Helgens höjdare

1) Löpfest i länet!
Vi snackar tre lopp som jag skulle vilja springa – på en och samma dag. Det händer inte ofta, men på söndag är det megakrock. Uppe i Ånnaboda, med samma arrangör, löps mitt favoritlopp Bergslagsleden ultra (48 kilometer) och finfina Kilsbergen trailrun (14 kilometer) och i Zinkgruvan avgörs samtidigt Run of mine (tio kilometer). Eftersom topp tre i Bergslagsleden ultra har friplatser och därför står med i startlistan alldeles oavsett om de har för avsikt att springa eller inte så vet jag inte vilka som verkligen kommer till start (Anette Carlsson som var tvåa i fjol har till exempel anmält sig till långdistans-DM i orientering [se nedan] på söndag, Maria Eriksson skriver på facebook att hon ska kuta Tjejmilen och Erik Anfält har blivit svaret skyldig när det gäller om han ska kuta på leden eller inte). Bland dem som verkligen anmält sig själva finns i varje fall starka namn som Fredrik Rådström och Johan Ingjald. Själv tvingas jag, efter veckans förkylningsattack, men kanske framför allt på grund av att jag inte hinner ta mig ut till Sandhamn där jag ska bevaka Ö till ö på måndag, tyvärr för första gången lämna återbud till Bergslagsleden ultra. Det är en tagg i hjärtat för en som verkligen älskar loppet och som sprungit alla tre upplagorna (plus testloppet 2013), men går det inte att lösa så går det inte att lösa. Om någon kan lösa en båt ut till Sandhamn så jag är framme där 5.00 på måndag morgon så lovar jag att komma till start i Digerberget på söndag! I Zinkgruvan dyker ju, som jag tidigare skrivit om, bland annat VM-tian Frida Södermark från Norrköping upp, eller snarare ned …
Lägg dessutom till att det förstås arrangeras Örebro parkrun och Utmattningen i Dalkarlsberg på lördag, och den som vill ta ut sig på två ben står verkligen inte utan alternativ den här helgen.

2) Boels rental tour
Just nu pågår den fjärde etappen i världstouretapploppet i Nederländerna, där Emilia Fahlin verkar få stort förtroende av sitt stall Wiggle-High5. I helgen avslutas tävlingen med ytterligare två linjeetapper, och därefter har Fahlin bara en tävlingsdag (Madrid challenge) kvar innan det är dags att avsluta säsongen med VM. Det kommer bli väldigt spännande att se vad Örebrocyklisten kan prestera i helgen, om benen är med henne.
Fahlins klubbkompisar i Örebrocyklisterna körde förresten säsongens första klubbmästerskap i går kväll, och det blev favoritseger till förstaårssenioren Jacob Ahlsson, som besegrade Ånnabodabacken (från startpunkten i Lannafors) på 10.02 och därmed var 56 sekunder snabbare än lillebror Jonathan Ahlsson, som alltjämt kör i P16-klassen men som spöande varenda gubbe på startlinjen i bergstempot.

3) Euromeeting (och orienterings-DM)
Nu på fredagseftermiddagen avgörs prologen som ligger till grund för morgondagens jaktstart över medeldistans, och på söndag är det dessutom långdistans i Euromeeting, det som i en och samma tävling är något slags B-EM och för-VM i orientering. Den här gången i samma område där VM 2019 kommer att avgöras, och med hela sex OK Tisaren-löpare på startlinjen, vilket jag skrev om i går.
Att fem Tisaren-damer är med landslaget i Norge gör att helgens båda DM-tävlingar, säsongens tredje och fjärde distriktsmästerskap (sprint och sprintstafett gick i juni, natt och stafett avgörs nästa helg), blir rätt urvattnade just på damsidan. 23 anmälda i lördagens medeldistans och 13 i söndagens långdistans är förvisso ok siffror, men utan Tjernlunds, Forsgren, Svensson och Eriksson blir det ett best of the rest-scenario kring vem som tar hem gulden. Det saknas ändå inte starka kandidater i Lovisa Persson, Josefin Erlandsson och Elin Winblad (och även löpare som Anette Carlsson, Josefine Wallenhammar och Karin E Gustafsson är med i leken), men det är ju inte den superelitklass det hade varit om alla varit på plats. Med Daniel Attås i Norge, Martin Regborn vilande och Filip Dahlgren ännu inte redo är även herrklassen haltande (24 anmälda på lördagen, 14 på söndagen). Sistaårsjunioren Filip Jacobsson har klivit upp i seniorklassen (vilket nästan alla 20-årsjuniorer gjort, de klasserna är knappt existerande i DM) och ställs mot starka löpare som Erik Fernlund, Viktor Larsson och Jakob Wallenhammar. Alltihop avgörs strax utanför Lindesberg.

Bubblare: Mountainbikeåkarna tar sig an Bockstensturen i Varberg på lördagen, Moto eagle tour drar igång höstsäsongen med sin kanske roligaste tävling (jaktstarten uppför Ånnabodabacken efter prolog i Sanatoriebacken nere i Garphyttan), och förutom Maria Eriksson kommer också bland andra Mikaela Kemppi ta sig an Tjejmilen under lördagen.

Fahlin 41 sekunder – och 53 platser – från täten i Nederländerna

Det blev ingen sådär sprudlande tempoprolog för Emilia Fahlin i Boels rental tour, som var 42 sekunder bakom Annemiek van Vleuten över 4,3 kilometer med ett inledande motlut. Och eftersom den typen av sträckor är extremt jämna betydde det att Fahlin fick nöja sig med 53:e plats av 93 cyklister i listan.
I morgon startar touren på allvar med första linjeetappen, 133 kilometer med start i Eibergen och mål i Arnhem, där de sista fem milen är rejält kuperade med fyra branta, om än inte särskilt långa, motlut. Därefter väntar ett 17 kilometer långt tempolopp i Roosendaal som mycket väl kan avgöra om Fahlin kör tempot på VM eller inte. Därefter avslutas touren med tre linjeetapper fredag–söndag.
Resten av säsongen för Fahlin? Jo, därefter återstår bara världstourfinalen Madrid challenge den 10 september och VM i norska Bergen ett par veckor senare.

För övrigt vaknade jag i morse med en förkylning från helvetet. Jag som aldrig (aldrig!) är sjuk (inte haft en antydning sedan en skitförkylning hösten 2015, om man räknar bort influensan jag åkte på i samband, eller på grund av, Borås sextimmars i höstas) lyckas alltså dra på mig den här skiten samma vecka som årets stora mållopp, Bergslagsleden ultra på söndag. Jag var ändå och hämtade ut nummerlappen i dag, och hoppas att jag hinner kurera mig, men det känns långt borta just nu.

Betydligt mycket värre är det dock för Danny Hallmén, som missar Ö till ö på grund av ett brutet revben. Läs mer om det i min pluslåsta artikel här.

Impolafeber i SVT – snart vet alla vad Jizerska padesatka är

Man kan tycka vad man vill om Vinterstudion. Ibland ledsnar jag på André Pops och tycker att det blir lite väl flåshurtigt, och jag tycker det är kul när andra kanaler kommer in och snor lite rättigheter och rör om lite i grytan (och längdskidor ser jag nästan lika ofta på Eurosport). Men ändå blev jag väldigt glad när nyheten tidigare i veckan landade att SVT säkrat rättigheterna till hela långloppsvärldscupen (utom prologen i söndags, för då var avtalet tydligen inte klart ännu). Inte så mycket för att kunna se sändningarna gratis och med svenska kommentatorer (Ola Brännholm och Mattias Svahn kör La Sgambeda med start 9.50 på lördag) – jag har redan skaffat mig ett säsongspass för att kunna följa Skiclassics egna sändningar – utan framför allt för att det här kan ge långloppen vid sidan om Vasaloppet det genomslag de förtjänar. Att ta plats i den institution Vinterstudion ändå blivit är nämligen en statushöjare av rang bland vanligt folk. Bland folk som inte kan skilja mellan burk- och klistervalla är det nog många som fortfarande inte ens hört talas om varken Marcialonga eller Birkebeinerrennet, men ge SVT två säsonger och Jizerska padesatka kommer vara ett hushållsnamn. Å andra sidan måste ju tävlingarna i sådana fall in i huvudsändningen, på lördag verkar det vara exklusivt på SVT play som gäller.
Vad gäller länsnamn verkar (jag skriver verkar, för jag har inte hunnit kolla upp det) inte Karlslund komma till start med några av sina åkare (Kalle Gräfnings, Maria Gräfnings, Olivia Hansson) den här helgen heller, men både Bill och Bob Impola har legat kvar på hög höjd med sina respektive lag sedan i söndags och kommer gå för fullt i lördagens tävling i Livigno som kortats från 35 till 30 kilometer (fem varv på en sexkilometersbana) på grund av snöbrist (man kan väl knappast kalla 30 kilometer för ett långlopp, men så är vi också bara i början av december).

Det första jag gjorde när jag vaknade i morse? Anmälde mig till Bergslagsleden ultra, förstås. Fjärde gången gillt, och den här gången ska jag bryta den negativa trenden med allt sämre tider, banne mig!

Samtidigt öppnade även anmälan till vinterns Tour de Kif, den lokala längdskidtouren som även är öppen för de som inte tillhör Karlslund. Vinterns program består av tio deltävlingar – samtliga i Ånnaboda – och startar med fem respektive 7,5 kilometer klassisk stil med individuell start den 21 december. Därefter följer fyra deltävlingar i januari, tre under första halvan av februari och två efter Vasaloppet. Alla utom distansloppet i klassisk stil som dubblerar som DM för Örebro län, och som körs söndagen den 15 januari, avgörs på onsdagskvällar på elljus- och konstsnöspåret.

Filip Danielsson skriver vidare på sin blogg om bekymren han upplevt på slutet, och som han förhoppningsvis får rätsida på inom kort: ”Har fått en tid på Allergicentrum i Karlstad för att kolla upp lite om vad det skulle kunna vara som spökar i kroppen min. Har en uppfattning att jag presterar sämre när det blir kallare så jag ska ner och kolla upp så det inte är någon typ av köldastma eller liknande.”

I morgon startar för övrigt skridskovärldscupens tredje deltävling, i Astana, men David Andersson står över den för att istället träna och formtoppa inför fjärde deltävlingen i Hereenveen nästa helg.

Sveriges extremaste klassiker tänker om (kanske): ”Gör om och gör rätt”

Kommer ni ihåg planerna på Big 5 challenge? En samling mer eller mindre tuffa tävlingar i Örebro med omnejd som skulle bli Sveriges mest extrema ”klassiker” (som den här typen av löst sammanknutna tävlingar numera kallas i analogi med ”En svensk klassiker”). Men av premiärupplagan bidde det bara en tummetott, så att säga. Det började med att STH skicross blev inställt, och sedan verkar luften ha gått ur lite ur marknadsföringsapparten. Hur som helst genomfördes ju de övriga sex deltävlingarna (och för att klara Big 5 challenge behövde man, som namnet antyder, klara fem inom samma kalenderår). Eftersom få konditionsidrottare kör extremenduro (Morgan Rosell undantagen) och få enduroförare ställer upp i konditionstävlingar (Oliver Nelson och Joakim Ljunggren undantagna) så var det därmed (när vi alltså räknat bort Battle of vikings) Örebrot triathlon, Örebroloppet (multisport), Örebro actionrun, Bergslagsleden ultra/Kilsergen trailrun och Bergslagsloppet (mountainbike) som skulle klaras av.
Efter att Bergslagsloppet avgjordes förra söndagen drog jag iväg ett mail till Örebro X Challenge, som marknadsför de här tävlingarna och låg bakom konceptet Big 5 challenge, för att kolla om någon klarat biffen, men det visade sig att själva ”klassikern” ställts in. ”Det blev inte vad vi tänkt oss då [idén] visade sig ha svaga sidor vid inställda tävlingar. […] Det som hände, och som du skrev om i din blogg, var nog att vi var för optimistiska. Ska vi anta en utmaning att skapa en extrem utmaning i och röt Örebro så behöver vi göra om och göra rätt, både med tanke på marknadsföring av konceptet, våra samarbetspartners och arrangörerna”, skriver Gunn-Viol Kattilakoski.
Göra om eller lägga ned är alltså alternativet inför nästa år. Men det var faktiskt några som tog tjuren vid hornen och tog sig igenom de fem tävlingarna redan i år (även om de, som jag förstår det, inte får något för insatsen. ”3-5 har knäckt utmaningen i år”, skriver Kattilakoski, men namnger vara Erik Höglund.
Och tja, jag vet ju att Höglund tog sig igenom Örebro triathlon på 4.49.22, vann Örebroloppets herrklass i par med Hjalmar Hurtig, blev tia i Örebro actionrun och fullföljde Bergslagsloppets 65 kilometer på 3.11.53, men jag hittar honom inte i resultatlistan i Battle of vikings och på Bergslagsleden ultra/Kilsbergen trailrun var han arrangör och skötte alltifrån informationen före starten till medaljutdelningen, så … Kanske betyder det att ingen klarade fem grenar, men tre-fem klarade fyra? Hur som helst får vi se vad som händer nästa år. Väl marknadsfört är det naturligtvis en pangidé att satsa på Sveriges tuffaste klassiker.

Racerapport: Bergslagsleden ultra

”Var började det?”, frågade Maria när jag stapplat i mål. I låren, tror jag. Men det spred sig. När låren blivit mjölksyrefyllda stockar ville inte vaderna heller vara med, och sedan sjönk jag ihop med rumpan allt närmare marken i vad som inte längre kunde betraktas som ett löpsteg. Till slut fanns bara pannbenet kvar. 2016 års upplaga av Bergslagsleden ultra blev precis så tuff som jag hade trott på förhand.
Jag älskar ju det här loppet. Var med redan på provlöpningen 2013, hade en av mitt livs bästa löparben här 2014 och tog mig runt i ösregnet 2015. Just det, att jag samlat alla upplagorna (och att de i år dessutom börjat med fina medaljer!) var en hög motivationsfaktor när den inre rösten började tala om möjligheten att bryta. För i år var de 47,5 kilometerna och, framför allt, de 1 200 höjdmeterna (höjdmeter jag brukar älska, uppförslöpning har ju varit min grej de senaste åren) väldigt dryga. Jag har tränat bra i sommar, lika mycket som 2014 när löparlivet lekte och mycket, mycket mer än skadefyllda 2015. Ändå är resultaten otroligt mycket sämre i år, kroppen svarar inte alls. Jag tappade nio minuter jämfört med min 2014-årstid i 14-kilometersloppet Svartåloppet för tre veckor sedan och nu var jag 45 minuter bakom min bästatid i Bergslagsleden ultra (om man räknar bort de där 15 minuterna jag sprang fel 2014), det är nästan en minut per kilometer.
Jag höll medvetet igen till Mogetorp och tyckte att jag sparat benen bra, men sedan dröjde det ändå inte många kilometer innan benen började protestera, och redan upp mot Lockhyttan var jag tvungen att börja gå i uppförsbackarna. Sedan blev det ingen mer löpning alls uppför. Och löpning blev jogg när det planade ut. Och i nedförsbackarna, där jag försökte trycka på, kom jag vid något tillfälle på mig själv med att gå.
I fjol, när jag var sliten efter Sälen fjällmaraton och regnet öste ned, hade jag löpsteg hela vägen ned till Södra Storstenshöjden, även uppför Rusakulan och Falkaberget (men jag gick förvisso en liten bit i den dryga backen upp mot Blankhult). Men nu kunde jag inte förmå mig att springa alls uppför. Kroppen ville inte.
Jag älskar vanligtvis kampen i ultralopp, svängningarna, schaktningarna. Även om det handlar om en 15:e-plats är det kul att fajtas lite. Men nu kunde jag inte förmå mig att uppbåda någon form av krigaranda. Så fort någon sprang om (och det gjorde många), föll jag bak, släppte, tappade ännu lite mer geist.
Det här loppet är fantastiskt i sig självt, och i den sköna septembersolen var söndagen en underbar dag på Bergslagsleden. Men det är tråkigt att känna att man inte kan göra sig själv rättvisa, att vara så långt från en form man tycker sig tränat nog för att förtjäna.
När jag kom ned till Ånnaboda efter drygt 41 kilometer var inte bara benen och psyket slut. Jag hade förmodligen gått in i väggen rent näringsmässigt också, för jag var helt slut. Jag gav mig ändå ut på den sista rundan, stapplade uppför Falkaberget och slalombacken, och nere på asfalten för sista 1,5 kilometerna mötte pappa upp och joggade en bit med mig. Klockan visade att 5.30 var möjligt, och jag samlade ihop de sista krafterna (nä, det är fel, ”krafter” var det inte utan snarare den sista ”viljan”) och korsade mållinjen på 5.28.11 (efter 4.59.37 trots kvarten felspringning 2014 och 5.07.06 2015).
Om man jämför de tre åren ser man att jag tappade tid hela vägen (tider 2014-2015-2016):
Digerberget–Mogetorp: 1.26.40-1.31.11-1.34.14.
Mogetorp–Rusakulan: 1.00.03-1.05.02-1.09.08.
Rusakulan–Blankhult: 46.21 (15 minuters felspringning)-30.57-32.28.
Blankhult–Södra Storstenshöjden: 1.28.08-1.38.47-1.48.22.
Södra Storstenshöjden upp: 7.14-7.45-9.59.
Storstenen–Ånnaboda: 11.11-13.24-14.00.
Härifrån kan det, så att säga, bara bli bättre. Den här gången började haveriet i låren. Men det slutar inte här, utan förhoppningsvis med en fet revansch nästa år. Men först är det dags för tidsloppsdebut i Borås sextimmars om två månader. Med förhoppningsvis en betydligt bättre form.

Vid varvningen i Ånnaboda: "Jag är helt slut, det finns inget kvar!" Foto: Maria Åström
Vid varvningen i Ånnaboda: ”Jag är helt slut, det finns inget kvar!” Foto: Maria Åström
Upploppet. "Tryck hela vägen", vrålade Maria. "Tryck" var nog fel ord. Foto: Maria Åström
Upploppet. ”Tryck hela vägen”, vrålade Maria. ”Tryck” var nog fel ord. Foto: Maria Åström
Medaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Jonas Brännmyr
Medaljen. För första gången delade Bergslagsleden ultra ut medaljer. Den tar en hedersplats i min samling, tillsammans med de från skyrunning-VM och Tromsö skyrace. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Kommande mållopp:
Borås sextimmars 2016.

Nätterlund snabbast uppför backen någonsin – och Anfält slog sitt eget rekord: ”Men fjolårets lopp var bättre”

Visst går det att kuta tre lopp på en vecka. Efter asfaltsmilarna Blodomloppet i Västerås och Hälsloppet i Huddinge så tog Mattias Nätterlund hem Kilsbergen trailrun med start och mål i Ånnaboda. Och inte nog med det – Örebro AIK-löparen passade dessutom på att notera den snabbaste tiden någonsin i tävlingssammanhang uppför Södra Storstenshöjdens slalombacke (från botten, där extremparken brukar vara belägen under Battle of vikings, till Storstenen): 4.01. Nätterlund slog rekordet uppför backen när han var tvåa bakom Per Sjögren 2014 (4.10) och förbättrade det när han var tvåa bakom Filip Dahlgren i fjol (4.09). I år klämde han till med 4.01 på väg mot seger med 2.36 före Fredrikshofs Thomas Chaillou. Nätterlund persade med nästan två minuter i det 14 kilometer långa stigloppet och var mindre än minuten från VM-orienterare Dahlgrens banrekrod från i fjol.
På damsidan var Erika Bergentz, som springer för nya klubben Thorén Track & Field, totalt överlägsen (fått blodad tand på kuperade stiglopp efter Sälen fjällmaraton, kanske) och var över fem minuter före IF Starts Kajsa Rosdal i mål. Bergentz var bara två sekunder från Karin Forsbergs backrekord, men nästan 5,5 minuter från Forsbergs banrekord.
Loppet ingår i långloppscupen där Nätterlund passerade Erik Anfält (som sprang Bergsleden ultra istället, se nedan) för tredjeplatsen på herrsidan medan topp fem inte påverkades alls på damsidan (ingen ställde upp).

I Bergslagsleden ultra, 47,5-kilometersloppet med start i Digerberget, mål i Ånnaboda och ett par extrasvängar utöver Bergslagsleden (Rusakulan, Falkaberget, Södra Storstenshöjdens slalombacke) som ger loppet totalt över 1 200 höjmedeter, försvarade Erik Anfält sin seger från i fjol, och putsade dessutom sitt eget banrekord med nio sekunder (vilket ger ett snitt på 19 hundradelar per kilometer …).
– Men egentligen gjorde jag ett bättre lopp förra året. I dag gick det väl bra i 35 kilometer, men sedan hade jag krampkänningar och uppförs slalombacken fick jag gå hela vägen, i fjol sprang jag. Men då la jag bort massor av tid på grund av felspringningar, och så var vädret sämre, säger Anfält till Konditionsbloggen (konditionsbloggaren sprang själv loppet och stötte ihop med Anfält på den efterföljande middagen; min racerapport kommer i början av veckan).
Den här gången sken septembersolen, i fjol vräkte regnet ned. Då var Anfält i kanonslag, nu har han skadebekymmer.
– Det har varit lite olika saker, bland annat har jag haft problem med lårens baksidor och så har jag börjat få krampkänningar väldigt ofta, något jag inte alls haft problem med innan. Jag tror att det beror på att något är fel i ryggen, så jag ska iväg och träffa en specialist, säger Anfält som meddelar att han troligen avstår Lidingöloppet men som alltjämt siktar på en bra tid i Frankfurt marathon.
Anfälts klubbkompis Ludvig Börjesson tog andraplatsen, bara 5.41 bakom. Nästan på sekunden det avståndet skiljde i Blankhult, efter 31,5 kilometer, därefter sprang de båda jämnt. IFK Noras Per Eklöf, som varit tvåa i de två tidigare upplagorna av loppet, var trea i Blankhult, fem minuter före fyran Edvin Karlsson, men tappade sedan fart och var omsprungen med nio minuters marginal när löparna passerade Ånnaboda för första gången, och 15,5 minuter efter i mål. Karlsson trea, Eklöf fyra.
På damsidan stack Sandra Lundqvist, Kristinehamn, iväg redan i starten, men KFUM Örebros Anette Carlsson släppte aldrig mer än någon minut och var mindre än tre bakom i mål. IF Starts Maria Eriksson trea i mål, dryga halvtimmen bakom.

Orienterings-DM fortsatte på söndagen med långdistans (en tävling som tangerade Bergslagsleden ultra rent geografiskt, vissa inskolningssträckan gick på Bergslagsleden vid Lockhyttan, och några av seniorernas kontroller satt nära leden). Tisarens EM-löpare Josefin Tjernlund, som stod över medeldistansen i går, var tillbaka nu och tog en programenlig seger. Men Ellinor Eriksson, gårdagsvinnaren, pressade henne hårt och visade att formen är god inför SM-hösten. Enligt winsplits beräkningar la Eriksson bort 1.52 på två bommar, och i mål skiljde just 1.54. I övrigt sprang de båda löparna alltså jämnt. Hagabys Elin Vinblad tog bronset, men hon var över 14 minuter efter.
Herrpallen var identisk med gårdagen: Martin Regborn, som tog EM-brons i just långdistans i maj, vann med över sex minuters marginal före Tisarens ex-landslagslöpare Daniel Attås, som i sin hade knappa minuten ned till trean Gustav Hindér.
På fredag är det dags för natt-DM, på söndag stafett-DM. Sedan väntar två SM-helger.

Matthias Wengelin fick efter sin inledande tre raka segrar lämna svenska långloppscupen i mountainbike besegrad. För andra loppet i rad av Michael Olsson, Serne Allebike, som kom loss solo i 100 kilometer långa Bockstensturen i Varberg och var nästan tre minuter före Örebros VM_femma som i sin tur vann en spurtduell mot Varbergs Fredrik Edin. Grythyttans Fredrik Berg blev elva efter att tidigare ha varit topp tio i fem av sex deltävlingar han kört.
Wengelins vapendragare och Almbyklubbkompis Axel Lindh testade istället landsvägsbenen, men fick nöja sig med 40:e plats i 180 kilometer långa Tre Berg som Alexander Wetterhall vann programenligt före tre lagkompisar i arrangörsklubben Tre Berg CK. I fredagens uppvärmning, 100 kilometer långa Tre Berg GP, gick det bättre, med en tiondeplats för Lindh (enligt hans Instagram, jag hittar ingen resultatlista.

Och så till sist några ord om Gyttorps Bibben Nordbloms chanser att ta sin fjärde VM-titel i swimrun i morgon, måndag (NA visar den officiella direktsändningen från loppet på na.se med start 5.45 på morgonen, loppet startar 15 minuter senare):
Bibben tävlar i år tillsammans med fjolårssegraren Maja Tesch, som då bröt Bibbens och hennes mamma Lotta Nilssons segersvit. Deras lag heter Head Swimming (det är sponsornamn all the way i swimrunsporten) och har nummer 103. Teschs lagkompis i fjolårets guldlag, Annika Ericsson, bildar i år lag Addnature med erkänt duktiga Kristin Larsson, som gick in i väggen på väg mot tredjeplatsen i fjol. Även amerikanska laget Godd ’Nuff med Sara McLarty och Misty Beccera, var på väg mot något stort i fjol, men gick ut för hårt och kroknade, de har säkert samlat på sig värdefull rutin till i år. Och Team Ultraswimrun med Christine Andersen och Johanna Wallensten varnas det också för.
Bibben och Lotta har fortfarande banrekordet på 10.26.31, men Bibben tror att det kommer krävas betydligt bättre tider än så i årets tävling (om vädret blir så bra som utlovats, börjar det blåsa och bli strömt kan bara det göra en timme på sluttiden).
– Jag tror det kommer krävas en tid under tio timmar för att ens hamna på pallen i år, för konkurrensen är riktigt tuff. Maja och jag har lagt upp en plan för att klara det, säger Bibben.
Hon har också trimmat utrustningen för att tjäna viktig tid: Hon har vänt på dolmen (flytverktyget som swimrunatleterna har mellan benen) uppochned för att förbättra flytförmågan, hon har skaffat nya trailskor som ger bättre fäste på de glashala klipphällarna, skippat långa strumpor och skaffat en tunnare våtdräkt för att minska motståndet i vattnet och, kanske viktigast av allt, skaffat en styvare lina som gör att hon och Maja på ett mer effektivt sätt kan dra varandra i simning (där kommer Bibben ligga först) och löpning (där Maja är starkare) så att linan inte fjädrar lika mycket.

Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra.  Foto: Anders Eriksson
Tvåan Anette Carlsson, segraren Sandra Lundqvist, trea Maria Eriksson och fyra Anette Jonsson efter målgång i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson
Erik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra.  Foto: Anders Eriksson
Erik Anfält med medaljen efter andra raka segern i Bergslagsleden ultra. Foto: Anders Eriksson

 

Regborn från VM till DM: ”Fysiska formen är kvar – mentalt är det värre”

Exakt två veckor efter sjundeplatsen i VM gjorde Örebroorienteraren Martin Regborn sin första tävling efter det där mästerskapet han laddat för i fem år. Comebacken skedde på riktigt hemmaplan – uppe i Kilsbergen. Med tävlingscentrum vid Lockhyttan avgjordes Örebro läns medeldistans-DM, och Regborn var helt överlägsen. Han vann 3,5 minuter före Daniel Attås, Hallsbergslöparen som sprang för landslaget så sent som för ett år sedan, och Gustav Hindér (mellan dem skiljde bara en sekund i silverstriden). Regborn var snabbast på åtta delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna, från sista kontrollen till mål) av 14 och hade andra tid på ytterligare fyra.
– Det var ganska svårt, men jag gjorde inga större misstag. Det var ett bra lopp. Den fysiska formen från VM ligger kvar, men mentalt är det värre. VM var en mental urladdning, så nu är det skönt att få springa lite mindre tävlingar, säger Regborn i ett pressmeddelande.
KFUM Örebros Ellinor Eriksson vann damklassen i ännu mer överlägsen stil, hade fem minuter ned till tvåan Elin Vinblad och över sex till trean Karin Persson, båda Hagaby (Kolmårdens Linn Bränneby sprang utom tävlan in på andra plats, tre minuter bakom Eriksson).
– Jag gjorde ett stabilt lopp. Men det var klurigt så det gällde att hålla i orienteringen för att inte bomma, säger Eriksson i samma pressmeddelande.
I morgon fortsätter DM med långdistans. Nästa helg väntar natt- och stafett-DM.

Hallsbergs EM-löpare Lilian Forsgren avstod Örebro läns DM och sprang 
i stället Bohusläns/Dalslands dito utom tävlan. Slutade trea i sprint och tvåa i medeldistans när dubbla tävlingar avgjordes på samma dag på Kärringön i skärgården utanför Orust.
Mikeala Kemppi, som förra helgen SM-femma på 10 000 meter, till med en åttondeplats – som femte bästa svenska – när klassiska Tjejmilen avgjordes i Stockholm med 28 000 löparen anmälda. Etiopiens Fantu Tekla vann tävlingen på 33.56, 25 sekunder före landsmannen Roman Mengistu. Lisa Ring blev bästa svenska på fjärde plats, på 35.48, medan Kemppi korsade mållinjen på 36.19. Elina Larsson var näst bästa länslöpare på 32:a plats efter att ha klarat 40-minutersgränsen med 13 sekunders marginal.
Fredrik Nylén, ni vet den tidigare Bik Karlskoga-spelaren som numera är multisportare på elitnivå och som sopade hem Ice race vintage i vintras, tog SM-brons i maratondisciplinen i inlineåkning som avgjordes i samband med Tidaholsmloppet i dag. Det var Nyléns första inlinelopp i karriären …
Och på annan plats har jag skrivit om Louise Wikers framfart i Finnkampen och inför måndagens Ö till ö (låt mig återkomma i det ämnet här på bloggen i morgon).
Till sist ett glädjebesked från Instagram: Erik Anfält kommer till start i Bergslagsleden ultra i morgon bitti (och på tal om det måste jag hem och sova nu!).

Fortsätt läsa Regborn från VM till DM: ”Fysiska formen är kvar – mentalt är det värre”

Helgens höjdare: ”Inte fått något svar alls av kroppen”

1. Bergslagsleden ultra och Kilsbergen trailrun
Tycker ni jag favoriserar de här tävlingarna? Tja, i sådana fall beror det inte på att jag är medlem i arrangörsklubben Nature Running (vilket jag faktiskt är) utan att det är ett av min tre stora mållopp den här säsongen. Örebro backyard ultra slutade med en halv framgång (tvåa i herrklassen, men klarade inte mitt eget tidsmål) och Borås sextimmars väntar runt hörnet, men på söndag är det fullt fokus på den tredje upplagan av Bergslagsleden ultra. 2014 löste jag det 47,5 kilometer långa loppet, med runt 1 200 höjdmeter, under fem timmar trots att jag sprang bort 15 minuter på en missad stigförgrening. I ösregnet i fjol halkade jag runt på 5.07 utan fellöpningar. I år är målet mest att ta mig runt. Har trots normal träningsdos inte fått något svar alls av kroppen under andra halvan av sommaren, och mardrömsresultatet i Svartåloppet gör att jag nu går in helt utan förväntningar. Kanske är rentav 5.30 en bra tid på söndag.
Örebros landslagslöpare Erik Anfält, som satte ett fett banrekord i fjol (trots en vurpa!), har haft skadekänningar efter Ultravasan och är tveksam till start (men han hade hämtat ut sin nummerlapp när jag hämtade min, i varje fall), men springer han så vinner han, som det brukar vara. Annars lär Per Eklöf stå redo att ta över, efter två raka andraplatser. Tävlingen är deltävling fem av nio i årets Peppes trail cup, den nationella traillöpningsserien, men de har ännu inte uppdaterat sammandraget efter förra helgens Irontrail i Kristinehamn. Ingen som var topp fem inför den tävlingen är hur som helst anmäld, varken på dam- eller herrsidan (däribland uteblir Örebrolöparna Sara Richert och Ingrid Ziegler).
I 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun, som arrangeras samtidigt och delvis på samma bana (och som ingår i långloppscupen), får Mattias Nätterlund och Erika Bergentz räknas som favoriter, den senare möjligen utmanad av Kajsa Rosdal.

2) Finnkampen
Jag har väl redan uttömt ämnet, men 18.30 i morgon kväll smäller det. Louise Wiker, ex-Hällefors-löparen med friidrotts-VM-meriter, springer sin andra finnkamp. 10 000 meter. Missa inte det!

3) Orienterings-DM
Sprinten avgjordes redan i somras (med svaga startfält), men nu är det dags för de två riktiga DM-helgerna. Medeldistans i morgon, lördag, långdistans på söndag, natt nästa fredag och avslutande stafett den söndagen. På plats finns först och främst Martin Regborn, VM-sjua i sprint för två veckor sedan, som främst utamans av Daniel Attås. Josefin Tjernlund, som sprang EM i våras, är också på plats, liksom tvillingsystern Ellinor, men inte Lilian Forsgren (men hon kommer nästa helg!).

Racerapport: Bergslagsleden ultra

Två kuperade maraton på en vecka. Skulle kroppen palla? Trots det dåliga träningsbakgrunden? Det var största funderingen inför årets upplaga av Bergslagsleden ultra. Svaret blev ja, och nej.

Målet var att klara fem timmar (i fjol klarade jag det med 23 sekunders marginal trots en fellöpning på ganska exakt 15 minuter, och i år var jag ganska exakt 15 minuter sämre tränad, tänkte jag). Öppnade liksom i fjol i relativt hög fart till Mogetorp, dit är rätt lättlöpt. 1.26.40 i fjol, 1.31.11 i år (tappade alltså 4,5 minuter vilket är godkänt på en tredjedel av loppet om man har en kvarts marginal på sig). Tiden, och förutsättningarna inför fortsättningen, kunde dock ha varit bättre. Mindre än kilometern före vätskestationen snubblade jag dock och landade högerknäet i en sten, och blev liggande i 30 sekunder med känslan: ”Nu är det kört, nu bryter jag.” Smärtan var total. Men jag reste mig, lunkade, och det var bara smärta. Bara en smäll. Byxorna trasiga, blodet rinnande. Men inget trasigt inne i knäet. Kunde börja löpa igen, i rygg på Maria Strömberg-Bylund (som sedermera vann damklassen med 42 minuters marginal), och tappade nog bara minuten i samband med vurpan.

Hade strax före vurpan tappat den visuella kontakten med en större grupp löpare (placering 8-17, ungefär) och blev omsprungen av fem när jag låg och vred mig, så var 23:a i Mogetorp med små marginaler framåt (bara fem minuter bakom åttan). Passerade någon i vätskestationen och plockade tillbaka några placeringar strax efter. Var stark i uppförsbackarna men tappade på platten (som vanligt) och plockade upp till 17:e plats på toppen av Rusakulan (9,5 minuter bakom fjolårstiden). Kände mig stark där och tog ytterligare någon placering ned till fjolårets ödesdigra fellöpningskors, där jag den här gången vek höger och skuttade ned i ravinen och vidare mot backen upp mot Blankhult. Strömberg-Bylund kom upp i rygg igen, och vi låg och pratade en lång stund innan hon skuttade ifrån på lätta ben uppför grusvägen till andra vätskan. För egen del var det där och då jag insåg att det inte skulle gå att nå målet på fem timmar. Benen tog plötsligt tvärslut, muskulärt, och jag hade knapp styrfart in till Blankhult. Var ändå över kvarten snabbare mellan Rusakulan och Blankhult jämfört med fjolårets felspringning (så nu var jag sex minuter bättre än fjolårstiden, då jag klarade fem timmar, men med otroligt mycket sämre ben; i fjol hade jag sommarens bästa dag).

Stapplade iväg mot Ånnaboda och växlade placeringar med Jan Kalander och någon mer löpare eftersom jag fortsatte hålla löpsteg uppför men joggade farligt fegt på platten. Det var ingen mellantid i Ånnaboda, men i varje fall lite energidryck och chocklad innan det bar av via Falkaberget (löpsteg alltjämt, men motigt nu!) till botten av Storstenshöjdens slalombacke. Mellantiden där visade att jag tappat över tio minuter jämför med fjolåret, och att jag alltså skulle landa på 5.03-5.04 även om jag avslutade lika starkt som förra året. Det gjorde jag inte. Fick gå större delen av backen (men var ändå 55 sekunder  snabbare än Nicklas Molin, som jag passerade där, och 33 sekunder kvickare än Jan Kalander, som stämplade samtidigt som mig på toppen). Han var piggare utför och på asfalt, förstås, och distanserade mig med dryga minuten i mål.

Jag stapplade sista biten, korsade mållinjen på 5.07.06 och stod dubbelvikt och grinade en stund innan jag kunde fortsätta in under partytältet och få en kaffe. Jag har aldrig varit så trött, rent muskulärt, efter ett lopp. Vaderna, låren, ljumskarna, höftböjarna … (Högervaden rullade ihop sig och fastnade i krampläge senare på kvällen, så nu, dagen efter, kan jag inte gå.) Allt var helt slut. Fjällmaran och den på grund av skador undermåliga löpträningen (fyra löpträningar, fyra lopp sedan början av juni) satte onekligen sina spår. Men också vädret, som jag inte nämnt. Kanske var det där de där sju mintuerna försvann. Det hällregnade stora delar av loppet, det var blött och halt och lerigt och mjukt. Det tog på vaderna, förstås (men inte på humöret, till skillnad från somliga älskar jag grisiga förhållanden). Allra mest stigbitarna de sista sex kilometerna, när vi kom in på banan där 300 Kilsbergen trailrun-löpare rivit upp stigen i ett lerinferno tidigare under dagen.

Nu är årets tävlingssäsong över, och det stundar återhämtning och därefter hårdträning. Jag hoppas verkligen att det blir en vinter där jag kan löpträna. Då kan 2016 bli riktigt roligt. Och ja, jag har redan börjat titta på roliga lopp.

Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är ngåonstans bakom Erik Anfält.  Foto: Örebro trail
Starten av Bergslagsleden ultra. Jag är någonstans bakom Erik Anfält. Foto: Örebro trail

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Kommande mållopp:

Örebro backyard ultra 2016? Lurs backyard ultra 2016? Buff epic run skymarathon (Aigüstortes) 2016?

Anfälts tuffa resa mot rekordet – och Wiker hoppas på Finnkampen

Det var en lång lördag (gick upp 6.20 för att hinna till starten av Bergslagsleden ultra, där jag led illa på väg till en 14:e-plats vilket ni kommer kunna läsa mer om i en racerapport inom kort; därefter direkt till jobbet och arbete fram tills nu – och i morgon går reveljen 6.30 eftersom jag och fotograf-Veronika ska bevaka Ö till Ö på plats), så ni som vill läsa om cykel, orientering, mountainbikeorientering, rullskidor och annat smått och gott får ge er till tåls – det blir ett längre blogginlägg i morgon! Koncentrerar mig istället på dagens två stora löpbegivenheter: Trailfesten i Ånnaboda och Tjejmilen i Stockholm.

Erik Anfält, 39, och Filip Dahlgren, 27, var namnen för dagen i Ånnaboda. Anfält sprang Bergslagsleden ultra – 47,5 kilometer och runt 1 200 höjdmeter – medan Dahlgren gick loss på Kilsbergen trailrun – 14 kilometer och ett par hundra höjdmeter. Båda slog banrekord, och vann utklassningssegrar, trots tuffast tänkbara yttre förutsättningar med lera och spöregn. Ja, Anfält hade mer emot sig än elementen – han både sprang fel och slog sig halvt fördärvad, berättade han när Konditionsbloggen fick en pratstund.

– Jag är lite mörbultad, annars är det bra. Jag gjorde en rejäl vurpa på slutet, efter ungefär 35 kilometer. Var för offensiv på en stenhäll, och det totalsläppte, blev en riktig luftfärd. Jag är glad att det gick så bra som det gick, hade nog tur i oturen. Jag tappade luften rejält och hade väldigt ont i armen, men det klingade av hyfsat. Nu är det mest svullet, och jag tror bara det är en muskel som fått sig en smäll, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Hade du återhämtat dig bra efter Sälen fjällmaraton förra lördagen?
– Ja, benen var riktigt lätta och fina, men tyvärr sprang jag jättemycket fel. Jag tappade extremt mycket på ett ställe före Rusakulan, sprang rakt fram på en grusväg istället för att vika in på stigen. Jag hade en ledning på sju–åtta minuter där, och plötsligt var jag tvåa. Det var synd, det blir ju att man tappar geisten lite när man gett bort så mycket tid.
Ändå slog du banrekordet som traillandslagslöparen Daniel Nilsson satte i fjol …
– Jaså? Ja, men det här är en tid det finns jättemycket att hämta på.
Kommer du tillbaka och gör ett försök nästa år?
– Vi får se. Jag vann en startplats och det är ett trevligt arrangemang. Och nästa år kanske jag inte springer fel heller …
Vad händer nu, har du bestämt dig för om det blir Lidingöloppet eller inte?
– Jag är väldigt sugen, men vi får se. Jag har inte bestämt mig. Jag har en trampdyna som kanske vill vila. Men det var skönt att se att återhämtningen funkar så bra just nu, jag var lite osäker före start i dag men det var ingen fara.

Anfält vann på 3.46.26, 1.34 under det tidigare banrekordet (från premiärupplagan i fjol) och 11.25 före tvåan (då som nu IFK Noras Per Eklöf). Trefaldige olympiern Johan Röjler gick på hårt inledningsvis men föll tillbaka till en sjundeplats efter att ha blivit nedspurtad av Almbys Andreas Wahlstedt på upploppet.
Dahlgren tog hem Kilsbergen trailrun på 54.48, 1.40 under Anfälts banrekord från 2013 och 2.52 före tvåan Mattias Nätterlund, Örebro AIK (som dock tog hem backtävlingen uppför Storstenshöjden på 4.09, fem sekunder snabbare än Dahlgren).
Brudarna? Tja, de bästa länslöparna stod över, så orienteraren Linn Nilsson, från Karlstad, tog hem Kilsbergen trailrun (31 sekunder före KFUM Örebros Antje Torstensson tvåa) och förhandsfavoriten Maria Strömberg Bylund, Fagersta, följde upp segrarna i Ursvik ultra och Munkastigen trailrun med en ny viktoria i Bergslagsleden ultra (42 minuter [!] före Örebro AIK:s Petra Mangnäs). Jag sprang en bra bit tillsammans med Maria som berättade att hon tappade glädjen i löpningen när hon gick in i väggen på väg till andraplatsen i Jättelångt i våras, och att hon därefter inte hade gjort ett enda långpass men nu bestämt sig för att försöka hitta tillbaka till känslan, ta det lugnt och ha det roligt. Sedan skuttade hon iväg och distanserade mig med 13 minuter på sista 15 kilometerna …

Tjejmilen, då? Jo, Louise Wiker, 36, inte bara kom till start, utan tog en sjundeplats på 36.26. Konditionsbloggen ringde upp Hälleforslöparen och snackade lite om det – och om hur de sex dagarna sedan det mardrömslika maratonloppet i Peking.

– Trots att jag inte fick ut det jag hade i söndags kände jag att jag inte var helt återhämtad. Men jag gillar Tjejmilen, så jag och min tränare (Anders Szalkai) bestämde att jag skulle starta och se hur kroppen fungerade. Det var ändå sista chansen att få en finnkampsplats, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Du blev femte svenska och har inte gjort något 10 000-meterslopp på bana i år, är Finnkampen körd?
– Nja. Isabellah Andersson ska nog inte springa där, och jag och Frida (Lundén) hade ju samma tid, så egentligen var det bara Louise (Nilsson) och Anna (Rahm) framför. Vi får se hur de gör, men jag har hoppet kvar. Jag tycker att de ska ge mig chansen, skriv det!
Hur var loppet, då? Fungerade kroppen sex dagar efter VM-maran och efter tidsomställningen?
– I början gick det bra, men efter tre kilometer kände jag: ”Shit, det här blir en lång resa …” Vid fyra: ”Nu får jag nog gå en liten bit.” Men vid fem bestämde jag mig för att ta en kilometer i taget, och efter Rosendal, där det går uppför, återhämtade jag mig väldigt bra. På toppen av sista backen ar jag sju sekunder bakom Frida, men jag kom ikapp och var i mål på samma sekund. Så farten finns där. Jag känner att jag är väldigt genomtränad, och det var det jag tog fram i dag.
Hur har veckan efter VM varit?
– Jag var inte på mitt bästa humör på söndagen, och sedan ältade jag igenom det på måndagen. Sedan insåg jag: det här funkar inte. Allting jag gjort finns ändå kvar och det är bara att se framåt.  Någon sa: ”Du var lite väl negativ i media efteråt.” Men det är bara jag och min tränare som vet vad jag hade kunnat prestera på en bra dag, och jag hade en riktigt bra dag sett till benen. Men det var lite för mycket nerver.
Har du dragit några lärdomar?
– Det var grej efter grej som hände under loppet, problem med vätska och energi, och tankarna tog över. Ja, huvudet tog för stor plats, jag var inte lika stark mentalt som kroppen var. Men jag har ju inte så mycket erfarenhet, det var bara mitt fjärde maratonlopp och jag måste lära mig att det inte är en katastrof om något händer under ett maratonlopp. Det finns alltid chans att komma tillbaka.
– Men nu lät jag de här grejerna förstöra. Vid första vätskan var det så mycket is i vattenflaskan att jag knappt fick i mig något, tvingades skruva av korken och krångla och tappade klungan. Så då fick jag springa själv, och så fick jag håll eftersom jag inte kunde hålla mig lugn. Vid nästa vätska kände jag att magen inte fungerade. Och på andra halvan av loppet missade jag en gel vid 25, så mellan kilometer 15 och 30 fick jag ingen energi. Därför var jag tvungen att dricka så mycket cola som möjligt vid 30. Jag kände vid 28: ”Nu går jag på knäna”, men vid 33 kom jag igen. ”Aldrig i livet att jag bryter”.
Vad händer nu, om det inte blir Finnkampen?
– Vi får se. Vi ska sätta oss ned efter den här veckan och planera, jag och Szalkai. Vi får se om det blir någon snabb halvmara eller kanske ännu en mara i höst. Nästa år siktar jag på VM i halvmaraton i Cardiff, om Sverige skickar ett lag, och så förstås maratonlaget till friidrotts-EM.

Louise skriver också en del om VM-upplevelsen på sin blogg.
Finnkampslaget presenteras på måndag eftermiddag, 15.30, och skulle man gå strikt efter den svenska årsbästalistan skulle Josefin Gerdevåg ligga bra till för en plats om alltså Andersson och ytterligare någon löpare tackar nej.
Mikaela Kemppi (Örebrolöparen som liksom Wiker och Anfält representerat svenska landslaget i maraton i år) slutade också topp tio i Tjejmilen, nia på 37.01 bara 35 sekunder bakom Wiker. Starts Edita Martuceviciute tredje bästa länslöpare på 30:e plats med 39.49 (om man inte ärknar ex-karlskogingen Linda Take på 21:a plats med 39.11). Alla länsresultat finns publicerade i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Men mycket mer om lördagens konditionsbegivenheter i morgon alltså!