Ännu ett nytt trailloppet ser dagens ljus i länet – och en helt ny förening (och dubbla orienteringstävlingar avgjorda)

Trailloppen har vuxit upp som svampar ur jorden i länet de senaste åren. Munkastigen trailrun är nestorn i sammanhanget, Kilsbergen trailrun har funnits med i tio år nu och Bergslagsleden ultra och Silverleden på 1 dag har på kort tid blivit institutioner, Wadköpingslöpet satsar hårt och Gallaberget trailrun och Rusakulan vertikal är mysiga småtävlingar. Tävlingar som Sixtorpsloppen, Käglanloppet och Fjugestaloppet trail har kommit och gått, och 2019 föddes minst sju nya trailtävlingar (jag reserverar mig här, för jag glömmer säkert någon) i Örebro crazy trailrun, Diabeteshjältar VK Trail, Dovra trailrun, Lanna trailrun, Talludden trailrun, Markanatten och Örebro 3K Trail.
Hur många av tävlingarna som lever vidare 2020 får vi se. Touren med Örebro crazy, Dovra och Talludden blev ju en stor succé deltagarmässigt, men arrangörerna har ännu inte meddelat om det blir någon fortsättning och i sådana fall i vilken form.
Men nu står det i varje fall klart att Lanna trailrun kommer få en andra upplaga vid Lanna badgruva – och ett systerlopp redan den 4 april (samma datum som Startmilen men betydligt senare på dagen). Lanna night trail heter tävlingen som också kommer att avgöras vid Lanna badgruva, på ett femkilometersvarv som springs ett eller två varv beroende på klass, på en reflexbana med pannlampa och start vid 21-tiden. Anmälan öppnar i januari.
Inte nog med det: De tre grabbarna bakom tävlingarna, Martin Bergman Andras Bure och Jocke Jansson, har också bildat en helt ny förening som heter Trail and Run och som kommer att stå som arrangör för loppen och som också kommer erbjuda löpargrupper (dock inte ”gratis för medlemmar” som är modellen i de flesta förningar, utan enligt ”gymmodell” där man betalar en större summa för att vara med en termin).
Något datum för när sommarens/höstens Lanna trailrun kommer att arrangeras är ännu inte klart.

Annandagen bjöd på orienteringstävlingar på massor av ställen Sverige runt. I länet var det Degerfors som bjöd in till sin traditionsenliga Skinksvängen (för 46:e gången), och Kristinehamns Roger Andersson tog hand om det viktigaste priset (skinkan som lottas ut bland alla fullföljande; fråga mig inte vem som vill ha en julskinka två dagar efter julafton, men ändå!). Emil Andersson, från Eskilstunaklubben Ärla, var snabbast av alla i den långa klassen med 31.08 (åtminstone om jag förstod saken rätt, jag var nämligen med och är tämligen säker på att Alexander Jansson, som står först i resultatlistan, sprang mellanbanan), minuten före Hakarpspojkarnas Eric Hansson och med Djerfs Håkan Pettersson som bästa länslöpare ytterligare åtta sekunder bakom. Kristinehamns Jessica Karlsson var enda dam på långa banan,medan tidigare junior-SM-vinnaren Maria Wester, från Karlskoga men numera tävlande för Ärla, var snabbast av alla på mellanbanan. Eller ja, Alexander var ju snabbast där om man ska sortera in honom på rätt bana och dessutom målstämplade jag själv exakt samtidigt som Alexander – men bara hans stämpling tog, och innan jag hunnit till sekretariatet och tillbaka till målstämpeln hade flera andra gått in emellan.
Utanför Arboga avslutades Julserien med överlägsen seger för Jonatan Gustafsson på den sista etappen – nästan 7,5 minuter före tvåan, klubbkompisen i KFUM Örebro, Jacob Eriksson och 13,5 före trean Erik Lindgren, Tisaren. Det bör dock vara Per Eklöf, som blev sjua i dag, som tog hem totalsegern även om jag inte sett någon sammanställning. Inga damer fullföljde långa banan, men Julia Gustafsson, även hon KFUM Örebro, var snabbast på näst längsta.

Julaftonens enda officiella orienteringstävling gick i Karlskoga – så gick det för bloggaren

OK Tisaren samlade hela 34 orienterare till sin julaftonsjogg, Degerfors OK startade så tidigt att det blev nattorienteringsträning och flera andra löp- och orienteringsklubbar i länet hade gemensamma träningspass på julaftonsmorgonen. En trevlig tradition, och ett bra tillfälle att samlas och träffa vänner som inte är hemma så ofta. Nå, den enda orienteringstävlingen i hela landet som använde det officiella eventor-systemet på lördagen var dock Karlskogaklubbens OK Djerfs traditionella julaftonsorientering, som jag var med och sprang för … kanske tionde gången i rad? Minst så i alla fall, skulle jag gissa på. Trots att jag numera bor i Laxå och bytt klubb till Laxå OK blev det en tur ”hem” till Karlskoga för en runda stadsorientering.
Utfallet var väl sådär. Efter fjolårets andraplats blev jag i år rejält frånsprungen av förstaårsjunioren Rasmus Pettersson (17 år), Håkan Pettersson och som alltid Per Jansson. Jag var sex minuter bakom trots att jag inte bommade mer än någon enstaka sekund på kontrolltagningarna (möjligen kunde något vägval varit skarpare). Summa sumarum var jag helt enkelt inte nog snabb. Väldigt trevligt var det i varje fall, och efteråt bjöds på fika. Inga damer deltog på långa banan, men Cecilia Winqvist va snabbast av alla på mellanbanan.

Apropå orientering så fortsätter ju julhelgen med ännu mer traditionsenliga Skinksvängen på annandagen. Den 46:e upplagan av det som egentligen är en skidorienteringstävling, men som numera nästan alltid avgörs som vanlig orientering (på grund av snöbristen), går av stapeln i Råbäck, utanför Degerfors, med start 10.00. Förra året blev en skräckupplevelse när jag för första gången i livet sprang en fullsvår orienteringsbana (och tvingades bryta efter en tredjedel för att hinna till jobbet), så kommer jag till start i år blir det på en betydligt lättare bana.

Johansson kvalsnabb i Östersund – men Danielsson bäst i heaten (och 130 sprang julparkrun)

Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson gjorde tvärtemot vad han brukat göra den här säsongen – han var grym i kvalet men presterade inte lika bra när det blev man mot man-åkning vid den internationellt sanktionerade sprinttävlingen i klassisk stil i Östersund i dag. Johansson var tvåa i kvalet, hade över sju sekunder till godo på 30:e plats, och spurtade sedan in som tvåa bakom Fredrik Andersson i sin kvartsfinal. Men i en långsam semifinal (dagens näst långsammaste heat) försvann åkte han ut med sju sekunders marginal upp till just Andersson på andraplatsen (båda tiderna till finalen kom från andra semifinalen). Bland dem som var före Johansson i semifinalen fanns Vedevågssonen Filip Danielsson, vars tredjeplats alltså ändå inte räckte till final (han blev därmed sjua i tävlingen). Offerdals Max Novak vann. Garphyttans Lucas Lennartsson slutade 32:a i kvalet, sju tiondelar från en plats i heaten. Bob Impola kom inte till start.
I juniortävlingen, som ingick i Sverigecupen, tog Granbergsdals Ludvig Berg en mycket meriterande andraplats i yngre juniorklassen (H18) bakom Täbys Måns Skoglund som kom loss och vann finalen med nästan fyra sekunder. Berg är ju förstaårsjunior med strålande meriter från ungdomstiden. Hans klubbkompis Simon Nilsson var dessutom bara sju tiondelar från att få köra heat. Kul för Karlskogaskidåkningen! Garphyttans Elin Schagerström (D20) och Emil Hagström (H20) gick båda vidare från kvalet men åkte ut i kvartsfinalerna.
I morgon är det dags för masstartslopp i fristil, med chans till en ännu bättre placering än sjua för Danielsson.

I dagens parkrun med jultema dök 130 löpare (och både SVT och Sveriges radio!) upp. Det är årets näst bästa siffra och den fjärde bästa genom alla tider (rekordet är 199 från tvåårsjubileet den 13 april i år). Frida Nilsson tog sin nionde seger på parkrunperset 19.18 medan Daniel Öberg tog sin första med 19.10 (själv sprang jag in som trea på 19.15, men det räknas inte eftersom jag sprang med hund i dragsele).

Ekström fajtades med storlagen i stafetten – och jag vann mitt livs första löptävling i länet

Jag ägnade en stor del av söndagen åt att springa (mer om det nedan), så därför såg jag tyvärr inte Axel Ekström och de andra i stafetten i dag. Men jag är ju inte sämre än att jag kan läsa mig till att Klockhammarsonen förde hem det svenska herrlaget till en sjätteplats i stafetten i Lillehammer, bara 18 sekunder bakom Norge (ni vet Norge som hade 14 gubbar topp 26 i skiathlonloppet i går, där Sverige hade en åkar topp 36?!) på tredjeplatsen. Jens Burman måste ha gjort en jättesträcka (snabbastpå tredje) som förde upp Sverige från sjunde till tredje plats inför växlingen till Ekström, som gick ut tillsammans med Norges två slutåkare (Finn-Hågen Krogh i förstalaget och Vebjørn Turtveit i andralaget), men två ryssar kom ikapp och tog första- och andraplatsena, medan Ekström tapapde de fyra tunga lagen plus Tysklands Jonas Dobler. Ekström hade ändå sjunde bästa åktid på sträckan (men 41 sekunder sämre än Sergej Ustiugov som fixade segern åt ryska andralaget), höll avståndet mot Finland på sjundeplatsen och drygade ut mot alla andra (som Frankrike och USA). Nu återstår bara ett distanslopp före Tour de ski, ett 15-kilometerslopp i Davos nästa helg. Men eftersom det även körs sprint i Schweiz kan det bli väldigt tufft om de sex svenska platserna, om någon av sprintlöparna ska dubblera. I morgon får vi besked om Ekström eller Filip Danielsson får förnyat förtroende.

I distansloppen i fristil i Sverigecupen i Idre (och de vidhängande juniortävlingarna) var det ingen stor dag för länsåkarna. Lucas Lennartsson, Garphyttan, tog enda topp 30-placeringen med just en 30:e-plats i herrklassen, 2.43 bakom segrande Karl-Johan Westberg. Normalt starkaste junioren Emil Hagström klev av.

Och så var det min egen insats i dag: Jo, jag vann faktiskt en tävling! En löptävling här hemma i länet! Det har aldrig hänt tidigare. I femtimmarsloppet Sågenloppet gick jag upp i delad ledning efter en timme, och efter att ha sprungit och snackat med Janne Werner ett par timmar blev jag själv och fullföljde (trots förkylning i veckan). Vann på 28 varv på det drygt två kilometer långa varvet (58,40 kilometer totalt), och var till slut tre varv (drygt sex kilometer, alltså) före Janne som blev tvåa. Vretstorps IF:s Anna Karlsson vann damklassen (tyvärr vet jag inte på hur många varv, men 20+) närmast före Amanda Johansson på 15 varv och Maria Åström på elva. Daniel Johansson trea på herrsidan, oklart på hur många varv, men några fler än Anna (de sprang ihop en sväng i början, men sedan såg det i varje fall ut som om han drog ifrån något). Över 100 löpare kom till start, och min kollega Katarina Hanslep dök förbi och skrev en text där jag fastnade på bild!

View this post on Instagram

Det är inte varje dag man får lägga upp en segerbild om man heter Jonas Brännmyr. Fram till i dag var enda gången jag vunnit en löpartävling när jag tog hem @the_hill_marathons maratonklass 2017 (alltså en sorts tröstklass, med två (!) deltagare, för oss som inte vågade ge oss på 50 miles). Men i dag hände det äntligen igen! I @sagenloppet i Sänna! Det var både väntat och oväntat – det var ett nog litet lopp med ett tillräckligt galet koncept (spring så många varv du hinner på fem timmar på en 2,085 kilometer lång slinga) för att det skulle passa mig som hand i handske, men dödsförkylningen jag dragits med tisdag-lördag gjorde att jag tvekade att starta. Lördag var det närmaste jag kommit att sjukskriva mig sedan senast jag verkligen gjorde det (vinterkräksjuka januari 2012), men jag piggnade till under dagen och i morse kände jag mig återställd. Men loppet var förstås väldigt nära inpå. Jag startade mycket lugnt, kollade pulsen hela tiden och höll den riktigt låg första timmen. Allt kändes bra, så jag gav mig själv tillåtelse att öka lite, och när jag insåg att jag bara var 45 sekunder bakom ledande @jannewerner trampade jag på för att få sällskap. Vi snackade bort ett par timmar (30,1 kilometer halvvägs) – men sedan hände något jag har lite dåligt samvete över. Janne väntade in mig när jag stannade och pinkade, men jag hade inte ro att vänta när han skulle till bilen och fixa energi, och den luckan orkade han sen aldrig stänga (jag drog ned på tempot för att han skulle komma ikapp, men helt schysst var det förstås inte att fortsätta själv). Janne berättade efteråt att han var rätt stel så här dags, och snart var jag ett helt varv före. En stund senare 1,5. Sedan två. Och när jag gav mig ut på mitt 28:e och sista stannade Janne kvar i värmen (efter 25), så min segermarginal blev tre varv, drygt sex kilometer. Jag ökade lite på sista varvet för att hinna runt (58,40 kilometer på 4.59.57), men annars höll jag mig till planen med högst kontrollerad puls. Förkylningsmässigt kändes kroppen utmärkt både under (annars hade jag klivit av) och efter loppet, trots tre plusgrader, stormbyar och horisontellt regn och hagel. Otroligt mysigt lopp!! Foto: @crossfitmercedes

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Regborn kom hem och vann långa terräng-DM på kanontid (och börjar blogga igen!) – och van Sitteren fullbordade osannolika sviten

Martin Regborn kom direkt vem från världscupen i Schweiz och VM-lägret i Tjeckien och efteranmälde sig till långa terräng-DM – där han förstås försvarade sin titel som länets vassaste. Segermarginalen till tvåan Jack Karlsson över sex varv på tvåkilometersspåret i Guldsmedshyttan, totalt alltså tolv kilometer, blev 2.55. Regborn landade på 39.13 (snuskigt bra på en rätt tuff bana med runt 40 höjdmeter per varv) mot Karlsson 42.08. Det hade förstås varit spännande om ytterligare några riktiga kanoner typ Tim Sundström, Markus Bohman eller Jonatan Gustafsson (eller en Per Sjögren i toppform!) varit med, men faktum är att Bohman bara var åtta respektive sex sekunder före Karlsson på korta terräng-DM i våras, så jag tror inte att det hade gjort så mycket skillnad för resultatet … 2017 avgjordes korta terräng-DM på just den där banan, och då gjorde Sjögren – som vann det mesta han ställde upp i det året, bland annat långloppscupen – på 13.52 över två varv och var nästan minuten före tvåan. Den här gången snittade Regborn alltså 13.04 per två varv  – i sex varv … Det säger i varje fall något om prestationen. Terräng-SM avgörs till helgen, och även om det är långt till Umeå och bara två veckor till världscupfinalen i Kina kan man ju hoppas att Regborn spontananmäler sig även dit.
Regborn skriver lite om tävlingen på sin blogg, i det första inlägget på nästan två år.
Om resten av medaljerna var det jämnare, för Michael Welday var bara åtta sekunder bakom Karlsson och två före Wilhelm Bergentz.
Liduina van Sitteren fixade, helt programenligt, säsongens sjätte av sex möjliga DM-titlar i löpning – en förmodligen helt unik svit (hon är alltså bäst på allt från kort terräng via 5 000 och 10 000 meter på bana till maraton). Damerna fick bara springa fyra varv, för åtta kilometer, men hon han ändå springa ifrån motståndarna med över två minuter: 31.36 på van Sitteren, 33.48 på Petra Hanaeus och 34 blankt på Mikaela Kemppi.
En lite märklig detalj är att van Sitteren, som fyllde 30 i januari, var den enda deltagaren på damsidan under 35 år och en av bara två under 45 år. Ja, nu var det förvisso bara 54 löpare till start varav 15 kvinnor, men ändå. På herrsidan fanns det i varje fall sex löpare som var 20 år eller yngre.
Magda Costyson (K35), Dennis Bergström (M35), Dan Bäck (M40), Petra Hanaeus (K45), Arturs Stenbergs (M45), Marie Dasler (K50), Lars Lanneborn (M50), Carina Yngström (K55), Mikael Hansson (M55), Göte Pettersson (M60), Rose-Marie Enmalm (K65), Hans Backström (M65), Ann-Britt Eriksson (K70), Bo Persson (M70), Catarina Wahlstedt (K75), Sven-Olov Dahlgren (M75) och Anders Källman (M80) blev veteranmästare. van Sitteren, Kemppi och Therese Persson blev distriktsmästare i lag för Örebro AIK liksom Regborn, Karlsson coh Bergentz för KFUM Friidrott medan Petra Hanaeus, Marie Dasler och Annica Sjölund blev distriktsmästare i lag för veteraner för IF Start precis som Fredrik Härdfeldt, Kent Mossbäck och Roger Elimä för Örebro AIK.
En kul detalj i sammanhanget är att Maria Eriksson drog en DNS på DM, men ändå blev en segrare på lördagen. Kajsa Rosdal arrangerade nämligen ett traillopp som start på sin 30-årsfest, och där tog Eriksson och Johan Larsson (han på Ryggcenter) hem segrarna. Allt enligt Rosdals Instagram.

Giro dell’Emilia och GP Bruno Beghelli
Vad: Säsongens två sista cykeltävlingar i Europa, på högre nivå på damsidan.
Resultatlista lördag och söndag.
Emilia Fahlins resultat: På lördagen avslutades tävlingen med 200 meters stigning på två kilometer cykling (efter 97 pannkaksplatta kilometer) och där sprack det upp totalt med de starkaste klättrarna längst fram. Fahlin fick nöja sig med 57:e plats, drygt två minuter bakom nederländska Demi Vollering som vann precis före italienska Elisa Longo Borghini. I söndagens varvlopp var 90 cyklister med i huvudklungan där Fahlin blev 30:e, och lagkompisen Eugénie Duval bäst i FDJ med en 13:e-placering. Italienska Marta Bastianelli vann närmast före nederländska Lorena Wiebes.
Notera: Jag har ännu inte hört om Fahlin ämnar avsluta säsongen med de här loppen, eller om hon ska köra den avslutande världstourtävlingen i Kina om två veckor.

Internationell skridskotävling i Inzell
Vad: Säsongsöppning i Tysklands skridskomecka.
Resultatlista.
Adam Axelssons resultat: En 23:e-plats på 37,11 på 500 meter följt av en 26:e-plats på 1.14,05 på 1 000 meter, båda på fredagen. Mer tävlande blev det inte under helgen.
Notera: Axelsson stod över motsvarande tävling förra säsongen, men körde helgen därpå 37,79 på 500 meter vilket alltså gör honom nästan sju tiondelar snabbare den här gången. 37,11 nådde han inte förrän han kom till den snabba isen i Calgary på vårkanten (då var det pers, som de följande veckorna putsades till 36,68). Den här gången blev det dessutom personbästa på öppningen, de 100 första meterna från stillastående, med 10,24. Axelsson är kvar på läger i Tyskland och tävlar även de två närmaste helgerna.

https://www.instagram.com/p/B3SQRPbI_yE/

Kvinnersta backyard ultra
Vad: En backyard ultra, alltså 6,7 kilometer i timmen, med start varje timme, så många timmar man orkar. Just den här tävling var den fjärde och sista deltävlingen i svenska cupen, och avgjordes på grusvägar och stigar strax norr om Örebro.
Resultatlista.
Segrare: Leonora Johnsson, från Karlskoga, vann på 20 varv (”Marathon-Mia” Thomsen klev av som tvåa efter 19) och tog därmed hem cupsegern med minsta marginal före Kåveröds Linda Bengtsson som hade vunnit de tre första cuptävlingarna men nu var tvungen att dra redan efter nio timmar på grund av jobb (elva timmar hade räckt för cupsegern). Danderyds Daniel George vann herrklassen på 31 varv efter att Köpings Krister Hägg-Lahti klivit av efter 30 och Åkersbergas ultraveteran Andreas Falk gett sig efter 29 timmar. George vann därmed också cupen totalt.
Notera: VM-silvermedaljören (i 24-timmarslöpning) Frida Södermark kom med ambitionen att slå svenskt rekord (35 timmar) i sin debut i backyard ultra, men drabbades av maghaveri och fick kasta in handduken efter elva. OS-skrinnaren Nils van der Poel siktade på 100 miles och 24 timmar, men fick det kämpigt med stelheten under den kalla natten och kastade in handduken efter 19. Förre Bik Karlskoga-spelaren och adventure race-räven Fredrik Nylén fick kasta in handduken redan på förhand, på grund av sjukdom. Själv joggade jag runt 17 ”på skoj” och säkrade en femteplats i cupsammandraget.

View this post on Instagram

Jag har ju beslutat mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra, så när sista deltävlingen i @svenskacupenibackyardultra avgjordes i helgen var jag bara med så länge det var roligt. Det blev 17 varv. Sedan klev jag av och var väldigt nöjd med mig själv, för att jag inte plågat mig, som förra gången (då det var tråkigt efter 15 timmar men jag fortsatte i 28). Det blev många trevliga samtal och skratt med syrran @theresebratting (andra bilden), cupvinnaren (och tidigare Bergslagsledenrekordhållaren) @leonora_jooo, OS-skrinnaren Nils van der Poel (första bilden), Maria, Jon (fjärde bilden), Christer och Krister och Falk och George och alla andra profiler. Så himla roligt! Det blir minst en backyard nästa år också, men inget tävlande utan just som social upplevelse. Jag slutade på åttonde plats i tävlingen och på femte plats i cupen. Foto: @crossfitmercedes bild fyra), @mormarbra (två och tre), @svenskacupenibackyardultra (ett och fem).

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Talludden trailrun
Vad: 9,8 kilometer trail i skogarna utanför Åsbro, tredje och sista deltävlingen i Ullmax trail tour som avgjorts i länet i år.
Resultatlista.
Segrare: Starka orienterarna Josefin Erlandsson och Rebecka Nylin stod på startlinjen, men Frida Nilsson, som bland annat vunnit Askermountain mudrace och varit tvåa i Tarstaborgsrundan i höst, besegrade dem med 1,5 respektive tre minuters marginal. I cupen var det dock Jessica Korkeakoski, nia på söndagen och 7.10 bakom Nilsson, som drog det längsta strået på damsidan. Bland herrarna var det jämnare. Jonas Andersson vann bara sju sekunder före Jimmy Axelsson, som höll undan till seger i cupen (han hade över nio minuter att gå på).
Notera: Kollega Peter Eriksson var på plats och gjorde ett litet reportage, och där fastnade jag på bild. Kan avslöja att jag blev 51:a av 93 gubbar, men till mitt försvar ska sägas att jag hade drygt elva mils löpning från lördagen men bara två timmars sömn i kroppen.

View this post on Instagram

Jag har ju beslutat mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra, så när sista deltävlingen i @svenskacupenibackyardultra avgjordes i helgen var jag bara med så länge det var roligt. Det blev 17 varv. Sedan klev jag av och var väldigt nöjd med mig själv, för att jag inte plågat mig, som förra gången (då det var tråkigt efter 15 timmar men jag fortsatte i 28). Det blev många trevliga samtal och skratt med syrran @theresebratting (andra bilden), cupvinnaren (och tidigare Bergslagsledenrekordhållaren) @leonora_jooo, OS-skrinnaren Nils van der Poel (första bilden), Maria, Jon (fjärde bilden), Christer och Krister och Falk och George och alla andra profiler. Så himla roligt! Det blir minst en backyard nästa år också, men inget tävlande utan just som social upplevelse. Jag slutade på åttonde plats i tävlingen och på femte plats i cupen. Foto: @crossfitmercedes bild fyra), @mormarbra (två och tre), @svenskacupenibackyardultra (ett och fem).

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Världscupen i mountainbikeorientering
Vad: Säsongens sista deltävling, i tyska Thalheim, med långdistans på fredagen, mixedstafett på lördage noch sprint på söndagen.
Resultatlistor.
Lokala resultat: Ex-örebroaren Viktor Larsson blev sexa i långdistansen (knappt 2,5 minuter från pallen), 19:e i sprinten och åtta i mixedstafetten tillsammans med Nadia Larsson och Sebastian Svärd. Därmed slutade han på 13:e plats i världscupens sammandrag.

https://www.instagram.com/p/B3NW5BWAEUs/

Toughest Göteborg
Vad: Ett av Sveriges största hinerbanelopp.
Resultatlista.
Lokala toppresultat: Nej, ingen från länet slog sig in på topp tio.
Notera: Flerfaldiga SM-guldmedaljören, Finnkampenvinnaren och EM-deltagaren Elin Östlund gjorde OCR-debut (?) och tog sig runt på respektabla 1.58.03, som 265:a i motionsklassen.

Örebro parkrun
Vad: Den 124:e upplagan av det kostnadsfria femkilometersloppet som återkommer varje lördagsmorgon.
Resultatlista.
Snabbast den här veckan: Det var Bella Lagrange, på 22.08 och Philip Sander på 18.30.

Linus Rosdal med succétid i Berlin marathon – nästan tre minuter snabbare än Anfälts pers (30 sekunder från distriktsrekordet han inte kan slå)

Hade inte Linus Rosdal bytt klubb från KFUM Örebro till IK Akele den 6 mars i våras hade distriktet i dag fått se sin bästa maratontid 1984. I Berlin marathon slog 27-åringen nämligen till med 2.22.16, vilket är nästan tre minuter (2.47) snabbare än Erik Anfälts rekordtid som är det snabbaste som löpts i länet de senaste 35 åren. Rosdal paceade sig galet bra och hade en första halva på 1.11.16 och en andra på 1.11.00, med de åtta femkilometerssplittarna på 16.55, 16.46, 16.59, 16.56, 16.52, 16.52, 16.30 och 16.57 och 7.22 på de sista 2 195 meterna. Bara fem svenskar hade gjort under 2.22 före Berlin, men ytterligare två var snabbare än Rosdal på söndagen (utöver David Nilsson som redan hade Sverigebästa), vilket gör örebroaren till Sverigeåtta i år.
Rosdal var ju bäste svensk på Lidingöloppet 2015 och har gjort sina allra bästa resultat just i terräng, men den här maratonsatsningen lovar ju mycket. I statistiken hittar jag ingen notering om att han provat innan han gjorde 2.28.18 i Stockholm i somras (SM-tolva då). Distriktsrekordet, som Rosdal inte kan slå om han inte byter tillbaka till en länsklubb igen, har Lars Hagberg: 2.21.46 från Stockholm 1983. Rosdal var alltså bara 30 sekunder från det där distriktsrekordet han just nu inte kan slå.
Kenenisa Bekele vann Berlin marathon på 2.01.41, bara två sekunder från Eliud Kipchoges årsgamla världsrekord.

Världscupen i orientering
Vad: Sprint. Säsongens sjunde individuella deltävling, av nio, och den sista av de tre under helgen i Schweiz.
Resultatlista.
Länsresultat: Martin Regborn tog en ny topp tio-placering, som bäste svensk och nia totalt, 48 sekunder bakom segrande belgaren Yannick Michiels. Lilian Forsgren var tredje bästa svensk som 15:e löpare totalt (topp 15 för andra dagen i rad), 1.12 bakom Tove Alexandersson som säkrade totalsegern i världscupen med sjunde raka segern. Josefin Tjernlund fick springa B-klassen och blev fyra där.
Notera: Världscupen avslutas i Kina i oktober. Regborn, Forsgren och Tjernlund är uttagna även dit. Regborn, som blev fyra i sammandraget 2017, ligger nu nia inför avgörandet.

Annaloppet
Vad: Löptävling över 5,2 kilometer, ingår i långloppscupen.
Resultatlista.
Vinnare: Örebro AIK:s Liduina van Sitteren var bästa länslöpare i Lidingöloppet i går, men åkte ändå till Nora och sprang hem 19:e raka segern i långloppscupen på 20.07, minuten före IF Starts Marie Dasler (ÖAIK:s Therese Persson trea på 22.49). Faktum är att bara en enda herrlöpare var snabbare än van Sitteren, Garphyttans Kevin Henriksson som vann på 18.55 före Kumlas Peter Ström på 20.23 och Starts Mikael Hansson på 20.41.
Notera: Resultaten gjorde att Per Arvidsson säkrade totalsegern i långloppscupen. Bara 32 poäng finns kvar på bordet, och ingen har de 27 poäng (spridda över max fem deltävlingar) som krävs för att nå ikapp. Därmed försvarar både van Sitteren och Arvidsson sina titlar i cupen i år.

Arosträffen
Vad: Nationella orienteringstävlingar i Västerås, medeldistans på lördagen och långdistans på söndagen.
Resultatlista lördag och söndag.
Länsresultat: Hagabys förre VM-löpare Filip Dahlgren vann båda dagarna, med nio sekunder i medeldistansen och nästan sju minuter i långdistansen. Klubbkompisen Josefine Wallenhammar vann medeldistansen med nästan 4,5 minuter medan KFUM Örebros Elsa Ekelin vann långdistansen med över sex minuter.
Notera: Lördag den 12 oktober avgörs 25-manna, nästa stora hållpunkt i orienteringskalendern.

Lanna trailrun
Vad: Första upplagan av en trailtävling med start och mål vid Lanna badgruva. Ett eller två varv på en fyra kilometer långa bana.
Resultatlista.
Vinnare: IF Start-duon Johan Ingjald och Petra Hanaeus har båda gjort stora framsteg den här säsongen, och la ytterligare varsin seger till raden med tiderna 36.10 (minuten före Glanshammars Tommy Theoren) respektive 39.52 (drygt 1,5 minuter före Brotorps Cecilia Andersson).
Notera: Jag var med och sprang, kolla in mitt instagraminlägg om tävlingen här.

View this post on Instagram

Ibland dyker det upp sådana guldkorn till tävlingar, och Lanna trailrun i dag var verkligen ett sådant! Småskaligt och mysigt, fina och tekniska stigar, välsnitslad och utmanande bana. Bättre kan det inte bli. Mina ben var fint återhämtade efter Bergslagsledens ultra, men jag hade ändå ingen chans att haka på topptrion med Johan Ingjald i täten. Låg där bakom och sladdade runt tiondeplatsen i början, men höll jämnare fart än de andra och gled ifrån till en klar fjärdeplats på andra varvet. 40.38 blev tiden över åtta kilometer (motsvarar kanske 32 minuter på platt asfalt, sett till min dagsform). Kanske hade det gått något snabbare om jag haft mönstrade skor? Det var lite halt i hårnålarna och lerbranterna. Ingjald och Petra Hanaeus vann på 36.10 respektive 39.52. I går sprang jag Örebro parkrun också, men en bra bit ifrån maxinsats (med tanke på i dag) och dessutom utan streckkod (hade glömt den hemma, då får man ingen tid). Tiden, som jag knäppte själv, blev lite drygt 22.30. Foto: @lajkabaws (tack för bilden och alla hejarop!)

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Racerapport: Bergslagsleden ultra 2019

Det bestående minnet från Bergslagsleden ultra 2019: Att springa med handbromsen i.
Den bestående känslan: En enorm lättnad och glädje efter så många misslyckanden i just den här tävlingen.
Ni vet: I premiärupplagan 2014 hade jag en av få runner’s high-dagar i mitt liv men la bort drygt en kvart på en felspringning (2,5 kilometer och 100 höjdmeter nedför Kilsbergskanten), och sedan har bedrövelserna kommit slag i slag på leden vilket gjorde att jag trots allt aldrig lyckats bättra perset från debuten.
Men i år skulle det ske, och målet var inte bara att springa snabbare än 2014, utan att springa bättre än 2014 (alltså sänka perset med mer än den kvart jag den gången sprang fel).
Problemet var bara att jag inte var återhämtad från de 10 000 höjdmeterna i The Hill marathons tre veckor tidigare, där låren fick sig en rejäl omgång för att sedan bli totalt sönderslagna i Run of mine helgen därpå. Mot bättre vetande hade jag dessutom klämt in två riktigt hårda intervallpass på löpband veckan efter Zinkgruvan, och först därefter släppt upp och vilat ut.
På morgonen före starten i Digerberget kändes benen ändå fräscha (förutom att jag var rejält stel i högra höftböjaren när jag klev ur bilen på parkeringen), och första kilometerna joggade jag med i en grupp närmast bakom Johan Ingjald som skuttade iväg i en helt egen fart.
Men ganska snart, efter fyra–fem kilometer, började jag känna av låren. Baksidorna först, med begynnande stelhet och lättare krampkänning, och sedan också framsidorna. Vart ska det här ta vägen, tänkte jag, och började oroa mig för ett nytt misslyckande på leden. Men jag kunde ändå hålla den fart jag tänkt mig, och när jag skuttade förbi de båda ställen där jag tvingades ta toastopp i skogen i fjol (innan jag bröt i Mogetorp med totalt maghaveri) var jag glad för att magen i varje fall fungerade som den skulle (liksom i Ultravasan i fjol hade jag bestämt mig för att skippa att äta längs banan och nöjde mig med sportdryck och vatten vid de tre vätskestationerna plus langning på ytterligare tre ställen).
Och känslan i benen blev inte så mycket värre, även om det kändes som att konstant springa med handbromsen i. Att jag inte hade någon som helst spänst visade sig i att jag återkommande inte orkade lyfta benen över stenar och grenar utan slog i fötterna, rev sönder skorna och gick omkull vid två tillfällen (dels precis före Mogetorp, dels på toppen av Rusakulan).
Ned till Mogetorp var jag tolfte man (13:e totalt, Johanna Gelfgren var urstark hela dagen och stack iväg till en storseger i damklassen, som totalfemma), och strax därefter skuttade västeråsaren Daniel Billström förbi på ett hygge. Jag tänkte först släppa honom – det gick för fort, och pulsen närmade sig 85 procent av max – men beslutade mig för att jag nog behövde lite draghjälp om jag skulle klara målsättningen på 4.44. Fyra–fem kilometer vågade jag hänga – och prata erfarenheter, Daniel hade sprungit en del spännande lopp i Italien och Schweiz – innan jag lät honom gå. I det läget hade också Thomas Östlundh och Björn Eriksson passerat, och jag var nere på 15:e plats av herrarna när jag passerade halvvägs efter 24 kilometer på 2.15.
Strax innan toppen på Rusakulan kom jag förbi Jonas Janegren, som hade varit ett par minuter före i Mogetorp men nu gick i uppförsbacken, men i stället dök Johan Röjler, som gjort en medvetet lugn öppning, strax upp där bakom.
Jag kollade mycket på pulsklockan nu (fast inte ner genom Trolldalen förstås, där måste man ha full fokus på stenarna, och där försökte jag gasa lite för att inte släppa upp Röjler för snabbt), och försökte dels att hålla pulsen uppe (i början handlade det om att hålla den nere, men när man börjar bli trött är det lätt att bli bekväm, och då handlar det snarare om att fortsätta se till att man ligger på rätt arbetspuls) och dels kolla tiderna så att målsättningen hölls vid liv.
Efter att ha blivit omsprungen av tio man och bara tagit en enda sedan elljusspåret i Digerberget hade jag börjat tro att det skulle bli en sådan där dag där man bara tappar och tappar och tappar – men i uppförsbacken mot Blankhult (där benen fortfarande kändes ungefär som i backarna efter sju kilometer, stela så in i helvete men ändå funktionsdugliga) började det plötsligt vända. Magnus Hjelmér stod och pinkade i en buske och lät mig passera och Henrik Vuorinen stod i vätskestationen och beklagade sig över uppförsbackarna.
När Röjler väl kom ikapp, inte så långt före Göljan, kunde jag inte följa en enda meter, men men i grusbacken upp mot Östra Ånnabosjön hade Björn Eriksson parkerat och någonstans mellan Blankhult och Ånnaboda (jag minns inte var) plockade jag Andreas Wahlstedt också.
Jag hade ingen fart att tala om, var så långt ifrån en runner’s high-dag man kan komma, men malde ändå på i något som måste ha varit ett hyggligt tempo (och jag går aldrig i uppförsbackar på så här korta lopp, ett beslut jag höll ända fram till den slalombacken). Väl i Ånnaboda hade jag bara en vag uppfattning om att jag borde ha plustid på 4.44-målet, som jag milen tidigare hade varit beredd att ge upp (”går jag bara under 4.59 är det godkänd”, intalade jag mig själv, men slog sedan bort tankarna med att jag ju faktiskt borde spänna bågen och se om det skulle gå att press de här sura benen mot 4.44 ändå).
Mellantiderna visar så här i efterhand att Hjelmér hade legat sekunder bakom mig sedan hans kisspaus före Blankhult, och på Ingjalds film ser man hur han ger sig av på den avslutande sexkilometersslingan tätt bakom mig. Nu var jag inte fräsch alls längre, benen ville inte lyfta sig, men på asfalten gick det ändå att hålla under sex minuter per kilometer (min vaga uppfattning var att jag med tidsbufferten jag byggt upp skulle klara målet om jag snittade sju minuter per kilometer härifrån). Jag höll löpsteg hela vägen upp till Falkaberget, men har ett luddigt minne av att Hjelmér ändå var före på grusvägen ned mot slalombacken (hade han passerat på stigen före Falkaberget, eller minns jag fel; hur som helst visar mellantiderna att jag var i botten av backen 49 sekunder före honom).
22-årige Linköpingslöpare Gustaf Sundbüe (när jag var 22 hade jag inte börjat springa!) gick i backen (det skulle ju inte jag göra!). Han hade varit över sju minuter före mig i Blankhult, men var nu bara 40 sekunder före, och jag var ikapp före första riktiga branten. Men där tog benen slut, och jag fick kapitulera och börja gå för första gången. ”Det här var inte alls planerat, här skulle vi ju springa!”, ropade jag till Gustaf som inte fick fram så mycket till svar.
Tre korta gångsekvenser fick det bli i backen, men sista branten upp till Storstenen höll jag löpsteg (”jag behöver ändå inte uppförsbenen mer!”) och höll på att storkna av mjölksyra när jag stapplade över stenhällen på toppen till glädje för ett par som satt där och fikade.
Klockan visade 19 minuters marginal till målet, och härifrån vet jag ju att det är max 2,5 kilometer kvar. Bara jag fortsatte röra mig skulle det gå, men jag andades ändå inte ut förrän jag var nere på asfalten, hade svängt runt sjöändan och såg på klockan att jag alltjämt höll 5.30-fart per kilometer på det här underlaget. Efter fyra timmar och 30 minuter vågade jag äntligen börja tro på att det skulle gå vägen. Slappna av och njuta. Eller ja, trots att jag inte för fem öre brydde mig om placeringar i det här loppet började jag kolla bakåt (”det vore ju onödigt att släppa om Sundbüe eller Hjelmér nu!”).
Målrakan var precis lika lång som den alltid är (eftersom jag missade att de ändrat den, att man skulle ta vänster lite tidigare och tjäna några meter), men jäklar va nöjd jag var när klockan i mål stannade på 4.37.04. 7,5 minuter bättre än målsättningen, nästan 23 minuter bättre än personliga rekordet. Därtill en åttondeplats av herrarna (nia totalt).
Det här var en dag man verkligen borde ha njutit ute i skogen: Det var höstens vackraste väder med klarblå himmel, vindstilla, en sista pust av sommar och nästan 20 grader. Men jag hade legat på hög anspänningsnivå hela dagen, jagat tider, haft en snittpuls på 83 procent av max över 277 minuter.
Och låren? Tja, de var allt stelare, men fortfarande ändå funktionsdugliga när jag staplade genom målområdet, fick en vegetarisk hamburgare och en varm dusch.
Så mycket njutning blev det inte under loppet, men efteråt har jag njutit i fulla drag, i flera dagar. Jag är sjukt nöjd, och ganska mätt på att jaga tider på den här leden. Nästa år ska jag nog springa Bergslagsleden ultra bara för att det är så kul och fint och världens bästa lopp; och ta ikapp all den där njutningen som jag missade i år.
Men när jag summerar årets Bergslagsleden ultra så är det med en enorm känsla av revansch, och som en av mina främsta krigarinsatser genom åren (jag har en del bättre lopp när jag haft riktigt bra dagar, som på Ultravasan i fjol, men aldrig sprungit så bra på en dålig dag).
Tack Johan och Erik och alla andra i arrangörsstaben för en fantastisk tävling, och tack Maria och Jon för langning och support!

Bergslagsleden ultra
Så här spänstig var jag före start. Inte efter målgång. Nej, inte ens efter fem kilometer. Foto: Maria Åström
Bergslagsleden ultra
Strax före Mogetorp. Strax efter första vurpan. Björn Eriksson på väg ikapp. Foto: Martin Nilsson

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
Kommande mållopp:
Kullamannen Crazy 88 2019
Bergslagsleden ultra 2020 (om det blir av!)

Racerapport: The Hill marathons 2019

Kan det värsta loppet du sprungit också varit det bästa? Nå, självklart kan man lida sig till en seger. Eller springa något riktigt trist betonglopp men ändå ha sitt livs ben.
Men The Hill marathons i Sulvik utanför Arvika är inget av det. Det är värst eftersom de erbjuder en brutal bana. Det är bäst eftersom det inbjuder till kamp och kamratskap. Jag skulle nästan kunna sträcka mig till att loppet gör en till en bättre människa.
Nå, jag sprang The Hill för första gången 2017. Fascinerades av den genomtrevlige, urvärmländske arrangören Remy Brändefalk och det Barkleyinspirerade loppet (inte vad gäller banans upplägg, utan i allt runt omkring, från bommen och registreringsskyltarna till tapouten och ödsligheten). Valde då den enkla vägen ut och sprang den ”korta” banan som bara bestod av 63 backar (43,8 kilometer med 4 000 höjdmeter som enligt min klocka var 46,5 kilometer med 5 592 höjdmeter) mot den riktiga distansen på 50 miles (7 200 höjdmeter som nog var över 9 000). Jag älskade konceptet, men hade tyvärr ingen möjlighet att springa i fjol. Men i år kunde inget stoppa mig, och den här gången fanns bara 50-milesdistansen på programmet, så då behövde man inte ens fundera på något annat.
Remy skruvar på banan och konceptet varje år. 2016 var stavar tillåtna, 2017 sprang vi utan, 2018 användes flera olika backar plus några planare sektioner däremellan och i år bestod banan av två backar: Först 72 varv i ”ursprungsbacken” (en mycket brant skogsbilväg samt en kort avslutning på stig på toppen för totalt nästan 70 höjdmeter per 690-metersvarv vilket ger drygt 20 procents lutning i snitt), därefter 30 varv i en obanad slinga (drygt 165 höjdmeter per 1 000-metersvarv för 33 procent i snittlutning). Totalt alltså 80 kilometer och 10 000 höjdmeter uppför och 10 000 höjdmeter nedför. Inte en platt centimeter på hela banan. Ett konstant nötande på lårens och pannbenets alla sidor.
Vi var elva till start, och efter att tältet slagit upp och Remy blåst i en visselpipa för att indikera att en timme återstod till den på förhand hemliga starttiden käkade jag lite, ställde iordning allt vid start/mål/vändpunkten på toppen av första backen och satte på buffen. Prick 19.00 störtade jag först nedför backen (man har väl varit här förut!) och sprang 30-talet meter för långt, ned till den gamla vändpunkten (suck!), och så var jag sist när vi vände för att gå uppför backen för första gången.
Min taktik var enkel: Jag sprang allt jag hade nedför (även om jag aldrig hade sett den andra banan förstod jag att den inte skulle vara springbar, så jag behövde inte spara på springmusklerna till senare) och gick lugnt uppför (gå-i-uppförsbacke-musklerna misstänkte jag däremot skulle behövas senare). Jag såg också till att inte ödsla någon som helst tid i varvningen. De varv jag behövde något rafsade jag med mig det, rann ned för backen och åt (matlåda/gel/chocklad), drack, smsade coachen och bytte tröja i uppförsbacken då det ändå gick lugnt. Jag törs säga att jag var snabbast av alla nedför (jag sprang nämligen flera gånger om de som låg före mig i tävlingen, för att sedan åter bli varv, med marginal, uppför) men i princip långsammast uppför.
Inledningsvis låg jag fyra tillsammans med två andra löpare, men på varv åtta stack min Säfsen sommarbackyard-kombattant och med-degerforsare Filip Andersson iväg. Plötsligt var han ett halvt varv före, men jag försökte hålla mig kall och tänka på att loppet är långt.
Jag kände mig stark, exekverade taktiken och låg länge femma. I täten skuttade Sofia Smedman och Viktor Stenqvist iväg. De två var de enda som höll löpsteg även uppför. Jonne Lövkvist låg tätt bakom men klev av efter 25 varv. Då var jag fyra. Efter 35 började jag ta in på Filip, vars fart utför dämpats (men han var fortfarande betydligt snabbare än mig uppför), och efter 40 var jag ikapp. Jag tror att han stannade och åt eller så därefter, för ganska kvickt, runt varv 50, var tre–fyra varv före. Någonstans började också Sofia få problem, och med några få varv kvar i första backen hade jag tagit tillbaka ett gäng varvningar, sprungit ifrån och förbi och kommit ikapp i rygg, ett varv före.
Sofia pratade om att det var nog, att hon ville bryta. Jag försökte peppa, ”du måste åtminstone prova ett varv i den andra banan!”, men hon var benhård. Jag var klar med första backens 72 varv på 7.59.34 efter en liten smygspurt på sista varvet för att klara åtta timmar (vilket meningslöst mål!). 2017 års distans på 63 backar passerade jag på 6.52 (två timmar och 50 minuter snabbare än den gången, då vi förvisso sprang under en obarmhärtig sol på sommarens varmaste dag), vilket gjorde mig något orolig över att jag öppnat för hårt.
Mina splittider per fem backar var 29–30–31–32–33–34–32–32–33–36–36–36–37–38 minuter plus 14 minuter för de två sista backarna. 6.40-snitt per backe efter att ha startat i 5.48-snitt men tappat till 7.36 där tidsspillan förklaras av flera saker: Trötthet, mörker (starten gick 19.00, solen gick ned vid 21) och mer vikt vid energiintag.
Viktor var fem varv före mig när han övergick till andra backen, och jag får erkänna att jag blev lite skrajsen när jag kom dit och såg att han inte markerat mer än ett kryss i sin ruta vid den nya vändpunkten. Jag hade ju haft att göra med slutet av första banan i nästan 40 minuter när jag kom dit. Jag pekades ned för några klipphällar av Remy med orden ”det är väldigt bra snitslat, det går inte att komma fel” och var omedelbart vilse i kolmörkret. Letade mig fram nedför såphala stenblock, genom meterhög sly, förrädiskt mossbeklädda hällar och täta gransnår. Allt i en snittlutning på 33 procent. Totalt obanat. Highfivade med Viktor som var på väg uppför andra gången. Var helt borta i botten av banan, där snitslarna försvann i vad jag senare upptäckte var en tvär vänstersväng. Touchade vändningstejpen och började leta mig uppför. Mötte Viktor alldeles för snabbt. Gick snett i värsta blockpartiet, hamnade i en urskog. Såg Viktors pannlampa på väg uppför för tredje gången (jag var ute på första varvet), och hittade rätt när han var i jämnhöjd (men 50 meter bort i sidled). Hängde med Viktor på hans fjärde varv (mitt andra) och försökte memorera banan. Fick snart släppa hans rygg igen, men började till slut hitta runt.
I den här banan fanns bara en taktik: Konstant rörelse. Ingen jävla tid i vändningszonen. Bara på’t igen. Mala på. Någon meters jogg i botten av banan, annars konstant, malande gång. På två ben, på alla fyra. Man drar sig upp i träden som står på sidan, krälar över stenhällar under vindfälle, klättrar på stenhällar.
Filip kom när jag var på väg ut på fjärde varvet och hängde på utför. Leonora Johnsson, som i det här läget är bästa dam efter att Sofia hållit sitt ord och klivit av, ansluter när jag avverkat sex rundor. Malin Vestli och Jonas Jonson, som hållit ett fint, konstant tempo, kommer en stund senare. Och strax därpå dyker även Niklas Lundgren upp.
I ungefär tio varv känner jag mig relativt fräsch, även om Viktor springer åttor runt mig och varvar mig de gånger han inte bestämmer sig för att ligga i rygg och snacka lite (tack för de stunderna, Viktor!). Efter 15–16 varv börjar energin dock definitivt att tryta. Och det är inga korta varv i den här banan. Slutet gick inte att se i det läget.
De fem första varven (totalt fem kilometer), helt i mörker gick på 1.36 (19.12-snitt), nästa fem, delvis i mörker på 1.28 (17.36).
Niklas berättar att han sovit två timmar, men väl i banan är han en gasell utför och en bergsget uppför. I börjar räknar jag i huvudet att han nog gör sin varv på tolv minuter, och jag tänker att jag verkligen inte har råd att tappa fart om jag ska kunna hålla andraplatsen (Filip tappade inledningsvis lite på mig, och även om han i det här läget håller minst samma fart som jag så har han inte tempo för att kunna gå om, resonerar jag).
Niklas lovar på hedersord att han snart säkert får en svacka och att han inte kommer hinna ikapp, men han bara matar på. Först när jag når 24:e varvet och han fortfarande har tolv kvar (dubbelt så många som jag) känner jag mig säker på att det ska gå om jag inte skadar mig. Men jag fortsätter hålla taktiken. Inga stopp, bara mata på.
I dagsljus: 1.26 på varv 11–15, 1.25 på varv 16–20, 1.27 på varv 21–25, 1.33 på varv 26–30. Totalt 8.55 på de tre milen (5 000 höjdmeter) i den obanade backen, och en negativ splitt med 4.30 på första halvan och 4.25 på andra (tack vare felspringningarna i mörkret, men ändå!).
Viktor tog mål som segrare på osannolika 14.58 (då hade jag fortfarande sju varv kvar!) och vann med över två timmars marginal till mig på 17.01 (7.59 i första backen, sju minuters överflyttning, 8.55 i andra backen).
Jag är otroligt ödmjuk inför Viktors prestation, inte minst som jag är extremt nöjd med min egen. Jag la en plan och utförde den till 100 procent. Energimässigt, taktiskt, rubbet. Jag åt (snickers, rabarberkräm, pasta, yoghurt, några gels) och drack (sportdryck, vatten, vätskeersättning, äppeljuice, Pepsi, kaffe) enligt plan (tja, magen sa stopp för mat efter 15 timmar, men så långt hade jag ätit som en klocka varje heltimme). Allt satt.
Filip hittade tävlingsdjävulen på slutet och var exakt ett varv före alltjämt starkt spurtande Niklas på 17.51 i kampen om tredjeplatsen. Niklas fyra på på 18.05, Leonora femma på 18.54 och därmed första dam genom tiderna att fullfölja The Hills 50-milesdistans. Jonas och Malin delade sjätteplatsen på 21.30. Tom Johnson körde tolv varv i andra backen – otroligt strongt efter att ha fått problem tidigt i första – och Jesper Flink körde tre, i sandaler. Själv bytte jag vanliga springskor mot metalldubbade efter att ha halkat nedför första varvet av andra banan. Ett väldigt bra val, med facit i hand (och jag hade med dem i väskan som stod på toppen, så bytet kostade bara en minut, på sin höjd).
När jag satt på en stol på toppen (första gången jag satt ned på 17 timmar) efter målgång och blickade ut över Glafsfjorden fick jag tårar i ögonen. Man hinner träna ganska många backpass inför ett sådant här lopp, hinner gå igenom rätt mycket tvivel, och någonstans övervinner man sig själv. Det är roligt nästan jämt, men det är också det mest brutala man utsatt sin kropp för, och när det till slut inte är lika kul längre så är det i varje fall fortsatt lärorikt. Man tänjer sina gränser, man förflyttar dem. Och man gör det tillsammans. Den här gången var vi elva, plus Remy (han kvalar in på topp ett av lopparrangörer jag känner), som vågade livet, och sju av oss vann en målgång men alla fick minnen för livet, nya vänner och en prisplakett i Glavaskiffer. Många klyschor på en gång, men jag älskar verkligen det här loppet. Det värsta kan också vara det bästa!
Tack till alla som var med, till Regina som kom och supportade på slutet (kaffe!!) och som bar ned alla mina grejer till bilen efteråt (jag hade aldrig klarat det själv!). En sann historia: Helgens högsta puls uppnådde jag när jag kånkade upp alla grejer till startplatsen före loppet.
Jag kommer så gärna tillbaka en annan gång, Remy!

Jonas Brännmyr
Jonas Brännmyr i The Hill marathons 2019. Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon 2012 (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2019

Racerapport: Säfsen sommarbackyard 2019

Det tog några dagar att komma igång och börja skriva den här racerapporten. Orsaken är att jag gått igenom ett antal olika faser efter loppet. När jag klev av var jag rätt nöjd med min prestation. Bara några timmar, och dagar, senare var var jag rejält missnöjd. Nu har jag försonats.
Säfsen sommarbackyard bjöd på den finaste backyard ultra-bana jag någonsin sprungit, med runt 85 procent stig runt tjärnar och genom fina skogar, och som vanligt gick det ut på att springa 6 706 meter varje timme, med start varje heltimme, så många timmar som möjligt.
Grejen den här gången var att kroppen kändes väldigt bra, jag var pigg i knoppen (en väsensskild känsla mot då jag bröt ihop av sömntrötthet i Örebro i maj), men att jag ledsnade på själva formatet. Jag tröttnade på att springa runt, runt, och redan efter runt 15 timmar bestämde jag mig för att aldrig mer tävla i backyard ultra (det har var sjätte gången jag verkligen ”tävlade” i tävlingsformen, jag har också ställt upp i fem lopp som träning), men jag beslutade mig också för att avsluta med ett personbästa (göra mer än 25 timmar) och att försöka ta tredjeplatsen bakom ”omöjliga” Daniel George (som mycket riktigt vann på 35 varv) och Andreas Falk (tvåa på 34). Målet när jag gick in i tävlingen var ungefär detsamma: Jag siktade på tredjeplatsen och jag vill ”inte vara nöjd efter 26 varv” då jag nått mitt backyard ultra-rekord (jag ville inte begränsa mig till att persa utan köra med ”öppen sluttid”).
Nå, jag gjorde som vanligt att jag använde de första varven till att lära mig banan, och sedan la jag upp ett koncept över var jag ville gå och var jag ville jogga (man har drygt åtta minuter och 55 sekunder på sig till varje kilometer för att komma runt, och jag tycker att det är optimalt att springa varven på runt 53 minuter vilket ger 7.55 per kilometer. För att inte hamna bakom långsamma löpare och hindras från att lägga upp mina varv själv, och eftersom jag ogillar att gå i början av varven, började jag med att springa på den inledande grusvägen. I övrigt höll jag mig strikt till att gå på grusvägarna och jogga på stigarna (med undantag för de fyra korta ”gåbackar” jag utsett). Det höll jag sedan loppet igenom, förutom under de sex varven med pannlampa då jag även joggade på en av de kortare grusvägarna eftersom tempot i skogen sjönk naturligt i mörkret.
Så förlöpte loppet, timme efter timme. Emellanåt hade man någon att prata med, oftast faktiskt inte. Inte ens i början hamnade jag särskilt ofta tillsammans med andra löpare, och i slutet inte alls, vilket säkert bidrog till tristessen.
Jag räknade ned mot 24:e varvet, som jag tänkte skulle kännas lätt (24–25–26 var ju dygnet–tangerat pers–nytt pers, så det borde gå okej) redan efter 15 timmar, och det gjorde att det blev drygt. Hittade inga kortare mål, utan tänkte bara ”nio timmar kvar”, ”åtta varv kvar”, ”bara sju kvar till dygnet” …
Supporten var toppklass (mamma, pappa och hela familjen), och jag fick precis vad jag ville ha att käka, och när jag började känna av benen lite grann kom Maria med en massagemaskin och återuppväckte dem inför varv 22 och 24. De kändes som helt nya, och de varven var oerhört mycket mer behagliga.
Men jag var less på att springa runt, runt. Utvalda delar av den vackra banan blev ren tristess. Andra gick väl fortfarande an. Men jag var inte sugen på att fortsätta.
När jag väl hade persat efter 26 timmar och fortsatt ett till sa jag till Maria att jag bara skulle fortsätta varv för varv så länge jag tog placeringar. Krister Hägg bröt som femma i starten av det 28:e, så det sprang jag klart. Förre Bergslagsleden-rekordhållaren Filip Andersson var också nära att bryta på väg ut på 28:e. Ja, han tackade faktiskt för sig men blev utmotad på banan igen. Så ut på 29:e sprang jag upp bredvid Filip och frågade om han ville bryta tillsammans med mig, han såg ärligt talat betydligt mer sliten ut än jag, men han ville inte dela tredjeplatsen utan tävla om det. Därmed skulle jag inte ta någon placering på det varvet, och jag beslutade mig för att bryta. Sprang ändå drygt en kilometer och funderade på om jag ändå skulle fortsätta. Men jag räknade med att Filip inte ville sluta på 30:e heller, så då skulle jag behöva göra minst tre varv till för att få den där tredjeplatsen. Och jag var döless. Så nej, drygt en kilometer in på varvet klev jag av. Och var nöjd med perset. 28 timmar.
Bara några timmar senare, och framför allt dagen efter – i måndags – började loppet gro på mig och jag var rejält besviken på mig själv. Varför klev jag av när jag hade pallplatsen inom räckhåll? Varför utmanade jag inte Filip? Jag var trots det långsamma förfallet som en backyard innebär inte särskilt mycket mer sliten efter 28 timmar än efter 18, och jag var pigg i knoppen (jag gick inte och la mig förrän i vanlig tid på kvällen) och jag höll samma varvtider runt 53 minuter (så jag hade, om jag hade velat, stort utrymme för att sakta tempot). Kommer jag någonsin få chansen att ta en pallplats igen? Kommer jag någonsin vara så nära att springa 20 mil på tävling igen (jag var två varv ifrån)? Jag valde helt frivilligt att vika ned mig mentalt trots att allt i grunden kändes bra (när backyardkonceptet kom till Sverige 2015 trodde jag att det skulle vara en disciplin som skulle passa mig, eftersom jag ansåg mig ha bättre pannben än ben, men sanningen att säga sex försök senare är att det nog snarare är tvärtom – mina ben är starkare än mitt huvud; jag har aldrig brutit ett backyardlopp ute på banan – på grund av att jag inte kommit runt ett varv eller för att jag blivit skadad – utan alltid gjort det inne i depån på grund av att jag inte vill springa mer).
Ytterligare några dagar senare har jag i varje fall försonat mig med loppet. Man ska vara nöjd med att ha persat, även om det hade kunnat bli ännu längre. Och jag var trots allt less i 13 timmar, det kanske räcker. Man ska ju inte springa slut på sig mentalt. Och att jag klev av i tid innebär också att jag återhämtat mig snabbt, jag körde ett rätt hårt crossfitpass redan på onsdagen och sprang igen på torsdagen. Och det här var trots allt inget av mina stora mållopp den här säsongen.
Men en liten tagg i hjärtat kommer alltid att sitta kvar efter Säfsen sommarbackyard 2019.
Om jag kommer att hålla mitt löfte att aldrig mer tävla i backyardlöpning? Det vet’e fan. Jag har faktiskt redan blivit sugen igen. Minnet är som hos en guldfisk, och just det är ju det allra viktigaste när man springer backyard.

Jonas Brännmyr
Finaste backyardbanan man sett, stig klippt med gräsklippare och sopad (!) inför loppet. Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17.
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
Kommande mållopp:
The Hill marathons 2019
Bergslagsleden ultra 2019