Testsprang Örebros egen vertikala kilometer – nästa lördag avgörs tävlingen

Lider av lite tidsbrist inför en längre jobbresa, så i dag får ni nöja er med en återpublicering av ett Instagraminlägg jag gjorde i förmiddags, om ett lopp jag på grund av resan tyvärr kommer att missa – men som jag hoppas att alla ni andra kommer att delta i. Nästa lördag smäller det, i omgivningarna runt Storstenshöjdens slalombacke. Diabetshjältar VK Trail skriver historia som länets första vertikala kilometer någonsin, om än med nedförsbackar emellan (länet har ju ingen punkt högre än 425 meter, så det hade ju blivit omöjligt annars; och räknar man lopp med över 1 000 höjdmeter så finns ju förvisso sedan tidigare bland annat Bergslagsleden ultra i länet).

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

I måndags fick jag en privat rundvisning på #diabeteshjältarvk-banan av banläggaren @cyclepro3, och jag måste säga att jag är mycket imponerad av hur han fått ihop alla fina stigar (och till och med hittat ett par som var nya för mig, som i princip vuxit upp i Ånnaboda) och lika ledsen för att jag på grund av jobbresa inte kan delta i tävlingen nästa lördag. Varvet är åtta kilometer, med 500 höjdmeter, men även om det går runt Storstenshöjden och avslutas uppför södra backens liftgata så är det väldigt lite slalombackekänsla och väldigt mycket fin stig. Springer man tävlingsklass är det två varv (16,5 kilometer eftersom man ska ned till starten igen, mål och varvning är på toppen) och 1 000 höjdmeter. Men man kan också springa ett varv eller en kortare trekilometersbana, och det viktigaste är att man deltar och skänker en slant till @barndiabetesfonden_. Mer info på @bergslagsledenultra. Foto: @cyclepro3

Ett inlägg delat av Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) 15 Maj 2019 kl. 4:11 PDT

Racerapport: Aktivitus trailrace 2019

Man måste nog börja den här racerapporten med slutet, förklara varför jag valde att inte gå i mål. Det var andra gången i hela mitt liv som jag bröt ett lopp (om man inte räknar backyardultras är alla som inte vinner per definition bryter; men det är ju något helt annat), och den första där jag inte tvingades till det av skada eller ”sjukdom” (enda tidigare gången jag brutit var på Bergslagsleden ultra i höstas, då på grund av ett kraftfullt magras).
Innan jag gör det vill jag dock skjuta in att jag absolut inte har något emot folk som bryter tävlingar – det kan tvärtom vara ett både klokt och överlagt val vid rätt tillfälle. Går man för en viss tid eller placering och märker att den glidit en ur händerna kan det smartaste man kan göra vara att kliva av för att påskynda återhämtningen inför nästa tävling. Har man en känning kan man kliva av för att inte riskera en värre skada. Och skadar man sig ska man naturligtvis inte fortsätta (utom i extremfall; säg att man leder en mara med 200 meter kvar, då kan man åla i mål med brutet ben). Och det finns tusen andra anledningar att bryta. Men personligen gillar jag att gå i mål. Eftersom jag aldrig tävlat om bra placeringar blir ju genomförandet själva grejen.
Nå, den här gången valde jag ändå att kliva av, och det var kanske av den konstigaste anledningen någonsin. Jag gav nämligen ett par biljetter till Ola Salos show på Rondo till Maria i födelsedagspresent i höstas (vi var på vår första konsert med The Ark tillsammans 2001, och sedan hann vi se dem ett 30-tal gånger innan de la av, och de har betytt mycket för oss båda), och sedan glömdes det exakta datumet bort tills hon gav mig en start i 100-milesloppet Aktivitus trailrace i julklapp, och det visade sig att tävlingen startade 25 timmar före konserten. Visserligen i Göteborg båda två (sicken tur!), men i loppets historia hade bara sex löpare gått i mål under dygnet, vilket nu alltså krävdes av mig för att jag skulle hinna duscha och ta mig till Rondo efter loppet. Därför beslutade jag mig för att bryta loppet om det visade sig vara hopplöst att nå målet. Den punkten inträffade tyvärr, vid Stensjön (strax utanför Mölndal) efter drygt 135 kilometer. Klockan var då 16.15, och jag hade ”bara” tre timmar och 45 minuter på mig att ta mig de 27,5 kilometerna som återstod (distansen är 162,7 kilometer, även om räknas som ett 100-mileslopp), vilket jag bedömde som omöjligt eftersom jag inte någon av de fem tidigare timmarna hade lyckats klara sex kilometer (än mindre förstås de 7,33 som nu krävdes). Så jag höll min plan och klev av. Jag vill hellre se det som att jag togs av min egenuppsatta reptid än att jag bröt. Loppets maxtid var 30 timmar, så jag kunde ha promenerat tre kilometer i timmen och ändå gått i mål, det hade inte varit något problem. Men jag hade inte hunnit till konserten …
Nå, det om det. Nu till själva loppet. Aktivitus trailrace räknas allmänt som ett av Sveriges hårdaste 100-mileslopp. Nu är ju själva distansen 100 miles (160,9 kilometer som i det här fallet alltså är 162,7) tuff i sig, men här adderas bitvis teknisk terräng (kanske 55 procent stig där somligt mest känns som en djurstig och mycket är stenigt och rotigt även om en hel del även är fint och lättsprunget), en del höjdmeter (knappt 3 000 låter ju inte jättemycket på en sådan lång sträcka, men det är ofta brant uppför och brant nedför, vilket gör det svårsprunget i båda ändar; kolla höjdkurvan här), navigation (banan är sparsamt snitslad utan pilar ens vid de mest ologiska svängarna, och i år hade någon sabotör [missnöjd markägare?] plockat bort fem–sex kilometer snitsel mitt i ett skogsparti som passerades på natten, så där hade man bara gpx-spåret att gå på) och få vätskestationer (åtta stycken under banan, så springer man på ett dygn går det i snitt två timmar och 40 minuter mellan stationerna, vilket gör att man får bära med sig en del). Mer ett styrkeprov än upplevelselopp, skulle jag säga. Första året det arrangerades, 2017, gick ingen i mål (en kom halvvägs). Då var vädret jävligt och de startande få och förmodligen lite oförberedda på hur tufft det skulle vara. I fjol gick 13 av 22 startande i mål. Till i år hade man flyttat starten från morgon till kväll, förmodligen för att man skulle vara fräsch under de mörka timmarna och öka chansen att ännu fler skulle ta sig runt. Dessutom hade vi tur med vädret, natten var sommarljummen (och marken knastertorr efter vårens värme och bristande nederbörd), och först vid lunchtid på lördagen drog regnet in.
Min enkla taktik inför start var att hitta någon som kunde navigera åt mig under mörkret. Jag tyckte att det var för dyrt att köpa en ny gps-klocka bara för det här loppet (min gamla vill inte visa kartspår), och min mobil har trasigt batteri (klarar max en timmes gps-visande, sedan är den död, så inte ens med min powerbank hade jag klarat halva natten). Reservplanen var att jag hade skrivit ut hela banan (ett lååångt varv runt Göteborgsregionen, med start och mål i Jonsered) i 24 A4-ark som jag förvarade i väskan tillsammans med en vattentät jacka, extrabatterier till lampan, energi, vätska och första hjälpen-utrustning.
Konstigt nog hamnade jag längst fram på startlinjen och joggade ut från det gamla fabriksområdet i Jonsered i tät, men det avhjälptes när jag gjorde min första felspringning efter 200 meter (man skulle vika vänster före och inte springa upp över järnvägen; det kanske jag kunde ha kollat på förhand), och när jag 500 meter senare följde en svart snitsel i stället för en röd (vilken färg som gällde kanske jag också borde ha dubbelkollat före start) var jag sist av alla 49 startande.
Solen skulle gå ned en timme senare, och jag visste att jag behövde en bra rygg under natten för att ha någon chans att komma i mål (under 24 timmar), så mot alla regler för så här långa lopp låg jag på rätt bra för att arbeta mig uppåt i klungan. Inte så att jag hetsade förbi folk, men närhelst stigen blev bredare eller vi passerade något grusvägsparti så försökte jag leta mig upp några placeringar. Ut från första vätskestationen, i Gunnilse efter 13 kilometer, blev jag själv (jag gjorde ett 20-sekundersstopp som jag är van från ”kortare” lopp, typ Ultravasan), men när jag redan vid första svängen därefter blev osäker på navigationen kom Viktor Samuelsson, David Svensson och Mikael Svalstrand ikapp bakifrån. Viktor var mannen jag behövde – mannen med gps-klockan! Bara ett par kilometer efter Gunnilse kom vi till partiet med den saboterade banmarkeringen, och där hade nog mitt lopp tagit slut om det inte varit för Viktor. Han visade vägen med linjen i sin klocka, och jag (och David och Mikael) låg i rygg och hejade på. Jag trodde vi fortfarande var rätt långt bak i fältet (eftersom jag hade varit sist för inte så länge sedan), men vid nästa vätska, i Dammekärr, frågade någon av de andra om hur många som passerat före oss, och det var bara fyra (men placeringar var för mig helt irrelevant i det här loppet, jag ville bara under 24 timmar).
Så långt var stigarna väldigt fina, och efter bara fyra kilometer till (där det kom fyra löpare bakifrån och skuttade förbi) kom vi ut på banans näst längsta asfaltsparti, från Ale arena (bandyhallen i Surte) till Bohus fästning, och där höll jag farten uppe i gruppen. Vi låg bar med tidsmässigt, byggde upp en buffert (även om det med facit i hand kanske gick lite väl fort). Vid vätskestationen i Kungälv satt de fyra som nyss passerat oss och tog igen sig, och dessutom konstaterade Mikael efter ett försök att kräkas att han behövde stanna och sova. Så vi blev tre som tassade vidare och kom snart ikapp danska språkgeniet Ramez Elhabet (han pratade svenska med oss eftersom hans flickvän var härifrån, han pratade arabiska med sin far och han bodde och arbetade i Madrid och snackade därför flytande spanska …) som inledningsvis var väldigt upprörd över en rejäl felspringning (som kostat runt fyra kilometer och två placeringar, från tvåa till vår nya fyramannagrupp med placering fyra–sju) och som därefter fick en kramp (lättare sträckning?) i vänstra vaden som vägrade släppa. Han fick liksom svinga runt vänsterbenet i uppförsbackarna, kunde inte böja på det, och höll ändå lätt vårt tempo – länge hade han svårt att anpassa sig till att springa så långsamt utan försökte sticka iväg tills han kom vilse igen och igen; jag undrar vad han kunnat göra med friska ben och rätt navigationskunskap). Vi fyra höll i alla fall ihop från 45:e kilometern, då Ramez anslöt, och genom hela natten. Viktor visade vägen där snitsligen var tveksam (eller obefintlig), vi andra försökte hålla humöret uppe.
Så här långt hade kroppen känts fräsch, men någonstans runt fjärde energistationen, i Bönered, dit vi kom efter knappt 7,5 timmar (vi hade då avverkat 65 kilometer varav kanske 45 på stig) hade jag en första dipp och kände att jag hade svårt att hålla farten. Jag var fortfarande ändå mer rädd för att bli själv med navigationssvårigheterna än att köra slut på mig, så jag beslutade mig för att åtminstone hänga på i rygg på de andra tre tills gryningen, som var 1,5 timmar borta. När gryningen väl kom hade vi mindre än en timme kvar till nästa energistation, halvvägsmarkeringen i Tuve, så jag följde även dit även om det bitvis kändes tufft, speciellt på de snabbare asfaltspartierna som låren inte gillade. Ut från Tuve förvarnade jag mina tre nyfunna vänner om att jag nog snart skulle få säga tack och hej, men med en kaffe och soppa i kroppen (det första varma som serverades under loppet) hade jag plötsligt nya krafter och hade inga som helst problem att hålla tempot till energistationen vid Botaniska trädgården, exakt 100 kilometer in i loppet.
Men där, i vätskestationen, hände något. Jag kom in relativt fräsch och med mycket gott hopp om att klara 24 timmar (vi var där på exakt 12,5 timmar och hade ”bara” 63 kilometer kvar), men var helt stel och energilös när vi gick ut, och bara tre kilometer senare blev jag tvungen att släppa gruppen. Uppför första (av tre) brutala stigningar i Ängagårdsbergen hade jag inga problem att följa, men på platten på toppen och därefter utför var benen sopslut. Det kändes som att varenda muskelfiber i låren hade förtvinat på fem minuter. Resten av loppet blev en ensam kamp. Först kändes det som att jag ändå hade en ganska bra chans att klara mig om jag bara höll mig i rörelse, men snart visade gps-klockan obarmhärtigt att gång kombinerat med någon form av ultrarapidsjogg inte skulle ta mig de 5,5 kilometer per timme som krävdes. Det är ju en fruktansvärt låg fart, men i den tekniska terrängen, och med ben som så totalt stumnat, gick det inte att röra sig ens i den farten. Jag höll modet uppe, hoppades på en vändning. Koncentrerade mig på navigationen för att inte tappa onödiga minuter även där, och väntade på en andra andning. Den kom inte. Tiden fortsatte att rinna iväg, och den 27 kilometer långa sträckan mellan stationerna vid Botaniska och i Tulebo var dessutom loppets längsta (den tog mig fyra timmar och 40 minuter!). Som lök på laxen öppnade sig himlen i Sandsjöbacka, och min regnjacka blev snabbt genomdränkt, och i mitt sakta mak blev jag också snabbt kall. Min varma följebil stod och väntade i utkanten av Kållered, men jag var inte ens lockad att bryta där utan ville fortsätta till stationen. När jag kom in där var skulle jag lämna över nummerlappen och tacka för mig innan Maria kom med det bästa peptalk jag någonsin fått. Så här i efterhand är jag extremt tacksam för att hon inte lät mig sluta där, i all min misär. Istället hällde hon och Jon i mig kaffe, drog av mig de blöta kläderna och stoppade på mig en varm tröja (det hade nästan slutat regna) och bjöd på vaniljhjärtan och blåbärssoppa. Och så upplyste Maria mig om att jag hade 15 minuter till godo på 24-timmarsmålet om jag bara höll tio minuter per kilometer resten av loppet. Det är ju ingenting! Ut från stationen var jag plötsligt superpeppad, varm, och benen kändes bättre än på flera timmar. Jag joggade nästan en kilometer i åttaminuterstempo innan verkligheten slog till igen: Stigarna var nu mer tekniska än på mycket länge igen, och dessutom otroligt småkuperade. Lömska, branta fyra–fem meter höga stigningar, upp och ned. Sånt där som jag älskar när jag springer i skogarna hemma, men inte 128 kilometer in i ett lopp. När Maria och Jon mötte upp sex kilometer senare (där Mölndalsvägen passerar Bohusleden) hade jag redan tappat kvarten jag hade till godo, så därifrån behövde jag verkligen göra sex kilometer per timme. Men det kändes görbart, för plötsligt var stigen utbytt mot elljusspår, och det såg lättlöpt ut. Nytt hopp, men det grusades bara 600 meter senare när någon rivit ned snitslingen vid Herkulesgården. Jag var nu för blöt för att kunna använda telefonens gps-funktion (fick inte ens upp knapplåset), så jag fick förlita mig på kartorna som jag inte rört sedan jag packade dem kvällen innan. Att konstatera det och leta upp rätt blad tog mig flera minuter, och kroppen blev kallar och hoppet försvann igen. Och nu var det verkligen kört. Nästa gång följebilen kom ikapp hade jag 27,5 kilometer kvar med ”bara” tre timmar och 45 minuter till min deadline. Det betydde ”kört”. Jag var uppkäkad av min egen reptid. Jag klev av.

Uppför första backen i Ängagårdsbergen (de två andra gick på teknisk stig), bara några hundra meter innan jag tvingades släppa gruppen och hamnade själv. Foto: Maria Åström

Det här dygnet som följde har jag funderat en del på vad som hände vid Botaniska, där jag kom in hyggligt pigg och med väldigt gott hopp om att klara mitt mål men gick ut stel som Bockstensmannen och i praktiken hade förlorat. Jag har några teorier som säkert växelverkade och åtminstone delvis kan förklara det som hände:
A) Dels blev stoppet mycket längre än alla andra under loppet. Efter de två första energistationerna, där jag gjorde kortkorta stopp, stannade vi runt två minuter i Kungälv och Bönered, och kanske tio i Tuve där loppets enda dropbagstation fanns (där bytte jag strumpor, åt min soppa, gick på toa), men utanför Botaniska blev vi ståendes i 13–14. Jag var klar redan efter de där två, trodde vi var på väg, men de andra i min grupp behövde längre tid. Kanske var det den oförberedda vilan som gjorde att jag så plötsligt stelnade till. Kanske borde jag ha börjat gå i förväg för att hålla igång kroppen och sedan låtit de andra jogga ikapp mig (så gjorde jag i Bönered)?
B) Dels fanns det inget kaffe vid Botaniska (och jag hade inte med mig några koffeintabletter eller liknande). De två gånger jag kände krafter återvända under loppet var båda efter kaffeintag, dels i Tuve, dels i Tulebo (det var enda två gångerna det serverades kaffe under de drygt 20 timmar jag var med i loppet, och jag är van att dricka åtta koppar om dagen, minst). Det fanns heller ingen varm mat, vilket kanske också kunde ha satt sprätt på en (däremot kom Maria och Jon med äpplejuice och naturell yoghurt, något jag vid det laget hade haft cravings efter i timmar; underbart!).
C) Kanske höll jag helt enkelt ryggarna framför lite för länge. Även om jag kände mig piggare igen från Tuve kanske jag borde ha släppt och hittat ett eget tempo tidigare. Jag ångrar absolut inte att jag gick på hårt under natten, det behövdes för att göra 24 timmar möjligt. Nej, även om jag tänker att jag kanske höll ryggarna för länge är magkänslan snarare att jag borde ha plågat mig lite till, hade jag bara kunnat hålla deras ryggar i en mil till hade jag kunnat promenera in under 24 timmar. Men just där och då fanns det inte i kroppen. Det kändes som att jag var tvungen att släppa. Kanske var det så. Kanske var jag vara tillfälligt klen. Och alldeles ensam, med 24 kilometer till nästa vätskestation, gick det plötsligt alldeles, alldeles för långsamt. Jag var inte skadad, hade inte särskilt ont, men benen fungerade helt enkelt inte i den fart som krävdes. Jag hade kunnat gå i mål på 25–26 timmar, utan problem, men då hade jag missat konserten …
Några lärdomar efter mitt allra första, och alltså misslyckades, försök på 100 miles: 1) Gör upp en kostplan på förhand. Jag har haft sådant flyt med käkandet i mina tidigare lopp att jag helt glömde bort den biten inför det här loppet. Det brukar finnas mycket mer att välja på vid energistationerna, så jag brukar välja och vraka där. Men det här var ett lopp där jag borde ha burit med mig mer än choklad och sportdryck, med facit i hand. Kanske låg en del av väggningen i det dåliga matintaget, också. 2) Förlita dig inte på andras navigation: Även om det funkade utmärkt den här gången (jag kommer aldrig att glömma din insats, Viktor!) så hade jag ju varit helt lost och fått bryta väldigt tidigt om inte räddaren i nöden dykt upp. 3) Var alltid ödmjuk. Även om jag försökte intala mig att ”inget är klart innan det är klart” kände jag mig ganska säker på målgång efter 100 kilometer. Det fick jag bittert äta upp.
Nöjd är jag ändå med genomförandet de första 100 kilometerna, och träningen som ledde fram till loppet. Fysiskt var jag väl förberedd, det mentala får jag jobba vidare på.
Om jag skulle rekommendera loppet åt någon annan? Ja, men inte om man ska göra sin första 100-mileare och inte om man söker en naturupplevelse (visst fanns det både fina stigar och vackra vyer, men det är ju inte direkt någon fjällmara och runt tre mil, alltså omkring 20 procent, gick på asfalt). Däremot om man letar efter en utmaning, något att verkligen bita i, om man vill bevisa sig och mäta sina krafter.
Enormt stort tack till Maria, Jon, Viktor, David (de båda fortsatte oförtrutet och gick i mål som fyra och femma på 22.09), Mikael (han vaknade och fortsatte, men bröt i Bönered efter 65 kilometer, dit han kom med bara åtta minuter tillgodo på reptiden) och Ramez (som svingade sitt krampande vänsterben hela vägen tillbaka till Jonsered på 22.42, gott nog för en sjundeplats!) för support, navigering och sällskap! Oscar Sjölander och Helle Manvik vann på nya banrekord, 19.55 respektive 23.08 (Helle var första kvinna att ställa upp, och dessutom gå i mål).
Och för er som undrar: Ola Salo bjöd på extra allt och var värd att skippa 23 kilometer lidande för!

View this post on Instagram

Tre nyanser av #aktivitustrailrace. Gick sjukt bra i 103 kilometer (13 timmar), låg i en grupp med fyran-sjuan så långt. Sedan väggade jag totalt. De följande 34 kilometerna gick på 6.30. Sedan klev jag av, mindre än 30 kilometer från mål. Jag var inte skadad, jag var bara väldigt trött, men jag hade ”lätt” kunnat klara maxtiden 30 timmar (jag hade 10,5 timmar kvar till knappt 30 kilometer). Men 21.00 i kväll ska jag på konsert med min gamle hjälte Ola Salo, och det var viktigare än att bevisa att jag kan klara 100 miles. Så enkelt var det. Därför hade jag satt upp en egen ”reptid”, att jag skulle bryta om det var färre timmar än sexkilometare kvar (jag förmådde inte röra på mig snabbare än så), och när det inträffade klev jag av. Inte ”bröt”, utan tagen av mitt eget rep. Nu blir det Ola! Mycket mer om loppet i morgon! Foto: @crossfitmercedes (stort tack för all support, kunde inte ha gjort det utan dig och @jonea1980)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Kommande mållopp:
Örebro backyard ultra 2019
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019

Så följer ni konditionsbloggarens största utmaning hittills

Jag har ju sprungit lopp i Frankrike, Schweiz och nord-Norge, och en hel del längre och kortare grejer i Sverige (från 168 kilometer i Lur till hyggliga placeringar i Sweden skyrace och Ultravasan). Men frågan är om inte det jag ska ta mig an i Göteborg i morgon är det tuffaste någonsin: 100 miles på stigar, med en hel del höjdmeter upp och ned. Det enda som oroar mig inför starten av Aktivitus trailrace är dock att jag ska springa vilse, annars känner jag mig rätt trygg med att den träning jag gjort i vinter ska bära långt. Starten går 20.00 på fredagskvällen, och ni kommer förmodligen kunna följa det hela via liveresultat här. Helt säkert är att min PT (som gett mig loppet i julklapp) kommer direktrapportera (men inte på natten, utan ”bara” från starten och sedan på lördagen) via storyfunktionen på sin Instagram som ni hittar här. Före och efter loppet trillar det säkert in något på min Instagram också. Håll utkik. Och håll till godo med spänningen i brist på blogginlägg under helgen!

Fina formbesked ger svår laguttagning för Tisaren (och så gick det i premiären av Örebro Crazy trailrun)

Både Andrea Svensson och Lilian Forsgren har ju visat jättefin form under inledningen av säsongen, och i dag tog både Josefin Tjernlund (i Dackefejdens medeldistans nere i Blekinge) och Lovisa Persson (i Letälvsträffens långdistans i Degerfors) segrar. Det är alltså upplagt för en svår laguttagning inför Tiomila till helgen. Tja, Svensson, Forsgren, systrarna Tjernlund (Ellinor var femma i Dackefejden) och Persson känns kanske som det givna valet i förstalaget, men frågan är ju vem som ska springa vilken sträcka när alla verkar ha bra form. Personligen hade jag nog satt Svensson som ankare. Eller Josefin Tjernlund. Eller Forsgren, för rutinens skull. Hm.
Josefin vann hur som helst sin tävlig med drygt två minuters marginal (över 3,8 kilometer, fågelvägen) före Växjös Louise Lundgren medan Persson vann sin nästa 1,5 minuter (över 7,3 kilometer) före Hagabys Josefine Wallenhammar (hon ledde med halvminuten halvvägs, men tappade sedan tid på ett par kontroller; hon hade för övrigt klubbkompisarna Benita Månsson och Elin Vinblad närmast efter sig). Roxens Jonas Andersson vann herrklassen i Degerfors, närmast före KFUM Örebro-duom Oskar Arlebo och Jacob Eriksson.

145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus
145 löpare sprang första upplagan av Örebro crazy trailrun. Foto: Fredrik Backéus

Just Jacob Eriksson satte sig sedan i bilen, åkte in till Örebro och vann första upplagan av Örebro crazy trailrun (inga resultat ute på nätet än, jag har fått dem mailade), det tio kilometer långa trailloppet med inslag av diken, bäckar och kärr à la Tjurruset. Eriksson gick i mål på 43.22 (vilket säger en del om den utmanande banan), och var därmed över två minuter före tvåan, Karlstads Jonas Saleskog (som i sin tur var 13 sekunder före trean, Örebro AIK:s Johan Edström). Örebro AIK:s Elin Sjöberg vann på 54.33, 45 sekunder före Lin Nilsson och ytterligare 31 före OK Milans Therese Korkeakoski. Många orienterare i topp, alltså. Tävlingen var den första av tre i Ullmax trail tour, som fortsätter med Dovra trailrun den 16 juni och avslutas med Talludden trailrun den 6 oktober. I premiären kom 145 löpare till start, varav ett gäng i en tre kilometer lång ungdomsklass där Kim Semstrand (21.00) och Hugo Hoberger (19.24) var snabbast.
Själv tog jag för övrigt en sjundeplats i tävlingen, drygt fyra minuter bakom Eriksson.

View this post on Instagram

Så var tävlingspremiären avklarad! Fyra dagar före 100-milesdebuten i #aktivitustrailrace sprang jag premiären, första deltävlingen av tre, i Örebros nya trailserie #ullmaxtrailtour. #örebrocrazytrailrun var inte bara trail, utan därtill lite ”Tjurruset light” med diken och kärr (men 90 procent av banan bjöd på drömstig och elljusspår). Som ni ser på pulskurvan (gult är 80-89 procent av maxpuls, rött är 90+) höll jag inte igen utan tävlade så hårt jag orkade. Johan Wehle brakade förbi med 1,5 kilometer kvar, och jag höll hans rygg förbi Nicklas Svensson och Jimmy Axelsson, men sedan tvingades jag släppa Wehle och fick rikta in mig på att försvara sjundeplatsen. Missbedömde avståndet till mål och spurtade för tidigt, men lyckades ändå hålla placeringen. Milen gick på 47.33, drygt fyra minuter långsammare än för segrande Jakob Eriksson. Nu ska det laddas (och sovas) inför fredagen! Foto: @crossfitmercedes (Tävlingspremiär, kanske någon tänker; sprang du inte #säfsenvinterbackyard? Jo, men det loppet tog jag som ren träning.)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

På lördag startar cupen i backyard ultra – med urstarka namn på startlinjen

Backyard ultra, löpningsdisciplinen där man springer 6,7 kilometer i timmen med start varje heltimma så många timmar man orkar, har exploderat senaste åren, men har nått nytt rekordintresse i år. Originalloppet i USA, Big’s backyard, har utsett en lång rad lopp jorden (bland annat Sydkusten ultra backyard i Trelleborg) runt vars vinnare belönas med startplatser i tävlingen i Tennessee, och här hemma i länet har Ola Nordahl, som bloggen skrivit om flera gånger tidigare, dragit igång svenska cupen i backyard ultra, och på lördag morgon drar första loppet igång (när det slutar vet man ju inte, det gör det ju först en timme efter att näst siste löpare gett sig).
En hel del spännande namn finns anmälda. Förutom undertecknad (som tar det här som ett långpass och inte tänker springa alltför många varv) finns starka löpare som Pernilla Otto (som redan har säkrat en plats i originalloppet i USA till senare i år), Maria ”Marathon-Mia” Thomsen som bland annat fullföljt Gax (246 kilometer genom Skåne) tre gånger, Lisa Amundsson som har svenska rekordet i backyardlöpning med 31 timmar, Fredrik Forsström som gått nästan 88 timmar i sträck i Fotrally, Örebros egen ultralöpningslegendar Hasse Byrén och Daniel ’Roxen’ Roxvret som sprang från Treriksröset till Smygehuk i somras. Ja, det kommer bli tufft om poängen (topp 15 i vart och ett av de fyra loppen får poäng i cupen, plus att alla som deltar får en poäng per lopp). Det är svårt att sia vem av alla de här topplöparna (eller någon annan) som kommer att knipa segern i helgen; för i backyardlöpning handlar det mesta om motivation och pannben. Vem ser det här som ett riktigt A-lopp och är beredd att offra sig lite extra? Den personen kommer alltid att vinna över den som inte vill springa sönder sig inför kommande, ”viktigare”, utmaningar (som jag, jag har ju min 100-milesdebut i Aktivitus trailrace i april att tänka på). Vill de har nog många kapacitet att hålla på i minst 36 timmar, men frågan är om just vilja finns när det blir kallt och mörkt och långt (det ska bli nedåt tolv grader och lite vind natten mellan lördag och söndag, enligt prognoserna).
Första loppet går på platta, välpreparerade skoterspår i Säfsen/Fredriksberg – alltså utanför länet – men två av fyra deltävlingar – Örebro backyard ultra 30 maj och finaltävlingen Kvinnersta backyard ultra den 5 oktober – har tävlingscentrum vid Kvinnerstagymnasiet strax norr om Örebro. Jag kommer som vanligt att liveuppdatera från tävlingen på Twitter, åtminstone så länge jag själv är med och springer.

Nyårshelgens höjdare – Sylvesterloppet och årets sista chans att vara snabbare än mig i trappan

1. Sylvesterloppet
När vi (ja, jag skriver vi, för jag anmälde mig precis) kutar iväg från Norvalla IP på nyårsaftonens förmiddag gör vi det i den 37:e upplagan av loppet som numera är både klassiskt och populärt. Från starten 1981 fram till 2003 hade Sylvesterloppet i Nora bara vid ett tillfälle över 100 deltagare – de 14 gångerna sedan dess deltagarantalet bara understigit 100 vid två till fällen och fyra senaste åren har 199–178–184–184 löpare kommit till start. Det är jäkligt bra på en dag när många har andra saker inplanerade, och somliga reser bort och så vidare. Nå, som jag skrev tidigare i veckan (och det gäller fortfarande, för anmälningstiden går inte ut förrän vid midnatt mot lördag) så vet vi inte om det kommer några riktigt vassa namn (tänk Regborn, Gerdevåg, Anfält, Johanna Eriksson, Rosdal) till start, så vi får väl se vilka som står där på startlinjen …

2. Örebro parkrun
Julupplagan förra helgen gjorde, precis som i fjol, succé. Vi får se hur många av dem som ställer upp i Örebro parkrun den här gången också. I fjol var det 90 dagen före julafton, därefter 54 dagen före nyår och 37 första lördagen i januari – men det kanske hade något med de vädermässiga förutsättningarna att göra. Annars brukar ju all typ av fysisk aktivitet se ett rejält uppsving i början av januari … Nå, förra veckan kom 125 och sprang iklädda tomteluvor (eller rentav i helkroppsgrandräkter), och helt uteslutet är det ju inte att någon springer utklädd till en champagneflaska i morgon …

3. Sista chansen att …
… putta ned mig från podiet bland årets snabbaste i Besegrat trappan. Nå, nu har ju förstås inte alla som gjort utmaningen registrerat sina tider på hemsidan, men fram tills dags dato är jag faktiskt den näst snabbaste i år, med en registrerad tid, i utmaningen (alltså tio vänder i trappen på Kvarntorpshögen, plus att man ska förbi toppen och ta bilvägen ned varje gång). Förvisso över en kvart långsammare än Per Sjögrens rekordtid från i fjol, men ändå. Därtill var jag den första i år att registrera en tid (snön låg fortfarande kvar på delar av bilvägen) den 9 april (jag tränade inför Niesen treppen lauf …). Så när det inte finns så många andra tävlingar under helgen kan ni ju alltid passa på att försöka bräcka den där tiden på 1.13.55 (Anton Calmerfalk är allra snabbast i år med 1.10.48, rekorden har Sjögren på 57.44 och Sanna Holmgren Wiberg på 1.13.11).

Mina tio bästa lopp i år – du följer väl nedräkningen?

Vid sidan om den här bloggen, där jag främst rapporterar om länets elitidrottare och elitmotionärer (och deras förehavanden lokalt och ute i den stora världen) och resultat från allsköns lokala tävlingar så driver jag också ett instagramkonto där jag berättar om min egen träning (och, framför allt, tävling). Så här vid årets slut räknar jag för andra året i rad (det är andra året jag har kontot) ned en topp tio-lista över årets bästa lopp (vilket sker ett lopp per dag under årets tio sista dagar). Har du missat det så kommer de sex första loppen här, från tiondeplatsen upp till femteplatsen. Årets fyra bästa lopp återstår fortfarande att presentera!

View this post on Instagram

Årets lopp, plats tio: Mörksuggejakten trail 2018 blev ett år då jag sprang en hel del lopp (28, om jag räknat rätt), och även om alla utom tre var mer träning än tävling så har man ju alltid någon sorts målbild när man nålar fast nummerlappen. Men i Rättviksskogarna lördagen den 7 juli visste jag bara att jag ville ta ut mig. Jag körde juniortaktik, försökte hänga med tätklungan, i början(jag kände inte igen några namn, så jag tänkte att de nog inte var så starka 😂). Dog förstås efter någon kilometer, men jobbade mig sedan in i loppet och var riktigt stark sista milen (av totalt cirka 21,5 kilometer) på de härligt kuperade tallmostigarna. Jag plockade placeringar, och kände mig pigg – och avslutade med att lägga bort flera minuter på en missad sväng. SMACK – så var den dagen förstörd. Linkade i mål som åtta efter att ha haft vittring på femteplatsen. Dagen därpå sprang jag korta klassen (15 kilometer) i Mora trail. En härlig bana trots stela ben, ett lopp som hamnade precis utanför den här topp tio-listan. #mörksuggejaktentrailrun #brännmyrstopptio

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Årets lopp, plats nio: Bergslagsleden ultra Jag fortsätter på gårdagens tema med lopp som gick åt helvete. @bergslagsledenultra är ju inte mitt favoritlopp bara för att det går i terrängen där jag växte upp och började älska löpningen, utan också för att det är min egen klubb, Nature Running, som arrangerar det. Trots det har det gått rätt uselt vartenda år. Premiäråret var jag i kanonslag och var före VM-löparen Frida Södermark i mål trots att jag la bort 15 minuter på en praktfull felspringning. 2015 och 2016 hade jag järnbrist (vilket jag inte visste om) och därför kraftigt vikande resultat i såväl det här loppet som alla andra, och 2017 missade jag det på grund av förkylning. Så i år gick jag all-in, det här var årets mållopp med stort M. Hur det slutade? Med min första brutna tävling i livet. Magen rasade ihop totalt. Var på toa fyra gånger på morgonen, innan start, och hade stannat och dyngt i skogen två gånger innan jag klev av i Mogetorp, efter 16 av 48 kilometer. Då krampade det så illa att varje steg gjorde ont. Men 2019, då jävlar ska jag ta revansch, och då ska loppet upp högre på topp tio-listan! #brännmyrstopptio Foto: @marcusmahlberg

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Årets lopp, plats åtta: Gallaberget trailrun @vretstorpsif1908 har de senaste åren vuxit ut till en favoritarrangör för oss som gillar små och familjära lopp allra bäst (peaken i mitt löparliv var ju när jag fick springa The Hill marathons med fem deltagare i fjol, så ni förstår säkert vilken typ av lopp jag gillar bäst!). I år har jag kutat Höstloppet och varit supporter/pacer på löpningen på Vretstorps triathlon, men bäst av allt gillar jag Gallaberget trailrun som går på så fantastiska stigar runt Gallabergssjön. Tack till @iqlaz som drar runt arrangemanget, och jag hoppas att vi ses igen 2019! (PS till alla arrangörer: Fler lopp borde gå på vardagskvällar, eftersom vi löpare redan är så uppbokade på helgerna!) Foto: Undertecknad (det föreställer löparna som blev tolva och 13:e på korta banan, 6,2 kilometer). #brännmyrstopptio

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Årets lopp, plats sju: Kloten–Nyberget Jag har länge närt en dröm om att springa hela Bergslagsleden i ett sträck (jag har sprungit hela sträckan, sånär som på 46 kilometer mellan Ulvberget och Nyberget, i etapper), och helst då på mindre än 85 timmar och 33 minuter (som är FKT på leden). Det blev inte 2018 (och det blir inte 2019 heller – men 2020, kanske!), men däremot tog jag chansen att springa det nya loppet Kloten–Nyberget som samarrangerades med första dagen av @randomeventssweden:s fantastiska tävling Bergslagsleden på fem dagar. Mitt mål var att ta banrekordet på sträckan (min PT @crossfitmercedes mål var att jag inte skulle gå över 80 procent av maxpuls på hela dagen eftersom det var en poäng i min uppladdning inför Ultravasan, men de båda ambitionerna krockade mindre än man kunde tro), och det hade jag gjort om inte @keepgoingperra varit ännu snabbare den där dagen (han fortsatte sedan och slog ett magnifikt effektiv tid-rekord på hela leden med 32.48.40 över de fem dagarna). Nå, jag kanske gick till historien ändå: Jag var den enda startande i Kloten–Nybergets första upplaga, och nu verkar tävlingen vara nedlagd (den har i varje fall ännu inte annonserats ut för nästa år,till skillnad mot modertävlingen Bergslagsleden på fem dagar som kommer att avgöras 23–27 juli 2019). Viktigast var ändå att det blev en helt magisk dag på 58 kilometer av Bergslagsleden jag aldrig sprungit innan (men som innehöll många guldkorn som de mysiga stigarna på första etappen, det häftiga gruvområdet utanför Kopparberg och de oändliga backarna upp från Stjärnfors), och trevligt samkväm både före och efter. Vilket gäng de är, arrangörerna i Random Events! Foto: @peterknoblach #brännmyrstopptio

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Årets lopp, plats sex: Niesen treppen lauf Löptävlingen (eller; ska vi bara säga tävlingen, för så mycket löpning blev det inte för så många) uppför världens längsta trappa var en av de mest inspirerande utmaningarna jag (eller om det nu var @crossfitmercedes) hittat. Vi bommade precis anmälan till 2017 års upplaga vilket gjorde att vi hann snacka upp loppet i nästan två år innan vi äntligen var på plats i Mülenen en kylslagen junimorgon i år. Med facit i hand måste jag erkänna att själva loppet blev något av ett antiklimax; trots att jag sprungit otaliga varv i trappan på Kvarntorpshögen och gjort oräkneliga stepups på gymmet så var jag inte nog stark för att hålla den fart jag hade hoppats uppför de 11 674 stegen som tar en de 1 669 höjdmeterna upp till Niesens topp på 2 352 meter över havet. Men allt annat var fantastiskt: Stämningen på väg uppför trappen och uppe på toppen, resan, sällskapet, utsikten (när molnen till slut lättade), maten (eller ska jag säga ”osten”?) … Men just det där att jag på förhand hade målat upp det här som ett av tre stora mållopp i år (vilket gjorde att jag avstod att gå all-in i Örebro backyard ultra ett par veckor innan) gjorde att jag inte kan känna mig helt till freds med min prestation. Foto: Selfie av @crossfitmercedes om det inte framgår … #brännmyrstopptio #niesenlauf

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Årets lopp, plats fem: Rusakulan vertikal tour Ännu ett av @randomeventssweden:s galna påhitt. Ett vertikal-lopp mitt på Närkeslätten, eller i varje fall från dess kant upp på en av Kilsbergens högsta toppar, Rusakulan. Tre kvällar, måndag-onsdag-fredag, en vecka i april samlade jag och mina kompanjoner (@crossfitmercedes, @jonea1980, Alice, @karnyq och @gitochm; ja, pappa var också med, men utom tävlan) poäng åt vårt lag Nature Runnings karlskogingar i uppförsloppet. Svinkul, familjärt och på en ansträngningsnivå där mjölksyran sprutade ur öronen (ni ser ju pulskurvorna som är bifogade, där gult står för 80-89 procent av maxpuls och rött för 90+), och även om vi sista kvällen fick se oss slagna till totalsegern när motståndarlaget mobiliserade så var vi rätt nöjda med vår insats. Och ja, jag har redan börjat formera trupperna för att en gång för alla ta hem lagtiteln 2019! Ja, och så hoppas jag på några personliga rekord uppför backen, också! #brännmyrstopptio #rusakulanvertikaltour

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Andraplats i julaftonsorientering – och tidernas hårdaste julklapp

Julafton betyder förstås julaftonsträning på Crossfit Karlskoga – men därefter, och framför allt – OK Djerfs julaftonsorientering. I år var det lite klenare uppslutning än vanligt, men det betydde å andra sidan att jag kunde vara med och tampas rätt långt fram. Höll på att fippla med åttaåringens utrustning när starten gick, så jag var halvminuten efter alla andra iväg, men det gjorde varken till eller från eftersom jag blev tvåa, med drygt fyra minuter upp till segraren (Rasmus Pettersson) och över sex bak till trean över 7 400 meter stadsorientering (som jag avverkade på 10,9 kilometer effektiv orienteringsdistans på 54.20, inklusive de 30 sekunder jag stod still i början). Totalt kom 25 löpare till start, och mer än en tävling var det ett riktigt trevlig samkväm som i vanlig ordning avslutades med glögg och pepparkakor.

På eftermiddagen var det dags för julklappsutdelning, och då fick jag förutom en mäktig skryttröja (med alla mina stora lopp printade på ryggen, bild kommer!) och nya löpartajts (folk tycker tydligen att det är ett problem att det blivit hål i grenen på de flesta av de gamla paren) en start i Aktivitus trailrace, ett 100-mileslopp som mestadels går på stigar, i Göteborgsområdet (kan vi kalla det för tidernas hårdaste julklapp?). Starten går 20.00 på fredagskvällen den 26 april och målet stänger 2.00 natten mot söndag (efter 30 timmar). För att få en silvermedalj (motsvarande Ultravasans/Vasaloppets prestationsmedalj, kan man säga) krävs att man går i mål på under 24 timmar. 2017 kom ingen i mål (en löpare tog sig fram till checkpointen vid 70 kilometer!), men i år klarade 13 av 22 startande loppet, varav sex under 24 timmar. Välmeriterade ultralöparen Fredrik Larsson etablerade banrekordet på 20.50.13 (inga damer deltog). Jag har ju aldrig sprungit så långt, förutom i ett par backyard ultra-lopp, och det här är ju något helt annat där man måste bära med sig sin energi och så vidare. En otroligt inspirerande utmaning som ni lär få höra mycket mer om på bloggen framöver!

God jul på er!

Bevisat: Julgranar är långsammare än julklappar (i varje fall i Örebro parkrun)

Förra året sprang Mikael Sandberg Örebro parkruns julspecial klädd som ett paket. I år dök han upp utklädd till en julgran. Och därmed bevisade han, kan man väl säga, att julklappar är överlägset snabbare än barrträd. Nå, förra året sprang Sandberg på 33.41 (på en isig och jävlig bana), i år behövde han 38.13 på sig för att ta sig runt (på en fint sandad och inte särskilt hal slinga). Sandberg parkrunpersade så sent som för en månad sedan när han avverkade de fem kilometerna vid Rynningeviken på 21.01, vilket säger något om hans egentliga kapacitet.
Totalt dök 125 (mestadels) julklädda löpare upp till lördagens gratislopp, vilket ar 35 fler än i fjolårets julupplaga och den tredje bästa deltagarsiffrorna under de 84 lördagar som Örebro parkrun arrangerats. Snabbast av alla var meste vinnaren Johan Ingjald (18.59 gav 17 lördagen med bästa tid) och förstagångsparkrunaren Frida Nilsson (20.35). Själv lyckades jag inte få till mer julkänsla än en tomteluva, och sprang på 20 blankt.
Tja, tiderna spelade förstås inte så mycket roll den här gången (det gör det väl aldrig i parkrun, om man inte själv jagar en tid), utan det var samkvämet, glöggen och de hembakta lussebullarna som var huvudattraktionen. En gång är ingen gång och två gånger är en tradition, så nu kan man väl räkna in parkrun någonstans mellan löksillen och Kalle Anka.

Glöm förresten inte att gå in och rösta vem som ska ha Pulsklockan! Några dagar in på omröstningen leder Bob Impola blott 13 röster före Mikael Kroon, och det lär fortsätta vara tajt i år med tanke på att bara inloggade läsare kan rösta.

Hassan, Ingjald och Eriksson vann Höstloppet – men nästa helg får Starttrion stenhård konkurrens

IF Start-duon Mohamed Hassan och Johan Ingjald sprang tillsammans i Höstloppet i Vretstorp i dag, och eftersom jag själv var trea i mål – nästan sex minuter bakom – kan jag inte ge någon ögonvittnesskildring för om de gjorde upp om segern, men jag tror att de valde att dela på den. Hur som helst är Hassan före Ingjald i resultatlistan, men båda på 51.54 över 13,3 kilometer med runt 150 höjdmeter (jag kutade det mycket trevliga loppet på 57.37).
Maria Eriksson, även hon från IF Start, var fyra i mål, bästa dam på 59.36 – och Örebro AIK:s Therese Fjordäng såg oberörd ut när hon kom i mål 37 sekunder senare med en hund i koppel. Anna Karlsson, Östansjö, trea.
Loppet lockade dubbelt så många löpare som i fjol – 20 nu mot tio då – och därtill sex gångare.

Bara timmar efter att Höstloppet var i mål (och därmed bara några få utomhustävlingar återstår under 2018) stängde anmälan till säsongens första inomhustävling i Tybblelundshallen: Glanshammars IF:s Vinterspelen. Seniorerna springer 3 000 meter, och Starttrion Hassan, Ingjald och Eriksson är anmälda dit också. På damsidan är bara två löpare klara (de får dock sällskap av tre F17-löpare, bland annat Åsbros Klara Frih), men på herrsidan ser det ut att bli riktigt bra klass med Thorens superspännande 02:or Wilhelm Bergentz och Noha Olsson, Starts Cimmie Wignell (hinderbanespecialisten som gjort 16.29 på 5 000 meter och 35.09 på landsvägsmilen i år), och Örebro AIK:s Jakob Nilsson som vann långloppscupen 2016. De yngre ungdomarna kutar 800 meter, och där kommer bland andra Starts Hugo Örn (P15) till start.

För övrigt blev det inget pris som Årets mountainbikeorienterare för Marcus Jansson trots att han var nominerad som två av tre kandidater (ensam och i ett stafettlag) till priset på orienteringsgalan på fredagen. I stället tog Nadia Larsson hem titeln, medan Tove Alexandersson blev Årets orienterare för sjätte gången. Totalt delades 30 priser och stipendier ut på galan, men inte ett enda gick till någon länsorienterare, vilket väl säger en del om vilket mellanår det blev.
Jansson avslutade för övrigt sin tävlingssäsong med en start i svenska cupen i cykelcross på söndagen, där han blev elva i deltävlingen i Jönköping, drygt 5,5 minuter bakom segrand David Eriksson, Art-V CC.