Bloggcomeback efter tolv veckor – nu kör vi som vanligt igen!

Tolv veckor – 84 dagar (minus två dagars jobbinhopp för speedway, men ändå). Så lång semester har jag haft, så länge har den här bloggen varit död (med undantag för racerapporter från sommarens tre mållopp). Men nu kör vi igång igen. Onsdag morgon och tillbaka på jobbet, och från och med nu blir det precis som vanligt ett blogginlägg om dagen (det är i varje fall ambitionen).
Jag kan givetvis inte sammanfatta allt som hänt i konditionsidrottssvängen i länet under de veckor jag varit borta, så vi får ta det i väldigt grova drag och fokusera på de stora prestationerna. Här har ni dem. Hojta om jag missat något, jag finns som alltid på [email protected] och 073-038 94 00 (helst sms!).

** Emilia Fahlin har ju fortsatt leverera resultat av absolut toppresultat när hon fått chansen. Guld och silver på SM, det hade troligen blivit medalj (guld?) på EM om inte kedjan hade hängt sig i spurten (hon blev ändå 16:e!) och nu senast en helt sjuk svit med två andra- och en tredjeplats över tre etapper i världstourtävlingen Ladies tour of Norway, vilket gav en andraplats totalt i etapploppet och gav 208 världsrankningspoäng på ett bräde vilket skickade upp Fahlin från en historisk bra 65:e-plats på världsrankningen förra veckan till en 31:a-plats den här veckan, vilket ensamt gjorde att Sverige klättrade förbi Norge på nationsrankningen (som avgör antal startplatse på mästerskap) och nu liger på 19:e plats.

** Erik Anfält tog, vid 42 års ålder, sitt livs första SM-medalj när han sprang hem ett brons i Stockholm marathon, och såg efter en bra träningssommar (seger i Silverleden på en dag, bland annat) ut att kunna följa upp det med en placering i absolut toppen i Ultravasan i lördags, men halsont satte stopp för starten.

Stockholm Marathon 2018 den långa versionen. 5:a, 4:a och 5:a är de senaste tre årens SM-placeringar. Jag har med andra ord varit och nosat på pallen men inte nått ända fram. Åren går och kanske, med betoning på kanske, var det min sista chans i år att ta en SM-medalj. Har under ganska lång tid jobbat med målbilden hur jag under slutkilometrarna i årets lopp kommer känna mig sådär euforiskt stark och passera löpare på löpare. Mitt upplägg för årets mara fastslog jag helt ca 15 min före start efter ett kort snack med rutinerade @fredrikuhrbom. Frågan jag ställer till honom är hur mycket långsammare han tror man "bör" springa med tanke på värmen. Märker på Uhrbom att han faktiskt tänker svara riktigt seriöst 😃 – minst fem sekunder per kilometer i alla fall, svarar han. Bestämmer mig då för att runt 75 minuter får bli min rikttid för halvmara-passeringen. Starten går och som väntat öppnar de flesta av mina på pappret tuffaste konkurrenter ganska mycket snabbare än mig. Jag tycker värmen känns ännu värre än väntat men försöker intala mig att det känns lika illa för alla. Kilometrarna rullar ändå på och jag försöker ha mest fokus på att fylla på med så mycket vätska jag kan och hålla huvudet kallt. Halvmaran passerar jag på 1.15.27. Inser att vissa konkurrenter måste vara långt före då jag inte ens ser deras ryggar. Tvingar mig ändå att inte börja jaga än då risken för att "vägga" skulle vara uppenbar då. Har suverän langning (och pepp) under hela loppet. Sista langningen är planerad vid 36 km. Bestämmer mig för att springa med "handbromsen i" ända dit och sen hälla sista flaskan kallvatten över huvudet och dra en sista gel och trycka på precis allt jag har ända in i mål. Jag följer denna plan till 110 procent och det fokus och den kraft jag lyckas få ur mig sista dryga 6 km in mot mål känns smått overkliga. Strax före 40 km passeringen ropar någon i publiken att – ryggen du ser där långt bort är bronset. Det är NU och inte sen jag måste leverera mitt livs maraspurt. Vet inte riktigt hur det går till men jag lyckas hitta ytterligare en växel och varvet på Stockholm Stadion kommer jag aldrig glömma. #smbrons #stockholmmarathon #drömmarkannås 📸 stockholm marathon

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

När jag tog min efterlängtade SM-medalj på Stockholm Marathon tidigare i somras trodde jag att jag skulle få lite svårt att hitta motivation till en ny hårdsatsning (i alla fall tätt inpå). Men bara några dagar efter Stockholm hade jag hittat en enorm motivation och drivkraft att på ett mycket seriöst sätt ta mig an en ny utmaning. Ultravasan 90. Har tränat mer och längre pass än någonsin allt med fokus att stå på startlinjen i Sälen i mitt livs form. Många pass har varit enormt tuffa att genomföra men jag har genomfört dem ändå och egentligen har allt gått enligt plan vecka för vecka ända fram till igår då jag vaknade med en väldigt ond hals. Även om jag redan då insåg att "loppet var kört" hoppades jag på en mirakelnatt och att jag skulle vakna upp idag med markant bättre känsla. Men halsen känns snarare sämre idag än igår så min i särklass tyngsta DNS är ett faktum. Det blir inget lopp för mig på lördag. Hur det hade gått om jag hade kommit till start är omöjligt att veta. Det som grämer mig mest är att jag aldrig får veta hur långt min satsning hade nått. Men, det är ingen som har dött, det handlar om löpning, så det är bara att bryta ihop, bli frisk och förhoppningsvis orka hitta ny motivation… 📸Marathon.se

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

** Garphyttans Marcus Jansson (andrasträckan) och Hagabys i sommar mästerskapsdebuterande Viktor Larsson (sistasträckan) utgjorde två tredjedelar av det svenska lag som tog en historisk VM-medalj i stafett vid mountainbikeorienterings-VM i Österrike, ett silver bara nio sekunder bakom Ryssland. På de individuella distanserna hade Viktor placeringsraden 26-18-11-18 och Marcus 20-13-19-diskad i masstart, medeldistans, långdistans och sprint. På EM en månad tidigare, i Ungern, tog Marcus bästa placeringen med en sjätteplats i långdistans. Larsson har varit urstark på hojen den här säsongen och tog guld, silver och silver under SM-helgen i Falun, i sprint, lång- och medeldistans. Jansson, som dominerat de senaste åren, fick ”nöja sig” med dubbla guld i lång- och medeldistans. Karlskogingen Erica Olsson var också med på VM och EM, i juniorklass, och nådde som bäst en tiondeplats i EM-sprinten.

** Martin Regborn var bara nio sekunder från medalj när han blev åtta i VM-springen i Lettland, men fick veckan efter nöja sig med en 18:e-plats på långdistansen, vilket han inte var helt nöjd med. ”Loppet som jag tränat för hela året och så känns kroppen som ett blysänke andra halvan av banan… Helt OK tekniskt genomförande om man ska se något positivt”, skriver han på instagram. Regborn har också hunnit ta SM-silver i sprint (Josefin Tjernlund, Tisaren, var sexa, och sprang därtill slutsträckan i det Tisarenlag som blev femma i sprintstafetten).

** OK Tisarens Simone Niggli, världens bästa orienterare genom tiderna men numera 40 år och ”motionär” vann O-ringens elitklass med 6,5 minuters marginal. Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund blev sexa och sjua. Filip Dahlgren gjorde sitt starkaste resultat på flera år med en femteplats totalt. Martin Regborn gjorde ett gästspel på sprintetappen och tog en andraplats.

Trevlig vecka i Örnsköldsvik som resulterade i en 5:e plats på O-ringen! Det var inte igår! Någon slags comeback även om det är en bra bit kvar till den nivån jag vill vara på. Trött blev jag i alla fall! Fick damma av sprintlinnet också! Förutom generalrepetitionen på Skärgårdssprinten veckan före så var senast det begav sig i Borås 2015. Man blir bra på det man tränar osv. Veckan innehöll även mental träning i form av minigolf där jag blev utpsykad och utklassad. Det hela avslutades med en punktering och ett 5h ofrivilligt stopp i Sundsvall på hemvägen. Foto: 2. Sven Alexandersson 3. Stefan Månsson #hagabygoiforebro #hagabygoif #kilsbergspower #likegrizzly #bambambam #somettjävlamotionär #oringen2018 #minigolf #bangolf #besserwisser #htfu

A post shared by Filip Dahlgren (@filipda88) on

** Matthias Wengelin tog en sjundeplats i sin gamla paraddisciplin sprint på EM i Österrike, och följde upp med en 37:e-plats (när EM gick vidare i Glasgow) efter att ha fått starta längst bak i klungan i OS-disciplinen crosscountry.  I Cykelvasan krigade mountainbikecyklisten från Örebro hem en femteplats.

** Jacob Ahlsson har tagit sitt livs hittills fetaste placering med en tredjeplats i ett kermesselopp i Belgien, och det efter att ha blivit åtta och tia i tävlingarna dagarna före. Lillebror Jonathan tog SM-silver (i P16-klassen) på linje och SM-brons i tempo.

** Johan Eriksson, 49, från Kopparberg blev elva i Ultravasan och satte snabbaste totaltiden genom tiderna i Vasaloppstrippeln, det skrev jag en artikel om (på semestern) i måndags. KFUM Örebros Linus Rosdal blev tvåa i Ultravasan 45, loppet som Anfält vann i fjol, på den tredje snabbaste tiden i loppets historia (bara bakom segraren David Nilsson och Anfälts segertid från i fjol), före löpare som Elov Olsson.

** I långloppscupen har det dunkats av inte mindre än nio deltävlingar, varav tre DM. Liduina van Sitteren var mest framgångsrik med ett DM-guld (maraton) och två silver, mest notabelt kanske att hon senare samma dag som hon totalvann Viby marathon (snabbare än alla herrar) åkte till Rudskoga och vann Jordgubbslunkens sexkilometersklass också … Karin Forsberg har gjort comeback i löparspåren och sprang hem 10 000-metersguldet på finfina 38.33 medan Josefin Tjernlund tog guldet på halva distansen med 17.58. Rodney Hundermark (maraton), Andreas Ingberg (10 000 meter) och William Wickholm (5 000) tog gulden på herrsidan där det blev nio olika medaljörer. van Sitteren vann också Rallarrundan och Dalenrundan, medan Forsberg plockade förstaplatser i Lindesjönloppet och Fröviloppet. Josefin Gerdevåg, som tävlat rätt sparsamt, vann Semesterhalvmaran. På herrsidan fortsatte trenden med olika segrare: Per Arvidsson vann Rallarrundan, Heshlu Andemarim tog hem Lindesjönloppet, Adam Gillman var först i mål i Fröviloppet, Alexander Söderberg var snabbast i Semesterhalvmaran (men Andemariam fick toppoängen i cupen eftersom Söderberg springer för Stockholmsklubben Spårvägen) och Cimmie Wignell segrade i Dalenrundan (i Stripastafetten dominerade IF Start på både herr- och damsidan. Sammantaget gör det att van Sitteren har en rätt betryggande ledning i långloppscupens sammandrag, såvida inte Gerdevåg eller Forsberg börjar springa fler lopp i höst. Maria Eriksson är förvisso bara en poäng bakom i sammandraget, men har redan slagit i taget för hur många tävlingar som får räknas med van Sitteren har en kvar. På herrsidan leder Arvidsson med hela 20 poäng, men där är läget omvänt; den lednignen är inte alls säker eftersom få av löparna bakom ännu nåt upp i lika många tävlingar som honom. Om till exempel Andreas Ingberg, Jack Karlsson eller Andemariam, som båda varit snabbare än Arvidsson i år, springer fler tävlingar i höst kan de nå ifatt. Utanför cupen vann Kevin Henriksson och Anne Ellström Semestermilen medan Maja Blom och Johan Fagerberg tog hem Svartåloppet.

** Karin Forsberg (guld 5 000 och 10 000 meter i K35), Marie Dasler (guld 5 000 och 10 000 meter, K50), Maria Eriksson (guld 10 000 meter, silver 5 000 meter i K40) och Jan Myrtorp (brons 800 meter i M75) tog medaljer på veteran-SM, Wilhelm Bergentz (guld 3000 meter, silver 1 500 meter i P16), Noha Olsson (brons 1 500 meter i P16) och Henrik Franzén (brons 1 500 meter hinder i P15) gjorde detsamma i ungdoms-SM. Dasler tog dessutom SM-guld och Eriksson brons i sina åldersklasser i SM-milen, där även Susanne Malmqvist tog ett veteran-SM-guld, i K65.

** Rebecka Nylin, Johan Aronsson och lagen Josefine Wallenhammar/Eva Gustafsson (Hagaby) och Jakob Attås/Gustav Hindér blev distriktsmästare i sprintorientering i Nora. Maja Alm och Emil Svensk vann världsrankningstävlingen Örebro City Sprint där Filip Jacobsson (sjua) och Josefin Tjernlund (åtta) blev bästa länslöpare. Svenska landslaget med Lina Strand, Gustav Bergman, Jonas Leandersson och Karolin Ohlsson vann mixedsprintstafetten.

** I Milans poängtävlingar har Magnus Palm, Jakob Wallenhammar, Ludwig Ljungqvist, Filip Jacobsson (två tisdagar i rad) och nu senast i går kväll Oskar Eklöf, men Calle Olsson tog hem totalsegern (i huvudklassen var han den enda som sprang alla deltävlingarna, men det var inte avgörande eftersom bara de sex bästa resultaten räknas) med ynka 32 poäng (motsvarande 32 sekunder i någon av alla tävlingar) ned till tvåan Oskar Arlebo efter att ha tagit en andraplats, en sekund bakom Eklöf. Olsson var trea inför finalen, men tog sig alltså hela vägen upp till förstaplatsen. Evelina Ericsson blev bästa dam (det är mixedklass) med en 13:e-plats.

** Karl-Johan Danielsson och Annie Thorén vann Örebro triathlon, hemmalöparen Sara Jakobsson tog hem sprintklassen.

** Lagen Karin Strömdahl/Katrin Björklund, Christer Ericsson/William Blomström och Sandra Lundqvist/Fredrik Sundberg vann multisporttävlingen Örebroloppet, medan Per Eklöf blev först ut som segrare i den nya soloklassen (enda kvinnan som körde solo bröt).

** Stockholmaren Pär Bjelkmar krossade banrekorden varje dag under Bergslagsleden på fem dagar och satte ett totalt rekord med runt sex timmar.

** Själv har jag sprungit Niesen treppen lauf, Gallaberget trailrun, Jordgubbslunken, Hyttloppet, Mörksuggenjakten trail, Mora trail, Lurs backyard ultra, Skövde ultrafestival backyard ultra, Kloten–Nyberget och Ultravasan under den här tolvveckorssemestern (plus att jag hojat Cykelvasan). I juli blev det faktiskt över 31 tävlingsmil i löparskorna …

Efter EM – så laddar Fahlin om inför VM: ”Två tävlingar – sedan träning”

Det såg så bra ut på tv-bilderna. Ja, jag skrev ju om det i nyhetstexten här. Emilia Fahlin gjorde allt rätt. Var med i utbrytning som gick iväg i tunga backen i slutet av femte varvet (av åtta) och som blev inhämtad två varv och 28 kilometer senare på samma ställe (med exakt ett varv till mål), men orkade ändå göra ett stort jobb för att bana väg åt Emma Johansson längst fram i klungan efter att hon blivit inhämtad. Men trots det var hon själv alltså inte ett dugg nöjd med känslan efteråt. Allt snack fick inte plats i pappret (som texten på na.se baserade sig på), så lite spiller över här på bloggen. Bland annat om uppladdningen inför VM i Doha om tre veckor. Men vi börjar med den där känslan i dagens träning.

– Det var verkligen ingen höjdardag. Jag var trött och tom och hade problem med magen. Jag vet inte varför, men när man har massor av mjölksyra i benen så tar magen stryk. PÅ det sättet blev det en väldigt lång dag där jag inte hade någon bra känsla. Jag var uppe till Emma (Johansson) för att säga ”jag känner mig inte så bra, jag vet inte hur mycket jag kan göra i dag” när det plötsligt small till, utbrytningen gick iväg, och jag var med … Men jag minns inte ens mycket av det, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Ni kom iväg tre varv före mål, och blev inhämtad med ett kvar …
– Just det. Vi var åtta först, men med två varv kvar attackerade holländskan Lucinda Brand i backen, och då var det fyra som åkte av. Bland annat italienskan (AnnaZita Maria Stricker) och belgiskan (Anisha Vekemans) vilket inte var bra för gruppens komposition eftersom de blev nationerna blev väldigt sugna på att köra in utbrytningen då. Och jag själv kunde inte köra för fullt i utbrytningen eftersom jag inte hade min bästa dag.
Men det såg ut som om du hade krafter kvar efter ni blev inhämtade, ändå.
– Det var bara att försöka slutföra loppet då. Det var blåsigt emellanåt, så det var jätteviktigt att ha rätt position utför för att komma bra in i den trixiga kurvan över bron precis före sista backen. I och med att Emma skulle gå för finalen var det min uppgift att få henne i bra position där, och det lyckades. Den avslutningen uppför skulle ha kunnat passa henne riktigt bra, men jag tror att hon saknade det där lilla, lilla extra i dag. I slutändan hade hon inte benen för en pallplats.
Men du måste vara nöjd med din egen insats, att du kan göra sådant jobb trots att kroppen inte känns bra, eller?
– Ja, att jag ändå kan prestera så här trots att jag inte har någon toppdag visar att min lägstanivå har höjts till i år, och det har varit mitt mål. Att hitta en högre lägstanivå som jag sedan kan bygga toppar från. Förra året hamnade jag längst bak och fick slita för att över huvud taget hänga med om jag hade en tyngre i dag, i år kan jag ändå vara med i tävlingen. Det är ett skönt besked.
Hur kommer sista veckorna inför VM att se ut?
– Det är bara två UCI-tävlingar kvar i Europa i år, i Italien nästa helg, och de kommer jag att köra. Giro dell’Emilia på lördagen och GP Bruno Beghelli på söndagen. Båda är nya för mig. Giro dell’Emilia ser ut som en tävling som skulle ha passat mig perfekt om det inte hade varit avslutning uppför, och GP Bruno Beghelli är en helt ny tävling för damerna, så där vet jag inte vad som väntar. Men det är skönt att få ett par tävlingar till så det inte blir så lång väntan på VM. Jag kommer ändå hinna få en träningsperiod sista två veckorna inför VM.

Nere i de blekingska skogarna avgjordes kvalet till morgondagens långdistans-SM i orientering i dag, och 13 av 19 länslöpare vidare till A-finalerna: Lilian Forsgren, Ellinor Eriksson, Ellinor Tjernlund, Rebecka Nylin, Josefin Tjernlund, Daniel Attås och Martin Regborn (som vann sitt kvalheat) på seniorsidan och Johanna Henriksson, Josefin Erlandsson, Maria Gustafsson, Filip Jacobsson, Anna Hallmén och Per Karlsson på juniorsidan.
I ungdoms-SM, som avgörs i Karlstad, tog Garphyttans Elin Schagerström (tolva i D16) och KFUM Örebros Melker Forsberg (16:e i H15) de mest framskjutna placeringarna i fredagens sprint medan Djerfs Elin Lindblad (tolva i D15) var ensam länslöpare på topp 20 i dagens långdistans.

Mattias Nätterlund satte nytt personligt rekord på 10 000 meter när han sprang in på 33.06,45 i klassiska ALJ Open (som även tjänstgjorde som Stockholms-DM på distansen) på Stockholms stadion vid lunchtid på lördagen, en tid som räckte till en fjärdeplats i tävlingen (minuten bakom segrande Oscar Maljing, Hässelby) och lyfte Nätterlund från 88:e till 84:e plats i genom tiderna-statistiken på distansen i distriktet. Och så slog han ju gamle världsmästaren (i swimrun …); kanadensaren Paul Krochak som blev femma.

Och i Oslo Sykkelfestival, finalen i norska cupen i mountainbikens OS-disciplin crosscountry, blev Matthias Wengelin fyra, sex sekunder från en pallplats, medan Axel Lindh bröt med dålig känsla (”Var bra med första varven, sen sa kroppen ifrån och jag droppade snabbt tio placeringar. Klev av efter att jag cyklat runt nåt varv och försökt komma igång igen. Ett till race till den lite för långa listan från i år där det inte riktigt funkat”, skriver Lindh på Instagram).

Vidare till final imorgon! ✌️ #oktisaren #smlång

A photo posted by Lilian Forsgren (@lilianforsgren) on

Helgens höjdare – EM, SM och klassisk Lidingöladdning

1) Linjeloppet i cykel-EM
Emilia Fahlin, Emma Johansson, Sara Mustonen-Lichan, Sara Penton, Alexandera Nessmar och Malin Berlin. Där har ni Sveriges uppställning i linjeloppet när proffsen för första gången genom tiderna får vara med i cykel-EM. I gårdagens blogginlägg berättar Fahlin om sina tankar inför loppet, som avgörs över åtta varv på en rätt kuperad bana. Startlistan innehåller de flesta stora, europeiska namn man kan tänka sig, och det lär bli ett rejält dramatiskt lopp. Och till skillnad från gårdagens tempo så ska Eurosport sända, om än bara på webben.

2) Långdistans-SM i orientering
Skrev jag också om tidigare i veckan. Kvalet avgörs på lördagsmorgonen (tror jag skrev fredag sist, men det är ju fel) och finalen ganska exakt ett dygn senare, på söndagsmorgonen. Alltihop i skogarna strax norr om Sölvesborg. Och i princip alla lokala löpare av klass är på plats, utom regerande SM-bronsmedaljören i långdistans (och VM-löparen) Filip Dahlgren som i går också officiellt meddelade att säsongen är över på grund av alla skador.

3) Tarstaborgsrundan
Ytterligare en av de där finfinaste deltävlingarna i långloppscupen. En klassisk uppladdning inför Lidingöloppet, dessutom. Vi snackar nio kilometer terränglopp med start och mål på Pålsboda IP. Den klassiska banan alltså, efter fjolårets regnkaos som gjorde att loppet flyttades till ett elljusspår. Då vann Erik Anfält, som gett sig själv startförbud de närmaste veckorna, och Mikaela Kemppi, som säkert kommer till start, även om det inte publicerats någon startlista ännu.
Och så kutas det förstås en hel del på andra håll också, bland annat är Hälleforsbördiga VM-löparen Louise Wiker tillbaka på vägen efter baninsatserna i SM och Finnkampen och lubbar Köpenhamns halvmara på söndag.

Fahlin om tunga EM-tempot, eventuella VM-tempot och taktiken på lördag: ”Är näst starkaste kortet”

Emilia Fahlin slutade på 28:e plats i tempoloppet i EM i franska Plumelec i dag (kollega Fiedler skrev några rader om det här, med en arkivbild från OS 2012), hennes comeback i mästerskapstempon tre år efter senaste loppet och fem respektive sex år efter de dubbla topp tio-placeringarna på VM 2010–2011. Avståndet upp till segrande Ellen van Dijk nästan fyra minuter. Ingen omedelbar succé, alltså. Men det förklarades både av banans karaktär – 350 höjdmeter på 25 kilometer varav närmare 100 i en avslutande backen sista två kilometerna – och dagsformen. Det berättade Fahlin när jag talade med henne (först och främst för en intervju ni kan läsa i morgondagens pappers-NA) några timmar efter målgång.

– Nej, det var ingen toppdag alls i dag. Framför allt är jag besviken på känslan i kroppen, jag hade jättesvårt att hitta flyt. När man har kraft kan man ligga och mata på, på toppen av sin styrka, länge. Men i dag var en tyngre dag, och då blir man hårt straffad, framför allt på en sådan här bana. Det blir snabbt stora tidsavstånd när det är så tungåkt, har man inte det lilla extra får man inget gratis någonstans. Man tappar på alla partier och ligger bara och sliter. Redan när jag såg banan för första gången i måndags var det inga jublande känslor, direkt. Det är inte en sådan bana jag tycker om, om man säger så. Men man kan inte ändra på banan utan måste försöka göra bästa möjliga av det. Samtidigt kan man inte gräva ned mig för det här, det finns många i det här startfältet som gått in för tempoloppen hela året och jag har precis kommit igång med det, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Tror du att det här påverkar dina chanser att få köra VM-tempot?
– Tja … VM är ju helt annorlunda, det är en helt annan bana. Den har en helt annan rytm, det är fram och tillbaka på ett ställe och helt platt, och det är något jag tycker bättre om. Den borde passa mig mycket bättre. Men vi får se vad förbundet säger, det är inte bara mitt val om jag får köra eller ej. Vi får se vad det finns för sug från deras sida att stötta en större satsning på tempo, vi får se vad som händer nu efter EM. Det är klart att ingen är jublande nöjd när man kommer 
i mål en sådan här dag, men man får försöka tänka att det finns banor som passar bättre och sämre. Ibland får man ta en motgång.
Men först är det linjeloppet på lördag, vad har du för tankar inför det?
– Det är en helt annan tävling, och jag har visat på linjeloppen på slutet att jag kan få det att stämma. Det kan ske även på lördag. Nu har jag fått köra ur kroppen med ett riktigt pass i dag, och det är ett sätt att vakna inför lördagen om inte annat. Jag tror i varje fall inte att det gör någon skada, förra veckan (i Lotto tour) kändes det bättre och bättre för varje dag. Det har varit ett långt år och det kommer nog gå lite upp och ned med formen här på slutet, men jag tar med mig känslan från sista etappen i Lotto, den var tuff precis som det kommer bli på lördag och jag kunde ändå med och göra något bra, så jag har en positiv känsla.
Ja, det är en tuff bana. Åtta varv på 14 kilometer, med runt 200 höjdmeter per varv. Hur ser du på den?
– Vi avslutar ju med samma rejäla backe som det var på tempoloppet, och det är ju den stora grejen. I övrigt har jag inte kört hela banan än, och även om jag tävlade här för två år sedan så har jag den inte färskt i minnet, utan vi ska ut i morgon och kolla.
Vad förväntar du dig för typ av tävling, det blir ingen klungspurt, va?
– Nej, jag har svårt att se att det kommer vara någon jätteklunga. Det är svårt att tro att det blir 100 stycken med in mot mål. Möjligen en liten, liten klunga. Men det kan också vara så att det går loss en utbrytning på toppen av den där backen några varv före mål, och har de flesta större nationer med några cyklister där kan den hålla i mål. Jag tror att de starkaste klättrarna kommer köra i den där backen. Det kommer kanske inte ge utslag på andra, tredje eller fjärde varvet, men när vi kommer längre in i tävlingen kommer det bli slitigt för många och då kan det bli att några går iväg. Så det finns lite olika möjligheter, det är en öppen tävling och svårt att se något givet scenario. Det gäller att vara flexibel.
Ni är sex svenskor till start, är det givet att alla ska köra för Emma Johansson som i OS?
– Vi får väl se. Vi ska ha taktikmöte 
i morgon, men jag har svårt att se att det blir allt på ett kort den här gången. Jag har visat på slutet att jag är det näst starkaste kortet i laget, och därför hoppas jag att jag inte ska behöva göra en massa jobb alldeles för tidigt den här gången. Men sedan är frågan hur sportchefen lägger upp taktiken inför avslutningen. Som jag ser det borde det finnas lite mer utrymme här än i OS. Givetvis kör vi för Emma som är den starkaste, men om det öppnar öppnar upp sig med någon utbrytning på slutvarven kanske jag kan få chansen att gå med.

Cykelturen från helvetet: ”Funderade på att be en tysk om lift”

Efter misslyckandet i Bergslagsleden ultra och den usla form jag haft senaste månaderna beslutade jag mig för att bryta ihop och komma igen och köra ett lite seriösare träningsupplägg inför Borås sextimmars om knappt två månader. Så i måndags drog jag igång med ett klassiskt pass: 10×1 000 meter med en minuts gåvila. Och i går följde jag upp med ett långpass på racercykeln. Eller rättare sagt: Cykelturen från helvetet.
Jag hade någon gång i fjol kollat ut en tänkt tur Karlskoga–Karlsdal–Rockesholm–Loka–Karlskoga. Ett överslag att det skulle bli sex mil. Lite lagom, sådär. Plockade varken med mig vätska, energi, pengar eller telefon, utan drog iväg.
Problemet? Tja, att det inte fanns någon asfaltsväg mellan Rockesholm och Loka, har ingen aning om hur jag lästa kartan i fjol. Men det fattade jag inte förrän jag kom ut på riksväg 244 mellan Nora och Hällefors – och då visade gps-klockan redan 55 kilometer. Vid tänkta totaldistansen 60 kilometer rullade jag ut genom Grythyttan, kände att jag började bli tom på energi, men intalade mig själv: Det går uppför förbi Loka, till kommungränsen, men sedan rullar det nedåt, hemåt.
Jo, tjena. Kuperingen hade jag koll på; men inte att vägverket hade fräst bort ytskiktet på asfalt (antar att de ska fixa ny beläggning inom kort) under två mil från strax före Loka ända bort till avfarten mot Östra Kärne. Det var som att köra på dålig grusväg med de smala landsvägsdäcken studsandes. Armarna domnade bort, huvudet var tomt på energi och munnen torr som ett sandpapper. Det var ren misär och till slut tog jag mig knappt framåt. Funderade på att be en tysk husbil, vars förare stannade för att kissa precis när han kört om mig, om lift (entschuldigung!). Övervägde att dricka bäckvatten (men kom att tänka på Tobias Karlsson). Vinglade stundtals där jag studsade fram på den usla vägen. Men fortsatte envetet att trampa, trampa, trampa. Till slut kom jag hem. Med över 108 kilometer på gps-klockan. Hällde i mig vatten, käkade en lax, och långsamt rann livet tillbaka i mig. Om det gjorde mig starkare inför Borås? Oklart. Men det trimmade onekligen pannbenet.
Och vädret kan man ju inte klaga på den här septemberveckan. Solen vräker ut slösaktig värme som om det inte fanns någon morgondag, och bitvis – egentligen hela tiden där det fanns asfalt och innan energin i kroppen helt tog slut – var den här cykelturen fantastiskt fin.
Vägen över Näsmossen, strax öster om Flosjöhyttans gamla järnvägsstation, måste ju vara en av länets finaste asfaltssträckor, och raksträckan över Sankta Majas mosse söder om Rockesholm går ju inte heller av för hackor, direkt.

Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann.  Foto: Jonas Brännmyr
Den ändå hyfsade farten (28 kilometer i timmen första fem milen) försvann någonstans när energin tog slut och vägen försvann. Foto: Jonas Brännmyr

Nu har startordningen till morgondagens EM-tempo i Plumelec släppts. Emilia Fahlin går ut redan som sjätte åkare, 10.35. Men det verkar konstigt nog inte bli någon tv-sändning.

Länkar för övrigt in segraren Mikaela Kemppis Instagram-racerapport från Norasjön runt i helgen. Mycket trevlig läsning om loppet i allmänhet och klunglöpning i synnerhet!

I lördags sprang jag Norasjön Runt (halvmarathon) och kommer spara detta lopp på en särskild plats i mitt hjärta. Det är fantastiskt att vinna lopp och få fin krans runt halsen. Men det är inte därför. Jag sprang på en för mig bra tid (drygt 1,5 minut bättre än de senaste åren) på denna rätt utmanande bana och det gav ett skönt kvitto inför höstens stora mål: Berlin marathon. Det var egentligen bara det jämförelsekvittot jag jagade. Men den stora AHA-upplevelsen är detta med att springa i klunga. Jag har konstigt nog aldrig fått till det där med klunglöpning tidigare. Ofta orkar jag inte hänga med eller så går det för sakta eller för ojämnt och jag hamnar ofta själv i något slags vakuum. Fick ett hum om det här med klunga på Tjejmilen i år då vi faktiskt var ett gäng som hjälptes åt att jaga dem framför. Och jag måste säga att det var en speciell känsla. Att springa i klunga och växeldra, det ger energi! I Norasjön-loppet var vi också en klunga som så småningom bestod av mig och Henrik Eknor. Det var en härlig känsla att dela på jobbet, när han tappade fart drog jag och tvärtom. Att utan prat ändå vara i någon slags synk, överenskommelse, gemenskap, dela andning och steg under så stor del av loppet (med tre km kvar orkade jag inte hänga med när han ökade). Lite magiskt och för mig unik upplevelse! 🙌 Jag sprang dock och undrade vad min pappa höll på med (han gör mina träningsprogram och langade vätska under loppet), han sa inte ett ord till mig på hela loppet. Annars brukar han alltid rapportera tider och säga lite uppmuntrande ord. Jag funderade en del på det när jag sprang. Varför säger han inget? Ser han något som inte jag känner? Springer jag illa? För hårt/för sakta? Men efteråt så var han så glad och positiv och menade att detta var kanon och första gången jag sprang i en riktig klunga och han ville inte störa varken mig eller dem. Haha, underbar kommentar! 😂 Jag njuter av att vara i löparflow och hela tiden lära mig mer om denna magiska värld. Men är samtidigt så ödmjuk och medveten om att det går upp och ned och en skada/känning kommer ofta plötsligt när man minst anar. Jag ser och känner med många i min närhet som sliter och kämpar! 🙏❤️

A video posted by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

Fahlin om EM-tempot: ”Jag ska pusha 
på gränserna”

Så blev det officiellt. Emilia Fahlin får, som enda svensk, köra såväl tempo- som linjeloppet i EM, som flyttats från Nice och Monaco till Plumelec, längre norrut i Frankrike på grund av terrordådet den 14 juli. Tempoloppet körs nästa torsdag, den 15 september, och linjeloppet två dagar senare. Efter dagens etapp i belgiska Lotto tour fick jag tag i Fahlin, för att höra hur hon ser på comebacken, tre år efter sitt senaste mästerskapstempot – och hur den nya tempohojen egentligen fungerade.

– Jag fick den förra veckan och har fått ställa in den på egen hand än så länge, och det är ju ganska mycket att tänka på när det handlar om en tempocykel jämfört med en linjehoj. Det har varit lite mekjobb (skratt). Men jag har fått till en position som jag är rätt så nöjd med, och jag hade en bra känsla i går. Det var kul att äntligen få köra på en riktig, aerodynamisk tempohoj, och den var helt klart godkänd. Känsla var ganska bra i går, och det var kul att det räckte så långt (tia, bara sex sekunder från pallen mot stora delar av världseliten över 4,4 kilometer tempoprolog) trots att jag kände att jag saknade det lilla extra i benen. Jag känner mig lite trött och sliten efter OS och segern i Vårgårda, det har varit en lång säsong och jag har inte gjort någon speciell förberedelse inför den här veckan, utan tränat på för att få lite grund inför EM. Tanken är att tävla mig i form den här veckan och sedan göra de sista finjusteringarna när vi är på plats i Plumelec på måndag, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Att det nu är klart att det blir tempo i EM då, hur är känslan?
– Klart det är kul. Det är första gången proffsen får delta i EM, och bara det är en rolig grej. Och att få köra tempo igen är ju något jag strävat efter.
Hur passar banorna (här finns alla kartor, höjdkurvor och startlistor)?
– Jag har inte stenkoll i och med att det blev flyttat från Nice. Egentligen skulle tempot ha varit ganska platt, rätt lätt hemåt. Nu verkar det bli lite mer böljande terräng med en rejäl backe på slutet, och då passar det helt plötsligt andra cyklister. Hade det varit plattare hade det passat mig lite bättre, men är jag i kanonform klarar jag även en lite tuffare bana. Det blir lättare att säga något om den när jag är på plats. Linjebanan körde jag åtminstone delar av häromåret, och den är ganska tuff. Det är åtta varv på en 14-kilometersbana där målet är på toppen av en 1,8 kilometer lång backe, och så är det ytterligare en tuff backe på varet. Blir det körning uppför dem kommer det bli tufft utslag.
Vad har du för mål med comebacken i tempot?
– Vi får se hur banans karaktär passar och hur formen är. Men det bästa med det här är att jag får chansen att få rutin och tävlingsvana från tempo igen. Jag får öva på att ladda upp, hitta rätt känslor, alla små vanor och förberedelser, hur det ska kännas. Att pusha på gränsen. Sedan får vi se om jag får köra tempot på VM också, det hoppas jag, så jag kan lägga lite större fokus på det inför kommande år. Det ser jag som det allra viktigaste med den här starten.
Hur var dagen (Fahlin körde för italienska lagkompisen Marta Bastianelli, och rullade själv i mål som 37:a efter att ha fullgjort uppdraget), då?
– Lagkompisen (Bastianelli) blev fyra, så vi var inte helt nöjda inom laget, det gick inte hela vägen fram. Och jag själv fick göra ganska mycket jobb, mer än jag ville ha gjort. Det saknades lite från de andra lagkompisarna, det finns grejer att förbättra de närmaste dagarna.

Hemma i länet avgjordes i kväll sjätte deltävlingen, av nio, i rullskidcupen Moto eagle tour. Efter att Bob Impola vunnit tre (samtliga han kört) och Robert Brundin två av de fem första tävlingarna blev det i kväll en ny segrare i Daniel Olsson. Brundin blev återigen tvåa (han har varit etta–tvåa–tvåa–etta–fyra–tvåa i år), 24 sekunder bakom Olsson, och Larz Andersson trea. Olivia Hansson vann damklassen som enda startande (igen) och var sjua totalt av 17 startande.