I morgon startar årets Crossfit open – därför är tävlingen så populär även bland bedrövligt svaga idrottare som mig

Ett litet blogginlägg som är mer av en krönika och kanske inte har så mycket med konditionsidrott att göra, egentligen. Men som ändå får ta plats. Om Crossfit open, som startar i natt.

I morgon startar en fem veckor lång höjdpunkt för nära en halv miljon människor världen över. En idrottstävling som inte likna något annat: Crossfit open. I grunden är det en första kvalomgång till VM, Crossfit games. I praktiken är det något mycket mer.
Crossfit som idrott har tagit världen med storm det senaste decenniet. Det har gått från att vara en populär träningsform på den amerikanska östkusten till att bli en liten sport som engagerar något hundratal till att bli en av världens snabbast växande idrotter. Crossfit kommer aldrig bli invalt i riksidrottsförbundet eller komma med på OS-programmet, hur populärt det än blir, eftersom den precis som till exempel brasiliansk jujutsu är organiserad som ett företag istället för som en idrottsorganisation. Men populärt är det. I fjol deltog över 350 000 idrottare världen över, varav runt 4 000 i Sverige. Bara 700 tar sig vidare till nästa kvalsteg, bara 80 får vara med på VM i Madison, Wisconsin, i augusti (om vi inte räknar junior-, veteran- och lagklasserna) och Lukas Högberg är den ende svensken som har en realistisk chans att nå hela vägen dit. Så varför är det så många som vill vara med och kvala?
Nå, för att svara på det får man karva lite i sportens själ. Crossfit är en träningsform som går ut på att kombinera styrke- och konditionsövningar (och, som de med sin egen lingo säger, ”gymnastiska” övningar, alltså sådana där man använder den egna kroppsvikten, till exempel chins och knäböj utan skivstång; men i grunden är ju det också styrkeövningar) för att utövarna ska bli allroundstarka. Men hemligheten bakom populariteten är inte att det är härligt att ta ut sig – det vet ju varenda människa som gjort några varv i ett elljusspår att det är – utan gemenskapen. Crossfit har förvandlat gymmet från en plats för ensamvargar som snabbt stökar av några set biceps- och magövningar till en ungdomsgård för vuxna, där man hänger, tränar, umgås. Och träningen, som allt som oftast är högintensiv, har ofta tävlingsinslag för att smiska upp intensiteten ännu mer. Och den där gemenskapen finns med in i open, VM-kvalet, där många gym (eller ”boxar”, på crossfitlingo) samlar alla sina medlemmar och kör grenarna tillsammans, och hejar fram varandra.
Open avgörs över fem veckor. Varje torsdag, under de här fem veckorna, släpps en ny gren, och så har alla människor världen över till måndagen på sig att utföra grenarna och registrera sina resultat på internet (endera validerade av en domare på plats eller genom att ladda upp videobevis på Youtube). Därefter summeras poängen och de bästa går vidare till nio regionkval över hela världen, varifrån de bästa av de bästa tar sig vidare till VM.
Jag? Tja, jag är anmäld för fjärde gången i år. Och även om jag, trots att jag främst ägnar mig åt löpning och bara kör lite crossfit på skoj någon gång ibland, har blivit starkare år för år har mina slutplaceringar blivit sämre och sämre beroende på att sporten vuxit och så många fler kommit med: 2015 var jag runt 84 000:e plats i världen, 2016 på 98 000:e och 2017 hade jag över 137 000 före mig i världen. Och det lär knappast gå bättre i år. Men placeringarna spelar ingen roll, det roliga är att umgås, tävla – och ta ut sig något så in i helvete mycket.
2.00 i natten mot fredag släpps första tävlingsgrenen. Ställ klockan!

Fahlin hyllas efter segern: "Täckte upp för mig och lotsade mig i spurten"

Well, ni vet hur det brukade låta förra säsongen? När stjärngänget Wiggle-Honda, som slutade året som etta på cykelstallens världsrankningen, plockade seger efter seger hyllades Emilia Fahlin för sitt fantastiska jobb som hjälpryttare; att hon alltid var alert och svarade på attacker, alltid fanns på rätt plats för att assistera stjärnorna och aldrig var rädd  att offra de egna benen för lagkamraternas vinning. I nya, betydligt mindre och stjärnfattigare Alé-Cipollini trodde man kanske att det skulle bli annorlunda – att lagets segrar skulle bli färre men att Fahlin skulle få chansen att använda krafterna för egen vinning oftare – och så kan det naturligtvis fortfarande bli. Men säsongen började på klassiskt vis när Fahlin i dag guidade Marta Bastianelli till seger i belgiska vårklassikern Omloop van het Hageland.
”Jag vill tacka alla mina lagkompisar för hjälpen. De täckte upp för mig hela racet och lotsade fram mig till den bästa spurten så jag kunde komma fram med 150 meter kvar, och där gav jag allt jag hade”, säger Bastianelli i ett pressmeddelande som Ale-Cipollini skickat ut nu på kvällskvisten.
För trots att såväl Marta Tagliaferro som Dalia Muccioli och Martina Alzini tvingats kliva av under loppets gång och Ale-Cipollini bara hade tre cyklister med i den 62 man starka tätklungan in på upploppet i Tielte lyckades Fahlin och lagkompisen Malgorzata Jasinska sätta upp en spurt som Bastianelli kunde utnyttja för att ta hem segern närmast före kanadicken Leah Kirchmann, men och i konkurrens med stora delar av den etablerade världseliten och namn som Emma Johansson (bara 15:e), Annemiek van Vleuten, Chloe Hosking, Lucy Garner, Megan Guarnier, Giorgia Bronzini och Elisa Longo Borghini. Jo, Bastianelli är en gammal världsmästare (från 2007!), men det var en megapraktskräll fram till i dag en av endast två segrar hon tagit som proffs (den andra var en etapp i inte särskilt högt rankade Tour Languedoc Roussillon 2013) och hon var till exempel bara 39:a på italienska mästerskapen i fjol. Inte konstigt att hon var alldeles till sig efteråt.
”Jag vill tillägna segern åt min man Roberto och framför allt åt vår vackra dotter Clarissa Victoria, det är de som ger mig energi och drivet att ge allt åt cyklingen”, jublade Marta i pressmeddelandet. ”Marta är en helt ny cyklist än tiidgare. Hon har utvecklat sin fart och taktik och i dag besegrade hon de bästa spurtarna i världen. Jag tror förresten inte bara hon blivit snabbare, utan snarare en mer komplett cyklist”, säger sportdirektören Fortunato Lacquantiti.
Nästa helg drar damernas nya världstour igång med en deltävling som blir särdeles speciell för Ale-Cipollini eftersom den går i Italien. Dessförinnan ska jag se till att få tag i Fahlin för lite snack om säsongsinledningen.

I dag gjorde jag förresten den första av fem kvalgrenar till crossfit-VM, eller crossfit games, som det egentligen heter. För en gångs skull handlade det si sådär 99 procent om just kondition, framför allt för oss som inte är muskelknuttar utan tävlar i den ”skalade” klassen (alltså nybörjarklassen, med lättare vikter och moment; vilket innebär att man automatiskt blir placerad bakom alla som ens försökt i elitklassen (runt 100 000 pers) och därmed inte har någon möjlighet att gå vidare (de 30 bästa i Europa och tio bästa i Afrika från det här VM-kvalet gör tillsammans upp om fem platser i VM vid en regionskvaltävling i maj). Hur som helst gick den här första grenen (för oss som kör ”skalad” version, alltså) ut på att göra så många varv som möjligt av 7,5 meter utfallssteg med 20-kilosskivstång i ”rack” (vad heter det på svenska? ”frontböjposition”?), åtta burpees över stången, 7,5 meter utfallssteg med stången och åtta räckhäv med möjlighet att hoppa upp (stången skulle vara minst 18 centimeter över huvudet när man stod på golvet och armarna var tvungna att vara raka mellan varje repetion (så i praktiken blev man trött i vaderna av hoppen snarare än i armarna som vid ett vanligt räckhäv). Elva varv, 7,5 meter och tre burpees gör att jag just nu (men det är ett dygn kvar på kvaltiden) ligger sexa i Sverige i klassen. Helt ok!
Varför jag ”tävlar” i crossfit, som egentligen bara är en lattjo grej jag gör för att få roligare styrketräningspass att varva löpningen med? Tja, det är roligt, helt enkelt.