Racerapport: Bergslagsleden ultra 2021

Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!

Jonas Brännmyr
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021: 9.37.58
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2022

De tog första segrarna på Bergslagsleden ultras nya bana – och Regborn överlägsen i comebacken efter skadan (plus en hel del annat från lördagen, som Wengelins senast seger)

Det blev en fantastisk dag för mig personligen på Bergslagsleden i dag, och jag kommer naturligtvis komma med en racerapport inom den närmaste tiden. Men själva tävlingen? Jo, Bergslagsleden ultra hade ju efter sju upplagor skrotat sin Digerberget–Ånnaboda via Storstenshöjden-bana och gått till ett fram-och-tillbaka-koncept med start och mål i Ånnaboda och vändpunkter i Leken (för 46 kilometer), vid Lillsjön (för 66 kilometer) och i Sixtorp (för 84 kilometer). Den kortaste klassen bjöd på störst konkurrens med 78 löpare i mål (brutna löpare är ännu inte redovisade i resultatlistan, men jag vet att Mattias Nätterlund som låg i tätklungan efter 30 kilometer – och kanske längre än så – tvingades kliva av), och Kajsa Rosdal, IF Start, i särklass och vann med drygt 24 minuters marginal till Finspångs Lisa Bouvin på andraplatsen (4.45.45 respektive 5.14.24) medan Örebro AIK:s Therese Persson på tredjeplatsen var ytterligare 17 minuter efter (5.31.05). På herrsidan fortsatte Tisdagsklubben-duon David Lundström och Simon Karlsson (båda från Örebro) fortsatte att pressa varandra efter att Nätterlund klivit av. Lundström, som var lite osäker inför start på grund av knäproblem, höll ihop det bäst och vann med elva sekunder (3.53.38 respektive 3.53.49) medan Västerås Daniel Billström på tredjeplatsen var över 23 minuter bakom (4.17.20). 66-kilometersklassen hade näst flest löpare men förhållandevis svagare tider än 46 och 84. Där vann Månkarbos Ida Nordin (9.01.42) och Örebro AIK:s Daniel Wärnelid (7.26.25). Team Nordic trails Cecilia Jenslin blev bästa länslöpare på damsidan på 10.04.27 (vilket gav en åttondeplats).
På längsta distansen vann LK Gränslösts Carina Gustavsson på 10.46.24 (hon var den enda dam som fullföljde) medan Jonathan Kandelin (som slog ett präktigt distansrekord när han tog sig igenom 84 kilometer) tog herrsegern och gick under nio timmar (8.59.19) trots idoga magproblem sista 35 kilometerna. Han hade dessförinnan nyss lämnat 17-åriga (!) Tranåskillen Alfons Enell bakom sig – och Enell, som trodde att han halkat långt bakom, var överraskad när han kom i mål och fick höra att han bara var fyra minuter bakom (9.03.37). De två var i särklass, men faktum är att konditionsbloggaren själv knep tredjeplatsen på 9.37.58 (drygt 38 minuter bakom Kandelin, alltså) sedan Ola Backlund, som var tätt bakom tätduon i vändningen, fått problem och tvingats bryta. Första (och sista?!) gången jag får skriva om mig själv på pallen i något lokalt lopp, men mer om det i racerapporten som följer.

Härliga, Tjurruset-inspirerade lerloppet Utmattningen avgjordes i Dalkarlsberg i dag, och NA var på plats för en artikel ni kan läsa här. 14-åriga Kim Semstrand debuterade på fulla distansen (cirka åtta kilometer) och var enda dam och femma totalt av elva (varav tio herrar) på 49.51,1. Rutinerade Per Eklöf tog segern med över 5,5 minuters marginal, på 39.39,0.

Tuffa marsch-/utmaningsloppet Para endurance race avgörs den här helgen, som vanligt med start i Röfors (utanför Laxå) och mål i Karlsborg. några resultat har jag ännu inte sett.

Efter förra veckans lopptunga lördag hittade 81 personer i dag tillbaka till Örebro parkrun, och Petra Hanaeus (20.15) slog till med den snabbaste damtiden sedan återstarten (och därmed sedan hon själv sprang på exakt samma tid i mars i fjol). Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.08. Ytterligare sex löpare gick under 19 minuter.

I kvalet till söndagens långdistans-SM utanför Strömstad gick alla länets topporienterare vidare: I comebacken efter senaste skadan vann Martin Regborn sin kvalgrupp nästan två minuter före tvåan Jens Rönnols (och gick till final med nästan sex minuters marginal) och lär bli farlig i finalen där han går ut näst sist (12.35, tre minuter före Gustav Bergman). Andrea Svensson var tvåa, bara nio sekunder bakom Karolin Ohlsson, i sin grupp där Ellinor Tjernlund var femma, Josefin Tjernlund sexa och Lilian Forsgren tia. Jonatan Gustafsson vidare med marginal i sin grupp och Lovisa Persson med fem sekunder (och två placeringar) till godo i sin. Dessutom gick ett helt koppel juniorer vidare till finalerna i morgon.

Matthias Wengelin fortsatte sin mycket framgångsrika säsong och tog ännu en seger när finalhelgen i Sverigecupen, i Jönköping, inleddes med en kortdistans. Örebroaren spurtslog Sernekes Oscar Lind medan Axel Lindh tog sjätteplatsen, 25 sekunder bakom. Wengelin utökade därmed ledningen i Sverigecupen till 80 poäng, men eftersom en seger i morgon ger 400 är det helt öppet.

Nätterlund och Kandelin kan båda bli vinnare på Bergslagsleden, Regborn tillbaka för långdistans-SM och halvtid i sexdagarstävlingen

Nu har startlistan till Bergslagsleden ultra, länets största ultratävling som avgörs på lördag, släppts. Eller ja, startlistan har funnits på nätet länge, men nu kan man se vem som anmält sig till vilken av de tre distanserna som i år bjuds. Banan är ju ny – alla startar i Ånnaboda och springer söderut på Bergslagsleden, och vänder i Leken (för 46 kilometer), Lillsjön (66 kilometer) eller Sixtorp (84 kilometer). Här är de mest spännande länsnamnen på respektive sträcka:
46 kilometer: Mattias Nätterlund (Starts snabbe traillöpare som vann Kilsbergen trailrun i lördags och som ultradebuterade med en sjundeplats just i Bergslagsleden ultra i fjol), Kajsa Rosdal (Start), Fredrik Berg (Hällefors LK), Therse Persson (Örebro AIK) och Janne Werner (Almby).
66 kilometer: Cecilia Jenslin (Team Nordic trail Örebro) och Rihards Darzins (Almby).
84 kilometer: Jonathan Kandelin (Örebro AIK), Carina Gustavsson (LK Gränslöst), Ola Backlund (Nature running, dock tror jag att han kommer agera efterlöpare och inte tävla) och Martin Bergman (Trail and run).
Starten för alla tre klasserna går i Ånnaboda på lördag morgon, 8.00, och 84-kilometerslöparna kommer att få chansen att vända efter 33 kilometer och byta till 66-kilometersklassen om de känner för det.

I helgen avgörs långdistans-SM i orientering utanför Strömstad, nära norska gränsen, och vad jag förstår är Martin Regborn nu fit for fight igen efter stressfrakturen i våras som följdes av lårsmällen i världscupcomebacken som följdes av en fotledssutkningen i kvalet till medeldistans-SM. Han är en av totalt elva anmälda länsorienterare till tävlingen, där kvalet avgörs på lördagen och finalen på söndagen. Tisaren ställer upp med det mesta av det bästa i form av Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund, Lilian Forsgren, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Daniel Forsgren, Anna Hallmén, Gustav Hindér och Sofia Johansson (och bland andra Valter Pettersson i juniorklassen) medan KFUM Örebro kommer med Jonatan Gustafsson (som hade pangform i löparskorna tidigt på säsongen och sprang både orienterings-EM och friidrotts-U22-EM men på grund av studierna avbröt friidrottssäongen i förtid).

Nere i Skåne passerade löparna i Viadal ultra six days vid lunchtid halvvägs i sexdagarstävlingen. Karlskogingarna Leonora Johnson och Regina Johnson hade i det läget gjort 329,4 respektive 289,6 kilometer, och de ligger alltjämt femma och sexa i tävlingen som Sara Lindström leder före Pernilla Otto och Lisa Amundsson. Alla de tre har viss chans på Kristina Palténs svenska rekord (721,79 kilometer) efter att ha passerat halvvägs på 373,95, 357,1 respektive 350,3 kilometer. Kan Amundsson fortsätta i exakt samma fart på andra halvan kan hon precis nå världsrekordet i K60-klassen, tyska Silke Gielens 718,36 kilometer som sattes för bara några veckor sedan.

Tre nya tävlingsdatum klara (men nu är sanktionstiden slut) – och 18-årig SM-guldmedaljör förstärker KFUM Örebros starka lag

I går gick den ordinarie tiden för att söka sanktion för friidrottstävlingar inför 2021 ut (men man kan förstås fortsätta göra det till förhöjd avgift), och i dag publicerades den fullständiga listan över tävlingar i länet på Närkes friidrottsförbunds hemsida. Sedan tidigare har jag skrivit här på bloggen om 28 tävlingar, och nu har ytterligare fyra tillkommit för totalt 32 (28 långlopp, om man räknar Semesterhalvmaran och Sommarmilen som separata arrangemang, två stafetter och två arenatävlingar):
** Rusakulan vertikal har sökt sanktion för onsdagen den 14 april, vilket – om det blir som det var tänkt att bli i år – innebär att de kommer att arrangera den längre etappen som ingår som en enskild deltävling i långloppscupen (upp och ned på Rusakulan, med start och mål i Närkes kil) den dagen och de övriga etapperna i Rusakulan vertikal tour (som har start nere i Närkes kil och mål på toppen av Rusakulan) måndagen den 12 april och fredagen de 16 april.
** Bergslagsleden ultra arrangeras, som tidigare noterats på bloggen när de nya bansträckningarna släpptes, den 18 september.
** Tarstaborgsrundan är tillbaka helgen före Lidingöloppet (det är ju en klassisk genrepstävling, men i år låg den, innan allt ställdes in, på samma helg som Lidingö). Söndag 19 september, dagen efter Bergslagsleden ultra, är det hur som helst som gäller 2021.
** Och Markanatten trailrun, som i fjol kördes som en djungeltävling och i år sökte sanktion sent (tävlingen går på lördag) har redan nu bokat in datum för 2021: Den 13 november (alltså precis som i år lördagen vecka 45).
** Återstår att se hur det blir med DM-tävlingar 2021. Det enda som får räknas som i praktiken klart är att Nora marathon återigen lär få maraton-DM eftersom det just nu inte finns något annat maraton i distriktet.

Det är fortfarande nästan två veckor kvar tills friidrottens tävlingsårsskiftet, och tiden att byta klubb utan karens har ju detta speciella år förlängts ända fram tills dess. Någon ansökan för SK Bores Eric Westberg har ännu inte inkommit, men enligt mycket pålitliga källor (Erika Bergentz Instagramkonto) är den 18-årige Torsbykillen klar för KFUM Örebro 2021.
Det innebär att KFUM:s redan starka P19-lag kommer kunna jaga ännu ädlare medaljer i tävlingar som stafett-SM och terräng-SM nästa år. Westberg sprang 2 000 meter hinder ihop med Noha Olsson på Ungdomsfinnkampen förra året, där Wilhelm Bergentz löpte 3 000 meter. Nu blir alla tre alltså klubbkompisar, och i KFUM finns sedan tidigare också Henrik Franzén (som tillsammans med Olsson och Bergentz vann 3×800 meter i P17-klassen på stafett-SM i fjol) och Kevin Bodén (som egentligen satsar på kortare distanser) som var tänkt tredjelänk i laget på terräng-SM och vars insats förmodligen räckt till lagsilver om inte Bergentz blivit sjuk.
Westberg sprang för övrigt ett par av Mikael Kroons testlopp i Örebro i våras och somras och noterade då 16.23 på 5 000 meter och 9.03 på 3 000 meter på GIH:s löparbanor. På junior-SM i augusti blev han fyra på 2 000 meter hinder i P19-klassen med personliga rekordet 6.23,06 (i fjol tog han SM-guld på samma distans i P17-klassen) och i Närkeracet några veckor innan sprang han 3 000 meter på 8.56,43.

Så blir coronaanpassade Kilsbergsleden och Markanatten trailrun – och nya Bergslagsleden ultra 2021 (och en första titt på nästa års tävlingskalender för löpning i länet)

Kilsbergsleden är ju en av länets mest klassiska lopp, den 31 oktober arrangeras det för 55:e gången (nästan alltid har det gått i Karlslundsspåret) – och det kommer verkligen bli av, trots de fortsatt hårda coronarestriktionerna. Däremot kommer allt utom huvuddistansen 14,7 kilometer att strykas bort. Inga ungdoms- och juniorklasser över kortare distanser (mer än Lilla Kilbergsleden, för de allra yngsta, som arrangeras som ett separat arrangemang för andra året men i år med maximalt 40 deltagaer), inga motionsklasser över fem och tio kilometer. Det blir heller ingen servering, ingen dusch och inga priser. Och det blir maximalt 100 deltagare, fördelat på två olika starttider (10.30 respektive 12.00). I fjol deltog 132 deltagare bara på den längsta banan, plus minst lika många på övriga distanser.
Markanatten trailrun, som lördagen därpå (den 7 november) avgörs för andra gången, gör precis samma anpassning – ingen servering eller dusch och startfältet splittrat i två grupper om maximalt 40 löpare per start (16.30 respektive 18.30).

Bergslagsleden ultra tillkännagav ju redan för ett år sedan att 2020 års upplaga skulle vara den sista på den ursprungliga banan, med start i Digerberget och mål i Ånnaboda – och i lördags släpptes den helt nya banan för 2021. Eller snarare de tre (!) nya banorna.
Nu kommer både start och mål att vara beläget i Ånnaboda, och löparna kommer springa söderut och vända – men det kommer finnas tre vändpunkter att välja på: I Leken för en totaldistans på 46 kilometer, vid Stenbäcken för 65 kilometer och nere i Sixtorp för 82 kilometer (då har man sprungit hela etapp tio, elva och tolv på Bergslagsleden; Leken ger etapp tio och elva medan Stenbäcken ligger mitt på etapp tolv).
Starten kommer gå klockan åtta på morgonen och maxtiden kommer vara ungefär elva timmar (alla ska i mål före mörkret faller, och solnedgången är 19.10 eller så).
Tävlingsdatum är den 18 september 2021, och vi får verkligen hoppas att covid-19-situationen är en helt annan då.
De för alltid gällande banrekorden på den ursprungliga Bergslagsleden ultra-banan, som användes sju gånger, är Erik Anfälts 2.38-56 från 2017 och My Svenssons 4.14.57 från 2020. Anfält är också mesta mästaren med fyra segrar (på fyra starter). Faktum är att ingen vunnit mer än en gång – övriga segrare är Liv Fahlén (2014), Daniel Nilsson (2014), Maria Strömberg Bylund (2015), Sandra Lundqvist (2016), Maria Eriksson (2017), Beata Falk (2018), Markus Living (2018), Johanna Gelfgren (2019), Simon Karlsson (numera Bloss, 2019) och My Svensson (2020).

Den 31 oktober är sista datum att söka sanktion för friidrottstävlingar inför 2021 (till ordinarie avgift), så nu börjar man kunna urskilja en tävlingskalender för nästa år allteftersom arrangörerna lämnar in sina ansökningar.
Startmilen kommer gå den 10 april (senaste datumet på elva år, sedan dess har den klassiska tiokilometerstävlingen bland annat avgjorts i mars två gånger), Vintrosaloppet den 13 maj (som vanligt på Kristihimmelsfärdstorsdagen), Spartacusstafetten gör comeback efter att ha legat nere 2020 (ej av coronaskäl) och arrangeras som vanligt den tredje söndagen i maj (16 maj 2021), Lidingöloppsseedande Svartåloppet har löpts den andra lördagen i augusti sedan 80-talet (14 augusti 2021), Blodomloppet i Örebro har tilldelats den 19 augusti (som vanligt en torsdag) och Hostruset går första lördagen i oktober (den 2 oktober 2021), återstår att se på vilken bana.

Regborn med dubbla medaljer, Forsgren med skrällsilver och Wengelin nio sekunder från att försvara mästartröjan – och så ALLT från ALLA löpartävlingar (kanske)

Vilken intensiv helg det blev! Själv sprang jag ju Bergslagsleden ultra i går (mer om själva tävlingen nedan), och hann därför inte blogga om något annat, men det har ju verkligen hänt grejer.

Först och främst: Orienterings-SM. Det blev massor av framgångar för länslöparna, och allra mest glänste som väntat Martin Regborn. Gustav Bergman dominerade förvisso med dubbla guld – drygt 2,5 minuter före tvåan på medeldistansen på lördagen och nästan två minuter före tvåan på långdistansen dagen därpå – men där bakom knep Regborn silvret på lördagen och bronset (två sekunder från nytt silver men nu bakom Albin Ridefelt) på söndagen. Två fina medaljer till samlingen för Regborn, som ändå verkade lite besviken över att avståndet upp till Bergman blev så stort i den brötiga Göteborgsterrängen:
– Jag visste att jag hade bra chans i dag, i alla fall bättre chans än i går, mot Gustav, så det var bara att köra. Men det va svår terräng att lägga upp loppet, hur man skulle gå på med krafterna, för bitvis var det extremt tungt, och då kände man sig helt slut, och sedan kom det lätta partier där man kunde ligga på ganska bra, så kanske att man hade kunnat trycka på lite hårdare i de hårda partierna. Jag vet inte. Jag är närmare Gustav i dag än i går, så … Men han är bra nu, sa Regborn till Orienteringsmagasinet efter långdistansen.
En betydligt större skräll var det att Lilian Forsgren (som jag förvisso räknade som en outsider på distansen i mitt förhandsinlägg, men ändå) slog till med ett SM-silver (delat med Lina Strand) på lördagens medeldistans – endast slagen av världens bästa orienterare, Tove Alexandersson. Forsgren har tidigare tre brons, men alla i den något smalare disciplinen nattorientering. Nu tog hon sin första topp två-placering på SM, och sin första medalj i någon av de mest prestigefyllda disciplinerna – 30 år gammal och utan landslagsplats. Det är onekligen starkt.
I dag följde hon upp med en sjätteplats, drygt sex minuter från ny medalj (och knappt tio bakom superskrällsegraren Sanna Fast, Eksjö).
I yngre juniorklassen, för 17- och 18-åringar, sprang Tisarens stortalang Valter Pettersson hem ett SM-brons i dag, knappt fem minuter bakom segrande Axel Elmblad i långdistansen. I går var han 16:e man på medeldistansen.
Övriga länslöpare med topp 20-placeringar: Josefin Tjernlund sjua i medeldistansen och 16:e i medeldistansen, Andrea Svensson nia i långdistansen och 17:e i medeldistansen, ex-örebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) 15:e i långdistansen och 19:e i långdistansen, Filip Dahlgren 16:e i långdistansen och Gustav Hindér med samma placering i medeldistansen. Melker Forsberg blev 16:e i långdistansen (i H20) och noteras bör också att Jonatan Gustafsson tog sig till A-final i sitt första senior-SM även om han fick nöja sig med 37:e plats på medeldistansen.
I Småland avgjordes samtidigt ett ungdoms-SM i långdistans där Ellen Pelander (Djerf, D16), Hugo Örn (KFUM Örebro, H16) och Anton Kruse (KFUM Örebro, H16) tog topp 20-placeringar genom att bli 15:e, 16:e respektive 20:e i respektive klass.

Ytterligare ett svenskt mästerskap avgjordes i helgen: I mountainbike, även det strax utanför Göteborg. Matthias Wengelin gick in som regerande mästare, men och var vid sista mellantiden, knappt två kilometer före mål (banan var totalt 28,7 kilometer) loss ihop med svåraste konkurrenten Emil Lindgren och passerade där i mycket knapp ledning. In mot mål lyckades Lindgren få en lucka, och över linjen skiljde nio sekunder. Trean Michael Olsson var 1,5 minuter bakom, örebroaren Axel Lindh på femteplatsen slagen med 2,5 (han förlorade en spurtstrid mot brorsan Vilgot Lindh, som däremot aldrig bott i Örebro …).
”Skönt att kroppen vaknade till liv och att jag kunde bjuda upp till fight andra halvan av loppet så Emil Lindgren fick ta i lite för att ta över tröjan”, skriver Wengelin på instagram.

Helgens löpning, då? Jo, den betar vi av i lite raskare takt:
** DM på 5 000 meter avgjordes på Transtensvallen i dag, och jag kan utlova en bildextra från A-heatet i morgon eftersom jag råkade ha vägarna förbi. Liduina van Sitteren tog en lika väntad som överlägsen seger, 1.43 före Klara Frih som mig veterligt debuterade på en distans över 3 000 meter (åtminstone på bana) med 19.23,75. van Sitteren öppnade för att gå under 17 för andra gången i karriären, men fick backa av och nöja sig med 17.40,22 – fortfarande märkt av supersatsningen på maraton-SM för två veckor sedan. Hennes resultat hamnade också lite i skymundan av hennes skor, vars sulor mättes in till 27 millimeter, två millimeter för tjockt enligt de nyligen framtagna reglerna som ska bromsa användningen av ”superskor”. Samma skor godkändes med mätutrustningen på friidrotts-SM i augusti, och dessutom finns modellen på internationella friidrottsförbundets lista med godkända skor, så de fick ändå passera. Marie Dasler tog bronset, 23 sekunder bakom Frih. Och jo, man ska inte glömma att van Sitterens guld var hennes nionde raka – räknat över alla löpgrenar som det springs DM på inom Närkes friidrottsförbund – räknat bak till hösten 2019.
Totalt mättes 27 skor in, rapporterade skomätaransvarige Börje Nordin. De som sprang i spikskor behövde inte få sina mätta, men av övriga hade Per Sjögren, som kom med en något överraskande efteranmälan efter att inte ha sprungit en regelrätt tävling på bana sedan vintern 2017/18 (nå, han sprang ju Mikael Kroons testlopp på 5 000 på GIH i maj), de tunnaste med elva millimeter. Sjögren släppte täten tidigt men ökade sedan tempot och gick ikapp klungan med löpare två–fyra, men när Per Arvidsson tryckte på gasen åkte han av igen. Blev ändå fyra på 16.11,42 efter att ha ”hoppats på under 17”. William Wickholm stack i väg i starten och jagade sub 15 första kilometerna, men fick ge sig i blåsten och utan draghjälp och landade på 15.27,85. Arvidsson tog bronset men missade sub 16 med 92 hundradelar, och Axel Sandberg tog bronset på 16.07,19.
** Joel Engström gick ut stenhårt i Bergslagsleden ultra och var ett par minuter före förhandsfavoriten Erik Anfält i Mogetorp. Sedan sprang han lite fel, kroknade något och fick nöja sig med fjärdeplatsen – men Anfält gick förbi under felspringningen och fattade inte att han var i ledningen förrän han kom i mål och fick höra att han hade vunnit. Då hade han tagit det ”relativt lugnt” på slutet och ”gått” uppför slalombacken när han insåg att han inte varken skulle kunna ta eller tappa sin andraplats. Det var nog anledningen till att han missade sitt banrekord med 2.01. 3.40.57 är ändå det näst snabbaste någon sprungit de 47,5 kilometerna på, och banrekordet på 3.38.56 kommer stå sig för alltid eftersom arrangörerna planerar att byta bansträckning till nästa år. Fjolårsvinnaren Simon Bloss (Strängnäs) blev tvåa, bara drygt en minut bakom, och Josef Snellman (Kristinehamn, tidigare FKT-innehavare på leden), som var den som gick med Anfält längst, blev trea, ytterligare 45 sekunder bakom. Jonathan Kandelin näst bästa länslöpare på 3.51.44, före John Lundström (som var så stark och tog totalsegern i Kilsbergen trailtour i våras) på 3.55.46 och Mattias Nätterlund på 3.56.58 (de blev femma, sexa och sjua). Fjolårsvinnaren Johanna Gelfgren (Alnö) tog tidigt täten i damklassen och jagades först mest av Josefin Gerdevåg, som dock hade problem med magen under det som var hennes ultradistansdebut. I stället smet My Svensson (Skövde) upp och förbi till seger med nästan fyra minuter, 4.14.57 mot 4.18.39 på Gelfgren och 4.31.12 på Gerdevåg. Elin Österman och Anna-Karin Larsson blev bästa länslöpare där bakom (fyra och femma totalt) på 5.12.13 respektive 5.40.35.
** Örebro AIK:s Erica Lech har ju gått från klarhet till klarhet under den här korta säsongen, och slog på lördagen till med något sensationellt: Seger i Kalmar Malkars 21KM på 1.18.42 – en tid som gör henne till distriktets femte bästa på halvmaraton genom alla tider, bakom toppnamnen Gerdevåg, Mikaela Kemppi, Liduina van Sitteren och Karin Forsberg (då Sennvall). Pers med över fem minuter och ”bara” två minuter kvar till distriktsrekordet … Tävlingen vann Lech med nästan tre minuters marginal, och bakom sig hade hon bland annat klubbkompisen (i Örebro AIK) Julia Johnsson som blev sexa på 1.34.46. I herrklassen blev hennes make Fredrik Johnsson tia, men det var tiden som imponerade mest: 1.16.04 var ers med 48 sekunder, och då har Johnsson ändå hunnit fylla 45.
** Erica Lech och My Svensson, båda nämnda ovan som segrare, var etta och tvåa i Dovra trail i augusti, men avstod på grund av lördagens löpningar andra deltävlingen i Ullmax trailtour som avgjordes i dag (Talludden trailrun), så nu är Kristalina Smårs (superklassikerrekordhållaren från Nora) uppe i totalledning (närmast före Therese Korkeakoski) Hon var trea i premiären och vann nu på 1.09 före Antje Wiksten och ytterligare över tre minuter före Sundbybergs Louisa Sjöholm. Jimmy Axelsson tog ju en urstark seger före Anfält i premiären och följde upp med en överlägsen i dag, över tre minuter före Sören Persson (Karlstad) och David Klasson (tvåa i sammandraget), och över sex före alla andra. Ni som läste min lopprapport i går kanske undrar kanske om jag tog mig ut i skogen i dag och hur benen kändes? Jodå, oförskämt bra. Visst, lite slitna var lemmarna, men jag kände ändå att jag kunde trycka på i alla moment (den inledande, sugande uppförsbacken, de tekniska partierna, den avslutande nedförsbacken), och jag är mycket nöjd med både kroppen, satsningen och tiondeplatsen (knappt nio minuter bakom Axelsson) – och framför allt, i backspegeln, med Bergslagsleden ultra i går.
** I ler- och hinderloppet Utmattningen i Dalkarlsberg i går kom 19 löpare till start, varav tio körde den fulla distansen (två varv). Linn Gustavsson (1.06.16,4) och Anders Dahl (48.23,1) vann med drygt en respektive drygt fyra minuters marginal men det mest välbekanta namnet var nog Kim Semstrand som krossade alla killar och tog totalsegern på halva sträckan på 24.24,3.
** Med start uppe i Kloten vid sextiden på lördagsmorgonen gjorde välmeriterade fjällmaratonlöparen (bland annat) Anders Kleist (från Kolmården) en supersatsning mot att krossa Lars Drageryds redan respektingivande FKT på Bergslagsleden. Med mål på 36 timmar och en möjlig tidsplan för 33 (och, förvisso, en för 40 också) satte Kleist av i furiöst tempo. Men energin tröt dessvärre under slutet av natten, och efter 21 mil (av 28) tvingades han till slut ge upp. Rapporteringen från försöket har varit sparsmakad, men efteråt skriver Kleist själv lite grann på instagram.

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2020

Jag skriver normalt sett bara racerapporter om mina mållopp, och i år var Bergslagsleden ultra – för första gången sedan premiären 2014, inklusive året jag inte kom till start på grund av förkylning – inte en av årets stora målsättningar, inte en av de där dagarna man tänker på när intervallpassen är som jobbigast: ”Pressa på lite till nu, för då kommer du vara starkare tredje lördagen i september.” Nej, i år var Bergslagsleden ultra en trevlig dag i skogen. Men eftersom det trots allt är det lopp som ligger mig varmast om hjärtat av alla så vill jag ändå skriva några rader. Och kanske berätta lite om filosofin som gjorde att jag trots den ”trevliga dagen i skogen” persade med nästan 17 minuter på mitt sjätte försök på banan.
Först en återblick på loppet:
Vi anlände med bussen till Digerberget bara tolv minuter före start, och efter toakö och nervösdyngning var det ”tre minuter till start!” när jag kom ut, oombytt och utan att ha hämtat nummerlappen. Det blev ombyte, skoknytning och nummerlappsnålning i rekordfart, och jag var faktiskt klar med 30 sekunders marginal. Tur att första kilometerna är uppvärmning på ultralopp. Jag hade en lite molande, möjligen mental, magkänsla i början – magen bröt ju ihop totalt i The Hill marathons i somras, och därefter har det varit mer regel än undantag att jag fått besöka skogen under längre träningspass (men alltid bara en gång, i början, och sedan har det varit bra).
Annars kändes det oförskämt bra, trots att jag inte alls lättat på träningen inför loppet (nå, sista hårda passet gjorde jag förvisso på måndagen, men jag hade 7,5 timmar i löparskorna måndag–fredag) – och även om jag kände mig lite seg uppför så gled jag med längre fram i klungan än jag trott. Höll damtäten till sex kilometer, matade på i utförsbackarna på ett sätt jag aldrig vågat göra i en ultratävling tidigare och var i Mogetorp nästan fyra minuter snabbare än i fjol.
När jag skrev om en ”trevlig dag i skogen” kan det vara värt att påpeka att det för mig inte innebar att jag inte fick ta i, men A) jag skulle inte pressa mig, B) jag skulle inte jaga varken tider eller placeringar och C) jag skulle hellre springa långsammare än snabbt, och farten skulle aldrig vara så hård att jag skulle bli sliten. Målet var att springa Talludden trailrun dagen efter relativt hårt (nu på kvällen är det fortfarande målet, jag ska återkomma till det).
Nå, i kontrollen i Mogetorp och på mon direkt efter gick tre löpare som legat i rygg på mig från Ramshyttan (jag tror att det var Johan Nordin, Jonas Forsner och Viktor Kjellander, men är inte säker). ”Jaha”, tänkte jag på min trevliga dag i skogen, ”nu mattades nog mitt tempo”. Släppte dem, sprang på i skönt tempo med något mer känning i magen och hajade till när jag efter den korta grusvägslöpningen under kraftledningen vid Amboberget kom ikapp Josefin Gerdevåg, KFUM Örebros SM-medaljör i maraton som var en av tre damlöpare jag släppte 15 kilometer tidigare. Hon hade betydligt mer krånglande mage och hade varit i skogen, och strax efter att hon studsat iväg från mig beslutade jag mig för att prova om detsamma skulle hjälpa mig. Precis när jag höll på att dra upp shortsen igen studsade Björn Eriksson och Erik Högkvist förbi (hade jag gömt mig tillräckligt bra så såg de mig inte). ”Inte jaga rygg, egen lunk”, var mantrat.
Ned genom fårhagen vid Lockhyttan vände jag mig om på grund av grinden, och såg att Janne Werner och ytterligare en löpare var på väg ikapp – men just den där fårhagen har alltid varit stället där Bergslagsleden ultra börjar för mig. Därifrån och hem älskar jag varenda meter, har referenser och hållpunkter i varenda sväng och bara njuter (om jag inte gått mig för trött), och på andra sidan vägen börjar ju första riktiga stigningen på länge (den som till slut tar en till toppen på Rusakulan), så endorfinerna pumpade och snart var jag ikapp och förbi Högkvist (som hade lite jobbigt uppför). Själv hade jag en kanondag. Jag vaktade mig från att gå på för hårt, men kunde hålla löpsteg i alla uppförsbackar och flöt återigen ovanligt fint nedför. Och på platten var det bara att trycka.
Upp från Trolldalen var jag ikapp den jag tror var Nordin, plus Gerdevåg som varit i skogen igen. Jag och Gerdevåg gjorde sällskap till Blankhult, där den jag tror var Kjellander stod och fyllde på i kontrollen. Själv tog jag ju inte i så mycket, så jag behövde inte fylla på så mycket (tog ett glas sportdryck i Mogetorp och ett i varvningen i Ånnaboda, och därutöver åt/drack jag bara en halvliter medhavd sportdryck under dagen) och skuttade bara förbi där. Därefter såg jag tyvärr aldrig Gerdevåg, som ändå var stark och tog sig runt på 4.31 trots bekymren i det som var hennes debut på ultradistans. Jag tror den jag tror var Kjellander nästan var ikapp mig i Tomasboda, men sedan såg jag inte honom heller.
I den härligt steniga uppförsbacken när man passerat grusvägen upp mot Lilla Dammsjön (min favorituppförslöpa på hela loppet!) skuttade jag (det kändes så, härliga ben även uppför nu!) förbi den jag tror var Forsner, och på toppen satt Kajsa Rosdal och hejade (hon borde förstås ha sprungit istället!). Biten mellan de två följande grusvägspassagerna (den mot Gårdsjötorp och den mot Gårdsjön) tycker jag faktiskt är lite tråkigt bökig, men sedan får man den fina uppförsbacken mot Göljan, passeringen av vindskyddet, den härligt kuperade grusvägen och den breda skidgatan upp mot Ånnaboda. Det är mammas gata, så att säga.
I vägövergången i Matsabacken stod Johan Röjler och frågade om jag ville veta avstånden framåt; ”nej tack, jag är bara ute och joggar”. ”Två minuter till Björn Eriksson, åtta till Johanna Gelfgren”, fick jag ändå höra.
En pappmugg sportdryck i Ånnaboda och så ut på den fina slutrundan. Längs sjön, den fina första biten på leden mot Suttarboda, backen ned till Falkasjön och bra tryck uppför Falkaberget. Sedan är det ju lång utförslöpning, och ingen ansträngning än, så full sula nedför. På den långa rakan på grusvägen mot slalombacken såg jag plötsligt Erikssons rygg. I fjol stod han parkerad i grusvägsbacken efter Göljan, och trots att jag bara gick på vilja efter att ha gått för hårt i början den gången lyckades jag få nästan sex minuter på honom i mål den gången. I år tog han revansch på sig själv och var över 21 minuter snabbare – och mycket piggare – men i slalombacken tvingades han gå. Jag fick göra detsamma i fjol, men hade bestämt mig för att trots regeln om ansträngning just här – målet blev att hålla löpsteg hela vägen så jag inte hade gått en meter på hela loppet. Det gjorde att jag automatiskt både kom ikapp och förbi Björn, som jag trodde skulle passera mig på asfalten sedan (och det hade jag låtit honom göra utan fajt), men han kom aldrig.
Redan i början av backen såg jag också Gelfgrens rygg, och luckan krympte rejält mot slutet, men jag höll mig till planen och jagade inte utan löpte in lugnt och fint (och hon var nästan två minuter före till slut, så det hade förstås aldrig gått). När jag kom i mål fick jag se att Andreas Wahlstedt stod där och bara hade fyra sekunder bättre tid än mig själv, men jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig såg honom framför mig på upploppet. Var för upptagen med att njuta av de sista meterna av den här ”trevliga dagen i skogen”. Och placeringar spelade som bekant ingen som helst roll den här dagen.
Klockan stannade på 4.20.19, vilket alltså var pers med nästan 17 minuter jämfört med mitt all-out-lopp i fjol, och sett över loppets sju år (det här var av allt att döma det sista på den här bansträckningen) har jag sprungit på 4.59 (inklusive en kvarts felspringning)–5.07–5.28–DNS (förkylning)–DNF (magras)–4.37–4.20. Så pass mycket snabbare – men ändå rekordartat osliten. Jag hade kunnat fortsätta några mil till, direkt efter målgång. Jag har inga problem att ta en rusch nu på kvällskvisten, om det behövs. Jag bröt inte mot mina regler och gick för hårt, jag tror verkligen inte det. Strava (som inte är någon exakt vetenskap, det ska gudarna veta!) uppskattar att min ansträngning i fjol, när jag sprang 17 minuter långsammare, var 118 procent större. Och ungefär så upplevde jag det. En trevlig dag i skogen i år, jämfört med drygt 4,5 timmars forcering i fjol.
Det är värt att påpeka att förutsättningarna var optimala: Aldrig har jag varit med om så torr och hård stig, så perfekt temperatur (och uppehåll!) och så härlig känsla i kroppen på en och samma gång. Det spelade in. Men jag tror också att mycket har att göra med att jag är mer genomtränad än tidigare, förmodligen tack vare att jag lämnat över hela träningsschemat i händerna på min tränare för första gången, och bockat av pass efter pass, målmedvetet. Och man ska komma ihåg att målet inte var den här dagen – Bergslagsleden ultra 2020 var inget mållopp – utan lördag/söndag om två veckor då jag ska göra debut på 24-timmarsdistansen. Jag hoppas att det här var ett kvitto på att det kommer att gå bra då och inte ett bevis på att formen toppats för tidigt …
Men jag vill återkomma till en sak vad gäller träningen och morgondagens tänkta start i Talludden trailrun: Under sommaren har det vid ett flertal tillfällen i mitt träningsschema funnits hårda pass dagen efter långpass. Mest signifikant: I mitten av juli sprang jag korta, hårda asfaltsintervaller dagen efter fem timmar (och fem mil) mörkerlöpning, och veckan efter sprang jag korta backintervaller dagen efter ett maraton i mysfart. Jag tror det där lärt mig något, både mentalt (håll igen när det ska hållas igen, maxa när det ska maxas, minimera mellanmjölken) och fysiskt (kroppen vet att den typen av upplägg fungerar).
I morgon ska jag gå rätt hårt på Talludden trailrun, som egentligen blir helgens viktigaste pass, en utvärdering av hur jag egentligen klarade mina mål i dag. Kanske blir det en lite ”otrevligare dag i skogen”. Den blir i varje fall betydligt kortare, 9,2 kilometer eller så.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Helgens höjdare – dubbla SM och fyra (!) löpartävlingar i länet

1) Orienterings-SM
Redan 9.30 på fredagsmorgonen gick Sara Johansson, Domnarvets Goif, ut som första löpare i det gemensamma kvalet till lördagens medel- och söndagens långdistans-SM i orientering. Om några timmar vet vi vilka 40 damer och 40 herrar (och lika många juniorer) som gått till final. Jag gick igenom vilka lokala löpare som finns anmälda i ett blogginlägg tidigare i veckan, största guldhoppet är utan tvekan Martin Regborn medan Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren får ses som möjliga medaljörer vid topprestationer. Även Filip Dahlgren, Andrea Svensson och Ellinor Tjernlund skulle kunna blanda sig i topp tio-striden en bra dag. Tävlingarna löps i skogarna norr om Göteborg

2) Löparfest i länet
Äntligen kan man skriva det med eftertryck. Det arrangeras inte mindre än fyra mer eller mindre (bara bitvis coronaanpassade) tävlingar i länet i helgen: Bergslagsleden ultra, DM på 5 000 meter, Talludden trailrun och Utmattningen.
DM avgörs på Transtensvallen i Hallsberg på söndag förmiddag, med A-heatet som avslutning vid 12.20. 50 löpare är anmälda och Liduina van Sitteren och Markus Bohman toppseedade. van Sitteren lär, om hon inte skadar sig eller bli sjuk, kunna jogga hem ännu en DM-titel, men på herrsidan blir det desto intressantare: Bohman har inte sprungit något 5 000-meterslopp i år (motivationsbrist tidigt på sommaren, comeback med 32.56 för silvret på DM på 10 000 meter i augusti), och det har heller inte andraseedade William Wickholm. Eftersom topp tre på årsbästalistan – Martin Regborn, Jack Karlsson och Wilhelm Bergentz – saknas i Hallsberg är det fyra Per Arvidsson som gjort bästa tiden på distansen av dem som startar nu 15.45 i Västerås i juni). Med i matchen finns också Noha Olsson (nio sekunder bakom Bohman på årsbästalistan på 3 000) och Axel Sandberg.
Sjunde upplagan av 48-kilometersloppet Bergslagsleden ultra, som avgörs på lördag, har en jättefavorit i tidigare vinnaren och förre SM-bronsmedaljören i maraton, Erik Anfält, som i sedvanlig stil dragits med en del skadebekymmer under sommaren men som var topp tio på maraton-SM. Örebro AIK-löparen utmanas dock av en rätt fin rad löpare i klubbkompisen Jonathan Kandelin, Kristinehamns Josef Snellman (sprang också SM-maran, satte i fjol ett nu slaget FKT på Bergslagsleden), Ärlas Simon Bloss (som hette Karlsson när han vann tävlingen i fjol), IF Starts Mattias Nätterlund som lär känna sig hemma i slalombacken på slutet, Noras Per Eklöf och ett gäng andra starka löpare. På damsidan gör Josefin Gerdevåg (som också har ett SM-brons i maraton på meritlistan) en intressant trailstart, men favorit är utan tvekan fjolårsvinnaren Johanna Gelfgren.
I Talludden trailrun, som är andra deltävlingen i Ullmax trail tour och avgörs på söndag, gör multisportstjärnan Cecilia Jessen, från Örebro, en spänannde start, och utmans främst av Noras Kristalina Smårs (rekord på totaltid på en svensk klassiker under ett kalenderår) och systrarna Korkeakoski (Therese och Jessica, också från Nora). På herrsidan är cupledaren Jimmy Axelsson klar favorit när de andra duktiga traillöparna från länet uppenbarligen prioriterar Bergslagsleden istället.
Ler- och hinderloppet Utmattningen löps i Dalkarlsberg på lördag, men där finns ingen startlista på förhand att ta del av eftersom anmälan sker på plats.

3) Mountainbike-SM
Matthias Wengelin ska försöka försvara tröjan och Axel Lindh ska försöka utmana i Skatås, strax utanför Göteborg. Jag gick igenom förutsättningarna tidigare i veckan.

Emilia Fahlin bröt handen – bryter Girot och missar sannolikt VM (och en första titt på startlistorna till helgens löpartävlingar)

I går skrev jag ju något slängigt om att Emilia Fahlin tog det lugnt när hon var klar med sitt jobb i Giro d’Italia och med all rätt inte hade bråttom i mål. Men verkligheten på måndagens etapp såg helt annorlunda ut, visade det sig i dag. Fahlin bröt nämligen ett ben i högerhanden redan efter 20 kilometer, och slet sig sedan runt de 150 sista kilometerna med smärta och en högerhand som var allt mindre brukbar ju längre dagen gick. Hon hade först svårt att växla och bromsa, och till slut kunde hon knappt hålla i styret – inte optimalt i 60 kilometer i timmen nedför serpentinvägar … Men i mål skulle hon, för att eventuellt kunna starta dagen därpå. Nu visade en snabb röntgen att metakarpalbenet ut mot lillfingret var av, och då fanns det förstås ingen möjlighet att fortsätta, och Fahlin kom därför inte till start på dagens etapp (där Cecilie Uttrup Ludwig försvarade sin fjärdeplats i sammandraget, med hjälp av de fyra andra cyklisterna som finns kvar i tävlingen för FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope).
Fahlin kommer flyga hem till Sverige under onsdagen för nya undersökningar och få sin rehabilitering planerad. VM körs redan nästa lördag, tolv dagar efter smällen, och det är förstås högst osannolikt att hon kan komma till start där, om det inte går att trolla fram någon typ av specialskydd. Oklart om hela hösten är i fara, eller om en comeback i oktober är möjlig (cykelsäsongen är ju längre än vanligt i år, på grund av att så mycket blev uppskjutet under våren och sommaren).
Vad det var som hände när handen gick sönder? Det berättade Fahlin för mig i den här artikeln (där hon även berättar om vad hon tror om VM-chanserna), men den korta versionen är att hon skulle ta emot en drickflaska från en ledare som stod och langade vid sidan av vägen, och att den i 45–50 kilometer i timmen träffade handen på ett otroligt oturligt sätt och slog sönder benet.
Jag frågade också Fahlin vad hon hade fått för upplevelse av de tre Giroetapperna hon han köra före skadan.
– Det var tufft. Väldigt hårda banor, riktigt varmt och långa dagar på cykeln. Men just nu är det tuffaste att jag inte får en möjlighet att fortsätta fajtas och köra klart. Det är givetvis inte optimalt, men det går inte att fortsätta med en bruten hand, sa hon.

Föranmälan till DM (och veteran-DM) över 5 000 meter, som avgörs i Hallsberg på söndag förmiddag, går ut i morgon, och nu har en lista över de 34 som hittills anmält sig presenterats. De starkaste namnen hittills är Markus Bohman, William Wickholm, Noha Olsson, Per Arvidsson, Axel Sandberg och Marie Dasler. Mest anmärkningsvärt är att Liduina van Sitteren, regerande mästaren som brukar springa varenda lopp som erbjuds i länet, ännu inte anmält sig. Förmodligen är det bara en tidsfråga. Löpare som Erik Anfält, Mattias Nätterlund, Jonathan Kandelin och Josefin Gerdevåg springer i stället Bergslagleden ultra på lördag. Blir tufft att kombinera med ett snabbt 5 000-meterslopp dagen därpå, till och med för löpare av den kalibern. Jimmy Axelsson springer Talludden trail på söndag.

Klart: Datum för #diabetshjältar VK Trail – och sista året för Bergslagsleden ultra (på nuvarande bana)

Anmälan är ännu inte öppen, men på Facebook släppte Nature Running (föreningen som jag springer för, bör jag påpeka för transparensens skull) häromdagen datumet för #diabetshjältar VK Trail. I premiären i fjol var ju Kajsa Rosdal och Johan Röjler snabbast runt de två varven i Storstenshöjdens omgivningar, som gav totalt 1 000 höjdmeter, och framför allt samlades 16 000 kronor in till Barndiabetesfonden (2018 arrangerades #diabeteshjältar trail på en plattare bana i Ånnaboda och drog in över 8 000 kronor). I år är det återigen vertikal kilometer som gäller, och den 31 maj är datumet.
En annan nyhet från samma klubb är att Bergslagsleden ultra, som vi sedan tidigare vetat kommer att avgöras den 19 september, i år löps för ”sjunde och sista gången på denna bana”. Jag minns att jag redan efter premiäråret skrev att arrangörerna tittade på en 75 kilometer lång bana (för Örebros 750-årsjubileum), men vad de nu har i tankarna vet jag inte. Bergslagsleden är ju 28 mil lång och erbjuder oändliga möjligheter.