Racerapport: Bergslagsleden ultra 2021

Hur nöjd får man vara efter ett lopp? Kanske ändå inte riktigt så nöjd som jag känner mig efter Bergslagsleden ultra, men jag passar på. Vägen hit har varit både lång och krokig. Jag kände mig tom och orkeslös under några långa träningspass i början av sommaren, fick samma känsla i The Hill marathons (där jag gick ned i distans från 100 till 50 miles) och virtuella Swedish alpine ultra (där jag var långt över en timme sämre än senast) och hade i ett par månader svårt att få upp pulsen mot 90 procent av max och kände mig bedrövlig och var en vända i sjukvården för att se om något var fel (svaret lågt men inte oroväckande lågt blodvärde, inget farligt men dåligt för löpformen). Det har börjat lossna lite på slutet, och jag har gjort några hyggliga resultat på kortare lopp (banpers uppför Rusakulan och på Run of mine) men utan vidare känsla.
Men den här lördagen klaffade allt, och jag är så lycklig för att det gjorde så just i mitt stora favoritlopp. Förutom en DNS (förkylning) och en DNF (en total magkollaps) har jag sprungit alla lopp sedan starten 2014, och i fjol hade jag min bästa löpupplevelse på två år när jag lekte hem ett pers. I år försökte jag göra precis som då: Inte sätta någon press på mig själv, bara gå ut och njuta och ligga i ett behagligt tempo. Skillnaden var att tävlingen var längre i år. Efter sju år med 48 kilometer från Digerberget till Ånnaboda (med en avstickare upp på Rusakulan och en slinga över Storstenshöjden på slutet) var årets tävling 84 kilometer på leden, tre etapper tur och retur, från Ånnaboda ned till Sixtorp och tillbaka (det fanns även två kortare distanser, 46 kilometer med vändning i Leken och 66 kilometer med vändning vid vindskyddet vid Lillsjön). 1 000 höjdmeter hade bytts mot 2 000, och den tekniska svårighetsgraden hade höjts något (det var betydligt lägre andel väg nu, uppskattningsvis tio procent mot tidigare 20 eller så).
Första kilometerna låg jag i rygg på och pratade med Ola Backlund, men hans tempo var alldeles för högt för att det skulle kännas komfortabelt. Vid Björktjärn kom storfavoriten Jonathan Kandelin upp i rygg (”vad gör han så långt bak”, tänkte jag) och berättade att han tänkt vara smart på vägen mot sitt distansrekord, att han gått redan i första uppförsbacken och att han drömde om en negativ splitt (alltså en snabbare andra halva). Vi snackade lite tills han försvann på lätta ben i backen ned mot Garphyttans nationalpark. Uppför backen mot ledningen nydragna sträckning försvann ytterligare några löpare förbi, men det var omöjligt att veta vem man konkurrerade med och vem som sprang andra distanser.
Jag blev själv för första gången, njöt av det perfekta löpvädret (tio–tolv grader och ett lätt molntäcke som vid lunchtid sprack upp och släppte igenom några solstrålar innan det mulnade på igen) och tänkte på allt och inget. Kajsa Rosdal passerade när jag pinkade vid Dunderklintarna, men jag kom ikapp och snackade lite innan hon vände i Leken (som överlägsen ledare och sedermera segrare på 46 kilometer). Där käkade jag lite ris och tonfisk. Det gjorde jag också på vägen tillbaka, några timmar senare. I övrigt drack jag två liter Maurten-sportdryck (en halvliter Ånnaboda–Leken, en Leken–Sixtorp, en Sixtorp–Leken och en Leken–Ånnaboda), käkade tre dubbelnougat och drack några deciliter vatten. Så såg energiplanen ut, för den som undrar (min mage är lite känslig, så det här är i princip vad den pallar – den här dagen fungerade den som en klocka).
Eftersom jag tappat en del löpare i starten, släppt om en del folk och mött en hel hoper så hade jag ingen aning om hur jag låg till så långt, men placeringar var heller inte målet i det läget. Någonstans runt topp tio, fick jag höra, men då visste ju ingen vilka som skulle springa 66 respektive 84. Sanningen var att jag bara var den femte som passerade Leken söderut, men det var nog bra att jag inte fick veta, för då kanske tävlingsdjävulen hade greppat tag i mig.
Jag kände mig jättefräsch, obrydd och låg på en puls runt 75 procent av max. Funderade på hur länge det skulle kännas så bra. Och när jag började närma mig Stenbäcken undrade jag varför jag inte mött någon 66-kilometertslöpare än. Var hade de tagit vägen? Hade alla fortsatt mot 84 kilometer, och borde jag i sådana fall ta tillfället i akt att vända vid 33 för att jaga en seger? Det kändes lockande för mig som aldrig vunnit någon ultratävling av den här digniteten. Först när jag kom in i skogsgläntan mellan Stenbäcken och grusvägspasseringen mötte jag 66-kilometersledaren Joacim Martinsson Rikner, som jag hade sprungit och pratat med i nedförsbacken mot nationalparken (han var en av dem som försvann i uppförsbacken). Fler blev det inte. Skulle jag vända, jaga ”Kimmen” som uppskattningsvis var mindre än tio minuter före på 66:an (och jag hade ju inte börjat ta i än)? Nej, jag fortsatte, men ångrade mig nästan genast. ”Där rök min chans till en pallplats, jag borde ha vänt.” Funktionärerna vid Lillsjön berättade att jag var fyra av de som fortsatt, vilket var överraskande. Jag trodde ju fortfarande att jag hade tiotalet löpare framför mig.
Mellan Lillsjön och Sixtorp springer jag ofta på träning och kan varje lite knix på stigen. Det flöt fortfarande på bra, och jag visste att de tre där framme var klasslöpare och att jag behövde hålla mig i skinnet för att inte släppa upp några bakifrån och tappa en topp fem-placering. Jag mötte ledarduon Kandelin och Alfons Enell (en 17-åring från Tranås) med 1,5 kilometer kvar till Sixtorp (”nu får du börja gasa, gå för din negativa splitt”, ropade jag åt Jonathan), och förstod att jag var drygt en kvart bakom dem. Bara minuten senare dök Ola upp. Kvarten till pallen, alltså.
I vändningen var det en fin hejaklack från LK Gränslöst (och min egen support, mina föräldrar som var på sex ställen längs banan och hejade), och jag rev ut min sida ur Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (konstigt nog min favoritförfattare Haruki Murakamis sämsta bok, han skriver bättre om andra ämnen än löpning …) som bevis på att jag varit där (nere i Sixtorp fanns inga funktionärer). Bara minuten efter vändningen mötte jag Magnus Anundsson, så han var alltså två minuter bakom.
Allt kändes fortfarande helt perfekt, men eftersom jag visste att jag nu tampades om bra placeringar drog jag upp en regel: Jag fick fortsätta gå i branta uppförsbackar, men inte om de gick på grusväg. Alla vägar måste springas. Strax före Abborrtjärnen stod plötsligt Ola framför mig, med nödfilten över axlarna. Jag stannade och pratade med honom, hjälpte honom att ta en bild på misären, men han försäkrade mig att han var okej (förutom att benen slutat fungera) och att han skulle få hjälp och att jag kunde jogga vidare utan dåligt samvete (men det kändes inte bra i hjärtat att lämna honom där, och att få ta över pallplatsen på det sättet), och sista han ropade efter mig var: ”Du är trea nu!” Jo, tack. 35 kilometer kvar, och jag började fantisera om att få kliva upp på en prispall. Herregud. Jag fick rysningar bara av tanken (jag har aldrig sprungit primärt för placeringar utan för min egen skull, men fan va coolt det vore att en gång i livet få vara topp tre på ett större ultralopp!) och började gå på lite hårdare. Lite för hårt. Vid Stenbäcken bad jag föräldrarna stanna och ta en baktid för att veta hur långt före Anundsson jag var, och när jag kom ned till Leken (fortfarande med relativt fräscha ben, men lite stelare och med lite högre anspänningsnivå än tidigare) fick jag höra att avståndet varit tio minuter där (då hade jag sprungit ytterligare nästan en mil, så det var oklart hur avståndet såg ut där, men jag tänkte att eftersom jag legat på kunde han knappast ha tagit in mycket).
Jag åt mitt ris och joggade iväg längs vägen och gick uppför branten mot fornborgen, men sedan slog ultratröttheten till. Benen blev sega, sådär härligt trötta som efter en lång dag av löpning, den där känslan jag saknat, som jag inte lyckades springa mig till i somras, när allmäntillståndet (blodbristen?) satte begränsningen. Men nu var det 20 kilometer kvar och jag var i en pallplatskamp och ville inte vara trött.
Jag började komma ikapp svansen av 66-kilometerslöpare, tjoade och fick hejarop tillbaka, men var trött. Här var det blött från början och nu upptrampat av över 150 44-kilometerslöpare (ja, drygt 75 åt varje håll), vilket innebar lerbad på vissa sträckor. Det gjorde mig inget, men fort gick det inte. Den nydragna, rätt bökiga delen av leden ned mot nationalparken var inte rolig i det läget. Jag led lite. Nere vid parkeringen fick jag höra att jag fortfarande haft tio minuter på Anundsson (”men nu kan jag ha tappat hur mycket som helst”, tänkte jag och började se mig över axel på varenda längre raksträcka). Uppför backen mot Svensbodaberget var det rekordtrögt, men när jag kom genom fårhagen och ut på grusvägen och upp till Suttarboda så kände jag att jag nästan var hemma och att det skulle vara fan i helvete om jag skulle släppa den här tredjeplatsen nu. ”Du får bara en sån här chans i livet”, tänkte jag, och samtidigt infann sig någon sorts runners high (det var flera år sedan senast). Huvudet var på rätt ställe, benen började röra på sig igen, Kilometerna efter Suttrarboda gick på 6.05–6.16–6.20–6.03–6.22 efter 15 raka sju–åtta-minuterskilometer dessförinnan (snittet över hela tävlingen blev 6.57 enligt pulsklockan, 6.53 enligt arrangören). Jag fick så klart ta några gå-steg uppför Falkaberget och branten direkt därpå, men annars sprang jag i mitt eget tempo igen. Blev själaglad och började nästan gråta när jag passerade Maria, och förstod att hon skulle klara sin ultradebut, precis före asfalten vid Södra Ånnabosjön, men hann inte stanna och byta mer än några ord – jag trodde fortfarande jag hade Anundsson i bakhasorna. Jag tog ut allt på den lilla asfaltsbiten upp mot mål och korsade linjen på 9.37.58. Själaglad. Över att kroppen svarade, att jag äntligen fick springa mig trött och ta ut allt. Över att få göra det i mitt favoritlopp. Och över att få göra det efter en kamp om en pallplats som jag faktiskt vann. Min första, största framgång som ultralöpare, och tillsammans med Ultravasan 2018 min bästa prestation i ett par löparskor. Grymt, grymt roligt. Glädjetårarna kom när Maria gick över mållinjen efter nästan exakt lika lång kamp med sitt lopp. Otroligt häftigt!
Kandelin och Enell hade varit i mål mer än en halvtimme när jag kom in (de hade 8.59.19 respektive 9.03.37 och var alltså bara fyra minuter ifrån varandra, men Kandelin hade varit ensam i tät de sista 35 kilometerna och visste nog inte hur tajt det var). Anundsson kom i mål tolv minuter efter mig, och sa att han fått höra att han bara var tre–fyra minuter bakom mig i Suttarboda (jag vet inte om det var sant) och att han tagit ut allt han hade för att nå ikapp (det gjorde mig förstås lite extra nöjd att höra). Och viktigast av allt: Jag fick höra att Ola fått den hjälp han behövde och att han var okej.
Dagen efter hade jag givetvis träningsvärk, men inget värre än så. Ingen smärta, ingen skada, ingenting. Bara en känsla av att otrolig nöjdhet. Kanske mer än man borde. Men jag passar på och försöker leva på det här ett tag!
Tack till mamma och pappa som langade hela dagen och alla som var ute och hejade och till arrangörsstaben för detta underbara lopp!

Jonas Brännmyr
På väg uppför Falkaberget för första gången, två kilometer in i tävlingen. Foto: Andreas Andersson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39
Bergslagsleden ultra 2021: 9.37.58
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2022

De tog första segrarna på Bergslagsleden ultras nya bana – och Regborn överlägsen i comebacken efter skadan (plus en hel del annat från lördagen, som Wengelins senast seger)

Det blev en fantastisk dag för mig personligen på Bergslagsleden i dag, och jag kommer naturligtvis komma med en racerapport inom den närmaste tiden. Men själva tävlingen? Jo, Bergslagsleden ultra hade ju efter sju upplagor skrotat sin Digerberget–Ånnaboda via Storstenshöjden-bana och gått till ett fram-och-tillbaka-koncept med start och mål i Ånnaboda och vändpunkter i Leken (för 46 kilometer), vid Lillsjön (för 66 kilometer) och i Sixtorp (för 84 kilometer). Den kortaste klassen bjöd på störst konkurrens med 78 löpare i mål (brutna löpare är ännu inte redovisade i resultatlistan, men jag vet att Mattias Nätterlund som låg i tätklungan efter 30 kilometer – och kanske längre än så – tvingades kliva av), och Kajsa Rosdal, IF Start, i särklass och vann med drygt 24 minuters marginal till Finspångs Lisa Bouvin på andraplatsen (4.45.45 respektive 5.14.24) medan Örebro AIK:s Therese Persson på tredjeplatsen var ytterligare 17 minuter efter (5.31.05). På herrsidan fortsatte Tisdagsklubben-duon David Lundström och Simon Karlsson (båda från Örebro) fortsatte att pressa varandra efter att Nätterlund klivit av. Lundström, som var lite osäker inför start på grund av knäproblem, höll ihop det bäst och vann med elva sekunder (3.53.38 respektive 3.53.49) medan Västerås Daniel Billström på tredjeplatsen var över 23 minuter bakom (4.17.20). 66-kilometersklassen hade näst flest löpare men förhållandevis svagare tider än 46 och 84. Där vann Månkarbos Ida Nordin (9.01.42) och Örebro AIK:s Daniel Wärnelid (7.26.25). Team Nordic trails Cecilia Jenslin blev bästa länslöpare på damsidan på 10.04.27 (vilket gav en åttondeplats).
På längsta distansen vann LK Gränslösts Carina Gustavsson på 10.46.24 (hon var den enda dam som fullföljde) medan Jonathan Kandelin (som slog ett präktigt distansrekord när han tog sig igenom 84 kilometer) tog herrsegern och gick under nio timmar (8.59.19) trots idoga magproblem sista 35 kilometerna. Han hade dessförinnan nyss lämnat 17-åriga (!) Tranåskillen Alfons Enell bakom sig – och Enell, som trodde att han halkat långt bakom, var överraskad när han kom i mål och fick höra att han bara var fyra minuter bakom (9.03.37). De två var i särklass, men faktum är att konditionsbloggaren själv knep tredjeplatsen på 9.37.58 (drygt 38 minuter bakom Kandelin, alltså) sedan Ola Backlund, som var tätt bakom tätduon i vändningen, fått problem och tvingats bryta. Första (och sista?!) gången jag får skriva om mig själv på pallen i något lokalt lopp, men mer om det i racerapporten som följer.

Härliga, Tjurruset-inspirerade lerloppet Utmattningen avgjordes i Dalkarlsberg i dag, och NA var på plats för en artikel ni kan läsa här. 14-åriga Kim Semstrand debuterade på fulla distansen (cirka åtta kilometer) och var enda dam och femma totalt av elva (varav tio herrar) på 49.51,1. Rutinerade Per Eklöf tog segern med över 5,5 minuters marginal, på 39.39,0.

Tuffa marsch-/utmaningsloppet Para endurance race avgörs den här helgen, som vanligt med start i Röfors (utanför Laxå) och mål i Karlsborg. några resultat har jag ännu inte sett.

Efter förra veckans lopptunga lördag hittade 81 personer i dag tillbaka till Örebro parkrun, och Petra Hanaeus (20.15) slog till med den snabbaste damtiden sedan återstarten (och därmed sedan hon själv sprang på exakt samma tid i mars i fjol). Erik Jansson var snabbast av herrarna på 18.08. Ytterligare sex löpare gick under 19 minuter.

I kvalet till söndagens långdistans-SM utanför Strömstad gick alla länets topporienterare vidare: I comebacken efter senaste skadan vann Martin Regborn sin kvalgrupp nästan två minuter före tvåan Jens Rönnols (och gick till final med nästan sex minuters marginal) och lär bli farlig i finalen där han går ut näst sist (12.35, tre minuter före Gustav Bergman). Andrea Svensson var tvåa, bara nio sekunder bakom Karolin Ohlsson, i sin grupp där Ellinor Tjernlund var femma, Josefin Tjernlund sexa och Lilian Forsgren tia. Jonatan Gustafsson vidare med marginal i sin grupp och Lovisa Persson med fem sekunder (och två placeringar) till godo i sin. Dessutom gick ett helt koppel juniorer vidare till finalerna i morgon.

Matthias Wengelin fortsatte sin mycket framgångsrika säsong och tog ännu en seger när finalhelgen i Sverigecupen, i Jönköping, inleddes med en kortdistans. Örebroaren spurtslog Sernekes Oscar Lind medan Axel Lindh tog sjätteplatsen, 25 sekunder bakom. Wengelin utökade därmed ledningen i Sverigecupen till 80 poäng, men eftersom en seger i morgon ger 400 är det helt öppet.

Andrea Svenssons internationella genombrott (topp tio i världscupen!), Ahlssons starka klättring, örebroarna på Kungsholmen och två löpartävlingar i länet

Andrea Svensson fick sitt stora, internationella genombrott i dag. Den 24-åriga Tisaren-löparen, som tog junior-VM-guld 2015, var ju riktigt stark på första halvan av långdistansen vid världscupen i Idre i torsdags (men mattades på andra halvan och var över 20 minuter bakom täten i mål) och i dagens medeldistans höll det hela vägen. I sin andra världscuptävling i karriären tog Svensson en tiondeplats, drygt fem minuter bakom segrande Hanna Lundberg men mindre än tre bakom fjärdeplacerade Karolin Ohlsson (Tove Alexandersson var ”bara” femma den här dagen). Det var total svensk dominans i toppen, även om schweiziska Simona Abersold och ryska Natlia Gemperle fick kliva upp på pallen som tvåa och trea, och Svensson var bara sjätte bästa svensk med sin tiondeplats. Resultatet gör att hon kliver upp som bästa länsorienterare i världscupen (Jonatan Gustafsson och Lilian Forsgren har också poäng).
Martin Regborn kom, som väntat, inte till start efter skadan han ådrog sig i torsdagens långdistans. I morgon avslutas den svenska världscupdeltävlingen med stafett. Lagen är ännu inte offentliggjorda.

Jonathan Ahlsson avslutade som vanligt starkt uppför Kinnekulle (han är en omvittnat stark klättrare, och dessutom i toppslag) och tog en femteplats, som näst bästa svensk, i Kinnekulleloppet. Wincent Wallinder var åtta sekunder före på fjärdeplatsen medan dansk-norska trion Frederik Thomsen, Nicholas Thorøe-Hansen och Andre Sotberg var minuten före. Jacob tog niondeplatsen, 1.13 bakom lillebror. I morgon fortsätter Sverigecupen med Kinnekulle cyclassic, ett lite längre lopp med en lite snällare avslutning.

Karlskogas Marie Pettersson, mest känd som orienterare i OK Djerf, vann Svartåloppet – det klassiska och 14,4 kilometer långa terrängloppet som i år firade 40 – på 1.04.06 och var därmed 2.50 före tvåan, Camilla Bergdahl (som också kommer från Karlskoga. På herrsidan var det två utomsocknes som kämpade om segern: Akeles Per Brolund vann på 54.25, 16 sekunder före Grästorps Andreas Marshall. LK Gränslösts David Klasson tog tredjeplatsen, ytterligare 25 sekunder bakom (på 55.06) och var därmed bäste länslöpare näst före Örebro AIK:s Patrik Jansson på 56.31 (själv var jag femte bästa länslöpare på tolfte plats totalt).

Petra Hanaeus (21.16) och Villem Raudsepp (17.39) var klart snabbast när den andra upplagan av Örebro parkrun efter återstarten (den 146:e upplagan totalt) avgjordes i dag. Över 100 löpar kom till start.

I Stockholm avgjordes Kungsholmen runt, som i år strukit sin halvmaratonklass och bara erbjöd tio kilometer, men lockade som vanligt stora delar av Sverigeeliten. Tvåfaldiga friidrotts-VM-löparen Louise Wiker, med rötterna i Hällefors, tog en åttondeplats på nya årsbästat 35.33 (bästa tiden hon gjort på tio kilometer landsväg sedan 2017, innan hon födde barn) medan Örebro AIK:s Erica Lech blev elva på 35.58 (bara 40 sekunder från pers) och KFUM Örebros Fanny Schulstad 18:e på 37.30 (1.24 över perset från ÖAIK:s öppna KM). Samrawit Mengsteab, Hälle IF, vann på 33.24, 13 sekunder före Hanna Lindholm, Huddinge.
På herrsidan tog ex-örebroaren Heshlu Andemariam en tiondeplats på 30.53 (31 sekunder från pers) medan Örebro AIK-kvartetten Martin Duberg (35.14), Fredrik Johnsson (46-åringen, ”Frippe”; 35.21), Fredrik Johnsson (44-åringen; 35.32) och Jacob Halvarsson (35.49) var väl samlade på position 54:a–68:a i resultatlistan medan förre Örebro Hockey-spelaren Robin Olsson, som verkar vara klubblös men som bor i Örebro (sambo med Schulstad) blev 93:a på 37.09. Jonas Leandersson vann på 30.03, två sekunder före David Nilsson och tre före Axel Djurberg och Mustafa Mohamed.

 

Racerapport: Swedish alpine ultra 2021

Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39.52.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2021

Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021

Semesterstängt till den 21 juli (men vi ses på Porla Brunnsloppet)!

Som ni säkert minns från tidigare år stänger bloggen när jag går på semester. I år blir det exakt en månad, från den 21 juni till onsdagen den 21 juli, då jag är tillbaka och gör konditionsidrottslänet osäkert igen. Som tur är missar jag inte sommarens självklara höjdpunkt – Emilia Fahlins OS-start den 25 juli (men ni får däremot hålla koll på Jonatan Gustafssons och Wilhelm Bergentz eventuella framfart på junior-EM på egen hand).
Glöm heller inte att Örebro AIK bjuder in till öppet KM på tio kilometer landsväg på tisdag, att årets första DM-tävling (5 000 meter) arrangeras på Transtensvallen den 30 juni, att 3TU 100+ löps den 2 juli och Silverleden på en dag den 3 juli, och att det är Semesterhalvmaran utanför Kumla den 17 juli.
Men framför allt hoppas jag att ni allihop sluter upp hemma hos mig i Porla och springer Porla Brunnsloppet den 10 juli. Det hade jag tyckte varit jävligt roligt!
Ha en skön sommar!

Impola vann genrepet, Ekström trea i Sverigecupen – och Regborn, Tjernlund och Niggli vann på Kvarntorpshögen

Efter flera uppskjutna och inställda lopp är det på lördag dags för premiär i långloppsvärldscupen (Ski classics) när 65 kilometer långa La Diagonela avgörs i Schweiz. Kopparbergsbördige Bob Impola är ju i år nyförvärv i Lukas Bauers proffslag Ed System Bauer team, och i dag genrepade han på bästa sätt med seger i ett 42-kilometerslopp i Orsa-Grönklitt: Craft ski marathon.
Impola hade inte tävlat sedan november (en längre träningstävling, även den i Orsa, som jag inte hittat något resultat från), men dominerade ändå de andra em i tätklungan på upploppet och vann 1,5 sekunder före Filipstads Alfred Nilsson (vassaste utmanarnamnet var nog annars Adam Steen som fick nöja sig med femteplatsen). Traillöpar- och rullskidsvirtuosen Jimmy Axelsson visade sig vara starkaste Karlslundsåkaren ör dagen (Impola tävlar ju numera för Bore) och tog en tolfteplats, drygt 2,5 minuter bakom Impola men 1,7 sekunder före klubbkompisen Robert Brundin på 15:e (de låg båda i en sjumannagrupp där Axelsson spurtade bäst).
Olivia Hansson var inte på plats.
En pigg kollega fixade en segerintervju med Impola som går att läsa här.
– Om jag kan ligga runt tionde plats i snitt är det bra, går det ännu bättre är jag riktigt nöjd, det är där ribban ligger i år, säger han bland annat inför långloppsvärldscupspremiären.

Östersund tog Axel Ekström en mycket meriterande fjärdeplats, som trea av svenskarna, i Sverigecuploppet över 15 kilometer i fristil  i Östersund – endast slagen av klubbkompisen (i IFK Mora) och jätteskrällen Johan Herbert samt Jens Burman (och med fyra tiondelars marginal av norrmannen Fjorden Andreas Ree). Ekström verkar hela helgen ha dragits med ett strulande chip, så det finns inga mellantider att ta del av (och jag har tyvärr inte hunnit se ikapp loppet) – men slutresultatet betyder förstås att Ekström kommer vara given i alla de svenska världscuptävlingar som nu stundar. Sedan gäller det förstås att presta där för att få en möjlighet att åka mer (och kanske åka VM). Garphyttans Adam Gillman gjorde ett topplopp och tog en 20:e-plats, bara minuten bakom Ekström och före namn som Viktor Brännmark, Gabriel Thorn och Simon Andersson.
Ekström är för övrigt delad femma i Sverigecupen (som leds av Burman) efter tre av elva deltävlingar.
Karlskogingen Ludvig Berg och Garphyttans Mattias Törnqvist blev bästa länsåkare med 25:e respektive 33:e plats i JVM-observationsloppet över 30 kilometer i klassisk stil (med individuell start) i Järpen i dag, runt em minuter bakom segrande Emil Danielsson, Högbo. Det lär ha varit 17-årige Bergs längsta lopp hittills i karriären.

På hemmaplan vann Martin Regborn och Josefin Tjernlund den mycket utmanande premiären i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen, om än den här gången i fullt dagsljus) över fem slingor på Kvarntorpshögen på söndagsförmiddagen. Regborn avverkade de 8,5 kilometerna (fågelvägen) med 785 höjdmeter (bland annat trappan fyra gånger, men därtill ytterligare ett gäng klättringar uppför högen) på 1.14.31. Regerande franska sprintmästaren Quentin Rautrier var distanserad med över 3,5 minuter som tvåa, Roxens Jonas Andersson på tredjeplatsen 6,5 minuter bakom. Tisarens nyförvärv Daniel Martinsson (Lilian Forsgrens sambo, de håller på att flytta upp från Göteborg) debuterade för klubben som näst bästa länslöpare, på fjärde plats totalt.
På damsidan var det jämnare, och Tjernlund var bara 38 sekunder före Forsgren i mål efter 97 minuters löpning på högen. Lovisa Persson på tredjeplatsen var ytterligare 1,5 minuter bakom. På mellanbanan (som är huvudklass för damerna) vann Simone Niggli med 14 minuters marginal till tvåan Lovisa Gustafsson, KFUM Örebro. Har jag inte missat någon tävling var det Nigglis 16:e seger på 16 tävlingar sedan hon kom tillbaka till Sverige för ett år i Hallsberg (av herrar var bara Jacob Eriksson snabbare, övriga var slagna med minst fyra minuter). Almbys Sofie Franzén tog tredjeplatsen.
Själv gjorde bloggaren debut i cupen med en 26:e-plats av 39 startande herrar (drygt 39 minuter bakom Niggli på samma bana …).
Nästa tävling i cupen skulle ha arrangerats redan på onsdag, i Örebro, men den har blivit coronainställd. Den nästa onsdag, även då i Örebro, finns däremot kvar i kalendern.

van Sitteren 85 sekunder från banrekordet i Kilsbergsleden – Arvidsson vann i ”Jesus” frånvaro (och säkrade segern i ”långloppscupen”)

I uppsnacket fokuserade jag rätt mycket på de utomsocknes stjärnor som fanns anmälda till den 55:e upplagan av Kilsbergsleden, som avgjordes i Karlslundsspåret i dag: Banrekordhållaren Johanna Eriksson från Motala (som förvisso har sina rötter i Zinkgruvan) och bröderna Kingstedt, John och Otto, från Stockholm. När starten gick fanns emellertid ingen av dem där, men det blev ändå en rejäl löparfest där det högst lokala fenomenet – hon springer för arrangörsklubben Örebro AIK – Liduina van Sitteren tog hem segern på 55.46. Det är bara 85 sekunder från Johansson banrekord och med tanke på att van Sitterens utveckling i loppet senaste åren är 63–58–57–56–55 minuter så är det väl bara ett par år bort att hon hotar den tiden. 17-åriga Gävlelöparen Alva Malmsten Nilsson (femma på 3 000 meter hinder på senior-SM i somras och fyra ungdoms-SM-medaljer under året) jagade bäst på lördagen och var bara 25 sekunder bakom i mål. Hinderbanespecialisten Siri Englund var trea på 1.02.54 (jag sprang faktiskt större delen av loppet med henne, men var ett lätt byte i spurten), Örebro AIK:s Tuva Svedin (hon som blev tvåa i ÖAIK:s KM över fem kilometer landsväg i somras) trea av länslöparna på 1.03.47.
På herrsidan visade Per Arvidsson att den fina höstformen är fortsatt stark och följde upp segern i Hostruset (och fjärdeplatsen, mot väldigt starkt motstånd, i långa terräng-DM) med en övertygande vinst på 50.32, över minuten före Jonas Nilsson (som var tvåa även i Hostruset) på 51.45 och med Mattias Nätterlund som trea på 53.05. Segern hade säkrat Arvidssons tredje raka vinst i långloppscupen, om den inte hade skrinlagts på grund av för få tävlingar (van Sitteren har ju sedan tidigare säkrat segern på damsidan; hon har sprungit alla tävlingar utom korta terräng-DM i år och vunnit samtliga). Jag har egenhändigt räknat ut ett sammandrag inför finalen i Lucialoppet om en månad (om den nu blir av, annars är det här slutställningen), och den enda coronaanpassningen jag gjort är att jag tagit bort kravet på att man ska ha sprungit sex tävlingar för att få motta pris (i normala fall hade Frida Nilsson och Mattias Nätterlund, som bara sprungit fyra, till exempel inte fått motta andrapriserna även om de försvarar positionerna i Lucialoppet).

Långloppscupen 2020, uträkning Jonas Brännmyr (korrläs gärna!).

Racerapport: Örebro 24h 2020

Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan Sager
Så här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultra
Jag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis Brännmyr
Notera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultra
Jag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2021 (?)
Swedish alpine ultra 2021 (?)
Bergslagsleden ultra 2021 (?)

Väntade segrar, banrekord och SM-brons till Olivia Hansson (och dramatik i 24-timmarsloppet)

På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.

I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.

Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.

I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.

Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.

I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).