan, i år igen. Förhoppningsvis kommer de tillbaka nästa år.
Men några småtävlingar har faktiskt avverkats, som inte fick plats i min lite mer schematiska översikt över vad som hänt under tiden jag var på semester (och dessförinnan bjöds ju på både Gallaberget trailrun och Söderhavet runt): Bland annat min egen Porla Brunnsloppet där Janne Werner, som var tvåa i fjol, tog revansch genom en överlägsen seger (nästan tre minuters marginal till tvåan Henrik von Schéele när prologen och de sex specialsträckorna summerats och bonuspoängen från parallellmossprinten dragits av; och nästan fyra till trean Tomas Karlsson från Vretstorp). Förra helgen avgjordes också nya terränglöpningen Gruvloppet i Dalkarlsbergs IF:s regi. Fem eller tio kilometer fina stigar stod på menyn, och till skillnad från de flesta liknande lopp valde de flesta löpare att bara ta ett varv. Anders Dahl vann tiokilometersklassen med åtta minuters marginal till tvåan Peter Karlsson medan Ingvar Skoglund vann halvklassen efter spurtuppgörelse med David Nilsson (en sekund skiljde!) medan Ester Skoglund var snabbaste dam som totaltrea, 2.56 bakom pappa Ingvar men över 1,5 minut före Johanna Eriksson.
Dalklarsberg bjuder som vanligt även in till tuffa Tjurruset-lika terrängtävlingen Utmattningen, i år den 18 september, och det är ytterligare en fin liten tävling som borde locka fler deltagare. Återstår att se om det också blir något Kvarntorp runt i år, och hur det egentligen blir med det triathlon som Vretstorp har hintat lite om att återuppliva.

Brånn nära SM-medalj i riktiga ultradebuten – och 15-årig hemmalöpare spurtade in före SM-femman i Brevens bruk

Daniel Brånn är ett namn som fram till i fredags förekom exakt noll gånger på den här bloggen. Det beror på att den startade först 2013 (om jag minns rätt) och Brånn gjorde sin sista löpartävling som elitmotionär 2012 (om jag googlar rätt). Fram till 2012 sprang han för Kumla SF, därefter klev han över till KFUM Örebro. 2009 persade han med 34.34 på 10 000 meter, och 2012 upprepade han samma tid. 2010 gjorde han sin snabbaste Stockholmsmara, 2.41.26, och blev 25:a av svenskarna.
Men frågan är om inte det Brånn gjorde i helgen sopade mattan med allt det där. För även om han blev sexa i Bergslagsleden ultra 2016 (på helt okej 4.32) och blev fyra i Hjälmargården backyard ultra i maj (med 15 varv/timmar) så var det i princip ultradebut för Brånn när han klev ut på löparbanorna i Skövde och i stenhård konkurrens och dito värme sprang hem en fjärdeplats på det första, historiska svenska mästerskapet i 24-timmarslöpning (och därtill en andraplats i veteran-SM:s M35-klass).
När många andra, betydligt mer rutinerade löpare (Sebastian Pokorny, André Rangelind, Anders Szalkai) fick problem av ena eller andra slaget tuffade Brånn på och klarade inte bara drömgränsen 20 mil i debuten utan var dessutom mindre än 2,5 kilometer från en SM-medalj. Brånn sprang 205 955 meter, SM-bronsmedaljören Emir Halalkic (från Göteborg/IF Kville) gjorde 208 386 medan skrällsegraren Bill Öster, Karlshamn SK, noterade 222 482. Norskan Therese Falk sprang längst av alla, 242 810 meter, men SM-guldet på damsidan gick till Kvilles Elin Hartelius med 210 051. 24-timmarsdebuterande Laxålöparen Karolina Petersen, Umara SC, blev tvåa i K40 och 16:e totalt på 101 236 meter.
Men Brånn – wow! Han avverkade 61,5 kilometer första sex timmarna, därefter 48,5–47–50. En fin disponering (gamle maratonmästaren Szalkai, som gjorde sin 24-timmarsdebut, hade till exempel 68–47–31,5–44).

Liduina van Sitteren har haft en motig vinter, med skador och covid och allt vad det är. På SM-milen i Anderstorp för ett par veckor sedan var hon 2,5 minuter bakom sin egen tid på samma bana i fjol (även om värmen förstås också var en faktor i år). Men nog var hon ändå storfavorit när fina, lilla sexkilometersloppet Dalenrundan avgjordes på stigarna utanför Brevens bruk i dag. Men segern? Nej, den fick hon inte. I stället klämde sig 15-åriga hemmalöparen Ebba Broms (som jag i princip inte hittat i någon resultatlista någonstans, utom när hon vann Dalenrundans ungdomsklass över tre kilometer för tre år sedan) förbi den drygt dubbelt så gamla Örebro AIK-löparen som var SM-femma i både maraton och halvmaraton i fjol. 23.34 respektive 23.35 på de båda. van Sitteren tog ändå över ledningen i långloppscupen (på samma poäng men fler segrar än Marie Dasler, som blev tre i Dalenrundan på 25.46). På herrsidan blev det mer väntad seger när Per Arvidsson följde upp vinsten i Semesterhalvmaran förra helgen med en ny, på 19.28 (tvåan Oskar Lund, från Stockholmsklubben Fredrikshof, var distanserad med över minuten). Näst bäste löpare blev Jonathan Karlsson, Svennevads IF, på 22.24 (med det var han femma totalt, tre sekunder före Martin Duberg). Arvidssons ledning i cupen är därmed uppe i tio poäng. Han har samlat sex+sex+sex på de tre första deltävlingarna medan bara Duberg tagit poäng i mer än en tävling (men Noha Olsson är alltjämt tvåa efter sin seger på 5 000-meters-DM). Nästa deltävling är Stripastafetten den 7 augusti, som enbart ger poäng i klubbtävlingen, följt av DM på 10 000 meter den 15 augusti.

Det blev dubbelt danskt i GP-loppet Lars R Peterssons kriterium utanför Malmö i dag, Sverigecuptävlingen Ringenloppets systerarrangemang. Precis som i går var ett 20-tal cyklister med in, och precis som då var Jonathan Ahlsson ensam av bröderna att vara med längst fram. Den här gången fick den nykorade svenske mästaren i kortdistans (jag antar att han fick köra i sin mästartröja i dag, men har inte sett någon bild) en niondeplats, just bakom lagkompisen (i Motala AIF) Niklas Jägerstål. Jacob Ahlsson blev 28:a, minuten bakom. Matias Gunnar Malmberg hette dansken som vann, Ahlsson-brödernas klubbkompis Albin Johansson blev bästa svensk på tredjeplatsen, just före gårdagsvinnaren Linus Kvist.
Nästa deltävling i Sverigecupen är Kinnekulleloppet, men dessförinnan är det ju både tempo-SM utanför Jönköping och Scandinavian race i Uppsala.

Till slut kom så, på söndagsmorgonen, två löpare i mål på Storstenshöjden 100 miles. Ex-örebroaren Magnus Hjelmér (som nu bor i Gävle) klarade de 16 milen och 10 000 till stora delar obanade höjdmeterna på under två dygn med 47.47 medan även Garphyttans egen Staffan Gereonsson hade marginal till maxtiden på 65 timmar med sina 52.50. Fördelat på tre 100-mileslopp i länet hittills i år har det totalt alltså varit åtta löpare som tagit sig i mål.
Jag har inga uppgifter om hur det gick för lördagsstartande 50-mileslöparen Oscar Alejandro Cortes Acuña.

Djerfs Rasmus Pettersson höll sig längst framme av länsorienterarna när JVM-testerna i Blekinge avslutades med långdistans i dag. En 14:e-plats, elva minuter bakom segrande Philip Carlsson (Nyköping), lär dock inte ge någon mästerskapsbiljett. Melker Forsberg var 19:e medan Valter Pettersson, som sprang väldigt bra tidigt på säsongen, fick nöja sig md en 49:e-plats (Hugo Örn klämde sig in däremellan, på 36:e plats). Karin Lindgren, enda dam till start, blev 24:a, drygt 17 minuter bakom segrande Elsa Sonesson (Falköping).

Storstenshöjden 50 miles – där 19.16 på 80 kilometer är en vinnartid (och så gick det i Sverigecupen och JVM-testerna)

Åtta mil – på 19 timmar och 16 minuter. Det är normalt sett inte någon särskilt vass tid, i något lopp alls. Men Storstenshöjden 50 miles (och 100 för den delen, som går på samma bana men över dubbelt så många varv, och där ännu ingen hunnit i mål trots att starten var i går morse) är inte som något annat lopp. Det är till stora delar obanat (men snitslat) och draget upp och ned och ned och upp i backarna runt Storstenshöjden och Falkaberget. Och då är 19 timmar och 16 minuter, eller 14 minuter och 27 sekunder per kilometer, plötsligt en tid som räcker till seger. Eller i varje fall till ledning, för tillfället, för Vintrosas Martin Bergman. En löpare valde nämligen lördagsstart och är ute på banan i detta nu. Men av de fyra löpare som startade på lördagen var Martin snabbast. Örebroaren Carina Gustafsson tvåa (och damsegrare) på 20.29 och karlskogingen Matthias Köhler trea på 28.29. Fjugestas Celine Pace-Soler bröt (Södertäljelöparen Thomas Gottlind bröt 100-milesdistansen halvvägs, efter 19.50, vilket alltså hade gett en andraplats i 50-milesloppet; arrangören Rickard Ahlberg och stockholmarna Jenny Wallner och Emeli Grafström bröt 100-milesloppet efter 25 miles). Garphyttans Staffan Gereonsson och ex-örebroaren Magnus Hjelmér är kvar i 100-milesloppet (återstår att se om de håller ihop hela vägen på den här ytterligt tuffa banan, men sist jag hörde något från dem var båda åtminstone ute på det femte av de åtta varven över 20 kilometer och 1 000 höjdmeter styck), stockholmaren Oscar Alejandro Cortes Acuña springer 50 miles med start i morse.

Det blev spurtuppgörelse mellan ett 20-tal cyklister efter 165 kilometer och nästan fyra timmars cykeltävling i Sverigecupstävlingen Ringenloppet utanför Malmö i dag. Jonathan Ahlsson var med i tätklungan, men fick nöja sig med en 14:e-plats, medan Jacob Ahlsson fick släppa och var minuten bakom i mål som 27:a. SM-fyran Linus Kvist, FK Trampen, vann närmast före närmast före Hymers Rasmus Mikiver och danske Christian Ingeman Lindquist. Garphyttans (och i cykelsammanhang Hymers) Viktor Larsson bröt. Någon uppdaterad ställning i Sverigecupen är ännu inte publicerad.
I morgon väntar kriterietävling utanför Sverigecupen.

I det första av de två dagarnas JVM-tester i orientering i Blekinge tog KFUM Örebros Melker Forsberg och Tisarens Valter Pettersson som väntat de mest framskjutna länsplaceringarna, som elva och 13:e, 1.39 respektive 1.43 bakom segrande Samuel Pihlström, OK Landehof, i sprinten. Djerfs Ellen Pelander 36:a på damsidan, drygt fem minuter bakom segrande Tilda Östberg, Stora Tuna OK.
I morgon avgörs långdistansen.

I tidernas första SM i 24-timmarslöpning tuffar örebroaren Daniel Brånn på i oförtruten 6.30-takt på löparbanan i Skövde, och har nu avverkat 105 kilometer på 11,5 timmar (gamle maratonmästaren Anders Szalkai störtade iväg i just över fem-tempo, men har tappat både fart och placeringar och är just nu fyra, på väg utför, bara fem kilometer före Brånn som är sexa – stockholmaren Sebastian Pokorny har tagit över ledningen, nästan en mil före Karlshamns Bill Öster (125,7 mot 115,7 kilometer). Laxås Karolina Petersen hade jag missat i anmälningslistan på förhand (eftersom hon tävlar för Umara SC), men hon ligger tvåa i K40, 18:e totalt, så här långt, med snart sex mil avverkade. Therese Falk, som tävlar för norska Haried IL (oklart om hon därmed har möjlighet att göra upp om SM-medaljer), leder på 123 kilometer (därmed bara två kilometer bakom herrledaren och åtta före herrtvåan).

Helgens höjdare – sex eller 161 kilometer löpning (och dubbelhelg för bröderna Ahlsson)

1. Dalenrundan
Man är ju löjligt glad att löptävlingarna är igång igen, i princip utan coronabegränsningar. Dalenrundan blir årets tredje deltävling i långloppscupen, men även om anmälan stängde nu på fredagskvällen så finns ingen startlista att tillgå före start på söndag förmiddag. Det är sex kilometer i Brevens bruk som gäller, och Emelie Eriksson (från Stora Skedvi i Dalarna) och Cimmi Wignell är regerande mästare på 22.05 respektive 20.31 efter sina segrar 2019 (i fjol blev tävlingen inställd). Liduina van Sitteren vann ju redan 2019 i princip allt i långloppscupen, men fick den gången nöja sig med en andraplats (men hon fick fulla poäng i cupen, som bästa distriktslöpare). Marie Dasler var trea då, och hon leder cupen nu, efter en tredjeplats i DM på 5 000 meter och en fjärdeplats i Semesterhalvmaran (van Sitteren vann DM men stod över halvmaran). 2018 och 2019 års mästare Per Arvidsson leder herrarnas cup.

2. Ringenloppet
På lördagen körs säsongens tredje deltävlingen i Sverigecupen i landsväg, med bröderna Ahlsson. Jacob är fyra och Jonathan sexa i sammandraget, som deras klubbkompis (i Motala AIF) Hugo Forssell toppar efter tre av nio tävlingar. I Ringenloppet, som har start och mål i Hököpinge kyrkby utanför Malmö, väntar 15 varv på en elvakilometersbana för totalt 165 kilometer. På söndag är det dessutom (utanför Sverigecupen, förvisso) Lars R Petterssons kriterium på en 4,3 kilometer lång bana som enligt arrangören ”innehåller landsväg
och GP på gatsten och gupp samt tvära kurvor och en vass finish”, och tävlingsdistansen för Ahlssonbröderna och deras konkurrenter i herrarnas elitklass är 50 minuter plus sex varv.
Nästa helg verkar det som om Sverige ska ställa upp med ett landslag i Lockarps kyrkby Scandinavian race i Uppsala, och om det blir verklighet lär ju bröderna Ahlsson få chansen precis som i Estland i maj.

3. Storstenshöjden 100 och 50 miles
Redan på fredagsmorgonen startade två riktigt långa lopp uppe i Kilsbergen. Precis som i vintras har Rickard Ahlberg lagt en rätt brutal bana (nu drygt 20 kilometer med 1 250 höjdmeter) som ska besegras åtta eller fyra gånger beroende på om man väljer 100- eller 50-milesdistansen. Rickard springer själv den långa varianten, och ytterligare ett tiotal löpare startade i morse. Maxtiden är 25 timmar för 50 miles (målgång senast lördag morgon, alltså) och 65 timmar för 100 (då har man till söndag kväll på sig).
Ett annat 100-mileslopp har redan avverkats i länet under sommaren, vilket inte fick plats i min summariska summering över semestermånadens händelser: 3TU 100+. Den gick, till skillnad från Storstenshöjden 100 miles, på fina leder hela vägen, och Kennie Pussinen (som vann vintervarianten av Storstenshöjden 100 miles) och Sandra Lundqvist (som varit topp tio på EM i 24-timmarslöpning) vann på 23.31 respektive 26.50. Fyra löpare kom i mål av de sex som startade. Samma helg – och av samma arrangör, på delvis samma bana – sprang Örebro AIK:s maratonlubbare Jonas Nilsson hem Silverleden på 1 dag på finfina tiden 5.26.34 (seger med över 59 minuters marginal) i ultradebuten. Malin Barnulf vann damklassen på 6.28.41, med Kajsa Rosdal som bästa länslöpare på 8.26.46.
Apropå riktig långlöpning är det också dags för tidernas första officiella svenska mästerskap (och svenska veteranmästerskap) i 24-timmarslöpning, på löparbanorna i Skövde, i helgen. 76 löpare är anmälda, och bland dem finns KFUM Örebros Daniel Brånn (som gör ultradebut, tror jag). Däremot tyvärr ingen Jenny-Ann Ehrling eller Sören Forsberg.

Bubblare: Orienteringsjuniorerna springer JVM-test i Blekinge, med sprint på lördagen och långdistans på söndagen. Melker Forsberg (KFUM Örebro), Rasmus Pettersson (OK Djerf), Karin Lindgren (KFUM Örebro), Hugo Örn (KFUM Örebro) och Karl Kylborn (Almby) finns bland de anmälda.
Notera för övrigt att Askerundssprinten, som var planerad till tisdagen den 3 augusti, blivit inställd. Tisaren sprang dock sitt klubbmästerskap i sprint på samma karta den 18 juli, och då var Valter Pettersson (64 sekunder före Gustav Hindér) och Josefin Tjernlund (18 sekunder före Ellinor Tjernlund) snabbast (även om Martin Regborn var ytterligare 1.37 före Pettersson, men han springer ju inte för Tisaren).

Klart för andra upplagan av Närkeracet (och tre nya DM-tävlingar inplanerade)

I augusti i fjol samlades några av Sveriges absolut bästa medeldistanslöpare i Hallsberg för första upplagan av Närkeracet (Hanna Hermansson och Emil Danielsson vann 3 000-metersloppen i startfält som också innehöll namn som Johan Rogestedt, David Nilsson och Sara Christiansson, och på 800 meter sprang Rebecca Högberg sitt livs hittills bästa 800-meterslopp vilket sedermera tog henne till Finnkampen). Nu står det klart att det blir en andra upplaga av elittävlingen på Transtensvallen. Kvällen lördagen den 7 augusti är det som gäller (och i år är distanserna 800 och 5 000 meter), och även om anmälan precis har öppnat (och stänger först dagen före tävlingen) har redan namn som Linus Rosdal (ex-örebroaren som toppar svenska årsbästalistan på 13.53,19 från Göteborgs GP) och Högberg anmält sig. Det återstår att se om deltagarlistan blir lika imponerande i år, när den internationella friidrottscirkusen kommit igång igen och möjligheterna att resa öppnats upp, men ur bloggens perspektiv blir det mest spännande ändå förstås vilka länslöpare som kommer till start. Det finns väldigt många väldigt starka namn just nu.

Det är nu också klart att DM på 10 000 meter kommer att arrangeras i Glanshammar den 15 augusti (alltså söndagen efter Närkeracet) och att korta terräng-DM precis som i fjol kommer arrangeras i Vretstorp (lördagen den 16 oktober) medan långa terräng-DM återvänder till Hällefors där det arrangerades senast 2000 och 2008 (söndagen de 17 oktober). Därmed ser alla DM-tävlingar i år ut att bli av utom den på maratondistans (i fjol var det halvmara som fick stryka på foten). Måhända blir det en lösning som 2000–2007 då DM-medaljer delades ut till de bästa distriktslöparna i Stockholm marathon. De tre nyinplanerade DM-tävlingarna ingår hur som helst i den kickstartade långloppscupen där söndagens Dalenrundan i Brevens bruk är den tredje deltävlingen.

Äntligen är semestern över – nu drar vi igång bloggen igen (med en kort recap)

Efter en månad då jag haft semester och sprungit lite i Arvika, Kramfors, Bålsta, Nikkaloukta, Norrköping och Värnamo (och lite hemma i Porla) är jag nu tillbaka på jobbet igen. Jag orkar naturligtvis inte skriva mig igenom allt som hänt medan jag varit borta, men vi ska ta några ord om det största som passerat revy innan bloggen återgår till det normala från och med i morgon:
** Emilia Fahlin har valt att kasta in handduken till OS. Något som, åtminstone för mig, kom som en chock förra veckan. Den officiella orsaken är att hon känner sig ur form. Jag har sökt Emilia i dag, och vi får se när hon kan/orkar utveckla vad det handlar om.
– Jag har inte haft den uppladdning jag ville inför spelen med sjukdomar, krascher och operationer de senaste åren. Jag har drömt om en OS-medalj. Jag vill inte åka till Tokyo på semester. Jag ville vara i mitt livs form och prestera – inte åka dit för att titta på naturen, sa hon i det pressmeddelande SOK släppte förra vecka.
Fahlin har ju tidigare deltagit i två OS, men det här skulle bli det första där hon skulle få chans att köra för eget resultat i linjeloppet, och på papperet (om hon varit i form, alltså) fanns absolut en liten möjlighet till medalj. Det återstår att se när hon väljer att göra comeback, senaste tävlingen (den enda under min semester) var världstourens La Course i Frankrike den 26 juni, där hon var hjälpryttare åt danska lagkompisen Cecilia Uttrup Ludwig.
** Jonatan Gustafsson slutade på 14:e plats i U23-EM och Wilhelm Bergentz blev 18:e i U20-EM, båda i Tallinn och båda på 5 000 meter. Gustafsson var över minuten från sitt nysatta distriktsrekord (15.12,72 mot 14.08,04) i ett taktiskt lopp där distriktsrekordet hade räckt till en fjärdeplats medan Bergentz var 22 sekunder från sitt nysatta distriktsrekord i P19-klassen (14.58,56 mot 14.36,90) i ett lika taktiskt och ännu tätare lopp där 14.32 räckte för guld.
** Nyblivna örebroaren Jerker Lysell slutade på 18:e plats i sprinten i orienterings-VM, 1.04 från guld och 51 sekunder från medalj. Någon plats i svenska sprintstafettlaget blev det ändå inte, och hans VM tog därmed slut där. Den internationella säsongen fortsätter med världscuptävlingarna i Idre 12–15 augusti, och då kommer Martin Regborn göra comeback efter sin stressfraktur. Även Tisarens Andrea Svensson är uttagen, och får därmed (om jag inte missminner mig) göra världscupdebut (hon har tidigare tillhört landslaget men inte fått chansen att springa i blågult på seniornivå, som jag minns det; men hon tog ju JVM-guld 2015) efter att ha tagit en seger och en andraplats i världscuptesterna på skidorten. Lilian Forsgren är reserv i truppen.
** Ex-örebroaren Linus Rosdal slutade fyra i SM på tio kilometer landsväg (på 29.38), bara 13 sekunder från guldet och tio från medalj, på Anderstorp. Louise Wiker blev 13:e (36.25, knappt två minuter från medalj), Erica Lech 17:e (36.58), Fanny Schulstad 21:a (37.07) och Liduina van Sitteren 26:a (37.41). Wiker (brons i K40), Maria Nagle (tidigaer Eriksson, silver i K45 på 43.09), Marie Dasler (silver i K50 på 41.38), Liljana Persson (silver i K65 på 1.05.16) och Bo Persson (silver i M70 på 47.54) tog veteran-SM-medaljer. Noha Olsson vann DM på 5 000 meter, tillika första deltävlingen i långloppscupen, på 15.19,64, sju sekunder före träningskompisen Axel Sandberg och ytterligare fyra före Starts Per Arvidsson som tog kommandot i cupen när han följde upp med överlägsen seger i Semesterhalvmaran (på 1.12.49 – Erik Anfält var tvåa i sin comeback efter en hel del skadestrul senaste året, på 1.14.49). Dasler leder damernas cup tack vare en tredjeplats på DM och en fjärdeplats på halvmaran som vanns av Schulstad på 1.22.34. Nagle (42.20) och Joel Björkenbeck (35.45) vann motionstävlingen Sommarmilen som avgjordes samtidigt. van Sitteren inledde en ny (?) DM-svit med guldet på 5 000 meter, 23 sekunder före Vretstorps Ewa Pettersson och ytterligare 31 före Dasler (18.12,61/18.33,54/19.04,82).
** Jonathan Ahlsson tog, som förstaårssenior, ett sensationellt SM-guld i landsvägscyklingens kortdistansdisciplin efter att ha kommit loss tillsammans med Jacob Eriksson och besegrat honom i spurten. I förra veckan följde han upp med en fjärdeplats i etapploppet U6 cycle tour.
** Axel Lindh fick, efter vårens covid-bakslag, äntligen göra sin debut i senior-världscupen i mountainbike i Frankrike, men hade en tuff dag från sin svåra startposition och slutade på 71:a plats, avplockad med två varv kvar.
** Siri Englund slutade trea i det första, historiska riksmästerskapet i hinderbanelöpning (OCR), där ex-örebroarna Martin Bäckström och Sara Forsström tog hand om gulden, och följde dagarna därpå upp med SM-guld i både hinderbana (den som ingår i militär femkamp) och i just militär femkamp.
** Det blir ett triathlon i länet i år, trots allt. Efter de inställda tävlingarna i Nora och Viker står det klart att Vretstorps triathlon återuppstår, i augusti. Det har föreningen i varje fall hintat om på sin instagramsida. På en helt annan nivå, men i samma sport, vann Örebro AIK:s Sara Jakobsson ironmantävlingen Laponia triathlon på nya banrekordet 11.12.54 (simning på 1.11.14, cykel på 5.34.32 och löpning på 4.21.17), viket gav en segermarginal på 25 minuter.

Racerapport: Swedish alpine ultra 2021

Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39.52.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2021

Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021