Fahlin missnöjd trots tredje raka pallen, Wengelins hopplösa läge på VM, Dahlgrens kvalsuccé och ALLA nya distriktsmästare

Jag vet inte hur många gånger jag intervjuat Matthias Wengelin, men i princip varje gång vi pratat har det här med starterna i crosscountrylopp (mountainbikens OS-disciplin) i internationella mästerskap och världscuper kommit upp. Den som inte är högt, högt upp på världsrankningen hamnar långt, långt bak i någon startled som gör det helt omöjligt att konkurrera om topplaceringarna. Det är full körning i täten från start, med de som har åtta–tio cyklister framför sig i sitt eget spår (och totalt 80–100 när det snart nog smalnar av) fastnar i kön bakom krascher och i en ojämn rytm när backar och tekniska partier orsakar dragspelseffekter på hela klungan. När det väl lättar är tävlingen så att säga redan över, och de där rankningspoängen man skulle plocka för att hamna högre upp nästa gång utom räckhåll … Lite så misstänker jag att det blev för Örebrocyklisten Wengelin i dag, när VM-loppet avgjordes i schweiziska Lenzerheide. Wengelin startade i åttonde led (av nio), seedad som nummer 82. Redan efter första varvet hade han vräkt sig upp till 59:e plats, men tappat nästan två minuter på täten. När han plockades av efter fem av åtta varv (nära att bli varvad, på slingan som tog drygt elva minuter för täten, om jag läser resultatlistan rätt) var han 64:a. Landslagskompisen Michael Olsson plockades av ett varv tidigare, som 67:a (han var seedad som 80:e). Storfavoriten och hemmaåkaren Nino Schurter tog guldet, elva sekunder före italienaren Gerhard Kerschbaumer som var den enda som var ens nära att matcha honom. Guldet var Schurters sjunde i OS-discplinen (2009, 2012, 2013, 2015, 2016, 2017, 2018 – han är också regerande olympisk mästare), och därtill har han två VM-guld i stafett, det senaste från i onsdags.

Emilia Fahlin avslutade Lotto Belgium tour med ett rätt osannolikt resultat i går: Hon tog en pallplats för tredje dagen i rad (alla tre linjeetapperna i touren), men tappade ändå sin pallplats i sammandraget och slutade fyra. Hur det gick till? Jo, tyska Liane Lippert (som körde för landslaget) och franska Aude Biannic (Movistar) som gick ifrån Fahlin sista gången uppför kullerstenarna på Geraardsbergen, och var 37 respektive 27 sekunder före i mål, passerade båda i sammandraget medan belgiska Lotte Kopecky, som ledde inför sista etappen, bara tappade sex av de tio sekunder hon hade i försprång på Fahlin (hon var två sekunder bakom, och Fahlin fick fyra bonussekunder).
Trots att Fahlin just tagit säsongens 14:e pallplats (varav tolv internationella), varav sju de senaste tre veckorna, verkade hon direkt efteråt vara mest besviken över att hon inte lyckades ta hem sammandraget.
– Jag är lite ledsen och besviken, givetvis. Jag hade velat avsluta bättre. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle greja totalsegern, men de andra var helt enkelt för starka i dag, sa hon i ett pressmeddelande.
Som tur var verkar hon ändå kunna glädjas lite åt framgången.
– Jag är ändå nöjd med att ta en ny pallplats, även om jag gärna hade bytt alla tre pallplatserna mot en seger. Men det är skönt att vara stabil och ta pallplatser, det är inte jätteofta det händer så det har varit en superskön månad där jag tagit massor av topp tre-resultat och verkligen fått fokusera på att tävla. Det är utmanande, det är ett annat tankesätt än jag är van vid. Jag har njutit av det, men det för också med sig press och nervositet. Men jag har haft en så bra grupp runt mig den här veckan som sett till att jag hållit mig lugn.
Det återstår att se om Fahlin kommer att köra Madrid Challenge nästa söndag, eller om det här var hennes sista framträdande i Wiggle-High5-dressen någonsin. Efter Madrid återstår nämligen bara VM, i landslagsdress, innan säsongen är över.

I kvalet till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna söder om Jönköping i morgon, slog Filip Dahlgren till direkt (jag har ju varnat för att den gamle VM-orienteraren visat gryende form alltsedan den övertygande femteplatsen i O-ringen i somras!). Ett kval är ju ett kval, men han smiskade i varje fall upp Gustav Bergman, OK Ravinen, som var VM-femma på samma distans för några veckor sedan när han tog hem sitt kvalheat (där även Gustav Hindér övertygade med en fjärdeplats medan Viktor Larsson coh Daniel Attås letade sig vidare som sjua respektive åtta, med minutmarginal till cuten). I övrigt gick alla väntade länsnamn vidare till morgondagens final: Martin Regborn, Josefin Tjernlund, Andrea Svensson, Lilian Forsgren, Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. I juniorklasserna också Saga Sander (D20), Jonatan Gustafsson (H20), Olle Josarp (H20), Elin Schagerström (D18), Amanda Jansson (D18) och Frida Johansson (D18). Startlistan för morgondagens finaler finns här, och Filip Dahlgren går ut allra sist, 12.27.

Norasjön runt stod som väntat mellan Thomas Chaillou, Per Arvidsson och Andreas Ingberg, och nog blev det KFUM Örebros fransman som knep segern (hans andra i tävlingen) och DM-guldet i halvmaraton på 1.14.02. Arvidsson och Ingberg kampades hela vägen in, och Start-löparen drog längsta strået med nio sekunders marginal 1.16.05 mot 1.16.14). Därmed fick Arvidsson revansch för DM på 10 000 meter, där Ingberg var etta och Arvidsson tvåa, och nu är den inbördes kampen mellan de båda kvitterad till 2–2 den här säsongen. I långloppscupen har Arvidsson nu 54 poäng på sin tätposition, men han har nått maxantalet tävlingar man får räkna nu. Ingberg är uppe på 33 och kan fortfarande räkna fyra tävlingar till, vilket innebär att ställningen blir 57–56 till Ingberg om han skulle vinna fyra raka med Arvidsson på andraplats (ett av hundra olika räkneexempel man kan dra så här med sju tävlingar kvar; mycket kan kort sagt fortfarande hända).
Liduina van Sitteren efteranmälde sig och vann förstås tävlingen när konkurrenter som Josefin Gerdevåg och Karin Forsberg uteblev, på 1.25.55 (van Sitterens första seger i Norasjön runt, och hon har nu två guld och två silver i DM-tävlingarna den här säsongen; korta terräng-DM i våras stod hon över). Klubbkompisen (i Örebro AIK) Frida Nilsson tog andraplatsen, 4.13 bakom, medan min förhandsfavorit Maria Eriksson tog bronset på 1.32.07 (nytt pers!).
van Sitteren är nu uppe på 63 poäng i cupen, som börjar se avgjord ut om inte Gerdevåg eller Forsberg börjar tävla lika frenetiskt som framgångsrikt under hösten.
Långloppslegendaren ”Super-Sören” Forsberg gjorde förmodligen sin bästa prestation för året när han spurtade hem en femteplats i DM, ett överlägset veteran-DM-guld i M55 och därtill bräckte det 29 år gamla distriktsrekordet i den veteranklassen med 31 sekunders marginal. Klockan stannade på 1.21.09.
Arne Evertsson var förvisso sist i mål (av de 195 som fullföljde, två bröt), men var den största hjälten. 77-åringen, som tävlar för Storådalens SK, fullföljde med tiden 3.05.07 sitt 54:e Norasjön runt efter debuten 1960. För det belönades han med veteran-DM-guld i M75.
Alla veteran-DM-guldmedaljörerna: Lisa Hjalmarsson (K35), Andreas Ingberg (M35), Maria Eriksson (K40), Pär Englund (M40), Susanna Hellsten (K45), Magnus Mossberg (M45), Lotta Nilsson (K50), Mikael Persson (M50), Maria Engström (K55), Sören Forsberg (M55), Rose Marie Enmalm (K60), Per Börjesson (M60), Göran Rasberg (M65), Anders Jansson (M70), Birgitta Jansson (K75), Arne Evertsson (M75), Anders Källman (M80).

Själv sprang jag både Berga knockout i går och Run of mine i Zinkgruvan i dag, med oväntat framgångsrikt resultat. Tvåa av 19 löpare på utslagstävlingen, sjua av 137 herrar i gruvloppet. Jag klistrar in mina instagramutläggningar om tävlingarna nedan. Båda var hur som helst väldigt roliga, udda tävlingar som jag gärna återkommer till. Från Berga har jag inte hittat någon resultatlista online, men i finalen (dit topp fyra avancerade efter ett kval och tre utslagsrundor) vann Örebro AIK:s Ola Hellström fem sekunder före mig, medan Vretstorps IF:s Tomas Karlsson var kanske tio sekunder bakom och Setra SC:s Johan Säter ytterligare en bit efter. Kilsbergens MK:s Emil Sandberg var femma i tredje utslagsheatet, närmast av övriga att gå till final.
I Zinkgruvan vann Mariestads Andreas Magnusson (37.03 på en milbana med över 350 höjdmeter upp och ned …) och Motalas Johanna Eriksson (39.23; hon var SM-trea på 10 000 meter för två veckor sedan och spöade nu alla herrar utom tre. Bästa länslöparna blev skidåkartrion Markus Johansson (sprinttalangen som nu går in på andra säsongen som senior), Oscar Johansson coh Sebastian Sundius (som vann första upplagan av tävlingen i fjol) på fjärde, femte och sjätte plats i herrtävlingen med 40.45, 42.34 respektive 43.42 (jag blev alltså sjua, men var tre minuter bakom Sundius med mina 45.50). I damklassen fick Sara Jansson, Ica Torghallen (Askersund, alltså), och hemmalöparen Erica Bjärmark kliva upp på pallen som tvåa coh trea efter en spurtuppgörelse, Jansson fick 54.16, Bjärmark 54.22 (exakt kvarten bakom segrande Eriksson).
Det skulle ju ha kutats på travbanan i dag också, ”Trav”-loppet, men det blev inställt på grund av för få anmälningar, något som tydligen blev klart redan för en vecka sedan men som jag missat. Trist när ett så kul initiativ går i stöpet direkt, men jag tror att konkurrensen från andra lopp var för hård den här helgen.
Örebro parkrun blir dock alltid av, och där var Nicklas Forsling (19.35) och Bella Lagrange (25.48) snabbast i den 70:e upplagan sedan starten förra våren. Det var Lagrange tolfte seger (på 17 starter) och gör att hon knappar in på Johan Ingjald (15) och Annica Sjölund (13) på listan över flest segrar.

View this post on Instagram

Berga knockout är en löpartävling med ett helt nytt koncept som inte liknar något jag tidigare kutat. Först ett kval och sedan fyra finalomgångar där en fjärdedel av löparna slås ut i första, andra och tredje omgången, innan de kvarvarande gör upp om topplaceringarna i den fjärde och sista. Allt på en extremendurobana med stigar, hopp (= korta, branta backar för löpare), stockhinder och lerspår. I kvalet gav varje varv man hann springa på 1,66-kilometersbanan 20 sekunders försprång i finalomgångarna som var av modell jaktstart, och mellan de som hann samma antal varv i kvalet gav kvalplaceringarna ungefär en sekunds skillnad i finalstarterna. Jag förstod snabbt att ingen skulle hinna mer än fyra varv i kvalet, så jag såg till att hinna ut på ett fjärde (för att inte hamna 20 sekunder efter i finalstarterna) med minsta möjliga ansträngning. Blev trea av fyra som hann fyra varv i kvalet (totalt var det 19 startande). Första och andra finalrundorna, där fem+fem längst bak slogs ut, joggade jag runt eftersom jag hade sånt försprång från starten (några andra tog i mer, så jag var sexa respektive fyra i mål). Tredje, när femman-åttan åkte ut, tog jag med facit i hand i lite för mycket. Jag tyckte att jag skymtade femman (jag låg trea där), men hade säkert 15 sekunders marginal i mål. Jag var ändå rätt oberörd inför finalen med fyra löpare kvar. Planen var att bita sig fast i rygg på Ola Hellström (@cyclepro3), som hade varit i ledning från första kvalvarvet, men han stack som en galning, och inledningsvis hade jag även fem meters lucka till tvåan Tomas Karlsson (Vretstorps IF). Halvvägs in på varvet kom jag ikapp och över två motocrosshopp smet jag om och kunde sedan skapa en lucka på de knixiga stigarna. Sista 300 meterna kändes det som om jag tog in på Ola också (kanske hade han slagit av på takten som säker segrare; men han skrev i alla fall på Instagram att det var den tuffaste tävlingen han gjort på länge). I mål skiljde hur som helst fem sekunder, han hade 7.33, jag 7.38 (mer än minuten snabbare än något av mina sju första varv under kvällen). Fick ett av löparkarriärens finaste priser för andraplatsen, en unik glasplakett!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Nummerlapp på för andra dagen i rad, och Zinkgruvan #runofmine startade mindre än 16 timmar efter målgång i Fjugesta i går. Lite lätt slitna ben fick man därmed räkna med, men vilken rolig tävling det blev ändå! Två platta kilometer ovan jord följdes av tre rätt ned i en gruva (350 meter under jord, så snittlutningen var 11,67 procent), runt en vändpunkt och så upp och tillbaka. Vågade inte haka på en tätgrupp om nio herrar och en dam (Johanna Eriksson, Motala, som tog SM-brons på 10 000 meter för två veckor sedan) ut från start, utan höll just över fyraminuterstempo till gruvmynningen. Därifrån var det jäkligt lurigt att sätta tempot utför. Hur hårt vågar man gå, hur mycket slår man sönder benen, hur kommer det kännas när man vänder? Facit blev 17.49 till vändpunkten (tre kilometer rätt utför på just över 9.30). Ändå kändes benen fina och fräscha när jag vände, och på första 500 meterna uppför tog jag tre man. Hade pulsen under kontroll och var aldrig nära att behöva gå (jo, uppförslöpning är ju lite av min grej), kilometerna upp på 6.34, 6.58 och 7.13 (men sista kilometern var nog 1 200 meter, fick förlita mig på opålitliga kilometerskyltar eftersom gps:en inte vill jobba i gruva). Efter några sega hundringar när det planade ut ovan jord fick jag till en hygglig spurt (3.45 på sista kilometern) och gick i mål på 45.50, som sjua av 137 herrar (åtta totalt, då, Johanna slog alla utom tre). Bakåt hade jag tre-sex minuter till de tre jag passerade efter vändningen. Riktigt kul tävling i dag igen, tack Zinkgruvans IF för den! Nu är det hårda jobbet gjort, nu inleds två veckors toppning mot @bergslagsledenultra!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Louise Wiker sprang 10 000 meter i numera snart klassiska ALJ open på Stockholms stadion. Jag har inte sett någon resultatlista, men förstår av hennes instagram att hon inte var fullt nöjd med tiden men att hon i varje fall inte valde att kliva av (som på SM) den här gången. Den dubbla friidrotts-VM-löpare från Hällefors fortsätter vägen tillbaka efter fotoperationen i vintras.

Garphyttans mountainbikeorienteringsvirtuos Marcus Jansson, som utan karta på cykeln tävlar för CK Hymer, blev trea i 62 kilometer långa Karlstads XC i dag, bakom bland andra förre Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker.

I 100-kilometers-VM i Kroatien låg britten Lee Grantham, som till och från springer för Örebro AIK, bra med i början, men han tvingades kliva av efter 40 kilometer på grund av problem med benen, föranlett av en del strul i träningen senaste tre veckorna. En hel del saknas liveresultaten och det har ännu inte publicerats någon officiell resultatlista (kom igen, det är ändå VM!). Men Kajsa Berg, Fritjof Fagerlund och Elov Olsson blev hur som helst bästa svenskar på nionde, nionde respektive tionde plats, och Nikolina Sustic lyckades vinna på hemmaplan (på 7.20) medan Hideakki Yamauchi försvarade sitt guld från två år sedan (VM blev ju inställt i fjol; på 6.28 nu).

View this post on Instagram

I wish I had better news. I stuck to my plan, the pace was easy but something wasn't right with my legs and quickly got worse. I stopped at 40km. I'm gutted but physically fine. I needed to take time off in the last three weeks which meant today was probably a shock for the muscles. I wouldn't have changed the way I ran. The Japanese and South Africans were superb. I'll be quickly back again and despite having to take my shoe laces off myself earlier…with perspective…I'm very close. Massive shout out to Croatia for making a superb event happen, to GB athletics for backing me and to Ant Clark for having the race of his life! Thank you everyone for your support. X #worldchampionships #100km #nike #Intersport #myproteinuk #ultrarunning

A post shared by Lee Grantham (@jungle.vip) on

Efter världscupdebuten – nu ändrar Axelsson planerna: ”Tror inte jag tävlar mer i år”

Adam Axelsson flög till Minsk (en flygresa att minnas länge, eller kanske att glömma bort snabbt …) för U23-världscupdebut med två längre sjukdomsperioder i bagaget och utan att ha tävlat sedan den 8 oktober. Men resultatet blev mycket bättre än vad han hade vågat hoppas på – lördagens 1.14,29 och 13:e-plats på 1 000 meter följdes på söndagen upp med 1.55,19 och en elfteplats på 1 500 meter, bara två hundradelar av en sekund från Axelsson första topp tio-placering i den nya U23-världscupen. Han var riktigt nöjd när jag talade med honom efter banketten, vid midnatt vitrysk tid.

– Ja, verkligen. Jag trodde faktiskt att det skulle gå mycket sämre, med tanke på förkylningarna och att jag inte kört 1 500 meter sedan SM i december förra året. Jag hade inga förhoppningar alls, men tänkte att jag skulle försöka haka på han jag gick i par mot (polacken Wojciech Sut), som gjort 1.53 i år. Målet var att växla i rygg på honom efter 700 meter. Men han körde inte särskilt fort, och jag var före vid växlingen och var långt före i mål. På förhand hade jag inte trott att jag skulle kunna röra benen på sista varvet, men även om jag inte lyckades hålla i lika bra som jag gör när jag är i form kändes det ändå helt okej och jag gjorde 32 sekunder på sista varvet mot kanske 31,5 normalt. Så det var mycket bättre än förväntat, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Överlag en riktigt bra helg då, med tanke på förutsättningarna?
– Verkligen. När jag blev sjuk igen tänkte jag först att det inte skulle vara någon idé att åka hit, jag hade fortfarande lite ont i halsen i onsdags. Men jag gav det ändå en chans, och det har gått mycket bättre än jag hade kunnat tro. Jag kom hit utan press, körde bara för att ha kul och utan tvång, och det har gått över alla förväntningar. Och jag har samlat bra med världscuppoäng. Det var synd att jag inte fick köra 500 meter också, för det var bara tio med där och det var inte många som gick under 37 sekunder. Med tanke på hur det gått i helgen känns det inte orimligt att jag kan ta en pallplats i U23-världscupen om jag hittar formen efter jul.
Hur kommer du lägga upp resten av vintern nu?
– Egentligen skulle jag ha åkt till Inzell och kört två tävlingar om två respektive tre veckor, men som det ser ut nu blir det max en av dem, antagligen ingen. Jag tror inte att jag tävlar mer i år, utan att jag istället åker hem och ser till att träna bra i lugn och ro. Men direkt efter nyår blir det ett läger i Inzell, och sedan siktar jag på att komma i form till nästa U23-världscup i Collalbo (21–22 januari) och SM (i Västerås 11–12 februari).

Det var ju en hel del skidåkning i dag också. Världscupen i Ruka? Jo’vars, men ur lokal synvinkel framför allt första distansloppet i seniorernas Sverigecup och prolog i långloppsvärldscupen.
I den förstnämnda tävlingen, i Idre, följde Axel Ekström upp förra helgens succéresultat i Bruksvallarna med en ny andraplats, och jag snackade med honom om succén och världscupchanserna för en text på nyhetsplats. Karlslunds Maria Gräfnings blev fyra i damloppet över tio kilometer, 20 sekunder från pallen och 29 bakom segrande Maria Nordström, Ulricehamn. Garphyttans Adam Gillman slutade på 13:e plats i juniorernas lopp över samma distans och Lucas Lennartsson var 23:a i herrloppet.
I långloppsvärldscupen var det länge strul med resultatlistorna, men törs man lita på den senaste versionen blev Bill Impola 25:a, slagen med 1.17 av norske tidigare Vasaloppsvinnaren Petter Eliassen över åtta kilometer med intervallstart men med mindre än halvminuten upp till topp tio. Bob Impolas tid och placeringar har ännu inte publicerats, men i ett videoklipp på Team Sernekes hemsida berättar han om loppet:
– Första två varven gick riktigt bra, men när jag kom till backen på tredje varvet började jag bli tröttare, och sedan kom mjölksyran rätt fort på sista två varven. Det var sltisamt, men kändes väl helt okej för att vara på hög höjd för första gången i vinter.
Långloppscupen sparkar igång på riktigt med La Sgambeda på lördag.

Och så noterar vi att Frida Södermark, som vann Svampenmaran i våras, i dag blev tia och bästa svenska på 100-kilometers-VM.