I morgon startar årets Crossfit open – därför är tävlingen så populär även bland bedrövligt svaga idrottare som mig

Ett litet blogginlägg som är mer av en krönika och kanske inte har så mycket med konditionsidrott att göra, egentligen. Men som ändå får ta plats. Om Crossfit open, som startar i natt.

I morgon startar en fem veckor lång höjdpunkt för nära en halv miljon människor världen över. En idrottstävling som inte likna något annat: Crossfit open. I grunden är det en första kvalomgång till VM, Crossfit games. I praktiken är det något mycket mer.
Crossfit som idrott har tagit världen med storm det senaste decenniet. Det har gått från att vara en populär träningsform på den amerikanska östkusten till att bli en liten sport som engagerar något hundratal till att bli en av världens snabbast växande idrotter. Crossfit kommer aldrig bli invalt i riksidrottsförbundet eller komma med på OS-programmet, hur populärt det än blir, eftersom den precis som till exempel brasiliansk jujutsu är organiserad som ett företag istället för som en idrottsorganisation. Men populärt är det. I fjol deltog över 350 000 idrottare världen över, varav runt 4 000 i Sverige. Bara 700 tar sig vidare till nästa kvalsteg, bara 80 får vara med på VM i Madison, Wisconsin, i augusti (om vi inte räknar junior-, veteran- och lagklasserna) och Lukas Högberg är den ende svensken som har en realistisk chans att nå hela vägen dit. Så varför är det så många som vill vara med och kvala?
Nå, för att svara på det får man karva lite i sportens själ. Crossfit är en träningsform som går ut på att kombinera styrke- och konditionsövningar (och, som de med sin egen lingo säger, ”gymnastiska” övningar, alltså sådana där man använder den egna kroppsvikten, till exempel chins och knäböj utan skivstång; men i grunden är ju det också styrkeövningar) för att utövarna ska bli allroundstarka. Men hemligheten bakom populariteten är inte att det är härligt att ta ut sig – det vet ju varenda människa som gjort några varv i ett elljusspår att det är – utan gemenskapen. Crossfit har förvandlat gymmet från en plats för ensamvargar som snabbt stökar av några set biceps- och magövningar till en ungdomsgård för vuxna, där man hänger, tränar, umgås. Och träningen, som allt som oftast är högintensiv, har ofta tävlingsinslag för att smiska upp intensiteten ännu mer. Och den där gemenskapen finns med in i open, VM-kvalet, där många gym (eller ”boxar”, på crossfitlingo) samlar alla sina medlemmar och kör grenarna tillsammans, och hejar fram varandra.
Open avgörs över fem veckor. Varje torsdag, under de här fem veckorna, släpps en ny gren, och så har alla människor världen över till måndagen på sig att utföra grenarna och registrera sina resultat på internet (endera validerade av en domare på plats eller genom att ladda upp videobevis på Youtube). Därefter summeras poängen och de bästa går vidare till nio regionkval över hela världen, varifrån de bästa av de bästa tar sig vidare till VM.
Jag? Tja, jag är anmäld för fjärde gången i år. Och även om jag, trots att jag främst ägnar mig åt löpning och bara kör lite crossfit på skoj någon gång ibland, har blivit starkare år för år har mina slutplaceringar blivit sämre och sämre beroende på att sporten vuxit och så många fler kommit med: 2015 var jag runt 84 000:e plats i världen, 2016 på 98 000:e och 2017 hade jag över 137 000 före mig i världen. Och det lär knappast gå bättre i år. Men placeringarna spelar ingen roll, det roliga är att umgås, tävla – och ta ut sig något så in i helvete mycket.
2.00 i natten mot fredag släpps första tävlingsgrenen. Ställ klockan!

Att utmana sig – förlorar gör bara den som inte försöker

Helgen som gick handlade för min del mycket om att utmana sig – att ge sig ut på okänd tävlingsmark. Som jag skrev om redan i gårdagens blogginlägg supportade jag på lördagen sambon som sprang Lidingöloppets 15-kilometerslopp. Det är bara några år sedan hon gick från att tycka att löpning var pest till ok – och så sent som i juli bröt hon dessutom en tå som gjorde att uppladdningen inför Lidingö handlade mer om att lära sig gå normalt igen än att springa. Ändå genomförde hon loppet på ett helt briljant sätt – hon har aldrig gjort milen under timmen och var nu bara fem sekunder ifrån trots att vid milpasseringen återstod fem kilometer, och trots att Lidingöbanan är långtifrån platt.
Dagen därpå var det hur som helst min tur att utmana mig. Sambon, som tävlar i crossfit, hade inte lyckats få tag i någon lagkamrat till årets team series (typ ett par-VM, där man på sin egen hemmaplan utför ett antal grenar och lämnar in resultaten [och videos så det går att kontrollera utförande] på nätet), och jag är ju inte den som bangar så jag sa att ”då kan väl vi köra?” Och det gjorde vi, i går.
Problemet är ju bara att jag är betydligt svagare vad gäller framför allt armstyrka än vad sambon är när det gäller löpning: Jag hade helt enkelt problem att över huvud taget genomföra flera av grenarna.
Vi började med en gren där man synkroniserat skulle kasta en niokilosboll (sex kilo för damerna) till en punkt tre meter upp på en vägg, och där varje kast måste starta ur ett knäböj. Det var tungt, men gick ok: Problemet var bara att man därefter skulle dela på 30 frivändningar på 61 kilo för herrar och 43 kilo för damer – och att respektive deltagare var tvungen att göra minst en frivändning. Och let’s face it: Jag är inte nog stark för att frivända 61 kilo. Så när sambon hade gjorde 43 frivändningar var grenen över för oss, trots att vi hade tid till godo (efter 30 frivändningar skulle man tillbaka till bollarna).
En annan gren innehöll 45 thrusters (frontböj där man, när man kommer upp ur böjen, i samma rörelse fortsätter med stången upp över huvudet) på 43 kilo. Det ligger extremt nära mitt max, jag kanske kan göra 47 en bra dag, så det tog sin tid. Därtill fanns det ingen maxtid. Ja, det är bara att erkänna: Av 1 570 lag som lämnat in resultat för den grenen ligger vi på 1 570:e plats, med över fem minuter fram till laget på 1 569:e. Men som sambon sa, när jag bad om ursäkt för att jag drog ned henne så mycket (hon hade kunnat genomföra den grenen på sju minuter själv, nu tog det 26.53 med mig att släpa på): Förlorar gör bara den som inte försöker.
Och jag fick ändå avsluta stolt: Jag lyckades prestera sju chest to bar-pullups (där man hänger raklång i en stång och drar sig upp med sådan kraft att bålen slår i stången under nyckelbenet) trots att jag inte på uppvärmningen, eller över huvud taget sedan tidigt i våras, gjort en enda (det gjorde att vi är 1 167:a i världen just i den grenen. Och i allra sista grenen blev det rodd, så där fick jag dra lite.
Nästa vecka avslutas team series med ytterligare ett antal grenar som inte är presenterade ännu. Vi kan väl hoppas på något mer konditionskrävande då. Och en sak är säker: Det är jävligt kul att utmana sig.

Wiker tog brons och guld – sex dagar efter sitt livs maraton: ”Vilken bonus”

Jag kan ju knappast ha varit den enda som hajade till när Louise Wiker anmälde sig till båda distanserna på terräng-SM, trots att det gått mindre än en vecka sedan det den Hälleforsbördiga löparen rankar som sitt livs lopp: Megaperset (med över fyra minuter) i Amsterdam marathon i söndags (2.36.39) som gör att hon redan nu är kvalad till friidrotts-VM i London nästa år. Men Wiker visade sig övervinna slitenheten från Nederländerna med en kvarvarande formtopp, och tog karriärens tredje individuella brons i terräng-SM (och den sjunde individuella SM-medaljen totalt sett; de två tidigare terrängbronsen kom 2011) som i dag inleddes med den korta distansen: Fyra kilometer, motsvarande två varv på den av somliga hårt kritiserade och av andra lika gillade fotbollsplansbanan i Västerås.
Wiker hade förvisso de båda OS-löparna Sarah Lahti och Charlotta Fougberg före sig, men var bäst av alla icke-OS-lubbare och tog tredjeplatsen 36 sekunder bakom Lahti och 24 bakom Fougberg. Ihop med Lahti och tian Hanna Bartholomew (i Hässelby) fick hon dessutom ett lag-SM-guld med minutmarginal ned till Ullevi. ”Tack kroppen för återhämtningsförmågan. Vilken bonus sex dagar efter maran”, skriver Wiker själv på instagram.

Men Wiker var ju långt ifrån ensam länslöpare att springa hem medaljer i Västerås i dag. Kolla bara:
** När Mikaela Kemppi tog en DNS i K40 (hon är fortfarande anmäld till damelitens långa lopp i morgon) tog Erika Bergentz hem tredje raka guldet i klassen, med 17 sekunders marginal. Därtill det första, historiska SM-guldet (om än veteran-SM-guldet) för Thoren track & field. Bergentz vann sin klass med 17 sekunders marginal och såg dessutom till att spurta ned K35-vinnaren Anneli Johansson, Hälle, med tre sekunder. Tiden, 14.47, hade för övrigt räckt till 16:e plats i senior-SM. ”Riktigt nöjd”, konstaterar Bergentz, som har låst konto, på instagram.
** Per Sjögren återupprepade silversuccén från Eskilstuna för två år sedan och tog en ny andraplats i H35, minuten bakom segraren Patrik Engström, Studenterna, men åtta sekunder före trean, Fredrik Eriksson, Akele. Sjögren berättar själv om loppet om loppet på twitter: ”Öppnade i rygg på Patrik i cirka 3.10-tempo, men kände ganska snabbt att luftrören inte riktigt trivdes med att ventilera så mycket luft. Slog av på takten och försökte hålla ett skönt tempo. Fick sedan sällskap av Fredrik och lät honom bestämma farten … Märkte att jag hade bättre teknik utför och kände mig trygg med att invänta sista varvet. Bakom jagade två Mantralöpare, men dom fick aldrig riktig kontakt. Precis i utgången på det sista varvet högg det till i vänstervaden och jag trodde att det är kört. Tvingades till plattfotslöpning för att avlasta, och det släppte något. Inför sista backen var det inget att spara på, så jag ökade tempot och tog hem silvret med god marginal. Något defensivt och lite fegt, men ibland måste man tänka på slutresultatet också.”
** IF Start var bara tre sekunder från att ta hem guldet i veteran-SM:s sammanlagda lagdamklass (för alla klasser som springer fyra kilometer, K35-K70) men Gabriella Eliassons, Anna Petterssons och Maria Erikssons sammanlagda tid var liiite för långsam jämfört med Uppsalas. Hade de sprungit en sekund snabbare var, så … Men silver ändå.
** Även individuellt fick Pettersson silver, i K45. 47 sekunder bakom Karin Arthursson, Hässelby, där (och klubbkompisen Marie Dasler var bara 24 sekunder från medalj på sin fjärdeplats; fyra blev även Starts Rose-Marie Enmalm i K60, 15 sekunder från bronset [Enmalm tog guld senast hon ställde upp på terräng-SM, för två år sedan]).
** Inga medaljer, men väl värda att nämna, är också Jack Karlsson som blev sjua i tuff konkurrens i P17-klassen och Mattias Nätterlund, dagens enda länslöpare i herrelitklassen, som gjorde terräng-SM-debut och löpte de fyra kilometerna på 13.12 (Eskilstunas Abraham Adhanom tog guldet på 11.53, fyra sekunder före Suldan Hassan och Andreas Åhwall) och berättar själv på instagram: ”Inte ofta man är nöjd med att vara 38:a i ett 57 man starkt startfält. Men i dag är jag det. Man mot man-löpning när det är som bäst, något man inte alltid är bortskämd med. Formen börjar sitta som den ska inför Frankfurt marathon.”

I morgon fortsätter terräng-SM med de långa distanserna förr herrarna (tolv kilometer med Martin Regborn och Linus Rosdal) och damerna (åtta kilometer med Louise Wiker och Mikaela Kemppi), och så gör juniorerna (bland annat Haben Kidane) upp över 4 000, 6 000 eller 8 000 meter beroende på ålder och kön.

Visst blev det säsongsdebut på cykelcrossen för mountainbike-VM-femman Matthias Wengelin när andra deltävlingen i svenska cupen avgjordes i Stockholm på lördagen. Wengelin, som är regerande svensk mästare även i den här disciplinen, var tredje bästa svensk (norrmannen Fredrik Haraldseth vann; en viss Emma Johansson vann damloppet), distanserad med en knapp minut. I morgon avgörs en deltävling i CX-pokalen i Uppsala, och SM är bara tre veckor bort.

Tisarens välmeriterade lag i Höstbudkavlen i Göteborg knep en sjundeplats, men då ska tilläggas att alla sex lagen framför hade minst två herrar i laget (tre hade tre).

Och det blev ingen tävling för Adam Axelsson den här helgen heller. Smsade med skridskotalangen från Kumla tidigare under kvällen, och han berättade att han tvingats ge upp tankarna på tävlingen i tyska Inzell redan tidigt under veckan på grund av sjukdomen han dragits med i två veckor: ”Åkte hem i tisdags. Nu blir det att ladda om och försöka få något lopp i benen innan premiären i U23-världscupen och sedan köra hårt där”, skriver han.

Själv tillbringade jag större delen av dagen på Örebro universitet, där andra upplagan (men jämfört med fjolåret betydligt bantade versionen) av Pennybridge open, Örebros största crossfittävling, avgjordes. Och döm om min förvåning när habile löparen och triathlen Mikael Selvin (tävlingsledare för Örebro triathlon) dök upp i Markskogen (där jag stod och hejade på den första grenen, som var tre kilometer terränglöpning). Just det momentet passade förstås Selvin som hand i handske (han blev 13:e på 12.54), men under de mer styrkekrävande momenten inne i idrottsalarna dalade han till en sammanlagd 62:a-plats.

96 902:a i världen – efter fem veckors vidriga kvaltävlingar

Natten mot tisdag, svensk tid, avslutades det första steget i VM-kvalet i crossfit, sporten som helt på eget bevåg varje år försöker utse ”världens mest vältränade” man och kvinna. I år betalade en bra bit över 300 000 människor de 20 dollarna för att få vara med, och jag var för andra året i rad en av dem (jag fuskar ju lite med crossfit som komplements-/rehabträning till löpningen). Efter fem veckor av kvaltävlingar – varje natt mot fredag, svensk tid, har det släppts en ny ”gren” som ska vara genomförd framför utbildade domare och loggad online senast följande natt mot tisdag – finns det så svart på vitt: Jag är världens 96 602:a mest vältränade man. I varje fall av 178 535 anmälda. 1 100:e av knappt 1 800 i Sverige. Det är tacken för fem veckor av tämligen vidriga kvaltävlingar som framför allt fokuserat på kondition och syratållighet. Som senaste veckan; när 84 thrusters (ett skivstångslyft som motsvarar en frontböj följd, i samma kontinuerliga rörelse, av en militärpress) och 84 burpees (från stående ned i bottenpositionen i en armhävning, upp till stående igen och i det här fallet följt av ett jämfotahopp över skivstången) enligt schemat 21 thrusters-21 burpees-18 thrusters-18 burpees-15 thruster- […] -tre burpees. Amerikanen Josh Bridges, som inte ens kvalade in till VM i fjol efter att dessförinnan ha tagit tre topp sju-placering, klarade det hela på 7.15, med 43 kilo på skivstången. Jag, som deltog i den ”skalade” klassen (för oss som inte är så starka …) och därför bara hade 29 kilo på stången, behövde nästan tre gånger så lång tid, 20.31, för att klara ut de 168 repetitionerna … Elitdamerna körde samma vikt som jag, och man kan ju tillägga att min sambo gick i mål på 13.57 (nyzeeländaren Jamie Greene var dam snabbast i världen på 7.23).
Nåväl, det är väl bara att konstatera att man ska hålla sig till löpningen, ändå. För en gång var jag ju faktiskt 120:e på VM, si sådär 96 482 bättre än i crossfit, med andra ord …

Fahlin hyllas efter segern: "Täckte upp för mig och lotsade mig i spurten"

Well, ni vet hur det brukade låta förra säsongen? När stjärngänget Wiggle-Honda, som slutade året som etta på cykelstallens världsrankningen, plockade seger efter seger hyllades Emilia Fahlin för sitt fantastiska jobb som hjälpryttare; att hon alltid var alert och svarade på attacker, alltid fanns på rätt plats för att assistera stjärnorna och aldrig var rädd  att offra de egna benen för lagkamraternas vinning. I nya, betydligt mindre och stjärnfattigare Alé-Cipollini trodde man kanske att det skulle bli annorlunda – att lagets segrar skulle bli färre men att Fahlin skulle få chansen att använda krafterna för egen vinning oftare – och så kan det naturligtvis fortfarande bli. Men säsongen började på klassiskt vis när Fahlin i dag guidade Marta Bastianelli till seger i belgiska vårklassikern Omloop van het Hageland.
”Jag vill tacka alla mina lagkompisar för hjälpen. De täckte upp för mig hela racet och lotsade fram mig till den bästa spurten så jag kunde komma fram med 150 meter kvar, och där gav jag allt jag hade”, säger Bastianelli i ett pressmeddelande som Ale-Cipollini skickat ut nu på kvällskvisten.
För trots att såväl Marta Tagliaferro som Dalia Muccioli och Martina Alzini tvingats kliva av under loppets gång och Ale-Cipollini bara hade tre cyklister med i den 62 man starka tätklungan in på upploppet i Tielte lyckades Fahlin och lagkompisen Malgorzata Jasinska sätta upp en spurt som Bastianelli kunde utnyttja för att ta hem segern närmast före kanadicken Leah Kirchmann, men och i konkurrens med stora delar av den etablerade världseliten och namn som Emma Johansson (bara 15:e), Annemiek van Vleuten, Chloe Hosking, Lucy Garner, Megan Guarnier, Giorgia Bronzini och Elisa Longo Borghini. Jo, Bastianelli är en gammal världsmästare (från 2007!), men det var en megapraktskräll fram till i dag en av endast två segrar hon tagit som proffs (den andra var en etapp i inte särskilt högt rankade Tour Languedoc Roussillon 2013) och hon var till exempel bara 39:a på italienska mästerskapen i fjol. Inte konstigt att hon var alldeles till sig efteråt.
”Jag vill tillägna segern åt min man Roberto och framför allt åt vår vackra dotter Clarissa Victoria, det är de som ger mig energi och drivet att ge allt åt cyklingen”, jublade Marta i pressmeddelandet. ”Marta är en helt ny cyklist än tiidgare. Hon har utvecklat sin fart och taktik och i dag besegrade hon de bästa spurtarna i världen. Jag tror förresten inte bara hon blivit snabbare, utan snarare en mer komplett cyklist”, säger sportdirektören Fortunato Lacquantiti.
Nästa helg drar damernas nya världstour igång med en deltävling som blir särdeles speciell för Ale-Cipollini eftersom den går i Italien. Dessförinnan ska jag se till att få tag i Fahlin för lite snack om säsongsinledningen.

I dag gjorde jag förresten den första av fem kvalgrenar till crossfit-VM, eller crossfit games, som det egentligen heter. För en gångs skull handlade det si sådär 99 procent om just kondition, framför allt för oss som inte är muskelknuttar utan tävlar i den ”skalade” klassen (alltså nybörjarklassen, med lättare vikter och moment; vilket innebär att man automatiskt blir placerad bakom alla som ens försökt i elitklassen (runt 100 000 pers) och därmed inte har någon möjlighet att gå vidare (de 30 bästa i Europa och tio bästa i Afrika från det här VM-kvalet gör tillsammans upp om fem platser i VM vid en regionskvaltävling i maj). Hur som helst gick den här första grenen (för oss som kör ”skalad” version, alltså) ut på att göra så många varv som möjligt av 7,5 meter utfallssteg med 20-kilosskivstång i ”rack” (vad heter det på svenska? ”frontböjposition”?), åtta burpees över stången, 7,5 meter utfallssteg med stången och åtta räckhäv med möjlighet att hoppa upp (stången skulle vara minst 18 centimeter över huvudet när man stod på golvet och armarna var tvungna att vara raka mellan varje repetion (så i praktiken blev man trött i vaderna av hoppen snarare än i armarna som vid ett vanligt räckhäv). Elva varv, 7,5 meter och tre burpees gör att jag just nu (men det är ett dygn kvar på kvaltiden) ligger sexa i Sverige i klassen. Helt ok!
Varför jag ”tävlar” i crossfit, som egentligen bara är en lattjo grej jag gör för att få roligare styrketräningspass att varva löpningen med? Tja, det är roligt, helt enkelt.

En (liten) seger och julaftonsträning med Magnus Jernemyr

Julaftons morgon är stilla och fridfull … eller totalt sönderstressad, om man vill hinna med allt kul. Skrev ju om det häromdagen. Och visst blev det tämligen hektiskt även i år.
Först ett crossfitpass (där huvudnumret bestod av en partävling där den ene rodde 300 meter och sedan bytte av den andre som genomförde olika styrkemoment av typen fem burpees/tio kettlebell swings så många varv som möjligt, i tre gånger åtta minuter med två minuters vila där ett antal julnötter skulle lösas), och därefter orientering.
Mest anmärkningsvärt? Att jag lotsade femåringen till seger i orienteringen. Och att Magnus Jernemyr (ni vet, OS-silvermedaljören och förre Barcelonaspelare som nu håller till i Minden i bundesliga) kom till Karlskogas crossfitgym och tränade på julafton.
Och efter orientering? Jo, då infann sig den stora julfriden, trots allt.

Det svåra valet – julaftonens träningsalternativ

Man ska inte sticka under stol med att julafton trots allt är en rätt speciell dag. Jag har inte mycket till övers för det här med klappar (kunde man avskaffa det?), men julmaten (juldesserterna!) och samkvämet tycker jag mycket, mycket om. Förstås.
Men tränar man tämligen frekvent, och på olika ställen, så finns det många som vill umgås just på julafton. Många man vill umgås med. Och liksom om man har en stor familj blir det lätt krockar (ska vi ta glögg hos er, när vi byter vi julklappar hos er, vilken tid kan tomten trilla in så alla blir glada och nöjda?!). Så, det gäller att planera väl.
Själv är jag anmäld till ett crossfitpass klockan nio (sambon är både instruktör och atlet, så även om jag inte är någon crossfitare [hell, jag är så klen i överkroppen att jag inte kan göra ett enda räckhäv!] hänger jag på den där boxen mer än vad som är sunt), men redan klockan tio ska jag stå på start i OK Djerfs traditionsenliga julaftonsorientering (som oftast har en knorr; ett år var kartan spegelvänd [jag hittade inte ens närmsta vägen till pulkabacken 100 meter från min egen ytterdörr …] och ett annat år var den sönderklippt och omkastad). Hur det ska gå? Det vet’e katten. I fjol försökte jag samma trick och fick dra mitt i crossfiten för att i alla hast hinna anmäla mig och registrera lånepinnen före start. Men uppvärmd var jag i alla fall (och då har jag ändå missat Degerfors OK:s julaftonsorientering, som jag gärna hade varit med på).
Sedan, efter målgång, infinner sig den stora julefriden. Med förhoppningsvis vådliga mängder mat. Några paket (om vi måste). Och samkväm även med de mindre träningsfanatiska vännerna.
Hur ska ni fira jul?