NA-medarbetaren i VM-final – men världsmästarna fick stryk

I dag drog veteran-VM i orientering igång i Göteborg. På plats fanns ett antal lokala löpare bland de runt 2 000 som gav sig ut på sprintkvalet. Vissa mer profilerade än andra. Typ som 23-faldiga världsmästaren Simone Niggli (som hade kunnat utmana om gulden bland seniorerna, men i år i stället utmanar veteranerna i D35-klassen; hon vann sitt kvalheat med 1,5 minuter över 3 250 meter). Eller  NA:s egen Mats Carlsvärd som enkelt tog sig till final i H55-klassen, där han bland annat kommer att ställas mot en viss Jörgen Mårtensson, som ju är gammal klubbkompis med Carlsvärd i Almby (men numera tävlar för norska Modum OL). Det finns mycket mer att hämta i den här startlistan för morgondagens sprintfinal. VM avslutas med långdistansen senare i veckan, kval på onsdag och torsdag, final på lördag.

Om Emilia Fahlin och damernas Tour de France skriver jag en hel del i morgondagens papperstidning (som går att köpa som e-tidning på na.se), men även lite grann här.

Noras Lotta Nilsson och Bibben Nordblom har ju vunnit VM i swimrun, Ö till ö, två år i rad, och gjorde i helgen säsongens andra start i swimrun. Och liksom i Utö swimrun i maj fick världsmästarna nöja sig med en tredjeplats när Amfibiemannen avgjordes i Roslagens skärgård i helgen. Liksom i våras var Surfspot (Maria Edstedt och Annika Ericsson) före, nu också Team Öra (Charlotte Eriksson och Salli Carlfjord; i våras var det Addnature med Caroline Holmqvist och Kristin Larsson). I Amfibiemannen var Lotta och Bibben tvåa vid vändningen, men tvingades släppa förbi Team Öra strax därefter och var drygt tre minuter bakom i mål; 8,5 minuter bakom segrande Surfspot som tog täten redan på första simningen. Gemensamt för de här båda tävlingarna där världsmästarna fått stryk är att de är betydligt kortare än Ö till ö (Amfibiemannen är 22 kilometer löpning och 5,4 kilometer simning mot Ö till ö:s 75 kilometer löpning och tio kilometer simning), och det är just distansen som talar för Lotta och Bibben tar tredje raka titeln i september. Duons VM-laddning fortsätter med Ångaloppet om två veckor. Missa förresten inte Bibbens blogginlägg om värmen i Nice som gjorde att hon bommade att kvala till ironman-VM i år (vilket Lotta klarade).

Efter förra helgens swimrundebut i Höga kusten swimrun följde Danny Hallmén i helgen upp med individuell debut i samma klass, i tävlingen Farleden över tolv kilometer löpning och tre kilometer simning i Arkösunds skärgård. Slutade (enligt egen utsago på Instagram, har inte hittat resultatlistan) på sjunde plats av 93 i herrklassen. ”Mycket teknisk löpning, och jag hade svårt att få ut allt. Lite för fräsch i mål … Tappade lite för mycket på första längre löpningen och på fellöpningar, men blev bättre längre in i tävlingen och hade en av de bästa tiderna på den avslutande simningen och löpningen”, skriver Hallmén på Instagram.

I Dalenrundan, det sex kilometer långa terrängloppet i Brevens bruk som markerar halvtid i årets långloppscup som deltävling 14 av 28, visade Mikaela Kemppi och Peter Wiker att de gamla alltjämt är äldst. Den nyss landslagsdebuterade 42-åringen från Örebro på 23.33. 14 sekunder sämre än egna tiden från fjolårssegern, men 1.19 snabbare än någon annan (och framför allt då tvåan Edita Martuseviciute, IF Start). Segern var Kemppis sjätte på sju starter i årets långloppscup (stryk av Josefin Gerdevåg i Kumla Stadslopp). Och den 43-årige Hälleforslöparen spurtade ned 25 år yngre juniorlandslagsmannen (i längdskidor) Adam Gillman, 18, från Kumla med 17 sekunder (även om Wiker själv var sju sekunder långsammare än när han blev fyra i fjol). Jämngamla (med Wiker) Jonas Rosengren trea. För mig nya bekantsakpen Liduina van Sitteren (enligt Facebook boende i Göteborg, men tävlande för Örebro AIK) tog fjärdeplatsen på damsidan fem sekunder för Starts Maria Eriksson. Wiker avancerar i och med segern till andra plats i långloppscupen (där 13 av 26 individuella tävlingar nu avgjort; löparna får tillgodoräkna sig sina tio bästa resultat sett över hela säsongen) medan Kemppi drygar ut sin ledning (nu nio poäng före Eriksson, när de båda registrerat sju resultat var). Nästa deltävling att samla klubbpoäng är Stripastafetten om två veckor, nästa individuella deltävling är DM på 10 000 meter helgen därpå.

I dag avgjordes också Engelbrektsturen i Norberg, säsongens sjätte deltävling, av nio, i långloppscupen. Men de lokala framgångarna utblev (om vi inte räknar en femteplats i H50) när Fredrik Berg tvingades stanna hemma på grund av hjärnskakningen han ådrog sig på tärning inför SM förra helgen. Han mår dock bättre och var igång och tränade i helgen.

Fahlin inför Tour de France: "Ser himla lätt ut på tv – är jäkla tufft"

Emilia Fahlin, 26, kör damernas Tour de France (egentligen Le Course) på söndag. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men i dag tog jag också ett rejält snack med henne inför den upphajpade tävlingen som nu avgörs för andra gången. En större intervju om tävlingens betydelse, de kvardröjande och alltjämt enorma könsskillnaderna inom cykelsporten och framtiden kommer i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Men uppsnacket inför själva tävlingen kommer här på bloggen. Vi snackar alltså 13 varv och totalt 89 kilometer upp och ned längs Champs-Élysées (start 13.30, i Eurosport från 14.00, målgång cirka 15.25). En uppgift som inte är lika lätt som det låter, om man får tro Fahlin, som körde premiärupplagan i fjol (som fick starka vitsord för sin fina insats som hjälpryttare då, även om Wiggle-Hondas tävling förstördes när Fahlin och de två spurtessen fastnade bakom en krasch 800 meter före mål).

– När man kollar på herrarna på tv ser det himla lätt ut när de defilerar i Paris, men det är en jäkla tuff bana. Det är svagt uppför, på kullersten, på ena sidan, och sedan flyger man nedför och så är det bara att börja om igen. Det tar ut sin rätt, det känns i benen när man ska göra 13 varv. Man ska ha en riktigt bra dag om man ska kunna göra något vettigt på den banan, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vilket lag ställer ni upp med?
– Det är jag, Jolien d’Hoore, Chloe Hosking, Giorgia Bronzini, Amy Robert och ”Nettie” Edmondsson. Jolien körde riktigt bra senaste helgen, vann tre lopp (de tre första etapperna i BeNe Ladies Tour) och är en vass spurtare. Avslutningen på kullersten passar nog henne väldigt bra också. Sedan har vi Bronzini och Hosking som också är starka spurtare. Man vet aldrig hur tävlingen utvecklar sig på förhand.
Hur har du det själv med formen?
– Jag är på läger på hög höjd i italienska Livigno just nu, har varit här en vecka efter girot och åker bara ned till Paris lördag–måndag, sedan åker jag tillbaka hit och avslutar lägret med fyra dagar till före nästa världscuptävling (tyska Sparkassen Giro nästa söndag). Egentligen hade jag önskat att få två veckor i sträck här uppe, men jag behöver tävla också och Tour de France är en stor och uppmärksammad tävling, så det blev en liten kompromiss.
– Lägret har varit väldigt bra. Det var en stor vinst för mig att komma ur girot frisk, de tre senaste gångerna har jag dragit på mig sjukdom de sista dagarna, men nu kunde jag komma in fräsch till lägret och få några riktigt bra och hårda dagar i perfekt väder. Efter allt som varit (långa sjukdomsperioder med främst bihåleinflammationer under vår och sommar) har jag inte den grunden jag behöver, därför är det här lägret extra viktigt.
Hur ser du tillbaka på Giro d’Italia?
– Det gick bra. Det var några tuffa bergsetapper där jag fick göra mitt för att hjälpa våra två klättrare tidigt på etapperna och sedan ta det så lugnt som möjligt. Men man ska ändå över bergen och i mål, och det är nog så jobbigt. Sista etappen kände jag mig bättre än dagarna innan, och det var en positiv känsla som jag tog med mig. Vi hade ett uppdrag för Mara (Abbott, som vann sista etappen och avancerade till andra plats i sammandraget) inför sista berget, och jag orkade vara med länge och jobba. Den känslan är bra för motivationen och moralen.
Är det klart att du får köra Vårgårdas världscupdeltävling?
– Nej, vi har inte fått programmet så långt fram än. Men det gick bra för mig där i fjol, och det är ju hemmaplan, så jag har stora förhoppningar om att komma med i laget. Däremot är det klart att jag ska köra Tour of Norway veckan före med landslaget. Det blev klart i dag. Det blir bra att få lite tävling i benen, och dessutom har jag aldrig kört den tävlingen förut.

Dagens O-ringen? Tja, det skrev jag en hel del om här. Att Garphyttans Marcus Jansson tog till slut ändå hem herrarnas mountainbikeorientering och nu påbörjar VM-laddningen (där det kan bli intressanta starter i mountainbikelångloppen 1572 Mtb Challenge nästa helg och Finnmarksturen veckoslutet därpå) och att Simone Niggli gjorde ”säsongens största bom” (snack med både henne och Jansson i fredagens papperstidning) var de stora rubrikerna på torsdagen.

I Sälen avgjordes för övrigt King of the hill i dag, med 25,8 kilometer och över 1 001 höjdmeter på cykel och rullskidor (ganska jämnt fördelat), med idel ädel skidadel på startlinjen och IFK Moras Lars Suther som segrar på 1.12.50, 1,5 minuter före Jens Eriksson och Lars Bleckur. Karlslunds Mats Carlberg sjua, knappt 18 minuter bakom.

Avslutade – med etappseger och tröja

Emilia Fahlins Wiggle-Honda-stall avslutade Giro d’Italia på (näst) bästa sätt. De sista fyra kilometerna av girot, uppför den tunga stigningen till skidorten San Domenico di Varzo, ställde Wiggles amerikanska stjärna Mara Abbott av totalledaren Anna van der Breggen, och alla andra, och tog en riktigt tung etappseger. Hon vann till slut med 55 sekunder före van der Breggen och resten av fältet sprack av rejält. Det var inte nog, van der Breggen tog totalsegern 1,5 minuter före Abbott, som avancerade från femte till andra plats efter sin superavslutning. Men ändå en riktigt tung skalp – och efter det klassiska champagnesprutandet tackade Abbott Fahlin och de andra lagkompisarna.
– Det här var ett helt fantastiskt sätt att avsluta girot på. Jag är så tacksam mot teamet som haft förtroende för mig hela vägen. Hela teamet var helt otroligt bra i dag, de tog hand om mig hela dagen. Jag är väldigt stolt över att få ligga på Giorgia Bronzinis hjul, det betydde mycket för mig, säger Abbott till Wiggles hemsida.
Dessutom fixade Wiggle en tröja – då Elisa Longo Borghini tog den blå tröjan som bästa italienska cyklist (med ”hyfsad” marginal, totalåttan Longo Borghini var nästan kvarten före Francesca Cauz, näst bästa italienaren som 16:e totalt).
– Klart jag är glad över att ta den blå tröjan och slutade topp tio i sammandraget efter problemen jag haft med mitt ben, säger Longo Borghini, som offrade allt för Abbott på sista etappen, till hemsidan.
För Fahlin väntar nu ett träningsläger i de italienska bergen och därefter damernas Tour de France (endagsloppet, alltså) som körs timmarna före herrarnas finaletapp i touren, med målgång på Champs-Élysées, den 26 juli.

På cykel med lite fetare däck värmde regerande D30-mästaren Linda Meijer upp inför nästa helgs mountainbike-SM med två nya segrar i Västgötacupen. Almbycyklisten vann Mariestads mtb-race på lördagen och Mtb-race Tibro på söndagen. Och hon var inte bara snabbast av alla D30-cyklisterna, utan dessutom snabbaste dam alla kategorier bakom Borlänges Felicia Ferner. Men på årets SM, som körs i Småland med start på fredag, verkar det bli riktigt tuff konkurrens. Totalt hade Almby 19 cyklister på plats i Västergötland, och bland annat tog Andreas Wahlstedt en stark andraplats i H40-klassen i SM-genrepet.

Kanot-SM passerade under bloggens radar i veckan, men en liten summering kan man väl försöka sig på?! Bland örebroarna svarade förre landslagsmannen David Leijonborg för starkaste placeringarna med en femteplats i K1 500 meter, tillsammans med Patric Svensson i K2, en sjätteplats på 1 000 meter och en sjundeplats på 200 meter. Örebros multisport-, triathlon- och quadrathlonstjärna Danny Hallmén, även han med förflutet i kanotlandslaget, körde för Linköping och blev, ihop med Johannes Nilsson, nia i en grymt jämn final på K2 1 000 meter (mindre än sju hundradelar till sjundeplatsen, fem sekunder till pallen och 7,5 till segern). I den riktiga konditionsdistansen, K1 5 000 meter, blev Hallmén 20:e och Svensson 23:a, på 24.21,68 respektive 24.44,92, en bra bit bakom segrande Henrik Strand, Luleå, på 21.52,03.

Länets VM-stjärnor springer O-ringen – i specialklass

Nej, det blir inget vanligt O-ringen för länets VM-löpare Martin Regborn och Lilian Forsgren. Det vore förstås kontraproduktivt att springa fyra dagar i skog så tätt inpå ett asfaltsmästerskap för de båda sprintrarna (Regborn ska ju kuta individuella sprinten i Skottland, Forsgren mixedsprintstafetten). Men enligt ett pressmeddelande från O-ringen-organisationen i dag kommer de båda (samt Tove Alexandersson, Jonas Leandersson och Jerker Lysell) att få springa en speciell uppvisningsklass under O-ringens sprintetapp på tisdagen den 21 juli. O-ringen, som i år avgörs i Borås, drar igång nästa söndag, den 19 juli, men tjuvstartar precis som vanligt med distriktsstafetten dagen före. Dit har Örebro redan anmält sitt lag, Johanna Särnbrink tar förstasträckan, Melker Forsberg andra, Sofie Franzén tredje och Joantan Gustafsson avslutar. I Värmlands lag har Karlskogaklubben OK Djerf med Frida Johansson som startare (den här helgen håller orienterarna till i Halland, kolla resultat här och här).

I dagens emotsedda tempolopp i Giro d’Italia gick det inte riktigt som Emilia Fahlins stall Wiggle-Honda hade tänkt sig. Rabobank Livs Anna van der Breggen utklassade övriga fältet och vann det 21,7 kilometer långa tempoloppet med 63 sekunders marginal (nästan tre procent över 36 minuters cykeltävling), och tog ledningen med 46 sekunder inför söndagens avslutande etapp. Samtidigt blev Wiggles båda cyklister som hade chans i sammandraget, Mara Abbott och Elisa Longo Borghini, sjua och 20:e på etappen, slagna med 1.45 respektive 2.47. Abbott avancerade förvisso ändå från sjätte till femte plats (genom att passera Longo Borghini som tappade från fjärde till sjätte), men amerikanskan är nu hela 2.29 bakom van der Breggen. Hon har ändå inte gett upp inför söndagens final som avslutas med en brutalstigning upp till målet i San Domenico di Varzo.
– Det här loppet har defintivit inte någon paraddag som avslutning det här året. Det kommer inte att avgöras förrän den sista kilometern, och jag är exalterad inför avgörande, säger hon till Wiggles hemsida.
Fahlin? Tja, efter en brutaltuff vecka, som följt på en längre sjukdomsperiod, orkade hon inte bita i på den världsklassnivå hon var på för några år sedan i tempo. I mål som 69:a, av 108 till start, 5.45 bakom.

Adam Axelsson behåller för övrigt totalledningen i landsvägscyklingens seniorcup (ej uppdaterad här, dock) trots att han stod över U6 cycle tour som avslutades i dag. Stod över gjorde för övrigt också hans lagkompisar i Örebrocyklisterna, så i lagtävlingen lär det bli ett rejält tapp från tredjeplatsen. Axelsson befinner sig ju just nu i sydtyska Inzell för första lägret på is inför den stundande skridskosäsongen.

I Göta kanal triathlon blev Stefan Johansson, Europarekordhållaren i gång från Degerfors som jag var lite nyfiken på, 13:e man över den olympiska distansen. Han var bara sju sekunder bakom segraren Markus Sundberg, Lidköping, i simningen, men tappade drygt fem minuter i cyklingen och över sju minuter i den avslutande löpningen. Plus 1,5 minuter i växlingarna. Noras Helena Yourston vann för övrigt den kortkorta distansen i Lyrestad. Min sambo? Jodå, hon slog sin nemesis, tog ut sig rejält och blev 21:a på habila 1.43.58 över sprintdistansen.

VM-guld till Svensson – och Fahlin överlevde ännu ett berg

En kort liten fredagseftermiddagsuppdatering:
** Andrea Svensson avslutade junior-VM i orientering på absolut bästa sätt – med guld. Läs mycket mer om det här. Tisarlöparens VM-resultat blev därmed, i tur och ordning och med en hygglig formkurva: 43:a i sprint, nia i medeldistans, tia i långdistans och etta i stafett. Kollega Fiedler söker Andrea för en kommentar just nu, så förhoppningsvis blir det ett rejält VM-guldsnack i morgondagens papperstidning. Nästa uppdrag för Svensson? O-ringen som startar på söndag.
** Emilia Fahlin överlevde ännu en bergsetapp i Giro d’Italia (hon har ju aldrig varit någon bergsget på sadeln) och rullade i mål 29 minuter efter täten på fredagens etapp, tillsammans med sin lagkompis och spurtspecialist Jolien d’Hoore. Lucinda Brand, Rabobank-Liv, vann etappen efter en lång, lång utbrytning, och där bakom kom sex förföljare loss.m Bland dem topp fyra i sammandraget; Megan Guarnier, Ashleig Moolman, Anna van der Breggen och Fahlins lagkompis Elisa Longho Borghini. Även Wiggles Mara Abbott fanns med där framme, och avancerade därmed från åttonde till sjätte plats i sammandraget. De fem, plus Katarzyna Niewiadoma, är inom en minut och har alla chans på totalsegern inför lördagens tempo som lär bli avgörande för sammandraget. Däremot rasade gårdagssegraren Mayuko Hagiwara igenom i dag och tappade tio minuter och nio placeringar i sammandraget.
** Linda Meijer bloggar inför helgens, och resten av sommarens, fortsatta tävlande. Missa inte det.

Äntligen giroseger för Fahlins lag

På sjätte dagen hände det för Emilia Fahlins Wiggle-Honda-lag i Giro d’Italia. Och som det hände! Mayuko Hagiwara attackerade redan i inledningen av den sista stigningen, tre mil från mål, och ingen förmådde svara förrän toppen av backen, med två mil kvar. Men trots att förföljarna verkade kunna hämta in henne med fem kilometer kvar kom lagarbetet i klungan av sig, och Hagiwara lyckades hålla undan för seger (Japans första någonsin i Giro d’Italia) med 24 sekunders marginal före en åttamannagrupp där Wiggle-Honda dessutom hade med Elisa Longo Borghini, som klättrade en placering och nu är fyra i sammandraget (25, 14 och 11 sekunder bakom Megan Guarnier, Anna van der Breggen och Ashleigh Moolman som också var med i tätklungan). Hagiwara avancerade från tolfte till sjunde plats och är nu bara 33 sekunder bakom Guarnier. Mara Abbott tappade tre sekunder på tätklungan men klättrade från nionde till åttonde plats, och Wiggle är enda lag med tre cyklister på topp tio (även om Rabobank-Liv har fem på topp elva).
Fahlin brände sitt krut som hjälpryttare under inledningen av etappen, och satt sedan med teamets spurtkanoner Giorgia Bronzini och Jolien d’Hoore över de tre snortuffa stigningarna som dagens bergsetapp bestod av. De tre rullade i mål 33 minuter efter Hagiwara, men ur energibesparingssynpunkt och med kommande etapper i åtanke var det förstås ett perfekt uträttat dagsverke.
Tre etapper återstår. Fler berg i morgon, tempolopp på lördag och en platt etapp med fruktansvärd avslutningsstigning på söndag.

För övrigt har de officiella resultaten från Hr Anders Triple Run Bonanza nu ramlat in, och vi kan notera att Louise Wiker, den snart VM-debuterande Hälleforslöparen som tävlar för Hässelby, gick in på 16.53,30 (rätt bra av en maratonlöpare på 5 000 meter …). Var därmed knappt tolv sekunder före Josefin Gerdevåg över mållinjen, och knappt tio bakom segrande Cecilia Norrbom, Spårvägen. Nu flyger Wiker till USA för höghöjdsläger som en del i uppladdningen inför friidrotts-VM. Nästa uppgift på hemmaplan, även det en del i laddningen, lär bli Norrköpings stadslopp.

Cyklar 120 mil – utan sömn: "Vet'e tusan varför man gör det"

I morgon, torsdag, 7.00 på morgonen trampar 20 hågade cyklister iväg från Örebrocyklisternas klubblokal på Aspholmen för årets längsta randonneurtur, 100 mil över tre dagar med två obligastoriska övernattningar i Lesjöfors och Sala. Randonneurcyklingen är ju stor i Örebro, och bara i år arrangerar Örebrocyklisterna 13 lopp på mellan 20 och 100 mil. I år är det dessutom lite extra speciellt, eftersom det i augusti är dags för tidernas 18:e upplaga av Paris–Brest–Paris, randonneurcyklismens urmoder. För att kolla varför man egentligen utsätter sig för sådana brutalt långa cykellopp ringde Konditionsbloggen upp Garphyttecyklisten Krister Jönsson, 54, som var näst snabbaste svensk i Paris–Brest–Paris när det senaste begav sig, 2011, med tiden 51 timmar och fyra minuter (näst bästa svenska tid under loppets tre upplagor under 2000-talet, faktiskt), och kommer att köra helgens 100-milslopp i Bergslagen som uppladdning och genrep för en attack mot att klå den där tiden i årets Paris–Brest–Paris när det bär iväg om en dryg månad (och ja, Krister var förstås ute och cyklade när jag fick tag i honom på mobilen).

– Det vet’e tusan varför man utsätter sig för något sådant. Det är svårt att säga. Men jag har hållit på och tränat hela livet ,mer eller mindre, och har nästan blivit lite beroende av det. Jag sprang mycket förr (2.30.28 från Berlin 1989 gör Krister till distriktets tolfte bäste maratonlöpare genom tiderna), men fick ont i ryggen och tvingades sluta. Då passade det bra att börja cykla. Även om jag cyklat en hel del tidigare, till vardags och mountainbike för träning, så köpte jag min första racercykel för fem–sex år sedan. Och sedan blev det Paris–Brest–Paris av bara farten, säger Jönsson till Konditionsbloggen.
Och nu gör du om det …
– Det faktiskt rätt så kul. Det är ett fint arrangemang, välordnat på alla sätt och vis. Och man träffar tusentals likasinnade människor från hela världen, det brukar vara 5 000–6 000 cyklister till start.
Det låter jobbigt med 120 mil, vad är tuffast?
– Det mentala. Att stå ut med smärtan. Det är inte många som fixar det.
Vad har du för målsättning?
– Att göra det ännu snabbare än senast. Det finns en chans, men det är mycket som ska stämma, mycket som kan hända.
51 timmar då, hur mycket sover du under loppet?
– Jag ska inte sova någonting, det är i varje fall planen. Det är en stor grej om man klarar det. Men senast sova jag en halvtimme, det behövde jag verkligen då.
I helgen värmer du upp med 100 mil med två övernattningar, rena barnleken i jämförelse …
– De här loppen brukar vara väldigt trevliga, det är väldigt socialt. Man hinner umgås mycket på kvällarna, och det är bra träningar. Jag kör alltid i den snabbaste gruppen som brukar hålla nästan 30 kilometer i timmen över 33–34 mil per dag.
En vätternrunda om dagen, drygt …
– Ja. Men Vätternrundan har jag faktiskt aldrig kört. Det är för mycket folk, för många som är ovana, så olycksrisken är för stor. Däremot har jag kört själv runt Vättern ibland.
Okej .. Hur mycket tränar du?
– När det passar och jag har tid och det är hyggligt väder. Just nu är jag nere i Askersund, på väg hem till Garphyttan. Har kört hemifrån till Laxå–Tiveden–Askersund och nu är jag på väg norrut igen. Det blir 16 mil. Ibland kör jag 30–40 mil, om jag har tid. Jag tränar nästan alltid själv, åker och tittar på naturen. Ja, jag tycker det är skönt att vara ute. Det är nog mycket det som driver mig, när jag tänker efter.

Fahlins tuffa giro: "Är svårt att äta"

Pratade med Emilia Fahlin i går, och hade en längre intervju med henne om operationen av luftvägarna (laseroperation av näsmusslorna) för två veckor sedan och comebacken i Giro d’Italia som pågår just nu i tisdagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). I dag avgjordes den fjärde etappen (femte, om man räknar in prologen), 103 tämligen platta kilometer med start i Pioltello och målgång i Pozzo d’Adda, strax utanför Milano. Wiggle-Honda har haft sina stjärnor långt framme under inledningen av etapploppet, men inte fått till det i spurterna. Inga pallplatser så här långt. I dag var alla det brittiska stallets toppnamn (Giorgia Bronzini, Elisa Longo Borghini, Jolien d’Hoore, Mara Abbott och Mayuko Hagiwara) med i den 69 cyklister stora tätklungan, men ingen nådde topp tio. I sammandraget är Longo Borghini kvar på femte plats och Abbott alltjämt nia. Ale Cipollinins Annalisa Cucinotta vann etappen men Boels-Dolmans Megan Guarnier toppar alltjämt sammandraget söndagens utbrytning. Fahlin rullade i mål som 92:a i dag efter att ha fullgjort sitt jobb som hjälpryttare, ligger på 87:e plats i sammandraget. Men placeringarna spelar förstås ingen roll alls för Fahlin, vars extremt viktiga uppgift i stället handlar om att se till att få fram lagkamrater, vakta utbrytningar och serva stallets stjärnor (och som blivit extra viktig sedan teamkompisarna Anna Sanchis och Audrey Cordon Ragot tvingats bryta girot med varsitt nyckelbensbrott).
– I år har jag fått en dubbel uppgift i att båda assistera våra spurtare och våra bergsspecialister. I dag hade jag som uppgift att se efter de två tjejerna vi har i toppen i totalen (Longo Borghini och Abbott), berättade Fahlin för Konditionsbloggen efter måndagens etapp.

I söndags, när det var två rejäla stigningar på programmet, assisterade hon bergsspecialisterna under den första, platta, delen av etappen och inriktade sig sedan på att överleva.
– På en sådan etapp handlar det om att ta sig igenom andra halvan och ödsla så lite energi som möjligt. Att inte gå över gränsen och avväga väldigt noga hur hårt man kör för att ta sig igenom och spara krafter till kommande dagar, säger Fahlin som hittade ett okej tempo över bergen i en 25-mannagrupp som rullade i mål knappa kvarten efter täten.
Och det är inte bara berg, tio etapper på lika många dagar och taktiskt rävspel som ska bemästras. Det är dessutom hyfsat varmt i Italien just nu.
– 38 grader och gassande sol och nästan fyra timmars cykling i går (läs: i söndags) och 3,5 timmar i dag (läs: i går; och för den delen tre timmar i dag, tisdag). Då är det viktigt att fylla på med energi. Det är svårt att äta när det är så himla varmt, men drycken är allra viktigast, och att få i sig salter och sådant, säger Fahlin.
Hur har kroppen fungerat efter uppehållet?
– Det är tufft att vara tillbaka, det är en månad sedan jag tävlade sist och det har inte blivit så mycket träning heller. Det känns att man får ta i, men det har fungerat rätt så bra med tanke på hur dåligt förberedd jag var. Prologen gick ju riktigt bra, säger Fahlin som blev 30:e där, bara tio sekunder från segern i det platta tvåkilometerstempot.
– Jag gillar den typen av tävlingar, och det hade kunnat gå ännu mycket bättre om jag hade kunnat förbereda mig. Men sportdirektören (Egon van Kessel) var nöjd och glad och tyckte det såg lovande ut, och det var kul att höra. Framför allt med tanke på hur uppladdningen sett ut.

Girot fortsätter med tre bergsetapper onsdag, torsdag och fredag, ett individuellt tempolopp på lördag (som för några år sedan hade passat Fahlin som hand i handske; nu är det mer osäkert hur hårt hon orkar plåga sig över 21 kilometer) och avslutas med den grymma klättringen till Varzo på söndag.
Därefter blir Fahlin kvar i de italienska bergen, i Livigno närmare bestämt, för en omgång med grundträning som ska ge en boost inför andra halvan av säsongen, som inleds med damernas endagsversion av Tour de France den 26 juli och tyska världscup­deltävlingen Sparkassen Giro helgen därpå, och där höjdpunkten är Vårgårda världscupdeltävling (dit är Fahlin dock ännu inte uttagen) och VM i Richmond, USA, i september.

Tillägg (det hände ju en del andra saker under tisdagen också, inlägget uppdaterat vid 22.30-tiden):
** Louise Wiker (Hällefors nyblivna friidrotts-VM-löpare) och Josefin Gerdevåg (KFUM Örebros långloppsräv) gjorde upp över 5 000 meter i Huddinge AIS-arrangemanget Hr Anders Triple Run Bonanza på Källbrinks IP på tisdagskvällen. Någon resultatlista har jag ännu inte sett röken av, men Gerdevåg drämde i varje fall till med ett nytt flott personligt rekord enligt tränaren Mikael Kroon. Slipade 22 sekunder på sin gamla tid när hon sprang in på 17.05,17 (månadsgamla 17.27,0 fick stryka på foten). Tiden tar henne från fjärde till andra plats i distriktet genom tiderna, förbi Mikaela Kemppis 17.25,46 och Linda Ströms 17.13,28 och nu är Gerdevåg ”bara” 17 sekunder bakom Karin Forsbergs 16.48,45. Får återkomma till hur det gick för Wiker när resultatlistan ramlar in. Perset var dessutom Gerdevågs tredje på fyra dagar efter lördagens 3 000-meterspers och söndagens 1 500-metersdito. ”Med lite trötthet efter helgens tuffa lopp och nattjobb i natt i vårdens tjänst blev kapningen ändå 22 sekunder. Starkt jobbat”, skriver tränare Kroon på facebook.
** Andrea Svensson tog en topp tio-placering på junior-VM i dag. Det skrev jag om här.

Försvarade tröjan efter hård kamp: "Benen helt jäkla döda"

Det blev en hård midsommarafton för Adam Axelsson, 19. Inte nog med att Kumlakillen tvingades gå upp 5.00 för att hinna förbereda sig för starten i Solleröloppet 7.00 – tävlingen blev också precis så jobbig som han förberett sig på. Den numera mest på skridsko satsande multitalangen hade nämligen i princip inte hunnit trampa ett enda träningspass sedan Skandis GP för över en månad sedan, och Solleröns 140 kilometer är inte direkt snälla mot cyklisterna med sina beryktade backar. Trots det lyckades Axelsson köra in på sjunde plats och försvara ledartröjan i den svenska seniorcupen.
– Vi körde två varv, först ett längre på elva mil och sedan ett kortare på tre. Det var en grupp på tre personer som gick iväg redan efter sju mil, men jag man kan ju inte gå med på alla attacker och jag trodde inte att den utbrytningen skulle hålla, så jag gick inte med, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
– När vi kom in till varvningen efter elva mil var det ytterligare två som gick iväg, och de hann ikapp de andra tre. Den utbrytningen hade det varit jäkligt bra att komma med i, men jag var inte beredd när det hände och hade inte så mycket krafter kvar. Sista tre milen var benen helt jäkla döda. En av dem som kom iväg där var Kristian Wejshag, som är tvåa bakom mig i cupen, och det var han jag skulle bevaka och försöka ha bakom mig. Nu kom han i stället iväg och spurtade hem segern. Men jag var så trött där, och när vi kom till spurten visste jag inte ens om jag skulle orka resa mig ur sadeln. Men jag lyckades bli tvåa i klungspurten och sjua totalt. Det får jag vara riktigt nöjd med, med tanke på hur det kändes och vad jag hade för förväntningar på förhand.
Wejshag tog in 18 poäng på Axelsson i sammandraget och är nu bara 33 bakom (ställningen ännu ej uppdaterad på länken). Redan på måndag drar Axelsson till Norge för första träningslägret inför skridskosäsongen, med sitt nya lag Norges Skøyteakademi, under tränaren Jeremy Wotherspoon (läs mer om samarbetet i söndagens NA, papperstidningen, som går att köpa som e-tidning på na.se), och Axelsson står därför över cykel-SM som avgörs just på Sollerön den kommande veckan. Men helgen 4–5 juli blir det mer cykel för Axelsson, som ska köra de båda seniorcupdeltävlingarna Södra Hestra Sparbanks GP och Västboloppet i Gislaved.

Någon Bob dök inte upp, så Bill Impola försvarade titeln i Borejoggen i fredags utan större problem. Var 21 sekunder långsammare än vid fjolårets seger men ändå 22 sekunder snabbare än tvåan André Rangelind (han som spurtade hem Värmlands 5 000-meters-DM före Oskar Andrén, om ni minns) Bobs tvillingbror Jack, som liksom Bob bor i Torsby, blev trea, slagen med 48 sekunder. Hällefors Simon Sveder ställde också upp, och kutade in som sexa. I damklassen blev ex-karlskogingen Linda Take tvåa, slagen med knappa minuten av Frida Michold.

Cooperrekord dagen efter studenten: "Berättade inte för någon"

I morgon, på självaste midsommarafton, kör Adam Axelsson klassiska Solleröloppet. Det numera främst skridskosatsande konditionsfenomenet från Kumla leder ju den svenska seniorcupen i landsvägscykel (snäppet under elitklass) efter två av nio deltävlingar och trampar i Dalarna för att behålla ledartröjan. Uppladdningen har varit lite annorlunda. I fredags tog han studenten, i helgen deltog han på Youth olympic camp i Malmö och i början av veckan tränade och testade han tillsammans med klubbkompisen och OS-skrinnaren David Andersson i Trollhättan.
Lördagen i Malmö var extra speciell. Dagen efter studenten fick Axelsson, som finns med i SOK:s utmanarproejkt, både genomföra ett klassiskt coopertest (men trekilometersvarianten i stället för den ursprungliga tolvminutersupplagan) och ett squatjumptest i tre positioner.
– Jag hade sovit fyra timmar den natten och åkt ned till Malmö. Trodde knappt jag skulle gå under tolv minuter, men jag berättade det inte för någon om det där. Och jag sänkte faktiskt mitt tidigare rekord med 13 sekunder, till 11.07. Det gick bra i squatjumpen också, i varianten med fria armar lyfte jag 61 centimeter från marken, berättar Axelsson för Konditionsbloggen.
I Trollhättan (på Rygg- & ledkliniken) blev det enbensstyrketest, en form av enbensknäböj med vikt där explosiviteten mäts.
– Jämfört med i september hade jag gått från 15 till 18 watt i effekt, och det är en ganska stor skillnad (20 procents förbättring på ett drygt halvår). Egentligen är det först senaste året som jag tränat styrketräning på allvar, tidigare har jag levt mycket på tekniken och konditionen. Men nu har jag fått ett styrkeprogram av den här kliniken, och det märks stor skillnad.
I morgon blir det alltså cykel för Axelsson, men sedan skridsko för hela slanten. Tio dagars barmarksträning i Hamar med nya laget Norges Skøyteakademi under Jeremy Wotherspoon från och med måndag. Sedan väntar läger på is i tyska Inzell (6–16 juli) och i Hamar (1–16 augusti).
En längre intervju med Axelsson om den stora skridskosatsningen kommer i NA:s papperstidning inom kort.
Här är för övrigt den kompletta resultatlistan från DM på 5 000 meter.