Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Niesen treppen lauf 2018

Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

En del av banan (trappan till vänster på bilden, närmast metalltrappa, längre ned stentrappa). Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren i sin inköpta souvenirtröja från toppen (det var kallt i min nersvettade tävlingströja och jag hade glömt packa ned en torr). Jag pekar förstås på toppen på Niesen … Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018

Bloggen går på rekordlång semester – tillbaka i slutet av augusti (!)

Sedan jag i början av oktober 2014 startade Konditionsbloggen har jag uppdaterat den varje dag (eller åtminstone 49 av 50 dagar) då jag jobbat eller varit ledig. Undantaget har varit semestrar, då jag alltid kopplar ned. Så blir det den här sommaren också. Enda skillnaden är att jag, som aldrig tidigare tagit ut mer än fyra veckors sammanhängande semester (och därför samlat på mig en ohemul bank av dagar som belastat företaget med semesterskuld) i år kommer att vara ledig hela tolv veckor. Det är helt osannolikt länge, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid, förutom att träna och springa några tävlingar, då. Hur som helst kommer jag inte ägnat mig åt bloggande, och därför kommer den här bloggen att vara i princip död till den 22 augusti, då jag är tillbaka i tjänst (det här inlägget skrev jag på onsdagskvällen och tidspublicerade till torsdagen den 31 maj, min första semesterdag).
Men några få inlägg kommer det trots allt bli: Jag kommer att lägga ut racerapporter efter mitt mållopp Niesenlauf på lördag, och efter Ultravasan den 18 augusti. Men i övrigt får ni följa konditionsidrottsvärlden i andra kanaler (till exempel hur Emilia Fahlin avslutar i Thüringen runt, hur det går i Stockholm marathon på lördag och om Martin Regborn lyckas ta sig till sitt femte raka VM och kanske rentav ta en medalj där).

Och hör’ni: Även om jag loggar ut från bloggen och twitter så kommer jag att uppdatera en del på instragram, så spana gärna in mitt flöde där: @jonasbrannmyr

Och så vill jag avslutningsvis tipsa om min vän Anders Andersson som på lördag kommer att springa Stockholm marathon till förmån för Bissen Brainwalk och forskningen kring MS, en sjukdom som han drabbades av hösten 2016. Att han trots sjukdomen fortsatt vara den frisk fläkt han alltid varit och dessutom fortsatt löptränat har inspirerat många, och nu får vi chansen att ge något tillbaka till Anders i form av ett bidrag till hans insamling. Ta chansen!

På återhörande, och ha en riktigt bra sommar!

Fjugestaloppet – seger för Gerdevåg, comeback för Attås och dagen efter för Impola, Hansson och van Sitteren

Bob Impola gjorde det, Liduina van Sitteren likaså, liksom Olivia Hansson: Körde en dubbel med tävlingar både onsdag och torsdag, alltså. På onsdagen vann Karlslunds meriterade långloppslängdskidåkare Impola (tvåa i Vasaloppet i vintras) och Hansson (tvåa i Nordenskiöldsloppet i vintras) den första riktiga etappen i rullskidtouren Moto tour, en flack etapp utanför Kumla med medvind på vägen hem vilket gav riktigt hög fart och snabba tider (20.48 på Impola, som var fyra sekunder före Viktor Hansson i mål; 23.23 på Hansson, som var drygt 5,5 minuter före Paulina Hellström). Totalt var det hela 33 startande, deltagarrekord för Moto tour (bland de startande fanns en av de mindre kända Impola-bröderna, Tom, liksom JVM-skidorienteraren Filip Jacobsson för andra gången i rad, och fjolårstotalsegraren Robert Brundin återställde något av ordningen med en tredjeplats efter att ha varit längre ned i listan i prologen senast).
Samtidigt sprang Liduina van Sitteren hem en femteplats i sju kilometer långa Finspångs stadslopp (närmast före Kumlas veteran Åsa Höög och också före rutienrade löpare Cecilia Kleist och Frida Södermark) på 27.07, 2.06 bakom segrande Ida-Maria Nicklasson som liksom herrsegraren Abraham Adhanom (21.17) ju tog SM-brons i halvmaraton så sent som i lördags.

Och i dag tävlade alltså Impola, Hansson och van Sitteren igen, i Fjugestaloppet, säsongens sjunde individuella deltävling i långloppscupen. Det bjöds fem kilometer med varierat underlag (gräs, grusväg, lite skogsväg) med start och mål på Sannabadet, och en annan som tävlat intensivt på slutet (Göteborgsvarvet i lördags, seriematch i söndags) tog hem segern och därmed också ledningen i cupen: Josefin Gerdevåg. Gerdevåg avverkade banan på 18.55, sex sekunder snabbare än van Sitteren som i sin tur hade nästa två minuter till godo på Starts Marie Dasler (som ju avverkade Ö till ö Utö i helgen) på tredjeplatsen (20.47) och drygt det på KFUM Örebros Antje Torstensson på fjärdeplatsen (2.28). Hansson tog en meriterande poäng i cupen genom att knipa sjätteplatsen (den sista som ger poäng) åtta sekunder före ÖAIK:s Karin Karlsson.
På herrsidan tog Impola tre poäng, genom en fjärdeplats 14 sekunder bakom segrande Daniel Attås, elitorienteraren från Hallsberg som understundom varit precis utanför landslaget men som fått hela våren förstörd av magproblem. Nu kutade Attås på 16.51 och vann tre sekunder före Starts Per Arvidsson och ytterligare sju före KFUM Örebros Oskar Hansson, medan Impola alltså var fyra och Andreas Ingberg femma (de fem var inom 16 sekunder, den tidigare storlöparen Mattias Nätterlund, som fortsätter smyga igång efter ett års uppehåll, var 50 sekunder bakom på sjätteplatsen). Ingberg går upp på tredje plats i cupen genom sin femteplats, bakom Jack Karlsson och Per Sjögren som stod över i dag.

Själv sprang jag den helt nya distansen i Fjugestaloppetfamiljen, Fjugestaloppet trail. Ett 15-kilometerslopp (15,4, om man ska vara petig, med 200 härliga höjdmeter) som dock bara till tio procent bestod av trail och resten grus- och skogsvägar och lite igenväxt elljusspår (räknar man även spåret som ”trail” så kommer man upp i 3,5 kilometer). Det var ändå mycket trevligt (om än inte riktigt vad jag hade väntat mig med all väglöpning), och det är ju fantastiskt fint där i kanten av Närkeslätten. Tyvärr fick jag rejäla problem med magen redan efter sex kilometer, och kunde inte plåga mig som jag tänkt mig. Öppnade i rimlig takt med en förhoppning om att kunna öka på andra halvan (jag visste inte att det skulle vara den något tuffare delen av banan), men fick i stället slå av tills bara tre kilometer återstod och jag kände mig hyfsat säker på att jag inte skulle behöva stanna och spy. Jag vet inte om det var värmen eller det oljeflötiga brödet jag tog till lunchen på Örebro ölhall som gjorde det, men magen ville inte springa i dag, alls. Låg sexa och tog in på femman, Tisarens Emil Nylin, när magen inte ville lira mer, och blev omsprungen först av en herrduo (tror det var Dennis Bergström och Joakim Jansson som konstigt nog nu är placerade efter mig i resultatlistan, måhända sprang de fel någonstans, vilket jag hörde att fler gjorde) vid sexkilometersmarkeringen och därefter av ledarduon i damklassen (Frida Nilsson, hon som även vann Grisrundan för två veckor sedan men som jag fortfarande inte vet varifrån hon kommer, och Tisarens Lovisa Persson) vid elvakilometersmarkeringen. Nilsson och KFUM Örebros Jacob Eriksson vann premiärupplagan på 1.09.02 respektive 1.05.25, och jag blev åtta (sexa av herrarna) på 1.09.15. Det här var tänkt som sista riktigt hårda passet för mig inför Niesenlauf nästa lördag, men med tanke på att det gick som det gick kanske jag lägger in något kortare hårt under helgen eller på måndag.

Lilian Forsgren gjorde karriärens bästa individuella mästerskapslopp i skog (och världens bästa kommer till Örebro backyard ultra)

Sju svenskor var uttagna till medeldistansen i orienterings-EM. Två åkte ut redan i tisdagens kval och ytterligare två missade topp 25 i onsdagens final i alpterräng runt schweiziska Lugano. Men Hallsbergslöparen Lilian Forsgren gjorde en utmärkt insats och tog en 19:e-plats i den tuffa terrängen, som tredje bästa svenska bakom andraplacerade Tove Alexandersson (som ledde med minuten med tre kontroller kvar men gjorde en grov bom som kostade andra EM-guldet på fyra dagar) och 13:e-placerade Helena Bergman (som var minuten före Forsgren, 4.09 respektive 5.23 bakom segrande finskan Marika Teini). Forsgren tappade 37 sekunder och stämplade först som 33:a till den första kontrollen, men sprang upp sig succesivt efter ett jämnt lopp utan större missar (möjligen undantagen en minutstor bom till tolfte kontrollen, om man tolkar sträcktiderna).
Placeringen är Forsgrens bästa i en skogsdistans på ett stort mästerskap (hon har tidigare varit 22:a på medeldistans i VM och 25:a på EM), men hon har ju bland annat ett EM-silver i stafett, en VM-femteplats i mixedsprintstafett och en tolfteplats på EM i individuell sprint på meritlistan. Blir det inga ändringar/strykningar är Forsgrens EM nu över, men hon lär vara het som reserv till lördagens stafett efter det här loppet.

I morgon, torsdag, springer jag och 99 andra löpare (loppet blev fullbokat nu på förmiddagen!) den tredje upplagan av Örebro backyard ultra. Jag var tvåa första året och trea i fjol (då jag nådde mitt mål att kuta i 24 timmar), men i år kommer jag nöja mig med åtta–tio timmar för att vara fräsch till Niesenlauf, mitt stora mållopp i vår. Men det finns gott om andra löpare som kan hålla på hela natten och långt in på fredagsdygnet i startlistan: Nina Eibring, som vunnit de två första upplagorna, har haft hjärt- och rabdomyolysproblem senaste året och lär därför inte kunna utmana om segern, och Sören Forsberg som vann i fjol kommer heller inte till start, men 2016 års vinnare Hasse Byrén ställer upp och utmanas av Lisa Amundsson, som satte världsbästa i disciplinen med 32 timmar i Trosa ultra backyard för en dryg vecka sedan, fjolårstvåan och Fotrally-rekordhållaren Fredrik Forsström, fjolårstvåan och örebroaren Jenny-Ann Ehrling som har rejält mycket mer rutin från långlopp nu än då (hon hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon ställde upp i fjol), och en hel del rutinerade ultralöpare som Skövdes Olof Torbrand.
Så länge jag är kvar kommer jag uppdatera om tävlingen på mitt Twitterkonto.

På torsdagen avgörs också årets upplaga av den trevliga gyttje- och terränglöpningstävlingen Grisrundan utanför Östansjö. Jag sprang den för två år sedan och rekommenderar den varmt!

Andrea Svenssons SM-guld – vilken revansch! (Och massa annat från en fullmatad konditionslördag!)

För alla som följt Andrea Svensson de senaste åren framstår natt-SM-guldet som lönen för två års riktigt slit. 2015 var Tisarenlöparen med i det svenska stafettlag som sprang hem ett junior-VM-guld (som befäste hennes status som en av Sveriges största orienteringstalanger efter sex totalsegrar i O-ringen och fem SM-guld som ungdoms- och juniorlöpare), men när hon året därpå satsade hårt mot ett individuellt JVM-guld satte ena knäet stopp för deltagande i junior-VM, och när hon som förstaårssenior 2017 ändå fick en plats i svenska landslaget lyckades hon inte motsvara de (möjligen orimligt) högt ställda förväntningarna som följer med en sådan uttagning. Så inför årets säsong åkte Svensson ur landslaget, och när svenska EM-laget togs ut i onsdags var hon aldrig med i snacket. Men i Jönköping, på natten mot lördagen, fick Svensson sin revansch, och kanske var det också början på vändningen uppåt igen. Trots att hon tappade tid tidigt, bland annat efter en bom till tredje kontrollen där hon stämplade föst som 16:e löpare, nästan tre minuter bakom täten, kämpade sig Svensson, som aldrig tidigare varit bättre än åtta i ett senior-SM, fram hela vägen till SM-guldet. Ledningen hade hon första gången (det är ju individuell start, men ”virtuell ledning” kanske vi kan kalla det) vid den tolfte av de 13 kontrollerna och i mål var hon 26 sekunder före Sara Hagström, IFK Göteborg och A-landslaget, och 28 före klubbkompisen Lilian Forsgren som ledde knappt vid den elfte kontrollen men tappade halvminuten på den nästföljande. För EM-klara Forsgren var det andra senior-SM-medaljen i karriären.
Lovisa PErsson blev 19:e, Rebecka Nylin 30:e och på herrsidan slutade Viktor Larsson (Hagaby) på 21:a plats och Gustav Hindér på 55:e. Djerfs Elin Lindblad var starkaste länslöpare i juniorklasserna med en 27:e-plats i D18.
Resultaten innebär att Forsgren kommer gå ut som trea i söndagens jaktstart, finalen i swedish league (elitserien i orienering) där natt-SM var deltävling fyra av fem. Karolin Ohlsson startar 48 sekunder före Hagström med Forsgren jagandes 3.54 bakom. Tävlingen avgörs i Linköping.

Nattlöpning i pannlampans sken ägnade vi oss också åt i Rusakulan vertikal tours tredje och sista deltävling i går kväll, där starten nere i Klockhammar inleddes när mörkret sänkt sig vid 21.15. Per Sjögren hade förkylningskänningar men joggade ändå hem tredje raka deltävlingssegern, om än bara bara tio respektive 14 sekunder före Martin Nilsson och Ola Röjler, genom att avverka de cirka 3,2 kilometerna med drygt 160 höjdmeter på 16.44 (undertecknad var femma, 50 sekunder bakom Sjögren). Lisa Lindskog var överlägset snabbaste dam upp, och såg till att Bergsgetterna tog hem lagtävlingen före mitt eget Nature Runnings karlskogingar som ledde inför finalen. Fredrik Holmgren var ende mountainbikecyklist upp, och vann totalen i den klassen, medan Annelie Eriksson tog hem damernas löpklass totalt.

Sjögren ställde sedan klockan tidigt och sprang H35-klassen i Letälvsträffen på Kosia mellan Karlskoga och Degerfors, där han blev sjua, tio minuter bakom Patrik Blom från Rehns BK. intressantaste namnet där var istället förra supertalangen Beata Falk, som bytt klubb från Hagaby till Faluklubben OK Kåre, och fortsätter springa snabbt även om hon inte längre elitsatsar. Efter att förra helgen ha vunnit B-klassen i medeldistansen i swedish league-premiären tog on i dag hem Letälvsträffens damklass med över 4,5 minuters marginal till tvåan Stina Granefelt, OK Tyr. Sven Aschwanden, Stora Tuna, vann herrklassen blott tre sekunder före Hagabys Jakob Wallenhammar. Skidorienteringsjuniorstjärnan Elin Schagerström vann D18-klassen med nästan sju minuter. I morgon är det Boforsloppet på samma arena.

Själv följde jag upp Rusakulan-löpningen med #diabetshjältar trail uppe i Ånnaboda. Det blev drygt 31 kilometer i mycket trevlig sällskap (åtminstone de första 18 kilometerna, sedan droppade de flesta av), och totalt samlades över 8 000 kronor in till Barndiabetesfonden.

Och nere i Örebro sprang hela 101 löpare (näst bästa någonsin efter rekordet i förra veckans jubileumslopp) den 50:e upplagan av Örebro parkrun. Där sprang KFUM Örebrotalangen Jack Karlsson (som av någon anledning tävlade i sin pappas namn) in på finfina 16.31, en tid som bara fyra löpare pallat med före honom under de tidigare 49 upplagorna. KFUM:s senaste nyförvärv Dominic Poschenrieder var tvåa på finfina 17.14 och ytterligare fem löpare gick under 18 minuter, men ingen var förstås i närheten av Karlsson. Elin Törnqvist var snabbast av damerna på 22.03.

I premiären av Sverigecupen i landsvägscykel lyckades Jacob Ahlsson inte hänga på klungan bakom de stora kanonerna (ja, till slut sprack det rätt rejält bakom topptrion Lucas Eriksson (Motala), Gustav Höög (Team Coop) och Richard Larsén (Ryska Posten), utan rullade i mål som 40:e man, 19 minuter bakom efter 16 mil i Kinnekulle Cyclassic. Damerna, juniorerna och ungdomarna inledde däremot cupen med tempoloppet Götenetempot, där lillebror Jonathan Ahlsson tog en andraplats i P16-klassen. På’t igen i morgon med Kinnekulleloppet.

Fahlins mardrömsdag i Vallonska pilen: ”Fyra mekaniska problem …” (Och jackpott med tre länslöpare till orienterings-EM!)

Örebrocyklisten Emilia Fahlin har haft en oturlig start på säsongen. Inte sådär som vi tyvärr blivit vana, att våren blivit förstörd av återkommande sjukdomsperioder (hon har bara missat en tävling på grund av influensa), utan det har snarare handlat om olika sorters strul. Först de två inledande, grisiga och iskalla tävlingarna (Strade Bianche och Ronde van Drenthe). Sedan kraschen där cykeln gick sönder och hon tvingades bryta Flandern runt (hennes stora måltävlingen den här våren). Och så i dag, då hon efter att ha kämpat sig i mål uppför mytomspunna Mur de Huy som 62:a, drygt sex minuter efter att Anna van der Breggen firat sin fjärde raka seger i Vallonska pilen, berättade att hon drabbats av massor av problem i den klassiska, belgiska vårtävlingen. ”Jag spenderade dagen i Flèche (”pilen” på franska) med att mycket skön extrasträning på grund av fyra mekaniska problem, vilket inte är direkt idealiskt om man till att börja med inte är någon klättrare … Men jag lyckades i varje fall ta mig i mål. Jag väntar på att fru fortuna ska komma förbi!”, skriver Fahlin (fritt översatt) på twitter. Elisa Longo Borghini blev som väntat bästa Wiggle-High5-cyklist (Fahlins bästa lagkompis, alltså) för dagen, men fick nöja sig med en elfteplats, 28 sekunder bakom van der Breggen. På söndag avslutar Fahlin vårsäsongen med Liège-Bastogne-Liège (om den här preliminära startlistan stämmer, jag har för mig att Fahlin i ursprungsläget sa att hon inte skulle köra den tävlingen).

I dag presenterades ju också uttagningen till orienterings-EM i schweiziska Ticino 6-13 maj – och för länets del blev det jackpott: Både självskrivna Martin Regborn och Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund blev uttagna. Regborn, som i fjol blev fyra och bäste svensk i totala världscupen (han hade förmodligen tagit en pallplats i sammandraget om han inte hade blivit sjuk under finalen) tillåts göra en ny satsning mot totalen genom att vara en av endast två herrlöpare (den andre är Gustav Bergman) som springer samtliga individuella distanser (sprint, medel- och långdistans, på den sistnämnda har han en pallplats att försvara från 2016), men i gengäld är han ”bara” reserv till stafetterna. Forsgren, som anses väldigt allround men möjligen med en liten spets i sprint, får springa den distans som gick sämst i helgens EM-tester, medeldistans, medan Josefin Tjernlund, som under genombrottsåret i fjol var starkare ju längre det blev, är uttagen i sprint och långdistans.
– Vi åker ner med ambitionen att vi ska bli bästa nation. Förutsättningarna är speciella i Schweiz. Kuperingen kan vara väldigt tuff vilket vi verkligen fick känna på i världscupfinalen i höstas. Schweizarna blir svåra att rå på i hemmaterrängen, men jag tror att vi har gjort vår läxa och att vi kommer väl rustade till EM, säger förbundskaptenen (och örebroaren) Håkan Carlsson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
EM inleds med sprint den 6 maj, medeldistanskval tisdag 8 maj med finaler dagen därpå, sprintstafett den 10 maj, stafett den 12 maj och långdistans den 13 maj.

Örebro AIK:s halvmaraton får jag skriva mer om i morgon, eftersom jag hittills bara hört mycket pålitliga rykten (av alltid like pålitlige Per Sjögren, på twitter) om att Josefin Gerdevåg tog en favoritseger i damklassen på 1.21.31 medan Thomas Chaillou tog hem herrklassen på 1.10.48 (med Erik Anfält som tvåa) sedan Abraham Adhanom inte kommit till start. Resultatlistan ska publiceras här, vad det lider.

I andra deltävlingen av tre av backlöpningscupen Rusakulan vertikal tour bjöds på en något förändrad bansträckning i avslutningen (de sista 400 meterna på stig och grusväg var utbytt mot 200 meter brant och obanad terräng; dock bara för löparna, mountainbikecyklisterna fick av förklarliga skäl ta samma väg som i måndags), vilket gjorde att banrekorden rök på såväl herr- som damsidan. Ja, Kajsa Rosdal (duktig terränglöpare som har flera medaljer i terräng-DM och som vann Kilsbergen trailrun i fjol) krossade Malin Hultmans rekord från i fjol med nästan fyra minuter medan Sjögren var 59 sekunder snabbare än sitt eget från i måndags, vilket väl tämligen väl korresponderar med den kortare bansträckning). I sammandraget har Per nu en ledning som gör att han kommer ta titeln även om han bryter ett ben och missar finalen på fredag kväll, såvida inte Oskar Nilsson vinner tävlingen … Annelie Eriksson har också ett solitt grepp om damklassen, men måste åtminstone komma till start om inte Maria Åström, Rosdal eller Therese Hultman ska gå förbi. Ingen mountainbikecyklist har startat mer än en etapp hittills, så den klassen är vidöppen (och för sakens skull ska väl nämnas att Nature Runnings karlskogingar, laget där jag är lagledare, leder lagklassen inför finalen).

Sjögren sopade hem banrekordet i Rusakulan vertikal tour: ”Fick inget gratis”

I kväll avgjordes första deltävlingen av tre i Rusakulan vertikal tour, en uppförslöpningsserie som för andra året i rad avgörs på stigarna nerifrån Klockhammar och upp till utkikspunkten vid Rusakulan, runt 160 höjdmeter på 3,3 kilometers löpning, arrangerad av Random Events som också står bakom bland annat Ice race vintage, Hjälmartempot och Bergslagsleden på fem dagar. I år avgörs alla tre tävlingarna inom loppet av fem dagar, med andra deltävlingen på onsdag och tredje på fredag, och nytt för i år är också en lagklass (där jag satt ihop ett lag som jag hoppas ska ta hem totalsegern och som i varje fall skaffat sig ett bra utgångsläge efter kvällens premiär).
Den stora grejen i dag var dock att konditionsidrottsvirtuosen Per Sjögren kom till start, och givetvis passade han på att sopa hem banrekordet inför ögonen på rekordinnehavaren Jonathan Kandelin (som avstod start för att spara benen inför Örebro AIK:s halvmaraton på onsdag, där han medelst instagram meddelat att det blir en all-in-satsning. Sjögren, som inte bara är en grym banlöpare (topp tio både på 5 000 och 10 000 meter på friidrotts-SM i fjol) utan därtill har en bakgrund som orienterare, lekte hem tävlingen med nästan tre minuters marginal (53 sekunder per kilometer snabbare än tvåan!), och tog därmed banrekordet med tolv sekunders marginal: 14.44 var en putsning av Kandelins banrekord med tolv sekunders marginal (Fredrik Berg har dock cyklat upp på 13.29).
– Det var tufft, man fick inget gratis, det var sugande underlag och brant stigning, sa Sjögren i facebookdirektsändningen från loppet (där även undertecknad intervjuades).
Örebro AIK:s Erik Högkvist, som i fjol var tvåa på Silverleden på en dag, var tvåa på 17.40 och där bakom var det betydligt jämnare med Oskar Nilsson, Tomas Kåregren, jag, Claes Adolfsson, Hasse Byrén och Daniel Frehde inom 80 sekunder.
Annelie Eriksson var bästa dam på 26.58 medan mina tre lagmedlemmar Maria Åström, Git Karlsson och Alice Åström la beslag på andra-, tredje- och fjärdeplatserna och säkrade viktiga poäng i cupen. Ice race vintage-segraren Fredrik Holmgren var enda mountainbikecyklisten till start, och hade det betydligt jobbigare än löparna på den mycket leriga, väldigt blöta och mot toppen isiga banan, men nådde ändå målet på 21.27.

Efter andraplatsen i Vasaloppet – plötsligt är Impola med i kampen om rosa tröjan igen

När Bob Impola åket hem och körde Wadköpingsloppet istället för Toblach-Cortina tolkade jag det som att han gett upp kampen om den rosa ungdomströjan (U26) i långloppsvärldscupen skiclassics. I det läget låg han på en sjätteplats, och 28:e-platsen i Jizerska padesatka två veckor senare hjälpte honom ju inte direkt att klättra i listan. Men nu, efter den sensationella andraplatsen i Vasaloppet (jag tittade ikapp hela loppet i dag, och tror inte att Jacob och Anders nämnde Bobs namn förrän de räknade igenom klungan i Eldris, och nästa gång när de med två kilometer kvar konstaterade att ”Jörgen Brink ligger bra till bakom Bob Impola”; hade de inte läst min förhandsartikel?), så är den Kopparbergsfostrade och Fjugestaboende Karlslundsåkaren med i snacket igen. Andraplatsen gav 170 poäng i ungdomstävlingen som gör att Impola seglade upp på andraplatsen. Förvisso 272 poäng bakom ledaren Oskar Kardin, men om Team Santander-åkaren skulle missar topp 20 i något lopp samtidigt som Impola tar ett par topp fem-placeringar till så går de där poängen rätt snabbt att äta upp. I skiclassics sammandrag är Impola tolva (Kardin femma). Där toppar Kardins lagkompisar Tord Asle Gjerdalen och Andreas Nygaard (Vasaloppsvinnaren, alltså). I lagtävlingen samlade Serneke flest poäng av alla i Vasaloppet, och klättrade från femte till fjärde plats i sammandraget. Förstås en bit bakom de stora drakarna Lager 157 och Team Santander, men bara 65 poäng ifrån Team Koteng. Tre lopp återstår: Klassiska Birkebeinerrennet den 17 mars, Reistadlöpet den 7 april och Ylläs-Levi veckan därpå.
Men redan i morgon, 18.30, ska Karlslund fira sin historiska Vasaloppstvåa med tårta för alla klubbmedlemmar och övriga inblandade.

Om mina alldeles egna strapatser i Vasaloppsspåren kan ni se en liten film här.

I morgon startar årets Crossfit open – därför är tävlingen så populär även bland bedrövligt svaga idrottare som mig

Ett litet blogginlägg som är mer av en krönika och kanske inte har så mycket med konditionsidrott att göra, egentligen. Men som ändå får ta plats. Om Crossfit open, som startar i natt.

I morgon startar en fem veckor lång höjdpunkt för nära en halv miljon människor världen över. En idrottstävling som inte likna något annat: Crossfit open. I grunden är det en första kvalomgång till VM, Crossfit games. I praktiken är det något mycket mer.
Crossfit som idrott har tagit världen med storm det senaste decenniet. Det har gått från att vara en populär träningsform på den amerikanska östkusten till att bli en liten sport som engagerar något hundratal till att bli en av världens snabbast växande idrotter. Crossfit kommer aldrig bli invalt i riksidrottsförbundet eller komma med på OS-programmet, hur populärt det än blir, eftersom den precis som till exempel brasiliansk jujutsu är organiserad som ett företag istället för som en idrottsorganisation. Men populärt är det. I fjol deltog över 350 000 idrottare världen över, varav runt 4 000 i Sverige. Bara 700 tar sig vidare till nästa kvalsteg, bara 80 får vara med på VM i Madison, Wisconsin, i augusti (om vi inte räknar junior-, veteran- och lagklasserna) och Lukas Högberg är den ende svensken som har en realistisk chans att nå hela vägen dit. Så varför är det så många som vill vara med och kvala?
Nå, för att svara på det får man karva lite i sportens själ. Crossfit är en träningsform som går ut på att kombinera styrke- och konditionsövningar (och, som de med sin egen lingo säger, ”gymnastiska” övningar, alltså sådana där man använder den egna kroppsvikten, till exempel chins och knäböj utan skivstång; men i grunden är ju det också styrkeövningar) för att utövarna ska bli allroundstarka. Men hemligheten bakom populariteten är inte att det är härligt att ta ut sig – det vet ju varenda människa som gjort några varv i ett elljusspår att det är – utan gemenskapen. Crossfit har förvandlat gymmet från en plats för ensamvargar som snabbt stökar av några set biceps- och magövningar till en ungdomsgård för vuxna, där man hänger, tränar, umgås. Och träningen, som allt som oftast är högintensiv, har ofta tävlingsinslag för att smiska upp intensiteten ännu mer. Och den där gemenskapen finns med in i open, VM-kvalet, där många gym (eller ”boxar”, på crossfitlingo) samlar alla sina medlemmar och kör grenarna tillsammans, och hejar fram varandra.
Open avgörs över fem veckor. Varje torsdag, under de här fem veckorna, släpps en ny gren, och så har alla människor världen över till måndagen på sig att utföra grenarna och registrera sina resultat på internet (endera validerade av en domare på plats eller genom att ladda upp videobevis på Youtube). Därefter summeras poängen och de bästa går vidare till nio regionkval över hela världen, varifrån de bästa av de bästa tar sig vidare till VM.
Jag? Tja, jag är anmäld för fjärde gången i år. Och även om jag, trots att jag främst ägnar mig åt löpning och bara kör lite crossfit på skoj någon gång ibland, har blivit starkare år för år har mina slutplaceringar blivit sämre och sämre beroende på att sporten vuxit och så många fler kommit med: 2015 var jag runt 84 000:e plats i världen, 2016 på 98 000:e och 2017 hade jag över 137 000 före mig i världen. Och det lär knappast gå bättre i år. Men placeringarna spelar ingen roll, det roliga är att umgås, tävla – och ta ut sig något så in i helvete mycket.
2.00 i natten mot fredag släpps första tävlingsgrenen. Ställ klockan!