Racerapport: Swedish alpine ultra 2021

Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Swedish alpine ultra 2021: 14.39.52.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2021

Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021

Semesterstängt till den 21 juli (men vi ses på Porla Brunnsloppet)!

Som ni säkert minns från tidigare år stänger bloggen när jag går på semester. I år blir det exakt en månad, från den 21 juni till onsdagen den 21 juli, då jag är tillbaka och gör konditionsidrottslänet osäkert igen. Som tur är missar jag inte sommarens självklara höjdpunkt – Emilia Fahlins OS-start den 25 juli (men ni får däremot hålla koll på Jonatan Gustafssons och Wilhelm Bergentz eventuella framfart på junior-EM på egen hand).
Glöm heller inte att Örebro AIK bjuder in till öppet KM på tio kilometer landsväg på tisdag, att årets första DM-tävling (5 000 meter) arrangeras på Transtensvallen den 30 juni, att 3TU 100+ löps den 2 juli och Silverleden på en dag den 3 juli, och att det är Semesterhalvmaran utanför Kumla den 17 juli.
Men framför allt hoppas jag att ni allihop sluter upp hemma hos mig i Porla och springer Porla Brunnsloppet den 10 juli. Det hade jag tyckte varit jävligt roligt!
Ha en skön sommar!

Impola vann genrepet, Ekström trea i Sverigecupen – och Regborn, Tjernlund och Niggli vann på Kvarntorpshögen

Efter flera uppskjutna och inställda lopp är det på lördag dags för premiär i långloppsvärldscupen (Ski classics) när 65 kilometer långa La Diagonela avgörs i Schweiz. Kopparbergsbördige Bob Impola är ju i år nyförvärv i Lukas Bauers proffslag Ed System Bauer team, och i dag genrepade han på bästa sätt med seger i ett 42-kilometerslopp i Orsa-Grönklitt: Craft ski marathon.
Impola hade inte tävlat sedan november (en längre träningstävling, även den i Orsa, som jag inte hittat något resultat från), men dominerade ändå de andra em i tätklungan på upploppet och vann 1,5 sekunder före Filipstads Alfred Nilsson (vassaste utmanarnamnet var nog annars Adam Steen som fick nöja sig med femteplatsen). Traillöpar- och rullskidsvirtuosen Jimmy Axelsson visade sig vara starkaste Karlslundsåkaren ör dagen (Impola tävlar ju numera för Bore) och tog en tolfteplats, drygt 2,5 minuter bakom Impola men 1,7 sekunder före klubbkompisen Robert Brundin på 15:e (de låg båda i en sjumannagrupp där Axelsson spurtade bäst).
Olivia Hansson var inte på plats.
En pigg kollega fixade en segerintervju med Impola som går att läsa här.
– Om jag kan ligga runt tionde plats i snitt är det bra, går det ännu bättre är jag riktigt nöjd, det är där ribban ligger i år, säger han bland annat inför långloppsvärldscupspremiären.

Östersund tog Axel Ekström en mycket meriterande fjärdeplats, som trea av svenskarna, i Sverigecuploppet över 15 kilometer i fristil  i Östersund – endast slagen av klubbkompisen (i IFK Mora) och jätteskrällen Johan Herbert samt Jens Burman (och med fyra tiondelars marginal av norrmannen Fjorden Andreas Ree). Ekström verkar hela helgen ha dragits med ett strulande chip, så det finns inga mellantider att ta del av (och jag har tyvärr inte hunnit se ikapp loppet) – men slutresultatet betyder förstås att Ekström kommer vara given i alla de svenska världscuptävlingar som nu stundar. Sedan gäller det förstås att presta där för att få en möjlighet att åka mer (och kanske åka VM). Garphyttans Adam Gillman gjorde ett topplopp och tog en 20:e-plats, bara minuten bakom Ekström och före namn som Viktor Brännmark, Gabriel Thorn och Simon Andersson.
Ekström är för övrigt delad femma i Sverigecupen (som leds av Burman) efter tre av elva deltävlingar.
Karlskogingen Ludvig Berg och Garphyttans Mattias Törnqvist blev bästa länsåkare med 25:e respektive 33:e plats i JVM-observationsloppet över 30 kilometer i klassisk stil (med individuell start) i Järpen i dag, runt em minuter bakom segrande Emil Danielsson, Högbo. Det lär ha varit 17-årige Bergs längsta lopp hittills i karriären.

På hemmaplan vann Martin Regborn och Josefin Tjernlund den mycket utmanande premiären i Ullmax vinterserie (även känd som Nattcupen, om än den här gången i fullt dagsljus) över fem slingor på Kvarntorpshögen på söndagsförmiddagen. Regborn avverkade de 8,5 kilometerna (fågelvägen) med 785 höjdmeter (bland annat trappan fyra gånger, men därtill ytterligare ett gäng klättringar uppför högen) på 1.14.31. Regerande franska sprintmästaren Quentin Rautrier var distanserad med över 3,5 minuter som tvåa, Roxens Jonas Andersson på tredjeplatsen 6,5 minuter bakom. Tisarens nyförvärv Daniel Martinsson (Lilian Forsgrens sambo, de håller på att flytta upp från Göteborg) debuterade för klubben som näst bästa länslöpare, på fjärde plats totalt.
På damsidan var det jämnare, och Tjernlund var bara 38 sekunder före Forsgren i mål efter 97 minuters löpning på högen. Lovisa Persson på tredjeplatsen var ytterligare 1,5 minuter bakom. På mellanbanan (som är huvudklass för damerna) vann Simone Niggli med 14 minuters marginal till tvåan Lovisa Gustafsson, KFUM Örebro. Har jag inte missat någon tävling var det Nigglis 16:e seger på 16 tävlingar sedan hon kom tillbaka till Sverige för ett år i Hallsberg (av herrar var bara Jacob Eriksson snabbare, övriga var slagna med minst fyra minuter). Almbys Sofie Franzén tog tredjeplatsen.
Själv gjorde bloggaren debut i cupen med en 26:e-plats av 39 startande herrar (drygt 39 minuter bakom Niggli på samma bana …).
Nästa tävling i cupen skulle ha arrangerats redan på onsdag, i Örebro, men den har blivit coronainställd. Den nästa onsdag, även då i Örebro, finns däremot kvar i kalendern.

van Sitteren 85 sekunder från banrekordet i Kilsbergsleden – Arvidsson vann i ”Jesus” frånvaro (och säkrade segern i ”långloppscupen”)

I uppsnacket fokuserade jag rätt mycket på de utomsocknes stjärnor som fanns anmälda till den 55:e upplagan av Kilsbergsleden, som avgjordes i Karlslundsspåret i dag: Banrekordhållaren Johanna Eriksson från Motala (som förvisso har sina rötter i Zinkgruvan) och bröderna Kingstedt, John och Otto, från Stockholm. När starten gick fanns emellertid ingen av dem där, men det blev ändå en rejäl löparfest där det högst lokala fenomenet – hon springer för arrangörsklubben Örebro AIK – Liduina van Sitteren tog hem segern på 55.46. Det är bara 85 sekunder från Johansson banrekord och med tanke på att van Sitterens utveckling i loppet senaste åren är 63–58–57–56–55 minuter så är det väl bara ett par år bort att hon hotar den tiden. 17-åriga Gävlelöparen Alva Malmsten Nilsson (femma på 3 000 meter hinder på senior-SM i somras och fyra ungdoms-SM-medaljer under året) jagade bäst på lördagen och var bara 25 sekunder bakom i mål. Hinderbanespecialisten Siri Englund var trea på 1.02.54 (jag sprang faktiskt större delen av loppet med henne, men var ett lätt byte i spurten), Örebro AIK:s Tuva Svedin (hon som blev tvåa i ÖAIK:s KM över fem kilometer landsväg i somras) trea av länslöparna på 1.03.47.
På herrsidan visade Per Arvidsson att den fina höstformen är fortsatt stark och följde upp segern i Hostruset (och fjärdeplatsen, mot väldigt starkt motstånd, i långa terräng-DM) med en övertygande vinst på 50.32, över minuten före Jonas Nilsson (som var tvåa även i Hostruset) på 51.45 och med Mattias Nätterlund som trea på 53.05. Segern hade säkrat Arvidssons tredje raka vinst i långloppscupen, om den inte hade skrinlagts på grund av för få tävlingar (van Sitteren har ju sedan tidigare säkrat segern på damsidan; hon har sprungit alla tävlingar utom korta terräng-DM i år och vunnit samtliga). Jag har egenhändigt räknat ut ett sammandrag inför finalen i Lucialoppet om en månad (om den nu blir av, annars är det här slutställningen), och den enda coronaanpassningen jag gjort är att jag tagit bort kravet på att man ska ha sprungit sex tävlingar för att få motta pris (i normala fall hade Frida Nilsson och Mattias Nätterlund, som bara sprungit fyra, till exempel inte fått motta andrapriserna även om de försvarar positionerna i Lucialoppet).

Långloppscupen 2020, uträkning Jonas Brännmyr (korrläs gärna!).

Racerapport: Örebro 24h 2020

Jag brukar skriva mina racerapporter samma dag som loppen avgjorts (eller den dag de tagit slut, om det är flerdagarslopp). Men den här gången har det tagit ett par dygn att riktigt samla tankarna för att förstå vad som hände och hur jag ska förhålla mig till det.
Basfakta: Örebro 24h var ett klassiskt 24-timmarslopp som avgjordes på ett 1 072 kilometer långt varv på Fornabodatravet strax utanför Lindesberg. Man sprang alltså runt på själva travbanan, men inte nere i doseringen där hästarna kutar utan uppe på kanten, där underlaget packats och plattats. Mitt från början allt överskuggande mål var ultradistanslandslagsgruppens gräns på 215 kilometer, men då all träning och alla förberedelser fungerat optimalt sedan jag anmälde mig nästan ett år tidigare hade jag i mitt huvud höjt 215 kilometer till en skamgräns och satt 240 kilometer som ett helt realistiskt, om än tufft, mål (jag hade också ett väldigt viktigt mål i att jag skulle vara i konstant rörelse under 24 timmar). Facit blev 184 519 meter, alltså mer än tre mil från skamgränsen (och jag klev av efter 22 timmar och tio minuter).
Jag var alltså över tre mil från min skamgräns, över 5,5 mil från vad jag trodde var möjligt och jag bröt mot min regel att hålla mig i rörelse (faktum är att jag vid två tillfällen lånade en stol och satt några minuter under de första 22 timmarna också). Ändå är jag inte särskilt besviken eller missnöjd med min egen insats när jag ser tillbaka på loppet.
Orsaken? Att den stora anledningen till att jag inte kom längre var underlaget. Här vill jag inflika att det på inget sätt handlar om kritik mot arrangören, utan bara om mina egna förväntningar som var helt felaktiga och som därför gjorde förberedelserna otillräckliga. Jag springer bara runt tio procent av min träning på asfalt (resten på stig, obanat, grusväg och löpband), och när det väl händer beror det oftast på att jag behöver passera asfalten för att ta mig någon annanstans. Jag har därför en kropp som är otroligt ovan vid hårda underlag, och det fick jag betala ett hårt pris för i Växjö marathon 2018 (jag har aldrig någonsin varit så sliten efter ett lopp, oavsett längd, och det berodde helt säkert på att jag inte hade sprungit en meter asfalt innan även om jag i övrigt var i mitt bästa slag). Och nu hände det igen: Underlaget på Fornabodatravet var så hårt att det snarast var att jämföra med att springa på asfalt eller betong – och därtill var det på stor delar av banan ojämnt, liksom räfflat (mer och mer så när regnet drog in under natten och sköljde bort en del av materialet), så fötterna landade aldrig helt platt, utan hela tiden med konstiga, oberäkneliga vickningar, vilket fick till följd att jag sprang och spände fötterna hela tiden. Återigen; det här är ingen kritik och hade jag förstått att en travbana ser ut på det här sättet hade jag tränat annorlunda och mer anpassat för uppgiften. Det här var trots allt mitt största mållopp hittills i livet, jag har aldrig tidigare lagt ned mig så helhjärtat för en uppgift.
Men som det nu var började jag redan efter ett par timmar få ont under högerfoten. Mest på högersidan, i senan ut mot lilltån, men också under hålfoten. Vi inledde med att springa vänstervarv de första sex timmarna, så jag försökte tänka positivt att det nog skulle vända (och göra ont i vänsterfoten istället) när vi fick byta till högervarv vid 17-tiden på eftermiddagen. Men så blev det inte, och i stället eskalerade smärtan i foten under hela tävlingens gång. Och jag började också mycket, mycket tidigare än normalt känna mig sliten i lår och rumpa.
Nå, för att nå 215 kilometer (och kanske 240) hade jag satt upp en plan som gick ut på att jag skulle springa tolv mil de första tolv timmarna följt av minst 105 kilometer på andra halvan. Det skulle i min värld ge mig 2,5 timmars möjlighet till magras, massage eller annat (för jag hade inga som helst dubier om att jag, när jag väl sprang, skulle kunna hålla sexminuterstempo även under andra halvan).
Men redan efter tio timmar började det faktiskt bli rätt ansträngande att hålla tempot (muskulärt – på grund av underlaget, tror jag – men inte pulsmässigt, jag låg mellan 115 och 120 slag i minuten, motsvarande 63–65 procent av min maxpuls), även frånsett foten. Här överlade jag lite med mig själv och kom fram till att det ändå är vettigt att härda ut två timmar (det här var, med facit i hand, förmodligen det sämsta beslutet jag tog under loppet – även om jag inte tror att det påverkade slutresultatet nämnvärt). Jag fullföljde därför tolv timmar i min tänkta utgångsfart och kom 113 varv (121,27 kilometer, snittfart 5.57 per kilometer).
Fram tills hit hade jag helt och hållet hållit min fart- och kostplan. Jag drack en halvliter Maurten per tvåtimmarscykel, och vid varje tvåtimmarspassering åt jag en liten portion med ris- och fisksallad (något som jag under sommaren provat ut att magen tolererar väldigt bra – och faktum är att det gick så bra att jag inte behövde ta ett enda toastopp under hela loppet!; pinka gjorde man längs banan) och därtill lite choklad och kaffe och dylikt vid behov. Enda gången jag gick var några hundra meter vid varannan-timmen-matpauserna och enda gången jag stannade var för att kissa (och halsa en kopp kaffe), i övrigt låg alla varvtider så långt mellan 5.40 och 5.55, och snittet alltså på 5.57 (inklusive alla småstopp).
Klockan var 23 på kvällen när vi gick in på andra halvan, och jag kände att jag behövde någon typ av kort återhämtning, så jag bestämde mig för att gå ett varv. Det tog 14 minuter.
Sedan skulle jag börja springa igen, i sexminuterstempo, var ju planen. Men. Högerfoten gjorde ont. Musklerna var sönderslagna av underlaget. Och, även om jag inte kände att det var någon begränsande faktor, så var fötterna fullständigt uppfläkta av blåsor, både vätskefyllda och spruckna (jag hade orutinerat nog glömt mina damasker hemma, så jag hade bara mig själv att fylla när gruset började fylla skorna – på hela tävlingen tog jag aldrig av mig dem, min erfarenhet är att sådant bara tar tid och att blåsor sällan blir bättre så länge man fortsätter springa; det är bättre att göra klart och ta hand om skiten efteråt).
Jag insåg snabbt att mina mål var i kris, så jag la upp en ny strategi: Jag skulle springa 2,75 varv i det tempo jag i det läget kunde hålla och sedan gå 0,25 varv. Det höll bara två vändor, sex varv. Sedan gjorde det för ont. Jag gick ett halv varv. Såg tiden rinna iväg. Gick ett helt varv. Och ett till. Och ett till. På de två timmarna efter halvtid hade jag bara kommit tolv kilometer när Leonora Johnsson (som ingår i Sveriges backyard-VM-lag och var på plats som support åt sina tre familjemedlemmar som sprang, men även som standby åt mig och några fler kompisar) som en räddande ängel promenerade ett varv runt banan med mig och gav mig en sjuhelvetes peptalk till att hitta löpsteget igen (Leonora fortsatte peppa mig genom hela natten, och gav mig varm soppa när jag som bäst behövde det). Jag hittade ny motivation att fortsätta och en ny strategi: Jag skulle springa tre fjärdedelar av varvet och gå en fjärdedel. Jag smsade med coachen på hemmaplan och kom överens om att jag skulle få bryta vid 100 miles om det inte kändes bättre, det är onödigt att slå sönder kroppen när målet redan runnit ut i sanden.
Så i trefjärdedelstempo sprang jag vidare genom natten. Jag hörde många andra klaga på att det drog in regn och blåst, men det hade jag inga som helst problem med. Jag älskar att springa i regn (det är rentav mitt favoritväder när jag tränar) och jag var tacksam för att det bara blåste motvind på ena kortsidan och inte på långsidan. Men jag kände mig ändå helt klar när jag passerade 100 miles på 18.10.13 (de två sista varven tilltog smärtan i foten, så då gick jag mer igen, efter 22 varv där jag skött min plan; den som granskar mina varvtider kan se att några där också var längre, men det berodde på att jag i det här läget skötte min mat själv eftersom övriga supporten var hemma och sov).
Varför jag inte bröt? Jo, det visade sig att Gustaf Sjösvärd, som drog iväg i ledning, hade brutit efter att ha klarat 100 miles på 15.16.34 (5.42-snitt) och därmed klarat den kvalgränsen till ultradistanslandslagsgruppen (alltså samma ribba som jag tänkt passera genom 215 kilometer). Alltså skulle jag, som legat tvåa hela loppet, vara i ledning om jag bara gjorde ett varv till. Och trean Anders Norén hade jag i det här läget varvat nio gånger (han hade nyss tagit tillbaka en tionde varvning). Utan att överlägga med någon annan än mina inre demoner beslutade jag mig därför för att fortsätta så länge jag var i ledning. Fram till den här punkten hade jag över huvud taget inte ens tänkt på att loppet var en tävling om placeringar, men när alla mål hade runnit ut i sanden kom jag på att en förstaplats trots allt är en förstaplats och att jag inte har så många sådana i min löparkarriär (ingen av betydelse), och det vore naturligtvis en trevlig kompensation att åtminstone få med sig en vinst från travbanan.
Nu slutade jag dock ha några som helst krav på mig själv vad gällde mängde löpningen; planen var att fortsätta röra på mig och om Anders var lika trött som jag själv så skulle det ju räcka till seger.
Det var han inte. Anders fortsatte att gå som en klocka, och det enda jag förbannade var att han inte kom ikapp snabbare. Det kändes som en evighet mellan han tog tillbaka varvning sex, fem och fyra. ”Fan, Anders, kom igen nu så jag får kliva av!” ropade jag rakt ut vid något tillfälle. Jag hade tagit ett par alvedon för att bli av med smärtan i foten tidigare på natten (det gav ingen effekt) och tog nu ett par till (jag beräknade att det hade gått tillräckligt lång tid för en ny dos), vilket fick till följd att låren och rumpan domnade bort. Det kändes ett tag som jag skulle kunna springa i sexminuterstempo igen – om bara högerfoten hade gett sig också. Men den gjorde nu så ont att jag knappt sprang alls. Bortre långsidan, där försökte jag ta löpsteg. Jag bet mig i läppen och försökte.
Tre sista varven gick på 20, 13 respektive 16 minuter. Knapp styrfart. Jag hade dragit på mig alla kläder jag hade, dubbla tröjor och torr buff, men skakade ändå av köld efter många timmar i regnet. Anders kom ikapp, till slut, och 22.11.54 passerade jag varvningen för sista gången och vek upp till duschen. Äntligen fick jag bryta.
Jag visste att det skulle innebära att även Jonas Wängberg, trea i det läget, skulle passera mig. Om det hade jag två tankar: Det är bara seger som räknas, en andra- eller tredjeplats spelar ingen roll. Och om jag mår bättre efter duschen kanske jag går ut och går de där varven som behövs för att hålla honom bakom mig (det var en lögn – han var så stark att jag hade behövt gå sex varv, det hade jag inte hunnit).
Fötterna var inte riktigt så illa däran som jag trodde (trots uppskattningsvis en matsked grus i varje sko) och resten av kroppen hade klarat sig från skav, så duschen gick bra. Men direkt efteråt fick jag ett yrselanfall och blev tvungen att lägga mig ned i omklädningsrummet istället för att gå ned till banan. Där blev jag kvar tills bara fem minuter återstod av loppet. Då reste jag mig upp, gick och pinkade – och höll på att svimma. Det svartnade för ögonen, men jag fick upp toadörren och kunde krypa tillbaka in i omklädningsrummet. Där låg jag när Norén tog emot första- och Wängberg andrapriserna. Coachen fick hämta mitt tredjepris.
Facit av hela 24-timmarstävlingen blev alltså att jag inte klarade något av mina mål och att jag inte ens klarade att bryta när jag borde (med facit i hand hade det ju varit smartare att kliva av efter 100 miles, eller kanske redan när målen sprack efter 14–15 timmar). Ändå är jag himla nöjd med att jag visade lite pannben och faktiskt krigade mig igenom svårigheter, att jag stannade kvar på banan och fick uppleva vändningarna (som när jag jobbade mig in till 100-milesvarvningen eller när jag faktiskt fick en okej känsla och gjorde några snabbare varv på 21:a timmen).
Det är omöjligt att veta vad jag hade kunnat göra på en bana som motsvarat mina förväntningar. Det kanske hade gått lika käpprätt åt helvete ändå med målen (och alla man pratar med är noga med att påpeka att man aldrig presterar i sitt första 24-timmarslopp, det är en distans som kräver rutin), men i mitt huvud är jag rätt övertygad om att jag hade klarat 215 kilometer vilken pissdag som helst. Om jag bara fått ett underlag som passat mig bättre. Jag hade gjorde jobbet, jag spände bågen och den brast, den här gången. Jag kan inte vara särskilt besviken över något, mer än möjligen att jag borde förberett mig bättre på underlaget.
Om jag är sugen på att testa igen, på till exempel en löparbana? Inte särskilt. Jag var i varje fall inte det direkt efter loppet. Nu har jag väl börjat vela lite.
Men jag har märkt de senaste åren, när jag testat en del längre utmaningar, att jag egentligen bara tycker löpningen är kul de första tio timmarna. Lopp som är sex–tio timmar, och helst i terräng, är det som passar mig absolut bäst och det som jag tycker är roligast att hålla på med. Därför ska jag försöka hitta fler sådana tävlingar istället. Helst i fjällmiljö. Längre är inte alltid bättre.
Men jag ska försöka dra många lärdomar av den här upplevelsen, och om jag känner mig själv rätt står jag säkert på en startlinje på ett 24-timmarslopp igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

En tidig passering av varvningen. Foto: Stefan Sager
Så här glad var jag i ungefär tio timmar, det var så länge det var kul att springa. Jag hade hoppats att lidandet skulle dröja 16 eller 18 timmar, det var min mentala målbild. Foto: Udda ultra
Jag tillsammans med storasyster Therese Bratting som vann sextimmarsklassen på 57 542 meter. Foto: Dennis Brännmyr
Notera banans beskaffenhet. Foto: Udda ultra
Jag med alla priserna (även mössan var ett pris!) för tredjeplatsen, när jag kommit till sans igen. Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2021 (?)
Swedish alpine ultra 2021 (?)
Bergslagsleden ultra 2021 (?)

Väntade segrar, banrekord och SM-brons till Olivia Hansson (och dramatik i 24-timmarsloppet)

På grund av min egen insats på Örebro 24h, 24-timmarsloppet på Fornabodatravet, orkade jag ju inte riktigt summera helgen i går, så här kommer en snabbare resumé – och vi får väl börja med just 24-timmarsloppet.
På herrsidan sprang Gustaf Sjösvärd som en klocka och tillryggalade 119 kilometer på första elva timmarna, och även om farten mattades något lite när mörkret föll så höll han i till 15.16.34 över 100 miles (jag var tvåa dit, men nästan två timmar efter). Det var nog för att kvala till ultradistans-landslagsgruppen, och därför valde Sjösvärd, som är uppvuxen i Mullhyttan men bor i Storvik i Gästrikland, att kliva av.
Två timmar senare var jag alltså ikapp, och uppe i ledningen, men hade för dåligt tempo efter en för hård öppning samtidigt som Anders Norén, Täby, och Jonas Wängberg, Västerås, gick starkt bakom. När Norén gick om efter 172 varv (184,5 kilometer, drygt 22 timmar in i loppet) valde jag att kliva av, och drygt en timme senare passerade även Wängberg. Så Norén blev etta på 200 675 meter, Wängberg tvåa på 190 771 och jag trea på 184 519. Ytterligare åtta av 23 herrar kom minst 100 miles, av dem från länet endast Örebro AIK:s Torbjörn Sjölander som åtta på 166 001 meter.
I damklassen ledde Elin Engström och Sofia Kay inledningsvis, men Kay mattades och Yann Hellman kom starkt och gick upp i ledningen under 18:e timmen. På två timmar växte ledningen till nästan en halvtimme, och Engström var då varvad två gånger. Men med tre timmar kvar vände det tillbaka, och Engström började knapra in på avståndet – och med ganska exakt en timme kvar att springa var hon förbi igen och uppe i ledningen (det sammanföll med 100-milespasseringen som Engström tog på 23.06.05 mot Hellmans 23.08.10). Sista timmen drygade Engström ut ledningen till nästan ett varv (banan var 1 072 meter lång) – 753 meter: 166 502 meter för Engström, 165 749 för Hellman. Karlskogas Regina Johnson såg till att det blev länslöpare på tredjeplatsen även på dampallen med sina 162 470 – hon var till slut över milen före Kay. Totalt kom sju av elva damer över tio mil. Degerforssystrarna Amanda och Rebecka Nylén tog femte respektive sjundeplatsen på 145 112 respektive 100 903 meter.
På de kortare distanserna blev det dubbla länssegrar på damsidan via 76 911 meter på tolv timmar för Emmie Björk, Karlskoga, och 57 542 meter för Therese Bratting, Karlskoga Friidrott. Tomas Stöt, IFK Mora, och Magnus Kristiansson, LK TV88 (Trollhättan), vann herrklasserna på 112 191 respektive 58 608 (där var IFK Nora-duon Ulf Carlsson och Joacim Nilsson bästa länslöpare med varsin tredjeplats på 89 311 respektive 51 879 meter). Värd att nämna är också Stenungsunds Lennart Skoog som sprang maran på sextimmarsloppet – hans 951:a i karriären.

I Hostruset slogs det rekord på Örebro parkrun-banan, som väl får anses inofficiella eftersom det inte skedde under ett parkrun. Ja, Liduina van Sitteren, som precis som väntat vann damklassen, slog förvisso inte Josefin Tjernlunds stravasegmentsrekord på sträckan (17.37), men väl Karin Forsbergs parkrunrekord (18.10), när hon sprang in på 17.49, nästan 1,5 minuter före tvåan Frida Nilsson (Westmannias Jenny Holgersson var trea på 19.44, Örebro AIK:s Hanna Imhagen (en 17-åring jag har oförskämt dålig koll på) blev fyra på 19.54. På herrsidan slog Hässelbys Erik Djurberg Tim Sundströms gamla banrekord (15.52) med över halvminuten när han vann på 15.19, 42 sekunder före Per Arvidsson som hade tre till godo på Jonas Nilsson. Ytterligare två länslöpare gick under 16 minuter: Gustaf Leonardsson fyra på 16.21 och Per Sjögren sexa (fyra av länslöparna för tredje helgen i rad, efter DM på 5 000 meter och kort terräng) på 16.52.

Kristalina Smårs och Jimmy Axelsson ledde ju Ullmax trail tour överlägset inför finalen, Örebro crazy trail, på söndagen – och de avslutade säsongen på topp med varsin seger som säkrade cupvinsterna. Smårs blev hårt utmanad av Kajsa Rosdal, som var sju sekunder bakom i mål, medan Axelsson cruisade i mål nästan 1,5 minuter före David Klasson, som också blev tvåa i cupen. Jonathan Kandelin dubblerade lördagens elfteplats på 17.46 i Hostruset med en fjärdeplats här, 1.54 bakom Axelsson. Systrarna Therese och Jessica Korkeakoski (som springer för Noraklubben OK Milan) säkrade andra- respektive tredjeplatsen i touren som fyra och sexa på lördagen, på herrsidan blev IF Götas Sören Persson både trea i loppet (sju sekunder före Kandelin) och i cupen.

I Högbo, utanför Sandviken, avgjordes säsongens sista rullskid-SM, och Olivia Hansson fixade en bronsmedalj över 44 kilometer masstart, klassisk stil. dubbla Vasaloppsvinnaren Laila Kveli, tidigare norsk men nu naturaliserad och SM-bördig, tog silvret fem minuter före och Sockertoppens Elin Molin guldet drygt sex minuter framför Hansson. Granbergsdals Ellen Berg tog brons i D16-klassen.
Jimmy Axelsson (det här var alltså dagen före hans seger i Örebro crazy trail) blev bäste länsåkare på herrsidan med en 20:e-plats, 6,5 minuter bakom segrande Anton Karlsson, Sockertoppen, över samma distans som damerna. Mattias Fritz var sexa i H40-klassen och Larz Andersson åtta i H45.

Efter SM-silvret i mountainbike gjorde Matthias Wengelin ett inhopp i den närbesläktade cykelendurosporten och blev sexa i deras SM, totalt minuten bakom segrande Zakarias Johansen, Team Ormsalva, efter sex specialsträckor.

I Värmlands natt-DM i orientering tog OK Djerfs Håkan Pettersson brons, drygt åtta minuter bakom segrande Johan Söderlund, OK Tyr. Tävlingen var också den första av tre i Värmlandstrippeln, där Tisarens Simone Niggli utökade sin allt längre svit av segrar efter återkomsten till Sverige via vinstmarginaler på nästan 8,5 minuter i lördagens medeldistans och nästan åtta minuter i söndagens långdistans (där klubbkompisen Lovisa Persson var tvåa, vilket även Johan Aronsson var i herrklassen den dagen).

Regborn med dubbla medaljer, Forsgren med skrällsilver och Wengelin nio sekunder från att försvara mästartröjan – och så ALLT från ALLA löpartävlingar (kanske)

Vilken intensiv helg det blev! Själv sprang jag ju Bergslagsleden ultra i går (mer om själva tävlingen nedan), och hann därför inte blogga om något annat, men det har ju verkligen hänt grejer.

Först och främst: Orienterings-SM. Det blev massor av framgångar för länslöparna, och allra mest glänste som väntat Martin Regborn. Gustav Bergman dominerade förvisso med dubbla guld – drygt 2,5 minuter före tvåan på medeldistansen på lördagen och nästan två minuter före tvåan på långdistansen dagen därpå – men där bakom knep Regborn silvret på lördagen och bronset (två sekunder från nytt silver men nu bakom Albin Ridefelt) på söndagen. Två fina medaljer till samlingen för Regborn, som ändå verkade lite besviken över att avståndet upp till Bergman blev så stort i den brötiga Göteborgsterrängen:
– Jag visste att jag hade bra chans i dag, i alla fall bättre chans än i går, mot Gustav, så det var bara att köra. Men det va svår terräng att lägga upp loppet, hur man skulle gå på med krafterna, för bitvis var det extremt tungt, och då kände man sig helt slut, och sedan kom det lätta partier där man kunde ligga på ganska bra, så kanske att man hade kunnat trycka på lite hårdare i de hårda partierna. Jag vet inte. Jag är närmare Gustav i dag än i går, så … Men han är bra nu, sa Regborn till Orienteringsmagasinet efter långdistansen.
En betydligt större skräll var det att Lilian Forsgren (som jag förvisso räknade som en outsider på distansen i mitt förhandsinlägg, men ändå) slog till med ett SM-silver (delat med Lina Strand) på lördagens medeldistans – endast slagen av världens bästa orienterare, Tove Alexandersson. Forsgren har tidigare tre brons, men alla i den något smalare disciplinen nattorientering. Nu tog hon sin första topp två-placering på SM, och sin första medalj i någon av de mest prestigefyllda disciplinerna – 30 år gammal och utan landslagsplats. Det är onekligen starkt.
I dag följde hon upp med en sjätteplats, drygt sex minuter från ny medalj (och knappt tio bakom superskrällsegraren Sanna Fast, Eksjö).
I yngre juniorklassen, för 17- och 18-åringar, sprang Tisarens stortalang Valter Pettersson hem ett SM-brons i dag, knappt fem minuter bakom segrande Axel Elmblad i långdistansen. I går var han 16:e man på medeldistansen.
Övriga länslöpare med topp 20-placeringar: Josefin Tjernlund sjua i medeldistansen och 16:e i medeldistansen, Andrea Svensson nia i långdistansen och 17:e i medeldistansen, ex-örebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) 15:e i långdistansen och 19:e i långdistansen, Filip Dahlgren 16:e i långdistansen och Gustav Hindér med samma placering i medeldistansen. Melker Forsberg blev 16:e i långdistansen (i H20) och noteras bör också att Jonatan Gustafsson tog sig till A-final i sitt första senior-SM även om han fick nöja sig med 37:e plats på medeldistansen.
I Småland avgjordes samtidigt ett ungdoms-SM i långdistans där Ellen Pelander (Djerf, D16), Hugo Örn (KFUM Örebro, H16) och Anton Kruse (KFUM Örebro, H16) tog topp 20-placeringar genom att bli 15:e, 16:e respektive 20:e i respektive klass.

Ytterligare ett svenskt mästerskap avgjordes i helgen: I mountainbike, även det strax utanför Göteborg. Matthias Wengelin gick in som regerande mästare, men och var vid sista mellantiden, knappt två kilometer före mål (banan var totalt 28,7 kilometer) loss ihop med svåraste konkurrenten Emil Lindgren och passerade där i mycket knapp ledning. In mot mål lyckades Lindgren få en lucka, och över linjen skiljde nio sekunder. Trean Michael Olsson var 1,5 minuter bakom, örebroaren Axel Lindh på femteplatsen slagen med 2,5 (han förlorade en spurtstrid mot brorsan Vilgot Lindh, som däremot aldrig bott i Örebro …).
”Skönt att kroppen vaknade till liv och att jag kunde bjuda upp till fight andra halvan av loppet så Emil Lindgren fick ta i lite för att ta över tröjan”, skriver Wengelin på instagram.

Helgens löpning, då? Jo, den betar vi av i lite raskare takt:
** DM på 5 000 meter avgjordes på Transtensvallen i dag, och jag kan utlova en bildextra från A-heatet i morgon eftersom jag råkade ha vägarna förbi. Liduina van Sitteren tog en lika väntad som överlägsen seger, 1.43 före Klara Frih som mig veterligt debuterade på en distans över 3 000 meter (åtminstone på bana) med 19.23,75. van Sitteren öppnade för att gå under 17 för andra gången i karriären, men fick backa av och nöja sig med 17.40,22 – fortfarande märkt av supersatsningen på maraton-SM för två veckor sedan. Hennes resultat hamnade också lite i skymundan av hennes skor, vars sulor mättes in till 27 millimeter, två millimeter för tjockt enligt de nyligen framtagna reglerna som ska bromsa användningen av ”superskor”. Samma skor godkändes med mätutrustningen på friidrotts-SM i augusti, och dessutom finns modellen på internationella friidrottsförbundets lista med godkända skor, så de fick ändå passera. Marie Dasler tog bronset, 23 sekunder bakom Frih. Och jo, man ska inte glömma att van Sitterens guld var hennes nionde raka – räknat över alla löpgrenar som det springs DM på inom Närkes friidrottsförbund – räknat bak till hösten 2019.
Totalt mättes 27 skor in, rapporterade skomätaransvarige Börje Nordin. De som sprang i spikskor behövde inte få sina mätta, men av övriga hade Per Sjögren, som kom med en något överraskande efteranmälan efter att inte ha sprungit en regelrätt tävling på bana sedan vintern 2017/18 (nå, han sprang ju Mikael Kroons testlopp på 5 000 på GIH i maj), de tunnaste med elva millimeter. Sjögren släppte täten tidigt men ökade sedan tempot och gick ikapp klungan med löpare två–fyra, men när Per Arvidsson tryckte på gasen åkte han av igen. Blev ändå fyra på 16.11,42 efter att ha ”hoppats på under 17”. William Wickholm stack i väg i starten och jagade sub 15 första kilometerna, men fick ge sig i blåsten och utan draghjälp och landade på 15.27,85. Arvidsson tog bronset men missade sub 16 med 92 hundradelar, och Axel Sandberg tog bronset på 16.07,19.
** Joel Engström gick ut stenhårt i Bergslagsleden ultra och var ett par minuter före förhandsfavoriten Erik Anfält i Mogetorp. Sedan sprang han lite fel, kroknade något och fick nöja sig med fjärdeplatsen – men Anfält gick förbi under felspringningen och fattade inte att han var i ledningen förrän han kom i mål och fick höra att han hade vunnit. Då hade han tagit det ”relativt lugnt” på slutet och ”gått” uppför slalombacken när han insåg att han inte varken skulle kunna ta eller tappa sin andraplats. Det var nog anledningen till att han missade sitt banrekord med 2.01. 3.40.57 är ändå det näst snabbaste någon sprungit de 47,5 kilometerna på, och banrekordet på 3.38.56 kommer stå sig för alltid eftersom arrangörerna planerar att byta bansträckning till nästa år. Fjolårsvinnaren Simon Bloss (Strängnäs) blev tvåa, bara drygt en minut bakom, och Josef Snellman (Kristinehamn, tidigare FKT-innehavare på leden), som var den som gick med Anfält längst, blev trea, ytterligare 45 sekunder bakom. Jonathan Kandelin näst bästa länslöpare på 3.51.44, före John Lundström (som var så stark och tog totalsegern i Kilsbergen trailtour i våras) på 3.55.46 och Mattias Nätterlund på 3.56.58 (de blev femma, sexa och sjua). Fjolårsvinnaren Johanna Gelfgren (Alnö) tog tidigt täten i damklassen och jagades först mest av Josefin Gerdevåg, som dock hade problem med magen under det som var hennes ultradistansdebut. I stället smet My Svensson (Skövde) upp och förbi till seger med nästan fyra minuter, 4.14.57 mot 4.18.39 på Gelfgren och 4.31.12 på Gerdevåg. Elin Österman och Anna-Karin Larsson blev bästa länslöpare där bakom (fyra och femma totalt) på 5.12.13 respektive 5.40.35.
** Örebro AIK:s Erica Lech har ju gått från klarhet till klarhet under den här korta säsongen, och slog på lördagen till med något sensationellt: Seger i Kalmar Malkars 21KM på 1.18.42 – en tid som gör henne till distriktets femte bästa på halvmaraton genom alla tider, bakom toppnamnen Gerdevåg, Mikaela Kemppi, Liduina van Sitteren och Karin Forsberg (då Sennvall). Pers med över fem minuter och ”bara” två minuter kvar till distriktsrekordet … Tävlingen vann Lech med nästan tre minuters marginal, och bakom sig hade hon bland annat klubbkompisen (i Örebro AIK) Julia Johnsson som blev sexa på 1.34.46. I herrklassen blev hennes make Fredrik Johnsson tia, men det var tiden som imponerade mest: 1.16.04 var ers med 48 sekunder, och då har Johnsson ändå hunnit fylla 45.
** Erica Lech och My Svensson, båda nämnda ovan som segrare, var etta och tvåa i Dovra trail i augusti, men avstod på grund av lördagens löpningar andra deltävlingen i Ullmax trailtour som avgjordes i dag (Talludden trailrun), så nu är Kristalina Smårs (superklassikerrekordhållaren från Nora) uppe i totalledning (närmast före Therese Korkeakoski) Hon var trea i premiären och vann nu på 1.09 före Antje Wiksten och ytterligare över tre minuter före Sundbybergs Louisa Sjöholm. Jimmy Axelsson tog ju en urstark seger före Anfält i premiären och följde upp med en överlägsen i dag, över tre minuter före Sören Persson (Karlstad) och David Klasson (tvåa i sammandraget), och över sex före alla andra. Ni som läste min lopprapport i går kanske undrar kanske om jag tog mig ut i skogen i dag och hur benen kändes? Jodå, oförskämt bra. Visst, lite slitna var lemmarna, men jag kände ändå att jag kunde trycka på i alla moment (den inledande, sugande uppförsbacken, de tekniska partierna, den avslutande nedförsbacken), och jag är mycket nöjd med både kroppen, satsningen och tiondeplatsen (knappt nio minuter bakom Axelsson) – och framför allt, i backspegeln, med Bergslagsleden ultra i går.
** I ler- och hinderloppet Utmattningen i Dalkarlsberg i går kom 19 löpare till start, varav tio körde den fulla distansen (två varv). Linn Gustavsson (1.06.16,4) och Anders Dahl (48.23,1) vann med drygt en respektive drygt fyra minuters marginal men det mest välbekanta namnet var nog Kim Semstrand som krossade alla killar och tog totalsegern på halva sträckan på 24.24,3.
** Med start uppe i Kloten vid sextiden på lördagsmorgonen gjorde välmeriterade fjällmaratonlöparen (bland annat) Anders Kleist (från Kolmården) en supersatsning mot att krossa Lars Drageryds redan respektingivande FKT på Bergslagsleden. Med mål på 36 timmar och en möjlig tidsplan för 33 (och, förvisso, en för 40 också) satte Kleist av i furiöst tempo. Men energin tröt dessvärre under slutet av natten, och efter 21 mil (av 28) tvingades han till slut ge upp. Rapporteringen från försöket har varit sparsmakad, men efteråt skriver Kleist själv lite grann på instagram.

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2020

Jag skriver normalt sett bara racerapporter om mina mållopp, och i år var Bergslagsleden ultra – för första gången sedan premiären 2014, inklusive året jag inte kom till start på grund av förkylning – inte en av årets stora målsättningar, inte en av de där dagarna man tänker på när intervallpassen är som jobbigast: ”Pressa på lite till nu, för då kommer du vara starkare tredje lördagen i september.” Nej, i år var Bergslagsleden ultra en trevlig dag i skogen. Men eftersom det trots allt är det lopp som ligger mig varmast om hjärtat av alla så vill jag ändå skriva några rader. Och kanske berätta lite om filosofin som gjorde att jag trots den ”trevliga dagen i skogen” persade med nästan 17 minuter på mitt sjätte försök på banan.
Först en återblick på loppet:
Vi anlände med bussen till Digerberget bara tolv minuter före start, och efter toakö och nervösdyngning var det ”tre minuter till start!” när jag kom ut, oombytt och utan att ha hämtat nummerlappen. Det blev ombyte, skoknytning och nummerlappsnålning i rekordfart, och jag var faktiskt klar med 30 sekunders marginal. Tur att första kilometerna är uppvärmning på ultralopp. Jag hade en lite molande, möjligen mental, magkänsla i början – magen bröt ju ihop totalt i The Hill marathons i somras, och därefter har det varit mer regel än undantag att jag fått besöka skogen under längre träningspass (men alltid bara en gång, i början, och sedan har det varit bra).
Annars kändes det oförskämt bra, trots att jag inte alls lättat på träningen inför loppet (nå, sista hårda passet gjorde jag förvisso på måndagen, men jag hade 7,5 timmar i löparskorna måndag–fredag) – och även om jag kände mig lite seg uppför så gled jag med längre fram i klungan än jag trott. Höll damtäten till sex kilometer, matade på i utförsbackarna på ett sätt jag aldrig vågat göra i en ultratävling tidigare och var i Mogetorp nästan fyra minuter snabbare än i fjol.
När jag skrev om en ”trevlig dag i skogen” kan det vara värt att påpeka att det för mig inte innebar att jag inte fick ta i, men A) jag skulle inte pressa mig, B) jag skulle inte jaga varken tider eller placeringar och C) jag skulle hellre springa långsammare än snabbt, och farten skulle aldrig vara så hård att jag skulle bli sliten. Målet var att springa Talludden trailrun dagen efter relativt hårt (nu på kvällen är det fortfarande målet, jag ska återkomma till det).
Nå, i kontrollen i Mogetorp och på mon direkt efter gick tre löpare som legat i rygg på mig från Ramshyttan (jag tror att det var Johan Nordin, Jonas Forsner och Viktor Kjellander, men är inte säker). ”Jaha”, tänkte jag på min trevliga dag i skogen, ”nu mattades nog mitt tempo”. Släppte dem, sprang på i skönt tempo med något mer känning i magen och hajade till när jag efter den korta grusvägslöpningen under kraftledningen vid Amboberget kom ikapp Josefin Gerdevåg, KFUM Örebros SM-medaljör i maraton som var en av tre damlöpare jag släppte 15 kilometer tidigare. Hon hade betydligt mer krånglande mage och hade varit i skogen, och strax efter att hon studsat iväg från mig beslutade jag mig för att prova om detsamma skulle hjälpa mig. Precis när jag höll på att dra upp shortsen igen studsade Björn Eriksson och Erik Högkvist förbi (hade jag gömt mig tillräckligt bra så såg de mig inte). ”Inte jaga rygg, egen lunk”, var mantrat.
Ned genom fårhagen vid Lockhyttan vände jag mig om på grund av grinden, och såg att Janne Werner och ytterligare en löpare var på väg ikapp – men just den där fårhagen har alltid varit stället där Bergslagsleden ultra börjar för mig. Därifrån och hem älskar jag varenda meter, har referenser och hållpunkter i varenda sväng och bara njuter (om jag inte gått mig för trött), och på andra sidan vägen börjar ju första riktiga stigningen på länge (den som till slut tar en till toppen på Rusakulan), så endorfinerna pumpade och snart var jag ikapp och förbi Högkvist (som hade lite jobbigt uppför). Själv hade jag en kanondag. Jag vaktade mig från att gå på för hårt, men kunde hålla löpsteg i alla uppförsbackar och flöt återigen ovanligt fint nedför. Och på platten var det bara att trycka.
Upp från Trolldalen var jag ikapp den jag tror var Nordin, plus Gerdevåg som varit i skogen igen. Jag och Gerdevåg gjorde sällskap till Blankhult, där den jag tror var Kjellander stod och fyllde på i kontrollen. Själv tog jag ju inte i så mycket, så jag behövde inte fylla på så mycket (tog ett glas sportdryck i Mogetorp och ett i varvningen i Ånnaboda, och därutöver åt/drack jag bara en halvliter medhavd sportdryck under dagen) och skuttade bara förbi där. Därefter såg jag tyvärr aldrig Gerdevåg, som ändå var stark och tog sig runt på 4.31 trots bekymren i det som var hennes debut på ultradistans. Jag tror den jag tror var Kjellander nästan var ikapp mig i Tomasboda, men sedan såg jag inte honom heller.
I den härligt steniga uppförsbacken när man passerat grusvägen upp mot Lilla Dammsjön (min favorituppförslöpa på hela loppet!) skuttade jag (det kändes så, härliga ben även uppför nu!) förbi den jag tror var Forsner, och på toppen satt Kajsa Rosdal och hejade (hon borde förstås ha sprungit istället!). Biten mellan de två följande grusvägspassagerna (den mot Gårdsjötorp och den mot Gårdsjön) tycker jag faktiskt är lite tråkigt bökig, men sedan får man den fina uppförsbacken mot Göljan, passeringen av vindskyddet, den härligt kuperade grusvägen och den breda skidgatan upp mot Ånnaboda. Det är mammas gata, så att säga.
I vägövergången i Matsabacken stod Johan Röjler och frågade om jag ville veta avstånden framåt; ”nej tack, jag är bara ute och joggar”. ”Två minuter till Björn Eriksson, åtta till Johanna Gelfgren”, fick jag ändå höra.
En pappmugg sportdryck i Ånnaboda och så ut på den fina slutrundan. Längs sjön, den fina första biten på leden mot Suttarboda, backen ned till Falkasjön och bra tryck uppför Falkaberget. Sedan är det ju lång utförslöpning, och ingen ansträngning än, så full sula nedför. På den långa rakan på grusvägen mot slalombacken såg jag plötsligt Erikssons rygg. I fjol stod han parkerad i grusvägsbacken efter Göljan, och trots att jag bara gick på vilja efter att ha gått för hårt i början den gången lyckades jag få nästan sex minuter på honom i mål den gången. I år tog han revansch på sig själv och var över 21 minuter snabbare – och mycket piggare – men i slalombacken tvingades han gå. Jag fick göra detsamma i fjol, men hade bestämt mig för att trots regeln om ansträngning just här – målet blev att hålla löpsteg hela vägen så jag inte hade gått en meter på hela loppet. Det gjorde att jag automatiskt både kom ikapp och förbi Björn, som jag trodde skulle passera mig på asfalten sedan (och det hade jag låtit honom göra utan fajt), men han kom aldrig.
Redan i början av backen såg jag också Gelfgrens rygg, och luckan krympte rejält mot slutet, men jag höll mig till planen och jagade inte utan löpte in lugnt och fint (och hon var nästan två minuter före till slut, så det hade förstås aldrig gått). När jag kom i mål fick jag se att Andreas Wahlstedt stod där och bara hade fyra sekunder bättre tid än mig själv, men jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig såg honom framför mig på upploppet. Var för upptagen med att njuta av de sista meterna av den här ”trevliga dagen i skogen”. Och placeringar spelade som bekant ingen som helst roll den här dagen.
Klockan stannade på 4.20.19, vilket alltså var pers med nästan 17 minuter jämfört med mitt all-out-lopp i fjol, och sett över loppets sju år (det här var av allt att döma det sista på den här bansträckningen) har jag sprungit på 4.59 (inklusive en kvarts felspringning)–5.07–5.28–DNS (förkylning)–DNF (magras)–4.37–4.20. Så pass mycket snabbare – men ändå rekordartat osliten. Jag hade kunnat fortsätta några mil till, direkt efter målgång. Jag har inga problem att ta en rusch nu på kvällskvisten, om det behövs. Jag bröt inte mot mina regler och gick för hårt, jag tror verkligen inte det. Strava (som inte är någon exakt vetenskap, det ska gudarna veta!) uppskattar att min ansträngning i fjol, när jag sprang 17 minuter långsammare, var 118 procent större. Och ungefär så upplevde jag det. En trevlig dag i skogen i år, jämfört med drygt 4,5 timmars forcering i fjol.
Det är värt att påpeka att förutsättningarna var optimala: Aldrig har jag varit med om så torr och hård stig, så perfekt temperatur (och uppehåll!) och så härlig känsla i kroppen på en och samma gång. Det spelade in. Men jag tror också att mycket har att göra med att jag är mer genomtränad än tidigare, förmodligen tack vare att jag lämnat över hela träningsschemat i händerna på min tränare för första gången, och bockat av pass efter pass, målmedvetet. Och man ska komma ihåg att målet inte var den här dagen – Bergslagsleden ultra 2020 var inget mållopp – utan lördag/söndag om två veckor då jag ska göra debut på 24-timmarsdistansen. Jag hoppas att det här var ett kvitto på att det kommer att gå bra då och inte ett bevis på att formen toppats för tidigt …
Men jag vill återkomma till en sak vad gäller träningen och morgondagens tänkta start i Talludden trailrun: Under sommaren har det vid ett flertal tillfällen i mitt träningsschema funnits hårda pass dagen efter långpass. Mest signifikant: I mitten av juli sprang jag korta, hårda asfaltsintervaller dagen efter fem timmar (och fem mil) mörkerlöpning, och veckan efter sprang jag korta backintervaller dagen efter ett maraton i mysfart. Jag tror det där lärt mig något, både mentalt (håll igen när det ska hållas igen, maxa när det ska maxas, minimera mellanmjölken) och fysiskt (kroppen vet att den typen av upplägg fungerar).
I morgon ska jag gå rätt hårt på Talludden trailrun, som egentligen blir helgens viktigaste pass, en utvärdering av hur jag egentligen klarade mina mål i dag. Kanske blir det en lite ”otrevligare dag i skogen”. Den blir i varje fall betydligt kortare, 9,2 kilometer eller så.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h