Regborn med dubbla medaljer, Forsgren med skrällsilver och Wengelin nio sekunder från att försvara mästartröjan – och så ALLT från ALLA löpartävlingar (kanske)

Vilken intensiv helg det blev! Själv sprang jag ju Bergslagsleden ultra i går (mer om själva tävlingen nedan), och hann därför inte blogga om något annat, men det har ju verkligen hänt grejer.

Först och främst: Orienterings-SM. Det blev massor av framgångar för länslöparna, och allra mest glänste som väntat Martin Regborn. Gustav Bergman dominerade förvisso med dubbla guld – drygt 2,5 minuter före tvåan på medeldistansen på lördagen och nästan två minuter före tvåan på långdistansen dagen därpå – men där bakom knep Regborn silvret på lördagen och bronset (två sekunder från nytt silver men nu bakom Albin Ridefelt) på söndagen. Två fina medaljer till samlingen för Regborn, som ändå verkade lite besviken över att avståndet upp till Bergman blev så stort i den brötiga Göteborgsterrängen:
– Jag visste att jag hade bra chans i dag, i alla fall bättre chans än i går, mot Gustav, så det var bara att köra. Men det va svår terräng att lägga upp loppet, hur man skulle gå på med krafterna, för bitvis var det extremt tungt, och då kände man sig helt slut, och sedan kom det lätta partier där man kunde ligga på ganska bra, så kanske att man hade kunnat trycka på lite hårdare i de hårda partierna. Jag vet inte. Jag är närmare Gustav i dag än i går, så … Men han är bra nu, sa Regborn till Orienteringsmagasinet efter långdistansen.
En betydligt större skräll var det att Lilian Forsgren (som jag förvisso räknade som en outsider på distansen i mitt förhandsinlägg, men ändå) slog till med ett SM-silver (delat med Lina Strand) på lördagens medeldistans – endast slagen av världens bästa orienterare, Tove Alexandersson. Forsgren har tidigare tre brons, men alla i den något smalare disciplinen nattorientering. Nu tog hon sin första topp två-placering på SM, och sin första medalj i någon av de mest prestigefyllda disciplinerna – 30 år gammal och utan landslagsplats. Det är onekligen starkt.
I dag följde hon upp med en sjätteplats, drygt sex minuter från ny medalj (och knappt tio bakom superskrällsegraren Sanna Fast, Eksjö).
I yngre juniorklassen, för 17- och 18-åringar, sprang Tisarens stortalang Valter Pettersson hem ett SM-brons i dag, knappt fem minuter bakom segrande Axel Elmblad i långdistansen. I går var han 16:e man på medeldistansen.
Övriga länslöpare med topp 20-placeringar: Josefin Tjernlund sjua i medeldistansen och 16:e i medeldistansen, Andrea Svensson nia i långdistansen och 17:e i medeldistansen, ex-örebroaren Maria Magnusson (Sävedalen) 15:e i långdistansen och 19:e i långdistansen, Filip Dahlgren 16:e i långdistansen och Gustav Hindér med samma placering i medeldistansen. Melker Forsberg blev 16:e i långdistansen (i H20) och noteras bör också att Jonatan Gustafsson tog sig till A-final i sitt första senior-SM även om han fick nöja sig med 37:e plats på medeldistansen.
I Småland avgjordes samtidigt ett ungdoms-SM i långdistans där Ellen Pelander (Djerf, D16), Hugo Örn (KFUM Örebro, H16) och Anton Kruse (KFUM Örebro, H16) tog topp 20-placeringar genom att bli 15:e, 16:e respektive 20:e i respektive klass.

Ytterligare ett svenskt mästerskap avgjordes i helgen: I mountainbike, även det strax utanför Göteborg. Matthias Wengelin gick in som regerande mästare, men och var vid sista mellantiden, knappt två kilometer före mål (banan var totalt 28,7 kilometer) loss ihop med svåraste konkurrenten Emil Lindgren och passerade där i mycket knapp ledning. In mot mål lyckades Lindgren få en lucka, och över linjen skiljde nio sekunder. Trean Michael Olsson var 1,5 minuter bakom, örebroaren Axel Lindh på femteplatsen slagen med 2,5 (han förlorade en spurtstrid mot brorsan Vilgot Lindh, som däremot aldrig bott i Örebro …).
”Skönt att kroppen vaknade till liv och att jag kunde bjuda upp till fight andra halvan av loppet så Emil Lindgren fick ta i lite för att ta över tröjan”, skriver Wengelin på instagram.

Helgens löpning, då? Jo, den betar vi av i lite raskare takt:
** DM på 5 000 meter avgjordes på Transtensvallen i dag, och jag kan utlova en bildextra från A-heatet i morgon eftersom jag råkade ha vägarna förbi. Liduina van Sitteren tog en lika väntad som överlägsen seger, 1.43 före Klara Frih som mig veterligt debuterade på en distans över 3 000 meter (åtminstone på bana) med 19.23,75. van Sitteren öppnade för att gå under 17 för andra gången i karriären, men fick backa av och nöja sig med 17.40,22 – fortfarande märkt av supersatsningen på maraton-SM för två veckor sedan. Hennes resultat hamnade också lite i skymundan av hennes skor, vars sulor mättes in till 27 millimeter, två millimeter för tjockt enligt de nyligen framtagna reglerna som ska bromsa användningen av ”superskor”. Samma skor godkändes med mätutrustningen på friidrotts-SM i augusti, och dessutom finns modellen på internationella friidrottsförbundets lista med godkända skor, så de fick ändå passera. Marie Dasler tog bronset, 23 sekunder bakom Frih. Och jo, man ska inte glömma att van Sitterens guld var hennes nionde raka – räknat över alla löpgrenar som det springs DM på inom Närkes friidrottsförbund – räknat bak till hösten 2019.
Totalt mättes 27 skor in, rapporterade skomätaransvarige Börje Nordin. De som sprang i spikskor behövde inte få sina mätta, men av övriga hade Per Sjögren, som kom med en något överraskande efteranmälan efter att inte ha sprungit en regelrätt tävling på bana sedan vintern 2017/18 (nå, han sprang ju Mikael Kroons testlopp på 5 000 på GIH i maj), de tunnaste med elva millimeter. Sjögren släppte täten tidigt men ökade sedan tempot och gick ikapp klungan med löpare två–fyra, men när Per Arvidsson tryckte på gasen åkte han av igen. Blev ändå fyra på 16.11,42 efter att ha ”hoppats på under 17”. William Wickholm stack i väg i starten och jagade sub 15 första kilometerna, men fick ge sig i blåsten och utan draghjälp och landade på 15.27,85. Arvidsson tog bronset men missade sub 16 med 92 hundradelar, och Axel Sandberg tog bronset på 16.07,19.
** Joel Engström gick ut stenhårt i Bergslagsleden ultra och var ett par minuter före förhandsfavoriten Erik Anfält i Mogetorp. Sedan sprang han lite fel, kroknade något och fick nöja sig med fjärdeplatsen – men Anfält gick förbi under felspringningen och fattade inte att han var i ledningen förrän han kom i mål och fick höra att han hade vunnit. Då hade han tagit det ”relativt lugnt” på slutet och ”gått” uppför slalombacken när han insåg att han inte varken skulle kunna ta eller tappa sin andraplats. Det var nog anledningen till att han missade sitt banrekord med 2.01. 3.40.57 är ändå det näst snabbaste någon sprungit de 47,5 kilometerna på, och banrekordet på 3.38.56 kommer stå sig för alltid eftersom arrangörerna planerar att byta bansträckning till nästa år. Fjolårsvinnaren Simon Bloss (Strängnäs) blev tvåa, bara drygt en minut bakom, och Josef Snellman (Kristinehamn, tidigare FKT-innehavare på leden), som var den som gick med Anfält längst, blev trea, ytterligare 45 sekunder bakom. Jonathan Kandelin näst bästa länslöpare på 3.51.44, före John Lundström (som var så stark och tog totalsegern i Kilsbergen trailtour i våras) på 3.55.46 och Mattias Nätterlund på 3.56.58 (de blev femma, sexa och sjua). Fjolårsvinnaren Johanna Gelfgren (Alnö) tog tidigt täten i damklassen och jagades först mest av Josefin Gerdevåg, som dock hade problem med magen under det som var hennes ultradistansdebut. I stället smet My Svensson (Skövde) upp och förbi till seger med nästan fyra minuter, 4.14.57 mot 4.18.39 på Gelfgren och 4.31.12 på Gerdevåg. Elin Österman och Anna-Karin Larsson blev bästa länslöpare där bakom (fyra och femma totalt) på 5.12.13 respektive 5.40.35.
** Örebro AIK:s Erica Lech har ju gått från klarhet till klarhet under den här korta säsongen, och slog på lördagen till med något sensationellt: Seger i Kalmar Malkars 21KM på 1.18.42 – en tid som gör henne till distriktets femte bästa på halvmaraton genom alla tider, bakom toppnamnen Gerdevåg, Mikaela Kemppi, Liduina van Sitteren och Karin Forsberg (då Sennvall). Pers med över fem minuter och ”bara” två minuter kvar till distriktsrekordet … Tävlingen vann Lech med nästan tre minuters marginal, och bakom sig hade hon bland annat klubbkompisen (i Örebro AIK) Julia Johnsson som blev sexa på 1.34.46. I herrklassen blev hennes make Fredrik Johnsson tia, men det var tiden som imponerade mest: 1.16.04 var ers med 48 sekunder, och då har Johnsson ändå hunnit fylla 45.
** Erica Lech och My Svensson, båda nämnda ovan som segrare, var etta och tvåa i Dovra trail i augusti, men avstod på grund av lördagens löpningar andra deltävlingen i Ullmax trailtour som avgjordes i dag (Talludden trailrun), så nu är Kristalina Smårs (superklassikerrekordhållaren från Nora) uppe i totalledning (närmast före Therese Korkeakoski) Hon var trea i premiären och vann nu på 1.09 före Antje Wiksten och ytterligare över tre minuter före Sundbybergs Louisa Sjöholm. Jimmy Axelsson tog ju en urstark seger före Anfält i premiären och följde upp med en överlägsen i dag, över tre minuter före Sören Persson (Karlstad) och David Klasson (tvåa i sammandraget), och över sex före alla andra. Ni som läste min lopprapport i går kanske undrar kanske om jag tog mig ut i skogen i dag och hur benen kändes? Jodå, oförskämt bra. Visst, lite slitna var lemmarna, men jag kände ändå att jag kunde trycka på i alla moment (den inledande, sugande uppförsbacken, de tekniska partierna, den avslutande nedförsbacken), och jag är mycket nöjd med både kroppen, satsningen och tiondeplatsen (knappt nio minuter bakom Axelsson) – och framför allt, i backspegeln, med Bergslagsleden ultra i går.
** I ler- och hinderloppet Utmattningen i Dalkarlsberg i går kom 19 löpare till start, varav tio körde den fulla distansen (två varv). Linn Gustavsson (1.06.16,4) och Anders Dahl (48.23,1) vann med drygt en respektive drygt fyra minuters marginal men det mest välbekanta namnet var nog Kim Semstrand som krossade alla killar och tog totalsegern på halva sträckan på 24.24,3.
** Med start uppe i Kloten vid sextiden på lördagsmorgonen gjorde välmeriterade fjällmaratonlöparen (bland annat) Anders Kleist (från Kolmården) en supersatsning mot att krossa Lars Drageryds redan respektingivande FKT på Bergslagsleden. Med mål på 36 timmar och en möjlig tidsplan för 33 (och, förvisso, en för 40 också) satte Kleist av i furiöst tempo. Men energin tröt dessvärre under slutet av natten, och efter 21 mil (av 28) tvingades han till slut ge upp. Rapporteringen från försöket har varit sparsmakad, men efteråt skriver Kleist själv lite grann på instagram.

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2020

Jag skriver normalt sett bara racerapporter om mina mållopp, och i år var Bergslagsleden ultra – för första gången sedan premiären 2014, inklusive året jag inte kom till start på grund av förkylning – inte en av årets stora målsättningar, inte en av de där dagarna man tänker på när intervallpassen är som jobbigast: ”Pressa på lite till nu, för då kommer du vara starkare tredje lördagen i september.” Nej, i år var Bergslagsleden ultra en trevlig dag i skogen. Men eftersom det trots allt är det lopp som ligger mig varmast om hjärtat av alla så vill jag ändå skriva några rader. Och kanske berätta lite om filosofin som gjorde att jag trots den ”trevliga dagen i skogen” persade med nästan 17 minuter på mitt sjätte försök på banan.
Först en återblick på loppet:
Vi anlände med bussen till Digerberget bara tolv minuter före start, och efter toakö och nervösdyngning var det ”tre minuter till start!” när jag kom ut, oombytt och utan att ha hämtat nummerlappen. Det blev ombyte, skoknytning och nummerlappsnålning i rekordfart, och jag var faktiskt klar med 30 sekunders marginal. Tur att första kilometerna är uppvärmning på ultralopp. Jag hade en lite molande, möjligen mental, magkänsla i början – magen bröt ju ihop totalt i The Hill marathons i somras, och därefter har det varit mer regel än undantag att jag fått besöka skogen under längre träningspass (men alltid bara en gång, i början, och sedan har det varit bra).
Annars kändes det oförskämt bra, trots att jag inte alls lättat på träningen inför loppet (nå, sista hårda passet gjorde jag förvisso på måndagen, men jag hade 7,5 timmar i löparskorna måndag–fredag) – och även om jag kände mig lite seg uppför så gled jag med längre fram i klungan än jag trott. Höll damtäten till sex kilometer, matade på i utförsbackarna på ett sätt jag aldrig vågat göra i en ultratävling tidigare och var i Mogetorp nästan fyra minuter snabbare än i fjol.
När jag skrev om en ”trevlig dag i skogen” kan det vara värt att påpeka att det för mig inte innebar att jag inte fick ta i, men A) jag skulle inte pressa mig, B) jag skulle inte jaga varken tider eller placeringar och C) jag skulle hellre springa långsammare än snabbt, och farten skulle aldrig vara så hård att jag skulle bli sliten. Målet var att springa Talludden trailrun dagen efter relativt hårt (nu på kvällen är det fortfarande målet, jag ska återkomma till det).
Nå, i kontrollen i Mogetorp och på mon direkt efter gick tre löpare som legat i rygg på mig från Ramshyttan (jag tror att det var Johan Nordin, Jonas Forsner och Viktor Kjellander, men är inte säker). ”Jaha”, tänkte jag på min trevliga dag i skogen, ”nu mattades nog mitt tempo”. Släppte dem, sprang på i skönt tempo med något mer känning i magen och hajade till när jag efter den korta grusvägslöpningen under kraftledningen vid Amboberget kom ikapp Josefin Gerdevåg, KFUM Örebros SM-medaljör i maraton som var en av tre damlöpare jag släppte 15 kilometer tidigare. Hon hade betydligt mer krånglande mage och hade varit i skogen, och strax efter att hon studsat iväg från mig beslutade jag mig för att prova om detsamma skulle hjälpa mig. Precis när jag höll på att dra upp shortsen igen studsade Björn Eriksson och Erik Högkvist förbi (hade jag gömt mig tillräckligt bra så såg de mig inte). ”Inte jaga rygg, egen lunk”, var mantrat.
Ned genom fårhagen vid Lockhyttan vände jag mig om på grund av grinden, och såg att Janne Werner och ytterligare en löpare var på väg ikapp – men just den där fårhagen har alltid varit stället där Bergslagsleden ultra börjar för mig. Därifrån och hem älskar jag varenda meter, har referenser och hållpunkter i varenda sväng och bara njuter (om jag inte gått mig för trött), och på andra sidan vägen börjar ju första riktiga stigningen på länge (den som till slut tar en till toppen på Rusakulan), så endorfinerna pumpade och snart var jag ikapp och förbi Högkvist (som hade lite jobbigt uppför). Själv hade jag en kanondag. Jag vaktade mig från att gå på för hårt, men kunde hålla löpsteg i alla uppförsbackar och flöt återigen ovanligt fint nedför. Och på platten var det bara att trycka.
Upp från Trolldalen var jag ikapp den jag tror var Nordin, plus Gerdevåg som varit i skogen igen. Jag och Gerdevåg gjorde sällskap till Blankhult, där den jag tror var Kjellander stod och fyllde på i kontrollen. Själv tog jag ju inte i så mycket, så jag behövde inte fylla på så mycket (tog ett glas sportdryck i Mogetorp och ett i varvningen i Ånnaboda, och därutöver åt/drack jag bara en halvliter medhavd sportdryck under dagen) och skuttade bara förbi där. Därefter såg jag tyvärr aldrig Gerdevåg, som ändå var stark och tog sig runt på 4.31 trots bekymren i det som var hennes debut på ultradistans. Jag tror den jag tror var Kjellander nästan var ikapp mig i Tomasboda, men sedan såg jag inte honom heller.
I den härligt steniga uppförsbacken när man passerat grusvägen upp mot Lilla Dammsjön (min favorituppförslöpa på hela loppet!) skuttade jag (det kändes så, härliga ben även uppför nu!) förbi den jag tror var Forsner, och på toppen satt Kajsa Rosdal och hejade (hon borde förstås ha sprungit istället!). Biten mellan de två följande grusvägspassagerna (den mot Gårdsjötorp och den mot Gårdsjön) tycker jag faktiskt är lite tråkigt bökig, men sedan får man den fina uppförsbacken mot Göljan, passeringen av vindskyddet, den härligt kuperade grusvägen och den breda skidgatan upp mot Ånnaboda. Det är mammas gata, så att säga.
I vägövergången i Matsabacken stod Johan Röjler och frågade om jag ville veta avstånden framåt; ”nej tack, jag är bara ute och joggar”. ”Två minuter till Björn Eriksson, åtta till Johanna Gelfgren”, fick jag ändå höra.
En pappmugg sportdryck i Ånnaboda och så ut på den fina slutrundan. Längs sjön, den fina första biten på leden mot Suttarboda, backen ned till Falkasjön och bra tryck uppför Falkaberget. Sedan är det ju lång utförslöpning, och ingen ansträngning än, så full sula nedför. På den långa rakan på grusvägen mot slalombacken såg jag plötsligt Erikssons rygg. I fjol stod han parkerad i grusvägsbacken efter Göljan, och trots att jag bara gick på vilja efter att ha gått för hårt i början den gången lyckades jag få nästan sex minuter på honom i mål den gången. I år tog han revansch på sig själv och var över 21 minuter snabbare – och mycket piggare – men i slalombacken tvingades han gå. Jag fick göra detsamma i fjol, men hade bestämt mig för att trots regeln om ansträngning just här – målet blev att hålla löpsteg hela vägen så jag inte hade gått en meter på hela loppet. Det gjorde att jag automatiskt både kom ikapp och förbi Björn, som jag trodde skulle passera mig på asfalten sedan (och det hade jag låtit honom göra utan fajt), men han kom aldrig.
Redan i början av backen såg jag också Gelfgrens rygg, och luckan krympte rejält mot slutet, men jag höll mig till planen och jagade inte utan löpte in lugnt och fint (och hon var nästan två minuter före till slut, så det hade förstås aldrig gått). När jag kom i mål fick jag se att Andreas Wahlstedt stod där och bara hade fyra sekunder bättre tid än mig själv, men jag ska vara ärlig och erkänna att jag aldrig såg honom framför mig på upploppet. Var för upptagen med att njuta av de sista meterna av den här ”trevliga dagen i skogen”. Och placeringar spelade som bekant ingen som helst roll den här dagen.
Klockan stannade på 4.20.19, vilket alltså var pers med nästan 17 minuter jämfört med mitt all-out-lopp i fjol, och sett över loppets sju år (det här var av allt att döma det sista på den här bansträckningen) har jag sprungit på 4.59 (inklusive en kvarts felspringning)–5.07–5.28–DNS (förkylning)–DNF (magras)–4.37–4.20. Så pass mycket snabbare – men ändå rekordartat osliten. Jag hade kunnat fortsätta några mil till, direkt efter målgång. Jag har inga problem att ta en rusch nu på kvällskvisten, om det behövs. Jag bröt inte mot mina regler och gick för hårt, jag tror verkligen inte det. Strava (som inte är någon exakt vetenskap, det ska gudarna veta!) uppskattar att min ansträngning i fjol, när jag sprang 17 minuter långsammare, var 118 procent större. Och ungefär så upplevde jag det. En trevlig dag i skogen i år, jämfört med drygt 4,5 timmars forcering i fjol.
Det är värt att påpeka att förutsättningarna var optimala: Aldrig har jag varit med om så torr och hård stig, så perfekt temperatur (och uppehåll!) och så härlig känsla i kroppen på en och samma gång. Det spelade in. Men jag tror också att mycket har att göra med att jag är mer genomtränad än tidigare, förmodligen tack vare att jag lämnat över hela träningsschemat i händerna på min tränare för första gången, och bockat av pass efter pass, målmedvetet. Och man ska komma ihåg att målet inte var den här dagen – Bergslagsleden ultra 2020 var inget mållopp – utan lördag/söndag om två veckor då jag ska göra debut på 24-timmarsdistansen. Jag hoppas att det här var ett kvitto på att det kommer att gå bra då och inte ett bevis på att formen toppats för tidigt …
Men jag vill återkomma till en sak vad gäller träningen och morgondagens tänkta start i Talludden trailrun: Under sommaren har det vid ett flertal tillfällen i mitt träningsschema funnits hårda pass dagen efter långpass. Mest signifikant: I mitten av juli sprang jag korta, hårda asfaltsintervaller dagen efter fem timmar (och fem mil) mörkerlöpning, och veckan efter sprang jag korta backintervaller dagen efter ett maraton i mysfart. Jag tror det där lärt mig något, både mentalt (håll igen när det ska hållas igen, maxa när det ska maxas, minimera mellanmjölken) och fysiskt (kroppen vet att den typen av upplägg fungerar).
I morgon ska jag gå rätt hårt på Talludden trailrun, som egentligen blir helgens viktigaste pass, en utvärdering av hur jag egentligen klarade mina mål i dag. Kanske blir det en lite ”otrevligare dag i skogen”. Den blir i varje fall betydligt kortare, 9,2 kilometer eller så.

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Racerapport: The Hill marathons 2020

The Hill marathons är inte i första hand en löpartävling, utan en utmaning. Inte en sådan som gapar om att vara störst, värst och hårdast (sådana finns det nog av på annat håll), utan en som helt sonika ställer frågor till löparna: Vad är du beredd att offra för framgång här? Vill du verkligen fortsätta? Förra året bjöd loppet – som avgörs i skogarna utanför Arvika (ofta, har det visat sig, på årets varmaste dag) med ett litet men naggande gott startfält – på 102 ”backintervaller” för 50 miles med 10 000 höjdmeter (de sista 30 förstås i en obanad och helt brutal backe; jag blev tvåa trots att jag hade att göra i mer än 17 timmar med de åtta milen …). I år hade tävlingsledare Remy Brändefalk, som verkligen vet hur man lägger en bana, åter skruvat till konceptet, och därtill flyttat från Knattebo. I år var det Rackstad som gällde, med ett drygt tolv kilometer långt varv på Sotar Blixt-leden (inklusive sträckan från/till Rackstad slalombacke) följt av fyra kilometerlånga ”intervaller” upp och ned i slalombacken (500 meter upp, med 95 höjdmeter där den första delen var tämligen aggressiv). Sotar Blixt-leden var otroligt fin (nästan uteslutande stig av Bergslagsmodell, men även myrmark), men hård. Den bjöd på 350 höjdmeter där nästan 300 låg under de första tre kilometerna, och ingenstans på leden fanns möjlighet att enkelt springa på eller att vila huvudet på grund av tekniska partier med branta utförslöpor, rötter och överraskningar. Totalt alltså drygt 16 kilometer och 730 höjdmeter per varv, och distansen var i år den dubbla mot i fjol: 100 miles. Målet därmed tio varv, drygt 160 kilometer och 7 300 höjdmeter. Maxtiden däremot bara 32 timmar, mot fjolårets 24 på halva distansen. Mycket tajt tilltagen, vilket i slutändan blev mitt fall.
Starttiden var som vanligt hemlig, alla startande (vi var elva trots att taket egentligen låg på tio) skulle vara på plats på fredagskvällen och på Barkleys-manér pinglade Remy sedan i sin klocka en timme före start. Det ringde vid tre, då jag ännu inte hade fått en blund, så loppet startade vid fyra hade jag redan varit vaken i 16,5 timmar. Men det var verkligen det minsta problemet.
Redan några kilometer in på det första varvet – som var en typ av rekognoseringsvarv där Remy fick hela gruppen att hålla ihop genom en snillrik idé; på Barkleys-sätt hade han lagt ut böcker varifrån vi skulle riva ut våra startnummer men med twisten att bara en löpare fick reda på var böckerna låg göma – kraschade nämligen min mage. Inget klassiskt magras – jag hade ju inte tagit i något än, joggat/gått fyra–fem kilometer på en timme – utan snarare verkade det vara en reaktion på något jag ätit. Efter ett stopp i skogen på första varvet eskalerade problemen. Tillbaka vid slalombacken, där lägret och tävlingscentret fanns, fick jag gå på toa före backarna, efter två backar och efter fyra backar. Ut på andra varvet gjorde varje steg ont på grund av magen. Morgan Sundin, som jag sprungit med tidigare i Arvika (och som var vägvisaren på första varvet) kom ikapp och gick med mig (vilket jag uppskattade otroligt mycket!); han hade också lite problem med magen. Tre stopp i skogen på det varvet gjorde att rumpan redan började bli uppskrapad, och tillbaka vid slalombacken fick jag ta ett så långt toastopp att jag, när jag kom ut igen, var allra sist av de tio löpare som var kvar (Leonora Johnsson, som var bästa dam i tävlingen i fjol hade fått kliva av, startade med halvt rehabiliterat löparknä, vilket inte fungerade). Här var jag fem timmar, men bara 28 kilometer, in i loppet – och det hade varit otroligt enkelt att bryta. Men samtidigt vet jag ju att magproblem kan komma och gå, benen kändes otroligt fräscha när jag väl kunde springa och dessutom hade jag sett fram emot det här loppet sedan i fjol (och lyft det som ett av mina två mållopp i år). 100 miles kändes dessutom fortfarande nåbart – det återstod trots allt 27 timmar – om jag bara fick rätsida på magen.
I backarna på andra varvet gick jag förbi fyra löpare (främst för att jag kunde hålla tempo utför), men Anna Carlsson (svensk fjällöpnings största stjärna just nu) hade jag inte ens sett när jag kom in från varv två (hon var redan ute på leden för tredje gången) och de fyra topplöparna på herrsidan hade jag mött på anslutningen mot leden när jag var på väg in och de på väg ut, så de var i det här läget runt 57 minuter före mig.
Efter ett nytt toastopp gav jag mig ut på nästa varv på leden. Hade nu rutin på skogsstoppen – dyngde tre gånger till i buskar, men nu var magknipet borta och jag kunde springa på i övrigt – och såg faktiskt örebroaren Rickard Ahlberg (som har en fäbless för de riktigt långa loppen i Alperna), stockholmaren Joar Palm (tidigare MMA-fajter, nu ledare i Team Nordic trail) och Älmhultboende polacken Olaf Szukalowicz när jag kom tillbaka till slalombacken. Uppmuntrande.
Det ska sägas att mina magbekymmer inte var den enda utmaningen. Termometern visade 31 grader i skuggan, och i slalombacken, som låg i lä och där inget av den där skuggan fanns, nådde temperaturen förmodligen en bra bit över 40. Man blev kokt, och även om man stod på rejält hade man att göra 40 minuter åt gången där. I skogen luktade det bastu, men skuggan erbjöd i varje fall någon typ av respit. Ingen var oberörd av hettan, men människor är olika väl funtade för att hantera den. I kombination med de många höjdmeterna och den tekniska svårigheten var värmen den avgörande – och dödande – faktorn den här dagen.
Ut på fjärde varvet slapp jag toabesök och var runt 25 minuter bakom Palm och Szukalowicz. Jag var inne i skogen för dyngning tolv och 13, men höll bra tempo i övrigt och sprang in runt 15 minuter på dem. Jag såg min chans och mosade på i backarna, passerade Palm på tredje vändan upp och Szukalowicz i vändningen på fjärde. Stack som ett skott ut på femte varvet för att han inte skulle få rygg, och väldigt oväntat var jag bara ett par kilometer senare ikapp Ahlberg som hade lämnat backen 20 minuter före mig men gått in i väggen. Ytterligare någon kilometer senare gjorde jag det som skulle visa sig bli mitt 14:e och sista bajsstopp i loppet. Det hade då gått 11,5 timmar.
Under hela den här tiden åt jag ingen mat, inga gels, ingen energi av annat slag än sportdryck och salt- och koffeintabletter (och någon bit vattenmelon). Ville inledningsvis försöka vila magen, och fick sedan inte ned något. Det visade sig förstås bli förödande en stund senare.
Efter att ha gjort första varvet på 2.54 och andra på 3.05 (3.12-snitt krävdes för målgång under den hårt satta maxtiden 32 timmar) gjorde jag 2.22 på tredje varvet och 2.28 på fjärde (segraren Anna Carlsson snittade just över 2.24, och klarade sig därmed under 24 timmar med åtta minuters marginal).
Jag fortsatte ösa på i backarna – aggressiv gång uppför, fullfartslöpning nedför – på femte varvet (på 2.44, men då unnade jag mig ett bad i en vacker tjärn ute på banan för att fräscha till mig något), men fick fortfarande inte i mig någon energi. Palm, som i maj blev tvåa i Tärnsjö 24 timmar med drygt 192 kilometer, hade i det här läget kastat in handduken och tagit en DNF, Szukalowicz – som inledningsvis hade följt Widmark – hade mattats rejält, och Ahlberg låg – skulle det visa sig – och sov ute på banan. Jag kunde fortfarande hålla ett hyfsat tempo på sjätte varvet på leden (redan på tredje varvet hade jag slutgiltigt bestämt vilka backar som var ”gåbackar” och vilka sträckor där jag var ”tvungen” att hålla löpsteg), och tillbaka vid backen vågade jag fyra timmar efter senaste toastoppet, och 15,5 timmar in i loppet, äta min första fasta mat: En liten tallrik pulvermos med mycket salt. Jag hade mött Szukalowicz på väg in från stora varvet och var därmed runt två timmar före honom, som var trea i herrklassen bakom Widmark och mig. Klara med backarna på sjätte varvet var jag nu bara tolv minuter bakom Widmark, som ett tag hade varit 1,5 timmar före. Jag var sugen på att komma ikapp för att få sällskap inför de mörka timmarna (vi startade ju vid fyra, så klockan var nu 21), men behövde behandla mina enorma skavsår på rumpan och lårens insidor först. När jag fick av kalsongerna för att pudra med potatismjöl visade det sig att jag inte hade en skinnbit kvar varken på låren eller pungen, och känslan var att det såg likadant ut därbak. Jag hade känt länge att det var illa, och att smärtan från såren begränsade mitt löpsteg, men det var värre än befarat.
Jag fortsatte min plan med löpning och gåbackar ut på sjunde varvet, förbi 100-kilometersmarkeringen, men ganska exakt där, 17,5 timmar in i racet, tog det totalt tvärstopp. Med ens kunde jag inte förmå mig själv att ta ett enda löpsteg till. Måhända inte så konstigt med tanke på energibristen, men ändå. Från att ha haft en rätt skön känsla när jag gav mig ut på varvet var det plötsligt ren och skär misär. Jag mötte Widmark på väg tillbaka till backen, vilket betydde att han åter hade drygat ut och nu var minst 50 minuter före. Men nu tog jag mig knappt framåt längre, och jag gjorde dagens första längre stopp i depån, åt två vegetariska grillkorvar och satt och funderade igenom läget. Ahlberg hade nu brutit, och alla andra utom Carlsson, Widmark och Szukalowicz hade gått över till att försöka klara ”tröstdistansen” 100 kilometer. Min enda konkurrent om andraplatsen i herrklassen var alltså Szukalowicz. Jag gav mig in i backen, som nu tog väl över 20 minuter för varje vända (mot tio tidigare under dagen) och som var ytterligt plågsam nedför eftersom jag inte längre kunde ta ett enda löpsteg och den bromsande effekten av att gå långsamt i branta utförsbackar är förödande för lårmuskulaturen. Adderar man minst 85 minuter i backen varje varv, minst tre timmar ute på stora varvet, mörker och en allt tröttare kropp förstod jag att nu var omöjligt för mig att nå de 160 kilometerna. Det var elva timmar kvar, men skulle i allra, allra bästa fall ta mig 13. Ringde Maria och meddelade att det inte fanns mer att göra. Hon beklagade men förstod. Väckte Remy och frågade vad som skulle hända om Szukalowicz sprang klart sitt sjunde varv (som han var ute på) och sedan tog en eller två meter på det åttonde (”då är han före, varje meter räknas”, sa Remy). Men detsamma gällde ju mig, så jag utarbetade en lömsk plan: När Szukalowicz kom in från sitt sjunde långa varv skulle jag stå klar, se fräsch ut, och sticka ut på ett åttonde men vika av och lägga mig i skogen någonstans i närheten och vänta ut honom. Kan ju tyckas både patetiskt och idiotiskt (inte minst med tanke på att vi båda ändå skulle få DNF), men man är ju tävlingsmänniska och därtill inte vid helt sunda vätskor efter 38 timmars vakenhet (och det är ju ändå något att ha kommit näst längst av herrarna).
Men när Szukalowicz kom in var han sopslut och bröt direkt, ville inte ens försöka sig på en slalombacke, och därmed slapp jag gå ut igen (så min pulsklockefil ser lite lustig ut, jag var klar med min sista löpmeter efter 21 timmar, men stannade den först efter 23 när jag bröt officiellt). Strax efter kom Carlsson tillbaka och gjorde sina fyra sista vändor i backen med viss tidspress för att klara under 24 timmar (en fantastisk prestation!), och i det läget hade hon varvat Widmark med bred marginal och alla andra minst tre gånger (jag gjorde ju sju varv som trea). Widmark klarade sig också runt 100 miles på 32 timmar (i mål på 30.18) medan jag och Szukalowicz alltså bröt efter drygt 112 respektive drygt 108 kilometer. Två löpare bytte till och klarade 100-kilometerdistansen medan övriga fem bröt tidigare än så. Och då var det absolut inga blåbär med i tävlingen!
Känslan när jag klev av, och också så här dagen efter (även om det var i natt det skedde och jag fortfarande inte sovit mer än någon timmes lätt slummer sedan i fredags morse) var att det här trots allt var ett av mina bästa lopp. Jag är i min bästa form någonsin och visade på varv tre och fyra att jag hade kunnat klara 32 timmar med marginal (visst, det hade säkert kommit en vägg någonstans även en optimal dag, men den hade av allt att döma kommit betydligt senare, kilometermässigt) och framför allt är jag nöjd med hur jag krigade mig igenom elva timmars magras. Det är lätt att se en DNF som ett misslyckande, som ett pannbenshaveri, men den här gången vill jag tvärtom hävda att jag slog personligt rekord i pannben. Avancemanget från tionde till tredje plats är jag väldigt nöjd med, liksom min attack i löpningen ute på stora varvet trots magproblemen.
Efter att tidigare ha klarat maratondistans (2017) och 50-milesdistans (2019) i The Hill marathons blev jag i år för första gången besegrad av tävlingen, men jag lärde mig samtidigt mer om mig själv och om löpning än på de andra loppen tillsammans. Och som svar på de där frågarna visade jag att jag är beredd att offra ganska mycket för framgång i The Hill, även om det inte gick att nå den just den här gången. Och jag ville fortsätta springa tills … jag inte ville det längre. Sju, åtta eller möjligen nio varv kvittar ju vilket, så länge man inte längre har möjligheten att nå målet eller har någon chans att förbättra sin placering, tänkte jag. Då försvann också motivationen – att utsätta sig för ytterligare elva timmars resultatlös plåga hade varit orimligt, inte minst med tanke på att jag vill kunna springa snart igen (när låren och rumpan och blåsorna på fötterna läkt).
Stort tack till Remy för ett fantastiskt arrangemang och till Leonora som efter att hon bröt supportade oss alla! Och förstås framför allt till Maria som lagt upp min träning på ett väldigt hängivet sätt den här våren, vilket verkligen gett resultat.
”I shall return” står det på min stora medaljsten av målat Glavaskiffer (Sveriges finaste medalj!), och det kommer jag verkligen göra. 2021 är revanschens år i The Hill marathons.

På väg nedför slalombacken (ihop med Anders Widmark), tidigt i loppet. Notera den tydligt uppsvällda magen, som inte alls ville lira. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Kommande mållopp:
Örebro 24h

Helgens (inte?) höjdare

(Inte)parkrun är ett koncept som drog igång förra veckan, eftersom det fortfarande är ytterst oklart när femkilometersloppen Parkrun – som är gratis och arrangeras på tusentals platser över hela världen varje lördagsmorgon – kan återupptas igen. I Örebro, och resten av Sverige, löptes det senast den 7 mars. Men nu kan man, när och var man vill, i likhet med många andra virtuella tävlingar springa sitt Örebro parkrun och sedan lämna in resultatet via arrangemangets hemsida under just namnet (inte)parkrun. Förra veckan tog sju löpare chansen (bland dem Örebro parkruns grundare Matt Ford, och Ola Käll var snabbast med 25 minuter blankt), och den här veckan har hittills sex stycken lämna in tider (men man har till söndag på sig).

Själv ska jag springa lite längre än så i helgen, det är i varje fall tanken. För tredje gången tar jag mig an The Hill marathons, och efter att ha klarat ut deras maraton- och 50-milesdistans ger jag mig i år på 100 miles. När starten sker är hemligt (någon gång mellan fredag kväll och lördag morgon) vilket också gäller bansträckningen (som ska vara riktigt hård, det ska vara tufft att klara de 16 milen på maxtiden 36 timmar, sägs det). Några uppdateringar därifrån kommer jag inte att bjuda på, men är ni intresserade kan ni följa det hela här. Något blogginlägg på lördagen blir det förstås inte, men på söndag återkommer jag med en racerapport.

Axelsson och Hultgren vann Kvarntorp runt (och snart är bloggen tillbaka varje dag – korttidspermitteringen upphör!)

Ingen Anton Hallor denna gång – men däremot dök en av länets andra, allra bästa terränglöpare upp när Anders Björk för andra gången på två veckor arrangerade ett litet lopp i Kvarntorp: Jimmy Axelsson. Karlslundslöparen, som ju är stark både på längdskidor (144:a i Vasaloppet i år) och i terrängen (vann alla tre tävlingarna i Rusakulan vertikal tour i fjol) vann 9,6-kilometerstävlingen Kvarntorp runt lekande lätt (jag var tvåa, nästan fyra minuter bakom, och Almbys Janne Werner ytterligare en knapp minut efter). Tävlingen startade med en sväng upp och nedför barnbacken på Kvarntorpshögen, fortsatte uppför den beryktade trappan och efter att man tagit sig ned från högen och genom skogen avslutades det med åtta kilometer platt asfalt. Ett lopp med lite av varje, alltså. Anna Hultgren sprang hem segern på 47.28, nästan fem minuter före tvåan Anna Skult, medan Axelsson hade 36.40 (och jag 40.34). Björk har förhoppningar om att arrangera ytterligare något lopp senare i sommar, och det får man verkligen hoppas på efter de här två fina tävlingarna.

Djerfs Elin Lindblad och Rasmus Pettersson var snabbast på långa banan i veckans motionsorientering i Degerfors (på Vikenkartan, mellan Degerfors och Svartå), som också lockade några Hagabylöpare.

På söndag är det äntligen fritt fram för seniorer att tävla i friidrott igen, och jag har hittat spännande lokala långlöpare i anmälningslistorna både i Stockholm och Göteborg. Men mer om det på lördag, då bloggen vaknar till liv på riktigt igen eftersom NA beslutat sig för att häva korttidspermitteringen för sportmedarbetare och jag därmed kan blogga varje dag med gott samvete igen. På återhörande då!

van Sitteren och Nätterlund överlägsna i vertikala kilometern (sju löpare under banrekorden!) – och Fahlin cyklade runt Vättern (och Jansson över dubbelt så långt, runt Östergötland)

Liduina van Sitteren gjorde som hon gjort i två års tid nu. Körde över allt motstånd hemma i länet. I dagens #diabeteshjältar VK trail (16 kilometer, 1 000 höjdmeter) i Storstenshöjden vann hon med över 16 minuters marginal (före Vretstorps Therese Fjordäng) – men då ska man veta att Fjordäng i sin tur var åtta minuter under det gällande banrekordet från premiärupplagan i fjol … Även trean Malin Hagberg (från Björkliden, mellan Abisko och Riksgränsen) gick under den tidigare rekordnoteringen: 1.36.45, 1.53.10 respektive 1.59.58 var topptrions tider.
På herrsidan såg jag på förhand fram emot en fin fajt mellan Mattias Nätterlund, Jonathan Kandelin, Jimmy Axelsson och Anton Hallor – och visst gick alla fyra under Johan Röjlers banrekord från segern i fjol (Röjler var på plats, men avstod start på grund av skadekännigar och hejade istället), men någon fajt blev det inte. Nätterlund (som ju myntat begreppet ”att göra en Nätterlund”, vilket handlar just om att springa uppför den södra backen i Storstenshöjden ohemult fort) gjorde som van Sitteren och krossade motståndet: I mål var han över fem minuter före Kandelin som höll undan för Axelsson med 14 sekunders marginal medan Hallor (som hade ett par riktigt mängdmånader i kroppen toppat med en rejäl träningsdag i går) blev fyra, ytterligare tre minuter bakom: 1.22.57, 1.28.10, 1.28.24 respektive 1.31.20 på grabbarna.
Själv blev jag åtta av herrarna på 1.41.04 (sekunden före Robert Vestman, en dramatik man fick läsa sig till först i efterhand eftersom det var individuell start).
Viktigast var förstås ändå att loppet drog in 8 800 kronor till Barndiabetesfonden.

Det skedde ett par helt exceptionella cykelprestationer i helgen, som jag hoppas kunna återkomma till i lite utförligare form:
** Emilia Fahlin cyklade Vätternrundan (eller tja, mer korrekt cyklade hon runt Vättern, med start och mål i Askersund i stället för i Motala, men på den riktiga 315-kilometersslingan) med några klubbkompisar från Örebrocyklisterna. Det var med över tio mils marginal hennes längsta ”tävling” (om man klassar den som det) i karriären och hur som helst hennes längsta cykelpass i livet. 8.53.30 blev tiden.
** Med start 10.00 på fredagsmorgonen och mål (eller slut, kanske man ska säga) 25 timmar senare cyklade Marcus Jansson (ni vet, Garphyttekillen som tog EM-silver i mountainbikeorientering för två år sedan och också tävlar i landsvägscykel) mer än dubbelt så långt: 665,9 kilometer runt Östergötland med start och mål i Linköping där han numera bor.
Finns det inga tävlingar får man sysselsätta sig på annat sätt …

På tal om ”inga tävlingar” så tror jag för övrigt att Folkhälsomyndighetens och regeringens besked i fredag kommer betyda att friidrottens småtävlingar, med max 50 deltagare och med korta restider, kan komma igång igen från den 14 juni – men däremot lär den fortsatta 50-gränsen (”över sommaren”) innebära att allt från Stockholm marathon till Ö till ö får ställas in (det går inte att ta beslut om evenemang med så kort varsel, om nu begränsningarna möjligen skulle lyftas i slutet av sommaren). Kan friidrotts-SM avgöras? Ett maraton-SM? Kanske, med väldigt anpassat tidsprogram och stenhårda kvalregler.

Martin Regborn har varit i elden även denna helg: Efter förra veckans sensationella miltid i testloppet hemma i Örebro stack han ifrån landslagskollegan Johan Runesson och Jens Rönnols – och alla andra – med flera minuter i en medeldistans som elitmiljön för orienterare i Stockholm och Södertälje arrangerade (samarrangemang mellan Stockholms orienteringsförbund och Södertälje-Nykvarn). Regborn vann på 32.45, Runesson var distanserad tvåa på 35.37 och Rönnols trea på 36.08. Tisarens Erik Lindgren och Ellinor Eriksson var också med, en bit längre ned i listan.

Hallor och Galmén vann mysigt coronalopp – i morgon väntas efterlängtat besked om lättnader på idrottsrestriktioner

I kväll sprang jag och 19 andra faktiskt en löpartävling – Söderhavet runt. Ja, det var coronasäkrad med individuell start – men oj, vad kul det var. Anders Björk, en kollega/konkurrent på Sydnärkenytt (vass på speedway!), skapade ett facebookevent förra vecka, och jag fick syn på det i morse och bytte därmed genast bort lunchträningen mot 2,7 kilometer tävling. Sådana här små, anspråkslösa arrangemang är ju det bästa jag vet. Löpningens själ och essens.
Tävlingen gick runt Söderhavet, en gammalt vattenfyllt dagbrott i Kvarntorp (där jag vet, för att fortsätta på speedwaytemat, att Henka Gustafsson körde isracing i sin ungdom), med start och mål precis där stigen tangerar landsvägen.
På en så kort distans som 2,7 kilometer har jag nog aldrig tävlat tidigare (Rusakulan vertikal tours kortaste sträckning är väl just under tre?), så det var en riktig prövning. Men löpning är kanske den mest rättvisa sporten – det finns inget annat än dåliga bortförklaringar att gömma sig bakom – så topp tre hade jag kunnat meddela på förhand: Irländske orienteringsmästaren och backspecialisten Anton Hallor vann på den pannkaksplatta (och, för att vara en hel del stig, väldigt lättsprungna) banan 25 sekunder före Janne Werner och ytterligare 23 före mig: På 9.36, 10.01 respektive 10.24 (Mina bortförklaringar? Att jag redan hunnit med två hårda pass den här veckan och att jag var ovan vid distansen och gick ut för lugnt … – I sanning hade jag aldrig kunnat ta mig ned mot Jannes tid). Alva Galmén sopade banan med resten av damerna och vann på 11.44, nästa 2,5 minuter före Cecilia Söderkvist och hennes hund (som inte såg så spurtvillig ut). Jag hoppas verkligen det blir fler sådana här tävlingar, och att lägga dem på vardagskvällar är ju perfekt!

Noterar för övrigt att Liduina van Sitteren tog en av de sista platserna till söndagens #diabeteshjältar VK trail, så nu finns en ny favorit i den startlistan!

Häromdagen beslutade den internationella parkrunorganisationen att ställa in också de fyra junidatumen världen över. Det innebär att 16 raka lördagar nu ställts in i bland annat Örebro, räknat tillbaka till den 7 mars då senaste upplagan kunde avgöras här. Men i morgon förmiddag ska det komma nya besked om den svenska idrotten från regeringen och Folkhälsomyndigheten – och de verkar vara positiva, det ska kunna gå att smyga igång senioridrotten igen redan i juni. Det ska bli spännande att se exakt vad det innebär för konditionsidrotten – och vad som egentligen sägs om resor för tävling.

Löp-, cykel- och orienteringstävlingar i länet som hittills ställts in på grund av coronapandemin:
14 mars: Örebro parkrun.
19 mars: Veteranorientering, deltävling ett (Örebro).
21 mars: Örebro parkrun.
22 mars: Varvetmilen.
26 mars: Veteranorientering, deltävling två (Askersund).
28 mars: Örebro parkrun.
28–29 mars: Marsspelen.
2 april: Veteranorientering, deltävling tre (Örebro).
4 april: Örebro parkrun.
4 april: Startmilen (långloppscupen).
4 april: Lanna night trail (ersätts av öppen trail den 25 april).
7 april:
 Glanshammar terrängserie, deltävling ett.
11 april: Örebro parkrun.
14 april: Glanshammar terrängserie, deltävling två.
15 april:
 Örebro AIK halvmarathon (långloppscupen).
16 april: Veteranorientering, deltävling fyra (Hallsberg).
18 april: Örebro parkrun.
18 april: Boforsloppet.
19 april: Letälvsträffen.
21 april: Glanshammar terrängserie, deltävling tre.
21 april:
 OK Milans poängtävling, deltävling ett (Lindesberg).
23 april: Veteranorientering, deltävling fem (Örebro).
25 april: Örebro parkrun.
25 april: Munkastigen trailrun.
25 april: Kumla stadslopp (långloppscupen).
25 april: Tisarträffen, dag ett.
26 april: Örebro crazy trailrun (Ullmax trailserie; flyttas till 4 oktober).
26 april: Tisarträffen, dag två.
27 april:
 Karlslundsvarvet.
28 april: Glanshammar terrängserie, deltävling fyra.
28 april: 
OK Milans poängtävling, deltävling två (Nora).
1 maj: Svampenmaran.
1 maj: Grisrundan.
2 maj:
 Wedevågsloppet (långloppscupen).
2 maj: Örebro parkrun.
5 maj: Glanshammar terrängserie, deltävling fem.
5 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
5 maj: Hällefors vårjogg, första veckan.
5 maj: OK Milans poängtävling, deltävling tre (Nora).
6 maj: Korta terräng-DM (Vretstorp; långloppscupen; uppskjutet, nytt datum ej klart).
7 maj: Veteranorientering, deltävling sex(Svennevad).
7 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
9 maj: Hälleforsterrängen (långloppscupen).
9 maj: Svillingeruset.
9 maj:
 Närkekvartetten, dag ett.
9 maj: Hjälmaren runt.
9 maj: Örebro parkrun.
10 maj: Närkekvartetten, dag två.
12 maj:
Hällefors vårjogg, andra veckan.
12 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
12 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fyra (Nora).
14 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
14 maj: Veteranorientering, deltävling sju (Kristinehamn, men arrangerad av Örebro läns orienteringsförbund).
16 maj: GIF-spelen.
16 maj: Örebro parkrun.
16 maj:
 Närkekvartetten, dag tre.
17 maj: Närkekvartetten, dag fyra.
19 maj: Hällefors vårjogg, tredje veckan.
19 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
19 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling fem (Nora).
21 maj: Örebro backyard ultra.
21 maj: Vintrosaloppet (långloppscupen; uppskjutet).
21 maj: Frövis terrängserie, första veckan.
22–24 maj: Vänern runt.
23 maj: Örebro parkrun.
24 maj: Dovra trail (Ullmax trailserie; flyttas till 23 augusti).
26 maj: Gubbracet.
26 maj: Hällefors vårjogg, fjärde veckan.
26 maj:
 OK Milans poängtävling, deltävling sex (Nora).
27 maj: Vårruset Örebro.
28 maj: Veteranorientering, deltävling åtta (Lindesberg).
30 maj: Örebro parkrun.
31 maj: Lindebygdens OK:s dag-KM (uppskjutet).
1 juni: Rallarrundan (långloppscupen).
3 juni: Fjugestaloppet (långloppscupen).
4 juni: Veteranorientering, deltävling nio (Nora).
6 juni: Lindesjönloppet (långloppscupen).
6 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Fröviloppet (långloppscupen).
13 juni: Örebro parkrun.
13 juni: Närkespelen (uppskjutet till september, nytt datum ej klart).
20 juni: Örebro parkrun.
23 juni: OK Milans poängtävling, deltävling sju (Fellingsbro).
27 juni: Örebro parkrun.
28 juni: Örebro city sprint (sprint- och sprintstafett-DM; uppskjutet till i höst, nytt datum ej klart).
18 juli: Semesterhalvmaran (långloppscupen).
18 juli: Sommarmilen.
8 augusti: Stripastafetten.
26 september:
 Swedish league-finalen, dag ett (Blackstahyttan).
27 september: Swedish league-finalen, dag två (Blackstahyttan).

Rosdal vann Kilsbergen trailtour efter dramatiskt avgörande (men Lundström helt avgörande) – och alla tiderna från grymma 5 000-metersloppet på GIH (plus bildextra!)

Mia Nilsson gjorde som förra veckan – nästan. När Kilsbergen trailtour avgjordes med etapp upp från parkeringen vid Lövbrickans naturreserverat till Kilsbergens högsta punkt kopierade hon förra veckans recept – prova och prova igen – och förbättrade sig den här gången med sju sekunder trots att det bör ha varit en hel del blötare, framför allt på den sista delen av banan, på söndagen. Skillnaden mot förra veckan? Att det ändå inte räckte mot Kajsa Rosdal, som sopade till med 31.53 redan när etappen öppnades på onsdagen och sedan kunde sitta tryggt tillbakalutad och se alla andra misslyckas med att nå den tiden. Nilsson löpte 33.50 första gången, följde upp med 33.43 men saknade alltså fortfarande 1.50 till Rosdal som därmed tillsammans med herrarnas John Lundström är första totalsegraren någonsin i Kilsbergen trailtour. Det var ju en shootout mellan Rosdal och Nilsson som hade vunnit varsin av de två första etapperna just för den andre. Linda Meijer tog tredje raka tredjeplatsen, på 36.25, för en bronspeng i totalen.
Lundström gick tre för tre och var till slut totalt överlägsen i sammandraget. Anton Hallors friska satsning i onssdags, som jag rapporterade om i bloggen då, höll hela vägen till söndagseftermiddagen då Lundström klev ut och slog den tiden med 15 sekunder (över drygt 5,5 kilometer med 136 meters höjdskillnad mellan högsta och lägsta punkten men betydligt fler höjdmeter än så och bitvis både lite teknisk och blöt stig). I kampen om andraplatsen i sammandraget – först i mål mellan Andreas Wahlstedt och Per Sjögren – var Wahlstedt hela 1.20 före Sjögren som möjligen var märkt av fredagsförmiddagens 17.01 över 3 000 meter på GIH:s löparbanor (se nedan) när han gav sig ut i bergen på söndagen. Wahlstedt blev trea, Sjögren sexa på etappen, och mellan dem klämde sig nykomlingarna David Lundström och Hannes Andersson in.
För egen del lyckades jag få precis så många löpare som krävdes – två – mellan mig och Ola Backlund för att jag skulle passera honom i sammandraget. Nå; han fick ändå 2–1 i ”etappsegrar” i den inbördes kampen mellan tourens arrangörer – men jag kommer för alltid ståta med en topp fem-placering i den första upplagan av touren medan han får nöja sig med en sjätteplats i historieböckerna …
Vi får väl se när touren får en fortsättning!
Topp tre i sammandraget – Rosdal och Lundström, Nilsson och Wahlstedt, samt Meijer och Sjögren – har priser att vänta och kontaktar Ola via direktmeddelande på instagram eller på mailadressen [email protected] Förstapriserna är en matkasse från Coop i Garphyttan, andrapriserna är ett baskit från Karl Hedin i Lindesberg och tredjepriset är en presentpåse från Hyrmaskiner i Lindesberg. Allt fixat av Ola.

Kilsbergen trailtour, etapp tre, damer:
1) Kajsa Rosdal, 31.53. 50 poäng.
2) Mia Nilsson, 33.43. 40 poäng.
3) Linda Meijer, 36.25. 35 poäng.
4) Annika Larsson, 37.34. 32 poäng.
5) Anso Berg, 40.42. 30 poäng.
Herrar:
1) John Lundström, 25.50. 50 poäng.
2) Anton Hallor, 26.05. 40 poäng.
3) Andreas Wahlstedt, 27.51. 35 poäng.
4) David Lundström, 28.25. 32 poäng.
5) Hannes Andersson, 28.26. 30 poäng.
6) Per Sjögren, 29.11. 28 poäng.
7) Erik Nilsson, 29.15. 26 poäng.
8) Jonas Brännmyr, 29.44. 24 poäng.
9) Patrik Jansson, 30.10. 22 poäng.
10) Claes Adolfsson, 31.03. 20 poäng.
11) Ola Backlund, 31.12. 19 poäng.
12) Andreas Pantzar, 31.15. 18 poäng.
13) Martin Bergman, 31.29. 17 poäng.
14) Erik Malm, 31.43. 16 poäng.
15) Rihards Darzins, 33.56. 15 poäng.
16) Linus Wickberg, 33.58. 14 poäng.
17) Victor Barinas, 35.08. 13 poäng.
18) Daniel Eklund, 35.42. 12 poäng.
19) Daniel Tholin, 36.49. 11 poäng.
20) Cristoffer Stockman, 40.40. 10 poäng.
21) Jonny Elofsson, 43.08. 9 poäng.
Slutställning efter tre etapper, damer:
1) Kajsa Rosdal, 140 poäng.
2) Mia Nilsson, 130 poäng.
3) Linda Meijer, 105 poäng.
4) Anso Berg, 92 poäng.
5) Annika Larsson, 64 poäng.
6) Hanna Richter, 30 poäng.
Herrar:
1) John Lundström, 150 poäng.
2) Andreas Wahlstedt, 110 poäng.
3) Per Sjögren, 103 poäng.
4) Erik Nilsson, 90 poäng.
5) Jonas Brännmyr, 80 poäng.
6) Ola Backlund, 79 poäng.
7) Andreas Pantzar, 64 poäng.
8) Rihard Darzins, 61 poäng.
9) Erik Malm, 56 poäng.
10) Daniel Eklund, 50 poäng.
11) Claes Adolfsson, 46 poäng (sjundeplats som bästa resultat).
12) Daniel Tholin, 46 poäng (tolfteplats som bästa resultat).
13) Martin Bergman, 43 poäng.
14) Cristoffer Stockman, 41 poäng.
15) Anton Hallor, 40 poäng.
16) Jonny Elofsson, 38 poäng.
17) David Lundström, 28.25. 32 poäng.
18) Hannes Andersson, 28.26. 30 poäng (femteplats som bästa resultat).
19) Victor Barinas, 30 poäng (13:e-plats som bästa resultat).
20) Patrik Jansson, 22 poäng.
21) Claes Nilsson, 18 poäng.
22) Per Gunnarsson, 16 poäng.
23) Linus Wickberg, 14 poäng.
24) Stefan Sjögren, 13 poäng.

Fredagens fajt på GIH, ja. Mikael Kroon anordnade träningstävling, jag var där och jag hoppas att ni såg texten om Martin Regborns (inofficiella) pers på 5 000 meter: 14.31 (2.54 på 1 000 meter, 8.44 på 3 000 enligt Kroons klocka). Hade det varit en sanktionerad tävling hade det gjort honom till åtta i distriktet genom alla tider (och tvåa, några tiondelar bakom Per Sjögren, under 2000-talet). Nu var det en träningstävling där tränaren Mikael Kroon tog tider med sin klocka och skrev ned dem i ett kollegieblock – men prestationen var inte desto mer imponerande. Fältet var fullt av det snabbaste länet har att uppbringa (utom Tim Sundström som tvingades kliva av efter uppvärmningen), och ändå hade Regborn inte sällskap i 50 meter ens. Han stack direkt och ångade på som ett lokomotiv i 2.55-fart kilometer per kilometer innan han skruvade upp i slutet. Det trots sju grader på termometern, regntung (och redan från början hård och oduglig) bana och en form som är långtifrån toppad. Det var kort sagt en uppvisning av sällan skådat slag.
Bakom rasslade det in pers. Jonatan Gustafsson gick sub-15 för första gången (14.56) och Jack Karlsson kanske hade gjort det med riktig tidtagning (han var dragvillig men orkade inte riktigt sista varvet och landade på 15.00). Att 17-årige Wilhelm Bergentz sprang på 15.15 går verkligen inte heller av för hackor (hans vapendragare Noha Olsson stod bredvid och hejade på, efter att ha haft lite skadekänningar på slutet). Totalt gick tolv man, varav elva boende i länet och tio tävlandes för länsklubbar, under 16 minuter. Det kan inte ha hänt många gånger på riktiga tävlingar de senaste åren …
Två damer kom till start: Liduina van Sitteren som också ”fejkpersade” med 17.24,5 och landslagsorienteraren Josefin Tjernlund som annonserade satsning mot sub-17 före loppet men inte nådde förra veckans tid på parkrun-banan (17.37 då, 17.39 nu). Jag pratade med Tjernlund efteråt för ett reportage som dyker upp på na.se i veckan.
Alla tiderna (parentes med förklaring kring de tre som kom utifrån och som därför inte är vanligt förekommande på bloggen), damer:
Liduina Van Sitteren, 17.24,5.
Josefin Tjernlund, 17.39.
Herrar:
Martin Regborn, 14.31.
Jonatan Gustafsson, 14.56.
Jack Karlsson, 15.00.
Wilhelm Bergentz, 15.15.
Gustav Nordling, 15.27.
Markus Bohman, 15.30.
Michael Welday, 15.30.
Axel Sandberg, 15.50.
Andreas Ingberg, 15.50.
William Wickholm, 15.51.
Jonas Nilsson, 15.54.
Karl Wilenius, 15.53 (35-åring från Skara som verkar ha någon koppling till länet, sprang Lanna öppen trail förra veckan också).
Eric Westberg 16.23 (talang från Torsbyklubben SK Bore som var tvåa på Finnkampen på 2 000 meter hinder i fjol, före Noha Olsson).
Melker Forsberg, 16.44.
Fredrik Johnsson, 16.55.
Erik Alnervik, 16.57 (med i tävlingsledningen för Helsingborg marathon).
Per Sjögren, 17.01.
Oskar Hansson, 17.33.
Lars Lundegård, 18.36.

Ångest före start: Jonatan Gustafsson, Markus Bohman och Gustav Nordling. Foto: Jonas Brännmyr
Starten. Foto: Jonas Brännmyr
Martin Regborn solo med stor lucka redan efter 400 meter. Foto: Jonas Brännmyr
Andreas Ingberg var en av alla som gick under 16 minuter med finfina 15.50. Foto: Jonas Brännmyr
William Wickholm gick också under 16, 15.51 i mål. Foto: Jonas Brännmyr
Liduina van Sitteren hade persat med över 20 sekunder om det hade varit en riktig tävling, sprang i mål på 17.24,5. Foto: Jonas Brännmyr
Josefin Tjernlund hade inte dagen men gjorde ändå 17.39. Foto: Jonas Brännmyr
Jack Karlsson drog länge upp tempot i klungan bakom Regborn men fick ge sig mot Jonatan Gustafsson (trea i bilden bakom Markus Bohman, bredvid sig har han Gustav Nordling som är dold) på sista varvet. Foto: Jonas Brännmyr
Wilhelm Bergentz hade fajtingfejset på tidigt och ligger här bakom Jonas Nilsson och just före Eric Westberg, men gick sedan ifrån dem till en fjärdeplats i mål på starka 15.15 (Nilsson gjorde 15.54, Westberg 16.23). Foto: Jonas Brännmyr
Michael Welday, som tränar i Mikael Kroons grupp i KFUM Örebro men alltjämt springer för Stocksäter, gjorde finfina 15.30. Foto: Jonas Brännmyr
Krigaransikte på Jonatan Gustafsson under de sista meterna – tränaren Mikael Kroon knäpper av honom på 14.56 efter 3.03 på första tusingen och 9.06 på första 3 000. Foto: Jonas Brännmyr
Fredrik Johnsson visade att han alltjämt är god för sub-17 med 16.57. Foto: Jonas Brännmyr
Per Sjögren var den ende som dubblade 5 000-metersloppet på GIH med Kilsbergen trailtour. Banloppet slutade med 17.01, trailtouren med en sammanlagd tredjeplats. Foto: Jonas Brännmyr

Trailrunning Swedens virtual series bjöd den här helgen på ultralopp, vilket höll ned antalet tävlande rejält (tidigare över 200, nu 60 i tävlingsklassen – det fanns även en motionsklass på 16 kilometer). På programmet stod 50 kilometer på valfri stig, och Jonathan Kandelin sprang sin till stora delar på Bergslagsleden ultra-banan. Han skippade förvisso turen upp till Rusakulan (höll Bergslagsleden istället), men sprang från Digerberget till Ånnaboda. Vid konferensanläggningen, där leden viker ned mot campingen och påbörjar etappen mot Suttarboda, tog han dock rakt och fortsatte på andra stigar ned till hemmet i Garphyttan. 4.45.02 tog lördagsutflykten som gav en åttondeplats av de 44 herrarna (Robbin Kantarp från Finspång vann på 3.44.06, 54 sekunder före gamle orienteringsvärldsmästaren Fredrik Bakkman). Ulrika Sjöwall var snabaste dam på 4.36.16.

Mia Nilsson gjorde om och gjorde rätt – var snabbast på andra etappen av Kilsbergen trailtour (och så allt om alla andra lopp som ändå blev av i helgen)

Andra etappen av tre i Kilsbergen trailtour är avgjord. Tiden att ladda upp sina tider i Strava gick ut nu vid midnatt, och totalt hade 20 löpare tagit chansen att sätta tider på segmentet Blackstahyttan–Tomasboda–Blackstahyttan onsdag–söndag.
Efter att tidigare i veckan ha satt en tid som inte räckte för topp fyra (mycket på grund av fellöpning när en grusväg skulle korsas efter knappt tre av de drygt åtta kilometerna) gjorde Mia Nilsson på söndagen ett nytt försök som räckte till totalseger, 18 sekunder före Kajsa Rosdal som ju vann före Nilsson förra veckan. Därmed blir det först i mål av de två på den sista etappen som tar hem hela touren (skulle det bli exakt jämnt på sista – jag vet inte ens om Strava tillåter det – vinner Nilsson). Spännande! Linda Meijer var trea för andra veckan i rad, knappt två minuter bakom.
På herrsidan skrällde Andreas Wahlstedt, mest känd som cyklist hos Almby, genom att hålla undan konditionsfenomenet Per Sjögren med 33 sekunder i kampen om andraplatsen bakom John Lundström, som vann överlägset (om än inte lika överlägset som förra veckan) för andra gången i rad. I övrigt var resultatlistan en karbonkopia av förra veckans med Lundström som segrare, Erik Nilsson som fyra, Ola Backlund som femma, undertecknad som sexa, Erik Malm som tia och Daniel Eklund som elva (på åttonde- och niondeplatserna hade Rihards Darzins bytt plats med Andreas Pantzar, och på sjundeplatsen hade Claes Adolfsson ersatt Martin Bergman, de har sprungit varsin etapp).
Den tredje och sista deltävlingen startar på onsdag, och banan presenteras här på bloggen på tisdag morgon för den som vill ut och reka (det kan behövas, många sprang fel den här veckan och både Sjögren och Jonny Elofsson tvingades göra om sina försök). Flera gjorde också som Mia Nilsson och gjorde ett andra försök för att bättra sina tider – både Erik Nilsson och Ol aBacklund klättrade om mig i resultatlistan genom nya försök på söndagen.

Kilsbergen trailtour, etapp två, damer:
1) Mia Nilsson, 44.33. 50 poäng.
2) Kajsa Rosdal, 44.51. 40 poäng.
3) Linda Meijer, 46.24. 35 poäng.
4) Annika Larsson, 48.34. 32 poäng.
5) Anso Berg, 52.27. 30 poäng.
Herrar:
1) John Lundström, 34.21. 50 poäng.
2) Andreas Wahlstedt, 35.28. 40 poäng.
3) Per Sjögren, 36.05. 35 poäng.
4) Erik Nilsson, 37.55. 32 poäng.
5) Ola Backlund, 38.14. 30 poäng.
6) Jonas Brännmyr, 39.17. 28 poäng.
7) Claes Adolfsson, 39.59. 26 poäng.
8) Andreas Pantzar, 40.17 (Strava hittar inte segmentet i hans löpning, men tävlingsledningen har granskat GPS-spåret och godkänt tiden). 24 poäng.
9) Rihads Darzins, 41.00. 22 poäng.
10) Erik Malm, 42.51. 20 poäng.
11) Daniel Eklund, 45.39. 19 poäng.
12) Daniel Tholin, 47.41. 18 poäng.
13) Victor Barinas, 48.41. 17 poäng.
14) Cristoffer Stockman, 52.28. 16 poäng.
15) Jonny Elofsson, 53.47. 15 poäng.
Totalställning efter två av tre etapper, damer:
1) Mia Nilsson, 90 poäng.
2) Kajsa Rosdal, 90 poäng.
3) Linda Meijer, 70 poäng.
4) Anso Berg, 62 poäng.
5) Annika Larsson, 32 poäng.
6) Hanna Richter, 30 poäng.
Herrar:
1) John Lundström, 100 poäng.
2) Andreas Wahlstedt, 75 poäng.
3) Per Sjögren, 75 poäng.
4) Erik Nilsson, 64 poäng.
5) Ola Backlund, 60 poäng.
6) Jonas Brännmyr, 56 poäng.
7) Andreas Pantzar, 46 poäng.
8) Rihards Darzins, 46 poäng.
9) Erik Malm, 40 poäng.
10) Daniel Eklund, 38 poäng.
12) Daniel Tholin, 35 poäng.
13) Cristoffer Stockman, 31 poäng.
14) Jonny Elofsson, 29 poäng.
15) Claes Adolfsson, 26 poäng
16) Martin Bergman, 26 poäng.
17) Claes Nilsson, 18 poäng.
18) Victor Barinas, 17 poäng.
19) Per Gunnarsson, 16 poäng.
20) Stefan Sjögren 13 poäng.

Trailrunning Swedens tour med virtuella tävlingar rullar vidare, men eftersom den är landsomfattande får man välja sin egen stig. I helgen skulle det springas tolv kilometer, och underlagets beskaffenhet blir i det läget förstås väldigt avgörand. Första länslöpare jag hittar i listan den här gången, när varken Jonathan Kandelin eller Per Eklöf ställde upp, är Hagabys Sebastian Månsson på 74:e plats (1.16.06 på delar av Falkaslingan, Bergslagsleden och Kilsbergen trailruns bana uppe i Ånnaboda/Suttarboda). Gamle orienteringsvärldsmästaren Fredrik Bakkman sprang på 43.42 vid Gunnebo slott, mellan Mölndal och Mölnlycke, vilket gav segern. Nästa lördag är det 50 kilometer som gäller.

En annan tävling som kunde genomföras trots coronakrisen var Lanna öppen trail, som ersatte den planerade Lanna night trail. Svenska friidrottsförbundet har ju infört totalstopp för tävlande över 18 år, men vad jag kan se är föreningen bakom Lanna trail (Trail and run, som bildades i höstas) ansluten till förbundet (söker man på friidrottsföreningar i Lekeberg finns bara Brohyttans IF, Fjugesta IF och LK Gränslöst), vilket förklarar saken. Hur som helst hade tävlingsledningen gjort ett jättejobb för att förhindra att arrangemanget skulle bidra till smittspridning genom att erbjuda 5,5 timmars valfri starttid och inte ha något som lockade till folksamlingar (mer än möjligen chokladmunkarna).
Liduina van Sitteren tog fjärde trailsegern på sex dagar (hon vann ju alla etapperna i Rusakulan vertikal tour, måndag, onsdag och fredag) med en enorm marginal – 8,5 minuter. Faktum är att hon var tredje snabbast av alla, bara 31 sekunder från herrsegraren Oskar Hansson och två bakom tvåan Karl Wilenius. Maria Skoglund, Östansjö, och Lovisa Westerlund, Karlskoga, tog övriga pallplatser på damsidan, Janne Werner blev trea på herrsidan. Totalt kom 46 löpare till start.

Orienteringsförbundet har ju inte alls samma rigida inställning och tillåter fortfarande små lokala tävlingar, så på lördagen kunde Tisaren arrangera fyra sådana på raken – på samma banor – vid Kvarntorpshögen.
Josefin Tjernlund och Filip Jacobsson vann Tisarens klubbmästerskap i medeldistans (Tjernlund saknas i KM-resultatlistan eftersom hon sprang i en tidigare startgrupp, men räknades in i KM). Herrarna och damerna sprang samma bana (som för övrigt hänger kvar i veckan, för den som vill prova, skriv ut en karta härifrånäven tre andra banor finns här) och därför kan man se att Tjernlunds tid hade räckt till en tredjeplats bland herrarna (trots att hon tappade nästan en minut på en bom på herrtvåan Valter Pettersson, som hon var 1.13 bakom i mål, mellan nian och tian). Tjernlund var drygt 4,5 minuter före tvåan Rebecka Nylin, Jacobsson knappt 2,5 före Valter Pettersson.
Regerande franske sprintmästaren och EM-orienteraren Quentin Rauturier, som verkar bo i Örebro för tillfället, satte dagens allra bästa tid, drygt minuten bättre än Jacobssons KM-segrartid. Han sprang liksom Tjernlund i den första gruppen, med elitorienterare och elever från orienteringsgymnasiet i Hallsberg. KFUM Örebro hade en egen startgrupp, där Jonatan Gustafsson bara var fem sekunder från Jacobssons tid, och så fanns det en öppen start för löpare från andra klubbar, där Stora Tunas Tiomilavinnare William Pommer sprang dagens – bakom Rauturier – bästa tid.

Länslöparna definitivt av med sitt världsrekord, men Kyburz slog sitt andra (och Jacob Ahlsson upp på pallen i andra Zwiftracet)

Det var ju lite snack om ditten och datten när Martin Regborns, Viktor Larssons och Jakob Wallenhammars världsrekord i längsta långsträcka eventuellt blev slaget för några veckor sedan. Hur mycket hade norrmännen, som bättrade rekordet från 29,51 till 33 kilometer, egentligen varit utanför den tillåtna ”korridoren” om 100 meter på varje sidan linjen och vad skulle man tycka om att de passerat en järnväg där ingen övergång fanns (även om de tog sig under den)? Nå, nu verkar rekordet hur som helst ha slagits på riktigt, och det redan förra fredagen (passande nog långfredagen, alltså) av ett gäng från OK Linné i Uppsala. Nya rekordet lyder 35,2 kilometer och innehas av Hedwig Haas, Oskar Spets Storhov, Tuve Möller, Mats Troeng, Vojtech Kettner och David Lingfors. Vill man studerade det i detalj finns det på Livelox här.
Ett annat världsrekord med orienterings- och länstema var förre OK Tisaren-löparen Matthias Kyburz världsrekord på 50 kilometer löpband i går. Schweizaren klämde till med 2.56.35 och bättrade därmed tysken Florian Neuschwanders två månader gamla rekord med 50 sekunder. Kyburz är redan en del i världsrekordet i 24-timmarslöpbandslöpning för tolvmannalag (två timmar var) från 2011 då han, tillsammans med bland annat ex-Tisaren-löparna Jonas Merz och Matthias Merz och svenske Anders Holmberg sprang 453,37 kilometer.

Landsväg eller mountainbike verkar inte spela någon roll för Jacob Ahlsson, i varje fall inte när vi snackar virtuell tävling via trainer och Zwift. I den andra deltävlingen, av fem, i Svenska cykelförbundets nya cup bättrade Ahlsson sin fjärdeplats från första deltävlingen (på landsväg) och klättrade upp på pallen som trea (på mountainbike), 1,56 sekunder bakom segrande Alexander Wetterhall (svensk mästare i tempo 2009 och 2016) efter 37 kilometer. Den här gången ställde dessutom lillebror Jonathan, som fortfarande är junior (17 år), upp och visade sig som vanligt attackvillig. Svensk proffscykling rapporterar på instagram att Jonathan gick loss tidigt tillsammans med en Niklas Ahlqvist, och att Jacob satte in en egen attack när de två blev infångade. Han ”var ensam i ledning ganska länge”, skriver de, men sedan kom en fyrmannagrupp ikapp bakifrån. I mål var Jonathan sexa, 41 sekunder bakom (tillsammans med Joel Karlsson som bör ha droppat från den nämnda fyrmannagruppen).
Jacob lär ju ligga väldigt bra till i sammandraget, men jag har tyvärr inte lyckats hitta någon poängställning. Posta en kommentar om du har en länk!
Cupen fortsätter redan på måndag med en landsvägsetapp och fortsätter följande måndagar med mountainbike (27 april) och lansväg (4 maj, den tävlingen är årets sista).

Svenska friidrottsförbundet har i dag bestämt sig för att ”pausa” alla seniortävlingar (tävlingar för personer födda 2001 och tidigare) tills vidare på grund av coronaviruset. Vad det innebär för mindre löpartävlingar (Rusakulan vertikal har ju till exempel sanktion från Svenska friidrottsförbundet för sin onsdagsetapp) återstår att se, men grunden lär ju vara att allt ska ställas in i det här läget. Personligen hoppas jag ändå att det lokala och småskaliga träningstävlandet ska kunna upprätthållas inte minst av folkhälsoskäl, men vi får se hur reglerna tolkas. Viktigast är förstås att vi alla hjälps till för att broms smittspridningen.

Vår egen Kilsbergen trailtour är ju varken sanktionerad eller en tävling i ordets rätta bemärkelse, det är en virtuell tour där man inte behöver träffa en enda människa för att kunna delta. I dag var tredje dagen av fem, och även om vi väntar på den stora anstormningen av traillöpare i helgen kan vi konstatera att jag slog mig in på topp tre tills dess (dock bittert att bara vara två sekunder från Ola Backlund). Här är alla tiderna på den första etappen hittills (reglerna och banbeskrivningen hittar du här), damer:
1) Linda Meijer, 31.58.
2) Hanna Richter, 40.37.
Herrar:
1) Andreas Wahlstedt, 24.20.
2) Ola Backlund, 25.48.
3) Jonas Brännmyr, 25.50.
4) Andreas Pantzar, 26.51.
5) Daniel Tholin, 32.16.
6) Per Gunnarsson, 32.21.
7) Stefan Sjögren, 40.40.

View this post on Instagram

Nu har jag gjort mitt försök på Kilsbergen trailtours första etapp (notera att det här är en virtuell och osanktionerad ”tävling”, så den berörs inte av Folhälsomyndighetens nya direktiv). Det gick sådär. Jag är mitt inne i ett mängdblock i träningen med sex veckor av 10-11-12-13 mil löpning (där är jag nu, två oskrivna veckor kvar) mot normalt åtta-nio mil, och jag skulle ljuga om jag sa att de extra milen inte kändes i kroppen (även om jag förstås är långt ifrån någon elitmängd, men jag är också bara en glad motionär!). Senaste veckan har jag haft svårt att pressa mig över 90 procent av maxpuls, alls. Men så har fokus också legat på kvantitet och inte kvalitet. Nå, med den brasklappen visste jag att Göljestigen är för teknisk för mig utför, och att jag därför gjorde bäst i att bränna allt krut på uppförslöpningen, skitsamma om jag var sopslut på krönet – nedför skulle det ändå inte påverka farten menligt. Den planen höll jag. Måhända gick jag på lite väl hårt redan i första halvan av uppförsbacken, för jag stumnade rejält och fick smaka syra redan halvvägs (och fick 60 sekunder över 90 procent av maxpuls äntligen – 12,5 minuter över 86 procent!). Sedan låg jag på så mycket jag någonsin kunde utför, med underlaget och min bristande teknik som enda begränsningarna. Jag tror jag fick ut precis allt jag hade i kroppen, och det enda som grämer mig är att loppets initiativtagare @trailrunnerola var två sekunder snabbare (han sprang i onsdags) – 25.48 mot mitt 25.50. Han tog 52 sekunder på mig utför, så det var verkligen välförtjänt – den mannen kan springa! Nu är det bara att invänta helgens resultat – ge dig ut och prova du också, regler, karta och vägbeskrivning finns på Konditionsbloggen (länk i profilen!). Se till att ladda upp dig resultat på Strava senast söndag kväll, vid midnatt, för att delta. Det är helt gratis men priser i potten! Ny etapp nästa vecka – då ska han få, Ola! #kilsbergentrailtour Foto: @meijerlinda_mtb

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on