Andrea Svenssons SM-guld – vilken revansch! (Och massa annat från en fullmatad konditionslördag!)

För alla som följt Andrea Svensson de senaste åren framstår natt-SM-guldet som lönen för två års riktigt slit. 2015 var Tisarenlöparen med i det svenska stafettlag som sprang hem ett junior-VM-guld (som befäste hennes status som en av Sveriges största orienteringstalanger efter sex totalsegrar i O-ringen och fem SM-guld som ungdoms- och juniorlöpare), men när hon året därpå satsade hårt mot ett individuellt JVM-guld satte ena knäet stopp för deltagande i junior-VM, och när hon som förstaårssenior 2017 ändå fick en plats i svenska landslaget lyckades hon inte motsvara de (möjligen orimligt) högt ställda förväntningarna som följer med en sådan uttagning. Så inför årets säsong åkte Svensson ur landslaget, och när svenska EM-laget togs ut i onsdags var hon aldrig med i snacket. Men i Jönköping, på natten mot lördagen, fick Svensson sin revansch, och kanske var det också början på vändningen uppåt igen. Trots att hon tappade tid tidigt, bland annat efter en bom till tredje kontrollen där hon stämplade föst som 16:e löpare, nästan tre minuter bakom täten, kämpade sig Svensson, som aldrig tidigare varit bättre än åtta i ett senior-SM, fram hela vägen till SM-guldet. Ledningen hade hon första gången (det är ju individuell start, men ”virtuell ledning” kanske vi kan kalla det) vid den tolfte av de 13 kontrollerna och i mål var hon 26 sekunder före Sara Hagström, IFK Göteborg och A-landslaget, och 28 före klubbkompisen Lilian Forsgren som ledde knappt vid den elfte kontrollen men tappade halvminuten på den nästföljande. För EM-klara Forsgren var det andra senior-SM-medaljen i karriären.
Lovisa PErsson blev 19:e, Rebecka Nylin 30:e och på herrsidan slutade Viktor Larsson (Hagaby) på 21:a plats och Gustav Hindér på 55:e. Djerfs Elin Lindblad var starkaste länslöpare i juniorklasserna med en 27:e-plats i D18.
Resultaten innebär att Forsgren kommer gå ut som trea i söndagens jaktstart, finalen i swedish league (elitserien i orienering) där natt-SM var deltävling fyra av fem. Karolin Ohlsson startar 48 sekunder före Hagström med Forsgren jagandes 3.54 bakom. Tävlingen avgörs i Linköping.

Nattlöpning i pannlampans sken ägnade vi oss också åt i Rusakulan vertikal tours tredje och sista deltävling i går kväll, där starten nere i Klockhammar inleddes när mörkret sänkt sig vid 21.15. Per Sjögren hade förkylningskänningar men joggade ändå hem tredje raka deltävlingssegern, om än bara bara tio respektive 14 sekunder före Martin Nilsson och Ola Röjler, genom att avverka de cirka 3,2 kilometerna med drygt 160 höjdmeter på 16.44 (undertecknad var femma, 50 sekunder bakom Sjögren). Lisa Lindskog var överlägset snabbaste dam upp, och såg till att Bergsgetterna tog hem lagtävlingen före mitt eget Nature Runnings karlskogingar som ledde inför finalen. Fredrik Holmgren var ende mountainbikecyklist upp, och vann totalen i den klassen, medan Annelie Eriksson tog hem damernas löpklass totalt.

Sjögren ställde sedan klockan tidigt och sprang H35-klassen i Letälvsträffen på Kosia mellan Karlskoga och Degerfors, där han blev sjua, tio minuter bakom Patrik Blom från Rehns BK. intressantaste namnet där var istället förra supertalangen Beata Falk, som bytt klubb från Hagaby till Faluklubben OK Kåre, och fortsätter springa snabbt även om hon inte längre elitsatsar. Efter att förra helgen ha vunnit B-klassen i medeldistansen i swedish league-premiären tog on i dag hem Letälvsträffens damklass med över 4,5 minuters marginal till tvåan Stina Granefelt, OK Tyr. Sven Aschwanden, Stora Tuna, vann herrklassen blott tre sekunder före Hagabys Jakob Wallenhammar. Skidorienteringsjuniorstjärnan Elin Schagerström vann D18-klassen med nästan sju minuter. I morgon är det Boforsloppet på samma arena.

Själv följde jag upp Rusakulan-löpningen med #diabetshjältar trail uppe i Ånnaboda. Det blev drygt 31 kilometer i mycket trevlig sällskap (åtminstone de första 18 kilometerna, sedan droppade de flesta av), och totalt samlades över 8 000 kronor in till Barndiabetesfonden.

Och nere i Örebro sprang hela 101 löpare (näst bästa någonsin efter rekordet i förra veckans jubileumslopp) den 50:e upplagan av Örebro parkrun. Där sprang KFUM Örebrotalangen Jack Karlsson (som av någon anledning tävlade i sin pappas namn) in på finfina 16.31, en tid som bara fyra löpare pallat med före honom under de tidigare 49 upplagorna. KFUM:s senaste nyförvärv Dominic Poschenrieder var tvåa på finfina 17.14 och ytterligare fem löpare gick under 18 minuter, men ingen var förstås i närheten av Karlsson. Elin Törnqvist var snabbast av damerna på 22.03.

I premiären av Sverigecupen i landsvägscykel lyckades Jacob Ahlsson inte hänga på klungan bakom de stora kanonerna (ja, till slut sprack det rätt rejält bakom topptrion Lucas Eriksson (Motala), Gustav Höög (Team Coop) och Richard Larsén (Ryska Posten), utan rullade i mål som 40:e man, 19 minuter bakom efter 16 mil i Kinnekulle Cyclassic. Damerna, juniorerna och ungdomarna inledde däremot cupen med tempoloppet Götenetempot, där lillebror Jonathan Ahlsson tog en andraplats i P16-klassen. På’t igen i morgon med Kinnekulleloppet.

Fahlins mardrömsdag i Vallonska pilen: ”Fyra mekaniska problem …” (Och jackpott med tre länslöpare till orienterings-EM!)

Örebrocyklisten Emilia Fahlin har haft en oturlig start på säsongen. Inte sådär som vi tyvärr blivit vana, att våren blivit förstörd av återkommande sjukdomsperioder (hon har bara missat en tävling på grund av influensa), utan det har snarare handlat om olika sorters strul. Först de två inledande, grisiga och iskalla tävlingarna (Strade Bianche och Ronde van Drenthe). Sedan kraschen där cykeln gick sönder och hon tvingades bryta Flandern runt (hennes stora måltävlingen den här våren). Och så i dag, då hon efter att ha kämpat sig i mål uppför mytomspunna Mur de Huy som 62:a, drygt sex minuter efter att Anna van der Breggen firat sin fjärde raka seger i Vallonska pilen, berättade att hon drabbats av massor av problem i den klassiska, belgiska vårtävlingen. ”Jag spenderade dagen i Flèche (”pilen” på franska) med att mycket skön extrasträning på grund av fyra mekaniska problem, vilket inte är direkt idealiskt om man till att börja med inte är någon klättrare … Men jag lyckades i varje fall ta mig i mål. Jag väntar på att fru fortuna ska komma förbi!”, skriver Fahlin (fritt översatt) på twitter. Elisa Longo Borghini blev som väntat bästa Wiggle-High5-cyklist (Fahlins bästa lagkompis, alltså) för dagen, men fick nöja sig med en elfteplats, 28 sekunder bakom van der Breggen. På söndag avslutar Fahlin vårsäsongen med Liège-Bastogne-Liège (om den här preliminära startlistan stämmer, jag har för mig att Fahlin i ursprungsläget sa att hon inte skulle köra den tävlingen).

I dag presenterades ju också uttagningen till orienterings-EM i schweiziska Ticino 6-13 maj – och för länets del blev det jackpott: Både självskrivna Martin Regborn och Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund blev uttagna. Regborn, som i fjol blev fyra och bäste svensk i totala världscupen (han hade förmodligen tagit en pallplats i sammandraget om han inte hade blivit sjuk under finalen) tillåts göra en ny satsning mot totalen genom att vara en av endast två herrlöpare (den andre är Gustav Bergman) som springer samtliga individuella distanser (sprint, medel- och långdistans, på den sistnämnda har han en pallplats att försvara från 2016), men i gengäld är han ”bara” reserv till stafetterna. Forsgren, som anses väldigt allround men möjligen med en liten spets i sprint, får springa den distans som gick sämst i helgens EM-tester, medeldistans, medan Josefin Tjernlund, som under genombrottsåret i fjol var starkare ju längre det blev, är uttagen i sprint och långdistans.
– Vi åker ner med ambitionen att vi ska bli bästa nation. Förutsättningarna är speciella i Schweiz. Kuperingen kan vara väldigt tuff vilket vi verkligen fick känna på i världscupfinalen i höstas. Schweizarna blir svåra att rå på i hemmaterrängen, men jag tror att vi har gjort vår läxa och att vi kommer väl rustade till EM, säger förbundskaptenen (och örebroaren) Håkan Carlsson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
EM inleds med sprint den 6 maj, medeldistanskval tisdag 8 maj med finaler dagen därpå, sprintstafett den 10 maj, stafett den 12 maj och långdistans den 13 maj.

Örebro AIK:s halvmaraton får jag skriva mer om i morgon, eftersom jag hittills bara hört mycket pålitliga rykten (av alltid like pålitlige Per Sjögren, på twitter) om att Josefin Gerdevåg tog en favoritseger i damklassen på 1.21.31 medan Thomas Chaillou tog hem herrklassen på 1.10.48 (med Erik Anfält som tvåa) sedan Abraham Adhanom inte kommit till start. Resultatlistan ska publiceras här, vad det lider.

I andra deltävlingen av tre av backlöpningscupen Rusakulan vertikal tour bjöds på en något förändrad bansträckning i avslutningen (de sista 400 meterna på stig och grusväg var utbytt mot 200 meter brant och obanad terräng; dock bara för löparna, mountainbikecyklisterna fick av förklarliga skäl ta samma väg som i måndags), vilket gjorde att banrekorden rök på såväl herr- som damsidan. Ja, Kajsa Rosdal (duktig terränglöpare som har flera medaljer i terräng-DM och som vann Kilsbergen trailrun i fjol) krossade Malin Hultmans rekord från i fjol med nästan fyra minuter medan Sjögren var 59 sekunder snabbare än sitt eget från i måndags, vilket väl tämligen väl korresponderar med den kortare bansträckning). I sammandraget har Per nu en ledning som gör att han kommer ta titeln även om han bryter ett ben och missar finalen på fredag kväll, såvida inte Oskar Nilsson vinner tävlingen … Annelie Eriksson har också ett solitt grepp om damklassen, men måste åtminstone komma till start om inte Maria Åström, Rosdal eller Therese Hultman ska gå förbi. Ingen mountainbikecyklist har startat mer än en etapp hittills, så den klassen är vidöppen (och för sakens skull ska väl nämnas att Nature Runnings karlskogingar, laget där jag är lagledare, leder lagklassen inför finalen).

Sjögren sopade hem banrekordet i Rusakulan vertikal tour: ”Fick inget gratis”

I kväll avgjordes första deltävlingen av tre i Rusakulan vertikal tour, en uppförslöpningsserie som för andra året i rad avgörs på stigarna nerifrån Klockhammar och upp till utkikspunkten vid Rusakulan, runt 160 höjdmeter på 3,3 kilometers löpning, arrangerad av Random Events som också står bakom bland annat Ice race vintage, Hjälmartempot och Bergslagsleden på fem dagar. I år avgörs alla tre tävlingarna inom loppet av fem dagar, med andra deltävlingen på onsdag och tredje på fredag, och nytt för i år är också en lagklass (där jag satt ihop ett lag som jag hoppas ska ta hem totalsegern och som i varje fall skaffat sig ett bra utgångsläge efter kvällens premiär).
Den stora grejen i dag var dock att konditionsidrottsvirtuosen Per Sjögren kom till start, och givetvis passade han på att sopa hem banrekordet inför ögonen på rekordinnehavaren Jonathan Kandelin (som avstod start för att spara benen inför Örebro AIK:s halvmaraton på onsdag, där han medelst instagram meddelat att det blir en all-in-satsning. Sjögren, som inte bara är en grym banlöpare (topp tio både på 5 000 och 10 000 meter på friidrotts-SM i fjol) utan därtill har en bakgrund som orienterare, lekte hem tävlingen med nästan tre minuters marginal (53 sekunder per kilometer snabbare än tvåan!), och tog därmed banrekordet med tolv sekunders marginal: 14.44 var en putsning av Kandelins banrekord med tolv sekunders marginal (Fredrik Berg har dock cyklat upp på 13.29).
– Det var tufft, man fick inget gratis, det var sugande underlag och brant stigning, sa Sjögren i facebookdirektsändningen från loppet (där även undertecknad intervjuades).
Örebro AIK:s Erik Högkvist, som i fjol var tvåa på Silverleden på en dag, var tvåa på 17.40 och där bakom var det betydligt jämnare med Oskar Nilsson, Tomas Kåregren, jag, Claes Adolfsson, Hasse Byrén och Daniel Frehde inom 80 sekunder.
Annelie Eriksson var bästa dam på 26.58 medan mina tre lagmedlemmar Maria Åström, Git Karlsson och Alice Åström la beslag på andra-, tredje- och fjärdeplatserna och säkrade viktiga poäng i cupen. Ice race vintage-segraren Fredrik Holmgren var enda mountainbikecyklisten till start, och hade det betydligt jobbigare än löparna på den mycket leriga, väldigt blöta och mot toppen isiga banan, men nådde ändå målet på 21.27.

Efter andraplatsen i Vasaloppet – plötsligt är Impola med i kampen om rosa tröjan igen

När Bob Impola åket hem och körde Wadköpingsloppet istället för Toblach-Cortina tolkade jag det som att han gett upp kampen om den rosa ungdomströjan (U26) i långloppsvärldscupen skiclassics. I det läget låg han på en sjätteplats, och 28:e-platsen i Jizerska padesatka två veckor senare hjälpte honom ju inte direkt att klättra i listan. Men nu, efter den sensationella andraplatsen i Vasaloppet (jag tittade ikapp hela loppet i dag, och tror inte att Jacob och Anders nämnde Bobs namn förrän de räknade igenom klungan i Eldris, och nästa gång när de med två kilometer kvar konstaterade att ”Jörgen Brink ligger bra till bakom Bob Impola”; hade de inte läst min förhandsartikel?), så är den Kopparbergsfostrade och Fjugestaboende Karlslundsåkaren med i snacket igen. Andraplatsen gav 170 poäng i ungdomstävlingen som gör att Impola seglade upp på andraplatsen. Förvisso 272 poäng bakom ledaren Oskar Kardin, men om Team Santander-åkaren skulle missar topp 20 i något lopp samtidigt som Impola tar ett par topp fem-placeringar till så går de där poängen rätt snabbt att äta upp. I skiclassics sammandrag är Impola tolva (Kardin femma). Där toppar Kardins lagkompisar Tord Asle Gjerdalen och Andreas Nygaard (Vasaloppsvinnaren, alltså). I lagtävlingen samlade Serneke flest poäng av alla i Vasaloppet, och klättrade från femte till fjärde plats i sammandraget. Förstås en bit bakom de stora drakarna Lager 157 och Team Santander, men bara 65 poäng ifrån Team Koteng. Tre lopp återstår: Klassiska Birkebeinerrennet den 17 mars, Reistadlöpet den 7 april och Ylläs-Levi veckan därpå.
Men redan i morgon, 18.30, ska Karlslund fira sin historiska Vasaloppstvåa med tårta för alla klubbmedlemmar och övriga inblandade.

Om mina alldeles egna strapatser i Vasaloppsspåren kan ni se en liten film här.

I morgon startar årets Crossfit open – därför är tävlingen så populär även bland bedrövligt svaga idrottare som mig

Ett litet blogginlägg som är mer av en krönika och kanske inte har så mycket med konditionsidrott att göra, egentligen. Men som ändå får ta plats. Om Crossfit open, som startar i natt.

I morgon startar en fem veckor lång höjdpunkt för nära en halv miljon människor världen över. En idrottstävling som inte likna något annat: Crossfit open. I grunden är det en första kvalomgång till VM, Crossfit games. I praktiken är det något mycket mer.
Crossfit som idrott har tagit världen med storm det senaste decenniet. Det har gått från att vara en populär träningsform på den amerikanska östkusten till att bli en liten sport som engagerar något hundratal till att bli en av världens snabbast växande idrotter. Crossfit kommer aldrig bli invalt i riksidrottsförbundet eller komma med på OS-programmet, hur populärt det än blir, eftersom den precis som till exempel brasiliansk jujutsu är organiserad som ett företag istället för som en idrottsorganisation. Men populärt är det. I fjol deltog över 350 000 idrottare världen över, varav runt 4 000 i Sverige. Bara 700 tar sig vidare till nästa kvalsteg, bara 80 får vara med på VM i Madison, Wisconsin, i augusti (om vi inte räknar junior-, veteran- och lagklasserna) och Lukas Högberg är den ende svensken som har en realistisk chans att nå hela vägen dit. Så varför är det så många som vill vara med och kvala?
Nå, för att svara på det får man karva lite i sportens själ. Crossfit är en träningsform som går ut på att kombinera styrke- och konditionsövningar (och, som de med sin egen lingo säger, ”gymnastiska” övningar, alltså sådana där man använder den egna kroppsvikten, till exempel chins och knäböj utan skivstång; men i grunden är ju det också styrkeövningar) för att utövarna ska bli allroundstarka. Men hemligheten bakom populariteten är inte att det är härligt att ta ut sig – det vet ju varenda människa som gjort några varv i ett elljusspår att det är – utan gemenskapen. Crossfit har förvandlat gymmet från en plats för ensamvargar som snabbt stökar av några set biceps- och magövningar till en ungdomsgård för vuxna, där man hänger, tränar, umgås. Och träningen, som allt som oftast är högintensiv, har ofta tävlingsinslag för att smiska upp intensiteten ännu mer. Och den där gemenskapen finns med in i open, VM-kvalet, där många gym (eller ”boxar”, på crossfitlingo) samlar alla sina medlemmar och kör grenarna tillsammans, och hejar fram varandra.
Open avgörs över fem veckor. Varje torsdag, under de här fem veckorna, släpps en ny gren, och så har alla människor världen över till måndagen på sig att utföra grenarna och registrera sina resultat på internet (endera validerade av en domare på plats eller genom att ladda upp videobevis på Youtube). Därefter summeras poängen och de bästa går vidare till nio regionkval över hela världen, varifrån de bästa av de bästa tar sig vidare till VM.
Jag? Tja, jag är anmäld för fjärde gången i år. Och även om jag, trots att jag främst ägnar mig åt löpning och bara kör lite crossfit på skoj någon gång ibland, har blivit starkare år för år har mina slutplaceringar blivit sämre och sämre beroende på att sporten vuxit och så många fler kommit med: 2015 var jag runt 84 000:e plats i världen, 2016 på 98 000:e och 2017 hade jag över 137 000 före mig i världen. Och det lär knappast gå bättre i år. Men placeringarna spelar ingen roll, det roliga är att umgås, tävla – och ta ut sig något så in i helvete mycket.
2.00 i natten mot fredag släpps första tävlingsgrenen. Ställ klockan!

Vägen till Vasaloppet – NA sänder Wadköpingsloppet!

Vägen till Vasaloppet. Så heter Mittmedias stora satsning inför Vasaloppsveckan, som nu bara är en månad borta, och sommarveckan i augusti. Vi kommer bland annat att sända fem seedningslopp. Först ut var Harsa ski marathon nu på förmiddagen (se det i efterhand här) och nästa är Wadköpingsloppet uppe i Ånnaboda på söndag. Då kommer jag att finnas med som programledare/kommentator. För att se loppen krävs bara ett vanligt plusinlogg på na.se eller någon annan av Mittmedias alla sajter (eller någon annan sajt inom Sveriges lokalnyheter).
Dessutom kommer jag att köra både Vasaloppet, Cykelvasan och Ultravasan, och göra journalistik kring den satsningen. Jag hoppas att första delen i serien kommer att komma ut redan i nästa vecka, och jag kommer naturligtvis att skriva mycket mer om det framöver. Men som ni alla som brukar hänga på bloggen förstår så lär jag inte ha några problem att klara Ultravasan, och Cykelvasan lär ju inte vara så svår (att cykla nio mil klarar väl de flesta?). Däremot Vasaloppet, det första av de tre kraftproven: Hur fan ska jag, som inte har någon som helst skidteknik att tala om och som springer betydligt snabbare än jag skidar, överleva det? Det kommer de första delarna i reportageserien att handla om …
Ni kommer kunna följa min personliga resa via mitt instagramkonto.

Nu är det äntligen officiellt! Det projekt som det här Instagramkontot ska handla om är Mittmedias Vägen till Vasaloppet, där vi bland annat ska sända fem seedningslopp (först ut är Harsa ski marathon i morgon, sedan väntar Wadköpingsloppet nästa söndag). Men min största del i det hela är att jag ska köra Vasatrippeln: Vasaloppet, Cykelvasan och Ultravasan – och göra journalistik kring det: Vad krävs för att jag som motionär ska klara kraftprovet i form av träning, teknik, utrustning, energiintag och så vidare. Första delen i serien kommer att publiceras nästa vecka. Häng med på resan och glöm inte att logga in på na.se och kolla på Harsa i morgon! #vägentillvasaloppet #vasaloppet #vasatrippeln2018

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

I 41:a upplagan av Örebro parkrun dök gamla Konditionsbloggsbekantingen Danny Hallmén upp och tog en tredjeplats på 20.59 trots att han ”inte löpt sen 18 december + fem veckor utan träning”, som Danny själv skriver på instagram.
Före var Jacob Halvarsson (som ställde upp för första gången och gick in på 18.26) och Eric ANdersson som sprang på 20.55. Bella Lagrange var med över fyra minuters marginal bästa dam på 21.44. Det var skridskoåkarens åttonde seger (på tolv starter) och med det har hon näst flest i Örebro (bakom Annica Sjölund som har elva).

 

Blev intervjuad om löpning – av internreportern: ”Finns 10 000 människor i Sverige som är snabbare än mig”

Som sportjournalist sedan 16 år tillbaka har jag ju avverkat en och annan intervju, men ytterst få gånger (undantaget har väl varit för något skolarbete och liknande) har jag blivit intervjuad själv. Men häromveckan dök Mittmedias (koncernen där NA ingår) internreporter Oskar Nord upp på tidningen och sölade lite om mig och mitt löpande till en artikel på vårt intranet. Bland annat berättade jag för honom att det alltid är roligt att springa. För det är det ju alltid, nästan.
– En del tror att jag är snabb men det finns 10 000 människor i Sverige som är snabbare än mig. Jag springer på hobbynivå. Det är väldigt roligt att springa. Det längsta jag sprungit är 161 kilometer, det loppet ska väl ta 18-19 timmar men jag gjorde det på 24 timmar, sa jag i artikeln, apropå att det inte är fri fart i Örebro backyard ultra (man måste ju springa 6,7 kilometer per timme) där jag sprang mina 100 miles i somras.
Jag fick även lista mina tre roligaste lopp hittills:
** Marathon du Mont-Blanc, Frankrike. ”Sprang 2014, start och mål i Chamonix. När vi kom in i stan i målgången stod folk och vrålade och hejade. Det är enda gången jag gråtit när jag gått i mål, det var så jäkla häftigt.”
** Tromsö skyrace, Norge. ”Sprang 2015, strax under 50 kilometer långt. Det var otroligt tekniskt krävande och gick över tre bergstoppar. På ett ställe satt jag gränsle över en bergskam med 600 meters stup på varje sida. Det var mycket tuffare än jag hade trott. Loppet tog runt elva timmar.”
** The Hill marathons, Arvika. ”Sprang i somras. Man springer upp och ner för en backe på en grusväg. Det var 400 meter uppför backen och man springer tills man fått ihop ett maraton. Vi var fem deltagare och jag lyckades vinna, det är inte så många galningar som vill ställa upp.”

Dagens stora nyhet var ju annars att Filip Danielsson, precis som Axel Ekström i fjol, får åka U23-VM. Jag snackade med på Filip om det i förmiddags, och du kan läsa artikeln (som dock är pluslåst) här.

Väntade segrar i Sylvesterloppet – och jag vann en tavla

En blind hade kunnat räkna ut att Martin Regborn och Josefin Gerdevåg skulle ta hem Sylvesterloppet i Nora på nyårsafton (om inte skador eller olyckor kommit emellan), och så blev det också. Regborn vann herrklassen i det 10 384 meter långa loppet med över fem minuters marginal (ett gigantiskt avstånd i sammanhanget) och efteråt hörde jag folk i KFUM Örebro (friidrottsklubben som han tävlar för) prata om att de aldrig sett landslagsorienteraren i så bra form tidigare. Bland annat refererades det till det intervallpass han avverkade i Tybblelundshallen på julafton, där han fyra varv (åtta intervaller) körde växelvis en kilometer på 2.50 på löpband och varannan intervall 200 meter på 30 sekunder på löparbanorna. Helt enormt, naturligtvis. Mer om det går att läsa i Regborns egen öppna träningsdagbok.
I Nora avverkade Regborn den bitvis kuperade banan, i snöslask och ishalka, i 3.13-tempo och tog mållinjen på 33.25. Resultatet var 24 sekunder sämre än hans eget banrekord från i fjol (Regborn har nu de tre snabbaste tiderna som någonsin gjort i Sylvesterloppet), men då var det torrt och bart på marken, så visst kan det ligga något i att han är ännu bättre fysiskt nu. Själv skriver han i den där tränignsdagboken att han ”tror ändå att insatsen var bättre i år med tanke på de yttre förhållandena och underlaget. Går inte att jämföra. Tryckte på bra hela vägen och kollade aldrig på klockan, tappade nog mest på snömodden uppför, backen upp mot Ås sög rejält. Men kändes ändå riktigt bra med fint tryck i steget hela vägen.”
Örebro AIK:s Fredrik Johnsson blev tvåa på 38.28, Regborns klubb- och träningsgruppskompis William Wickholm trea på 38.52. Melker Forsberg, 16, var snabbast av de yngre förmågorna med en sjundeplats på 39.51.
Gerdevåg (även hon tävlande för KFUM) avslutade alltså sitt comebackår med ännu en seger, och var nästan lika överlägsen som Regborn. Den tidigare SM-bronsmedaljören i maraton, som kommit tillbaka efter att ha fött barn, gick i mål på 41.21 (snabbare än någon annan än hon själv sprungit i Sylvesterloppets senaste nio upplagor), 3.53 före Starts Maria Eriksson som vann en spurt om andraplatsen mot Tisarens Rebecka Nylin (tre sekunder bakom) och Camilla Eknor (åtta sekunder efter).
Själv var jag också med i den där klungan, och gick i mål på samma tid men placeringen bakom Eknor. Jag fick slita hårt under de sista kilometerna av loppet efter att ha öppnat rätt hyggligt. Jag fullföljde nästan i tänkt fart, men orkade inte spurta in under 45 minuter som jag hade tänkt utan fick nöja mig med 45.22. Jag hade sprungit de avslutande 500 meterna ett par gånger före start för att kunna avslutningen, men ändå mindes jag fel och satte in den lilla kraft jag hade i ett försök att gå förbi Eknor en kurva för tidigt. Kom upp jämsides, hon svarade, och jag föll tillbaka (att vi gick i mål på samma tid berodde på att Camilla missuppfattade vart mållinjen var och saktade in för tidigt, så jag kom upp i rygg igen). Men med facit i hand var det ett himla flyt att jag blev just 34:a (30:e i herrklassen) eftersom det nummer 34:a som drogs när det finaste priset, som lottas ut, skulle fördelas: Sylvesterpriset. I år ett inramat HDR-fotografi av Peo Quick, som jag fick med mig hem från Nora. Fantastiskt roligt!
Ett riktigt (pluslåst) reportage från loppet finns här!

Finfint startfält i Sylvesterloppet – OS-bronsmedaljör, världscupvinnare, SM-bronsmedaljör … (och jag)

Sylvesterloppet i Nora avgörs för 36:e gången på nyårsafton, och på torsdagskvällen stängde föranmälan med ett rätt fint startfält bekräftat (och då brukar ju ändå många dröja med sin anmälan till tävlingsdagen). I fjol kom 184 löpare till start, i år är 98 föranmälda (tävlingen har blivit populärare med åren, och de fyra senaste upplagorna har haft de fyra största startfälten genom tiderna) – bland dem gamle OS-bronsmedaljören Tord Wiksten (i skidskytte i Albertville 1992), dubbel världscupvinnaren och fyrdubble VM-löparen Martin Regborn (i orientering) och förre SM-bronsmedaljören Josefin Gerdevåg (i maraton).
Banan har varit densamma sedan 2000 och mäter 10 384 meter. Regborn är den enda som avverkat loppet under 34 minux§§ter, och gick i fjol även under 33 när han vann med nästan fem minuters marginal till tvåan Ludvig Börjesson. Regborn har totalt tre segrar i tävlingen, han vann även 2011 och 2015. På damsidan är Kristine Fjellanger regerande mästare på 42.17 (hon är inte föranmäld i år, och det är heller inte någon av de alla Tisaren-löpare som kom och sprang förra året), medan Gerdevåg senast sprang (och vann) 2015 på 39.42.
Och ja, även jag ska visst springa på söndag …

Regborn vann Julserien (och jag sprang vilse)

Martin Regborn blev diskad från tredje deltävling i Arboga OK:s julserie (förra söndagen) på grund av en kontroll som ”inte satt där den skulle”. Men efter att på annandagen ha sprungit hem den fjärde och sista deltävlingen med över tolv minuters marginal till tvåan (Milans Per Eklöf, som var 1,5 minuter före Garphyttans VM-mountainbikeorienterare Marcus Jansson) tog Martin Regborn ändå hem Julserien för fjärde året i rad, åtta poäng före Arbogas egen Henrik Wickström.  Regborn var snabbast på 21 av 22 delsträckor (från start till första kontrollen, mellan kontrollerna och från sista kontrollen till mål). På lördag springer Regborn Sylvesterloppet i Nora, och sedan dröjer det till den 17 januari innan Löpex vinterserie startar om efter juluppehållet.
Regborn leder för övrigt omröstningen om NA:s och Löpex Sports pulsklocka med fem dagar kvar av den direkt avgörande omröstningen som ni hittar här.

Själv sprang jag istället Skinksvängen i Degerfors i dag, och det blev till en lektion i ödmjukhet. Redan efter åtta av 22 kontroller hade det gått en timme och tolv minuter av ren misär ute i skogen, och jag tvingades jogga tillbaka mot mål för att hinna i tid till jobbet (Per Jansson som vann gick i mål på knappt 52 minuter) … Jag springer ju en och annan stadsorientering, som julaftonens i Karlskoga, men i skogen ger jag mig ut alltför sällan. Sammanlagt tror jag det blivit två eller tre motionsorienteringar de senaste fem åren. Det märktes i dag. Jag hade noll koll på allt. Orientering är ju i grunden jävligt roligt, men när jag i dag tog ut kompassriktningen till sjätte kontrollen för femte gången, och ändå gick rakt förbi den, var det ren frustration. Jag kunde inte hitta den lilla jävla skärmen där den satt gömd under en späd liten gran … Gaah!