Rekordslakt i Gallaberget trailrun (trots att Jonatan Gustafsson anmälde sig men lät bli att starta!) – och Jansson och Gustafsson tar plats i svenska VM-stafettlagen

Vilken löparkväll det blev vid Gallaberget – och vilken rekordslakt! Fem stycken – dels rekordtider i var och en av de fyra klasserna, dels i antalet deltagare. Tidigare har det aldrig varit mer än 33 till start – nu var det ett 70-tal (exakt 70, tror jag). Tisarens ex-landslagsorienterare Josefin Tjernlund och Örebroboende orienteraren Anton Johansson vann den långa klassen, den riktiga tävlingsbanan, på 43.47 respektive 36.02 (åtta sekunder respektive hela 2.54 under Liduina van Sitteren och Valter Petterssons tidigare rekord) medan Siri Englund (VM-deltagare i både hinderbanelöpning och militär femkamp, boendes i Örebro) och Tisarens Emil Larsson sprang in på nya bästatider i 6,2-kilometersklassen (28.00 respektive 25.15 – men faktum är att Tjernlund och Johansson passerade varvningen där ännu snabbare, på 27.01 respektive 22.25).
Tjernlund skuggades av tvillingsystern (och Anton Johanssons sambo) Ellinor Tjernlund – men exakt hur många sekunder som skiljde i mål kan jag tyvärr inte utläsa av min kryptiska resultatlista. Lilian Forsgren, som sprang EM i maj, tog hur som helst tredjeplatsen och fullbordade därmed en ren Tisaren-pall. På herrsidan vet jag ärligt talat inte vem som tog andraplatsen. Vi får återkomma när Vretstorps IF publicerar resultatlistorna i morgon.
Jonatan Gustafsson var på plats och hade nummerlapp på magen när han värmde upp, men valde sedan av någon anledning att inte starta utan joggade istället vidare på ett långpass i omgivningarna med Tomas Hallmén (totalt 22 kilometer, bland annat två varv på 6,2-kilometersspåret).

Eftersom Karin E Gustafsson har resultatraden 25–diskad–21–21 på årets VM i mountainbikeorientering medan klubbkompisen (i Garphyttans IF) Marcus Jansson har 7–9–13–16 känns det snart som om de kommer mötas på mitten. Å andra sidan var onsdagens tävling, långdistansen, den sista individuella i mästerskapet. Jansson var inte lika nära som tidigare i mästerskapet och hade behöriga 6.45 upp till segrande finländaren André Haga och drygt fem minuter till schweizaren Simon Brändli på tredjeplatsen. Gustafsson var nästan 18 minuter från segrande danskan Camilla Søgaard och drygt 13 bakom finska Marika Hara på tredjeplatsen.
I morgon avslutas mästerskapet i finska Seinäjoki med stafett och bara nio nationer ställer upp på damsidan – så tar sig Sverige runt blir det Gustafssons första topp tio-placering i ett mästerskap. Hon kör andrasträckan, mitt emellan sensationen Anna Tiderman och rutinerade Linn Bylars. Samma sträcka har Jansson tilldelades på herrsidan, mitt emellan Rasmus Nordgren och Sebastian Svärd. Där finns 14 nationer på startlinjen.

Janssons två bästa VM-placeringar i karriären, Gustafssons nya distriktsrekord, två nya distriktsmästare och slutet på Nigglis supersvit (och en hel del annat ni inte får missa från helgen)

Marcus Jansson har fått en flygande start på årets VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki. Garphyttecyklisten gör sitt sjunde raka världsmästerskap, och har inlett med karriärens två bästa individuella placeringar: En sjundeplats i lördagens masstart över långdistans, med mersmak – Jansson var bara 35 sekunder bakom segrande hemmacyklisten Samuel Pokala och hade bara 28 sekunder upp till ryssen Anton Foliforov som tog bronset (efter 67 minuter tävlande) – följdes av en niondeplats i dagens sprint (45 sekunder från medalj, drygt 1,5 minuter från segrande tjecken Krystof Bogar). ”Nöjd att jag kan fortsätta leverera stabila resultat och snart har jag marginalerna på min sida”, skrev Jansson på instagram efter lördagens insats, apropå att han gärna vill ha med sig en medalj hem.
Janssons tidigare placeringsrad på VM var 78–35–34 (2014) 22–33–24 (2015), 17–42–17 (2016, sjua i stafett), 15–27–10–39 (2017, nia i stafett), 20–13–19–diskad (2018, silver i stafett), diskad–19–9–bröt(2019) – så all siffror pekar onekligen åt rätt håll.
Örebroaren Karin E Gustafsson, som saknar den där rutinen och i stället är VM-debutant i det här mästerskapet, överträffade förväntningarna och blev 25:a av 38 startande, nio minuter bakom segrande ryskan Svetlana Foliforova, i lördagens masstart. På söndagen blev hon diskad (förmodligen efter att ha stämplat fel) när stockholmaren Anna Tiderman superskrällde sig till en bronspeng (finska Marika Hara vann).
Redan i morgon fortsätter VM med medeldistansen.

Jonatan Gustafsson gjorde det igen och nöp på söndagskvällen sitt tredje distriktsrekord (efter 3 000 meter inomhus och 5 000 meter ute) inom loppet av fyra månader. På söndagen var det 1 500 meter som gällde, i Sollentuna GP (den andra av tre tävlingar i den svenska GP-serien), och Gustafsson hade seedats i ett löpsuget B-heat där de sex främsta – alla svenskar – sprang personliga rekord. Gustafsson slipade av över 5,5 sekunder på sitt och blev fyra i heatet på 3.45,90. Det säger något om hur stark svensk medeldistanslöpning är just nu – för tio år sedan hade 3.45,90 räckt till en femteplats på Sverigebästalistan när året summerades, nu räckte de till en tiondeplats av svenskar (sex sprang snabbare i A-heatet) på en enskild tävling. Tiden var 85 hundradelar under Tim Sundströms rekordnotering som gjorde honom till Sverigeåtta 2015 men ändå 74 hundradelar under träningskompisen Sundströms pers (eftersom han sprang för IFK Lidingö under sina bästa år). Tredje bäst i distriktet genom tiderna är 90-talslöparen Andreas Hugosson, tredje bäst under 2000-talet är förstås Per Sjögren.
Det man börjar fundera på är så klart om Gustafsson också kan hota Tage Ekfeldts klassiska distriktsrekord på 800 meter – 1.49,0 – från 1953. Det är det rekord i en mästerskapsgren som har stått sig överlägset längst i distriktet. Distansen är förstås något kort för Gustafsson som är specialiserad runt orienterings sprinttider (vilket ungefär motsvarar 5 000 meter), men fart har han uppenbarligen i benen. Ekfeldt sprang ju OS i Helsingfors 1952, tog EM-brons på långa stafetten i Bryssel 1950, och hans 1.49,0 var en förbättring av hans eget svenska rekord på den tiden. Men 68 år senare börjar det väl bli dags för en putsning?

I samma gala i Sollentuna och på samma distans – men i C-heatet – sprang på 5 000 meter U20-EM-kvalade Wilhelm Bergentz nytt pers med 3.55,20 (det gör honom till 23:a på distriktsbästalistan). Det är en riktigt bra tid, men inte lika vass som den på 5 000 meter om man jämför (drygt sex sekunder från U20-EM-kval, nästan sju från Nicklas Källméns P19-distritksrekord).
Noha Olsson persade med över halvminuten på 3 000 meter hinder (det var hans andra test på distansen, hans första med seriösa konkurrens), och med 9.23,43 har han knappt 8,5 sekunder kvar att plocka för att kvala till U20-EM han också. Något distriktsrekord i P19-klassen finns inte på distansen (bara på 2 000 meter med lägre hinder), men det är bara sju seniorer som sprungit fortare genom tiderna (varav två mindre än halvsekunden). Återstår att se om Olsson tänker springa fler hinderlopp under sommaren. Jag misstänker att ren rutin kan ge ett antal sekunder till.
Rebecca Högberg har deklarerat att hon skyndar långsamt in i formfönstret den här sommaren – inte minst efter vinterns skadeproblem – och som ett led i det följde 800-meterslöparen som gjorde sju lopp under 2.10 i fjol upp 2.31-loppet i årsdebuten i lag-SM-kvalet (vad som krävdes för seger där) med 2.12,98 nu (i fjol samlade hon samtliga sina tolv lopp på snabbare tider än så).
Henrik Franzén (1.52,22) och Kevin Bodén (1.53,96) persade båda på 800 meter i B- och C-heaten på distansen och var bara 1,22 respektive 2,96 sekunder från P19-EM-kvalgränsen i den grenen. Med tanke på att Franzén plockade över två sekunder på sitt tidigare pers i det här loppet känns det ju alls inte omöjligt att det ska finnas ännu lite till.
GP-säsongen avslutas med tävlingen i Karlstad (om smittspridningen av den indiska coronavarianten i Värmland tillåter) nästa tisdag, den 22 juni.

Dagen före distriktsrekordet sparade Jonatan Gustafsson på krutet och nöjde sig med en fjärdeplats i sprint-DM i orientering i Hovsta (på något annat sätt kan man inte tolka resultatlista och mellantider när man känner till hans kapacitet – och tja, i hans träningsdagbok på Strava skriver han mycket riktigt att han ”sprang i lugn fart för att spara mig till 1 500 meter i morgon”).
Med honom ute ur leken tog Anton Johansson hem segern (men även om han bor i Örebro, sambo med Ellinor Tjernlund, så tävlar han alltjämt för Jämjöklubben OK Orion och är därmed utom tävlan i DM-sammanhang) 1.17 före Daniel Attås som knep guldet 1.23 före klubbkompisen (i Tisaren) Johan Aronsson. Oskar Arlebo var ytterligare 16 sekunder bakom, men nästan minuten före Gustafsson.
Ellinor Tjernlund fixade dubbelseger åt hushållet och tog guldet 1.02 före klubbkompisen (även det i Tisaren, så dubbla Tisar-dubblar blev det) Lovisa Persson medan tidigare skidorienteringsjuniorvärldsmästaren Elin Schagerström knep bronspengen minuten bakom Persson men 43 sekunder före Lindebygdens Evelina Ericsson.
Karin Lindgren och Hugo Örn vann juniorklasserna medan det absolut mest anmärkningsvärda i veteranklasserna var att Simone Nigglis supersvit av raka segrar sedan hon återvände till Sverige vid den här tiden förra året (snart är det dags att säga adjö) abrupt tog slut efter 24 raka (troligen fler, men det är så många jag lyckats räkna in). Den 23-faldiga världsmästaren ställde upp i D40-klassen och ledde med 20 sekunder redan efter två kontroller och lika många minuters löpning – men sedan tappade hon enligt Winsplits (hon har tyvärr inte laddat upp sin insats i Livelox) nästan 1,5 inuter på tre kontroller och i mål var hon 1.40 bakom KFUM Örebros Johanna Nordström som fick ta den historiska skalpen (och bara femma av nio löpare i klassen). Med tanke på vilken komplex idrott orientering ändå är var det förstås bara en tidsfråga innan sviten skulle spricka, men att det skulle vara just här det inträffade var ju rätt oväntat.

Allt du behöver veta inför Trofeo Alfredo Binda – och så gick det när världsmästare Lysell dök upp i Karlskoga

Alfredo Binda är en italiensk cykellegend, trefaldig världsmästare och femfaldig vinnare av Giro d’Italia på 20- och 30-talen. I hans födelsestad Cittiglio i norra Italien har han sedan 1974 hyllats med tävlingen som bär hans namn, Trofeo Alfredo Binda (det första dussinet upplagor hann han själv uppleva). Det har sedan starten varit en tävling endast för kvinnor, vilket gör den till en av de äldsta i sitt slag, och sedan 2008 har den varit en del av världscupen som sedermera transformerats till världstouren (i år är det säsongens andra deltävling).
I fjol blev tävlingen inställd på grund av corona, men i morgon körs den – för sjunde gången med Emilia Fahlin på startlinjen. Hon gör det i ett ramstarkt lag, och det är inte alls säkert att hon själv kommer få chansen att tävla för eget resultat (det fick hon varken i Omloop Het Niuwsblad eller Strade Bianche, där hon körde för Cecilie Uttrup Ludwig och Marta Cavalli som är med nu också). Men det här är en bana som, rätt dag, kan passa Fahlin utmärkt.
2019 blev hon sjua, vilket – kan man tycka – borde ha räckt för att redan samma höst, när hon definitivt säkrade en OS-plats åt Sverige, ha blivit tilldelad den. Den gången var 28 cyklister med i tätklunga in mot mål, och amerikanen Coryn Rivera spurtade hem segern (danska stjärnan Uttrup Ludwig, som då inte anslutit till Fahlins stall men som nu är kapten där, var trea den gången; så det här är en tävling som definitivt passar henne. I Fahlins övriga starter i tävlingen har hon uteslutande haft hjälpryttaruppdrag.
Förutom Uttrup Ludwig och Cavalli har Fahlin australiska Brodie Chapman och franska Évita Muzic och Jade Wiel i laget i morgon. Jämfört med senaste världstourtävlingen, Strade Bianche, är det Stine Borgli ut och Wiel in.
En rad tunga namn saknas. Lotte Kopecky, Amy Pieters, Lorena Wiebes och ett gäng andra kör i stället den mindre belgiska tävlingen Omloop van de Westhoek, och sådanas som regerande världsmästaren Anna van der Breggen, Lisa Brennauer, Annemiek van Vleuten Ellen van Dijk, Demi Vollering och Sarah Roy står helt enkelt över resan till Italien och laddar i stället för kommande tävlingar i Belgien och Nederländerna.
Men det finns ändå gott om toppnamn på plats, så klart, i regerande mästaren Marianne Vos (även vinnare 2009, 2010 och 2012), Elisa Longo Borghini (vinnare 2013), Lizzie Deignan (vinnare 2015 och 2016), Amanda Spratt (tvåa 2019), Katarzyna Niewiadoma (vinnare 2018) och Uttrup Ludwig (alltså trea 2019).
Trofeo Alfredo Binda startar i Cocquio-Trevisago och inleds med två olika, längre varv – ett på 27 kilometer med en tuffare stigning på 146 höjdmeter och ett på 44,5 kilometer med två stigningar varav en är riktigt rejäl med 264 höjdmeter på knappt sju kilometer. Därefter körs fyra varv på en kortare slinga, 17,4 kilometer som inleds med en kort backe på 111 höjdmeter snabbt följt av en längre på 133 – men därefter bär det nedför till målet i Cittiglio (men det går lätt uppför, 13 höjdmeter, de sista 450 meterna till mållinjen). Totalt gör det drygt 141 kilometer och en av säsongens allra tuffaste tävlingar. Normalt är att det blir hårdkörning och att cyklister droppar av bak i klungan tills ett 20-tal gör upp om det på slutet. Vi får se hur det blir i år.
Starten går 12.10 och Eurosport sänder från 14.30. Beräknad målgång strax före 16.

Kretsupptakten, eller tidigare kanske mer kretsens vårpremiär (”kretsen” i det här fallet syftar på den östra delen av Värmland – Karlskoga, Degerfors och Kristinehamn) arrangeras traditionsenligt den här tiden på året, och det kan inte ens corona sätta stopp för. Eftersom det räknas som träning snarare än tävling – gränsen är ju hårfin, men det spelar ju mindre roll eftersom man knappast springer runt och smittar någon i en orienteringsskog – funkade det i år också; och även om Kristinehamns traditionella nattävling på fredagskvällen inte verkar ha blivit av i år så löptes det i Karlskoga i dag och i Degerfors i morgon. Och snacka om att Karlskoga fick finbesök till tävlingen vid Björkborn: Ingen mindre än dubble världsmästaren Jerker Lysell dök upp och matchade mot traktens storheter (och Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund, Ellinor Tjernlund, Lovisa Persson, Filip Jacobsson och Anton Johansson).
Jerker, som är renodlat sprinter, sprang ”långa” banan över knappt sju kilometer (fågelvägen) på drygt 52 minuter, och var drygt fyra minuter före Ellinor som blev tvåa (Djerfs egen Marie Pettersson var faktiskt bara tolv sekunder bakom henne och halvminuten före Josefin).
Anton och Filip mätte krafterna i den ”extra långa” klassen över drygt en mil, och där drog Johansson det längsta strået med 2,5 minuters marginal (Filip spurtade ifrån nye klubbkompisen Daniel Martinsson, Lilians sambo, med sju sekunder – det var masstart på de två längre banorna). Lilian själv dominerade mellanbanan över 4,6 kilometer, som hon vann med nästan sju minuter till tvåan, Hagabys Mikael Andersson.
Till morgondagens tävling i Stubbetorp, strax söder om Degerfors, är det betydligt färre stora namn med i anmälningslistan, men Simone Niggli har i varje fall tänkt springa den långa banan.

Jag verkar för övrigt ha haft fel när jag antog att Maria Gräfnings säsong var över för att hon inte körde Vålådalsrennet i dag, för nu finns hon med i startlistan till morgondagens Tåssåsen criterium 64 i morgon. Karlslundsåkaren har väst 522, och starten går 8.00 (herrarna fem minuter innan) och loppet över 64 rätt platta kilometer på ett 32-kilometersvarv direktsänds i Eurosport.

Så här (tror jag) att Ullmax vinterserie slutade – och de vann i sådana fall

Dagens delomgång i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen, men i helgen med möjlighet att välja om man ville springa i ljus eller mörker), som avgjordes i mycket krävande terräng ovanför Klockhammar (i terrängen runt Rusakulan), ställde nya krav på mig som försöker göra någon sorts sammanställning. Det publicerades nämligen (i varje fall inte ännu) regelrätt resultatlista, utan alla som ville laddade upp sina gps-filer i analysverktyget Livelox, och så var det bra med det (vilket naturligtvis inte är några konstigheter när det bara är en träningstävling, men de sex första delomgångarna bjöds det ju på fina listor). Problemet är dels att jag inte tror att alla resultat kommit in (i sådana fall störtdök antalet deltagare plötsligt) och dessutom har alla inte startat och (framför allt) stannat sina pulsklockor vid start och mål, vilket gör att man får räkna manuellt på tiderna (och en sådan som Nelly Mårtensson på damernas mellanbana bommade sista kontrollen, vilket man fick kolla ganska nära för att notera). Nå, jag tror att jag sorterade ut det hela och att Järlas Erik Berzell (som bor, eller i varje fall bott, i Hallsberg) var snabbast på långa banan trots att han är fyra i resultatlistan (jag ber om ursäkt för eventuella felräkningar). Orions Anton Johansson (som är sambo med Ellinor Tjernlund i Örebro) blev med samma uträkning tvåa i dag och säkrade hur som helst segern i sammandraget närmast före Simone Niggli, som inte lämnat in något resultat i dag. Bästa dam blev i stället Ellinor, 13 sekunder före systern Josefin Tjernlund och drygt fem minuter före klubbkompisen och landslagslöparen Lilian Forsgren (som jag var ute i Klockhammar och träffade för ett reportage ni kan läsa på tisdag).
Karin Lindgren tog hem mellanbanan, men Lovisa Gustafsson, som bara var åtta sekunder bakom, säkrade ändå ”totalsegern” närmast före Sofie Bodin som var trea, distanserad med knappt fem minuter.
Och anledningen till att det inte räknades några riktiga resultat eller totallistor i år var att regeringen infört totalförbud mot tävlingar för alla under elitnivå, därför har tävlingarna fått genomföras som träningstävlingar, utan sammandrag (mer än på denna blogg). Återstår att se om det ändå görs några mer ordentliga listor från finalen, och om jag i sådana fall får anledning till att uppdatera listorna nedan.

Ullmax vinterserie, preliminär slutställning 2021. Uträkning: Jonas Brännmyr

I dag avgjordes också tredje och sista mountainbiketävlingen (Alanya avocado mtb cup) i turkiska Alanaya för den här gången, en nivå upp jämfört med de två tidigare tävlingarna (den här på UCI 1-nivå). Örebroaren Axel Lindh slutade på 20:e plats, drygt sju minuter bakom franska Victor Koretzky som precis som de två tidigare dagarna vann närmast före polska Bartlomiej Wawak.
”Kom ut risigt i starten och fick springa delar av första varvet i lång, långsam kö. Framme vid första langningzonen var jag redan dryga minuten efter täten och vid varvning ut på andra varvet klev Turkiska mästaren, som jag körde med, av för han ansåg sig vara för långt bak för att fortsätta. Jag gnetade vidare utan att hitta nåt särskilt gott flyt”, berättar Lindh på instagram.

Karlskogingen Åsa Zetterberg-Eriksson avslutade säsongen, där hon varit ensam skidorienterare från länet, med en tolfteplats på långdistans-SM i Alfta.

Gustafsson och Johansson drygade ut i inofficiella ställningen i Ullmax vinterserie (och unge Örn nära fin skalp)

KFUM Örebros Lovisa Gustafsson tog ett rejält mot totalsegern i Ullmax vinterserie (eller, om vi ska vara helt korrekt, det som hade varit en totalseger om orienterarna under elitnivå hade fått tävla – nu räknas det hela som träningstävlingar och det är bara jag som håller ordning på en högst inofficiell cupställning) när hon i Hallsberg i dag sprang hem sin första seger (för säsongen, garanterat, men förmodligen också i karriären vad gäller Nattcupen; i fjol slutade hon på elfte plats i det då officiella sammandraget). Vi snackar alltså mellanbanan, som är damernas officiella tävlingsklass, och Gustafsson vann en tät tillställning 39 sekunder före hemmalöparen Anna Hallmén och 1.52 före Almbys Sofie Bodin (alltihop som vanligt, den här säsongen, med indiviudell start, alltså).
Det gör att Gustafsson nu har tio poäng att gå på (i min inofficiella uträkning) inför finalen i Örebro söndagen den 14 mars. Då är det dock extra mycket poäng på spel, så hoppet lever främst för andraplacerade Sofie Bodin (som tappade fem poäng på onsdagen och nu är tio bakom) och tredjeplacerade Sofia Carlsson (distanserad fyra i dag).
I herrarnas huvudklass, där även de bästa damerna återfinns, var KFUM Örebros 16-åriga talang Hugo Örn nära en riktig fin skalp. Till slut saknades dock 22 sekunder mot Lerums Emil Axelsson – men Örn spöade alla andra. ”Totalledare” Anton Johansson blev bara femma, drygt fyra minuter bakom, men drygade ändå ut mot ”totaltvåan” Simone Niggli som sin vana trogen var bästa dam, men den här kvällen drygt sju minuter bakom Johansson. Mellan de båda skiljer 13 poäng inför avgörandet (Örn är uppe på tredjeplatsen i sammandraget nu, 22 poäng bakom Johansson). Niggli var nästan fyra minuter före Josefin Tjernlund, som anmälde sig sent, och tio före Lovisa Persson.

Inofficiell totalställning i Ullmax vinterserie efter sex av sju deltävlingar. Uträkning: Bloggaren

Förre juniorvärldsmästaren ny ”totalledare” i Nattcupen efter kvällens tävling i gamla SM-terrängen

Anton Johansson, 26. Där har ni nye ”totalledaren” i Ullmax vinterserie (jag har ju räknat ut hur ställningen skulle varit, om cupräkningen inte varit inställd på grund av coronarestriktionerna – som gör det okej att genomföra tävlingarna, om än med individuell start i stället för masstart, så länge cuptotalen inte räknas och det kalls för ”träning” i stället för ”tävling”). Johansson blev dubbel juniorvärldsmästaren 2014 och är numera sambo med Ellinor Tjernlund i Vintrosa, även om han fortfarande tävlar för Karlskronaklubben OK Orion. I kväll vann han nattävlingen i den gamla SM-terrängen (från 1986) i Sjösjön, nordost om Laxå, med nästan fem minuters marginal till tvåan Jacob Eriksson, KFUM Örebro. Främsta utmanaren i sammandraget, Simone Niggli (den 23-faldiga världsmästaren), slutade först på sjätte plats, 7.29 bakom (hon var retsamma minuten från Lukas Larsson på tredjeplatsen, en mycket liten marginal för tre placeringar med tanke på att det handlade om individuell start i beckmörker och snö och löptid på över en timme; vid den åttonde av tolv kontroller, efter vilken hon gjorde en abrovink, låg hon tvåa). I sammandraget innebär det att Niggli nu är förvisso klättrar till andraplatsen, men är tio poäng bakom Johansson. Niggli var ändå överlägset bästa dam på långa banan (och bäst i familjen fyra minuter före maken Matthias) – sju minuter före Lovisa Persson och 14 före Josefin Tjernlund.
På mellanbanan, som traditionellt varit damernas tävlingsdistans i Nattcupen, vann Gävles Ebba Ottosson, som går första året på orienteringsgymnasiet i Hallsberg, minuten före KFUM Örebro-duon Karin Lindgren (51 sekunder bakom) och Lovisa Gustafsson (1.04 efter) – all andra var mer än 8,5 minuter bakom Ottosson. För Gustafsson räckte tredjeplatsen för att dra ifrån Sofie Bodin och Sofia Carlsson i sammandraget och nu vara i ensam ledning.
Martin Regborn dök upp och jogggade runt samma mellanbana nio minuter snabbare än Ottosson, för en andraplats i herrarnas mellanklass (åtta minuter bakom OK Kolmårdens Sverre Röjgård som går andra året på orienteringsgymnasiet). Regborn sparade förstås benen inför 3 000-metersloppet på SM i Malmö på fredag.

Ställningen i Nattcupen, om den räknats, efter fem av sju deltävlingar.

Niggli vann slasknattorienteringen på walk over – Regborn bommade bort fyra minuter men vann med 1,5

Simone Niggli eller Josefin Tjernlund? Frågan om det är världens bästa orienterare någonsin, men som lade ned sin elitsatsning efter 2013 års säsong, eller klubbkompisen (i Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren) som nu är på gränsen till svenska landslaget som är starkast så här 2021 skulle få sitt svar i kväll – och svaret var väl att Niggli vann på knockout. Dels var hon redan tre minuter före halvvägs in i kvällens natt- (och slask-) orientering i Ullmax vinterserie i södra delen av Markaskogen, dels hittade Tjernlund aldrig den tolfte kontrollen (även om det ser ut som om hon passerade precis bredvid på hennes spår på Livelox). Det kostade ett tiotal minuter, och i mål var hon drygt kvarten bakom (men utgick förstås efter den missade kontrollen). Främsta utmanarna till Niggli blev istället klubbkompisarna Lovisa Persson och Ellinor Tjernlund, som var sju respektive nio minuter bakom schweiziskan i mål över sju kilometer krävande nattorientering. Eftersom det är mixedtävling fick Niggli ingen klasseger den här gången (efter 16 raka sedan återkomsten till Sverige i höstas), men hon var alltså ändå överlägset bästa dam i tävlingen.
Hur bra loppet var? Tja, kanonbra. Niggli var bara 4,5 minuter bakom Martin Regborn, som förstås sopade hem andra raka segern (och då ska man veta att Niggli gick ut som fjärde löpare av 23, så det var inte så att hon kom sent och hade extra mycket snöspår att springa i).
Regborn gjorde två krokar, dels en enminutersbom när han inte kom rätt på tredje kontrollen och en lite större navigationsmiss till tolvan (samma kontroll som Tjernlund bommade) som kostade uppåt tre minuter. Därmed blev det jämnare än vanligt; OK Orions Anton Johansson (som alltså tävlar för en Blekingeklubb men är sambo med Ellinor Tjernlund i Vintrosa) var bara 1.21 bakom (och faktiskt i ”virtuell” ledning efter Regborns bom till tolfte kontrollen) och Tisarens Filip Jacobsson 2.22 bakom på tredjeplatsen (Quentin Rauturier hade också jätteproblem till tolvan, även om han hittade kontrollen till slut, och bröt därefter – så man kan ju fråga sig om den verkligen satt rätt när tre av fältets fyra starkaste namn tappar bort sig just där, men det är så klart en ren spekulation, och andra sprang ju rakt på).
Emmy Granstedt och Emmy Ling, som går första respektive tredje året på orienteringsgymnasiet i Hallsberg men representerar Hakarpspojkarna, blev etta och tvåa (39 sekunder skiljde dem åt) på mellanbanan som är damernas egentliga tävlingsklass i Ullmax vinterserie. Moa Alsiö, IF Hagen, blev trea, Klara Persson (orienteringsgymnasiet och Halmstad OK) fyra och KFUM Örebros Lovisa Gustafsson bästa länslöpare på femte plats.
Totalt kom 102 löpare till start.
Tredje deltävlingen i cupen löps nästa onsdag, med utgångspunkt från Tisarens klubbstuga i Hallsberg.