Fahlin missnöjd trots tredje raka pallen, Wengelins hopplösa läge på VM, Dahlgrens kvalsuccé och ALLA nya distriktsmästare

Jag vet inte hur många gånger jag intervjuat Matthias Wengelin, men i princip varje gång vi pratat har det här med starterna i crosscountrylopp (mountainbikens OS-disciplin) i internationella mästerskap och världscuper kommit upp. Den som inte är högt, högt upp på världsrankningen hamnar långt, långt bak i någon startled som gör det helt omöjligt att konkurrera om topplaceringarna. Det är full körning i täten från start, med de som har åtta–tio cyklister framför sig i sitt eget spår (och totalt 80–100 när det snart nog smalnar av) fastnar i kön bakom krascher och i en ojämn rytm när backar och tekniska partier orsakar dragspelseffekter på hela klungan. När det väl lättar är tävlingen så att säga redan över, och de där rankningspoängen man skulle plocka för att hamna högre upp nästa gång utom räckhåll … Lite så misstänker jag att det blev för Örebrocyklisten Wengelin i dag, när VM-loppet avgjordes i schweiziska Lenzerheide. Wengelin startade i åttonde led (av nio), seedad som nummer 82. Redan efter första varvet hade han vräkt sig upp till 59:e plats, men tappat nästan två minuter på täten. När han plockades av efter fem av åtta varv (nära att bli varvad, på slingan som tog drygt elva minuter för täten, om jag läser resultatlistan rätt) var han 64:a. Landslagskompisen Michael Olsson plockades av ett varv tidigare, som 67:a (han var seedad som 80:e). Storfavoriten och hemmaåkaren Nino Schurter tog guldet, elva sekunder före italienaren Gerhard Kerschbaumer som var den enda som var ens nära att matcha honom. Guldet var Schurters sjunde i OS-discplinen (2009, 2012, 2013, 2015, 2016, 2017, 2018 – han är också regerande olympisk mästare), och därtill har han två VM-guld i stafett, det senaste från i onsdags.

Emilia Fahlin avslutade Lotto Belgium tour med ett rätt osannolikt resultat i går: Hon tog en pallplats för tredje dagen i rad (alla tre linjeetapperna i touren), men tappade ändå sin pallplats i sammandraget och slutade fyra. Hur det gick till? Jo, tyska Liane Lippert (som körde för landslaget) och franska Aude Biannic (Movistar) som gick ifrån Fahlin sista gången uppför kullerstenarna på Geraardsbergen, och var 37 respektive 27 sekunder före i mål, passerade båda i sammandraget medan belgiska Lotte Kopecky, som ledde inför sista etappen, bara tappade sex av de tio sekunder hon hade i försprång på Fahlin (hon var två sekunder bakom, och Fahlin fick fyra bonussekunder).
Trots att Fahlin just tagit säsongens 14:e pallplats (varav tolv internationella), varav sju de senaste tre veckorna, verkade hon direkt efteråt vara mest besviken över att hon inte lyckades ta hem sammandraget.
– Jag är lite ledsen och besviken, givetvis. Jag hade velat avsluta bättre. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle greja totalsegern, men de andra var helt enkelt för starka i dag, sa hon i ett pressmeddelande.
Som tur var verkar hon ändå kunna glädjas lite åt framgången.
– Jag är ändå nöjd med att ta en ny pallplats, även om jag gärna hade bytt alla tre pallplatserna mot en seger. Men det är skönt att vara stabil och ta pallplatser, det är inte jätteofta det händer så det har varit en superskön månad där jag tagit massor av topp tre-resultat och verkligen fått fokusera på att tävla. Det är utmanande, det är ett annat tankesätt än jag är van vid. Jag har njutit av det, men det för också med sig press och nervositet. Men jag har haft en så bra grupp runt mig den här veckan som sett till att jag hållit mig lugn.
Det återstår att se om Fahlin kommer att köra Madrid Challenge nästa söndag, eller om det här var hennes sista framträdande i Wiggle-High5-dressen någonsin. Efter Madrid återstår nämligen bara VM, i landslagsdress, innan säsongen är över.

I kvalet till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna söder om Jönköping i morgon, slog Filip Dahlgren till direkt (jag har ju varnat för att den gamle VM-orienteraren visat gryende form alltsedan den övertygande femteplatsen i O-ringen i somras!). Ett kval är ju ett kval, men han smiskade i varje fall upp Gustav Bergman, OK Ravinen, som var VM-femma på samma distans för några veckor sedan när han tog hem sitt kvalheat (där även Gustav Hindér övertygade med en fjärdeplats medan Viktor Larsson coh Daniel Attås letade sig vidare som sjua respektive åtta, med minutmarginal till cuten). I övrigt gick alla väntade länsnamn vidare till morgondagens final: Martin Regborn, Josefin Tjernlund, Andrea Svensson, Lilian Forsgren, Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. I juniorklasserna också Saga Sander (D20), Jonatan Gustafsson (H20), Olle Josarp (H20), Elin Schagerström (D18), Amanda Jansson (D18) och Frida Johansson (D18). Startlistan för morgondagens finaler finns här, och Filip Dahlgren går ut allra sist, 12.27.

Norasjön runt stod som väntat mellan Thomas Chaillou, Per Arvidsson och Andreas Ingberg, och nog blev det KFUM Örebros fransman som knep segern (hans andra i tävlingen) och DM-guldet i halvmaraton på 1.14.02. Arvidsson och Ingberg kampades hela vägen in, och Start-löparen drog längsta strået med nio sekunders marginal 1.16.05 mot 1.16.14). Därmed fick Arvidsson revansch för DM på 10 000 meter, där Ingberg var etta och Arvidsson tvåa, och nu är den inbördes kampen mellan de båda kvitterad till 2–2 den här säsongen. I långloppscupen har Arvidsson nu 54 poäng på sin tätposition, men han har nått maxantalet tävlingar man får räkna nu. Ingberg är uppe på 33 och kan fortfarande räkna fyra tävlingar till, vilket innebär att ställningen blir 57–56 till Ingberg om han skulle vinna fyra raka med Arvidsson på andraplats (ett av hundra olika räkneexempel man kan dra så här med sju tävlingar kvar; mycket kan kort sagt fortfarande hända).
Liduina van Sitteren efteranmälde sig och vann förstås tävlingen när konkurrenter som Josefin Gerdevåg och Karin Forsberg uteblev, på 1.25.55 (van Sitterens första seger i Norasjön runt, och hon har nu två guld och två silver i DM-tävlingarna den här säsongen; korta terräng-DM i våras stod hon över). Klubbkompisen (i Örebro AIK) Frida Nilsson tog andraplatsen, 4.13 bakom, medan min förhandsfavorit Maria Eriksson tog bronset på 1.32.07 (nytt pers!).
van Sitteren är nu uppe på 63 poäng i cupen, som börjar se avgjord ut om inte Gerdevåg eller Forsberg börjar tävla lika frenetiskt som framgångsrikt under hösten.
Långloppslegendaren ”Super-Sören” Forsberg gjorde förmodligen sin bästa prestation för året när han spurtade hem en femteplats i DM, ett överlägset veteran-DM-guld i M55 och därtill bräckte det 29 år gamla distriktsrekordet i den veteranklassen med 31 sekunders marginal. Klockan stannade på 1.21.09.
Arne Evertsson var förvisso sist i mål (av de 195 som fullföljde, två bröt), men var den största hjälten. 77-åringen, som tävlar för Storådalens SK, fullföljde med tiden 3.05.07 sitt 54:e Norasjön runt efter debuten 1960. För det belönades han med veteran-DM-guld i M75.
Alla veteran-DM-guldmedaljörerna: Lisa Hjalmarsson (K35), Andreas Ingberg (M35), Maria Eriksson (K40), Pär Englund (M40), Susanna Hellsten (K45), Magnus Mossberg (M45), Lotta Nilsson (K50), Mikael Persson (M50), Maria Engström (K55), Sören Forsberg (M55), Rose Marie Enmalm (K60), Per Börjesson (M60), Göran Rasberg (M65), Anders Jansson (M70), Birgitta Jansson (K75), Arne Evertsson (M75), Anders Källman (M80).

Själv sprang jag både Berga knockout i går och Run of mine i Zinkgruvan i dag, med oväntat framgångsrikt resultat. Tvåa av 19 löpare på utslagstävlingen, sjua av 137 herrar i gruvloppet. Jag klistrar in mina instagramutläggningar om tävlingarna nedan. Båda var hur som helst väldigt roliga, udda tävlingar som jag gärna återkommer till. Från Berga har jag inte hittat någon resultatlista online, men i finalen (dit topp fyra avancerade efter ett kval och tre utslagsrundor) vann Örebro AIK:s Ola Hellström fem sekunder före mig, medan Vretstorps IF:s Tomas Karlsson var kanske tio sekunder bakom och Setra SC:s Johan Säter ytterligare en bit efter. Kilsbergens MK:s Emil Sandberg var femma i tredje utslagsheatet, närmast av övriga att gå till final.
I Zinkgruvan vann Mariestads Andreas Magnusson (37.03 på en milbana med över 350 höjdmeter upp och ned …) och Motalas Johanna Eriksson (39.23; hon var SM-trea på 10 000 meter för två veckor sedan och spöade nu alla herrar utom tre. Bästa länslöparna blev skidåkartrion Markus Johansson (sprinttalangen som nu går in på andra säsongen som senior), Oscar Johansson coh Sebastian Sundius (som vann första upplagan av tävlingen i fjol) på fjärde, femte och sjätte plats i herrtävlingen med 40.45, 42.34 respektive 43.42 (jag blev alltså sjua, men var tre minuter bakom Sundius med mina 45.50). I damklassen fick Sara Jansson, Ica Torghallen (Askersund, alltså), och hemmalöparen Erica Bjärmark kliva upp på pallen som tvåa coh trea efter en spurtuppgörelse, Jansson fick 54.16, Bjärmark 54.22 (exakt kvarten bakom segrande Eriksson).
Det skulle ju ha kutats på travbanan i dag också, ”Trav”-loppet, men det blev inställt på grund av för få anmälningar, något som tydligen blev klart redan för en vecka sedan men som jag missat. Trist när ett så kul initiativ går i stöpet direkt, men jag tror att konkurrensen från andra lopp var för hård den här helgen.
Örebro parkrun blir dock alltid av, och där var Nicklas Forsling (19.35) och Bella Lagrange (25.48) snabbast i den 70:e upplagan sedan starten förra våren. Det var Lagrange tolfte seger (på 17 starter) och gör att hon knappar in på Johan Ingjald (15) och Annica Sjölund (13) på listan över flest segrar.

View this post on Instagram

Berga knockout är en löpartävling med ett helt nytt koncept som inte liknar något jag tidigare kutat. Först ett kval och sedan fyra finalomgångar där en fjärdedel av löparna slås ut i första, andra och tredje omgången, innan de kvarvarande gör upp om topplaceringarna i den fjärde och sista. Allt på en extremendurobana med stigar, hopp (= korta, branta backar för löpare), stockhinder och lerspår. I kvalet gav varje varv man hann springa på 1,66-kilometersbanan 20 sekunders försprång i finalomgångarna som var av modell jaktstart, och mellan de som hann samma antal varv i kvalet gav kvalplaceringarna ungefär en sekunds skillnad i finalstarterna. Jag förstod snabbt att ingen skulle hinna mer än fyra varv i kvalet, så jag såg till att hinna ut på ett fjärde (för att inte hamna 20 sekunder efter i finalstarterna) med minsta möjliga ansträngning. Blev trea av fyra som hann fyra varv i kvalet (totalt var det 19 startande). Första och andra finalrundorna, där fem+fem längst bak slogs ut, joggade jag runt eftersom jag hade sånt försprång från starten (några andra tog i mer, så jag var sexa respektive fyra i mål). Tredje, när femman-åttan åkte ut, tog jag med facit i hand i lite för mycket. Jag tyckte att jag skymtade femman (jag låg trea där), men hade säkert 15 sekunders marginal i mål. Jag var ändå rätt oberörd inför finalen med fyra löpare kvar. Planen var att bita sig fast i rygg på Ola Hellström (@cyclepro3), som hade varit i ledning från första kvalvarvet, men han stack som en galning, och inledningsvis hade jag även fem meters lucka till tvåan Tomas Karlsson (Vretstorps IF). Halvvägs in på varvet kom jag ikapp och över två motocrosshopp smet jag om och kunde sedan skapa en lucka på de knixiga stigarna. Sista 300 meterna kändes det som om jag tog in på Ola också (kanske hade han slagit av på takten som säker segrare; men han skrev i alla fall på Instagram att det var den tuffaste tävlingen han gjort på länge). I mål skiljde hur som helst fem sekunder, han hade 7.33, jag 7.38 (mer än minuten snabbare än något av mina sju första varv under kvällen). Fick ett av löparkarriärens finaste priser för andraplatsen, en unik glasplakett!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Nummerlapp på för andra dagen i rad, och Zinkgruvan #runofmine startade mindre än 16 timmar efter målgång i Fjugesta i går. Lite lätt slitna ben fick man därmed räkna med, men vilken rolig tävling det blev ändå! Två platta kilometer ovan jord följdes av tre rätt ned i en gruva (350 meter under jord, så snittlutningen var 11,67 procent), runt en vändpunkt och så upp och tillbaka. Vågade inte haka på en tätgrupp om nio herrar och en dam (Johanna Eriksson, Motala, som tog SM-brons på 10 000 meter för två veckor sedan) ut från start, utan höll just över fyraminuterstempo till gruvmynningen. Därifrån var det jäkligt lurigt att sätta tempot utför. Hur hårt vågar man gå, hur mycket slår man sönder benen, hur kommer det kännas när man vänder? Facit blev 17.49 till vändpunkten (tre kilometer rätt utför på just över 9.30). Ändå kändes benen fina och fräscha när jag vände, och på första 500 meterna uppför tog jag tre man. Hade pulsen under kontroll och var aldrig nära att behöva gå (jo, uppförslöpning är ju lite av min grej), kilometerna upp på 6.34, 6.58 och 7.13 (men sista kilometern var nog 1 200 meter, fick förlita mig på opålitliga kilometerskyltar eftersom gps:en inte vill jobba i gruva). Efter några sega hundringar när det planade ut ovan jord fick jag till en hygglig spurt (3.45 på sista kilometern) och gick i mål på 45.50, som sjua av 137 herrar (åtta totalt, då, Johanna slog alla utom tre). Bakåt hade jag tre-sex minuter till de tre jag passerade efter vändningen. Riktigt kul tävling i dag igen, tack Zinkgruvans IF för den! Nu är det hårda jobbet gjort, nu inleds två veckors toppning mot @bergslagsledenultra!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Louise Wiker sprang 10 000 meter i numera snart klassiska ALJ open på Stockholms stadion. Jag har inte sett någon resultatlista, men förstår av hennes instagram att hon inte var fullt nöjd med tiden men att hon i varje fall inte valde att kliva av (som på SM) den här gången. Den dubbla friidrotts-VM-löpare från Hällefors fortsätter vägen tillbaka efter fotoperationen i vintras.

Garphyttans mountainbikeorienteringsvirtuos Marcus Jansson, som utan karta på cykeln tävlar för CK Hymer, blev trea i 62 kilometer långa Karlstads XC i dag, bakom bland andra förre Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker.

I 100-kilometers-VM i Kroatien låg britten Lee Grantham, som till och från springer för Örebro AIK, bra med i början, men han tvingades kliva av efter 40 kilometer på grund av problem med benen, föranlett av en del strul i träningen senaste tre veckorna. En hel del saknas liveresultaten och det har ännu inte publicerats någon officiell resultatlista (kom igen, det är ändå VM!). Men Kajsa Berg, Fritjof Fagerlund och Elov Olsson blev hur som helst bästa svenskar på nionde, nionde respektive tionde plats, och Nikolina Sustic lyckades vinna på hemmaplan (på 7.20) medan Hideakki Yamauchi försvarade sitt guld från två år sedan (VM blev ju inställt i fjol; på 6.28 nu).

View this post on Instagram

I wish I had better news. I stuck to my plan, the pace was easy but something wasn't right with my legs and quickly got worse. I stopped at 40km. I'm gutted but physically fine. I needed to take time off in the last three weeks which meant today was probably a shock for the muscles. I wouldn't have changed the way I ran. The Japanese and South Africans were superb. I'll be quickly back again and despite having to take my shoe laces off myself earlier…with perspective…I'm very close. Massive shout out to Croatia for making a superb event happen, to GB athletics for backing me and to Ant Clark for having the race of his life! Thank you everyone for your support. X #worldchampionships #100km #nike #Intersport #myproteinuk #ultrarunning

A post shared by Lee Grantham (@jungle.vip) on

Martin Regborn tillbaka på världscuppallen: ”Ändå ett bra avslut”

14:e på långdistansen, 20:e på prologen och 26:a på jaktstarten var ju inte den perfekta fortsättningen på en sommar som varit rätt strulig för fjolårets världscupfyra Martin Regborn (sjuk på EM, inte riktigt i form på VM). Men i dag fick han äntligen kliva upp på världscuppallen igen, för fjärde gången i karriären (tidigare vinster i medeldistans i Finland 2017 och i mixedsprintstafett i Schweiz 2017, och en tredjeplats i långdistans i Tjeckien 2016, vilket var ett EM som dubblerade som världscup). Den här gången sprang Regborn förstasträckan för det svenska andralaget i världscupstafetten i Norge, som gick i mål som trea. Regborn skickade ut Jonas Leandersson (som flugit in efter fredagens insats i Finnkampen) som åtta efter förstasträckan, 51 sekunder bakom Albin Ridefelt i Sveriges förstalag men bara åtta sekunder från andraplacerade Schweiz två. Leanderson var snabbast på sin sträcka och förde upp laget på andra plats, medan Emil Svensk på tredjesträckan tvingades släppa Norge (som vann, 24 sekunder före) och inte lyckades ta ikapp avståndet till Sveriges förstalag (som blev tvåa, 21 sekunder före). Att Sveriges förstalag var före betyder att andralagets insats inte räknas in i världscupens sammandrag, men en pallplats är likväl en pallplats. ”Har inte riktigt hittat formen i sommar, så får vara ganska nöjd med min 14:e plats på den inledande långdistansen i drömterräng (”vilt, vakkert og rått” som norrmännen säger)”, skriver Regborn på instagram och fortsätter: ”Fick ändå ett bra avslut idag med att gå upp på pallen med Jonas Leandersson och Emil Svensk efter en tredjeplats i stafetten där jag sprang en bra genomförd förstasträcka.”
Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund sprang första- och andrasträckorna för Sveriges tredjelag, och hade tolfte respektive 15:e bästa löptid på sträckorna. Elin Månsson tog laget i mål på åttonde plats, 16 minuter bakom Sveriges förstalag, som ledde från start till mål med Lina Strand, Karolin Ohlsson och Tove Alexandersson i laget.

Den åttonde upplagan av det drygt 14 kilometer (i år 14,7) långa stigloppet Kilsbergen trailrun var säsongens 17:e deltävling (av 25) i långloppscupen, och banrekordhållaren Karin Forsberg tog sin fjärde seger på lika många starter i cupen när hon korsade mållinjen på 1.08.13, nästan fyra minuter före fyra Cecilia Svedin och nästan sex före trean Mikaela Kemppi som valde bort Tjejmilen i går (som hon var anmäld till) för att istället springa på Bergslagsleden. Springer Forsberg sex av de åtta tävlingarna som återstår har hon alla möjligheter att nå ikapp Liduina van Sitteren som just nu är i ledningen men som inte kom till start på söndagen.
På herrsidan drygade Per Arvidsson däremot ut sin ledning genom en ny seger: 1.12 före hinderbanespecialisten Jonathan Kandelin, som hängde med Arvidsson till Suttarboda men fick ge sig på vägen tillbaka till Ånnaboda. Inte så konstigt, kanske, eftersom Kandelin dagen innan sprang OCR-loppet Toughest Oslo och tog en elfteplats (örebroaren Cimmie Wignell var trea där, mindre än tre minuter bakom brittiska proffslöparen Jonathan Albon). Johnny Sellvén, som är klubbkompis med Kandelin i Örebro AIK, tog tredjeplatsen i Kilsbergen trailrun 2.05 bakom Arvidsson, och höll undan KFUM Örebro-orienteraren Jacob Eriksson med tolv sekunders marginal.
Själv blev jag 21:a av herrarna, 23:a totalt, och var nöjd både med att snitta under fem minuter per kilometer på den tuffa banan och att ha tolfte bästa tid (13:e om man räknar in damerna) uppför slalombacken.
Det löptes ett femkilometerslopp också, där där 14-årige Garphyttekillen Alfons Wedin tog hem segern 13 sekunder före jämngamla örebroaren Hugo Öhrn, och framför allt 1,5-2 minuter före ironmanatleten Anders Ekholm och fotbolls-VM-domaren Mathias Klasenius. Katrineholms Tyra Skoog vann damklassen där, med Kim Semstrand, IFK Nora, som bästa länslöpare på tredjeplatsen.

Ibland är det svårt att sätta mål. Jag visste ärligt talat inte alls vad jag skulle satsa på i dagens #kilsbergentrailrun. Jag vet att jag är i god form, men samtidigt är jag inne i en tyngre träningsperiod inför @bergslagsledenultra. Så jag satsade helt enkelt på att försöka vrida ur så mycket som möjligt. Och jag tror faktiskt att jag lyckades helt okej. Jag öppnade i snabbare tempo än mitt femkilometerspers under de 1,8 kilometerna fram till stigen för att få en bra position, och sedan kom pulsen egentligen aldrig ned igen. Av de 73 minuterna loppet pågick låg jag över 90 procent av maxpuls i 59. Jag låg runt 30:e plats inledningsvis men var 21:a till Suttarboda efter att ett större gäng sprungit fel i en stigförgrening (jag fick skrika på dem) och jag lyckats plocka några andra på stigarna. Fyra av killarna som kutat fel galopperade förbi igen på hemvägen, men jag lyckades plocka allihop uppför slalombacken (där jag hade tolfte tid av alla, backträning betalar sig!) och lyckades sedan hålla undan trots att jag var sopslut in på upploppet; kollega @evaejdeholt vittnade om att det syntes. Jag blev därmed 21:a av 234 herrar (23:a av 375 totalt) på 1.13.02. Det är 1.35 långsammare än perset, men ger en bättre snittfart eftersom banan var 400 meter kortare 2013. Ja, snittfarten var faktiskt det som motiverade mig på slutet, det var den som verkligen blev mitt mål för dagen; jag ville under 5.00 efter att jag passerat Storstenen med 5.02 på klockan. Det gick! (Banan var i år drygt 14,7 kilometer vilket gav 4.58-snitt.) Tack @ahevent_orebro för ett superarrangemang och en av årets allra finaste tävlingar!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Över stig med stock och sten, spänger och hala rötter. Uppför en slalombacke och så grusväg. Ytterst lite grusväg. Jag har ingen teknik eller vana av teknisk trail-löpning och jag tjoade och skrek en hel del där ute i skogen idag 🙈🙉🙊 Men ändå. Vad härligt det är att våga utmana sig själv. Och att springa. Det är galet underbart! I frisk skön luft och i fin löpargemenskap ❤️🙏 Stort grattis till alla som kämpade sig runt. Och till er som flög fram och förbi när jag trevande letade efter var jag skulle sätta fötterna utan att trilla. Jag är såååå imponerad av er. Ser så magiskt ut att flyga fram sådär! Grymt bra jobbat ⭐️🙌✌️Tack för ett fint arrangerat lopp och även för foto #kilsbergentrailrun

A post shared by Mikaela Kemppi (@mickan0473) on

Långloppsspecialisten Olivia Hansson tog SM-brons i rullskidor över 41 kilometer masstart i klassisk stil i Nybro på söndagen. Hansson kunde inte haka på Landsbros Moa Hansson, som var 10,5 minuter före i mål, men var bara tre minuter bakom Nybros Erika Karlsson på andraplatsen och långt (20 minuter eller mer) före alla andra. Robert Brundin körde veteranklass på lördagen, och gjorde ensam i H35-klassen en tid som hade räckt till en elfteplats i herrklassen över 16,5 kilometer fristil med intervallstart. Men på söndagen var han tillbaka i elitklassen när det vankades masstart, och där var Brundin, som liksom Hansson kör för Karlslund, bara elva sekunder från medalj (1.23 från guldet som Tom Fahlén, Landsbro, nöp), men till slut fick han nöja sig med en fjärdeplats.

Under lördagen avgjordes tredje upplagan av 27 kilometer långa och tämligen tuffa stigloppet Hovfjället trailrun, där Vedevågs landslagsskidåkare Filip Danielsson visade grym löpform med en segermarginal på 51 sekunder till Leo Johansson, Skillingaryd. Dessutom var trean Per Alsterdal, Karlstad, över två minuter efter och ingen annan inom elva minuter …

Jacob Ahlsson fortsätter köra riktigt vasst efter framgångarna i Belgien. Efter en 22:a-plats på den korta tempoprologen (1,1 kilometer) i elitklassen i Svanesunds tredagars i fredags var Örebrocyklisten med i huvudklungan i lördagens 34 kilometer långa kriterium över 31 1,1-kilometersvarv och blixtrade sedan till med en tredjeplats i lördagseftermiddagens 20 kilometer långa tempolopp, bara 43 sekunder bakom segrande Hugo Forssell, Hymer. Som grädde på moset kom han i dag med i en utbrytning med Pierre Moncorgé, Stockholm CK, och Johan Svensson, CK Bure, och var ett tag i virtuell ledning. Men med milen kvar blev Ahlsson och Svensson inhämtade (Moncorgé höll till seger solo, 19 sekunder före klungan där Ahlsson bet sig fast). Jacob blev ändå femma i sammandraget, av 55 startande elitcyklister, 1.03 bakom segrande Forssell.
Lillebror Jonathan Ahlsson, som egentligen är P16-cyklist men som kör i juniorklassen på dispens, blev 15:e i sammandraget efter resultatraden 20-15-15-11 på etapperna. Även han tillbringade en del av söndagen i utbrytning.

Örebro län, med succémannen Valter Pettersson (Tisaren, nära SM-medalj i sprinten i fredags) på tredjesträckan fick nöja sig med en 31:a-plats när distriktsstafetten avslutade ungdoms-SM i orientering.

Och Viktor Larsson vann för andra dagen i rad, och tredje gången den här säsongen, när finalen i svenska mountainbikeorienteringscupen avgjordes. Larsson var över fyra minuter före tvåan Oskar Johansson över en 20 kilometer lång masstart och säkrade därmed andraplatsen i totalen bakom redan klara totalsegraren Marcus Jansson (som inte körde i helgen) från Garphyttan. Karin E Gustafsson var sjua, Thomas Jansson åtta och Elin Fjellström tolva i dag, Karin och Thomas åtta i sammandragen.

Nya tävlingskonceptet – löpare slås ut efter varje varv

Har ni kollat på elimineringslopp i bancykel någon gång? I sådana fall hajar ni genast grundförutsättningarna för nya löptävlingen Berga Knockout, vars premiärupplaga kommer att avgöras strax utanför Fjugesta på fredagseftermiddagen den 7 september. Det handlar nämligen om en löptävling där den eller de (beroende på antalet startande) som är sist efter varje 1,5-kilometersvarv (varierande underlag och några ”hinder”, tänk enklare OCR, tror jag) åker ut.
Det är Morgan Rosell, mannen bakom bland annat Sixtorpsloppen, Påsklöpet och endurotävlingen Battle of vikings, som ligger bakom idén, som även innefattar en endurotävling med liknande knockoutregler dagen därpå.
Tävlingen inleds med ett kvalheat där det gäller att avverka banan så många gånger som möjligt på 30 minuter för att vinna startposition (oklart om man därmed får något tidsförsprång), och därefter följer en huvudtävling med eliminering över sju varv. Jag har inte lyckats läsa mig till om det är som i bancykel att man bara fortsätter att springa under de sju varven, eller om det är som i backyardlöpning där det sker gemensam omstart inför varje varv.
Hur som helst är jag en av sju anmälda hittills, och rent egoistiskt tycker jag förstås att det skulle vara kul om vi blev några fler, även om jag som journalist givetvis inte tar ställning för eller emot några enskilda tävlingar.

Just dagarna 6–8 september blir rejält packade med löptävlingar. Förutom Berga knockout avgörs också en helt ny löptävling ute på Örebrotravet lördagseftermiddagen den 8 september (en tävling jag tyvärr inte hittar på internet utan som jag bara sett ett anslag om vid något elljusspår). Återkommer om den. Torsdagen den 6 september löps för första gången Stafesten för Unicef (tidigare Bellmanstafetten) i Örebro, och på lördagen är det utöver Örebrotravsloppet även klassiska Norasjön runt (i år med DM-status i halvmaraton) och givetvis Örebro parkrun, men också andra upplagan av gruvloppet Run of mine i Zinkgruvan … Man kan bli svettig för mindre, men man har å andra sidan söndagen över för att andas ut.

I min genomgång av helgen missade jag helt att Jonathan Ahlsson (som varit så framgångsrik i P16-klassen i år och nu är uppe på dispens i juniorklass) varit i Österrike och kört den 33:e upplagan av etapploppet Radjugendtour Oststeiermark. Örebrocyklisten körde för svenska Team Nivika, och tog lagets bästa placeringar med en 33:e-plats i sammandraget efter att ha varit 35:a på tempoprologen (mindre än åtta sekunder från segraren på den 1,6 kiloemter långa banan), och 22:a (3.19 bakom), 49:a (i andraklungan, 54 sekunder bakom), 63:a (5.41 bakom på en kuperad etapp som tvingade tre av fem lagmedlemmar att bryta) och 25:a (2.10 bakom täten) på de fyra etapperna.
Storebror Jacob Ahlsson passade samtidigt på att stöka av tre raka segrar i Örebrocyklisternas klubbmästerskap för att visa att han är överlägset starkaste cyklisten i länet just nu: I fredags vann han bergstempot uppför Ånnabodabacken med fyra sekunders marginal till David Klasson (10.32 mot 10.36) och över minuten till alla andra, i lördags vann han partempot över 19 kilometer ihop med Adam Axelsson med över minuten (Patrik Lövgren/Mathias Bergkvist tvåa) och på söndagen vann han det 42,2 kilometer långa linjeloppet (maratonlånga!) när han ställde av klungan ut på sista milen (Anders Ljunggren tvåa i mål).
Nämnde Adam Axelsson har för övrigt redan tjuvstartat sin skridskosäsong med Sommerlöpet i Hamar den 11 augusti: 38,30 på 500 meter är en riktigt stark ”sommartid”.

Forsberg spurtade ned orienteringskanonerna i Blodomloppet – och här är namnen att hålla kolla på i friidrotts-SM

In på Trängens IP skiljde inte många meter, men gamla storlöparen Karin Forsberg (distriktets bästa 5 000- och 10 000-meterslöpare genom tiderna) visade än en gång att formen är riktigt god just nu när hon ställde av landslagsorienterare Josefin Tjernlund över gräsmattan och vann Blodomloppet Örebros tiokilometersklass med fyra sekunders marginal, 38.00 mot 38.04. Tjernlunds klubbkompis Lilian Forsgren (båda ska springa världscupen i Norge nästa helg) blev trea på 38.49, de var de enda tre damerna under 40 minuter.
Förra året blev Alexander Söderberg, som jobbar i Karlskoga men bor i Stockholm och tävlar för Spårvägen, tvåa bakom Erik Anfält i herrklassen, trots en tid på 32.29 (Anfält, som stod över i kväll i sviterna av den Ultravasanförstörande förkylnignen, sprang 14 sekunder fortare än så då). I år var  Söderberg över en minut långsammare, men den här gången räckte det ändå till seger med god marginal, 33.30 var 51 sekunder snabbare än tvåan Andreas Ingberg som med 34.21 knep den prestigefyllda positionen som bäste länslöpare i konkurrens med Oskar Arlebo (trea på 34.29) och Fredrik Johnsson (femma på 35.22).
Länets duktiga juniorlöpare valde femkilometersbanan, och tre födda 1999 tog tre första platserna: KFUM Örebros Jonatan Gustafsson vann på 16.28, Stocksäters Michael Welday blev tvåa på 16.40 och KFUM:s Jack Karlsson rea på 16.51. Frida Eriksson vann damklassen på 20.46, sex sekunder före Lisa Westerberg och ytterligare 39 före Tiina Linnér.
Totalt genomförde 2 980 personer fem- eller tiokilometersloppet, bland annat undertecknad som fem dagar efter Ultravasans 90 kilometer lyckades kriga sig under 20 minuter med lite vilja.

I morgon startar friidrotts-SM i Eskilstuna (jag ska dit och bevaka första dagens tävlingar), och här kommer en snabb genomgång av vilka lokala löpare som ställer upp:
** 10 000 meter, direktfinal på fredag: Louise Wiker, som kommer från Hällefors men tävlar för Stockholmsklubben Hässelby, flyger in direkt från träningsläger på hög höjd i USA. Oklart vilka tider hon är god för efter fotoperationen som följde på fjolårets brutna VM-maraton, men hon har SM-guld på distansen på meritlistan. VM-orienteraren Martin Regborn springer också (han har angett sitt pers från landsvägsmil, 30.29, och jag är osäker på om han sprungit 10 000 meter på banan tidigare), men har förvarnat om att han ser det mest som träning så här en vecka före världscuptävlingarna i Norge (dit han, Forsgren och Tjernlund är uttagna). Klubbkompisen Markus Bohman är 15:e på årsbästalistan med 31.38,30 och kommer också till start.
** 1 500 meter, försök på fredag och final på lördag: Lisa Bergdahl, som kommer från Fellingsbro men representerar Göteborgsklubben Sävedalen, har varit starkare på längre distanser och ligger ”bara” 19:e på årsbästalistan med 4.35.35. Lär få tufft att nå final. Ex-karlskogingen Linda Take, som i vanliga fall springer i veteranklass, lär få den ännu tuffare.
** 5 000 meter, direktfinal på söndag: Wiker, Bergdahl och Bohman är anmälda.

Missa heller inte min artikel om att örebroaren Matthias Wengelin är klar för mounatinbike-VM.

Bloggcomeback efter tolv veckor – nu kör vi som vanligt igen!

Tolv veckor – 84 dagar (minus två dagars jobbinhopp för speedway, men ändå). Så lång semester har jag haft, så länge har den här bloggen varit död (med undantag för racerapporter från sommarens tre mållopp). Men nu kör vi igång igen. Onsdag morgon och tillbaka på jobbet, och från och med nu blir det precis som vanligt ett blogginlägg om dagen (det är i varje fall ambitionen).
Jag kan givetvis inte sammanfatta allt som hänt i konditionsidrottssvängen i länet under de veckor jag varit borta, så vi får ta det i väldigt grova drag och fokusera på de stora prestationerna. Här har ni dem. Hojta om jag missat något, jag finns som alltid på [email protected] och 073-038 94 00 (helst sms!).

** Emilia Fahlin har ju fortsatt leverera resultat av absolut toppresultat när hon fått chansen. Guld och silver på SM, det hade troligen blivit medalj (guld?) på EM om inte kedjan hade hängt sig i spurten (hon blev ändå 16:e!) och nu senast en helt sjuk svit med två andra- och en tredjeplats över tre etapper i världstourtävlingen Ladies tour of Norway, vilket gav en andraplats totalt i etapploppet och gav 208 världsrankningspoäng på ett bräde vilket skickade upp Fahlin från en historisk bra 65:e-plats på världsrankningen förra veckan till en 31:a-plats den här veckan, vilket ensamt gjorde att Sverige klättrade förbi Norge på nationsrankningen (som avgör antal startplatse på mästerskap) och nu liger på 19:e plats.

** Erik Anfält tog, vid 42 års ålder, sitt livs första SM-medalj när han sprang hem ett brons i Stockholm marathon, och såg efter en bra träningssommar (seger i Silverleden på en dag, bland annat) ut att kunna följa upp det med en placering i absolut toppen i Ultravasan i lördags, men halsont satte stopp för starten.

Stockholm Marathon 2018 den långa versionen. 5:a, 4:a och 5:a är de senaste tre årens SM-placeringar. Jag har med andra ord varit och nosat på pallen men inte nått ända fram. Åren går och kanske, med betoning på kanske, var det min sista chans i år att ta en SM-medalj. Har under ganska lång tid jobbat med målbilden hur jag under slutkilometrarna i årets lopp kommer känna mig sådär euforiskt stark och passera löpare på löpare. Mitt upplägg för årets mara fastslog jag helt ca 15 min före start efter ett kort snack med rutinerade @fredrikuhrbom. Frågan jag ställer till honom är hur mycket långsammare han tror man "bör" springa med tanke på värmen. Märker på Uhrbom att han faktiskt tänker svara riktigt seriöst 😃 – minst fem sekunder per kilometer i alla fall, svarar han. Bestämmer mig då för att runt 75 minuter får bli min rikttid för halvmara-passeringen. Starten går och som väntat öppnar de flesta av mina på pappret tuffaste konkurrenter ganska mycket snabbare än mig. Jag tycker värmen känns ännu värre än väntat men försöker intala mig att det känns lika illa för alla. Kilometrarna rullar ändå på och jag försöker ha mest fokus på att fylla på med så mycket vätska jag kan och hålla huvudet kallt. Halvmaran passerar jag på 1.15.27. Inser att vissa konkurrenter måste vara långt före då jag inte ens ser deras ryggar. Tvingar mig ändå att inte börja jaga än då risken för att "vägga" skulle vara uppenbar då. Har suverän langning (och pepp) under hela loppet. Sista langningen är planerad vid 36 km. Bestämmer mig för att springa med "handbromsen i" ända dit och sen hälla sista flaskan kallvatten över huvudet och dra en sista gel och trycka på precis allt jag har ända in i mål. Jag följer denna plan till 110 procent och det fokus och den kraft jag lyckas få ur mig sista dryga 6 km in mot mål känns smått overkliga. Strax före 40 km passeringen ropar någon i publiken att – ryggen du ser där långt bort är bronset. Det är NU och inte sen jag måste leverera mitt livs maraspurt. Vet inte riktigt hur det går till men jag lyckas hitta ytterligare en växel och varvet på Stockholm Stadion kommer jag aldrig glömma. #smbrons #stockholmmarathon #drömmarkannås 📸 stockholm marathon

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

När jag tog min efterlängtade SM-medalj på Stockholm Marathon tidigare i somras trodde jag att jag skulle få lite svårt att hitta motivation till en ny hårdsatsning (i alla fall tätt inpå). Men bara några dagar efter Stockholm hade jag hittat en enorm motivation och drivkraft att på ett mycket seriöst sätt ta mig an en ny utmaning. Ultravasan 90. Har tränat mer och längre pass än någonsin allt med fokus att stå på startlinjen i Sälen i mitt livs form. Många pass har varit enormt tuffa att genomföra men jag har genomfört dem ändå och egentligen har allt gått enligt plan vecka för vecka ända fram till igår då jag vaknade med en väldigt ond hals. Även om jag redan då insåg att "loppet var kört" hoppades jag på en mirakelnatt och att jag skulle vakna upp idag med markant bättre känsla. Men halsen känns snarare sämre idag än igår så min i särklass tyngsta DNS är ett faktum. Det blir inget lopp för mig på lördag. Hur det hade gått om jag hade kommit till start är omöjligt att veta. Det som grämer mig mest är att jag aldrig får veta hur långt min satsning hade nått. Men, det är ingen som har dött, det handlar om löpning, så det är bara att bryta ihop, bli frisk och förhoppningsvis orka hitta ny motivation… 📸Marathon.se

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

** Garphyttans Marcus Jansson (andrasträckan) och Hagabys i sommar mästerskapsdebuterande Viktor Larsson (sistasträckan) utgjorde två tredjedelar av det svenska lag som tog en historisk VM-medalj i stafett vid mountainbikeorienterings-VM i Österrike, ett silver bara nio sekunder bakom Ryssland. På de individuella distanserna hade Viktor placeringsraden 26-18-11-18 och Marcus 20-13-19-diskad i masstart, medeldistans, långdistans och sprint. På EM en månad tidigare, i Ungern, tog Marcus bästa placeringen med en sjätteplats i långdistans. Larsson har varit urstark på hojen den här säsongen och tog guld, silver och silver under SM-helgen i Falun, i sprint, lång- och medeldistans. Jansson, som dominerat de senaste åren, fick ”nöja sig” med dubbla guld i lång- och medeldistans. Karlskogingen Erica Olsson var också med på VM och EM, i juniorklass, och nådde som bäst en tiondeplats i EM-sprinten.

** Martin Regborn var bara nio sekunder från medalj när han blev åtta i VM-springen i Lettland, men fick veckan efter nöja sig med en 18:e-plats på långdistansen, vilket han inte var helt nöjd med. ”Loppet som jag tränat för hela året och så känns kroppen som ett blysänke andra halvan av banan… Helt OK tekniskt genomförande om man ska se något positivt”, skriver han på instagram. Regborn har också hunnit ta SM-silver i sprint (Josefin Tjernlund, Tisaren, var sexa, och sprang därtill slutsträckan i det Tisarenlag som blev femma i sprintstafetten).

** OK Tisarens Simone Niggli, världens bästa orienterare genom tiderna men numera 40 år och ”motionär” vann O-ringens elitklass med 6,5 minuters marginal. Lilian Forsgren och Josefin Tjernlund blev sexa och sjua. Filip Dahlgren gjorde sitt starkaste resultat på flera år med en femteplats totalt. Martin Regborn gjorde ett gästspel på sprintetappen och tog en andraplats.

Trevlig vecka i Örnsköldsvik som resulterade i en 5:e plats på O-ringen! Det var inte igår! Någon slags comeback även om det är en bra bit kvar till den nivån jag vill vara på. Trött blev jag i alla fall! Fick damma av sprintlinnet också! Förutom generalrepetitionen på Skärgårdssprinten veckan före så var senast det begav sig i Borås 2015. Man blir bra på det man tränar osv. Veckan innehöll även mental träning i form av minigolf där jag blev utpsykad och utklassad. Det hela avslutades med en punktering och ett 5h ofrivilligt stopp i Sundsvall på hemvägen. Foto: 2. Sven Alexandersson 3. Stefan Månsson #hagabygoiforebro #hagabygoif #kilsbergspower #likegrizzly #bambambam #somettjävlamotionär #oringen2018 #minigolf #bangolf #besserwisser #htfu

A post shared by Filip Dahlgren (@filipda88) on

** Matthias Wengelin tog en sjundeplats i sin gamla paraddisciplin sprint på EM i Österrike, och följde upp med en 37:e-plats (när EM gick vidare i Glasgow) efter att ha fått starta längst bak i klungan i OS-disciplinen crosscountry.  I Cykelvasan krigade mountainbikecyklisten från Örebro hem en femteplats.

** Jacob Ahlsson har tagit sitt livs hittills fetaste placering med en tredjeplats i ett kermesselopp i Belgien, och det efter att ha blivit åtta och tia i tävlingarna dagarna före. Lillebror Jonathan tog SM-silver (i P16-klassen) på linje och SM-brons i tempo.

** Johan Eriksson, 49, från Kopparberg blev elva i Ultravasan och satte snabbaste totaltiden genom tiderna i Vasaloppstrippeln, det skrev jag en artikel om (på semestern) i måndags. KFUM Örebros Linus Rosdal blev tvåa i Ultravasan 45, loppet som Anfält vann i fjol, på den tredje snabbaste tiden i loppets historia (bara bakom segraren David Nilsson och Anfälts segertid från i fjol), före löpare som Elov Olsson.

** I långloppscupen har det dunkats av inte mindre än nio deltävlingar, varav tre DM. Liduina van Sitteren var mest framgångsrik med ett DM-guld (maraton) och två silver, mest notabelt kanske att hon senare samma dag som hon totalvann Viby marathon (snabbare än alla herrar) åkte till Rudskoga och vann Jordgubbslunkens sexkilometersklass också … Karin Forsberg har gjort comeback i löparspåren och sprang hem 10 000-metersguldet på finfina 38.33 medan Josefin Tjernlund tog guldet på halva distansen med 17.58. Rodney Hundermark (maraton), Andreas Ingberg (10 000 meter) och William Wickholm (5 000) tog gulden på herrsidan där det blev nio olika medaljörer. van Sitteren vann också Rallarrundan och Dalenrundan, medan Forsberg plockade förstaplatser i Lindesjönloppet och Fröviloppet. Josefin Gerdevåg, som tävlat rätt sparsamt, vann Semesterhalvmaran. På herrsidan fortsatte trenden med olika segrare: Per Arvidsson vann Rallarrundan, Heshlu Andemarim tog hem Lindesjönloppet, Adam Gillman var först i mål i Fröviloppet, Alexander Söderberg var snabbast i Semesterhalvmaran (men Andemariam fick toppoängen i cupen eftersom Söderberg springer för Stockholmsklubben Spårvägen) och Cimmie Wignell segrade i Dalenrundan (i Stripastafetten dominerade IF Start på både herr- och damsidan. Sammantaget gör det att van Sitteren har en rätt betryggande ledning i långloppscupens sammandrag, såvida inte Gerdevåg eller Forsberg börjar springa fler lopp i höst. Maria Eriksson är förvisso bara en poäng bakom i sammandraget, men har redan slagit i taget för hur många tävlingar som får räknas med van Sitteren har en kvar. På herrsidan leder Arvidsson med hela 20 poäng, men där är läget omvänt; den lednignen är inte alls säker eftersom få av löparna bakom ännu nåt upp i lika många tävlingar som honom. Om till exempel Andreas Ingberg, Jack Karlsson eller Andemariam, som båda varit snabbare än Arvidsson i år, springer fler tävlingar i höst kan de nå ifatt. Utanför cupen vann Kevin Henriksson och Anne Ellström Semestermilen medan Maja Blom och Johan Fagerberg tog hem Svartåloppet.

** Karin Forsberg (guld 5 000 och 10 000 meter i K35), Marie Dasler (guld 5 000 och 10 000 meter, K50), Maria Eriksson (guld 10 000 meter, silver 5 000 meter i K40) och Jan Myrtorp (brons 800 meter i M75) tog medaljer på veteran-SM, Wilhelm Bergentz (guld 3000 meter, silver 1 500 meter i P16), Noha Olsson (brons 1 500 meter i P16) och Henrik Franzén (brons 1 500 meter hinder i P15) gjorde detsamma i ungdoms-SM. Dasler tog dessutom SM-guld och Eriksson brons i sina åldersklasser i SM-milen, där även Susanne Malmqvist tog ett veteran-SM-guld, i K65.

** Rebecka Nylin, Johan Aronsson och lagen Josefine Wallenhammar/Eva Gustafsson (Hagaby) och Jakob Attås/Gustav Hindér blev distriktsmästare i sprintorientering i Nora. Maja Alm och Emil Svensk vann världsrankningstävlingen Örebro City Sprint där Filip Jacobsson (sjua) och Josefin Tjernlund (åtta) blev bästa länslöpare. Svenska landslaget med Lina Strand, Gustav Bergman, Jonas Leandersson och Karolin Ohlsson vann mixedsprintstafetten.

** I Milans poängtävlingar har Magnus Palm, Jakob Wallenhammar, Ludwig Ljungqvist, Filip Jacobsson (två tisdagar i rad) och nu senast i går kväll Oskar Eklöf, men Calle Olsson tog hem totalsegern (i huvudklassen var han den enda som sprang alla deltävlingarna, men det var inte avgörande eftersom bara de sex bästa resultaten räknas) med ynka 32 poäng (motsvarande 32 sekunder i någon av alla tävlingar) ned till tvåan Oskar Arlebo efter att ha tagit en andraplats, en sekund bakom Eklöf. Olsson var trea inför finalen, men tog sig alltså hela vägen upp till förstaplatsen. Evelina Ericsson blev bästa dam (det är mixedklass) med en 13:e-plats.

** Karl-Johan Danielsson och Annie Thorén vann Örebro triathlon, hemmalöparen Sara Jakobsson tog hem sprintklassen.

** Lagen Karin Strömdahl/Katrin Björklund, Christer Ericsson/William Blomström och Sandra Lundqvist/Fredrik Sundberg vann multisporttävlingen Örebroloppet, medan Per Eklöf blev först ut som segrare i den nya soloklassen (enda kvinnan som körde solo bröt).

** Stockholmaren Pär Bjelkmar krossade banrekorden varje dag under Bergslagsleden på fem dagar och satte ett totalt rekord med runt sex timmar.

** Själv har jag sprungit Niesen treppen lauf, Gallaberget trailrun, Jordgubbslunken, Hyttloppet, Mörksuggenjakten trail, Mora trail, Lurs backyard ultra, Skövde ultrafestival backyard ultra, Kloten–Nyberget och Ultravasan under den här tolvveckorssemestern (plus att jag hojat Cykelvasan). I juli blev det faktiskt över 31 tävlingsmil i löparskorna …

Racerapport: Ultravasan 2018

”De ser så slitna ut och har kramp. Du tar dem!” Mitt absolut bästa ögonblick under Ultravasan – och det finns många att välja på! – är när Maria plötsligt står bredvid spåret, precis vid 13-kilometersskylten, strax efter Läde. ”Jag är också sliten, men ingen kramp, än …” får jag ur mig innan hon manar på mig att ändå fortsätta jaga ryggar.
Flera veckor tidigare hade jag suttit och bläddrat i de gamla resultatlistorna och sett att min målsättningstid, 8.41 (tiden jag skidade Vasaloppet på i vintras – ”riktiga löpare springer snabbare än de åker skidor” som jag brukar säga …), hade räckt till en 65:e-plats i spöregnet i fjol och till en 84:e-plats i de mer gynnsamma och med i år jämförbara förhållandena 2016. Man vet ju aldrig hur bredden på toppen ser ut, men någonstans hade målsättningen om 8.41 breddats med en förhoppning om att bli topp 100, och jag hade sagt åt Maria, som var med och supportade tillsammans med mina föräldrar, att hålla koll på placeringarna om det skulle bli en kamp om hundradeplatsen på slutet. Placeringen i ett sådant här lopp – om man missar pallen eller topp tio eller en seger i sin veteranklass eller så – är ju helt ovidkommande för alla andra än löparen själv; men något ska man ju sikta på, något ska man ju ha som motiverar en. Och i grunden var jag rädd att jag skulle ge upp och skita i allt ihop om jag märkte att 8.41 slank utom räckhåll.
Efter väckning 3.20 (vi hade stuga långt borta i Stöten, med 40 minuters körning till starten), halvhjärtad uppvärmning, 15 minuters kö till bajamaja och den där magiska atmosfären just innan starten försökte jag hitta mitt eget tempo i första backen. Var kanske 30:e upp till första vänstersvängen, men sedan började löpare efter löpare rulla förbi. Efter en vacker soluppgång över myrarna och en vunnen kamp mot tankarna på att öka farten (jag kände mig så fräsch!) kom jag upp till Smågan som 84:a (snittfart 5.00 enligt vasaloppet.se, lite långsammare enligt egna pulsklockan som inte loggade fullt lika många meter ditupp; det kompenserades senare under loppet och klockan stannade på 90,5 i mål vilket ändå är en mindre avvikelse mot stipulerade 90 än normalt eftersom man knappast springer kortaste vägen hela tiden under ett så långt lopp). Redan vid första vätskekontrollen, några kilometer innan, hade jag hivat i mig dagens första sportdryck, och i Smågan blev det ännu mugg Enervit följt av en morgonkaffe (hade inte hunnit fixa något i Stöten) som var alldeles för het så både tungan, halsen och magsäcken blev skållade. Efter risgrynsgröt och ostmacka till frukost blev det just bara dricka under loppet, på grund av risken för magras (minns Borås sextimmars för två år sedan) vågade jag inte äta en smula före mållinjen (och jag bar heller inte med mig något, varken vätska eller mat); dieten bestod istället av sportdryck vid 14 av de 21 vätskestationerna och vatten vid övriga sju, plus blåbärssoppa, cola och kaffe i kontrollerade mängder när lusten föll på.
Trodde det skulle vara mer stig till Mångsbodarna, och framför allt lite mer tekniskt, och hade därför räknat med att tappa lite tid mot det 5.30-snitt jag hade tänkt mig till Evertsberg. Planen var 5.30 dit och 6.00 per kilometer resten av vägen för att klara måltiden 8.41 med någon minuts marginal, och efter 5.00 till Smågan hade jag ju lite buffert att tappa redan före halvtid. Men hela vägen till Mångsbodarna var fin och lättsprungen (inklusive det 500 meter långa obanade partiet som var lättsprungen och nedtrampad mossterräng), så jag höll 5.20-fart i snitt över de 14 kilometerna. Därför var jag nästan exakt sju minuter före planen så långt, och fortfarande kändes kroppen bra. Så långt låg jag 82:a.
Jag tappade en minut till Risberg, ser jag nu i efterhand, men där var känslan fortfarande god (tappade berodde nog mest på att det en bit var rätt storstenig stig där jag inte ville pressa upp pulsen för högt, och så ytterligare ett kort obanat parti). Runt maratonpasseringen, fyra kilometer före Evertsberg, började däremot känna en begynnande stelhet i höftböjarna. Redan under första milen hade jag känt av en ovan stelhet i högra trampdynan (hade jag knutit skon för hårt?), och nu började onda tankar komma. ”Håll bara farten till Evertsberg, sedan kan du släppa ned i 6.00-tempo och ändå ha de där sex minuterna som buffert om något händer” manade jag på mig själv, och spurtade nästan in till kontrollen för att ha klockan på 5.30-snitt från Risberg (5.31 enligt officiella listan) eftersom jag visste att jag ändå skulle stanna en stund där för att göra en tv-intervju till na.se (som Maria fixade). Jag noterade också att jag överraskande nog fortfarande såg ryggen på VM-löparen och fjolårstvåan Frida Södermark, tänkte att hon kanske hade magproblem eller så (men har förstått i efterhand att hon öppnade medvetet lugnt och sedan ökade efter Evertsberg för att få en bra resa och uppladdning inför 100-kilometers-VM om tre veckor).
I asfaltsbacken, som övergår i grusväg, ned från Evertsberg hände det plötsligt: Dagens näst bästa ögonblick. Plötsligt var stelheten borta, all kraft tillbaka, det kändes som om jag precis börjat springa. ”Varför ska jag sakta ned nu”, resonerade jag, och fortsatte istället att hålla öppningstempot på 5.30. I Vasslan, fyra kilometer efter Evertsberg, går banan ihop med 45-kilometersloppets sträckning, och där kommer man in i svansen på den klungan med massor av långsammare ryggar att plocka: Inspirerande! (45-löparna man först kommer ikapp har snittat sina sex första kilometer på 6.30 eller så.) Känslan var att jag flög fram här (i 5.30-fart, märk väl …), och jag hoppade om ett gäng sydkoreaner på ett stigparti, fortsatte att sicksacka mellan krampande och linkande löpare och kände mig urstark men med en gnagande oro i bakhuvudet om att jag gick för hårt; det återstod fortfarande nästan ett maraton.
”Du låg 76:a i Evertsberg, du slåss om topp 80 nu!”, tjoade Maria i Oxberg, ovetandes (precis som jag) om att jag plockat 20 orangea nummerlappar sedan dess och nu var 56:a. Efter att de båda banorna gått ihop gällde det nämligen att hålla koll på vem som tillhörde vilket lopp, om man var intresserad av placeringar; 45-löparna hade en blå rand på sina nummerlappar, 90-löparna en orange. Det blev många huvudvridningar och många ”bra jobbat, du ser stark ut” inte bara för att vara trevlig utan också för att rättfärdiga att man vänder sig om och glor på bröstet på de man passerar.
Jag hade två målbilder under den där pigga riktigt pigga perioden efter Evertsberg: Att jag skulle vara stark i Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg (där jag cyklade om så många förra helgen, i Cykelvasan) och att jag likaså skulle vara stark de tre sista milen. Bufferten till 8.41, om jag bara skulle orka hålla sexminuterstempo per kilometer, vilket jag bör klara även om jag är väldigt trött, var nu 23 minuter vilket gjorde att det mesta nu handlade om att undvika kramp eller magras, ultralöparens två största fiender. Jag kände mig också så där härligt stark i Lundbäcksbackarna (jag tog inte ett enda gångsteg på hela dagen, frånsett intervjun i Evertsberg och möjligen någon gång om jag behövde sakta in för att snappa åt mig dricka), och plockade en och annan där (precis i botten på backen vände jag mig om till en okänd medlöpare och vrålade glatt: ”Äntligen! Det här har jag längtat efter hela dagen!”). Men stark sista 30? Näe, bort mot Gopshus, med 25–26 kilometer kvar, började slitenheten till sist komma över kroppen. Jag tröstade mig med tankar på att de andra säkert också började bli trötta nu (”Hade de varit pigga hade de inte legat här bak!”), att jag varje steg i 6.00-fart var närmare att klara mitt 8.41-mål, och att jag trots allt i princip inte hade blivit omsprungen av någon enda löpare sedan Mångsbodarna, för flera timmar sedan.
Har man gjort några ultralopp vet man hur man gräver djupt (eller också har man slutat springa ultra). Och man känner sin kropp. Den skickade oangenäma signaler om trötthet, visst. Sånt där kryp som man känner i benen när man gått en hel dag på stan, typ. Stelhet i uppförsbackarna, visst (men inte mer än att jag fortfarande kunde gå över till trippande framfotalöpning där, om än med viss rädsla för kramp i vaderna). Men inga krampkänningar, nej. En oförskämt fin mage. Ingen energitorsk (trots att jag inte ätit något på åtta timmar vid det här laget).
Så jag grävde djupt. Tog kilometer för kilometer (redan från start hade jag en regel om att jag bara fick kolla gps- och pulsklockan vid kilometerskyltarna, en regel jag satt upp för att jag skulle kunna njuta mer av loppet och inte bara springa och kontrollera mig). Farten mattades något, visst. Men 5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg gjorde ju ändå att bufferten mot 8.41 växte snarare än krympte, och sedan väntade nedförsbacken (som förvisso i det här skedet av loppet inte är skönt för musklerna, men likväl bra för tiderna) mot Läde. Och efter några platta men mentalt jobbiga kilometer i den vackra tallmon stod hon där, Maria, och eldade på mig. Berättade att jag var 47:a i Hökberg och såg mycket piggare ut än ”alla andra” med orangea nummerlappar framför. Dagens finaste ögonblick. Tävlingshornen växte ut. ”Jaja”, tänkte jag. ”Jag försöker väl då.” Så istället för att fortsatte tappa tempo provade jag att öka, igen. Och kroppen svarade, igen. Jag la i 5.30-tempot och rullade ned till Eldris. Speakern ropade att gubben som kom in bakom mig var 43:a. Ut från kontrollen passerade jag tre löpare med tydliga krampkänningar, vilket med snabb huvudräkninge borde göra mig – som drömt om en topp 100-placering – till 39:a i det läget.
Härifrån var det bara att bita i. Gps-klockan skulle inte över 5.30-snitt från Eldris räknat, det var målet. Men nu var backarna tunga. Sekunderna fladdrade. Jag kom förbi sjukilometersskylten, där jag nästan kraschade i 35 kilometer i timmen på cykeln för en vecka sedan, där jag dunkade i högerknäet i styret men kunde ha råkat mycket mer illa ut. Femkilometersskylten (”Sista halvtimmen!”). En äldre löpare som vände sig om när jag ”stormade” förbi och med ett snett leende konstaterade att jag tyvärr också hade orange nummerlapp och att han skulle tappa mig (annars var de där slitna och krampade löparna som Maria talade om i Läde rätt få, därifrån plockade jag trots bibehållen fart bara sex-sju placeringar). Trekilometersskylten (”Det blir under 8.15 om jag klarar sexminuterstempo hela vägen in!”). Bryggeribacken, tvåkilometersskylten, kyrktornet som närmar sig, svängen runt idrottsplatsen, in på campingen, enkilometersskylten (kolla klockan, 5.31 i snitt sedan Eldris; ”jag måste öka lite nu för att få ned den på 5.30”), de tunga, tunga stegen i de två sista, korta motluten. I vänstersvängen ut på asfalten knöt jag näven och kände tårarna komma. 30 meter framför såg jag två löpare. ”Ska jag spurta?” ”Näe, jag skiter i det, jag är nöjd.” Två sekunder senare: ”Så fan heller. SPURTA! Den här chansen kommer aldrig tillbaka!” Förbi med marginal (kollar nummerlappar, ”fan, de var blå!”) så att jag hinner göra en lagom spänstig piruett över mållinjen, och sedan kom alla känslorna på en och samma gång. Maria filmade, klippet ligger på na.se. Jag hulkar och vacklar och begraver huvudet i händerna och när hon ber om några första ord efter målgång säger jag: ”Får jag sluta springa nu?”
37:a av 796 herrar i Ultravasan (tvåa av löparna från länet) slår lite högre än placeringarna som 7 650:e herre i Vasaloppet eller 4 805:e i Cykelvasan. Klart som fan det gör det, men placeringen var ju bara ett extra delmål. Sluttiden 8.12 är det jag är verkligt nöjd med. Det ger ett snitt på 5.28 över 90 kilometer (med 900 höjdmeter, 17 kilometer stig och 700 meter obanad terräng). Det måste vara det bästa jag presterat i en tävling någonsin, möjligen tillsammans med Sweden skyrace 2014. Jag är jävligt nöjd dels med tanke på all träning jag lagt ned specifikt inför det här loppet, dels för att jag lyckades få till en så bra dagsform (trots förkylning under veckan före loppet och ett tömningspass, under kolhydratstömningen alltså, där jag sprang vilse och var ute i 3,5 timmar och 31 kilometer i strilande regn fem dagar före Ultravasan). Jag tror att jag låg ypperligt nära max av vad som går att få ur min kropp med nuvarande träningsgrad (mängd, intensitet) i den här prestationen, och det måste alltid vara målet med en måltävling.
Läser man den här racerapporten utan att känna mig kan man nog undra om jag bara har siffror i huvudet när jag springer. Kilometertider hit, beräknade sluttider dit. Placeringar. Jo, men så är det. Jag springer och räknar och räknar och funderar och förhandlar med mig själv. Det är mitt sätt, så gör jag nästan alltid på tävling. Jag har alltid älskat matematik, och att räkna kilometertider tar bort tankarna från ömmande lämmar. Under nio mil och åtta timmar hinner man ändå med att emellanåt slå bort de tankarna och bara insupa stunden, njuta när löpningen känns lätt, ta in de vackra omgivningarna, byta några ord med andra löpare. Men sedan räknar jag tider igen. Eller placeringar. Sådan är jag.
Därför tändes den där elden i mig i Läde. Därför orkade jag pressa mig till att hålla uppe en jämn fart nästan hela vägen (5.44-snitt mellan Oxberg och Hökberg var dagens långsammaste notering, 5.00-snitt mellan starten och Smågan var den snabbaste). Pulsklockan visade för övrigt också en jämn och fin kurva med ett snitt på 77 procent av maxpuls över loppets 492 minuter fördelat på 99 minuter mellan 80 och 90 procent av max, 390 minuter mellan 70 och 80 procent av max och tre minuter mellan 60 och 70 procent av max (två minuter var intervjun i Evertsberg, en minut var en kisspaus några kilometer senare). Jag kommer leva länge på den här prestationen. Läs också gärna min krönika från loppet och kolla in filmen (där ni både får se mig springa och gråta och försöka ta mig in i en bil efter loppet).
Tack Maria, mamma och pappa för all support!

Highfive i Oxberg, fortfarande hyggligt fräsch, men bara några kilometer till … Foto: Maria Åström
På upploppet, efter att precis ha spurtat om två med ”fel” färg på nummerlappsranden. Foto: Dennis Brännmyr

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Lurs backyard ultra 2018

Ibland undrar jag om målsättningar sätter begränsningar för eller lyfter nivån på vad som är möjligt att utföra. Sällan är det i varje så tydligt att de ofta utgör det förstnämnda som när man springer en ”backyard ultra”, den här märkliga tävlingsformen som blivit så populär i Sverige de senaste åren och som går ut på att springa 6 706 meter per timme (varken mer eller mindre) så många timmar i följd som möjligt, tills alla utom en gett upp. I stället för att springa så länge som möjligt dryper de allra flesta nämligen av efter sju eller tio varv, vilket motsvarar fullföljt maraton respektive en fin och jämn siffra. Och av dem som fortsätter efter tionde timmen är det ofta något personligt rekord eller någon annan jämn summa (kanske 50 miles, alltså tolv timmar, eller 100 miles, alltså 24 timmar) som är målet (det är lätt att motivera sig att nå målet, svårt att motivera sig att fortsätta när det är uppnått). Det säger en hel del att bara en enda löpare (örebroaren Jenny-Ann Ehrling som därmed hade säkrat segern i Backyard ultra Sydkusten i fjol och därmed inte hade mer att springa för) av de 66 som klarat 23 timmar i ett sånt här lopp på svensk mark klivit av inför det 24:e, medan hela 15 gett sig efter varv 24 (däribland jag, i Örebro backyard ultra, i fjol). Man klarar så mycket som man föresätter sig att göra, och har man gett sig fanken på att springa 24 varv så stannar man inte efter 23. Men om man från början hade siktat på 27 varv i stället, hur långt hade man kommit då? Eller är det tvärtom så att en hel del av de där 15 som klarade 24:e varvet egentligen var sopslut efter 20, 21, 22 men plågade sig runt några extra just tack vare sin målsättning?
Jag vet inte, men jag har funderat rätt mycket kring det där under, och framför allt efter, helgens tävling; Lurs backyard ultra. Lur är en liten ort i Tanums kommun med 112 invånare som sattes på den svenska ultralöpningskartan 2015 när den första upplagan av loppet, och det första backyardloppet över huvud taget på svensk mark, arrangerades där (jag ställde upp med målsättningen att klara 14 timmar och fick med mig 18 hem, tack vare bra coachning). Just att loppet är det svenska originalet lockar extra, och i år mer än dubblerades byns befolkning under helgen när 109 löpare med support intog den gemytliga bygdegården.
Jag hade för första gången i backyardlöpning ingen målsättning (det var mitt femte lopp av den här typen, tidigare har jag sprungit 18 när jag siktat på 14, sprungit först 19 och sedan 24 när jag siktat på 24 och dessutom tagit ett lopp som träning med åtta snabba rundor), mer än att jag inte fick gå sönder inför Ultravasan som är sommarens stora mål. Springa med förstånd, alltså. Lyssna på kroppen.
Första fem varven hade jag sällskap av Maria och Jon som sedan övergick till att supporta, och de varven gick naturligt långsamt på 53, 55, 48,5 (för att hinna äta lite lunch), 53 respektive 55 minuter. Sedan var jag tvungen att hitta min egen taktik runt den omväxlande banan (kort backe–kilometerlångt skogsparti–1,5 kilometer grusväg och asfalt mest med nedförsbacke–korta backar upp och ned igen–kilometerlång uppförsbacke på grusväg–2,7 kilometer mestadels slätta skogsvägar och stigar). I början gick det lite fort (jag upplever att jag hushåller bäst med krafterna om jag lägger varven runt 50–52 minuter och vilar åtta–tio minuter per timme): 46,5, 48, 49 respektive 49,5 minuter. Men sedan föll jag in i lunken med ett väletablerat schema för gång och joggning runt banan, med varv på 52, 50 och 51 minuter före mörkrets inbrott som tvingade på pannlampa och sänkte farten något på de stigpartier där jag gillar att jogga. Samtidigt började jag redan känna en hel del muskelsmärta från höftböjarna som spred sig nedåt i låren, vilket jag inte alls kan minans att jag känt under mina tidigare backyardlopp (när jag sprang 24 timmar i Örebro upplevde jag en liten dipp redan efter tio timmar, men sedan kom jag igång igen). Men nu gick det bara utför, och redan på varv 13 och 14 fick jag börja gräva för att motivera mig och inte leta anledningar till att kliva av (jag intalade mig att muskelsmärta inte är en skada och att den sannerligen inte äventyrar något inför Ultravasan).
Tack vare ostkaka, yoghurt med sötsliskig müsli, choklad och ohemula mängder kaffe tog jag mig ändå igenom de sju nattimmarna med varvtider på 52,5, 52,5 53,5, 53, 55, 53 och 53,5 minuter. Under de timmarna hade också startfältet krympt drastiskt. 21 löpare hade inlett natten, men bara fyra återstod när vi lämnade kvar pannlamporna och gav oss ut på det 20:e varvet vid fem på söndagsmorgonen (efter att Therese Eriksson, som mycket välvilligt lät mig springa i hennes pannlampas sken när mina batterier tog slut två kilometer in på 16:e varvet, fått problem med sår under tårna på ena foten var Annika Johanson ensam kvinna kvar ut på 19:e varvet, och när segern var bärgad var hon också nöjd). Jag var vid det laget så sliten i lårmusklerna, framför allt framsidorna, att jag en längre stund funderat på att kliva av för att inte orsaka bestående men, men plötsligt var jag alltså bara en placering från medalj – och då går det ju inte bara att lägga av. Jag gjorde varv 20 och 21 på 54 respektive 53 minuter medan de tre andra drog iväg direkt i starten och var runt fem–sju minuter före mig. Jag kände mig sopslut och viskade till Maria att det var dags att bryta, jag hade ändå ingen möjlighet att ta någon av de andra, de var för starka. ”Men du ska väl åtminstone ha ett pers?” ”Men jag har Ultravasan att tänka på …” ”Men du har väl ett pannben?” ”Men det är fyra timmar kvar till perset …” ”UT OCH SPRING!”
Jaja, jag masade mig runt varv 22 på 52 minuter med bästa känslan på ett bra tag, och sedan tvingade jag mig att tänka positivt på varv 23 (som gick på 53): ”Det här är näst sista gången du gör det här varvet i fullfart, på varv 25 behöver jag bara komma in precis under 60 minuter.” På 24:e varvet höll det på att ta en ände med förskräckelse när plötsligt fick en elektrisk smärtkänsla från vänsterfoten upp i knäet, men som tur var släppte det efter 500 meter, annars hade jag inte tagit mig runt (varvet på 54 minuter). I slutet kom jag överraskande ikapp Fredrik Dahlberg, som anförtrodde mig att han hade problem med en fot och började se slutet. Jag mumlade något om ”bara muskelsmärta, det har ju ingen dött av!” om min egen situation, och tog mig sedan an det lugnare 25:e varvet med en mental förberedelse för att kunna göra ett 26:e varv för att säkra tredjeplatsen om Fredrik plötsligt skulle välja att kliva av efter 25. 25:e varvet gick på 56 tröga minuter, och jag staplade verkligen över mållinjen för att inkassera perset (167,64 kilometer), skvalpade i mig lite saft och ställde mig på startlinjen igen, med from förhoppning att vi bara skulle vara tre där. Men när starten gick och de andra tre försvann i fjärran igen vände jag tillbaka och tackade för mig. ”Någon måste väl bli fyra …”, var nog det första jag sa (sedan höll jag på att svimma under intervjun som Maria gjorde till Instagram, kolla klippet jag lagt upp på @jonasbrannmyr), innan jag fick duscha, äta och sova.
Fredrik, som hann uppfatta att jag bröt, gjorde sitt snabbaste varv på hela tävlingen den 26:e timmen eftersom han var nöjd trea och skulle kliva av (av 109 startande hade 105 alltså gett sig efter 19 timmar, men det tog ytterligare sex att bli av den siste som inte skulle upp på pallen …), och den spurten bevisar att han hade betydligt mer kvar i tanken än jag hade, så tredjeplatsen var verkligen välförtjänt.
Sedan följde en giganternas kamp där förhandsfavoriten Emir Halalkic tvingade upp Tobbe Gyllebring på 39 timmar (rekordnotering på svensk mark!) för att Tobbe skulle kunna säkra segern. Efter en duell under tolv timmar hann Emir inte runt på 38:e varvet, och då fick Tobbe ta ett ”ärevarv” för att bekräfta segern på 261,52 kilometer medan söndag blev till måndag. En magisk prestation, som inte hade varit möjlig utan höga målsättningar och löpare som sporrade varandra.
Men för egen del funderar jag på om min brist på resultatmässig målsättning var en frälsning eller ett ok, och om jag hade kunnat pressa ur ännu lite mer med en annan approach. Jag missade trots allt ingen maxtid, utan valde självmant (precis som alla gånger jag sprungit backyard) att kliva av eftersom jag känt mig för mörbultad eller tyckt att ”motståndarna” sett för fräscha ut. Och nu, precis som i Örebro i fjol, precis när jag nått min målsättning (den som jag fick efter 21 varv) och därmed kanske inte när jag tagit ut mig totalt. Å andra sidan var jag helt klar över att jag skulle kliva av efter 21 varv, då tyckte jag att jag uppnått min personliga målsättning för dagen, och då klev Maria in och räddade mig med några väl valda ord.
Stort tack till Maria, Jon, mamma och pappa för ovärderlig support (ett backyard gör man inte ensam, det ska till mat och ompyssling, massage och pepp om man ska komma någon vart), Ebba, Alice och Therese för hejarop, Monica och Tommy för ett fantastiskt arrangemang och alla löparvänner för bra tugg under långa timmar!
Om jag klarade den riktiga målsättningen, att hålla mig hel inför Ultravasan? Det får jag nog vänta några dagar med att utvärdera, eftersom kroppen än så länge är så stel och stum att jag knappt tar mig in och ut ur en bil, än mindre uppför en trappa. Men det känns i varje fall som att det bara är musklerna som fått sig en omgång.

Ute på varv nummer fyra. Finaste biten på banan, kilometern kvar till mål. Foto: Stefan Arbratt

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018
The Hill marathons 2019

Racerapport: Niesen treppen lauf 2018

Så mycket kring det här loppet handlar om siffror: Förstås främst de 11 674 trappstegen som utgör världens längsta trappa – själva orsaken till att loppet existerar – som löper parallellt med bergbanan (som egentligen är två bergbanor, den andra startar där den första slutar, så man får byta vagn halvvägs) på berget Niesen i Schweiz (trappan byggdes samtidigt som bergbanan 1906–1910, men har förstås, i varje fall på sina ställen, restaureras genom åren, och används just för arbeten på banan och är stängd för allmänheten 364,5 dagar om året). Men också de 1 669 höjdmeterna som ska tas på det 3 700 meter långa loppet. Något som ger en snittlutning på över 45 procent, med en största lutning på 68 procent (den sista biten av själva trappan).
Men för mig handlade Niesen treppen lauf framför allt om upplevelsen. Jag nöjer mig sällan med att anmäla mig till ett lopp (som jag verkligen satsar på) för att sedan rycka på axlarna och tänka att ”det går som det går”. Men den här gången var det svårt att sätta upp något verkligt mål – Niesen treppen lauf är så olikt allt annat jag sprungit, allt annat jag tränat för, allt annat jag testat, att det var svårt att ha någon vettig uppfattning om vad som var realistiskt att hoppas på. Schweizaren Emmanuel Vaudan – som under tidigt 2000-tal höll yppersta världsklass i uppförslöpning – har banrekordet på 55.55 och 2017 vann Jonathan Schmid (också han från Schweiz) loppet på 1.00.20; men vad betyder det för mig? Är 25 procent på segrartiden, 1.15, bra? Eller ska man vara glad om man ens klarar 1.30? Det här fick jag mycket tid att fundera på, eftersom jag fick höra talas om loppet just efter att anmälan öppnat (och alla 220 platserna tagit slut på några minuter) sommaren 2016. Sommaren 2017 var jag på tå när de 350 platserna (utökat antal på grund av populariteten) till 2018 års lopp släpptes (när de skulle släppas var hemligt, bara specificerat till ”mitten av juni”, så en stor del av juni i fjol gick åt till att trycka ”uppdatera” på loppets hemsida). Hur som helst gick det få dagar utan att jag tänkte på det här loppet under de här två åren mellan att jag fick höra talas om det tills att jag i lördags morse, vid sextiden, hämtade ut min nummerlapp i Mülenen. Någonstans läste jag att ens halvmaratid, möjligen subtraherad med några minuter (några fler minuter för de riktiga uppförslöparspecialisterna) var en bra indikation för vilken tid det ska ta uppför Niesen, så 1.30 kändes som ett rimligt mål, ändå. Under de här två åren har jag också förlagt många träningspass till trappan i Kvarntorpshögen, vars 427 trappsteg erbjudit bästa möjliga specialträning (även om trappan på Niesen har fler än 27 gånger så många steg, och den återhämtning som nedförslöpningen på Kvarntorpshögen ger blir i sammanhanget orealistisk, men som intervallträning fungerar det förstås utmärkt), och därtill har jag klivit på låda på gym (vilket väl inte är någon perfekt kopia av en trappa, men som jag tänkt bör stärka rätt muskler). Men ändå, någonstans, var det här först och främst ett äventyr; något jag sällan tillåter mig eftersom jag tycker att tävling är tävling, och då ska prestation stå i fokus.
Nåväl. I Niesen treppen lauf startar man (från och med i år, när antalet deltagare blivit fler) fyra och fyra var 20:e sekund. De beräknat långsammast löparna gick först medan de fyra förväntade topplöparna startar allra sista (man kan ju tänka att det skulle vara tvärtom för att de snabbare skulle slippa svårigheten i att passera löpare, som jag ska återkomma till, men i stället handlar det om att ge de långsammaste löparna maximal chans att klara reptiden, då ingen tillåts passera mittenstation efter klockan nio (första start är 7.30, så de som startar först har 1,5 timmar på sig, de som startar sist har en timme). Jag gick ut som 265:a (seedad runt den 25:e bästa procenten eller så), och eftersom de första hundra meterna är relativt flacka satte jag ett hyggligt tempo och gled ifrån de tre andra i min startgrupp. Därefter brantar det på rejält, och sedan tar det egentligen aldrig slut. Redan efter 150 meter var jag uppe i rygg på några långsammare från startgruppen innan, och redan där får man börja beräkna: Hur mycket snabbare är jag egentligen, är det trycka till för att ta sig förbi med risk för mjölksyrepåslag eller ska man ligga i rygg en stund och spara kraft? I den beräkningen ingår också hur själva underlaget ser ut: Är det metalltrappa, gammal sten, är den 30 eller 80 centimeter bred, måste jag gå ut i avrinningsspåret mellan trappan och rälsen för att ta mig förbi? Och följer löparen framför ur spår-regeln som ska gälla (det var det få som var införstådda med). Många passeringar gjordes på alla fyra, med fötterna i avrinningsspåret, en hand på elledningen bredvid järnvägsspåret och en hand på trappan, i en sorts björngångsspurt med akut laktatpåslag som följd.
Min rädsla på förhand var just att dra på mig mjölksyra tidigt och tvingas sänka farten, alternativt åka på kramp. Därför hade jag en väl inarbetad plan att lita hårt på pulsklockan och ligga just under mjölksyratröskeln. 85-89 procent av maxpuls var målet, låg jag i det spannet malde jag på, annars ökade jag/sänkte tempot, och jag styrde valen av omkörningar/ligga kvar i rygg efter klockan. Upp mot halvvägs (eller ja, mot mittenstationen som inte alls är halvvägs utan som kommer efter drygt 2,1 kilometer och 975 höjdmeter, alltså efter 57–58 procent beroende på hur man räknar) började jag ändå känna mig rätt sliten i framför allt vaderna och tvingades använda allt mindre av tripplöpningen med fotisättningar på varje trappsteg (om ni testat trappan i Kvarntorpshögen och inte är elitatleter som kan springa upp med fotisättningar på vartannat trappsteg vet ni att man måste välja på att trippa/springa med tramp på varje trappsteg eller gå med tramp på vartannat, vilket är ett svårt val ur ett tidsmässigt perspektiv och där alternering förmodligen är bäst ur ett muskulärt perspektiv). Men efter att ha svept en mugg med sportdryck och en med te i farten kändes det plötsligt mycket lättare när trappan planade ut lite efter mellanstationen (lutningen kan inte ha varit mer än 30 procent), och under ett par hundra meter kände jag mig istället riktigt stark. Och när jag tittade med på klockan och såg att den visade 1 800 meter över havet (målet är på 2 362) kändes det plötsligt nära. Hur jag låg till i tid var dock ytterligt svårt att veta, eftersom lutningen gör så mycket åt tidsåtgången (jag visste bara att jag passerat halva antalet höjdmeter i loppet på runt 43–44 minuter, vilket gjorde att 1,5 timmar fortfarande kändes görbart).
Ganska snart började det branta på igen, och trots att det kändes som att farten sänktes betänkligt (men pulsen bibehölls) så fortsatte jag att passera folk. In i den sista delen av trappan, de sista 200 höjdmeterna där den når sin maxlutning på 68 procent (jämför med skidbacken Väggen i Sälen, som i sin allra brantaste del lutar 50 procent) hade jag rent framför mig och ingen som flåsade tätt i rygg, så det var bara att borra ned huvudet och försöka satsa vad jag hade kvar. Nu tittade jag inte på pulsmätaren längre, nu fick den sticka vart den ville. Ut ur toppstationshuset (målet är 200 meter och 27 höjdmeter asfaltsväg bort, på bergets absoluta topp, efter trappans slut) såg jag att klockan visade 1.29 (inga sekunder), och jag bestämde mig för att spurta allt jag hade bara för att få en slägga i bröstkorgen. Smack! Jag vet inte om det var höjden, mjölksyran från trappan eller de 90 minuternas hårda jobb som gjorde det, men efter 20 meter spurt tog det tvärstopp. Jag fick till och med gå ett par steg innan jag kunde stapla vidare in över mållinjen på 1.30.14. Det är ju ärligt talat en dötrist tid. 15 sekunder snabbare och jag hade varit lyckligast i världen, men 14 sekunder över målet efter två års förberedelser och tankar på det här loppet? Svårsmält.
Dessutom svåranalyserat: När jag tittar på min pulskurva blev det bara tre minuter över 90 procent av maxpuls (de två sista) att jämföra med 20 minuter i en träningstävling som Fjugestaloppet trail för någon vecka sedan … Var jag för feg (jag fick heller knappt någon träningsvärk eller andra sviter och sprang redan dagen därpå ett halvhårt distanspass)? Å andra sidan låg jag på ett snitt på 86 procent av maxpuls utslaget över samtliga 90,25 minuter. Var jag därmed smart och fick ut maximalt? För till skillnad från ett vanligt lopp så tar det ju tvärstopp om man drar på sig mjölksyra i en uppförslöpartävling. Det är svårt att analysera, svårt att veta om man ska vara väldigt nöjd eller rätt missnöjd med själva prestationen. Precis som med målbilden från början alltså. Därför tar jag främst med mig äventyret och upplevelsen från den här lördagen i Schweiz. Loppet var fantastiskt fint ordnat, precis var ingen standardmedalj utan en vacker 1,5-litersglasflaska med loppets emblem och inskriptionen ”finisher” på, utsikten var tyvärr obefintlig från toppen (som var inbäddad i ett moln som gjorde att det bara var tolv grader där uppe, men nere vid basen var det högsommarvärme och strålande sol) men stämningen var så det härligt kamratlig som den annars nästan bara brukar vara i ultralöparsammanhang. Alla hejade på alla, pratade, bytte erfarenheter, en japan som en 47-årig slet sig upp på 2.37.30 efter att ha fått respit för att egentligen ha missat reptiden halvvägs och mottog stort jubel, en åldrad norrman sjönk ner bredvid mig i målet och beklagade sig över att pulsen stuckit iväg så fruktansvärt (det visade sig att 66-årige Gunnar Kvenseth slagit mig med en minut och vunnit H60-klassen). Själva loppet var annars mest ett malande, trappsteg efter trappsteg, kolla pulsen, hur långt är det kvar, ska jag förbi den där ryggen, ”keep right”, ”I want to pass”, ut och kläng på alla fyra för att komma förbi när folk ändå vägrar maka på sig, sedan mala på igen (dessutom är ett viktigt tips att lära sig att använda armarna, att hjälp till att dra sig upp – ofta fanns något att hålla sig i till höger – vilket jag inte alls använt mig av i min träning inför loppet; och så hade jag tränat vaderna för dåligt, låren var okej, men vaderna tog stryk) … Så där höll det på. Men vackert är det i Schweiz, bedövande vackert i bergen, och varje anledning att åka dit är förstås en bra anledning. Och bara att kunna säga att man ”sprungit” uppför väldens längsta trappa … 11 674 trappsteg, 1 669 höjdmeter. Allt handlar om siffrorna.
Jag slutade på 39:e plats av 119 i min klass (herrar födda 1978–2000), på 85:e plats av 255 herrar totalt i tävlingen och på 95:e plats av alla 298 som kom till start (52 anmälda dök inte upp). Österrikaren Marlies Penker (1.16.44, mindre än 30 sekunder från banrekordet) och schwiezaren Lukas von Känel (59.30) vann tävlingen. Resultatlistan finns här.
Ett stort tack till Maria som var både reseledare och support och startade loppet (och gjorde en grym prestation som trots höjdrädsla klarade reptiden halvvägs men var förnuftig nog att lyssna på kroppen och kliva av där ändå).

En del av banan (trappan till vänster på bilden, närmast metalltrappa, längre ned stentrappa). Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren i sin inköpta souvenirtröja från toppen (det var kallt i min nersvettade tävlingströja och jag hade glömt packa ned en torr). Jag pekar förstås på toppen på Niesen … Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42.
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Kommande mållopp:
Ultravasan 2018
Bergslagsleden ultra 2018

Bloggen går på rekordlång semester – tillbaka i slutet av augusti (!)

Sedan jag i början av oktober 2014 startade Konditionsbloggen har jag uppdaterat den varje dag (eller åtminstone 49 av 50 dagar) då jag jobbat eller varit ledig. Undantaget har varit semestrar, då jag alltid kopplar ned. Så blir det den här sommaren också. Enda skillnaden är att jag, som aldrig tidigare tagit ut mer än fyra veckors sammanhängande semester (och därför samlat på mig en ohemul bank av dagar som belastat företaget med semesterskuld) i år kommer att vara ledig hela tolv veckor. Det är helt osannolikt länge, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all tid, förutom att träna och springa några tävlingar, då. Hur som helst kommer jag inte ägnat mig åt bloggande, och därför kommer den här bloggen att vara i princip död till den 22 augusti, då jag är tillbaka i tjänst (det här inlägget skrev jag på onsdagskvällen och tidspublicerade till torsdagen den 31 maj, min första semesterdag).
Men några få inlägg kommer det trots allt bli: Jag kommer att lägga ut racerapporter efter mitt mållopp Niesenlauf på lördag, och efter Ultravasan den 18 augusti. Men i övrigt får ni följa konditionsidrottsvärlden i andra kanaler (till exempel hur Emilia Fahlin avslutar i Thüringen runt, hur det går i Stockholm marathon på lördag och om Martin Regborn lyckas ta sig till sitt femte raka VM och kanske rentav ta en medalj där).

Och hör’ni: Även om jag loggar ut från bloggen och twitter så kommer jag att uppdatera en del på instragram, så spana gärna in mitt flöde där: @jonasbrannmyr

Och så vill jag avslutningsvis tipsa om min vän Anders Andersson som på lördag kommer att springa Stockholm marathon till förmån för Bissen Brainwalk och forskningen kring MS, en sjukdom som han drabbades av hösten 2016. Att han trots sjukdomen fortsatt vara den frisk fläkt han alltid varit och dessutom fortsatt löptränat har inspirerat många, och nu får vi chansen att ge något tillbaka till Anders i form av ett bidrag till hans insamling. Ta chansen!

På återhörande, och ha en riktigt bra sommar!

Fjugestaloppet – seger för Gerdevåg, comeback för Attås och dagen efter för Impola, Hansson och van Sitteren

Bob Impola gjorde det, Liduina van Sitteren likaså, liksom Olivia Hansson: Körde en dubbel med tävlingar både onsdag och torsdag, alltså. På onsdagen vann Karlslunds meriterade långloppslängdskidåkare Impola (tvåa i Vasaloppet i vintras) och Hansson (tvåa i Nordenskiöldsloppet i vintras) den första riktiga etappen i rullskidtouren Moto tour, en flack etapp utanför Kumla med medvind på vägen hem vilket gav riktigt hög fart och snabba tider (20.48 på Impola, som var fyra sekunder före Viktor Hansson i mål; 23.23 på Hansson, som var drygt 5,5 minuter före Paulina Hellström). Totalt var det hela 33 startande, deltagarrekord för Moto tour (bland de startande fanns en av de mindre kända Impola-bröderna, Tom, liksom JVM-skidorienteraren Filip Jacobsson för andra gången i rad, och fjolårstotalsegraren Robert Brundin återställde något av ordningen med en tredjeplats efter att ha varit längre ned i listan i prologen senast).
Samtidigt sprang Liduina van Sitteren hem en femteplats i sju kilometer långa Finspångs stadslopp (närmast före Kumlas veteran Åsa Höög och också före rutienrade löpare Cecilia Kleist och Frida Södermark) på 27.07, 2.06 bakom segrande Ida-Maria Nicklasson som liksom herrsegraren Abraham Adhanom (21.17) ju tog SM-brons i halvmaraton så sent som i lördags.

Och i dag tävlade alltså Impola, Hansson och van Sitteren igen, i Fjugestaloppet, säsongens sjunde individuella deltävling i långloppscupen. Det bjöds fem kilometer med varierat underlag (gräs, grusväg, lite skogsväg) med start och mål på Sannabadet, och en annan som tävlat intensivt på slutet (Göteborgsvarvet i lördags, seriematch i söndags) tog hem segern och därmed också ledningen i cupen: Josefin Gerdevåg. Gerdevåg avverkade banan på 18.55, sex sekunder snabbare än van Sitteren som i sin tur hade nästa två minuter till godo på Starts Marie Dasler (som ju avverkade Ö till ö Utö i helgen) på tredjeplatsen (20.47) och drygt det på KFUM Örebros Antje Torstensson på fjärdeplatsen (2.28). Hansson tog en meriterande poäng i cupen genom att knipa sjätteplatsen (den sista som ger poäng) åtta sekunder före ÖAIK:s Karin Karlsson.
På herrsidan tog Impola tre poäng, genom en fjärdeplats 14 sekunder bakom segrande Daniel Attås, elitorienteraren från Hallsberg som understundom varit precis utanför landslaget men som fått hela våren förstörd av magproblem. Nu kutade Attås på 16.51 och vann tre sekunder före Starts Per Arvidsson och ytterligare sju före KFUM Örebros Oskar Hansson, medan Impola alltså var fyra och Andreas Ingberg femma (de fem var inom 16 sekunder, den tidigare storlöparen Mattias Nätterlund, som fortsätter smyga igång efter ett års uppehåll, var 50 sekunder bakom på sjätteplatsen). Ingberg går upp på tredje plats i cupen genom sin femteplats, bakom Jack Karlsson och Per Sjögren som stod över i dag.

Själv sprang jag den helt nya distansen i Fjugestaloppetfamiljen, Fjugestaloppet trail. Ett 15-kilometerslopp (15,4, om man ska vara petig, med 200 härliga höjdmeter) som dock bara till tio procent bestod av trail och resten grus- och skogsvägar och lite igenväxt elljusspår (räknar man även spåret som ”trail” så kommer man upp i 3,5 kilometer). Det var ändå mycket trevligt (om än inte riktigt vad jag hade väntat mig med all väglöpning), och det är ju fantastiskt fint där i kanten av Närkeslätten. Tyvärr fick jag rejäla problem med magen redan efter sex kilometer, och kunde inte plåga mig som jag tänkt mig. Öppnade i rimlig takt med en förhoppning om att kunna öka på andra halvan (jag visste inte att det skulle vara den något tuffare delen av banan), men fick i stället slå av tills bara tre kilometer återstod och jag kände mig hyfsat säker på att jag inte skulle behöva stanna och spy. Jag vet inte om det var värmen eller det oljeflötiga brödet jag tog till lunchen på Örebro ölhall som gjorde det, men magen ville inte springa i dag, alls. Låg sexa och tog in på femman, Tisarens Emil Nylin, när magen inte ville lira mer, och blev omsprungen först av en herrduo (tror det var Dennis Bergström och Joakim Jansson som konstigt nog nu är placerade efter mig i resultatlistan, måhända sprang de fel någonstans, vilket jag hörde att fler gjorde) vid sexkilometersmarkeringen och därefter av ledarduon i damklassen (Frida Nilsson, hon som även vann Grisrundan för två veckor sedan men som jag fortfarande inte vet varifrån hon kommer, och Tisarens Lovisa Persson) vid elvakilometersmarkeringen. Nilsson och KFUM Örebros Jacob Eriksson vann premiärupplagan på 1.09.02 respektive 1.05.25, och jag blev åtta (sexa av herrarna) på 1.09.15. Det här var tänkt som sista riktigt hårda passet för mig inför Niesenlauf nästa lördag, men med tanke på att det gick som det gick kanske jag lägger in något kortare hårt under helgen eller på måndag.