Helgens höjdare – örebroare kör världens tuffaste triathlon: ”En del går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat”

1. Celtman
Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.

– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt.
Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor.
Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall.
Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).

Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.

2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.

3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.

Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!

För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.

I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.

Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet.  Foto: Privat
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat

Örebro sprintmixstafett blir landskamp: ”Tur har den tokige”

På söndag, med start i Drottningparken bakom Virginska gymnasiet vi elvatiden, avgörs tredje upplagan av Örebro city sprint, och jag har tidigare skrivit om att tävlingen i år beviljats världsrankningsstatus och lockar stora delar av danska och svenska landslagen. Men nu står det också klart att Örebro sprintmixstafett, som avgörs två timmar senare på samma plats, får inofficiell status som svenskdansk landskamp, att och att Danmark ställer upp med ett förstalag som till tre fjärdedelar (Tue Lassen, Søren Bobach och Maja Alm) är detsamma som är regerande världsmästare i mixedsprintstafett medan Sverige startar fyra VM-uttagna sprinters som dock inte kommer springa just sprintstafett i Strömstad: Karolin Ohlsson, Emil Svensk, örebroaren och nyblivne EM-medaljören Martin Regborn och Sara Hagström. Jag ringde upp biträdande tävlingsledaren Björn Alpberg i Almby för att höra hur det här blev verklighet till en text i midsommaraftonens pappers-NA, men jag sparade förstås lite skönt snack till bloggen också.

– Med VM i Sverige som gör att många landslag ligger här och tränar just nu, ett rykte om oss att vara en proffsig arrangör med en hög nivå på tävlingen de två första åren, och ett datum, midsommarhelgen, som inte konkurrerar med andra tävlingar har vi lyckats få till det här finfina startfältet. Tur har den tokige, och nog har vi varit tokiga, Och när det väl kommer världsmästare och anmäler sig,  då vaknar orienterarna, som vanligtvis är lite konservativa, till. ”Vad är det här för tävling”, liksom. Därför ser vi ut att slå deltagarrekordet i år igen, trots att vi egentligen inte jobbat med marknadsföring alls. Vårt största bekymmer just nu är om kartorna kommer att räcka, och det känns ju angenämt, säger Alpberg till Konditionsbloggen.
Ni har världsrankningsstatus också, i den individuella sprinten. Vad betyder det?
– Det är givetvis viktigt om vi vill locka starka löpare, men det ställer också krav, vi som arrangör har samma krav på oss som på en VM-tävling. Det måste finnas möjlighet till dopningskontroll, och alla löpare måste sitta i karantän, i det här fallet i Oscariahallen, tills alla är i mål för att det ska bli så rättvist som möjligt. Man kan tycka att et låter onödigt krångligt om det ändå bara kommer 30 löpare och springer de här världsrankningstävlingarna, men de som har valt att komma hit förväntar sig den nivån, och annars hade vi inte fått hit dem.
Har Regborn stor fördel av att vara hemmalöpare?
– Nej, ingen alls. Snarare en nackdel, skulle jag tro. Risken är att han tittar på kartan och tänker ”aha, det här känner jag igen, dit ska jag” utan att läsa kartan ordentligt, och så har vi ställt ut ett staket som inte får passeras just där han tänkt springa. Just det hände faktiskt på kullerstenen utanför Slottet förra året. Jag stod själv där vid kravallstaketet och sa till honom: ”Läs kartan …” (Regborn vann ändå med elva sekunder till slut).
Hur utvecklar ni det här ytterligare till nästa år?
– Ja, du, vi har ju först och främst sju SM-tävlingar nästa år och har sagt att vi absolut inte hinner med en Örebro city sprint också. Men … Vi har faktiskt ansökt om att hålla tävlingen ändå, på midsommarsöndagen. Vi har fått lite förfrågningar, och det finns lite idéer. Vi har ju konceptet med labyrintsprinten som vi körde på Friends arena och som även ska arrangeras under O-ringen i Sälen och, ja, vi får väl se. Vi ska ta beslut i november om det blir något city sprint nästa år, har vi sagt, just nu är det fullt fokus på SM i sprint och sprintstafett som vi i Almby arrangerar 2-3-4 juni nästa år. Vi kommer ha ett kval nere i Ladugårdsängen och final inne i stan. Dessutom kommer vi ha publiktävlingar på eftermiddagen, på exakt samma banor, så alla kan få prova hur långt efter världseliten man är.

Alla lokala orienterare är dock inte på plats i Örebro i helgen. 25 från Tisaren, däribland landslagslöparna Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund och Daniel Attås, och ett 20-tal från de andra länsklubbarna, kör istället Idreveckan med Idre fjällorientering på söndag, Fjällsprinten på måndag och Idre tredagars tisdag-torsdag nästa vecka. En perfekt uppladdning inför O-ringen i Sälen som nu bara är en månad bort, kan man tänka.

Även Erik Anfält är på plats i Dalarna, efter gårdagens seger och personliga rekord på 5 000 meters-DM (kompletta resultatlistorna är nu tillgängliga här). Men inte för att orientera, förstås, utan för att springa den 25 kilometer långa löptävlingen Orsakajt’n, som traditionsenligt avgörs på midsommaraftonen på skogsstigar och grusvägar i Oreälvens dalgång. Jag ser inget namn i startlistan som ska kunna stoppa Anfält från ännu en seger.

Och så konstaterar vi att Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, slutade på elfte plats i tempoloppet vid cykel-SM i Västerås i dag, slagen med drygt tre minuter av segrande Alexander Wetterhall över 51 kilometer, och drygt 1,5 minuter från pallen.
För övrigt blev jag via twitter i dag uppmärksammad på att Sverige faktiskt fått två, och inte bara en, plats i damernas tempolopp till OS i Rio de Janeiro, men att det verkar som om SOK tackat nej till den andra eftersom bara Emma Johansson visat den topp åtta-potential de vill se (och Fahlin förtydligade att hon inte ens tar med tempohojen på flyget till Brasilien, så då kan vi stryka de spekulationerna om en eventuell ersättningsstart).

Fahlin: ”Kanske kunde ha hittat ytterligare energidepåer i kroppen”

Emilia Fahlin var bara 3,9 sekunder från karriärens sjätte SM-guld i dag. Örebrocyklisten ledde med 0,6 sekunder vid vändpunkten, halvvägs på det 25,5 kilometer långa tempoloppet i Västerås, men tappade 4,5 sekunder mot världsrankningsettan Emma Johansson i medvinden på vägen tillbaka in igen. Jag var själv på plats i Västerås och pratade bara med förbundskapten Martin Vestby (som hyllade Fahlin och på stående fot lovade nya landslagsuppdrag: ”Både jag och Emma hade tippat Emilia som vinnare, för banan passade henne och hon har visat en otrolig styrka i de senaste tävlingarna. Nu blev det en riktig kämpaseger för Emma till slut, men hon har aldrig pressats så hårt på ett SM-tempo tidigare. För Emma var det här en seger som betyder mycket. Jag önskar att Emilia, om hon är motiverad, fokuserar extra just på tempo inför EM och VM.”) Mer om honom i morgondagens pappers-NA, där även Fahlin förstås är intervjuad. Men som vanligt blir det lite bloggextra med Fahlin. Och vi börjar förstås med känslorna kring det där silvret (”Det är aldrig kul att komma tvåa”, sa Fahlin i speakerintervjun precis när Emma passerat mållinjen), och även en timme, en nedcykling och en dusch senare var Fahlin rätt besviken.

– Nej, när det är så pass nära i slutändan så är man inte nöjd, mycket vill ha mer. Jag trodde inte att det skulle vara så pass jämnt. Klart att det alltid finns förhoppningar om att vinna och så, men jag vet ju hur bra Emma är och trodde att hon skulle ta hem det med lite mer marginal. När man hör att det var så pass tajt på slutet så känns det lite surt, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Emma gick ut 31 minuter efter dig och hade dina tider att gå på, hur mycket spelade den matchningen in, tror du?
– Svårt att säga, men när det är så pass tajt är det klart att det är en fördel att få tider att gå på. Hade jag fått veta att jag var tre sekunder från guldet hade jag kanske hittat något lite till. I dag kunde jag bara gå in och göra mitt eget lopp, och det var skönt att inte ha någon stress på det viset, men hade jag vetat de sista fem kilometerna att det var så tajt kunde jag kanske ha hittat ytterligare energidepåer i kroppen. Men det är så det är.
Hur bra var det här loppet från din sida?
– Det kändes ganska bra, även om det alltid är svårt att veta när man kör, speciellt när man går ut så tidigt. Jag var väldigt osäker inför loppet, hur mycket man skulle kunna gå på, men jag tycker att jag hittade en bra balans, att jag disponerade loppet på ett bra sätt. Jag visste att man var tvungne att gå ut hårt i motvinden på första halvan eftersom det inte går att ta in så mycket på vägen hem, men ändå måste man ha lite krafter kvar. Och jag var ju snabbast ut och tappade bara fyra sekunder hem, så det får jag väl egentligen vara nöjd med. Och härifrån kan det egentligen bara bli bättre med mer träning, tävling och tävlingsrutin, det här var trots allt mitt första riktiga tempolopp i år.
Det här loppet borde väl räcka till att få köra både EM och VM i tempo i höst?
– Jo, det tror jag. Sedan kanske det behövs lite mer för att utmana om topplaceringarna. Men med ett sånt här lopp i bagaget har man något att bygga vidare från. Man måste börja någonstans. Det skulle vara kul att köra mer tempo framöver, att hitta tillbaka (Fahlin tog tre SM-guld, var VM-nia två gånger och cyklade OS i tempo 2009–2012, men körde knappt några tempolopp alls under de sjukdomsförföljda åren 2013–2015), köra lite fler tävlingar i tempo, få göra något mästerskap och fila lite mer på det.
Emma har ju inte bestämt om hon ska köra OS-tempot än (Sverige har bara en plats dit, och Emma har fått den men inte bestämt om hon ska utnyttja den), finns det en chans att du som ändå är på plats i Rio kan ersätta henne?
– SOK brukar inte vilja fylla ut platserna, de vill att man ska ha visat något på internationell nivå innan, och det har jag inte hunnit göra den här gången. Det är problemet med deras uttagningar i det här fallet, så jag tror tyvärr inte att det kan bli aktuellt. Nu lägger jag fullt fokus på linjeloppet i OS. Sedan får jag försöka satsa mer på tempo till kommande tävlingar.
Ligger du i fas inför OS?
– Jag vill inte säga att jag är klar, men jag har en okej grund att stå på nu. Det finns små bitar att slipa på, jag vill höja mig lite till. Men det är några veckor kvar.

Fahlin kör linjeloppet i SM på lördag och flyger redan på söndag till Livigno för ett höghöjdsläger. Därefter direkt till Tyskland för Thüringen rundfahrt 15–21 juli och sedan är det bara dagar kvar till avresan till Brasilien.
Fahlins klubbkompis Jacob Ahlsson slutade för övrigt på 13:e plats i herrjuniorernas tempolopp på SM, 2.41 bakom segrande Motalacyklisten Linus Kvist.

Någon resultatlista från kvällens DM på 5 000 meter på Transtensvallen i Hallsberg har ännu inte publicerats på nätet, men jag ringde upp sekretariatet som var väldigt behjälpliga och fixade segrartider och medaljörer. Och faktum är att Erik Anfält hade efteranmält sig och sprang in på personliga rekordet 15.21,42 (hela 15 sekunder under det tre år gamla perset, satt just på DM), en tid som gör honom till Sverigetolva på distansen i år, trots att han egentligen satsar på maraton. Mikaela Kemppi tog som väntat segern på damsidan, på 17.27,31 (två sekunder över hennes pers), vilket gör henne också till Sverigetolva. Mattias Nätterlund och Liduina van Sitteren tog silver, Jakob Nilsson och Anna Pettersson brons. Samtliga medaljörer utom Pettersson, som tävlar för IF Start, springer för Örebro AIK. Resultaten gör att Kemppi och van Sitteren nu delar ledningen i långloppscupen, medan Nilsson toppar herrklassen.

Fahlin inför SM-tempot: ”Klart EM och VM finns i bakhuvudet”

I morgon drar cykel-SM i Västerås igång (med undertecknat på plats), och det smäller redan första dagen med damernas tempolopp, med Örebros stjärna Emilia Fahlin, OS-klar i linje men med dubbla niondeplatser i just tempo på VM 2009 och 2011 (och tre SM-guld i disciplinen 2009–2012). Jag ringde upp Fahlin, som kommer direkt från helgens succé i Storbritannien, tidigare under dagen och gjorde en intervju till pappers-NA, men passade givetvis på att ta lite exklusivt bloggsnack också. Som en analys av banan.

– Jag har varit i Västerås i dag och rekat läget, kört morgondagens tempobana. Det är ganska mycket rätt fram, inte så mycket konstigheter. Det är ett par kurvor och vändpunkten att hålla koll på, annars 25 lätt böljande kilometer utan några direkta backar. Det är ganska öppet runt banan, och i dag var det ganska mycket motvind på vägen ut, men det gick desto fortare på vägen in. En ganska snabb bana som jag tror passar mig ganska bra. Det var glada miner när jag såg den i varje fall, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Det låter inte jättekul, platt och rakt …
– Det händer inte jättemycket, men i tempolopp överlag så åker man inte och kollar sig så mycket omkring. Det blir lika jobbigt vad det än är för bana. Man ska bara ha ur sitt max. Är banan lite tråkigt gäller det bara ännu mer att hålla fokus och köra på utan att tycka att det är jobbigt och piss.
Ska man räkna med att Emma Johansson är överlägsen i morgon?
– Emma är guldfavorit, jättefavorit, absolut. Men det är svårt att säga hur jag står mig mot Emma just nu. Jag körde ju inte tempot på SM förra året, och har inte kört något riktigt tempo i år.
Vilka mer kan lägga sig i?
– Sara (Mustonen-Lichan) brukar vara på pallen, och sedan brukar det alltid dyka upp någon åktstarkt wildcard från triathlon eller så. Men jag går givetvis in för att köra så fort det bara går, och det är klart att jag vill ta medalj.
Det finns VM-platser att köra för också, inte minst som Emma lägger av efter OS …
– Ja, och EM också (som i år för första gången någonsin har proffsklass, vilket jag hade missat). Klart det finns i bakhuvudet. Blir jag topp tre i SM finns bra möjlighet att få köra tempoloppen där, och det är ett delmål.
Har du fått ihop alla prylar då, cykel, diskhjul och dräkt?
– Ja, det har ju varit lite svårt med kläder och material … men nu har det mesta löst sig. Över huvud taget har det ju varit lite si och så med utrustning, hjälmar och grejer den här säsongen, det här blir första gången jag kör med allt. Min tränare (Klas Johansson) var här och ställde in cykeln i måndags, och jag provade den helt klar för första gången i dag, men jag känner mig bekväm i position och allting.
Har du hunnit kolla in linjeloppets bana någonting än?
– Nej, jag har haft fullt fokus på tempobanan. Men vi ska ta den tio varv på lördag, så jag hinner nog lära mig den …

Adam Axelsson står över årets cykel-SM, men Örebrocyklisternas Jacob Ahlsson kör i herrjuniorklassen och Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, kör i herrklassen (men bara tempoloppet som det verkar).

I morgon är det DM på 5 000 meter, i Hallsberg, och nu finns startlistorna publicerade. Mattias Nätterlund och Mikaela Kemppi är förstås megafavoriter.

Missa heller inte att jag tidigare under dagen skrev på na.se om att Sara Richert, Sveriges snabbaste kommunalråd (?!), ska springa med Johan Röjler och Peter Knoblach på Bergslagsleden. Eller när jag provade löpskytte tidigare i kväll.