Så tufft blir det för Filip Danielsson i U23-VM (och Degerforsklassikern läggs ned)

Filip Danielsson var bäste svensk som 18:e man, efter att ha slutat på 15:e plats i kvalet, när sprinten, Vedevågssonens sämsta distans, inledde U23-VM i går. I morgon är det upp till bevis på ett helt annat sätt – då väntar nämligen 15 kilometer i klassisk stil vilket på papperet ska vara en distans som passar 21-åringen betydligt bättre. Å andra sidan ska man komma ihåg att han sett till Fis-poäng (den inofficiella världsrankningen, kan man väl säga) är rankad först på 21:a plats av de 70 åkarna som kommer till start på den hårt kuperade banan i schweiziska Goms i morgon (det är helt omvänd startordning i förhållande till Fispoängen, så Filip går ut med startnummer 50). Allt bättre än en 21:a-plats betyder alltså att Danielsson har överpresterat (dessutom kommer han ju inte ha de på papperet starkare åkarnas tider att gå på, annat än som ”baktider”).
Den allra bästa U23-åkaren i världen slipper han dock, eftersom årskamraten Johannes Hösflot Kläbo just nu laddar för OS istället (det gör även ryssarna Aleksandr Bolsjunov och Aleksej Tjervotkin; de tre är världens tre bästa U23:or enligt rankningen, närmaste namnen som saknas på VM är svenska OS-åkarna Oskar Svensson och Viktor Thorn, som är åtta respektive tolva i världen på U23-sidan, 66:a och 87:a totalt sett), men det finns ändå gott om väldigt meriterade åkare i startlistan. Högst rankad, och därmed sist startande, är ryssen Denis Spitsov, som blev 13:e i Tour de ski häromsistens efter att ha haft tredje snabbaste tiden på den avslutande etappen uppför Alpe Cermis. Spitsov tog dubbla brons på U23-VM i USA i fjol (då han åkte mot bland andra Axel Ekström; och till saken hör ju att de tre rysarnas försökte dela på guldet i skiathlonloppet men dömdes isär) och besegrade Danielsson på alla distanser när de möttes på junior-VM både i Kazakstan 2015 och i Rumänien 2016 (Spitsov är för övrigt rankad 28:a i hela världen just nu, och har bara tre svenskar före sig på listan: Marcus Hellner, Daniel Rickardsson och Calle Halfvarsson).
Andrarankade Eirik Sverdrup Augdal, Norge, var 20:e man och tog världscuppoäng i debuten (i landslagsdress) i det där loppet där Axel Ekström blev 60:e man i Seefeld i söndags, och hans landsman Mattis Stenshagen var så bra som sjua just i ett klassiskt 15-kilometerslopp i världscupen i Planica förra helgen. Sedan följer ytterligare ett par ryssar, en andorran (Irineu Esteve Altimiras) som man absolut ska hålla koll på (eftersom han är från Andorra har han ju kunnat åka allt han pekat på, typ, vilket ger en enorm rutin för att vara 21 år; han var körde två distanser på VM i Lahtis i fjol och tog en värlsdcupseger på rullskidor i somras) och så fortsätter det …
Piteås Björn Sandström är bäst rankade svensken på tolfte plats i loppet (egentligen 18:e plats i världen av U23:orna och 138:e plats i världen totalt). Danielsson är rankad på 273:e plats i världen (41:a av U23:orna) och än så länge några placeringar bakom Axel Ekström (217:e i världen, 31:a av U23:orna) som ju inte kör årets VM (och nästa år är han för gammal). Övriga svenskar i loppet är Danielsson klubbkompis (i Torsbyklubben SK Bore) Anton Persson och Stockviks Eddie Edström. Sämst rankad och först startande, då? Vitryssen Dzmitry Tryhubovich, rankad på 3 726:e plats i världen totalt och på 811:e plats av U23:orna …

För övrigt noterar jag sorgset att Degerforsklassikern lagts ned. Efter sex upplagor, där jag fullföljt fem (2014 sumpade på grund av resor), blev det till slut för litet intresse, motiverar arrangörerna. Förra året ställdes skidtävlingen in på grund av snöbrist och simtävlingen på grund av för få föranmälda deltagare, och då blev det bara fyra (jag och tre till) som fullföljde de fyra andra momenten. Eftersom längdskidtävlingen och orienteringen var tävlingar skapade enbart för klassikerns skull läggs de nu ned, och detsamma gäller nog också simningen. Däremot lever förstås de båda cykelloppen, som funnits sedan 70-talet, och Svartåloppet, som funnits sedan 80-talet, vidare på egen hand.

Ingen bock – men väl lite schysst käk

Det blev ingen julbock den här säsongen. Jag hade ju hoppats på att jag, när jag nu för tredje gången på fyra år utsetts till en av vinnarna i Degerforsklassikern, skulle få min tredje julbock. Men någon sådan stod inte på spel i år, utan i stället fyra olika presentkort. Och det var ju ett riktigt bra pris det också. Jag valde bort fri start i Svartåloppet 2018 (jag betalar gärna själv, jag tycker ju man ska stödja de lokala loppen) och tog i stället ett presentkort på trevliga golfrestaurangen Degernäs herrgård i Degerfors. Om man bortser från medaljer och minnen kanske det bästa pris jag fått 2017 (även om löpartajtsen jag plockade åt mig från vinstbordet på Örebro backyard ultra också var riktigt bra).

Presentkort på Degernäs herrgård blev priset för årets insats i Degerforsklassikern. Foto: Jonas Brännmyr

Stiltje i konditionsidrottsvärlden en torsdag i december? Näe, ändå inte. Garphyttans A-landslagsman Axel Ekström fortsätter att leta efter känsla och form och körde i kväll ett masstartslopp över tio kilometer i fristil i Östersund, till omkomne Östersundsåkaren Daniel Karlssons minne. Ekström orkade inte gå med när Piteås Björn Sandström gick loss i täten, och gick i mål på nionde plats, slagen med minuten. Även Zinkgruvans sprintkanon Markus Johansson var anmäld till loppet, men han kom inte till start.

Ska det bli en julbock i år igen?

2014 stod jag på scenen på Medborgarplatsen i Degerfors och tog emot en julbock som en av 17 fullföljande i Degerforsklassikern, och lyckades lägga vantarna på en finfin julbock (och två handdukar) som lön för mödan (se bild på bocken nedan). I fjol lyckades jag återigen kamma hem en julbock för att ha klarat av klassikern, och nu verkar jag få chansen igen. För trots att både längdskidåkningen och simningen, på grund av snö- respektive deltagarbrist, blev inställda den här säsongen kommer vi fyra som avverkade cyklingen, orienteringen och löpningen, de tre grenar som blev av i år, att prisas. Men det blir inte på Medborgarplatsen den här gången, utan i stället på Korpens kansli. Och det blir ingen fast tid, utan drop-in. Men alltid något … Och visst har jag en förhoppning om att de ändå släpat dit en bock, det skulle bli så tomt framför huset utan den i vinter.
Jag hoppas för övrigt att årets debacle inte får konsekvenser för framtida Degerforsklassiker, att tävlingsserien får en fortsättning även 2018 (själv har jag fullföljt fem av sex upplagor som avgjorts, en gång var jag bortrest och missade två tävlingar), det vore väldigt tråkigt om den blev nedlagd.
Det finns förbättringspotential: Längdskidsmomentet har flera gånger blivit inställt på grund av snöbrist – men framför allt på grund av att det inte funnits snö just den dagen som tävlingen skulle köras. Mitt förslag är att man i framtiden kör ”första söndagen då det finns snö”, eller något liknande (ungefär som Ice race vintage). Och Degernässimmet har, till skillnad från de båda cykeltävlingarna som fått uppsving genom Degerforsklassikern och räddats från nedläggning, haft stora bekymmer med deltagarantalet. Jag tror främst det handlar om marknadsföring, det är svårt att delta i en tävling om man inte känner till den. Och många utanför Degerfors har aldrig hört talas om varken Degerforsklassikern eller Degernässimmet. Man kan ju börja med att sätta upp en hygglig facebooksida, sprida evenemanget och sätta upp affischer på badhus och liknande platser. Detsamma gäller orienteringsmomentet, som jag i år inte läste en rad om någonstans, utan bara kände till eftersom jag håller utkik efter tävlingen. Mer marknadsföring krävs.

Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2014. Foto: Jonas Brännmyr

För övrigt pratade jag med Börje Nordin i Stocksäter för den här pluslåsta artikeln inför Triumfglasspelen i helgen, och jag passade förstås på att fråga om det blir någon Inneserie den här vintern. ”Jag ska ta det beslutet efter helgen, men det kanske är dumt eftersom jag väl är så trött då. Så jag borde väl ta det före helgen. Men säg så här: Det blir nog en serie, och jag räknar med att vi startar med ett 1 000-meterslopp runt 10–15 december.”
Därefter blir det förmodligen bland annat ett mile-lopp i januari, och ytterligare ett par tävlingar, avslöjade Nordin. Något att se fram emot, alltså!

Fahlin bakom stallets viktiga seger – och själv tog jag femte raka …

På sista dagen slog de till, Wiggle-High5 i Women’s tour. Emilia Fahlins brittiska proffsstall hade ju som mål att ta minst en etappseger i världstouretapploppet på hemmaplan, och den kom på den mest prestigefyllda etappen: Det avslutande varvloppet inne i centrala London. Belgiska spurtaren Jolien D’hoore var först över linjen, men det var i allra högsta grad en lagseger där Fahlin och och Giorgia Bronzini var med allra längst fram och hjälpte D’hoore fram i spurten (Bronzini rullade i mål som sjua i jätteklungan, Fahlin som 14:e). Audrey Cordon hade ju dessutom redan säkrat bergatröjan, så på det hela taget blev det väl en rätt bra vecka för stallet, och Fahlin verkar ju ha blivit bättre och bättre efter att ha varit långt efter på tre första etapperna men i tätklungan på de två sista. Nästa vecka väntar SM för Örebrocyklisten.

När vi ändå är inne på cykel så har jag förstås inte missat att Tjejvättern och Halvvättern avgjordes i helgen – men det är ju liksom Vätternrundan rena motionslopp utan resultatlistor, så de får ursäkta här på bloggen.

Mer intressant då att mountainbikecyklisten Fredrik Berg följde upp femteplatsen i Billingeracet med att bli sexa i Lida Loop, säsongens tredje deltävling i långloppscupen. ”Även om en topp fem-placering hade varit kul såklart så är jag väldigt nöjd med dagen och resultatet”, skriver han på sin blogg. Resultatet gör att han ligger trea i sammandraget. Axel Lindh har varit sjuk och kom inte till start, Matthias Wengelin bröt, och Marcus Jansson slutade på 15:e plats. Alexander Ehrlin blev tvåa i juniorklassen.

I Örebroloppet i multisport blev det hemmaseger i damklassen genom Emma Ardland och Anna Kero. Text och tv och bildextra från tävlingen finns i den här pluslåsta artikeln.

I sprint-DM i orientering tog Ellinor Eriksson och Oskar Andrén hem segrarna när länets fyra landslagslöpare uteblev. Eriksson vann med nästan minutstor marginal över Lovisa Persson och nästa 1,5 minuter före trean Elin Winblad medan Andrén bara var fyra sekunder före tvåan Viktor Larsson (men 46 före trean Erik Fernlund) över en väldigt lång sprint (20–21 minuters segrartider). Även sprintstafett-DM avgjordes under dagen, men arrangörerna verkar ha haft jätteproblem att få fram tider och det enda resultat jag hört ryktesvägen är att Viktor Larsson och Oskar Eklöf lär ha vunnit herrklassen. Eriksson och Persson känns ju oslagbara på damsidan, men där har jag inte hört något alls.

Erica Olsson var femma för andra dagen i rad i svenska mountainbikeorienteringscupen, och behåller därmed andraplatsen i sammandraget. I dag var det långdistans med masstart på programmet, och Olsson gick i mål 8,5 minuter bakom segrande Nadia Larsson.

Och så klämde Lisa Bergdahl, som redan gått under U22-EM-kvalgränsen på 10 000 meter, till med ett nytt toppresultat: 9.54,24 över 3 000 meter, vilket inte bara var personligt rekord och tävlingsrekord i Sävedalsspelen utan dessutom gör henne till Sverigetrea i år bakom Meraf Bahta och Isabelle Brauer.

Själv lyckades jag ta femte segern på fem försök i Degerforsklassikerns orienteringsmoment (den första upplagan arrangerades 2012; jag missade tävlingen 2014 på grund av utlandsresa). Att det berodde på utebliven konkurrens var lika sant den här gången som de tidigare åren (men man kan ju bara slå de som dyker upp, så att säga), och jag fick en bra genomkörare inför nästa helgs Örebro backyard ultra med 5,5 kilometer (enligt gps-klockan) väldigt lätt orientering på 28.56. Jag la väl bort runt 45 sekunder på att helt korkat springa åt fel håll vid två tillfällen, men annars gick jag rent. Bilder från tävlingen (bland annat en på min målstämpling och en annan på min återhämtning) finns här.

Konditionsbloggaren i mål (med buffen nyss avsliten) som segrare i Degerforsklassikerns orientering det här året också. Foto: Jonas Brännmyr

Helgens höjdare

1. Örebroloppet
Dags för årets största multisporttävling i Örebro län – som, med multisport mått mätt – är en riktigt sprint på mellan två och tre timmar med löpning, kajak, mountainbike och enklare orientering. Från i fjol minns jag allra bäst när Mats Carlberg satt och var sur på en gräsmatta efteråt, sedan hans lag med Pär Wedin tappat ledningen i herrklassen på den avslutande orienteringen, och fimpat två minuter mot segrande Erik Höglund och Hjalmar Hurtig. De sistnämnda är tillbaka för att försvara titeln i år, men Carlberg/Wedin finns inte bland de anmälda. Det gör däremot fjolårstreorna Oscar Andersson och Mathias Jansson, liksom en viss Johan Röjler som teamet upp sig med skridskoklubbkompisen Lars-Erik Larsson. På damsidan kommer varken ettan eller tvåan från fjolårets tävling till årets kubbning i omgivningarna runt Karlslund, men däremot det tredjeplacerade laget Zandra Olivecrona/Alexandra Gregorius (och de var bara 2,5 minuter från segern i fjol, så det är ett lag att räkna med). Likadant är läget i mixedklassen, där treorna (Lise-Lott Öberg/Per-Erik Modig) från i fjol är det bästa laget som återvänder på söndag.

2. Women’s tour
Av Emilia Fahlins instagram att döma (se nedan) trodde jag nästan att hon skulle kasta in handduken inför fredagens 151 kilometer långa etapp från Atherstone till Royal Leamington Spa, men i stället gjorde hon sin klart bästa dag hittills och satt med i tätklungan hela vägen in i mål samtidigt som hennes lagkompis Giorgia Bronzini spurtade in på fjärde plats och Audrey Cordon behöll bergatröjan. I helgen avslutas etapploppet med en etapp från Chesterfield till Derbyshire och ett varvlopp inne i centrala London. Polskan Katarzyna Niewiadoma leder alltjämt totalen efter att ha vunnit i ensam utbrytning på första etappen.

3. Närkespelen
Det avgörs inte alltför många arenatävlingar i friidrott i Örebro län under somrarna (till stor del på grund av att det saknas en arena i Örebro), men i helgen är det dags för Närkespelen på Transtensvallen i Hallsberg, och på grenprogrammet finns bland annat 3 000 meter för både herrar och damer med namn som Maria Eriksson och David Berg i startlistan. På ungdomssidan är det 800 meter som gäller med bland andra Wilhelm Bergentz och Klara Frih till start. Jonatan Gustafsson, Jack Karlsson och Alexander Larsson springer i stället stortävlingen SAYO i Sollentuna.

Bubblare: Jag ska förstås springa Degerforsklassikerns orientering på söndag (jag har vunnit den fyra av fem gånger den arrangerats; på tal om det har förresten resultaten från Gallaberget trailrun publicerats på nätet nu), men annars är helgens stora begivenhet i orienteringssvängen förstås DM i sprint och sprintstafett som båda avgörs i Arboga på söndag men där alla länets landslagslöpare saknas i startlistorna. Därtill är det ny deltävling i svenska cupen i mountainbikeorientering med sprint på lördag och masstart över långdistans på söndag och Erica Olsson anmäld. Däremot väljer Marcus Jansson, precis som vid tidigare programkrockar, att istället köra långloppscupen i mountainbike, där han som vanligt ställs mot bland andra Matthias Wengelin, Axel Lindh och Fredrik Berg i Lida Loop. Ja, och så är det SM i triathlon, olympisk distans, i Uppsala också, med Andres Avella i elitklassen och Örebro AIK-klubbkompisen Ezequiel Pablo Fernandez i H40-klassen (veteranklasserna har RM-status).

Förhandsfavoriten som föll (och sedan tog fel på vecka …)

När jag stod och trängde mig i startfållan vid Stockholms brantaste i lördags (det är rätt tajt om man vill ha ett bra spår, och inte hamna bakom någon som börjar gå, uppför första backen) så hörde jag något jag sannolikt aldrig kommer få höra igen: ”Bland förhandsfavoriterna hittar vi [xxx], [yyy], och Jonas Brännmyr från Nature Running!” Jag blev alldeles fulliskratt. Jag undrar hur de hade kommit fram till det. Inte bara det här med att jag var 63:a mitt allra bästa år i tävlingen (och nu plötsligt alltså var en av fyra–fem favoriter …), utan att jag dessutom har någon skit i kroppen som gör att jag inte alls kan prestera efter ordning. Men det är alltid kul att bli omnämnd, och som journalist vet jag naturligtvis hur lätt det är att göra en fel-googling och råka påstå något som inte alls stämmer.
Själva loppet blev, som väntat, en enda lång plåga. Kroppen är just nu ungefär 25 procent sämre på allting än vad den borde vara, och därför satte jag som mål att inte tappa mer än 25 procent jämfört med 2015 års tid (senast jag sprang, och mitt personliga rekord i tävlingen, som består av tre varv uppför Hammarbybacken, totalt 255 höjdmeter på 3,3 kilometer), vilket blev 24.26 (jag gjorde 19.33 senast). Detta, väldigt modesta, mål reviderade jag när jag klev in i sista backen just när klockan tickade över 19 minuter till att gå under fyra minuter där, och i mål stannade klockan på 22.49, så även det gick enligt plan. Men vi kan väl säga så här; förhandsfavorit Brännmyr höll inte riktigt och fick nöja sig med en 90:e-plats (i klassen, totalt 139:a).
Till skillnad mot när jag är i ”vanlig” form så har jag det just nu extra tungt uppför, medan jag faktiskt lyckades ta mig förbi en del folk nedför. Sista 50–60 meterna före målet, på toppen, hittade jag ändå någon sorts kraftreserv till en minispurt mitt i mjölksyreinfernot, som blev till ett mentalt blodbad när en kille (Olle Jonsson, Hovsta) jag skulle kliva förbi började pressa emot och över mållinjen hade jag 187 i puls, ett slag över det max jag lyckades pressa mig till när jag gjorde ett maxpulstest på löpband för ett par månader sedan … Det är inte kul när kroppen är så rutten som den är just nu, och jag inte har en aning om varför den beter sig på det här sättet, men det var i varje fall skönt att få pressa ur max.
Espen Hultgren Weltzien vann tävlingen på 14.33, men det stora utropstecknet var Yoie Bohlin som krossade damernas banrekord (satt av en så stark löpare som Cecilia Kleist) med över minuten och bara hade fyra herrar före sig i mål på 15.26.

På söndagen skulle jag köra Vulkanloppet, ett cykellopp som efter vinterns inställda längdskidåkning utgör första deltävlingen i Degerforsklassikern. Eftersom jag inte hittade cykelstället till bilen så kliv jag upp extra tidigt och cyklade milen ned till starten i Degerfors, bara för att upptäcka att loppet går först nästa vecka (då bannade jag mig själv för att jag A) tyckte att inbjudan till loppet kom ut ovanligt sent och B) tyckte det var konstigt att loppet inte som vanligt avgjordes samma helg som Vänern runt; utan att reflektera över att jag kanske läst fel datum …). Men nu har jag i varje fall landsvägshojen i ordning inför nästa söndag, och dessutom trampade jag vidare 65 kilometer för att låta benen få smaka lite tills det verkligen är dags för 80-kilometerssvängen nästa vecka.

Danny Hallméns beslut (”alla var överens”) – och Bergentz utmanar Sjögren om totalsegern i Inneserien

Jag skrev ju en lång, pluslåst artikel om att allroundidrottaren och Konditionsbloggskändisen Danny Hallmén fick sin plats i  Ö till ö, VM i swimrun, som han kämpat för under tre säsonger när han satt på akuten med avsliten lårmuskel. Då var han i valet och kvalet om han skulle operera låret eller inte. Nu har han bestämt sig.
– Jag var i Stockholm och träffade en sjukgymnast som är ”specialist” på hamstringsskador i torsdags, och jag har träffat ortopeder och alla var överens, säger Hallmén till Konditionsbloggen.
På Instagram utvecklar han: ”Jag får lita på kroppens läkning, men oavsett val så hade det blivit och blir en lång rehabilitering. Men det har faktiskt börjat hända lite grejer i baksidan redan nu . I och med en relativt positiv prognos, så har jag och Jacob tagit vår plats till VM i swimrun, Ö till ö! De blir såklart inte som vi tänkt oss, men de blir vår resa ‘tillbaka’ och ska bli så häftigt!”
Kolla in Hallméns Instagraminlägg med röntgenbild och om beslutet:

Redan i går släpptes förresten startlistan till tredje deltävlingen, av fyra, i Inneserien: 2 000 meter (tio varv i Tybblelundshallen, alltså). Och det står klart att Erika Bergentz kommer ge Per Sjögren en match om totalsegern. Det är ju nämligen så, efter två deltävlingar, att Sjögren har en rätt klar ledning, men Bergentz har bästa enskilda resultatet (men hon sprang inte första loppet, på 1 000 meter), och eftersom man räknar tre av fyra resultat så kan hon komma ikapp i slutändan. Sjögren har 174,63 poäng på två tävlingar (poängen är en procentsats av det beräknade världsbästat för respektive årskull, för Sjögrens del har han sprungit 87,14 procent på 1 000 meter och 87,49 procent på 1 500 meter av ”världsrekord” för 38-åringar herrar), Bergentz 89,78 poäng på sin enda. Även Rose Marie Enmalm har bättre enskilt resultat (88,98 på 1 500 meter) än Sjögren men är inte föranmäld till morgondagens 2 000-meterslopp. Det är inte heller totaltvåan Jonatan Gustafsson (som ju har helgens junior-SM, försök på 1 500 meter på lördagen, final på söndagen, att tänka på).

För övrigt blev det i dag klart att Degerforsklassikerns längdskidstävling ställs in (eller i varje fall skjuts upp), vilket konstigt nog passar mig utmärkt eftersom det nu är helt klart att vi ska livesända Marieberg galleria marathon på söndag (mer än det senare) och jag därför ändå inte skulle ha kunnat åka tävlingen. Men jag hoppas innerligt att den blir av senare i vår eftersom en inställd skidåkning gör att jag tvingas simma Degernässimmet i augusti (man måste klara av fyra av fem grenar för att fullfölja Degerforsklassikern, och jag gillar inte att simma …).

Äntligen en tävling jag vann – med chans till en ny julbock

Jag har ju, ärligt talat, haft ett helt bedrövligt tävlingsår. Långt från mitt personliga mål i Örebro backyard ultra, oförklarligt usel i Bergslagsleden ultra och sjuk i Borås 6-timmars. Det gick långsamt för det mesta även i träning, trots att jag försökte ta i, snäppa upp, bli starkare och toppa form. Men … allt sket sig, helt enkelt. Och just nu går jag alltjämt runt med den där Boråsförkylningen och snörvlar och är hängig och trött.
Allt det där sammantaget gör att det känns ännu roligare att jag trots allt får ett pris för mina insatser 2016: För andra gången på tre år har jag nämligen utsetts som en av vinnarna i Degerforsklassikern. Det handlar om att under året genomföra minst fyra av fem grenar (i år fyra av fyra eftersom längdskidåkningen blev inställd), och jag har i tur och ordning orienterat, sprungit, simmat och cyklat, och sedan haft turen att bli dragen som en av fem vinnare som får motta pris på skyltsöndagen på Medborgarplatsen i Degerfors på söndag (tyvärr jobbar jag då, så jag får skicka föräldrarna att hämta priset). Jag fullföljde klassikern även 2013 (då fick jag en reflexväst som tröstpris för att jag inte vann i utlottningen) och 2014 (då jag liksom nu vann och fick en finfin julbock [se bilden nedan]) medan jag i fjol på grund av coach- och supporteruppdrag under Pennybridge open missade Svartåloppet (då blev Degernässimmet inställt, så inte heller då hade man råd att missa en tävling). Nu hoppas jag förstås att det även i år ska finnas en bock på prisbordet! Jag lovar att återkomma med en rapport på söndag.

Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2016.  Foto: Jonas Brännmyr
Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2016. Foto: Jonas Brännmyr

För övrigt fortsätter den ena halvan av min Bill Impola-intervju att snurra runt i skidvärlden (den andra, som handlar om mer sportsliga bitar, delas inte lika mycket …). Bland annat fick jag i dag motta en insändare från Narvik (!). Jack H Kehus tycker att Impola borde hålla käften: ”Å slenge dritt om mitt fedreland er ikke holdbart, Norges foreldre har fostret helter i mange grener helt fra før krigen, under krigen og etter! Fra skisporten har vi mange personer som har satt Norge på kartet, udødelige helter! Og vi er stolte av vårt fedreland og våre helter, Impola både du og andre svensker burde holde kjeften.” (Ett litet utdrag ur insändaren).
Impola själv skriver i dag på instagram att ”vad media skriver och jag sagt är två olika historier, en del av det dom skrivit har jag aldrig sagt” samt ”media vinklar alltid till deras fördel för att locka läsare, dom vill ha drama”. Eftersom jag inte har en aning om Bill syftar på vad jag skrivit eller på de rewrites som bland annat kvällstidningarna gjort kan jag inte gå i polemik, men jag kan säga att de citat jag använt är 100 procent korrekta utifrån vad jag uppfattade, och har det blivit några felaktigheter rättar jag dem gladeligen! (Att man som skribent ”vinklar” en text är ofrånkomligt, ”ovinklade” texter finns inte, att vinkla är att välja fokus, och man kan inte skriva utan att välja fokus.) Men jag hoppas förstås att Bill syftar på annan media än undertecknad, som tyckte att snacket var väldigt bra och givande, eftersom så många andra längdskidåkare försökt lägga locket på.

I dag togs för övrigt truppen till säsongens första världscupdeltävling i längdskidor ut, men det blir inga lokala åkare i Ruka. Axel Ekström, Filip Danielsson och de andra får i stället ladda om för premiären i svenska cupen i Idre medan långloppsåkarna med bröderna Impola i spetsen flyger till Schwiez för premiären i långloppsvärldscupen.

Pätsi tackar nej till ironman-VM: ”Det var redan bestämt”

Först och främst: Den här dagen har naturligtvis handlat Emilia Fahlin. Känns som jag skrivit spaltkilometer om Örebrocyklisten i år, men hon upphör aldrig att skrälla. Senaste året har varit en enda lång framgångssaga (jag skrev ju lite om det inför OS) och efter att ha hjälpt Emma Johansson till OS-silver slog hon i dag till och vann Vårgårdas GP-tävling – i konkurrens med bland andra nyblivna OS-segraren Anna van der Breggen, regerande världsmästare Lizzi Armitstead och de flesta av de bästa i den övriga världseliten. För att förstå hur stor segern är: Det var Sveriges första (och Fahlins stall Alé-Cipollinis första) någonsin på den nya världstour som inför årets säsong ersatte världscupen, och den första segern av en svenska i Vårgårda sedan Susanne Ljungskog vann premiärupplagan 2006 (Emma Johansson har aldrig lyckats vinna där). Den gamla världscupen fanns i 18 säsonger, och där lyckade Sverige ta totalt sju segrar (Ljungskog fem, Johansson två), vilket säger något om hur svårt det är att vinna cykeltävlingar.
Jag tog ett långt snack med Fahlin efter dagens tävling, och har en lång intervju i morgondagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se), där hon bland annat berättar om känslorna efter segern_
– Det är helt sjukt, faktiskt, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Att vinna på hemmaplan, med familj och vänner på plats och en fantastisk publik … Det är helt otroligt. Det här har alltid varit min favorittävling, och hade jag fått välja en enda tävling att vinna i min karriär hade det varit den här. Efter VM och OS finns inget större. Jag kan knappt tro att det är sant.
Hann också byta några ord med Morgan Pätsi, som i går svarade för sitt livs triathlon när han slutade på andra plats i sin klass och tredje plats totalt (av 2 458 startande) i Kalmar ironman. En skräll efter cykelkraschen i våras som förstörde så mycket av hans uppladdning inför årets säsong. Men trots succén väljer han att avstå från att åka till Hawaii för årets ironman-VM. I stället kommer han att springa Frankfurt marathon – hans första maratonlopp utan 3,8 kilometer simning och 18 mils löpning före.
– Jag åkte till Kalmar med inställningen att göra bra ifrån mig på cykel och framför allt få till löpmomentet. Jag kom igång med simningen för några veckor sedan efter cykelkraschen i maj, så simningen får gå som den går, tänkte jag, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– När jag väl kom upp ur vattnet och satt i T1 (första växlingszonen) frågade jag en annan vad han simmade på, och han svarade 1.04. Då blev jag mäkta förvånad och taggad: ”Jäklar, jag är med i matchen för sub-9”, tänkte jag. Jag vet att cykelformen och löpformen är bra, och träningen där är väl genomförd. På cykeln tryckte jag på, men höll ändå igen för att inte bränna benen helt innan löpningen. Tror jag satte snabbaste cykelspliten av alla. I löpningen var planen att lägga kilometer i 4.15–4.30-spannet, och det höll alla tre varven. Jag hade en riktigt bra dag i går, där kroppen verkligen levererade det jag är värd efter allt slit som ligger bakom. ”Don’t waiste good legs”, tänkte jag, som en kompis uttryckte sig en gång i tiden.
– Det var redan bestämt innan att tacka nej till Hawaiisloten om det skulle gå bra, vilket jag också gjort. I stället blir det lite vila. Sedan fokus på Frankfurt marathon i slutet på oktober.
Så har resultaten från DM på 10 000 meter dykt in, och det visar sig att den för mig rätt obekante 19-årige IF Startlöparen Heshlu Andameriem (han var med just bakom täten på Fjugestaloppet, Fröviloppet och 5 000-meters-DM i våras) tog hem herrguldet på 34.43,76, 14 sekunder före den utom tävlan löpande IFK Mora-löparen Daniel Sandvik och 35 före DM-tvåan Ludvig Börjesson, som landade på 35.19. Jakob Nilsson behåller ledningen i långloppscupen trots att han inte kom till start.
Danny Hallmén avslutade swimrunsäsongen (för sin del, Ö till ö återstår ju) med en femteplats i den individuella tävlingen 10islandrace i Göteborgs skärgård. Örebroaren var tio minuter bakom segrande Daniel Westermark i mål.
Sebastian Agerhäll, som springer orientering för OK Tisaren, tog hem Bydalen fjällmaratons 22-kilometersklass i lördags, 3.36 före tredjeplacerade klubbkompisen Anton Hallor vars träning inför tävlingen varit en följetong på Instagram den här sommaren.
Och för egen del avslutade jag helgen med att för tredje gången av fyra möjliga (i fjol sprack det på att jag var bortrest och missade två tävlingar) fixa Degerforsklassikern. Efter att tidigare under sommaren hunnit med orienteringsmomentet, Degernässimmet och Svartåloppet cyklade jag med start 8.00 i morse (efter att ha kommit hem från orienterings-VM i Strömstad vid tretiden i natt) 46 kilometer långa Kommunrundan (tja, långa klassen är 92 kilometer, men för att hinna med min sedvanliga bootcampklass på gymmet klockan tio nöjde jag mig med halvdistansen i år). I morgon bitti flyger jag till Poprad för att bevaka Örebro Hockeys träningsläger – med hopp om att hinna ut i de slovakiska bergen för åtminstone någon sväng traillöpning.

Fahlin om tuffa helgen: ”En chockstart för kroppen, men det var målet”

Tre etapper inom 28 timmar, tusentals höjdmeter och galna utförskörningar. Austeiner Radsportage visade sig vara något utöver det vanliga – ”en av de tuffaste tävlingar jag kört”, som Emilia Fahlin (som kört åtta VM, är klar för sitt andra OS och inne på sitt tionde år som proffs) konstaterade – och då hjälpte det förstås inte till att flygbolaget slarvat bort hennes tempocykel. Efter en fjärdeplats i lördagens etapp, där Fahlin vann den stora klungspurten bakom de tre utbrytarna, föll hon därför till en slutgiltig 27:e-plats i sammandraget, men helgen var ändå en stor framgång för Örebrocyklisten. Jag fick tag på Fahlin på flygplatshotellet i kväll, och frågade givetvis om allt det där.

– Det här var en tuffare helg än jag trodde på förhand. Jag har aldrig kört den här tävlingen tidigare, men det var en av de tuffaste jag kört. I går var det ett åttakilometersvarv som vi körde elva gånger: Rakt upp till ett bergspris i fyra kilometer, sedan rakt ned på jättesmå vägar i 70 knyck fram till sista kurvan, 500 meter före mål. Och i dag hade de förlängt backen så den blev ännu längre, totalt blev det 1 800 höjdmeter på nio varv i dag, mer än på många långa bergsetapper jag kört. Man var över mjölksyratröskeln nästan hela varvet, det var verkligen en chockstart för kroppen efter fem veckors träningsläger. Men det var målet med den här helgen också, att sparka igång kroppen, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Och i går vann du klungspurten, hur gick det till?
– Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades ta mig fram. Man körde på en liten väg mellan åkrar sista fyra–fem kilometerna, där det gick i 70 kilometer i timmen fram till en chikan 500 meter före målet, och man inte fick plats med mer än tre cyklister i bredd. Några kilometer före mål var jag nästan sist i gruppen, men på något sätt tog jag mig fram, och jag hamnade bakom två cyklister från Oricastallet som gjorde ett uppdrag. Det gjorde att jag fick ett perfekt uppdrag, och när jag ställde mig upp och tryckte på sista biten var det ingen som kom ikapp. Kul att prova att spurta, att visa att man klarar av en klungspurt i en så teknisk avslutning, och bra både för huvudet och för lagledningen, att visa att man kan göra resultat.
Men sedan hade du ingen tempocykel med dig …
– Nej, den försvann på flyget i fredags, trots att det var ett direktflyg. Tanken var att jag skulle träna på den på höghöjdslägret, men den elektroniska växlingen la av redan efter första veckan på lägret och jag kunde inte få den lagad. Därför var det extra viktigt att jag skulle ha den med i helgen, så teamet kunde laga den inför SM och så jag kunde få prova lite, men jag fick tillbaka den från flygbolaget först i kväll, efter tävlingen … Därför gick jag inte in till 100 procent i tempot i morse, det var mer att köra av det. Jag gick väl på 85 procent, ungefär.
Hur var eftermiddagens etapp, då?
– Riktigt tufft. Med fyra varv kvar var det en grupp med 13 tjejer som gick iväg vid bergspriset, och jag var i klungan bakom. Med varvet kvar kändes det inte som om vi var kvar i tävlingen, och det var inte så mycket att tävla om. Men jag är nöjd med att jag slet mig med över backpriset ganska många gånger, jag gick över max ganska många gånger i helgen och är nöjd med att jag tog mig igenom (bara 62 av 134 startande tog sig i mål).
Redan på onsdag startar Aviva womens tour i England, vad ser du framför dig där?
– Jag har inte tävlat där innan, och i år ska tävlingen tydligen vara tuffare och ännu mer kuperad än tidigare. Antagligen blir det upp och ned hela tiden, och det behövs bra ben för att kunna sitta med. Men när jag är i bra form tycker jag att sådana tävlingar är roliga.

VM-klara Matthias Wengelin, som dessutom ska trampa Vätternrundan nästa helg, stod över Lida Loop, det 65 kilometer långa mountainbikeloppet strax utanför Stockholm, men Grythyttans Fredrik Berg blev nia och Almbys Axel Lindh 14:e knappt tre respektive drygt fyra minuter bakom segrande Michael Olsson, Serneke Allebike. Almbys Linda Meijer slutade på tredje plats i D30-klassen.

Danny Hallmén och hans parhäst Jacob Holst slutade på 14:e plats i herrklassen i Stockholm swimrun, en knapp halvtimme efter segrarna. Hallmén skriver om tävlingen på instagram: ”Jag kände mig som en maskin! Simningen satt mycket bättre nu och vi öppnade lite hårdare än vanligt. Jacob väggade rätt hårt med en fjärdedel kvar, och vi tappade ett gäng placeringar sista delen, men ändå ett mycket bättre race än på Utö för två veckor sedan! Kul att vi går framåt! Nästa helg väntar Borås Swimrun.”

Örebroaren Mathias Johansson blev bästa lokala löpare i Jättelångt, det 68 kilometer långa terrängloppet mellan Grisslehamn och Norrtälje som liksom bland annat länsloppen Munkastigen trailrun och Bergslagsleden ultra ingår i Peppes trailruncup.

Martin Regborn lär ha säkrat en VM-plats i långdistans med sin urstarka avslutning i VM-testet i Strömstad i dag (snabbast av alla sista timmen efter några inledande bommar), framför allt med tanke på EM-bronset för 2,5 veckor sedan. Däremot tvingades Filip Dahlgren på grund av sina skadekänningar ställa in hela helgen, och han får istället för VM på hemmaplan ladda om för Jukola, O-ringen, SM och allt annat kul andra halvan av orienteringssäsongen bjuder på. Detsamma lär gälla Lilian Forsgren, som hade en tung dag i dag. VM-truppen släpps på onsdag, och lite mer inför det skrev jag här (där jag har snack med Håkan Carlsson, förbundskaptenen, som hade åkt hem från Strömstad tidigt och sprang Sommarsprinten vid Örebro universitet på söndagsmorgonen – men stämplade fel och blev diskad – innan han bänkade sig för att följa GPS-trackingen från långdistanstestet).
Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, och Simon Hedlund, som bor i Örebro men tävlar för Eskilstunaklubben Ärla, vann tävlingen och Eriksson tog också över ledningen i sammandraget efter två av tre deltävlingar.

Själv gjorde jag som jag hoppades på – försvarade min titel i Degerforsklassikerns orienteringsmoment. 33.21 på drygt sex kilometers stiglöpning (med lätt orienteringsinslag) får väl godkänt med nuvarande form, och jag knäckte närmaste konkurrenten med drygt 6,5 minuter. Nu ska det bara springas, cyklas och simmas också, så är klassikern i hamn.

I mål som segrare, i år igen.  Foto: Konditionsbloggaren själv
I mål som segrare, i år igen. Foto: Konditionsbloggaren själv