Dubbla SM-guld, finfina utmärkelsen – och Fahlins pappa

Marcus Jansson följde upp gårdagens SM-guld i sprint med ett även i långdistans, och segermarginalen var, procentuellt sett, nästan lika stor. Drygt elva procent i går, en bra bit över nio i dag. Eller sex minuter och 44 sekunder, rättare sagt. Återigen med Linus Mood, IFK Mora, som tvåa, men den här gången med farbror Thomas, 51, på fjärde plats bara 2.50 från SM-medalj.
– Lång är egentligen min bästa disciplin, men av någon anledning har det inte fungerat på SM. Det här var mitt första SM-guld som inte var sprint. Så det känns riktigt bra att det lossnade. Jag är nöjd med hela helgen; det är tre bra lopp i rad, säger Garphyttekillen till Svenska orienteringsförbundets hemsida, där han också får frågan om han känner att han höjt sig jämfört med i fjol.
– Ja, absolut. Jag har ökat träningsdosen och det har gett resultat. Jag är bättre fysiskt, och då känner jag mig lite tryggare och kan fokusera mer på orienteringen. Allt blir mer avslappnat.
Och visst tog Erica Olsson revansch efter lördagens sprintsilver och hojade hem SM-guldet i D16-klassen två minuter före Emelie Brundin, IFK Mora.

Emilia Fahlin satt med i huvudklungan som hämtade in en lång utbrytning och var sedan, vad jag kan förstå, med i uppdraget som ledde till att lagkompisen Marta Bastianelli tog en andraplats, Alé-Cipollinis bästa placering under veckan, på den avslutande etappen av världstouretapploppet Aviva womens tour i England, över 133 kilometer mellan Northampton och Kettering. Efteråt förärades Fahlin, som blev utsedd till dagens mest offensiva cyklist både torsdag och lördag, med priset som hela etapploppets mest offensiva cyklist. Eftersom det i ett gäng anglosaxiska länder firades fars dag i dag så passade Aviva womens tours eget videoteam på att fråga Fahlin vad hennes pappa Leif betytt för cykelkarriären, ett fint litet videoklipp. Redan på onsdag är det dags för SM-tempot i Västerås, för Fahlins del förhoppningsvis med klubbdress i rätt storlek och dischjul till tempohojen.

Filip Dahlgren spelade en viktig när han plockade in över 2,5 minuter på täten och sprang upp IFK Lidingö 37 placeringar, från 48:e till elfte, på andra sträckan i Jukolakavlen (där han trots att han fick så dåligt utgångsläge hade åttonde bästa löptid av 1 624 lag), världens största orienteringsstafett. Julian Dent hade nämligen tappat över tre minuter på förstasträckan, och Garphyttelöparen fick räddningsuppdraget. Erik Ivarsson Sandberg och Mårten Boström tappade dock tid på senare sträckor, vilket gjorde Fredrik Bakkmans uppdrag på sista, att jaga in Koovees Daniel Hubmann, omöjligt. Bakkman tog in 3.20, men IFK Lidingö var ändå tvåa, distanserat med 1.20, i mål.
Tisaren slutade på 40:e plats efter att framför allt Jonas Merz (7.30), Johan Aronsson (nästan tolv minuter) och Oskar Andrén (20 minuter) tappat tid på täten. Dubble världsmästaren Matthias Kyburz sprang in tio placeringar på sista sträckan, mer gick inte att göra.

Resultatlistan från Fröviloppet har dykt upp, och där kan man läsa att Wedevågslöparen Habtom Tesfamichael följde upp förra helgens seger i Lindesjönloppet med en ny, hans första i långloppscupen (väl?!), och att Kemppis nya banrekord skrivs till 37.13. Jakob Nilsson utökade sin redan stora ledning i cupens herrklass till 17 poäng genom en andraplats, men än så länge har inte ens en tredjedel av deltävlingarna avgjorts, och eftersom varje löpare bara får räkna sina tio bästa resultat är det ännu helt öppet. Liduina van Sitteren, lördagens tvåa, leder till exempel damklassen eftersom hon hunnit med fler lopp hittills än Kemppi, som tagit maxpoäng i de fem hon ställt upp i. Redan på onsdag är det för övrigt dags för DM över 5 000 meter, som ger extrapoäng i cupen (det gör alla distriktsmästerskapen).

Danny Hallmén och hans parhäst Jacob Holst fortsätter sin jakt på en startplats i Ö till ö och tog en finfin tolfteplats i Borås swimrun, knappt 50 minuter bakom superrutinerade segrarna Nicolas Remires och Paul Krochak.

Och uppe i Norrland (ja, utanför Örnsköldsvik, närmare bestämt) sprang Antje Torstensson härliga trailtävlingen Urskogsloppet, över 19,7 kilometer, på 1.48.46 vilket räckte till en femteplats (för sex år sedan hade tiden räckt till seger).

För övrigt får ni inte missa att Örebro trail infört en stafett som komplement till Kilsbergen trailrun och Bergslagsleden ultra, som går på samma dag och samma bana som den sistnämnda. En stafett som är helt öppen vad gäller upplägg och taktik; förutom att lagen måste bestå av mellan två och fem deltagare så verkar det vara fritt fram att fördela krafterna som man vill. Det finns inga fasta sträckor, och inga bestämmelser kring hur många som får springa åt gången eller hur många sträckor varje person får kuta (löser man logistiken kan man därmed springa var femte kilometer var, eller så). Bergslagsleden ultrastafett, var namnet.

Fahlin om tuffa helgen: ”En chockstart för kroppen, men det var målet”

Tre etapper inom 28 timmar, tusentals höjdmeter och galna utförskörningar. Austeiner Radsportage visade sig vara något utöver det vanliga – ”en av de tuffaste tävlingar jag kört”, som Emilia Fahlin (som kört åtta VM, är klar för sitt andra OS och inne på sitt tionde år som proffs) konstaterade – och då hjälpte det förstås inte till att flygbolaget slarvat bort hennes tempocykel. Efter en fjärdeplats i lördagens etapp, där Fahlin vann den stora klungspurten bakom de tre utbrytarna, föll hon därför till en slutgiltig 27:e-plats i sammandraget, men helgen var ändå en stor framgång för Örebrocyklisten. Jag fick tag på Fahlin på flygplatshotellet i kväll, och frågade givetvis om allt det där.

– Det här var en tuffare helg än jag trodde på förhand. Jag har aldrig kört den här tävlingen tidigare, men det var en av de tuffaste jag kört. I går var det ett åttakilometersvarv som vi körde elva gånger: Rakt upp till ett bergspris i fyra kilometer, sedan rakt ned på jättesmå vägar i 70 knyck fram till sista kurvan, 500 meter före mål. Och i dag hade de förlängt backen så den blev ännu längre, totalt blev det 1 800 höjdmeter på nio varv i dag, mer än på många långa bergsetapper jag kört. Man var över mjölksyratröskeln nästan hela varvet, det var verkligen en chockstart för kroppen efter fem veckors träningsläger. Men det var målet med den här helgen också, att sparka igång kroppen, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Och i går vann du klungspurten, hur gick det till?
– Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades ta mig fram. Man körde på en liten väg mellan åkrar sista fyra–fem kilometerna, där det gick i 70 kilometer i timmen fram till en chikan 500 meter före målet, och man inte fick plats med mer än tre cyklister i bredd. Några kilometer före mål var jag nästan sist i gruppen, men på något sätt tog jag mig fram, och jag hamnade bakom två cyklister från Oricastallet som gjorde ett uppdrag. Det gjorde att jag fick ett perfekt uppdrag, och när jag ställde mig upp och tryckte på sista biten var det ingen som kom ikapp. Kul att prova att spurta, att visa att man klarar av en klungspurt i en så teknisk avslutning, och bra både för huvudet och för lagledningen, att visa att man kan göra resultat.
Men sedan hade du ingen tempocykel med dig …
– Nej, den försvann på flyget i fredags, trots att det var ett direktflyg. Tanken var att jag skulle träna på den på höghöjdslägret, men den elektroniska växlingen la av redan efter första veckan på lägret och jag kunde inte få den lagad. Därför var det extra viktigt att jag skulle ha den med i helgen, så teamet kunde laga den inför SM och så jag kunde få prova lite, men jag fick tillbaka den från flygbolaget först i kväll, efter tävlingen … Därför gick jag inte in till 100 procent i tempot i morse, det var mer att köra av det. Jag gick väl på 85 procent, ungefär.
Hur var eftermiddagens etapp, då?
– Riktigt tufft. Med fyra varv kvar var det en grupp med 13 tjejer som gick iväg vid bergspriset, och jag var i klungan bakom. Med varvet kvar kändes det inte som om vi var kvar i tävlingen, och det var inte så mycket att tävla om. Men jag är nöjd med att jag slet mig med över backpriset ganska många gånger, jag gick över max ganska många gånger i helgen och är nöjd med att jag tog mig igenom (bara 62 av 134 startande tog sig i mål).
Redan på onsdag startar Aviva womens tour i England, vad ser du framför dig där?
– Jag har inte tävlat där innan, och i år ska tävlingen tydligen vara tuffare och ännu mer kuperad än tidigare. Antagligen blir det upp och ned hela tiden, och det behövs bra ben för att kunna sitta med. Men när jag är i bra form tycker jag att sådana tävlingar är roliga.

VM-klara Matthias Wengelin, som dessutom ska trampa Vätternrundan nästa helg, stod över Lida Loop, det 65 kilometer långa mountainbikeloppet strax utanför Stockholm, men Grythyttans Fredrik Berg blev nia och Almbys Axel Lindh 14:e knappt tre respektive drygt fyra minuter bakom segrande Michael Olsson, Serneke Allebike. Almbys Linda Meijer slutade på tredje plats i D30-klassen.

Danny Hallmén och hans parhäst Jacob Holst slutade på 14:e plats i herrklassen i Stockholm swimrun, en knapp halvtimme efter segrarna. Hallmén skriver om tävlingen på instagram: ”Jag kände mig som en maskin! Simningen satt mycket bättre nu och vi öppnade lite hårdare än vanligt. Jacob väggade rätt hårt med en fjärdedel kvar, och vi tappade ett gäng placeringar sista delen, men ändå ett mycket bättre race än på Utö för två veckor sedan! Kul att vi går framåt! Nästa helg väntar Borås Swimrun.”

Örebroaren Mathias Johansson blev bästa lokala löpare i Jättelångt, det 68 kilometer långa terrängloppet mellan Grisslehamn och Norrtälje som liksom bland annat länsloppen Munkastigen trailrun och Bergslagsleden ultra ingår i Peppes trailruncup.

Martin Regborn lär ha säkrat en VM-plats i långdistans med sin urstarka avslutning i VM-testet i Strömstad i dag (snabbast av alla sista timmen efter några inledande bommar), framför allt med tanke på EM-bronset för 2,5 veckor sedan. Däremot tvingades Filip Dahlgren på grund av sina skadekänningar ställa in hela helgen, och han får istället för VM på hemmaplan ladda om för Jukola, O-ringen, SM och allt annat kul andra halvan av orienteringssäsongen bjuder på. Detsamma lär gälla Lilian Forsgren, som hade en tung dag i dag. VM-truppen släpps på onsdag, och lite mer inför det skrev jag här (där jag har snack med Håkan Carlsson, förbundskaptenen, som hade åkt hem från Strömstad tidigt och sprang Sommarsprinten vid Örebro universitet på söndagsmorgonen – men stämplade fel och blev diskad – innan han bänkade sig för att följa GPS-trackingen från långdistanstestet).
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, och Simon Hedlund, som bor i Örebro men tävlar för Eskilstunaklubben Ärla, vann tävlingen och Eriksson tog också över ledningen i sammandraget efter två av tre deltävlingar.

Själv gjorde jag som jag hoppades på – försvarade min titel i Degerforsklassikerns orienteringsmoment. 33.21 på drygt sex kilometers stiglöpning (med lätt orienteringsinslag) får väl godkänt med nuvarande form, och jag knäckte närmaste konkurrenten med drygt 6,5 minuter. Nu ska det bara springas, cyklas och simmas också, så är klassikern i hamn.

I mål som segrare, i år igen.  Foto: Konditionsbloggaren själv
I mål som segrare, i år igen. Foto: Konditionsbloggaren själv

Regborn om stafettkänslan: ”Aldrig väggat så hårt i hela mitt liv”

Well, efter fyra dagar i Madrid (inklusive nödlandning på vägen ned, 36 timmar som åskådare på crossfit regionals, fyrverkerifest efter Reals champions league-seger och ohälsosamt mycket paella) och en rätt seg hemresa är det lite svårt att samla sig och summera smulorna från helgen.

EM-bronsmedaljören Martin Regborns nya fjärdeplats i EM-stafetten i lördags var förstås det överlägset största som hände, men istället för att jag ska orda för mycket om det här tycker jag istället att ni ska gå in och läsa på hans egen blogg, där han beskriver känslan under avslutningen i ordalag som ”aldrig väggat så hårt i hela mitt liv”, ”knapp styrfart in i mål” och ”otroligt besviken att inte kunna förvalta det utgångsläget” (Sveriges andralag, med Regborn som ankare, var i ledning ut på sistasträckan). Klart den känslan kan hänga kvar ett tag med tanke på det, och med tanke på att en fjärdeplats är den tråkigaste placeringen. Men herregud vilket EM han gjorde ändå, Regborn. Fyra i sprint, trea i långdistans och fyra i stafett, av en EM-debutant som tidigare (så sent som i april) hade en niondeplats i världscupen som karriärens bästa resultat. Man får lyfta på hatten.
Även Lilian Forsgren fick till slut springa stafett, efter ett återbud i det svenska andralaget. Hon förde in Sverige två till en inofficiell elfteplats på förstasträckan, vilket också blev slutplaceringen.
Resultaten gör att Regborn nu är femma i världscupen (Forsgren 37:a, Josefin Tjernlund 68:a) och sexa på sprintvärldsrankningen (Forsgren 23:a).

I orientering med mountainbike visade Garphyttans Marcus Jansson ännu en gång, och med stort eftertyck, hur överlägsen han är inom sporten i Sverige just nu. Vann lördagens medeldistans och söndagens långdistans i svenska cupen med nästan fem respektive långt över tio minuter, vilket gör att han står på maxpoäng efter fyra av tio deltävlingar.
Karlskogas Erica Olsson fick däremot stryk för första gången i år när hon ”bara” blev tvåa i D20-klassen, 36 sekunder efter, i lördagens deltävling. Revanscherade sig på söndagen och leder stort i totalen, förstås.

I säsongspremiären i swimrun, Utö swimrun, tog dubbla världsmästarna (och regerande VM-bronsmedaljörerna) Lotta Nilsson och Bibben Nordblom (mor och dotter från Nora/Gyttorp) en tredjeplats, 13 minuter bakom segrande Annika Ericsson och Elisabet Pärsdotter Westman. Örebroaren och konditionsbloggsprofilen Danny Hallmén fick nöja sig med en 33:e-plats i herrklassen, i par med Jacob Holst.

KFUM Örebro Friidrotts P17-grabbar tog SM-brons i 3×800 meter när stafett-SM avgjordes på Stockholms stadion. Olle Tyrsmo, Tobias Tranderyd och Jonatan Gustafsson sprang in på 6.13,52, 13,5 sekunder bakom segrande Huddinge. Örebroaren Tim Sundström, som tävlar för Tureberg, gjorde riktig säsongsdebut på bana efter förra helgens joggingpass i Gävle och fick med sig ett SM-silver på 4×800 meter med sig hem (som kunde varit ett guld, om inte avslutaren – Sverigeettan Andreas Almgren, fått ont i en fot och inte kunnat spurta). Sundström skar även mållinjen som trea över 4×1 500 meter,  men där diskades laget på grund av någon typ av växelstrul mellan Erik Widing och Amanuel Gergis.

I Långa Lugnet, andra deltävlingen i mountainbikecyklisternas långloppscup, byggde Almbys Matthias Wengelin på sin numera rätt långa segersvit genom att gå i från och vinna med betryggande 35 sekunder ned till tvåan Fredrik Edin. Klubbkompisen Axel Lindh femma, Grythyttans Fredrik Berg sexa.

Och så genomfördes ju motionstävlingarna (utan tävlingsmoment) Vänern runt och Vulkanloppet.

Ja, lite så var helgen, i alla fall. Givetvis har jag säkert missat en hel del, men räknar med att ni hör av er!

Här börjar Bibbens väg mot nya VM-titeln

På eftermiddagen den 5 september är tanken att lågstadieläraren Bibben Nordblom, 24, från Gyttorp ska springa uppför backen mot värdshuset på Utö som världsmästare. För tredje gången.
Vägen dit började förstås för väldigt länge sedan, men årets tävlingssäsong börjar nästa helg, när swimrunstjärnan (ja, hon är ju triathlonstjärna också, har kvalat in till ironman-VM på Hawaii tre gånger!) kör Utö swimrun, den första i en rad uppladdningstävlignar inför the real deal; Ö till ö, VM i swimrun.
I dag gick organisationen bakom tävlingen, som egentligen varit upphov till en hel sport där det simmas i öppet vatten och löps (ofta i oländig terräng) om vartannat och där egenskaper som seghet och pannben är lika viktigt som snabbhet och teknik, och där det dessutom finns ett nästan triathlonartat prylfokus vad gäller flytetyg, våtdräkter och skodon.
Bibben har de senaste tre åren tävlat i Ö till ö med sin mamma, Norabon Lotta Nilsson, men efter två VM-guld och ett avslutande -brons beslutade Lotta i höstas att hon var färdig med det som CNN rankar som en av världens tuffaste tävlingar. Så i höst kommer Bibben i stället att tävla tillsammans med fjolårsvärldsmästaren, en av endast fyra personer (två par) som besegrat henne och Lotta i Ö till ö: Utöbon Maja Tesch.
Men i nästa helgs Utö swimrun är det ändå gamla dreamteam Lotta/Bibben som står på startlinjen, medan Tesch tävlar med Lisa Jansson.
I startlistan till Utö swimrun finns också konditionsbloggsprofilen och pulsklocketvåan Danny Hallmén, som tävlar i par med Jacob Holst. Hallmén tjuvstartade säsongen med seger i individuella tävlingen Borensberg Swimrun förra helgen och har, efter att förra året ha tävlat i så vitt skilda saker som inomhuspaddling, quadrathlon, kanot och multisport, nu gjort en seriösare swimrunsatsning och kommer köra som vill följa under året så kommer tillsammans med Holst förutom Utö också att köra Stockholm swimrun 11 juni, Borås swimrun 18 juni, Höga Kusten swimrun 16 juli, Lofthammar endurance day 6 augusti och Ten Island swimrun 20 augusti, plus att han inte givit upp hoppet om en plats i Ö till ö (de är svåra att få) och Koster swimrun 1 oktober.
Mycket att se fram emot, med andra ord!

Hur långt kommer du på längdskidor – på 24 timmar?

Glöm Vasaloppet. Hell, glöm till och med Nordenskiöldsloppet, ”världens längsta och tuffaste” skidlopp (enligt arrangören själv) som har premiär nästa helg. För när Erik Wickström och Teemu Virtanen 8.00 i morgon bitti sätter av runt Vålådalens 400 meter långa löparbana är det på jakt efter världsrekordet i 24-timmarsskidåkning – det som Virtanen själv har på 433 kilometer (!). Det motsvarar alltså si sådär 18 kilometer i timmen i snitt, inklusive pauser, eller 1 082,5 varv på den där löparbanan.
Tidsrekord överlag är ju ganska roliga. Det kanske mest prestigefyllda får väl sägas vara timrekordet på bancykel, som legendaren Eddy Merckx lyckades behålla i 28 år. Sedan regeländringarna 2014 har det dock gått lite inflation i rekordsättandet, och först Jens Voigt, därefter Matthias Bärndle, Rohan Dennis och Alex Dowsett, och nu senast Bradley Wiggins, slog rekordet inom loppet av nio månader.
I löpning är grekiske ultradistansguden Yiannis Kouros kungen av tidslopp, med bland annat smått osannolika noteringen 303 506 meter på ett dygn (en snittfart på 4.44 per kilometer i 24 timmar). I inomhusrodd är rekordet 314 348 meter (satt av sydafrikanen Ryan Palmer), vilket alltså motsvarar att roddmaskinsdisplayen visar 2.17 i snitt i hett helt dygn. Och i paddelmaskin är det ju Örebros alldeles egna Danny Hallmén som håller världsrekordet på 219 855 meter.
Strax efter att Wickström och Virtanen gått i mål med sitt rekordförsök i Vålådalen på fredag morgon startar de korta varianterna av Årefjällsloppet, som i dag tvingades korta och ändra banan något på grund av snöbrist. Det är en sådan vinter, helt enkelt …

Jacobsson fick sin VM-medalj till slut

I karriärens åttonde JVM-lopp, och årets sista (han är junior en säsong till, så det kommer fler chanser nästa år), slog Filip Jacobsson så äntligen till. Skidorienteraren från Degerfors gjorde en avgörande insats när Sverige tog brons i herrstafetten, efter att Robin Salén på förstasträckan kört in först på femte plats, 2.21 bakom täten. Filip förde inte bara upp laget på fjärde plats på sin andrasträcka, han var dessutom näst snabbast på sträckan (bakom Ryssland) körde också in en bra bit över två minuter på Finland, och växlade till Henning Sjökvist bara fem sekunder bakom, i kampen om tredjeplatsen. Sjökvist var ute på sträckan ett tag nästan ikapp andraplacerade Norge, men viktigast var naturligtvis att han lämnade Finland bakom sig från start och säkrade medaljen med minutmarginal. Jag försökte komma i kontakt med Filip tidigare under kvällen, men han verkade inte ha bästa mobiltäckning, så förutom ”hallå?” hallå?!” blev det inte så mycket sagt.

Emilia Fahlin tvingades, precis som ytterligare 75 av de 136 startande i Strade Bianche, bryta det svintuffa, italienska loppet, med nästa 2 000 meters sammanlagd klättring och över två mil av grusvägar, som var det första någonsin i damernas nya världstour. Regerande världsmästaren Lizzie Armistead hade mest ben kvar i den avslutande, tvärbranta och två kilometer långa backen, och vann tre sekunder före Katarzyna Niewiadoma, Polen, och Emma Johansson, Sollefteå. Bara två av Fahlins lagkompisar i Alé-Cipollini tog sig i mål, Malogrzata Jasinska på 13:e plats och Mart Bastianelli på 24:e, 1,5 respektive 3,5 minuter bakom Armistead.

Bommade för övrigt helt (tack för mejlet, Annika!) att det var ett länslag som tog hem Stafettvasan i går. Skiteam Torsby/Värdshuset Toria, med fem åkare från skidgymnasiet i Torsby varav fyra från länet, utklassade motståndarna och van med över 3,5 minuters marginal (även om tiden i de grisiga förhållandena, 4.33, kanske inte är så mycket att skriva hem om). Garphyttans Marcus Lennartsson körde förstasträckan, klubbkompisen Adam Gillman den andra från Mångsbodarna till Evertsberg och sedan tog Zinkgruvans Oskar Johansson över till Oxberg innan enda ickelänsåkaren Albin Tärning, Falköping, tog sträckan till Hökberg och Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson (regerande svensk mästare i H18-klassen någon vecka till) avslutade. Gillman växlade som Gillman och Lennartsson växlade båda som fyror, medan Tärning förde upp laget i ledning med en riktigt stark sträcka innan Johansson avsltuade med att vara snabbast av alla mellan Hökberg och målet. Bilder och rapport från loppet på gängets blogg, här!

Har för övrigt nu fått bekräftat att Danny Hallmén startar i led två i morgon med nummer 12331 på bröstet och att Joakim Ljunggren kör under namnet Ola Hedberg, med nummer 4224, och startar i led fyra. Ytterligare två nummer att hålla reda på i Vasaloppsvimlet, alltså!

 

Filip 20:a?! Näe, nu görs hela JVM-sprinten om

Filip Jacobsson har aldrig varit sämre än näst bästa svensk (oftast bästa) i någon tävling i vinter och aldrig bommat pallen ens med internationellt motstånd. Men när junior-VM i skidorientering startade i österrikiska Obertilliach i dag slutade Degerforsåkaren, som i vanlig orientering från och med den här säsongen tävlar för OK Tisaren (men i skidorientering alltjämt för Degerfors- och Karlskogaklubben OK Tisaren) först på 20:e plats, nästan fyra minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev. Trodde åtminstone jag, och alla andra som följde liverapporteringen online.
Men senare under måndagen kom besked om att resultat strukits och att hela tävlingen ska göras om under tisdagen. Jag har dock inte varit i kontakt med någon på plats, och vet därför inte mer än de lätt förvirrade besked jag lyckats läsa mig till på Svenska orienteringsförbundets hemsida (”på grund av vädret så försökte arrangörerna komprimera programmet under måndagen, men det ledde till en del logistiska problem i samband med starten”) och i den officiella powerpointpresentationen  (!) från kvällens lagledarmöte (”sorry about the troubles from today. We had a difficult situation with heavy snowfall over the night and in the morning”). Exakt vad som hände är för mig alltså höljt i dunkel, men klart är att det för en gångs skull den här vintern handlade om problem med för mycket snö snarare än för lite.
Så, vi får helt enkelt bänka oss framför liverapporten igen, i morgon förmiddag.

Några smulor från förra veckan:
** David Andersson gjorde sin första tävling sedan VM-succén i Ryssland när han körde 500 och 5 000 meter vid en internationell tävling i tyska Inzell i lördags. David gjorde 36,16 på 500 (en finfin tid på europeisk is, bara 18 hundradelar från vad han gjorde i Calgary i november) och 6.44,16 på 5 000 meter (säsongsbästa men på hundradelen fyra sekunder från pers).
** Fortfarande finns inga officiella resultat från Tour de Kif i onsdags, men klart är i varje fall att tävlingen verkligen ägde rum och att Tobias Karlsson vann före Robert Brundin med Daniel Frehde på tredje plats. Elsa Ekelin verkar ha varit ensam till start på damsidan. Karlsson är därmed (om uppgifterna stämmer) ny tvåa och bara tolv poäng (motsvarande sex sekunder i den avslutande masstarten) bakom Patrik Karlsson inför den avslutande jaktstarten. Beroende på resultatet i den sista ordinarie deltävlingen kan Patriks försprång inför finalen (han har redan säkrat segern i grundomgången) bli mellan en (Tobias vinner, Patrik blir som bäst trea) och åtta sekunder (Patrik vinner, Tobias kommer inte till start).
** Konditionsbloggsprofilerna Danny Hallmén (multisportare i ordets mesta bemärkelse och tvåa i Pulsklockan 2015) och Anton Hallor (som sprang hem fina världscuppoäng i skyrunningseriens vertikala kilometer-disciplin i Tromsö i somras men annars är mest känd som orienterare i OK Tisaren) har båda bekräftat att de kommer köra Vasaloppet, och blir vid sidan av toppnamn som Impolas, Roberto och Olivia Hansson samt Ice race vintage-segraren Fredrik Nylén extra spännande att följa på söndag.

Vinnaren av Pulsklockan 2015: Josefin Gerdevåg

Josefin Gerdevåg, 34. Där har ni vinnaren av NA:s och Löpex sports pulsklocka 2015. Därmed avslutade löparen, som tvingades avstå Sylvesterloppet på grund av halsont (som hon själv skriver på twitter), ändå året på bästa sätt. Och vilket år det varit för Gerdevåg. Jag menar, Gerdevåg dunkade till med distriktsrekord på maraton, halvmaraton och 3×1 500 meter (tillsammans med Erika Bergentz och Lisa Brorson), slog personliga rekord på 800 meter inne och ute, 1 000 meter inne, 1 500 meter inne och ute, 3 000 meter inne och ute, 5 000 meter, 10 000 meter, tio kilometer landsväg, halvmaraton och maraton och var bäst i distriktet i år på samtliga nämnda distanser utom 800 meter ute och 1 500 meter inne där hon var tvåa (bakom Bergentz), och så vann hon tävlingar som Kumla stadslopp, The run, DM på 10 000 meter, Karlslundsloppet och Åstadsloppet.
Det enda som saknades var en SM-medalj (som bronset hon tog i maraton 2012) och en landslagsplats (sista platsen i maratonlandskampen gick i stället till lokalrivalen Mikaela Kemppi). Nu kommer Pulsklockan som ett plåster på eventuella sår.

Omröstningen blev dock mer dramatisk än någon hade kunnat tro de sista veckorna. Gerdevåg tog ju ett rejält grepp om den redan från start den 1 december, och ledde hela vägen. Men på morgonen/förmiddagen satte Danny Hallméns supportrar in en stöt, och multisportaren gick faktiskt upp i ledningen under en kort period – innan Gerdevågs följare satte in en sista attack som avgjorde vart klockan hamnade (Hallméns spurt putade dock ned Emilia Fahlin, som under i princip hela omröstningen legat tvåa och ett tag såg ut att kunna hota Gerdevåg, till en rejält distanserad tredjeplats). Den avslutande dramatiken bidrog dessutom till ett finfint deltagarrekord i omröstningen: 2 041 röster är 410 (eller drygt 25 procent) fler än när Adam Axelsson tog hem den första pulsklockan förra året. Både Gerdevåg och Hallmén samlade dessutom fler röster än Axelsson gjorde som vinnare i fjol.

Själva pulsklockan är en Garmin FR 630 som går på runt 4 500 kronor i handeln, och kommer att delas ut på Löpex sport, som skänkt klockan, vad det lider.

Fotnot: Själva omröstningen stängde tyvärr inte enligt ordning vid midnatt, så just nu ser det ut som om Danny Hallmén ”leder” omröstning. Den korrekta slutställning, avläst vid midnatt på nyårsafton, ser ut så här: 1) Josefin Gerdevåg, 741 röster, 2) Danny Hallmén, 574, 3) Emilia Fahlin, 271, 4) Lilian Forsgren, 240, 5) Erik Anfält, 141, 6) Axel Ekström, 94.

Pulsklockan 2015 – börja rösta nu!

Klicka här för att komma direkt till omröstningen.

För andra året i rad, och som en start på en tradition, är det nu dags att starta omröstningen om vem som ska tilldelas NA:s och Löpex Sports Pulsklockan, priset till 2015 års bästa och populäraste konditionsidrottare från Örebro län.
Konkurrensen är stenhård. Det räcker inte att springa maraton i friidrotts-VM (Louise Wiker), kombinera VM-brons i swimrun med en femteplats i sin åldersklass i ironman-VM (Lotta Nilsson), bli bästa svensk i Lidingöloppet (Linus Rosdal), att totaldominera sin idrott i Sverige (Marcus Jonsson, David Andersson) eller att ta en VM-medalj (Lotta Nilsson, Cecila Jessen, Andrea Svensson, Lars-Åke Wall) för att ens bli nominerad.
Nej, samtliga de namnen, och många fler från det digra smörgåsbord av kandidater som nominerades av oss bakom priset och er bloggläsare, har sållats bort i processen. Återstår gör nu sex namn, och det är helt och hållet upp till er läsare att avgöra vem som ska vinna priset. Den som toppar omröstningen när 2015 blir 2016, vid midnatt på nyårsafton (händelsevis i samma sekund som jag fyller 30 år, men det har inte med saken att göra) är vinnare och får inte bara ära och fyrverkerier över hela världen (eller i varje fall tidszonen) som pris utan också en Garmin FR 630, det senaste monstret till pulsklockan från Garmin som går på runt 4 500 kronor i handeln och som skänks till vinnaren av Löpex Sport.
Förra året tog Adam Axelsson hem priset. Vem blir den andre vinnaren? Svaret är exakt en månad borta, men här är i varje fall de sex kandidaterna med 2015 års meriter i urval (i bokstavsordning, naturligtvis):

Erik Anfält, 39, Örebro, löpning (Örebro AIK): Slog personligt rekord i maraton två gånger (Kiel och Valencia) och noterade den bästa tiden på distansen av en länslöpare sedan 1984. Gjorde landslagsdebut i Stockholm marathon. Vann DM på 10 000 meter, Blodomloppet i Örebro, Bergslagsleden ultra, Norasjön runt, ALJ memorial trophy (Stockholms-DM på 10 000 meter), Tarstaborgsrundan och Hostruset. Blev tvåa i Vasastafetten (både på sin sträcka och totalt med Örebro AIK), Sälen fjällmaraton, Åstadsloppet, Kilsbergsleden, terräng-DM och näst bäste svensk i Lidingöloppet.
Axel Ekström, 20, Torsby/Östersund (från Garphyttan), längdskidor (Garphyttans IF): Blev femma i JVM-stafetten (fjärde åktid på sin sträcka) och sexa (tio kilometer fri stil; bäste svensk) och tia (skiathlon) på de individuella distanserna. Fick göra A-landslagsdebut (i skandinaviska cupen, före årsskiftet men efter nomineringstiden gått ut till förra årets Pulsklocka) och världscupdebut. La grunden när Garphyttan försvarade JSM-guldet i stafett (drog ifrån resten av fältet med 30 sekunder på andra sträckan, och de 30 sekunderna blev också segermarginalen).
Emilia Fahlin, 27, Girona (från Örebro), cykel (Örebrocyklistern/Wiggle-Honda): Var ynka 14 sekunder från att bli Sveriges sjätte VM-medaljör i cykel genom tiderna när hon och Wiggle-Honda blev fyra i lagtempot. Var i lång och sen utbrytning i linjeloppet på VM och trea med tre kilometer kvar, men fick inte tillåtelse av svenska landslagsledningen att hjälpa till i utbrytningen och gå för medaljen (Emilia skulle göra jobbet åt svenska kaptenen Emma Johansson). Spurtade ned just Johansson i en etapp av Tour of Norway. Låg som hjälpryttare bakom massor av framgångar hos stjärnorna i Wiggle-Honda (Jolien d’Hoores och Giorgia Bronzinis dubbelseger i världscuptävlingen i Vårgårda, Bronzinis världscupseger i Kina, d’Hoores världscupseger i Nederländerna …).
Lilian Forsgren, 25, Göteborg (från Hallsberg), orientering (OK Tisaren): Tog karriärens första världscupseger (i mixedsprintstafett) och fick göra VM-debut (i samma disciplin samt, som reserv sent inkallad, i medeldistans). Slutade på 16:e plats i totala världscupen. Vann förstasträckan i Jukolakavlen (världens största stafett). Vann mixedklassen (tillsammans med brorsan Ivan) i BAMM (och var snabbare än Marcus Hellners herrlag första dagen).
Josefin Gerdevåg, 34, Örebro, löpning (KFUM Örebro): Slog distriktsrekord på distriktsrekord på maraton, halvmaraton och 3×1 500 meter (tillsammans med Erika Bergentz och Lisa Brorson). Slog personliga rekord på 800 meter inne och ute, 1 000 meter inne, 1 500 meter inne och ute, 3 000 meter inne och ute, 5 000 meter, 10 000 meter, tio kilometer landsväg, halvmaraton och maraton och var bäst i distriktet i år på samtliga nämnda distanser utom 800 meter ute och 1 500 meter inne där hon var tvåa. Kumla stadslopp, The run, DM på 10 000 meter, Karlslundsloppet och Åstadsloppet.
Danny Hallmén, 30, Örebro, quadrathlon (Örebro KF), kanot (Linköpings KK), swimrun och multisport: Noterade dubbla världsrekord i paddelmaskin (längst på 24 timmar och längsta, i såväl tid som distans räknat, pågående inomhuspaddling). Tog EM-brons i quadrathlon.Tog SM-guld i kanot (maraton, K2, med Johannes Nilsson). Startade också en swimrunsatsning och tävlade i multisport (och körde säkert någon löpning- och/eller triathlontävling som jag missat; Hallmén är en multibegåvning).

Det har väckts en del diskussioner om vilka kriterier som gäller för att kunna bli tilldelad – och i första läget nominerad till – Pulsklockan. Sanningen är att jag, som någorlunda enväldig nomineringsansvarig med Daniel Gustafsson på Löpex sport som sufflör och sidekick, bestämt att ett visst godtycke helt enkelt får råda.
Jag ska dock passa på att lägga ut texten lite hur jag tänkt utifrån de två främsta orsakerna till kritik: Länsanknytningsaspekten respektive prestationsaspekten.

Länsanknytning kan främst fås genom tre aspekter: Man kan vara ”född och uppvuxen” (i varierande mån) i länet som exempelvis Axel Ekström (som kommer från Garphyttan men det gångna året bott i Torsby och Östersund), Lilian Forsgren (som kommer från Hallsberg men bor i Göteborg) eller Emilia Fahlin (som kommer från Örebro men bor i Girona). Man kan också, som de andra fyra kandidaterna, vara bosatt i länet. Och man kan, som alla fyra, representera klubbar i länet (dock inte Hallmén vad gäller kanot). Hur många aspekter måste uppfyllas för att en idrottare ska räknas som lokal?
I min värld är klubbanknytningen den svagaste. Det är därför inte Tisarens schweiziske världsstjärna Matthias Kyburz är nominerad, trots att han tog VM-guld och får sägas vara på en nivå högre än Forsgren, som nominerats från samma idrottsgren. Det är också därför SK Winners David Andersson, som kommer från och bor i Trollhättan men tävlar för Örebroklubben, inte är nominerad trots att han var EM-tvåa på 500 meter och sopade hem samtliga nio SM-guld i vintras.
Boendeaspekten är viktig, men det är tveksamt om en inflyttad student, som väljer att fortsätta tävla för sin hemklubb (säg att Andreas Almgren skulle börja plugga på Örebro universitet men fortsätta tävla för Tureberg) skulle komma ifråga för priset (däremot en helt annan sak om han rotade sig i Örebro och började tävla för KFUM). Exempelvis känns det inte som om Matthias Wengelin var nära att bli nominerad i år, trots tre SM-guld i två olika sporter, men gör han om bedriften nästa år (eller lyckas på OS i Rio de Janeiro) lär han vara aktuell eftersom han flyttade till Örebro i början av september och avser ha staden som sin bas framöver.
Naturligtvis blir det lättare att motivera en nominering ju fler av de tre kriterierna som uppfylls, och händelsevis tävlar ju såväl Ekström som Forsgren och Fahlin fortfarande för klubbar i länet (Garphyttan respektive Örebrocyklisterna). Om det gör dem mer värdiga att bli nominerade än Hälleforsuppväxta Louise Wiker som bytt Hällefors LK mot Hässelby sedan hon flyttat till Stockholm? Njäe, jag tycker ju ändå inte det. För mig hade även Wiker kunnat nomineras till priset, om hon fått till det lite, lite bättre i Peking.

Vad gäller prestationsaspekten råder ännu större godtycke. Hur värderar man ett världsrekord i inomhuspaddling med ett JVM-guld i orientering eller en seger i Wadköpingsloppet? Hur jämför man olika sporter (hur många skidåkare kan man ta med när det kryllar av Impolas, Robertos och Danielssons och Hanssons som gör topprestationer – och löparna är väl ännu snäppet ur den aspekten)? Hur jämför man prestationer i olika åldersklasser (Lars-Åke Wall vann allt från DM via SM och O-ringen till VM i H65-klassen och medan Haben Kidane löpte milen på 32.56 som 17-åring och blev tvåa i Lidingöloppets P17-klass och Adam Axelsson sopade banan med konkurrenterna på junior-SM) och de som presterar grymma resultat ”trots” sin ålder (Mikaela Kemppi fick göra A-landslagsdebut som 42-åring och Lotta Nilsson tog VM-brons för seniorer som 50-åring medan Erica Olsson tog EM-silver i D20-klassen som 15-åring). Hur viktar man en enskild topprestation (som Cecilia Jessens VM-guld) gentemot Erik Anfälts monsterhöst? Och hur värderar man extremprestationer som Frank Kierecks superklassiker eller Krister Jönssons 123-milslopp på under 47,5 timmar i förhållande till Tim Sundströms trippla distriktsrekord på 1 500 meter (som tog mindre än fyra minuter att genomföra)? Det låter sig helt enkelt inte göras utifrån objektiva grunder.
De sex som nu nominerats har sannolikt inte svarat för de sex vassaste prestationerna, eller kan visa upp 2015 års sex hetaste cv:n i konditionsidrottslänet, men de representerar ett tvärsnitt av allt det som gör det här länet så förbaskat bra – och spännande att bevaka – i den här typen av idrotter. De är utvalda för att representera ett brett perspektiv av konditionsidrott ur tids-, ålders-, köns- och prestationsperspektiv. Nu är det helt enkelt upp till er bloggläsare att bestämma vem som är mest värdiga att ta hem priset. Och tycker ni någon är helt ovärdig att ens vara nominerad? Tja, låt då bli att rösta på den. Tycker ni tvärtemot att det är skandal att någon saknas? Tja, då får ni skriva en insändare eller skicka ett hat-sms (numret finns till höger).
Med det sagt: Låt omröstningen starta!

 

Världsrekordsmannens skräckskada: "Fraktur och kompression i tredje bröstkotan"

Det har ju skrivits om en hel del dråpliga idrottsskador genom åren. Senast var det ”gäddattacken” som fick SVT att sammanställa en lista med några av de allra märkligaste. Själv har jag bland annat skrivit om Degerforsbacken Andreas Holmberg som drog axeln ur led när han skulle slänga en tröja han spillt frukostyoghurt på i tvättkorgen och  ÖSK-anfallaren William Atashkadeh som efter sju sorger och åtta skadedomar äntligen var på väg tillbaka bara för att snubbla i trappuppgången på väg upp till lägenheten med en fraktur i ett mellanhandsben som följd.
Nåväl, nu finns ett nytt fall (bokstavligt talat) att lägga till listan. Danny Hallmén, 30, är örebroaren som gått från landslagskanotist via ironmanatlet till mångsysslare av rang. Bara i år har han hunnit med att ta EM-brons i quadrathlon, slå världsrekord i inomhuspaddling, ta sitt livs första SM-guld i kanot (trots att han lagt av … !) och dra igång en storsatsning på swimrun. Han är dessutom landslagscoach i kanot, och det var i det sammanhanget han i helgen drog på sig en riktig skräckskada.
”Jag teknikfilmade två som paddlade och gick samtidigt på en pir bredvid. Jag gick precis över en kort bro i trä som var fuktig sedan natten och halkade o föll bara handlöst bakåt”, berättar Hallmén via Twitter. Filmen, inklusive fallet, har han lagt upp på sin Instagram (varning för starka bilder).
Skadedomen: Fraktur och kompression i tredje bröstkotan. Nackkrage på och smärtstillande i pillerform. ”Jag tror att min feta rygg räddade mig från att slå i bakhuvudet. Jag försöker vara glad över att det kunde gått mycket värre, jag slog inte alls i huvudet utan bröstryggen tog allt”, skriver Hallmén.
Det är oklart hur länge han blir borta från träningen. Tävlingssäsongen var i varje fall över. Ny röntgen om 14 dagar, om det är lugnt då så kan jag börja träna. Men om man har otur kan man ha besvär/smärta i månader/år. Men det kan också försvinna. Det är risk att jag blir någon centimeter kortare och lite mer kutryggig. Så det kan bli värsta idrottsskadan om det blir långvarit, men jag hoppas att det inte blir något bestående”, skriver Hallmén.
Skadan är den värsta han drabbats av under den långa karriären, trots alla äventyr Hallmén utsatt sig för. ”Jag kraschade med cykeln i somras och har två fingrar som inte läkt bra och är konstant böjda, har kirurgtid för dem snart. Men jag har typ aldrig skadat mig före i år”, skriver han.