Ekholm om världens tuffaste triathlon: Med magras i helvetesterräng

Skrev ju några rader häromdagen om Anders Ekholms finfina resultat i Celtman (en 28:e-plats av 176 startande), en av världens tuffaste ironmantävlingar, som avgjordes i Skottland i lördags. Nu har jag fått tag i Anders själv och hört om hans upplevelser, och det blir en artikel i morgondagens pappers-NA. Men naturligtvis också lite längre snack här i bloggen.

– Nu, några dagar efteråt, känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Klart man känner av det man gjort, jag är lite stel i nacke och rygg, men det känns helt okej om jag jämfört med en del andra tävlingar då jag varit helt förstörd efteråt, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Hur var det när du passerade mållinjen?
– Först fick jag lägga mig ned och bara ta det lugnt en stund. Jag var ganska slut, jag höll ändå på i 14.25, och jag är trots allt bara en glad motionär (nåja, Anders har gjort under tio timmar på en ”vanlig” ironman) med familj och barn som antagligen tränar betydligt mindre än de flesta andra här, även om jag har en enorm support från familjen.
Hur var loppet, om vi börjar med simningen?
– Det var ändå elva grader i vattnet, så det inte alls så farligt som jag befarat. Tidigare år hade det ju varit folk som klev upp och bröt så fort de kände hur kallt det var, men så tror jag inte att någon gjorde i år. Däremot var det mycket maneter, som man fick både i ansiktet och på armarna. Och jag fick imma på simglasögonen som gjorde att jag tappade första gruppen med simmare, och hamnade långt fram i den andra gruppen istället. Men det största problemet var att jag mådde lite illa på en gång. Jag tror att jag hade fått i mig någon skit dagen innan. Och när jag klev upp ur vattnet mådde jag riktigt illa.
Hur gick det under cyklingen?
– Efter fem mil fick jag punktering, och då kollapsade magen totalt. Så jag fick gå ut i skogen och sätta mig … Det stoppet tappade jag 10–15 minuter och 13 placeringar på. Turen i oturen var att min support, ”Micke” (Mikael Spiris) var precis bakom mig när jag fick punkteringen, så han kunde langa grejer och byta vattenflaska när jag fixade det. Normalt sett stod han och hejade varannan mil eller så, så det var ett jäkla flyt att han stod precis där. Annars var cyklingen helt fantastisk. Slitigt eftersom det var så mycket upp och ned, men otroligt fint.
– Men när jag kom till löpningen var magen helt kollapsad. Normalt sätt brukar man äta, äta, äta när man sätter sig på cykeln för att vara i bra form till löpningen, men den här gången fick jag inte i mig något mer än två flaskor energidryck på hela cyklingen, så jag var ganska tom när jag började springa. Första 18 kilometerna fick man ta själv, 400 höjdmeter på en fjällstig. Vid varje vätskekontroll kollade de så att man var okej, annars plockade de av en. Men det gick ändå helt okej och när jag kom upp till nästa station vid 18 kilometer hade jag klarat cutoffen (reptiden, alltså) med 80 minuters marginal. Därifrån följde Mikael med som hjälplöpare, och vi började knata uppåt. Jag hade fått låna ett par stavar, och det hjälpte otroligt mycket. Vi gick uppför första stigningen, men plockade ändå folk hela tiden. Det var många som stod och hängde och var helt förstörda. Jag tror min och Mickes vana att gå i fjäll gjorde mycket, för de som inte är vana går för mycket med vaderna i stället för att använda låren. Johan Hasselmark (som har banrekordet i Celtman) hade sagt innan att jag skulle få springa i helvetesterräng. Och det stämde, bokstavligt talat, när vi skulle ned efter toppen. Det var väldigt brant, och löst grus, och stup på båda sidorna. Vi låg väl på 7.20–7.30 per kilometer trots att det gick nedför. Sista åtta kilometerna var asfalt, och då försökte jag springa på så mycket som möjligt, men då kom den mentala tröttheten och krampen. Det var tufft hela vägen.
Fick du blodad tand?
– På slutet tänkte jag: Det här är inte riktigt vettigt. Men nu när jag fått några dagars distans till det har jag börjat fundera på något nytt, tufft lopp. Får jag en plats i Norseman skulle jag inte vara främmande för det. Annars finns det ju lopp som Swissman och ett annat i Italien och ett i franska Chamonix. Men först blir det en vanlig ironman i Kalmar.
Hur är formen inför det då, fick du någon känsla i helgen? Är du god för under tio timmar i en vanlig ironman just nu?
– Nja, det vågar jag nog inte säga. Jag har inte fått den mängd långa cykelpass jag behövt för att få upp farten, och jag har nog inte tempot i löpningen heller. Men samtidigt har det inte skiljt mer än 45 minuter mellan mitt första, långsammaste, och mitt snabbaste ironman.

Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen.  Foto: Privat
Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen. Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman.  Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman. Foto: Privat

Så följer ni Röjler och Knoblach på Bergslagsleden

Hela Bergslagsleden på mindre än 91 timmar, är det möjligt? I morgon bitti, 5.00, gör i varje fall Johan Röjler, trefaldig OS-skrinnare, ultralöpare och allmänt konditionsfenomen, och Peter Knoblach, urstark elitmotionär, för andra året ut för att göra ett försök. I fjol kom de till Leken, drygt halvvägs, innan de tvingades bryta på grund av skadekänningar, hällregn och allmän utmattning, men i år är supportorganisationen betydligt bättre, väderutsikterna mer gynnsamma och insatserna högre då det pågår en stor insamling till fördel för funktionsnedsatta i Tadzjikistan och flyktingar i Iran via organisationen Operation Mercy och då en hel del kringaktiviteter ordnas runt löpningen och insamlingen. Den här gången ska Johan och Peter bara lyckas.
5.00 på måndag morgon sticker de alltså iväg från Kloten, men redan nu är liverapporten igång om den sista delen av uppladdning. Det är också där ni som inte har möjlighet att ta er ut på leden och heja och springa med följer evenemanget bäst. Själv tänker jag följa en bit av den sista sträckan på torsdag. Midnatt mot fredag måste Röjler och Knoblack vara i mål vid Stenkällegården för att klara de 91 timmarna och därmed med bred marginal sätta FKT, fastest known time, på Bergslagsleden.

Lite kort om helgen som gick:
** Emilia Fahlin slutade trea i linjeloppet i cykel-SM efter att världsrankningsettan Emma Johansson lyckats komma iväg från huvudkunglan, som sedan inte hade mycket till motivation att sätta fart förrän det var dags för spurten, där Fahlin drog igång först men fick ge sig mot tredje svenska OS-cyklisten, Sara Mustonen-Lichan.
** Martin Regborn anförde Sverige (ja, Sveriges löpare var snabbast på alla sträckor, men Regborn stod för 22 av de 40 sekunderna Sverige var före i mål) till seger över regerande världsmästarna Danmark (med tre av fyra löpare från VM-guldlaget) i landskampen i Örebro mixsprintstafett (KFUM Örebro, med en inlånad Filip Jacobsson i laget, blev trea, bara 6.52 bakom svenska landslaget – Ellinor Eriksson tappade bara 44 sekunder på Karolin Ohlsson och Cecilie Friberg Klysner som växlade samtidigt!). Och det efter att bara två timmar tidigare ha slagit alla danskar i den individuella sprinten (Örebro city sprint), som räknas mot världsrankningen. Enda problemet? Regborn hade något tjall på stämplingsbrickan, som saknade registreringar från tio kontroller i mål. Därmed förvandlades en andraplats, sex sekunder bakom Emil Svensk, till en diskning för ”felstämpling”. ”Saknade tio (!) stämplingar i min bricka (har stämplat vid alla)”, skriver Regborn på twitter. I stället blev Jonathan Karlsson och Ellinor Eriksson bästa länslöpare på sjunde respektive sjätte plats. Filip Jakobsson och Elin Vinblad vann de ”nationella” seniorklasserna.
** Diskad blev också Hallsbergs student-VM-laddande orienterare Lilian Forsgren (eller om hon bröt, det är lite svårt att avgöra av sträcktiderna) i Idre fjällorientering, den första av fem tävlingar under Idreveckan. Daniel Attås tog en tredjeplats på herrsidan, drygt fem minuter bakom överlägsne Ludwig Ljungqvist. Ellinor Tjernlund var bästa lokala damlöpare med en åttondeplats, tre placeringar och nästan två minuter före tvillingsystern och EM-löparen Josefin Tjernlund, som snott alla rubriker under våren.
** Anders Ekhlom inte bara klarade Celtman, utan blev dessutom 28:a totalt (tolfte herrveteran!) på tiden 14.25.51 (55.24 i simningen, 6.01.16 i cyklingen, 7.13.08 i löpningen, 12.03 i växlingarna). Jag hoppas kunna återkomma med en intervju med Anders om upplevelserna av en av världens tuffaste ironmantävlingar senare i veckan.
** Detsamma gäller Lotta Nilsson, femma i D50-klassen i ironman-VM på Hawaii i fjol, som kvalade in till årets VM genom en andraplats i D50-klassen i Ironman Österrike i dag. Stålkvinnan från Nora var trea av alla damer upp ur vattnet (59.02 på 3 800 meter), höll ledningen i klassen och var fortfarande 13:e totalt efter cyklingen (5.26.21) men tappade till en andraplats i D50 och en 40:e-plats totalt efter 4.22.01 på det avslutande maratonloppet. Inklusive växlingar på 7.40 blev sluttiden 10.55.04, pers med 1.14. Lottas dotter Bibben Nordblom var sjua upp ur vattnet av damerna i 25-29-årsklassen, men cyklade sedan upp sig till en fjärdeplats och höll den hela vägen in i mål för ett nytt pers med över fyra minuter, nu 11.14.04.

Helgens höjdare – örebroare kör världens tuffaste triathlon: ”En del går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat”

1. Celtman
Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.

– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt.
Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor.
Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall.
Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).

Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.

2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.

3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.

Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!

För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.

I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.

Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet.  Foto: Privat
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat