Racerapport: Bergslagsleden ultra 2019

Det bestående minnet från Bergslagsleden ultra 2019: Att springa med handbromsen i.
Den bestående känslan: En enorm lättnad och glädje efter så många misslyckanden i just den här tävlingen.
Ni vet: I premiärupplagan 2014 hade jag en av få runner’s high-dagar i mitt liv men la bort drygt en kvart på en felspringning (2,5 kilometer och 100 höjdmeter nedför Kilsbergskanten), och sedan har bedrövelserna kommit slag i slag på leden vilket gjorde att jag trots allt aldrig lyckats bättra perset från debuten.
Men i år skulle det ske, och målet var inte bara att springa snabbare än 2014, utan att springa bättre än 2014 (alltså sänka perset med mer än den kvart jag den gången sprang fel).
Problemet var bara att jag inte var återhämtad från de 10 000 höjdmeterna i The Hill marathons tre veckor tidigare, där låren fick sig en rejäl omgång för att sedan bli totalt sönderslagna i Run of mine helgen därpå. Mot bättre vetande hade jag dessutom klämt in två riktigt hårda intervallpass på löpband veckan efter Zinkgruvan, och först därefter släppt upp och vilat ut.
På morgonen före starten i Digerberget kändes benen ändå fräscha (förutom att jag var rejält stel i högra höftböjaren när jag klev ur bilen på parkeringen), och första kilometerna joggade jag med i en grupp närmast bakom Johan Ingjald som skuttade iväg i en helt egen fart.
Men ganska snart, efter fyra–fem kilometer, började jag känna av låren. Baksidorna först, med begynnande stelhet och lättare krampkänning, och sedan också framsidorna. Vart ska det här ta vägen, tänkte jag, och började oroa mig för ett nytt misslyckande på leden. Men jag kunde ändå hålla den fart jag tänkt mig, och när jag skuttade förbi de båda ställen där jag tvingades ta toastopp i skogen i fjol (innan jag bröt i Mogetorp med totalt maghaveri) var jag glad för att magen i varje fall fungerade som den skulle (liksom i Ultravasan i fjol hade jag bestämt mig för att skippa att äta längs banan och nöjde mig med sportdryck och vatten vid de tre vätskestationerna plus langning på ytterligare tre ställen).
Och känslan i benen blev inte så mycket värre, även om det kändes som att konstant springa med handbromsen i. Att jag inte hade någon som helst spänst visade sig i att jag återkommande inte orkade lyfta benen över stenar och grenar utan slog i fötterna, rev sönder skorna och gick omkull vid två tillfällen (dels precis före Mogetorp, dels på toppen av Rusakulan).
Ned till Mogetorp var jag tolfte man (13:e totalt, Johanna Gelfgren var urstark hela dagen och stack iväg till en storseger i damklassen, som totalfemma), och strax därefter skuttade västeråsaren Daniel Billström förbi på ett hygge. Jag tänkte först släppa honom – det gick för fort, och pulsen närmade sig 85 procent av max – men beslutade mig för att jag nog behövde lite draghjälp om jag skulle klara målsättningen på 4.44. Fyra–fem kilometer vågade jag hänga – och prata erfarenheter, Daniel hade sprungit en del spännande lopp i Italien och Schweiz – innan jag lät honom gå. I det läget hade också Thomas Östlundh och Björn Eriksson passerat, och jag var nere på 15:e plats av herrarna när jag passerade halvvägs efter 24 kilometer på 2.15.
Strax innan toppen på Rusakulan kom jag förbi Jonas Janegren, som hade varit ett par minuter före i Mogetorp men nu gick i uppförsbacken, men i stället dök Johan Röjler, som gjort en medvetet lugn öppning, strax upp där bakom.
Jag kollade mycket på pulsklockan nu (fast inte ner genom Trolldalen förstås, där måste man ha full fokus på stenarna, och där försökte jag gasa lite för att inte släppa upp Röjler för snabbt), och försökte dels att hålla pulsen uppe (i början handlade det om att hålla den nere, men när man börjar bli trött är det lätt att bli bekväm, och då handlar det snarare om att fortsätta se till att man ligger på rätt arbetspuls) och dels kolla tiderna så att målsättningen hölls vid liv.
Efter att ha blivit omsprungen av tio man och bara tagit en enda sedan elljusspåret i Digerberget hade jag börjat tro att det skulle bli en sådan där dag där man bara tappar och tappar och tappar – men i uppförsbacken mot Blankhult (där benen fortfarande kändes ungefär som i backarna efter sju kilometer, stela så in i helvete men ändå funktionsdugliga) började det plötsligt vända. Magnus Hjelmér stod och pinkade i en buske och lät mig passera och Henrik Vuorinen stod i vätskestationen och beklagade sig över uppförsbackarna.
När Röjler väl kom ikapp, inte så långt före Göljan, kunde jag inte följa en enda meter, men men i grusbacken upp mot Östra Ånnabosjön hade Björn Eriksson parkerat och någonstans mellan Blankhult och Ånnaboda (jag minns inte var) plockade jag Andreas Wahlstedt också.
Jag hade ingen fart att tala om, var så långt ifrån en runner’s high-dag man kan komma, men malde ändå på i något som måste ha varit ett hyggligt tempo (och jag går aldrig i uppförsbackar på så här korta lopp, ett beslut jag höll ända fram till den slalombacken). Väl i Ånnaboda hade jag bara en vag uppfattning om att jag borde ha plustid på 4.44-målet, som jag milen tidigare hade varit beredd att ge upp (”går jag bara under 4.59 är det godkänd”, intalade jag mig själv, men slog sedan bort tankarna med att jag ju faktiskt borde spänna bågen och se om det skulle gå att press de här sura benen mot 4.44 ändå).
Mellantiderna visar så här i efterhand att Hjelmér hade legat sekunder bakom mig sedan hans kisspaus före Blankhult, och på Ingjalds film ser man hur han ger sig av på den avslutande sexkilometersslingan tätt bakom mig. Nu var jag inte fräsch alls längre, benen ville inte lyfta sig, men på asfalten gick det ändå att hålla under sex minuter per kilometer (min vaga uppfattning var att jag med tidsbufferten jag byggt upp skulle klara målet om jag snittade sju minuter per kilometer härifrån). Jag höll löpsteg hela vägen upp till Falkaberget, men har ett luddigt minne av att Hjelmér ändå var före på grusvägen ned mot slalombacken (hade han passerat på stigen före Falkaberget, eller minns jag fel; hur som helst visar mellantiderna att jag var i botten av backen 49 sekunder före honom).
22-årige Linköpingslöpare Gustaf Sundbüe (när jag var 22 hade jag inte börjat springa!) gick i backen (det skulle ju inte jag göra!). Han hade varit över sju minuter före mig i Blankhult, men var nu bara 40 sekunder före, och jag var ikapp före första riktiga branten. Men där tog benen slut, och jag fick kapitulera och börja gå för första gången. ”Det här var inte alls planerat, här skulle vi ju springa!”, ropade jag till Gustaf som inte fick fram så mycket till svar.
Tre korta gångsekvenser fick det bli i backen, men sista branten upp till Storstenen höll jag löpsteg (”jag behöver ändå inte uppförsbenen mer!”) och höll på att storkna av mjölksyra när jag stapplade över stenhällen på toppen till glädje för ett par som satt där och fikade.
Klockan visade 19 minuters marginal till målet, och härifrån vet jag ju att det är max 2,5 kilometer kvar. Bara jag fortsatte röra mig skulle det gå, men jag andades ändå inte ut förrän jag var nere på asfalten, hade svängt runt sjöändan och såg på klockan att jag alltjämt höll 5.30-fart per kilometer på det här underlaget. Efter fyra timmar och 30 minuter vågade jag äntligen börja tro på att det skulle gå vägen. Slappna av och njuta. Eller ja, trots att jag inte för fem öre brydde mig om placeringar i det här loppet började jag kolla bakåt (”det vore ju onödigt att släppa om Sundbüe eller Hjelmér nu!”).
Målrakan var precis lika lång som den alltid är (eftersom jag missade att de ändrat den, att man skulle ta vänster lite tidigare och tjäna några meter), men jäklar va nöjd jag var när klockan i mål stannade på 4.37.04. 7,5 minuter bättre än målsättningen, nästan 23 minuter bättre än personliga rekordet. Därtill en åttondeplats av herrarna (nia totalt).
Det här var en dag man verkligen borde ha njutit ute i skogen: Det var höstens vackraste väder med klarblå himmel, vindstilla, en sista pust av sommar och nästan 20 grader. Men jag hade legat på hög anspänningsnivå hela dagen, jagat tider, haft en snittpuls på 83 procent av max över 277 minuter.
Och låren? Tja, de var allt stelare, men fortfarande ändå funktionsdugliga när jag staplade genom målområdet, fick en vegetarisk hamburgare och en varm dusch.
Så mycket njutning blev det inte under loppet, men efteråt har jag njutit i fulla drag, i flera dagar. Jag är sjukt nöjd, och ganska mätt på att jaga tider på den här leden. Nästa år ska jag nog springa Bergslagsleden ultra bara för att det är så kul och fint och världens bästa lopp; och ta ikapp all den där njutningen som jag missade i år.
Men när jag summerar årets Bergslagsleden ultra så är det med en enorm känsla av revansch, och som en av mina främsta krigarinsatser genom åren (jag har en del bättre lopp när jag haft riktigt bra dagar, som på Ultravasan i fjol, men aldrig sprungit så bra på en dålig dag).
Tack Johan och Erik och alla andra i arrangörsstaben för en fantastisk tävling, och tack Maria och Jon för langning och support!

Bergslagsleden ultra
Så här spänstig var jag före start. Inte efter målgång. Nej, inte ens efter fem kilometer. Foto: Maria Åström
Bergslagsleden ultra
Strax före Mogetorp. Strax efter första vurpan. Björn Eriksson på väg ikapp. Foto: Martin Nilsson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
Kommande mållopp:
Kullamannen Crazy 88 2019
Bergslagsleden ultra 2020 (om det blir av!)

Helgen som gick: Tisarens historiska SM-medalj, Fahlins comeback, Wengelins cupseger, tre löptävlingar i länet och dubbla dubbelsegrar i Stockholm

Det blev av olika anledning (tidsbrist!) inget bloggat i helgen, så här kommer en snabb uppdatering av vad som egentligen hände.

Avslutande SM-helgen i orientering
Vad: Medeldistans-SM på lördagen (kval fredag) och stafett-SM på söndagen.
Resultatlista medeldistans och stafett.
Bästa länsresultaten: Tisaren tog klubbens första medalj genom alla tider i damernas stafett-SM (trots att största stjärnan Lilian Forsgren, som var fyra i medeldistansen, inte kom till start) efter att Josefin Tjernlund spurtat ned IFK Lidingös Anna Bachman. Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson la grunden till den historiska medaljen.
Notera: På herrsidan blev det dubbla femteplatser, men inga medaljer i stafett-SM. Hagabys förstagubbe Per Carlborg tappade nästan 5,5 minuter på täten (Stora Tuna, som höll i och vann) på förstasträckan, men Filip Dahlgren var snabbast av alla på andra (med över halvminuten!) och plockade upp laget från 43:e till sjunde plats, och Martin Regborn tog sedan laget in i medaljstriden, men fick ge sig med sex sekunder mot IFK Göteborgs Max Peter Bejmer i bronsuppgörelsen. Tisarens lag låg efter Filip Jacobssons och Gustav Hindérs insatser trea inför sista sträckan, men Oskar Andrén kunde inte följa Bejmer och Regborn och laget blev femma. I medeldistansen gjorde Regborn precis som på förra veckans långdistans ett starkt kval som följdes av bommar i finalen (i långdistansen hade Regborn den bästa ”bomfria” tiden, uträknat av Winsplits). Den här gången blev det en niondeplats. ”Bom i början, blev ikapplöpt av Albin (Ridefelt) med 2 min och la ner loppet med tanke på kommande världscup”, skriver Regborn på Strava. Tisarens stafettlöpare Josefin Tjernlund, Lovisa Persson och Ellinor Tjernlund slutade 15:e, 23:a och 26:a, medan Filip Jacobsson och Gustav Hindér blev 25:a och 30:e. Oskar Andrén missade A-finalen efter succén med en femteplats i norska mästerskapen på samma distans förra helgen (och maratondebutsuccén helgen dessförinnan). Jonatan Gustafsson (sexa i H20) och Valter Petersson (sjua i H18) var som vanligt bäst av länets juniorer.

Grand Prix International d’Isbergues
Vad: 122 kilometer lång cykeltävling på den tredje högsta internationella nivån (UCI 1.2) där Emilia Fahlin gjorde comeback över tre månader efter sin senaste cykeltävling (på grund av huvudskada efter krasch på träning).
Resultatlista.
Vinnare och Fahlins resultat: Den tolv cyklister stora tätgruppen sprack av i slutet, och nederländska Christine Majerus vann spurten närmast före Fahlins teamkompis Clara Copponi, Frankrike. Fahlin blev nia, tolv sekunder bakom.
Notera: Fahlins lag, FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope, dominerade tävlingen som inte lockade så många andra högprofilerade team (delvis eftersom den inte är på så hög nivå, delvis för att VM startade i går). FDJ hade därför fem cyklister bland de nio främsta, vilket man mycket sällan ser i cykelsporten. Fahlin var nöjd efteråt, och verkar ha bestämt sig för VM-start även om det ännu inte kommit något definitivt besked:
– Det gick bättre än vad jag hade trott. Jag kunde sitta med rätt så långt upp när det var lite kuperat och göra det jobbet jag skulle. Jag har inte pratat med förbundskaptenen än, utan vi skulle höras i morgon, så vi tar nog beslutet då. Men personligen hade jag tyckt att det hade varit skitkul att få så mycket tävlingar som det går att få, sa hon till SVT i går.
Efter VM återstår två tävlingshelger den här säsongen: I Italien 5–6 oktober (Giro dell’Emilia och GP Bruno Beghelli) och i Kina 22 oktober (Tour of Guangxi).

Bergslagsleden ultra
Vad: 48 kilometer långt traillopp (mestadels) på Bergslagsleden, med start i Digerberget utanför Nora och mål i Ånnaboda.
Resultatlista.
Vinnare och bästa länslöpare: Stockholmaren Johanna Gelfgren tog revansch för fjolårets andraplats och sprang hem segern på 4.18.30 – men missade Beata Falks banrekord med 18 sekunder. Petra Hanaeus, som tagit jättekliv framåt i år, var tvåa på 4.45.09. Ärlas Simon Karlsson kapade nio minuter på sin fjolårstid, då han blev trea, och vann nu 15.40 före Almbus Josef Sandell.
Notera: Therese Fjordäng låg trea inledningsvis, men fick ge sig med 3,5 minuters marginal till Mia Gyllebring i kampen om sista pallplatsen. Johan Ingjald tog starten och var var med i pallfajten halvvägs, men föll tillbaka till en femteplats. Johan Röjler gjorde första tävlingen efter Ö till ö-debuten, och sprang hem en sjundeplats. Och själv blev jag åtta, en racerapport kommer!

Wadköpingslöpet
Vad: 9,5 kilometer långt traillopp i terrängen runt Karlslundsspåret.
Resultatlista.
Vinnare: Mattias Nätterlund tog sin första seger sedan comebacken, på 44 blankt, 1.15 före klubbkompisen (i Örebro AIK) Jonathan Kandelin som i sin tur var 19 sekunder före Per Sjögren (som ju inte gör så många tävlingar numera). Arrangörsklubben Karlslunds egen Lena Hasselgren Lindsten hade ännu större segermarginal – 1.17 – till Therese Persson när hon vann på 56.54. Nathalie Karlsson trea, 3.18 bakom.
Notera: Almbys Rihards Darzins, som är en av Sveriges bästa döva orienterare med SM-guld i sprint och VM på meritlistan i sommar, fullföljde som ende löpare dubbeln med Bergslagsleden ultra på lördagen och Wadköpingslöpet på söndagen. Han slutade 21:a på leden på 5.17.49 och 15:e i löpet med 56.12.

Hallbyrundan
Vad: Nio kilometer långt kortlopp på lördagen och 20 kilometer långt crosscountrylopp på söndagen, i Jönköping, som avslutande tävlingar i mountainbikens Sverigecup.
Resultatlista lördag och söndag.
Länsresultat: Matthias Wengelin slutade tvåa på lördagen och trea på söndagen, 0,5 respektive 50 sekunder bakom dubbelsegraren Emil Lindgren, och säkrade därmed totalsegern i cupen.
Notera: Det här var frekvent tävlande Wengelins allra sista tävling för säsongen (han har bland annat hunnit köra hem dubbla SM-guld). ”Nu ska det bli skönt att ta det lite lugnt utan tävlingar, istället är det två fina helger ihop med Mountainbikeskolan på G i Hellas”, skriver Wengelin på sin blogg.

Stockholm actionrun
Vad: Åtta kilometer långt hinderbanelopp, med 40 hinder, enligt samma koncept som tidigare genomförts i Örebro.
Resultatlista.
Länsresultat: Det blev dubbelt Örebro på både dam- och herrsidan i Stockholm actionrun. Siri Englund vann 26 sekunder före Sara Forsström medan Englunds sambo Cimmie Wignell vann 23 sekunder före Forsströms sambo Martin Bäckström. Alla andra var över tre minuter bakom, på både herr- och damsidan.

Örebro parkrun
Vad: 122:a upplagan av femkilometerstävlingen lockade 93 löpare som stod över Bergslagsleden ultra som avgjordes samtidigt.
Resultatlista.
Vinnare: Bella Lagrange (21.56) och Conrad Granath (18.33) var snabbast den här veckan.

Helgens höjdare – orienterings-SM med medaljchanser, dubbla trailtävlingar och Emilia Fahlins comeback

1) Orienterings-SM
Medeldistans med kval i dag och final i morgon, stafett på söndag. Jag skrev en hel del inför redan i gårdagens blogginlägg. Det vankas medaljchanser både på medeldistans (Martin Regborn) och i stafett (Tisaren).

2) Bergslagsleden ultra och Wadköpingslöpet
Under lördagen är det dags för sjätte upplagan av ultraloppet mellan Digerberget och Ånnaboda, och på söndag är det dags för andra upplagan av trailtävlingen i Karlslundsskogen.
Till det sistnämnda har 10,5-kilometersloppet, över tre krävande 3,5-kilometersvarv, har jag inte fått tag i någon startlista, men av facebook- och instagramkommentarer att döma är det rätt bra uppställ. Dock inte topparna på herrsidan från i fjol i Jonatan Gustafsson (springer orienterings-SM i stället) som vann på 42.18 eller Erik Anfält (rehabar hälsporre) som var tvåa, sju sekunder bakom. Fjolårssegraren Karin Forsberg (på 48.31), som smugit igång efter sina skadeproblem och bland annat var med och förde upp KFUM Örebro i lag-SM-kvalet i friidrott, är dock ett möjligt namn till start liksom fjolårstvåan Frida Nilsson (på 52.51) som vann Askermountain mudrace i söndags.
Till Bergslagsleden ultra är startlistan publicerad, och där sticker fjolårssegraren Han var bara 5,5 minuter från Erik Anfälts banrekord då (3.44.13 på honom då, 3.38.56 på Anfält 2017) och lär då som nu jagas av Markus Living och Björn Morén (ingen av de tre är från länet), men också av örebroaren Johan Ingjald som den här säsongen tagit stora kliv framåt på förvisso kortare distanser.
Täbys Johanna Gelfgren, som sprang ifrån mig på Swedish alpine ultra, var tvåa bakom Beata Falk i fjol (på 4.36.46 vilket var under det tidigare banrekordet men över 18,5 minuter sämre än Falk) och har tagit jättekliv framåt i år, så hon får gälla som favorit. Kajsa Rosdal var femma i fjol och har god chans att bli bästa länslöpare i år.

3) Emilia Fahlins comeback
I onsdagens blogginlägg gick jag igenom alla förutsättningar inför Örebrocyklistens comeback i Grand Prix International d’Isbergues. Det allra mest spännande är förstås om hon efteråt kommer att välja att köra VM – linjeloppet avgörs redan nästa lördag – eller inte.

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2018

Det är med tungt hjärta jag skriver den här racerapporten. Bergslagsleden ultra 2018 har varit ett lopp jag sett fram emot i ett helt år, sedan jag snöpligt missade att delta förra året (på grund av en dubbelsmocka med förkylning och jobb). Jag har tränat för, laddat inför, tänkt på de här 48 kilometerna på leden så många timmar att det känns helt sjukt att allt egentligen tog slut innan det började. Jag vaknade nämligen i morse och var riktigt risig i magen. Var på toa hemma, i Ånnaboda (innan bussen mot Nora avgick) och två gånger i Digerberget, före start. Till slut kändes det okej, och första fem kilometerna oroade jag mig mest för vaderna (av någon jävla anledning hade jag slängt in lite hopprepshopp i uppladdningsträningen i tisdags, som lämnat vaderna stela som stål, och jag var mer rädd att det skulle förstöra dagen). Så långt höll jag tänkt tempo. Jag kände mig fortfarande lite uppblåst, men magen var under kontroll. Men sedan gick det raskt utför. Halvvägs till Mogetorp började jag fundera på om jag skulle behöva kliva ut i skogen (vadproblemen hade dock släppt helt, och kroppen kändes jättefin i övrigt), och en kilometer senare fick jag akut hoppa ned i ett dike och dra ned byxorna. Ett par kilometer senare var det samma visa igen. Och i varje lite nedförsbacke sprängde det i magen, och allt var en kamp för att över huvud taget röra sig framåt. Rygg efter rygg försvann förbi. Tiden var fortfarande okej, och bara en kilometer före Mogetorp var planen fortfarande att försöka fortsätta och hoppas på det bästa. Men väl där nere, vid den nybyggda trafikplatsen, förstod jag att det var lika bra att kliva av. Att ta mitt livs allra första DNF, did not finish. Aldrig tidigare har jag brutit ett lopp, aldrig mer vill jag göra det.
Jag får försöka analysera vad som gick fel, men just nu lutar jag åt att det inte handlade om löparmage utan någon mer klassisk magkatarr, för jag har varit fortsatt risig i kistan hela dagen, och andra familjemedlemmar hade magont tidigare i veckan (vilket jag trodde berodde på matförgiftning då, men kanske inte, ändå). Kolhydratsladdningen (mängd, mat, tid) och löpningsnedtrappningen följde exakt samma mönster som inför Ultravasan, eftersom jag var så nöjd med resultat då. Men nu blev det istället pannkaka.
Bergslagsleden ultra 2018 blev skit, bokstavligt talat, helt enkelt. Och loppet, som är min absoluta favorit och som jag planerar mitt löparår runt, fortsätter att gäcka mig: 2014 var jag i storslag (min bästa form dittills) men la bort 15 minuter på en felspringning, 2015 och 2016 gick loppet ruttet (liksom alla lopp de åren, det visade sig senare att jag led av järnbrist), 2017 var jag alltså förkyld och nu det här. Jag får gå för sjätte gången gillt, helt enkelt! Och dessförinnan hoppas jag att jag kan hitta något annat kul lopp att få ut den nuvarande formtoppen på.

Peppad i starten. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019

Så följer du Fahlins medaljjakt i cykel-VM, Beata Falks magiska banrekord på Bergslagsleden och Hagabys dubbla guld (och mycket mer …)

Vi börjar med det viktigaste – för vid sidan om Louise Wiker (två friidrotts-VM) och Martin Regborn (fem raka orienterings-VM, även om orientering inte är en lika stor sport internationellt) har länet inga atleter som uppträder i samma globala mästerskap, samma världsarenor som Emilia Fahlin. I morgon är det dags, och det mesta som går att skriva inför lagtempot har jag redan skrivit (bland annat min artikel på na.se tidigare i dag), men några fakta som är viktiga att ha inför morgondagen: Totalt deltar tolv lag, och Fahlin och hennes lagkompisar i Wiggle-High5 startar som nummer sju, 10.28 på förmiddagen, medan de båda huvudfavoriterna Boels-Dolmans och Sunweb går ut näst sist och sist, 10.40 respektive 10.43, och därmed har alla andras tider att gå på. Tidtagningen går att följa här, och sändningen i SVT 1 och SVT play (länk har ännu inte kommit ut) startar 10.10, samtidigt som Bepink ger sig iväg som första lag. Kom ihåg att tiden tas när den fjärde cyklisten, av de sex i laget, korsar mållinjen. Den slutgiltiga startlistan hittar ni här.

Lilian Forsgren gick, som en av 36 löpare vidare till kvartsfinal i dagens knockoutsprint i Euromeeting, B-EM i orientering, i Danmark. Men väl i kvarten slutade hon femma av sex löpare (topp tre avancerade till semifinal) och blev utslagen. Forsgren vann sedan H-finalen (om man numrerar från A och nedåt) hela elva sekunder före tvåan Andrea Roggo, Schweiz (det var dagens största segermarginal i något heat över huvud taget, som jag kunnat hitta). Oskar Andréns dag tog slut redan i kvalet, han blev 15:e man i sitt kvalheat (hade behövt vara topp tolv men missade med fem sekunder) och tvåa i herrarnas D-final (fråga mig inte hur man delade in de heaten, om en som åkte ut i kvalet hamnade i D-final och en som åkte ut i kvartsfinal fick springa H-final …). Forsgrens och Tjernlunds tidigare klubbkompis (i OK Tisaren) Matthias Kyburz, Schweiz, vann herrloppet medan Karolin Ohlsson anförde en svensk trippel på damsidan. I morgon av slutas Euromeeting med ”vanlig” individuell sprint.

Matthias Wengelin ligger 54:a efter första dagen i sin debut i mountainbikeendurons världsserie Enduro world series, i Spanien. Wengelin var som bäst 42:a på en av lördagens specialsträckor. Tävlingen fortsätter i morgon.

Viktor Larsson tog rejäl revansch för 30:e-platsen i går, när världscupfinalen i mountainbikeorientering inleddes, när han körde in på elfte plats i dagens långdistans  i Portugal. Larsson var 14.12 bakom segrande hemmaåkaren Davide Machado över drygt 37 kilometer (fågelvägen). De 25 poängen Larsson körde in gör att han går förbi bland annat Garphyttans Marcus Jansson, som inte finns på plats i Portugal, upp på en 20:e-plats i världscupsammandraget. I morgon avslutas världscupsäsongen med en sprint.

I Laxå såg Filip Jacobsson till att Tisaren var i ledning efter första sträckan i herrstafetten på DM, men Erik Lindgren tappade fyra placeringar och över 7,5 minuter på andrasträckan, och när Martin Regborn får gå ut i en DM-stafett med en ledning på över minuten (till Tisarens andralag som i det läget var uppe på andraplatsen) så kan det förstås bara sluta på ett sätt. Daniel Attås, i Tisarens förstalag, tog förvisso in sju sekunder på Regborn och sprang upp sitt lag på en andraplats, men Hagabys segermarginal blev ändå 6,5 minuter (i laget ingick förutom Regborn också Love Sintring och Jakob Wallenhammar, det var Wallenhammar som sprang så starkt på andrasträckan). KFUM Örebro tog bronset, 7.20 bakom, efter en solid laginsats av Jonatan Gustafsson, Oskar Arlebo och Jacob Eriksson.
Om Hagabys herrlag var favoriter så svarade klubbens damlag för en skräll när de också grejade guld. Förhandsfavoriterna OK Tisaren var före i sista växlingen, men Nina Hallor tappade över 22 minuter på sistasträckan och laget blev fyra. I stället kunde Hagaby (med Benita Månsson, Amelie Wallenhammar och Karin Persson), som länge låg trea och var nästan sex minuter bakom ledande Milan vid sista växlingen, ta guldet 1.36 före Noraklubben (med Lisa Westerberg, Josefin Erlandsson och Saga Sander). KFUM Örebro fixade bronset med 41 sekunders marginal (om än nästan 22 minuter bakom täten) efter en grym förstasträcka av Anette Carlsson (i ledningen så långt) följt av Sofie Yngström och Kristin Jacobsson.
Malin Wiklund, Almby, och William Pommer, Stora Tuna, vann Tivedsorienteringen som avgjordes samtidigt som stafett-DM (med ett skralt startfält).
I Värmlands-DM i medeldistans vann Djerfs Frida Johansson guld i juniorklassen närmast före klubbkompisen Amanda Jansson, men det blev inga medaljer till Karlskoga eller Degerfors i huvudklasserna.

Jag fick tyvärr bryta mitt stora mållopp för året, Bergslagsleden ultra, på grund av magras (min först DNF i karriären), och det är med sorg i bröstet jag läser att min fullt rimliga målsättningstid hade räckt till en åttondeplats i mål, som bästa länslöpare på herrsidan (och en löpare som låg bakom mig när jag tvingades kliva av efter drygt 16 kilometer var sexa i mål på en tid som var fyra minuter bättre än jag siktat på – och då hade jag ändå haft rejält ont i magen länge och gjort två stopp i skogen). Mer om det i ett separat inlägg.
Beata Falk, örebroaren som tog junior-VM-guld i orientering 2008 men aldrig lyckades slå igenom som senior, gjorde hur som helst ett fantastiskt lopp och slog Sandra Lundqvists banrekord med över 22 minuter för nya noteringen 4.18.12. Även tvåan Johanna Gelfgren, Täby, gick under det tidigare rekordet trots att hon var distanserad med över 18,5 minuter. Camilla Bloss, Ärla, blev trea medan IF Starts Kajsa Rosdal blev näst bästa länslöpare (bästa från en länsklubb, Falk springer numera för OK Kåre) på femteplatsen, 44.38 bakom (på 5.02.50).
På herrsidan lämnade Markus Living, Falukillen som har svenskt rekord och är 18:e på världsbästalistan genom tiderna i Beer mile (googla om ni inte känner till grenen!), övriga bakom sig från start och ledde med tre minuter redan i Mogetorp. I mål var avståndet över 13,5 minuter till tvåan Björn Morén, Akele, och nästan 19 minuter till trean Simon Karlsson, Ärla. Livings segertid skrevs till 3.44.13, mindre än 5,5 minuter från Erik Anfälts banrekord från i fjol (Anfält var föranmäld till årets lopp, men avstod start för att istället springa Wadköpingslöpet i morgon och framför allt ladda hårt mot Lidingöloppet nästa helg). Starts Johan Ingjald låg fyra vid första mellantiden, i Mogetorp, men sedan måste något ha hänt, för på Rusakulan var han åtta, i Blankhult 17:e och i mål 22:a. Bästa länslöpare blev istället Örebro AIK:s Johan Lundqvist på tolfteplatsen, med tiden 4.49.21.

72:a upplagan av Örebro parkrun var Noha Olsson återigen snabbast, även om han tog det mer än minuten lugnare än förra veckan. Thorenlöparen vann nu på 18.45, medan Elena Skoblina var snabbaste dam på 21.10 (i sin allra första parkrun).

Helgens höjdare – Fahlin kör för VM-medalj och massor (ja, massor!) av orientering och löpning

1) Cykel-VM i Innsbruck
På söndag smäller det, och på något sätt inleds cykel-VM med höjdpunkten för svensk del. Det är nämligen i damernas lagtempo som den enda riktiga svenska medaljchansen finns på de tuffa banorna i det österrikiska alplandskapet: Emilia Fahlin som tillsammans med övriga i Wiggle-High5:s lag seglat upp som en medaljfavorit bakom Sunweb och Boels-Dolmans efter andraplatsen i världstourens lagtempo i Madrid i lördags. Jag pratade upp tävlingen med Fahlin tidigare i dag, och texten kommer ut på na.se vid lunchtid i morgon. VM fortsätter sedan med individuellt tempolopp på tisdag och avslutas med linjelopp på lördag. I lagtempot kör Wiggle med Katie Archibald, Nettie Edmondson, Lisa Brennauer, Kirsten Wild, Fahlin och Audrey Cordon-Ragot (från vänster till höger på bilden nedan).
Mer cykel: Matthias Wengelin gör debut i världsserien i mountainbikeenduro i spanska Ainsa Sobrarbe i helgen.

2) Orientering x 3
I danska Kolding avgjordes på lördagen den första av tre distanser i det i år helt sprintbaserade ”B-EM” i orientering, som går under namnet Euromeeting. Det inleddes med mixedsprintstafett, och Lilian Forsgren (som ni kan läsa ett stort reportage om här, signerat kollega Barbro Isaksson) sprang avslutningssträckan för det svenska tredjelaget som blev åtta (1.41 bakom svenska förstalaget, med Lina Strand, Max Peter Bejmer, Eric Börjesson och Karolin Ohlsosn, som vann) medan Oskar Andrén (som ni kan läsa om här, även den texten skriven av Isaksson) sprang tredjesträckan i svenska femtelaget som blev över sju minuter bakom täten (men Andrén tappade bara en minut på sin sträcka). På plats i Danmark finns även Ellinor Tjernlund, som reserv. Helgen fortsätter med den blivande VM-disciplinen knockoutsprint på lördagen och avslutas med ”vanlig” sprint på söndag.
På hemmaplan avslutas DM-säsongen med stafetterna, som avgörs tillsammans med Tivedsorienteringen i Laxå och är den sista nationella eller regionala tävlingen i länet för året (i Värmland, dit Karlskoga- och Degerforsklubbarna hör, är det medeldistans-DM på lördagen och stafett-DM på söndagen). Hagabys förstalag, med SM-överraskningen Love Sintring på första- och Martin Regborn på sistasträckan (och stabile Jakob Wallenhammar däremellan), ser lika svårslagna ut på herrsidan som Tisarens förstalag på damsidan med Lovisa Persson, Rebecka Nylin och Nina Hallor (Tisarnas herrar, Filip Jacobsson, Erik Lindgren och Daniel Attås kanske ändå kan utmana).
Och i Portugal inledde redan på fredagen Viktor Larsson, som sprang förstasträckan när Hagaby blev fyra på stafett-SM i söndags, världscupfinalen i mountainbikeorientering. Larsson har ju gjort en succéartad debutsäsong i det svenska landslaget, med VM-medalj i stafett, och är ensam herre på plats i finalen (Garphyttans Marcus Jansson, som dominerat senaste åren, står över, av någon anledning) som han inledde med en 30:e-plats i medeldistansen, knappt elva minuter bakom segrande segrande ryssen Ruslan Gritsan. Helgen fortsätter med långdistans på lördagen och innan hela världscupsäsongen avslutas med sprint på söndag.

3) Bergslagsleden ultra och Wadköpingslöpet
På lördagen avgörs femte upplagan av det 48 kilometer långa trailloppet Bergslagsleden ultra, som inte bara är mitt stora mållopp för året utan dessutom en deltävling i Peppes trailruncup, (till allra största delen) på Bergslagsleden med start i Digerberget och mål i Ånnaboda, och på söndag avgörs den allra första upplagan av Wadköpingslöpet med start och mål vid Karlslunds motionscentral (jag skrev en del om den krävande banan när den presenterades). Erik Anfält, som bland mycket annat är banrekordhållare på BLU, har skrivit på instagram att han i år väljer att istället springa Wadköpingslöpet (han har ju Lidingöloppet runt hörnet), men det lär finnas skickliga stiglöpare som räcker till båda loppet. Ja, Bergslagsleden ultra är ju rent av fulltecknat. Vill ni se hur det går för mig (jag siktar på att ta mig under 4.45) så följer ni mig via instagram!

Örebroloppet startar individuella klasser 2018: ”Lättare skaka fram en kajak än en partner”

Fick tag i både Daniel Sörling och Erik Höglund i går eftermiddag, apropå gårdagens blogginlägg, och i den här pluslåsta artikeln på na.se berättar de om varför Kilsbergen trailrun och Bergslagsleden ultra nu går skilda vägar, och om de storslagna planerna som båda loppen har inför framtiden (KT kommer drivas av AH Event och arrangera både femkilometerslopp och barnlopp 2018, och BLU ska arrangeras av Nature Running och där blir 2018 sista året med det nuvarande konceptet; 2019 kan det bli längre distans eller ett etapplopp eller så – KT kommer bli kvar i långloppscupen och BLU är kvar i Peppes trailruncup).
Men Sörling bjöd på ännu en nyhet under samtalet, som inte blev med i den artikeln: AH Event arrangerar ju även multisporttävlingen Örebroloppet (tävlingen som fram till 2015 hette KFUM Multisport och som arrangerats åtminstone sedan 2001), som 2018 för första gången kommer att ha soloklasser för herrar och damer (men de tre ordinarie klasserna för tvåmannalag – herr, dam och mixed – kommer att finnas kvar och alltjämt vara huvudnumret).
– Många har lättare att skaka fram en kajak än en partner att köra med. Frågan har kommit under åren, och nu tycker vi att det är dags att öppna för en singelklass även om vi gillar idén att det ska vara en lagtävling först och främst. Vi ökade antalet deltagare från 2016 till 2017, och med rätt marknadsföring hoppas vi nå ut till ännu fler, säger Sörling om tävlingen som precis som vanligt arrangeras vid Hästhagen/Karlslund i Örebro och 2018 avgörs den 10 juni.

Jag har även försökt forska vidare lite i det här med Bellmanstafetten i Örebro, och jag hittade då den här artikeln från Runners World. Efter 32 år ”bara” på Djurgården i Stockholm kommer stafetten att knoppas av med lopp i ytterligare fyra–fem städer 2018, däribland alltså Örebro som får sin tävling den 5 september. Det handlar enligt artikeln om att ”utveckla Sveriges största serie av företagsevenemang med idrottsfokus” för att skapa ett överskott som kan skänkas till FN:s barnfond Unicef.
– Den nationella expansionen kommer att ge oss ännu bättre möjligheter att både stödja Unicef och öka omfattningen av övriga positiva värden, säger Daniel Almgren, vd för arrangören Marathongruppen, till Runners world.
Loppet ska tydligen arrangeras i samarbete med någon lokal klubb, förmodligen på samma sätt som KFUM Örebro, IF Start och Örebro AIK är med och samarrangerar Vårruset, Blodomloppet respektive Varvetmilen.

Stora nyheter för Kilsbergen trailrun – nya lopp, annan dag än Bergslagsleden ultra

Det här var stora och glada nyheter: Efter att Kilsbergen trailrun på sitt instagramkonto i lördags gick ut med att det blir ett femkilometerslopp som komplement till den klassiska 14-kilometerssträckningen (Ånnaboda–Suttarboda–Ånnaboda) visar det sig i dag att Bergslagsleden ultra, 48-kilometersloppet (Digerberget–Storstenshöjden–Ånnaboda) flyttas till en separat dag. Och enligt Kilsbergen trailruns hemsida verkar det dessutom bli en barnlopp ”kids trail” under Kilsbergen trailrun-dagen. Det som är helt klart, och som man kan läsa svart på vitt på Örebro trails hemsida, är att det söndagen den 2 september 2018 blir den klassiska Kilsbergen trailrun och därtill en kortare variant, runt fem kilometer, som även den ska innehålla slalombacken upp till Storstenen, men vars bansträckning i övrigt inte är känd. Dessutom är sanktion sökt för att arrangera Bergslagsleden ultra lördagen den 22 september. Det innebär alltså att man skulle kunna springa båda tävlingarna 2018, för första gången någonsin (och ingen skulle vara gladare än jag om det vore möjligt).
Jag har utan framgång försökt få tag i Daniel Sörling i dag, vi får väl se om han ringer upp och jag kan råda mer klarhet i exakt vilka distanser och lopp som planeras för 2018.
Det ska för övrigt, för transparensens skull, påpekas att jag springer för klubben Nature Running, som är en av arrangörerna bakom de här loppen, så jag kan förstås anses jävig när jag tycker att det är de finaste och roligaste loppen i distriktet. Tillsammans med Munkastigen trailrun är det hur som helst de klart största trailloppen i Örebro län.

För övrigt har Bellmanstafetten sökt sanktion för en tävling i länet onsdagen den 5 september 2018. Vi får väl se vad de gör av den.

Anfält vann Bergslagsleden ultra – krossade egna banrekordet

Redan när man läste på Erik Anfälts instragramkonto i går, att han bestämt sig för att starta Bergslagsleden ultra i dag, förstod man åt vilket håll det barkade. Örebrolöparna har ju superform just nu, förmodligen är han bättre än någonsin tidigare (och förhoppningsvis får han visa det också svart på vitt på en asfaltsmara i höst, i kanske Sevilla). När han sprang hem tävlingen med start i Digerberget och mål i Ånnaboda var varken själva segern eller marginalen, nästan 18 minuter till tvåan Edvin Karlsson och över 25 till trean Per Arvidsson, det mest imponerande utan marginalen till Anfälts egna, årsgamla banrekord. 2016 sprang han, med skadekänningar, hem segern på 3.46.17 (nio sekunder snabbare än i ovädret 2015 när han i bra form, men på grund av fel- och omkullspringningar i blöta, gjorde 3.46.26). I år? 3.38.56. En bra bit under 3.40 på 48 kilometer bitvis rätt teknisk stig, alltså. Med över 1 000 höjdmeter. Jisses!
IF Starts Maria Eriksson, som sprang Tjejmilen i går, tog en övertygande seger i damklassen på 5.05.13, efter att ha drygat ut avståndet till tvåan Sandra Lundqvist, Kristinehamn, från två till nästan sex minuter sista 15 kilometerna.
Per Eklöf (30 sekunder före Mathias Viktorsson) och Kajsa Rosdal (3.49 före Ingrid Ziegler) vann 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun som ingår i långloppscupen.

Gamla storlöparen Karin Forsberg (som fortfarande har back- och banrekordet i Kilsbergen trailrun) vann premiärupplagan av Run of mine i Zinkgruvans gruva, med över fem minuters marginal på milen på fjolårets VM-tia Frida Södermark. Forsberg vann på 43.08, Frida tvåa på 48.15. Zinkgruvans egna Sebastian Sundius och Oscar Johansson gjorde upp om segern i herrklassen, Sebastian drog längsta strået på 41.17, före Oscar på 42.34. Pluslåst bildextra finns här.

Josefin Tjernlund fortsätter, som jag skrev redan i går, att gå från klarhet till klarhet. I dag dyngade hon till med en andraplats, endast slagen av landslagskollegan Alva Olsson, över långdistansen som avslutade Euromeeting i Norge. Tisarenlöparen var 63 sekunder bakom Olsson över de knappa nio kilometerna (fågelvägen) och 67 sekunder före trean och resten av fältet. Överlag var det en mycket bra dag för Tisaren med Lilian Forsgren på femte plats, landslagsdebutanterna Ellinor Tjernlund och Ellinor Eriksson på tionde och elfte och Andrea Svensson på 17:e av 39 startande i damklassen. Och i herrklassen blev Daniel Attås elva, fyra minuter från pallen, av 45 löpare. Nu väntar ett landslagsläger i Norge innan världscupfinalen i Schweiz avslutar den internationella orienteringssäsongen.

På hemmaplan följde Viktor Larsson upp lördagens DM-guld i medeldistans med ett nytt i långdistans, återigen närmast före Johan Aronsson (som höll undan Jakob Wallenhammar med 19 sekunders marginal i silverstriden, Anton Hallor på fjärdeplatsen var däremot över nio minuter från medaljstriden). Medeldistansmästaren Josefin Erlandsson fick däremot nöja sig med en femteplats på medeldistansen, där Lovisa Persson tog hem guldet 1,5 minuter före Elin Winblad och med Josefine Wallenhammar på tredjeplatsen. I Värmlands långdistans-DM tog ex-Tisaren och -karlskogingen Linda Take brons medan karlskogingen Frida Johansson revansch på nattsilvret i fredags med ett guld.

Just nu sitter jag i pressrummet i Sandhamn och laddar för morgondagens Ö till ö. Lite uppsnack hittar ni här (pluslåst).

Tjernlund i succéform – följde upp med dubbla tredjeplatser i Norge

Förra helgen slog ju Tisarenlöparen Josefin Tjernlund till med sitt livs prestation när hon, som aldrig tidigare hade varit bättre än 25:a i en individuell världscupdeltävling, först var tredje snabbast av alla på sin sträcka i världscupstafetten i lettiska Cesis (trots att hon fick göra loppet själv, nästan fyra minuter bakom täten) och dagen därpå tog en niondeplats i sprint. Senaste två dagarna har hon visat att den formtoppen sitter i än: I Euromeeting, ett kombinerat B-EM och för-VM i orientering, i Norge var hon på fredagen trea i prologen som ledde upp till dagens jaktstart – där hon försvarade tredjeplatsen och bara var 26 sekunder bakom segraren Johanna Öberg, OK Linne. Och det alltså i konkurrens med några av världens bästa B-landslag: Betydligt mer rutinerade klubbkompisen Lilian Forsgren (EM-silver, VM-deltagande, världscupseger) var till exempel över två minuter bakom på sin sjätteplats. Landslagsdebutanterna Ellinor Eriksson och Ellinor Tjernlund, Josefins tvillingsyster, blev tia respektive 34:a, Andrea Svensson 17:e och Daniel Attås nia på herrsidan (som var betydligt jämnare, Attås var bara 45 sekunder bakom segraren Timo Sild, Estland).
Euromeeting avslutas med långdistans i morgon, men Tjernlund lär redan nu ha bokat en plats i laget till världscupfinalen i Schweiz i slutet av månaden.

Hemma i Lindesberg tog Josefin Erlandsson och Viktor Larsson hand om DM-titlarna i medeldistans i landslagslöparnas frånvaro. Erlandsson med 29 sekunders marginal till Lovisa Persson, medan Larsson vann med nästan tre minuter. I Värmlands natt-DM, som avgjordes i fredags, kom få Degerfors- och Karlskoga-löpare till start, och det mest anmärkningsvärda ur deras perspektiv var egentligen att Djerfs Frida Johansson, som vann natt-SM i Östansjö i våras i D18-klassen, fick nöja sig med silver i DM på samma distans.

Två orienterare som lämnade kartan hemma på lördagen var Hector Haines (VM-fyra i stafett i fjol) och hans fru Rachel. De båda skottarna, som bor på Lidingö, kutade nämligen hem varsin seger i den 21:a upplagan av Örebro parkrun, på 16.18 respektive 20.54. Hectors tid var dessutom den tredje snabbaste någonsin på banan, bakom Tim Sundströms 15.52 och Per Sjögrens 16.10 (men före Erik Anfälts 16.39).

Lördagens andra löptävling i länet var Utmattningen, ler- och hindertävlingen i Dalkarsberg, som i år lockade 21 startande (plus 13 i barnklassen). Största utropstecknet var blott tioåriga Kim Semstrand som sprang hem damernas korta klass på 25.30, med över tre minuters marginal till tvåan.

I Stockholm sprang Mikaela Kemppi in på 14:e plats på Tjejmilen med tiden 38.48, knappt fyra minuter bakom segrande Sara Holmgren, Sävedalen (34.52). Hanna Torold (39.34) blev 24:a, Maria Eriksson (43.33) 79:a.

Men dagens mest glädjande löparbesked var nog ändå att Erik Anfält bestämt sig för att springa Bergslagsleden ultra i morgon.

Emilia Fahlin tog en ny finfin placering, om än inte topp tio, när hon fick chansen i spurten på fjärde etappen av världstourtävlingen Boels dolmans tour, i går, fredag. Tolva den här gången, men framför allt bra erfarenhet inför framtiden, skriver hon på instagram (se nedan). På lördagen hade Fahlin, liksom resten av Wiggle-High5-stallet, en betydligt tuffare dag när det attackerades friskt i backarna mot slutet av de 14 milen, men Örebrocyklisten tog sig i mål i en klunga runt 4,5 minuter bakom täten. I morgon väntar 16 mil, och fler backar, på sista etappen.

I Bockestensturen i Varberg, deltävling i långloppscupen i mountainbike, vann Matthias Wengelin en spurt om femteplatsen 2,5 minuter bakom segraren Emil Lindgren efter tio mil. Almbys Alexander Ehrlin, som leder långloppscupens juniorklass, kom inte till start.

Och så var det väl ingen som missade att Stefan Johansson, degerforsaren som gjorde ironmandebut i Kalmar för två veckor sedan, blev av med sitt 25 år gamla svenska rekord på 10 000 meter gång (på bana) i dag? Perseus Karlström drämde i med 38.57,25 i Finnkampen på Stockholms stadion, fem sekunder under Johanssons notering från 1992. Johansson har dock kvar sitt Europarekord på 20 000 meter från samma sommar.

På måndag är det dags för Ö till ö, VM i swimrun, och jag matar på med förhandsartiklar. Här kan ni, pluslåst, läsa om örebroaren som ersätter rapparen Petter i lag Heja Stina, och om ironman-VM-femman Lotta Nilssons oväntade comeback.