Dubbla SM-fyror, världens äldsta orienteringstävling, Sören på pallen i Berlin och en saknad resultatlista

Det var nära att historia skrevs i stafett-SM i orientering i dag. OK Tisaren har aldrig haft ett damlag på pallen (herrarna har varit där en gång), men Hallsbergs- och Kumlaklubben fick till slut nöja sig med en fjärdeplats, efter att Josefin Tjernlund tvingats släppa förbi sig två lag de sista kilometerna. Ja, sista laget, Järla med Karolin Ohlsson, stämplade bakom vid näst sista kontrollen, två minuter före mål. Men Ohlsson är ju omvittnat löp- och spurtstark, och knep medaljen. Ändå riktigt starkt av Josefin, Lilian Forsgren och framför allt Ellinor Tjernlund (som förde upp laget i ledning efter två sträckor) att greja en fjärdeplats. Läs mer om den, och om Hagabys mer väntade fjärdeplats på herrsidan med Viktor Larsson, Martin Regborn och Filip Dahlgren i laget, i min text (och intervju med Josefin) här.
Tisaren var best of the rest också, klubbens herrlag slutade på 18:e plats medan andralaget på damsidan blev 23:a (sex minuter före 26:e-placerade OK Milan). KFUM Örebro var enda länslag som fick ett juniorlag, som 20:e i H20.

Wiggle-High5:s taktik att satsa på Kirsten Wild i Madrid challenge verkar inte ha gjort succé. Stallet, bland andra Emilia Fahlin, fick ta ett tungt ansvar i att jaga in en sen utbrytning, och när det sedan skulle spurtas om det gick det inte enligt plan. Wild blev bara 29:a, bäst av Wiggles cyklister blev istället Audre Cordon-Ragot, som slutade femma. Fahlins tidigare lagkompis Giorgia Bronzini vann i sin allra sista start som cyklist. Italienskan går nu i pension, 35 år gammal. Fahlin? Hon rullade i mål som 36:a efter väl utfört värv (bland annat vann hon ett spurtpris och var tvåa i ett annat), och blev tack vare lördagens lagtempo och sju bonussekunder i spurtprisen sexa i en något märklig, sammanlagd tävling som Ellen van Dijk vann 29 sekunder före Fahlin.

Mountainbikeendurotävlingen i Gesunda i dag var inte bara final i cupen Enduro Sweden series, utan därtill SM. Matthias Wengelin, som ska köra några tävlingar i världsserien i höst, blev åtta, slagen med 1.14 av segraren, och därmed svenska mästaren Zakarias Johansen, Cube Action Team, över sex specialsträckor. Wengelin har bara kört två av sex tävlingar i cupen, och slutade därför först på 22:a plats (han har varit sjua och åtta i de två tävlingarna). Simon Carlsson, Trosabygdens OK, som var tre sekunder snabbare än Wengelin i dag tog hem totalen.

Mer cykel: I går slutade Axel Lindh nia i sista deltävlingen i norska mountainbikecupen, medan Almbylaget med Linnea Angerman, Linda Meijer, Louise Ehrlin och Jenny Enroth vann Vättern Bike Games åttatimmarslagtävling (cykla så många varv på en crosscountrybana som möjligt på åtta timmar, byt som ni vill) med 32 varv, tre före tvåan (bara 14 av 35 herrlag kom längre), och i dag vann Thomas Jenkins (1.44), Grangärde, och Sandra Nyman 2.09), Kopparberg, Koppartrampen över 60 kilometer (Vasaloppstrippelns totalsegrare Johan Eriksson blev sjua på 1.50).

Hälleforsfostrade VM-löparen Louise Wiker slutade på fjärde plats i Stockholm halvmarathon i går. 1.19.01 är grymt bra efter vinterns fotoperation. Nästa år lär hon vara tillbaka ännu mycket starkare. Hanna Lindholm vann på 1.15.43. Inga herrlöpare från länet (som jag lyckat hitta i listan) tog sig under 1.30.

View this post on Instagram

Äntligen!! Valde en annan taktik idag. Planen var att gå ut i en fart som skulle kännas "för bra" fram till 15-16km. Vid 5.5km kände jag, oj, det kanske har gått för fort. Men vid Kungsholms strand var det medvind och då kändes det lätt igen och så hade jag grymt sällskap i @claesw. Vi hjälptes åt och försökte ta hjälp av olika klungor för att slippa göra för mycket jobb i vinden. Jag var aningen starkare på slutet men han hängde i och klarade sitt mål att gå under 1.20. Själv spurtade jag som en galning för att komma under 1.19, lyckades inte, utan det blev retliga 1.19.01 och en 4:e plats. Det gör inget för jag är så glad för att kroppen kändes så bra och att jsg är tillbaka och kan springa 21km på asfalt! Tack @claesw för ett grymt teamwork💪. Dagens tävlingssko; #napali från #hokaoneone, lätt men med extra mycket dämpning för att skona kroppen lite. 2018 års upplaga av @stockholmhalvmarathon hade den i särklass bästa publiken och speakers, vilken energi det gav att höra sitt namn så många gånger, tack!! 📸 coach @szacke42195

A post shared by Louise Wiker (@lwiker) on

I skuggan av Eliud Kipchoges magiska världsrekord (2.01.39) sprang fyra örebroare Berlin marathon i dag. Sören Forsberg blev trea i H55-klassen på 2.46.02, Jakob Nilsson var snabbast av länslöparna på 2.43.56 men Anders Larsson svarade för den häftigaste prestationen med 3.04.02 (läs mer om varför i Henrik Brändhs och Robban Anderssons reportage om honom här). Fjärde örebroare på plats var Erik Högkvist som verkar ha fått ordentliga problem efter 30 kilometer, passerade där på 2.20, men behövde nästan två timmar för att fullfölja sista tolv kilometerna och korsa mållinjen på 4.19.36.

Ove Johansson tog länets fjärde och sista medalj när veteran-SM i orientering avslutades med långdistans. OK Järnbärarna-löparen tog brons i H80, distanserad med sju minuter av Västerås Kuno Österlund.
Men faktum är att Kuno inte ens var född när den första upplagan av världens äldsta ännu pågående och årligen återkommande orienteringstävling, Korpen, avgjordes för första gången (det var 1935, Kuno föddes tre år senare), och i dag var det dags för den 84:e upplagan. Tävling flyttar runt i länet och avgjordes i år vid Kvinnerstaskolan. 94 löpare kom till start, och Marcus Halvarsson var snabbast runt den längsta banan.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon resultatlista varken från Tarstaborgsrundan eller Askermountain mudrace, så jag får helt enkelt återkomma till de tävlingarna i morgon. Däremot såg jag att Kajsa Rosdal vann 13-kilometersklassen i Lasse-Maja-loppet i Arboga (huvudklassen är 23 kilometer) med över 7,5 minuters marginal. Hennes bror Linus, som även varit snabbaste svensk i Lidingöloppet och tvåa i Ultravasan 45, har vunnit den långa klassen där flera gånger, men kom inte till start i år.

Fahlin tvåa – sekunder från karriärens andra världstourseger

Det verkar inte gå att släppa ut Emilia Fahlin på en cykeltävling just nu utan att hon ska återvända med en pallplats. Sex senaste linjeetapperna hon kört har hon slutat på pallen – och i dag var hon med och fixade en andraplats åt Wiggle-High5 i världstourtävlingen Madrid challenges lagtempo över 12,6 kilometer. Hade det blivit en seger hade det varit Fahlins andra seger på världstouren i karriären, efter den individuella i Vårgårda GP 2016 (som är Sveriges hittills enda). Nu saknades det dock 18 sekunder: Team Sunweb, med cyklister som Ellen van Dijk och Coryn Rivera, brände av den platta men lite knixiga banan i den spanska huvudstadens västra förorter på 17.40 (42,8 kilometer i timmen i snitt), medan Fahlin och lagkompisarna Elisa Longo Borghini, Kirsten Wild, Nettie Edmondson, Audrey Cordon-Ragot och Lisa Brennauer behövde 17.58 på sig. Tredjeplacerade Mitchelton-Scott var dock distanserade med hela 46 sekunder av Sunweb. När jag pratade med henne i början av veckan (för den här artikeln) hade Fahlin inte några stora förhoppningar inför lagtempot på VM nästa söndag, men den här andraplatsen måste ju om inte annat ge lite självförtroende. Wiggle kommer, om inget oförutsett inträffar, att ställa upp med samma lag i Innsbruck förutom att Longo Borghini kommer att bytas mot Katie Archibald.
Sista tävlingen före VM körs i morgon, linjeloppet i Madrid challenge över 17 knappt sex kilometer långa varv på en fram- och tillbakabana mellan två hårnlåskurvor. Där kör Wiggle med förhoppningen att Wild ska ta hem en väntad klungspurt.

I medeldistans-SM blev det inga riktigt framskjutna placeringar för länslöparna, trots stora förhoppningar. Martin Regborn tog bästa placeringen med en åttondeplats (om man inte räknar Örebrofostrade ex-landslagslöparen Maria Magnusson som blev sexa), 3.12 bakom Gustav Bergman, OK Ravinen, som följde upp sitt överlägsna långdistansguld förra helgen med en om möjligt ännu mer dominant insats nu. Över knappt sex kilometer (fågelvägen) med en löptid på lite över 32 minuter var Bergman nästan 1,5 minuter före tvåan, Södertälje-Nykvarns Jonas Leandersson, vilket motsvarar 4,4 procent. Fram till medalj (Johan Högstrand, IFK Göteborg, tog bronset) hade Regborn 1.25, och bak till klubbkompisarna Filip Dahlgren och Viktor Larsson på elfte- och 15:e-platserna 25 respektive 63 sekunder. Precis som på långdistans-SM förra helgen fanns ingen annan klubb som hade tre löpare så högt i listan, vilket borgar för framgångar i morgondagens SM-stafett. Larsson kommer att gå ut först där, medan Regborn springer andrasträckan och Dahlgren avslutar.
På damsidan tog Lina Strand, Göteborg-Majorna, SM-guldet sju sekunder före Karolin Ohlsson, Järla, när Tove Alexandersson var upptagen med att vinna VM-guld i skyrunning i Skottland. Tisarens Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund slutade på elfte, 27:e och 35:e plats, Forsgren var 4.40 från guldet och 2.26 från bronset (som Elin Månsson, IFK Göteborg, tog). Forsgren springer förstasträckan för Tisaren i stafett-SM i morgon, Ellinor löper andrasträckan och Josefin tredje (i B-laget tar Lovisa Persson och Rebecka Nylin hand om de två första sträckorna, med Josefin Aronsson som ankare).
I juniorklasserna tog Valter Pettersson, Tisaren, länets enda topp tio-placering i medeldistans-SM med en åttondeplats i H18, 1.45 bakom segrande Viktor Svensk, Stora Tuna.

Mer orientering? Jo, det pågår ett veteran-SM också, där Ove Johansson, OK Järnbärarna, på fredagen tog SM-silver i sprint i H80-klassen, och där Martin Fagerlund, KFUM Örebro, och Stig Israelsson, OK Tylöskog, på lördagen följde upp med silver i H35 respektive brons i H75 över medeldistans. I morgon avslutar veteranerna sitt mästerskap med långdistans.
Uppe i Ånnaboda avgjordes under lördagen också patrulltävlingen Dubbelfajten, där största utropstecknet väl var att en viss Per Sjögren var med och sprang en öppen klass.

Hinderbanespecialisten Cimmie Wignell, som löpte så bra i Oslo för två veckor sedan, tog en ny pallplats i Toughest Göteborg. Han blev trea, bara 45 sekunder bakom segrande Ludvig Werkmäster. Jonathan Kandelin blev 16:e, knappt fyra minuter bakom Wignell, och Martin Bäckström 21:a.

Liduina van Sitteren sparade inte märkbart på benen inför Tarstaborgsrundan i morgon, utan sprang hem den 71:a upplagan av Örebro parkrun – där hennes klubb Örebro AIK var medarrangör – på 18.42 (det är det snabbaste hon gjort på den banan, och bara Karin Forsberg har sprungit snabbare). Thoren Track and fields 16-åring Noha Olsson var snabbast av alla med 17.28 (pers på banan av honom också), trots att löpare som Per Arvidsson, Mattias Netterlund och Johan Ingjald fanns med (alla gick nog inte för fullt, men ändå!).

I morgon är det dags för Berlin marathon med ett helt gäng örebroare på plats (bland annat Sören Forsberg som, som vanligt, lär gå bra i sin veteranklass, och Jakob Nilsson), och redan vid sjutiden kommer ni kunna läsa ett stort reportage om Anders Larsson (signerat Henrik Brändh och Robban Andersson) på na.se. Missa inte det!

Örebroaren en sekund från sub-2.40 i Berlin – och Jacobsson fick avsluta juniortiden med SM-silver

Eliud Kipchoge, den regerande olympiske mästaren som gjort 2.00.25 på maran i Nikes galna sub 2-försök (ej giltigt som världsrekord, förstås) vann trekejsarslaget i Berlin marathon på 2.03.32 (Gladys Cherono vann den inte riktigt lika upphaussade damklassen på 2.20.23), men där bakom fanns också en hel del fina prestationer av länslöpare. Allra snabbast var Morgan Pätsi, den tidigare VM-triathleten som i år riktat in sig helt på löpning. Hans mål var sub-2.40 (alltså att gå under 2.40) på nettotiden (tid från startlinje till mållinje, den officiella tiden, bruttotiden, tas från startskott till mållinje och är därmed oftast några sekunder upp till minuten längre i de stora marorna med mycket folk som trängs bakom startlinjen). Facit? 2.40.00. Alltså en sekund ifrån målet. Men 2.40.17, som den officiella tiden blev, är förstås ändå sjukt bra, och nästan tre minuter under Pätsis pers (från den enda fristående mara han sprungit sedan han blev elitmotionär, Frankfurt i fjol). Genom alla tider är det bara 50 länslöpare som gjort under 2.40, och under 2000-talet bara sex. Därtill sprang Pätsi maran med positiv splitt, alltså snabbare andra halva än första: 1.20.36 på första, 1.19.24 på andra halvmaran (där de 17 förlorade sekunder i starten dessutom ska läggas på första halvan). ”Missade målet lite men ett nytt fint PB 2.40.00!! Jag är jäkla nöjd i alla fall!”, jublar Pätsi på sitt instagramkonto.
Andreas Ingberg var bara 23 sekunder bakom Örebro AIK-klubbkompisen i mål, och landade på officiella tiden 2.40.40 – ett pers med över sju minuter i Ingbergs åttonde mara. En grymt imponerande utveckling med tanke på att förra personbästat sattes just i Berlin för ett år sedan. ”Kaboom! Sååå jäkla nöjd!”, skriver Ingberg på sin instagram.
Gustav Grek persade med nästan lika mycket, landade på 2.49.00, medan Sören Forsberg förvisso var nästan fem minuter över sitt pers och tre minuter från tiden i Stockholm i somras (som gör honom till tvåa i svenska H50-statistiken i år) men ändå gick under 2.50 (2.49.07), Anders Larsson sprang på 2.51.38, Jesper Damström på 2.56.07 och Jonas Karlsson på 2.56.44.

Uppe i Ånnaboda slog Filip Jacobsson till i sin allra sista SM-tävling som junior (springer man allt hinner man med 28 SM-tävlingar under sina fyra juniorår i orientering) när SM-året i Örebro län avslutades med stafett-SM på söndagen. efter förstasträckor av Olle Josarp (tolva, 1.26 från täten) och Valter Pettersson (sprang upp laget till femte plats) avslutade juniorlandslagsmannen Jacobsson med att plocka OK Orion, Jönköpings OK och OK Kolmården och föra Tisarens H20-lag i mål som silvermedaljörer, 3.17 bakom segrarna från Stora Tuna (Jacobsson sprang sin sträcka 1.58 snabbare än Borlängeklubbens ankare Jesper Svensk, men startade över fem minuter bakom).
Tisaren tillhörde ju annars förhandsfavoriterna främst på damsidan, men ett rejält bortfall på grund av sjukdommar gjorde att klubben, som haft fem damer på landslagsuppdrag i år, inte fick med ens tre av dem till start. I stället gick förstasträckan till Lovisa Persson, som tappade nästan sex minuter på täten där, och för Ellinor Tjernlund på andrasträckan försvann ytterligare över elva, så när formstarka Josefin Tjernlund gav sig ut på sistasträckan var loppet redan kört. Hon förde ändå upp fjolårets SM-fyra från 21:a plats vid växlingen till tolfte i mål.
Betydligt roligare då på herrsidan, där Erik Lindgren bet sig fast i tätgruppen på första varvet, där Oskar Andrén växlade som sexa efter andra, och där Daniel Attås långt in på sista sträckan fajtades om en pallplats i konkurrens med idel landslagslöpare som Stora Tunas Emil Svensk, Malungs William Lind, IFK Göteborgs Fredrik Bakkman, Södertälje-Nykvarns Jonas Leandersson, OK Ravinens Gustav Bergman, OK Vivills Johan Runesson och Rehns Jerker Lysell. Till slut fick Attås ge sig, och som femma i mål var Tisaren 5,5 minuter från guld (som Stora Tuna tog) och fyra minuter från medalj (IFK Göteborg). Det är Tisarens bästa resultat på herrsidan sedan fjärdeplatsen 2012 (även då med Attås i laget).

I Rosa bandet-loppet, tiokilometersloppet som tidigare hette Lidingö tjejlopp men som nu är öppet även för herrar, blev Maria Gräfnings, som på skidor tävlar för Karlslund, sjua på 38.01 (tre av svenskarna) och Maria Eriksson 28:a på 45.48. Danska Sylvia Mmboga Medugu vann på 33.54, Madeleine Larsson var bästa svenska på femte plats med 37.57.

I veteran-SM i orientering, som avgjordes i Motala i helgen, blev det fyra medaljer till länet varav två guld: Järnbärarnas Maud Mossberg vann sprinten i D70-klassen, Lindesbygdens Anna-Maria Backryd vann långdistansen i D50-klassen, och Lindebygdens Annika Brodin och Hagabys Olof Olofsson tog varsina brons i medeldistansen i D55- respektive H60-klasserna.

Helgens höjdare

1. Cykel-VM
Emilia Fahlin avslutar säsongen (även om hon, när jag pratade med henne inför VM-starten, flaggade för att det möjligen kunde bli ett litet endagarslopp som avslutning i början av oktober eller så) med landsvägsloppet vid cykel-VM i Bergen på lördagen. Banan består av åtta tuffa varv på en rätt centralt belägen 19,1-kilometersslinga, där det enligt Fahlin inte finns något utrymme någonstans för att vila. Årets VM är Örebrocyklistens tionde, men det första där hon inte är hjälpryttare åt Emma Johansson. Det kommer förstås bli spännande att se var det tar vägen, och vad benen räcker till. Ett längre, pluslåst förhandssnack med Fahlin kommer på na.se inom kort!

2. Orienterings-SM
Det mäktiga SM-året i Örebro län avslutas med medeldistans-SM i Åsbro på fredag (kval) och lördag (final) och stafett-SM i Ånnaboda på söndag. Bortsett Fredrik Bakkman är hela den svenska delen av världseliten på plats, och det ska bli spännande att äntligen få se Martin Regborn tävla (han har ju, av olika anledningar, missat de fem första SM-tävlingarna som avgjorts i länet), och därtill om Josefin Tjernlund kan förvalta höstens superform. Jag skrev ju lite inför tävlingarna redan i onsdagens blogginlägg.

3. Lidingöloppet och Berlin marathon
När Erik Anfält postade sitt senaste instagraminlägg var han fortfarande i valet och kvalet om han skulle dyka upp och kuta Lidingöloppet i morgon, och även Linus Rosdal (de två har ju haft några bataljer tidigare) saknas alltjämt i startlistan. Så vi får väl se, tills vidare är Fellingsbrolöparen Lisa Bergdahl det mest intressanta länsnamnet som garanterat startar i 30-kilometerstävlingen (jag har ju skrivit om det tidigare). Dagen därpå är det dags för Berlin marathon, som inte bara kommer innehålla ett världsrekordförsök utan dessutom ett gäng starka Örebro AIK-löpare med Morgan Pätsi, Sören Forsberg, Anders Larsson och Andreas Ingberg (om hans högervad håller).

Kemppi missade rekord (efter magras och vadkramp): ”Min första riktiga motgång”

Mikaela Kemppi, 43, ville ju verkligen slå det där distriktsrekordet när Berlin marathon avgjordes i dag. Därför hade hon väldigt svårt att glädja sig åt att hon slutade på 14:e plats i världens kanske mest prestigefyllda maraton med tiden 2.44.46, tog en andraplats i åldersgruppen D40, slog personligt rekord med 71 sekunder och slog sig in på tredje plats på den svenska årsbästalistan. I varje fall när jag pratade med henne några timmar efter målgången under Brandenburger Tor (dessutom avslöjade hon att ”misslyckandet”, hur hon nu kan kalla en sådan grym tid för det, kan ha räddat hennes maratonkarriär).

– Jag har aldrig varit med om något liknande. Nu efter målgång … Alltså, jag brukar stanna ett par minuter och pusta och sedan är jag okej. Brukar känna: ”Snyt dig och skärp dig”, åt de som ligger och vrider sig. Men nu förstår jag vad det handlar om. Jag var helt tom på energi när jag kom i mål och kunde varken få i mig mat eller vatten på grund av magen, säger Kemppi till Konditionsbloggen.
Vad var det som hände?
– Jag sprang så himla bra till 25 (1.36.06, på väg mot en sluttid runt 2.42), men sedan fick jag först magknip. Sedan magras. Ja, jag var till och med tvungen att stanna och gå på toa. Då tänkte jag: Nu är det kört. Men sedan: ”Skärp dig, ut och spring!” Efter toastoppet gick jag nog på lite för hårt, blev stressad över tiden jag förlorat. För sedan slog krampen till i vaden. Sista sju kilometerna fick jag sänka farten och vinkla foten på olika sätt för att kunna fortsätta.
Ändå personligt rekord med över en minut, det måste du vara nöjd med?
– Nja, just nu kan jag ändå inte riktigt glädja mig. Jag gick för distriktsrekordet (det missades med 66 sekunder) och jag vet ju att man inte får hur många chanser som helst i livet när man är frisk och kry, är i form och har bra väder på en snabb bana. Samtidigt är det här den första motgången jag haft, jag kan säkert lära mig jättemycket och kommer nog känna mig mer nöjd om några dagar. Jag är nöjd med att jag verkligen vågade pressa mig, att jag gav allt jag hade. Hade jag gått i mål och varit skitfräsch hade jag nog varit missnöjd för att jag inte tog ut mig.
Har du någon analys av vad som gick fel, gjorde du något annorlunda mot vad du brukar?
– Nej, jag gjorde exakt som jag alltid gjort. Och jag har aldrig någonsin haft magproblem, under något lopp någon gång. Jag spände bågen i dag, och kroppen kanske sa ifrån. Men det kändes absolut inte värre än de andra marorna jag sprungit. Jag sprang helt enligt planen och var säker på att det skulle gå vägen efter 25 kilometer. Där fick jag mig en liten näsbränna. Ska jag tänka positivt får jag ändå ta med mig att jag tömde ut allt jag hade i dag, trots att det gick emot.
Vad händer nu?
– Jag är mest orolig för vaden. Energin kommer tillbaka när man kan få i sig något, jag känner redan att jag börjar bli hungrig, men jag hoppas att jag inte skadade något när jag fortsatte springa på vaden. Jag måste lyssna på den och ta det lugnt. Men visst blir det fler lopp i höst. Men jag vet inte vad nästa stora grej blir. En av killarna från Örebro sa efteråt: ”Nu planerar vi nästa mara!” Men jag: ”Jag har aldrig varit så osugen i hela mitt liv.” På något sätt känner jag att jag kanske hade varit klar med maran om det gått vägen och blivit riktigt bra i dag. Då kanske jag hade kunnat nöja mig och sedan bara springa på skoj och njuta. Men nu måste jag nog ge det åtminstone ett försök till på en riktigt snabb, internationell bana. Jag tänker inte låta det här bli min sista maraupplevelse, jag vill avsluta på ett bättre sätt.

Fem herrlöpare från Örebro tog sig under tre timmar i Berlin. Ludvig Börjesson var snabbast med 2.42.57 och 52-årige Sören Forsberg sprang på 2.47.16. Även Andreas Ingberg (pers med exakt sex minuter när han sprang in på 2.47.56), Gustav Grek och Anders Larsson tog sig under drömgränsen. Jonas Rosengren bröt efter 30 kilometer på 1.57.40 med beräknad måltid på drygt 2.45.

Emilia Fahlin svarade för ännu ett otroligt bra lopp (hon är ju i sitt livs form just nu) i sitt VM-genrep, Gran Premio Bruno Beghelli. 50-talet cyklister var samlade inför spurten i Monteveglio, och Fahlin testade att gå för det och blev femma bakom åkare som Chloe Hosking (en australisk stjärncyklist som nu tog sin tredje seger för året) och Marianne Vos (holländskan med tolv VM- och två OS-guld). Tävlingen var Fahlins sista för Alé-Cipollini-stallet, nu återstår bara VM (tempoloppet körs den 11 oktober, linjeloppet den 15 oktober) innan säsongen är över.

I stafett-SM i orientering svarade Hagabys Viktor Larsson och KFUM Örebros Ellinor Eriksson, som båda kutat ruggigt bra i helgen, för de mäktigaste prestationerna av länslöpare. Larsson växlade över till VM-sjuan Martin Regborn som trea, bara sex sekunder från ledning, före löpare som Øystein Kvaal Østerbø (två VM-medaljer i fjol). Regborn tappade en dryg minut på Ruslan Glebov på andrasträckan, men behöll kontakten med andraplatsen när han växlade som trea till Jakob Wallenhammar på sistasträckan, som tappade 18 minuter och 15 placeringar och korsade mållinjen på 18:e plats, en minut och en placering bakom Tisarens andralag med Jonas Merz, Oskar Andrén och Johan Aronsson (Tisarens förstalag blev 37:a sedan Gustav Hindér växlat som 60:e av 75 startande lag efter en tung förstasträcka där han tappade nästan 17 minuter på Larsson och de andra i täten, vilket Daniel Attås och Filip Jacobsson inte kunde rädda).
Eriksson, då? Tja, hon var tvåa, bara fyra sekunder från att vinna förstasträckan, och hade landslagslöpare som Tisarens Lilian Forsgren och exilörebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) bakom sig. Anette Carlsson och Elsa Ekelin höll sedan undan till en tolfetplats i mål för KFUM, urstarkt och till exempel två placeringar före Tove Alexanderssons Stora Tuna. Bästa placeringen i stafett-SM tog föga förvånande ändå Tisaren, som blev fyra, 24 sekunder från medalj och bara 70 från guld (det tog Göteborg-Majorna). Forsgren växlade som trea, tre sekunder bakom Eriksson, och och Ellinor Tjernlund tappade bara en placering på andrasträckan innan hon växlade till EM-meriterade tvillingsystern Josefin Tjernlund som sprang om Järlas båda lag som båda var före men tappade Göteborg-Majorna och Kåre och därmed blev fyra även i mål. Tisarens andralag med Lovisa Persson, Rebecka Nylin och Andreas Svensson slutade på 16:e plats, och blev därmed tredje bästa andralag.
Anton Hallor sprang Skräddartorpsträffen i Fagersta istället, och blev fyra i herrklassen.
I veteran-SM avslutade Asta Sjöberg, Lindebygdens meste medaljör, med ett brons på långdistans.

Och så har OS-satsande skridskoåkarna David Andersson (som var med i OS i Sotji och tävlar för Örebroklubben SK Winner) och Adam Axelsson (som kommer från Kumla och också kör för Winner) äntligen dragit igång säsongen. I en träningstävling i nederländska Leeuwarden körde David 500 meter på 37,45 och Adam på 37,91, och en knapp timme senare följde de upp med 1.13,03 respektive 1.14,33 på 1 000 meter. Ungefär en sekund över pers på båda distanserna för Adam, lite mer för David.
– En riktigt bra start på säsongen med två bra lopp. 37,91 är en bra tid för mig så här tidigt på säsongen, 1.14,30 är liknande vad jag gjorde som snabbast förra året och nu är det bara september och säsongen har knappt börjat. Jag är riktigt nöjd med båda loppen, men det finns saker man kan förbättra, jag gjorde några småmissar. Så jag ser verkligen fram  emot säsongen. Nu är det bara fyra dagar kvar på lägret här i Leeuwarden och det är hårdkörning som står på programmet för att ladda upp inför en månad i Inzell i oktober, säger Axelsson till Konditionsbloggen.

Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren efter fjärdeplatsen i SM-stafetten.  Foto: Torbjörn Andrén
Ellinor Tjernlund, Josefin Tjernlund och Lilian Forsgren efter fjärdeplatsen i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén

Tack alla för pepp och gratulationer till mitt nya rätt fina pers! Lovar att jag ska njuta av det om en stund men just nu är jag bara så sliten, trött, låg och har ont i en vad. Jag sprang jättebra och helt enligt plan till 25k sen magont, magras, toastopp. Aldrig hänt mig förut… Vilken chock! 😱 Så rackarns slitigt från 30k och in. Kramp och ont i vaden också. Efteråt har jag mått så dåligt som aldrig förr 😂😅😱… Varit på toa 10 ggr, låg på energi och vätska och kunde knappt ta mig hem till hotellet. Cykeltaxi till tunnelbanan var ett måste… Vaden gör ont och jag kan knappt gå… Även om det känns jobbigt så är jag samtidigt nöjd och stolt att jag krigade hela vägen in i mål. Jag spände bågen och vågade satsa. Det hade lika gärna kunnat hålla hela vägen 👊💥 Jag har aldrig fattat eller haft respekt för hur det är att må dåligt och ha ont efter ett lopp men nu vet jag. 🙏Fy tusan! 😱😡😁😅 Nu ligger jag i sängen och kvider 😂😂😂 Kram på er och tack för pepp och fina ord ❤️. Som ni förstår är det blandade känslor och jag gläds inte fullt ut av perset. Än. Det kommer… när jag fått smälta detta en stund och fått i mig lite vätska och energi! Ge mig ett par timmar till så är jag på G igen 😂😅👊💥. Det värsta är att jag inte kan släppa maran på detta sätt. Det kräver mer värdighet, eufori och stolthet. Klart jag gör om det. Någon gång. Men just nu orkar jag inte tänka på det… #hatkärlektillmaran #berlinmarathon2016 #nyttPB #mycketvillhamer

A photo posted by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

A photo posted by larra69 (@larra69) on

Helgens höjdare: ”Skönt att få ett par tävlingar”

1) Lidingöloppet och Berlin marathon
Jag är ju svag för löpning, som ni alla vet, och i helgen smäller det två gånger om. Först ska Linus Rosdal, Mattias Nätterlund och de andra (ex-hälleforsaren Haben Kidane gör ju till exempel en väldigt intressant start i P19-klassen; i fjol var han tvåa i P17 och i år har han ju radat upp personliga rekord hela sommaren) ut i Lidingöloppet, och på söndag är det dags för Berlin marathon med Mikaela Kemppi och Sören Forsberg, bland många andra.

2) Orienterings-SM, medeldistans och stafett
SM-säsong i orientering avslutas med medeldistans i morgon, lördag , och på söndag är det dags för stafett. Alla tunga namn från länet är på plats med ett undantag: Filip Dahlgren som ju tvingats lägga ned säsongen efter alla skadebekymmer. Men faktum är att dagens medeldistanskval innebar att ett par tunga namn föll bort. Hallsbergslöparen Daniel Attås, som vid den här tiden förra året sprang så bra att han fick göra landslagsdebut lite senare under hösten, bommade A-final med över två minuters marginal (efter att ha lagt bort över tre minuter till andra kontrollen, visar sträcktiderna; undantaget den bommen hade han varit fyra i kvalheatet, nu i stället 14:e), och både Lovisa Persson och Ellinor Tjernlund får nöja sig med B-final medan Rebecka Nylin får springa C-final (förra helgen var alla tre i A-final i långdistans). Några glada överraskningar, då? Jo, KFUM Örebros Ellinor Eriksson fortsätter att visa god form och tog sig till A-final liksom Hagabys doldis Viktor Larsson, 27. Och länets fem mästerskapslöpare 2016 – Martin Regborn, Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund, Filip Jacobsson (H20) och Andrea Svensson (D20) – tog sig alla till A-final med bred marginal (Regborn var inte bara snabbast i sitt heat utan snabbast av alla i hela kvaltävlingen; även Jacobsson vann sitt kvalheat). Milans Josefin Erlandsson (D20) och Saga Sander (D18), exil-örebroaren Maria Magnusson (damer) och KFUM Örebros Jonatan Gustafsson (H18) är också vidare till A-final i morgon.
Dessutom avgörs veteran-SM med sprint i dag, medeldistans i morgon och långdistans på söndag. Det är inte mer än en dryg handfull lokala löpare på plats nere i Blekinge, men det blev ändå två medaljer redan på fredagen: Lindebygdens Asta Sjöberg (hur många SM-medaljer har hon tagit genom åren?!) tog silver i D75 och Hagabys Arne Yngström tog brons i H80.

3) Giro dell’Emilia och GP Bruno Beghelli
Emilia Fahlin genrepar inför cykel-VM (i dag kom beskedet att hon får köra både tempo- och linjelopp även där) och gör allra sista tävlingshelgen för det italienska Alé-Cipollini-stallet som hon representerat i år.
– Båda tävlingarna är nya för mig. Giro dell’Emilia ser ut som en tävling som skulle ha passat mig perfekt om det inte hade varit avslutning uppför, och GP Bruno Beghelli är en helt ny tävling för damerna, så där vet jag inte vad som väntar. Men det är skönt att få ett par tävlingar till så det inte blir så lång väntan på VM, sa Fahlin till Konditionsbloggen tidigare under veckan.
Fahlin kör med Marta Bastianelli, Martina Alzini, Ane Santesteban, Anna Trevisi och Malgorzata Jasinska på lördagen, medan  Beatrice Rossato ersätter Alzini på söndagen.
– Det är en viktig möjlighet för alla tjejer att avsluta 2016 på bästa möjliga sätt. Vi är i slutet av en säsong som varit full av entusiasm och kommer ta oss an de här två race med självförtroende, bestämdhet och med stora ambitioner, säger sportdirektören Fortunato Lacquaniti i ett pressmeddelande.

Bubblare: På lördag avgörs dessutom årets roligaste etapp i rullskidstouren Moto eagle tour. Vi snackar ”Kilsbergen skyrace”. En individuell prolog bestående av tre varv uppför Sanatoriebacken i Garphyttan följs av en jaktstart på sträckan Lannafors–Ånnaboda. Mjölksyrefest utlovas! Dessutom avslutas den svenska långloppscupen i mountainbike med 78 kilometer långa Västgötaloppet i Ulricehamn. Örebros VM-femma Matthias Wengelin ligger femma inför avslutningen, och har viss chans på titeln och 15 000 kronor i prispengar (tvåan får nöja sig med 8 000 spänn). Men i sådana fall måste Almbycyklisten ta in 29 poäng på Michael Olsson, Serneke Allebike. Men i sådana fall måste Wengelin vinna tävlingen samtidigt som Olsson inte blir tvåa. Grythyttans Fredrik Berg ligger fyra, men har stor chans på tredjeplatsen och 6 000 kronor om han kör bra.

Kemppi stöttas av Gerdevåg inför rekordförsöket i Berlin: ”Ringde och sa: ‘Du får gärna ta rekordet – ett tag …'”

På söndag avgörs Berlin marathon, och ett helt gäng länslöpare är anmälda (jag får det till 13 stycken när jag söker igenom startlistan), och mest notabelt är förstås Mikaela Kemppi (även om här finns namn som en formtoppad Ludvig Börjesson och Sveriges snabbaste 50-plussare de senaste åren i Sören Forsberg, som aldrig verkar bli för gammal för att sätta personliga rekord). Jag ringde upp Kemppi för att höra om hur hårt hon kommer spänna bågen, och det rådde ingen tvekan om att hon har distriktsrekordet (Josefin Gerdevågs 2.43.40 från Frankfurt i fjol) i tankarna, men samtalet kom också att handla en hel del om hur just Kemppi och Gerdevåg (som är gravid, ska bli mamma för andra gången i november, och följer söndagens tävling från datorn hemma i Örebro) pressat varandra de senaste åren (läs mer om det i torsdagens pappers-NA).

– ”Jossan” ringde faktiskt i går och sa: ”Du får gärna ta rekordet en stund, men bara så du vet: Jag kommer snart ta tillbaka det”. Vi försöker alltid peppa och inspirera varandra. När det väl är tävling är det givetvis stenhård kamp, men däremellan är det ju så himla mycket träning som ska göras, och då behöver man de här inspirationskällorna och fina tävlingsmänniskorna som lyckönskar i medgång och stöttar i motgång. Och har man bra löpare omkring sig blir man alltid bättre själv. Man tänjer på gränserna, späker sig och utvecklas. ”Jossan” är en av mina största inspirationskällor. Hon kan driva mig till vansinne när vi möter varandra, men jag vet att hon lyfter mig. Jag har gjort mina bästa lopp när vi tävlat mot varandra, och jag hade aldrig sprungit så bra utan henne, säger Kemppi till Konditionsbloggen.
Ja, du kommer gå för det där distriktsrekordet?
– Det är tanken. Jag har vetat att det inte varit teoretiskt möjligt för mig att prestera bättre på maran om jag inte satsar på att bli snabbare på milen och halvmaran, så det har varit mitt fokusområde det här året, och jag har höjt mig där och varit i lite bättre form än tidigare år. Så nu gäller det bara att förvalta det och få ut det. Jag har gjort all träning, jag är lite snabbare – men det är så mycket som kan hända på de här långa distanserna. Och den där vetskapen kan också bli en mental stress: Man vet att man inte får så många chanser i livet när man är frisk, kry och i form, så risken är att man går ut och blir stressad och satsar för hårt.
Det gäller att spänna bågen – lagom hårt …
– Ja, och hur sjutton vet man det? När går man över gränsen? Samtidigt vet jag att jag gjort flera stabila maror både i Stockholm och utomlands och aldrig riktigt väggat, så gör jag det den här gången är det inte hela världen. Och det spelar ingen roll för mig om jag slår mitt personliga rekord med några sekunder. Det gör mig inte lyckligare som människa. Då vill jag hellre satsa mot distriktsrekordet, som är två minuter bättre än vad jag gjort tidigare. Samtidigt vet jag ju att om jag går för distriktsrekordet och går för hårt, då kanske jag stumnar så mycket att jag inte ens persar. Så vi får se hur hårt jag startar.
– Sedan är det lite speciellt med ett lopp som Berlin, som är så stort. Det kan ju ta tid innan man kommer fram till startlinjen i trängseln, och även om nettotiden (tid från startlinje till mållinje) blir snabb så är det ju bruttotiden (tid från startskott till mållinje) som räknas för rekord och listor. Men å andra sidan borde man kunna hitta bra klungor att springa i, i ett sånt här lopp.
Ja, jag läste på Instagram att du blivit biten av att springa i klunga efter Norasjön runt
– Ja, jag har länge haft ambitionen att göra det, men har aldrig hittat en klunga som passat. Ofta har jag tyckt att de gått lite för snabbt och släppt, men så har jag ångrat mig i efterhand, tänkt: ”Kanske skulle jag vågat gå med.” För man inser vilken jädra skillnad det är att springa i klunga jämfört med att springa själv när man testat några gånger. Samtidigt måste man komma ihåg att klungan inte springer för dig: Man kan inte säga åt dem om man tycker att de springer för ryckigt, utan det är bara att anpassa sig om man vill hänga på.
Hur är det med löparhypokondrin så här dagar före start, då?
– Min äldsta dotter har haft jättehög feber och ont i halsen och bihåleproblem den här veckan, så varenda gång jag sväljer tänker jag: ”Gör det ont i halsen nu?” Klart man är nojig … Men jag har klarat av värre, jag brukar inte åka på barnens sjukdomar.

"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Rosengren inför Berlin: "2.36 om jag får på hela skiten"

På söndag är det återigen dags för världens snabbaste maraton, Berlin marathon, där herrarnas seanste sex världsrekord slagits (från Paul Tergats 2.04.55 2003 till Dennis Kimettos 2.02.57 i fjol). Riktigt så snabbt lär det inte gå för Kumlas (och KFUM Örebros) Jonas Rosengren, 42, men han siktar ändå på en riktigt vass tid. Efter att 2013 med 35 sekunders marginal ha klarat sitt mål att som 40-åring göra maran under 2.40 på max tre träningspass i veckan, just i Berlin, har den gamle medeldistansaren (som tog flera SM-medaljer på 90-talet och var med och förde de svenska herrarna till seger i Finnkampen 1996) ökat träningsdosen rejält. Och därmed även målsättningen. Konditionsbloggen kollade läget dagarna före start.

– Nytt personligt rekord är första delmålet, så under 2.39 vill jag göra för att ge mig själv godkänt. Sedan har jag som mål att springa under 1.20 på båda halvorna. En öppning på 1.17–1.18 skulle då innebära att det kan bli 2.36 om jag får på hela skiten. Jag har tränat mycket mer än när jag gjorde 2.39 för två år sedan, så har jag bara en bra dag ska 2.36–2.38 vara rimligt. Men maraton är maraton, så jag är ödmjuk inför uppgiften …, säger Rosengren till Konditionsbloggen.
Du tränad extremt lite inför förra maran i Berlin …
– Ja, jag fixade 2.39.25 på tre pass i veckan. Sedan dess har jag legat på fyra–fem pass per vecka, och nu sista månaderna inför Berlin har jag kört runt nio pass i veckan. 54 mil i juli och 53 mil i augusti, så jobbet är gjort.
Jösses! Hur många mil har du ackumulerat totalt under 2015?
– Jag sprang inga långa pass i vintras under inomhussäsongen  (en satsning mot veteran-EM-medaljer som sprack på grund av sjukdomar), men jag har sprungit cirka 230 mil i år så här långt.

I Berlin får Rosengren sällskap av ett drygt tiotal andra löpare från länet, men inga fler av samma kaliber. Josefin Gerdevåg och Mikaela Kemppi (ja, Mattias Nätterlund, Sören Forsberg, Fredrik Johnsson, Antje Torstensson, Ludvig Börjesson och Martin Ingberg också, för att nämna några snabbfotade löpare) ska istället springa Frankfurt marathon den 25 oktober, och Erik Anfält ska ju kuta Valencia marathon den 15 november.