Så mycket skiljer eliten i löpning och skidåkning (i löpning) – och Wengelin tog säsongens tredje seger

Hur mycket skiljer mellan en av Sveriges bästa långdistanslöpare genom tiderna (David Nilsson hade svenskt rekord på halvmaraton fram till i februari och kan mycket väl ta det på maraton i höst) och en länskille på gränsen till längdskidlandslaget över 8,5 kilometer landsvägslöpning? Kul att du frågar, för i dag ställdes Nilsson öga mot öga med Filip Danielsson, och svaret blev en minut och 47 sekunder. Det var vad som skiljde mellan Kalmarkillen Nilsson och Vedevågssonen Danielsson i Borejoggen, som traditionsenligt avgjordes i Torsby på midsommarafton. Nilsson vann på 26.34 (kanske var det ingen maxinsats han var trots allt över 1,5 minuter från Silas Kipngetich-Sang banrekord; å andra sidan besegrade han tvåan Merih Hagos med 19 sekunder) medan Danielsson för tredje året i rad slutade på femte plats i tävlingen, den här gången på 28.21. Det var en förbättring med 13 sekunder jämfört med i fjol och 18 jämfört med 2017.
Garphyttans Adam Gillman var sexa, 25 sekunder bakom Danielsson – men bäste skidåkare var ändå Marcus Ruus, Åsarna, på tredjeplatsen, 1.12 bakom Nilsson men 35 sekunder före Danielsson. Långloppsåkaren Bob Impola blev nia, placeringen och tolv sekunder före OS-guldhjälten Daniel Richardsson, medan brorsan Bill Impola, som alltså ska göra comeback, slutade på 40:e plats. Impolabrödernas tider: 29.25 respektive 30.56.
Ja, Jack Impola, Bobs tvillingbror som också vunnit en del långlopp genom åren, ställde också upp och var bara fem sekunder och en placering bakom Bill.
Linköpings Frida Michold vann damklassen på 32.00, där Linda Take blev nia på 35.27 och Maria Eriksson och Antje Wiksten slutade på elfte och tolfte plats på 35.43 respektive 35.57.

Matthias Wengelin tog säsongens tredje seger (om jag räknat rätt, han har ju i varje fall vunnit Lidingöloppet mtb och Lida loop innan) när Orsabajk’n/Orsakajt’n avgjordes (även det traditionsenligt på midsommarafton). Wengelin, som ju är från Dalarna från början även om han bor i Örebo, var 35 sekunder före Borlänges Joel Burman i mål efter de 25 kilometerna som tog cyklisterna 50.22. Löparna behövde 42 minuter till på sig, åtminstone segrande Jesper Lundberg, Hunflen. Han var 1,5 minuter före tvåan Johanens Hases, Falun, och hela tio minuter före Erik Anfält, som blev trea så här fem dagar efter segern i Dovra trailrun.

Svenska juniorlandslaget med Jonathan Ahlsson har inlett riktigt starkt i Saarland Trofeo. I går tog Edvin Lovidius en tredjeplats efter en utbrytning och i dag fick Hjalmar Klyver kliva upp på pallen efter att ha gått loss direkt i starten och krigat på i elva mil tillsammans med en liten grupp där ukrainaren Andrii Ponomar var den ende som var starkare på slutet. Ahlsson lär ha visat sig främst på den första sträckan, men som alla vet är cykel en lagsport, så han kan förstås ta åt sig av lagkompisarnas framgångarna. Dagens utbrytning hade så gott avstånd till klungan att Ponomar och Klyver nu också är etta och tvåa i sammandraget. Ahlsson ligger på 50:e plats, 2.53 bakom, med två linje- och en lagtempoetapp kvar. På de två etapperna hittills har Örebrocyklisten varit 56:a och 48:a.

Bob Impola lämnar Karlslund – och Bill Impola gör comeback (och båda springer Borejoggen på midsommarafton!)

Redan i går kunde den uppmärksamma läsa nyheten att Bob Impola lämnar Karlslund och efter två år återvänder till Torsbyklubben SK Bore medan Bill Impola bestämt sig för en comeback och kommer att fortsätta tävla för Bore, där de båda långloppssatsande bröderna blir klubbkompisar. Båda är ju uppväxta i Kopparberg, men Bob, som blev tvåa i Vasaloppet i fjol och röstades fram till vinnare av NA:s och Löpex Sports pulsklocka för prestationen, bor numera i Fjugesta medan Bill, som körde fyra säsonger i långloppsvärldscupen Skiclassics innan han la av för två år sedan, bor kvar i Torsby sidan tiden på skidgymnasiet där.
Bob kommer att tävla internationellt för Team Serneke, precis som de senaste säsongerna, men representera Bore hemma i Sverige. Om Bill kommer tävla internationellt, och i sådana fall för vilket lag, framgår inte av klubbens pressmeddelande. Däremot står det klart att Garphyttans IF-fostrade Vedevågssonen Filip Danielsson kommer att fortsätta att tävla för Bore, som alltså kommer ha tre av länets fyra bästa herrskidåkare i sitt stall 2019 (bara Axel Ekström, som tävlar för IFK Mora, saknas).
Jag skrev några rader om saken här.
I morgon, på självaste midsommarafton, avgörs för övrigt den 36:e upplagan av Borejoggen, ett 8,5 kilometer långt lopp i Torsby – och både Bob och Bill är anmälda. Liksom Danielsson (som var femma både i fjol och i förrfjol på 28.39 2017 och 28.34 2018), Adam Gillman och Maria Eriksson (och säkert många fler länslöpare, startlistan är lite svårmanövrerad …).

Hollers misstag i cykel-SM – glömde kolla växelbatteriet: ”Fick kliva av …”

Hon må ha tagit JVM-brons, U23-EM-guld (och belönats med NA:s guldklocka för insatsen) och cyklat VM, men ibland kan även en superrutinerad veteran som Laxåcyklisten Monica Holler göra ett nybörjarmisstag. Inför lördagens linjelopp i cykel-SM i Burseryd (som Emilia Fahlin alltså stod över) glömde hon att kontrollera batterinivån i sina elväxlar – vilket gjorde att hon tvingades bryta när de slutade fungera efter 4,5 av de sju 18-kilometersvarv som skulle avverkas. Det berättar hon om på sitt instagramkonto (se nedan), där hon också skriver att hon var nöjd med loppet så långt: ”Kände mig faktiskt starkare än på länge, så det är jag glad för, men vissa beslut gav inte det resultat jag hoppats på.” Om själva incidenten med växlarna skriver hon: ”Jag [gjorde] tabben att inte se hur mycket batteri jag hade på cykeln, vilket slutade med att jag fick kliva av.”
Holler satsar nu för tiden dock mest på triathlon, vilket gör hennes nästa tävling viktigare än lördagens linjelopp: Om två veckor väntar nämligen en halvironmantävling i Jönköping.
SM-guldet? Det tog Sara Penton hand om i Fahlins frånvaro, efter en spännande lopp som avslutades med en spurtstrid mellan henne och Ida Erngren. Hanna Nilsson tog bronset.

I Örebro parkrun tog Annica Sjölund sin åttonde seger på elva upplagor (hon har sprungit alla!) på 23.16, medan Erik Jansson vann herrklassen på 18.00. 38 löpare kom till start, vilket förvisso var minst hittils av de elva upplagorna som arrangerats men ändå klart godkänt en midsommardagsmorgon klockan 9.30, va?

Örebro parkrun-arrangören Matt Ford i folkdräkt, dagen till ära. Foto: Petter Segerås
Är det midsommar ska det så klart vara midsommarkrans i håret på Örebro parkrun. Foto: Petter Segerås

Redan på själva midsommarafton avgjordes förresten Borejoggen i Torsby, den 8,5 kilometer långa tävlingen som Örebro AIK:s Erica Lech vann på 32.56 i fjol, och där Bill Impola då knäckte André Rangelind (Kopparbergsskidåkaren trea, ultra-VM-löparen fyra). Lech kom till start i år igen, men fick nöja sig med en sjätteplats på 34.23, över tre minuter bakom segrande Frida Michold (hon som slog Lisa Bergdahl i K22-klassen i SM-milen); Lechs fjolårstid hade gett en tredjeplats i år. Bill Impola kom däremot inte till start, och då passade Karlstadslöparen Rangelind (som ju joggade hem Svampenmaran, om ni minns) på att ta hem segern på 27.43. Bills lillebror Jack Impola blev åtta, 2.38 bakom, men Vedevågssonen Filip Danielsson blev bäste länslöpare på femte plats, bara 55 sekunder bakom Rangelind.

Helgens höjdare – örebroare kör världens tuffaste triathlon: ”En del går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat”

1. Celtman
Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.

– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt.
Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor.
Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall.
Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).

Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.

2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.

3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.

Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!

För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.

I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.

Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet.  Foto: Privat
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat

Försvarade tröjan efter hård kamp: "Benen helt jäkla döda"

Det blev en hård midsommarafton för Adam Axelsson, 19. Inte nog med att Kumlakillen tvingades gå upp 5.00 för att hinna förbereda sig för starten i Solleröloppet 7.00 – tävlingen blev också precis så jobbig som han förberett sig på. Den numera mest på skridsko satsande multitalangen hade nämligen i princip inte hunnit trampa ett enda träningspass sedan Skandis GP för över en månad sedan, och Solleröns 140 kilometer är inte direkt snälla mot cyklisterna med sina beryktade backar. Trots det lyckades Axelsson köra in på sjunde plats och försvara ledartröjan i den svenska seniorcupen.
– Vi körde två varv, först ett längre på elva mil och sedan ett kortare på tre. Det var en grupp på tre personer som gick iväg redan efter sju mil, men jag man kan ju inte gå med på alla attacker och jag trodde inte att den utbrytningen skulle hålla, så jag gick inte med, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
– När vi kom in till varvningen efter elva mil var det ytterligare två som gick iväg, och de hann ikapp de andra tre. Den utbrytningen hade det varit jäkligt bra att komma med i, men jag var inte beredd när det hände och hade inte så mycket krafter kvar. Sista tre milen var benen helt jäkla döda. En av dem som kom iväg där var Kristian Wejshag, som är tvåa bakom mig i cupen, och det var han jag skulle bevaka och försöka ha bakom mig. Nu kom han i stället iväg och spurtade hem segern. Men jag var så trött där, och när vi kom till spurten visste jag inte ens om jag skulle orka resa mig ur sadeln. Men jag lyckades bli tvåa i klungspurten och sjua totalt. Det får jag vara riktigt nöjd med, med tanke på hur det kändes och vad jag hade för förväntningar på förhand.
Wejshag tog in 18 poäng på Axelsson i sammandraget och är nu bara 33 bakom (ställningen ännu ej uppdaterad på länken). Redan på måndag drar Axelsson till Norge för första träningslägret inför skridskosäsongen, med sitt nya lag Norges Skøyteakademi, under tränaren Jeremy Wotherspoon (läs mer om samarbetet i söndagens NA, papperstidningen, som går att köpa som e-tidning på na.se), och Axelsson står därför över cykel-SM som avgörs just på Sollerön den kommande veckan. Men helgen 4–5 juli blir det mer cykel för Axelsson, som ska köra de båda seniorcupdeltävlingarna Södra Hestra Sparbanks GP och Västboloppet i Gislaved.

Någon Bob dök inte upp, så Bill Impola försvarade titeln i Borejoggen i fredags utan större problem. Var 21 sekunder långsammare än vid fjolårets seger men ändå 22 sekunder snabbare än tvåan André Rangelind (han som spurtade hem Värmlands 5 000-meters-DM före Oskar Andrén, om ni minns) Bobs tvillingbror Jack, som liksom Bob bor i Torsby, blev trea, slagen med 48 sekunder. Hällefors Simon Sveder ställde också upp, och kutade in som sexa. I damklassen blev ex-karlskogingen Linda Take tvåa, slagen med knappa minuten av Frida Michold.