Webb-tv: Anfält fick ge sig i fjällnära – "en tung känsla"

Jag klarade målet med i Sälen fjällmaraton, trots höftböjare som gav upp och vader nära kramp. Men ett väldisponerat lopp gjorde att jag trots det, och min minst sagt tveksamma träningsbakgrund, tog mig under fyra timmar och kom i mål på 3.57.56. Mer om det i en racerapport här på bloggen söndag eller måndag.

Erik Anfält, 39, som hade vunnit här två år i rad slutade, som han själv på förhand befarade, på andra plats bakom Anders Kleist. Anfält sprang i mål på 2.48.10, drygt tre minuter under banrekordet han satte i fjol (Anfält ansåg dock att tiderna inte var rakt av jämförbara eftersom det var lite mer asfalt i utbyte mot skoterleder jämfört med fjolårets bana), men Kleist drog iväg direkt i starten och dyngade på med 2.42.32. Jag undrar vad den tiden är värd på en platt asfaltsmara; för här snackar vi 800 höjdmeter och rätt oändligt, stenigt, blött, mjukt och allmänt svårsprunget.

Direkt efter min målgång, som sammanföll med prisutdelningen, gjorde jag en videointervju med Anfält. Den ser du på den här länken (lyckades inte få till inbäddningen).

Helgens höjdare – Anfält jagar trailkungen: "Tänker inte ge mig på förhand"

1. Louise Wiker i friidrotts-VM
På VM:s sista dag, 7.30 på morgonen i Peking vilket motsvarar 1.30 svensk tid, begår Hälleforslöparen Louise Wiker sin VM-debut i friidrott. 42 195 meter ska avverkas på Pekings gator, med de sista meterna inne i Fågelboet, OS-arenan från 2008. Jag ringde upp Wiker i Peking i går, och vad hon hade att berätta kan ni läsa i fredagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Dessutom blir det ett längre blogginlägg om Wiker i morgon. Tyvärr finns ingen startlista publicerad ännu, men på den här sidan lär den dyka upp närmsta dygnet. Först då kommer det gå att sia om vilka placeringar Wiker kan fajtas om. Men en bra tid, och att bli bästa svenska, måste förstås vara huvudfokus.

2. Sälen fjällmaraton
Måltävling nummer tre av fyra den här säsongen för min del startar 10.00 i Lindvallen i morgon bitti. Sälen fjällmaraton. Efter att skadorna äntligen gett med sig inför Lurs backyard ultra i juli har jag sedan dess bara kunnat jogga lätt tre pass (och sprungit ett lopp). Resten av träningen har varit alternativ, på cykel och gym, och jag har ingen aning om vart formen är. Senaste riktiga fullfartslöpning var Oppebylöpet i maj. En som haft en betydligt bättre uppladdning är regerande mästaren i Sälen, Örebro AIK:s landslagslöpare Erik Anfält, 39, som vunnit båda de tidigare upplagorna av tävlingen. På 2.54.27 premiäråret 2013 och  på 2.51.28 2014. Då ska man veta att vi snackar 825 höjdmeter att besegra och ett underlag som till 80 procent består av fjällstig, så den tiden kan mycket väl vara vassare än perset 2.27.02 i Kiel i februari eller 2.28.09 på Stockholm maraton i maj (som ju anses vara en tuff asfaltsmara på grund av Västerbrons 2×35 höjdmeter). Konditionsbloggen ringde upp Anfält för att snacka om det, och om favoritskapet, men fick reda på att det i år är överlämnat till Anders Kleist.

– Han har aviserat att han ska starta, och i sådana fall är han storfavorit. I mina ögon är han trailkungen nummer ett i Sverige, och han skulle vara en av de bästa på landsväg också om han valde att springa mer där. 2013 ställde han upp på en halvmara och gjorde 1.05.20, det var han Sverigeetta på det året. Ja, han har varit en stor förebild för mig de senaste åren, och blir något att bita i om han kommer till start. Det kommer bli riktigt sporrande, och dessutom skönt att slippa pressen. Det är han som ska vinna, men jag tänker inte ge mig på förhand. Vi gick samma sträcka på Vasastafetten i lördags och då var jag bara 23 sekunder bakom. Men hans rekord på till exempel halvmaran är mycket bättre än mitt (1.09.55), säger Anfält till Konditionsbloggen.
Vad är det som lockar dig så mycket med just Sälen fjällmaraton?
– Dels har jag vunnit två år i rad, och när man är regerande mästare lockar det alltid att komma tillbaka. Men terrängen passar mig bra också. Jag är rätt beroende av att ha fast underlag under fötterna, och i Sälen är det ganska hårt även om det är fjällterräng, inte så geggigt som Axa fjällmaraton. Och så tycker jag att det är skönt att lägga om fokus mot något nytt efter Stockholm marathon och springa mycket terräng. Det är skönt att lägga sommarträningen i skogen.
Hur bra är 2.51.28 från i fjol jämfört med en asfaltsmara?
– Det är svårt att säga, men jag vet att jag hade en fantastiskt bra känsla när jag gjorde 2.51. Men jag går för att springa snabbare än det nu, även om jag vet att jag hade en riktig kanondag förra året.
Hur är formen?
– Jag hoppas att den är bra. Jag har haft bättre och bättre känsla i tävlingarna på slutet. I DM var det tungt, då var jag rejält nedtränad, men sedan kändes det bättre på Blodomloppet och ytterligare bättre på Vasastafetten. Kurvan pekar åt rätt håll. Hela sommarträningen har haft fokus mot lördagens lopp, och förutom lite trassel i början av augusti, där jag ändå kunde köra på bra med alternativ träning, så har det fungerat bra. Formen är bättre nu än inför förra årets lopp, och det känns lovande.
Vad händer efter Sälen?
– Om det känns riktigt bra i Sälen försöker jag nog få en plats till Lidingöloppet. Annars blir det att succesivt gå över till asfalt igen för att förhoppningsvis springa riktigt fort i Valencia marathon den 15 november.

För egen del? Tja, jag får nog vara väldigt nöjd om jag tar mig igenom under fyra timmar.

3. Löparfest på hemmaplan
Lördag är en riktig högtidsdag för alla långlöpare i länet, med inte mindre än tre tävlingar. Med start 11.00 vid Risbergska avgörs ett tio kilometer långt seedningslopp till nästa års upplaga av Göteborgsvarvet, och är man riktigt snabb där hinner man också med Hjulsjöjoggen, var seniorklasser startar 14.00. ”Det tuffaste terrängloppet i långloppscupen”, som de själva marknadsför sig som (vad säger de ansvariga för Tarstaborgsrundan och Kilsbergen trailrun om det?) avgörs över tio kilometer i Hjulsjö. Dessutom Kilsbergskampen, ungdomstävling i friidrott, traditionsenligt på Kilsbergsvallen i Garphyttan. I år är tävlingen dessutom distriktsmästerskap, och 11- och 13-åringarna kutar 600 meter och 15-åringarna 800 (av grenar som är intressanta ur bloggperspektiv, alltså).

Mycket löpning? Tja, men då kan vi vill köra en liten bubblare med orienterings distriktsmästerskapshelg? Lindebygdens OK arrangerar medeldistans-DM på lördagen och långdistans-DM på söndagen, och i Värmland (distriktet som länskommunerna Degerfors och Karlskoga ju tillhör; även om Degerfors juniorlandslagsman Filip Jacobsson i stället anmält sig, utom tävlan, till Örebro läns-distriktets DM-tävlingar i helgen) är det natt-DM i Deje i dag, fredag, och medeldistans-DM i Lesjöfors på söndag. Och eftersom Garphyttans Filip Dahlgren tävlar för IFK Lidingö är även Stockholms medeldistans-DM på lördag och långdistans-DM på söndag av intresse. Här i distriktet blir det mest intressanta att se kampen mellan Daniel Attås, som vunnit de två tidigare DM-tävlingarna den här säsongen (sprint-DM i maj och natt-DM för två veckor sedan), mot VM-sprintern Martin Regborn, som överraskande fått nöja sig med att vara trea respektive tvåa i DM i år. Tar Regborn revansch nu? På damsidan har de båda DM-tävlingarna hittills gett sex olika medaljörer, med guld till juniorvärldsmästaren Andrea Svensson och hennes klubbkompis (i Tisaren) Rebecka Nylin. Nylin springer båda distanserna i helgen, medan Andrea väljer att stå över medeldistansen och springer långdistansen i juniorklass. Nästa söndag avslutas DM-året i distriktet med stafetterna.

Racerapport: Tromsö skyrace

Well, Tromsö skyrace (eller rättare sagt, Hamperokken skyrace som är ett av tre lopp som ingår i Tromsö skyrace och som var deltävling tre av fem i skyrunningvärldscupen 2015) blev mer ett äventyr än en tävling. Eller så här; jag gick all-in, tog ut alla krafter jag hade för dagen, men tävlingens själva utformning i förhållande till min egen kapacitet att klara av den gjorde att det blev mer av ett äventyr.

Jag kan ju börja med att konstatera att snacket om att banan är en av de mest tekniskt krävande i löparvärlden inte var något bullshit. Den går inte att jämföra med något annat jag tidigare sett eller hört talas om, och jag är tveksam till att det i särskilt många andra länder skulle vara lagligt att arrangera en tävling upp och ned till en sådan brutal topp som Hamperokken (kolla videon på bestigning i torrt och fint väder här; vi hade dimma och superhalt). Vädret gjorde sitt till, ett stilla duggregn i ett konstant grådask som omintetgjorde utsikten (åh tack för det på bergskammen strax under toppen av Hamperokken; ”här är det stup 200–300 meter rätt ned på båda sidorna”, som en erfaren medtävlare behagade upplysa på en passage där kammen var så smal att jag satt med ett ben på vardera sida och hasade fram, men i dimman helt ovetandes om avståndet ned).

Tävlingen startade dock med en betydligt snällare, inte alls teknisk, och i ganska stora delar springbar stigning upp till Tromsdalstindens 1 238 meter. Där uppe vände de som sprang den korta banan (och en del av de som skulle springa den längre men ångrade sig efter arrangören Kilian Jornets skrämselsnack [som visade sig vara i underkant] vid racebriefingen kvällen före loppet) och sprang ned via en annan stig, som avslutade den långa banan.

Alla tre uppförsbackarna, den lätta Tromsdalstinden första gången, den längre och högre men inte förrän man kom ut på bergskammen direkt svåra Hamperokken, och den avslutande och direkt brutalbranta Tromsdalstinden andra gången, gick väldigt bra. Förutom under den inledande rusningen mot första toppen, där de som kutade den korta banan möljde förbi i rask takt, tog jag stadigt folk uppför. De nyinköpta, oprövade stavarna, var ovärderliga. Frågan är om jag ens tagit mig upp på baksidan av Tromsdalstinden bakom dem. Passerade en kille som stod och kräktes, en tjej som stod och storgrät i armarna på sin tröstande pojkvän (”det är bara 400 höjdmeter kvar nu, det går snabbt i den här lutningen”) och en mängd andra löpare utan stavar på väg upp där. Jag var stark hela dagen, höll bra tempo (även om det inte var många löpsteg) och tog hela tiden placeringar. Efter den där inledande rusningen tror jag inte att en enda löpare passerade mig uppför.

Men å andra sidan tappade jag brutalt med tid nedför. Jag kunde nämligen i princip inte ta ett löpsteg nedför heller. I stor utsträckning berodde det på att jag har en undermålig teknik, har sprungit alldeles för lite nedåt i teknisk terräng, men i nästan lika hög grad berodde det på att jag valde fel skor. Med facit i hand skulle jag ha haft metalldubb, orienteringsskor, och inte de plastdubbade Salomonpjuxen som funkade så bra i Sweden skyrace förra året. Nedförsbacken på den brutalbranta baksidan av Tromsdalstinden (den avslutande uppförsbacken som var den första nedförsbacken) inleddes med ett snöfält som lutade 60 procent i 50 höjdmeter, fortsatte med lika brant stenfält med lösa sten i 400 höjdmeter och mycket lera och därefter längre, men inte fullt lika branta snöfält, en liten sektion springbar platt fjällterräng och sedan en upphuggen skogskorridor där rötter och lingonris bildade botten under decimetertjock lervälling i en lutning på 40-60 procent i 400 höjdmeter ända ned till vätskestationen på 50 meter över havet. I den där backen satt jag på rumpan uppskattningsvis 150 gånger. Jag halkade i princip varje steg med de värdelösa skorna, men om det var 10 000 steg ned så lyckades jag rädda det 9 850 gånger … Herrejössesjävlar. Löparna flög förbi mig i klungor. Förutom på den lilla platten kunde jag inte ta ett enda löpsteg nedför berget (tja, på snöfälten kunde jag hasa mig fram lite snabbare än gång) medan andra (många med icebuggskor) susade ned. Tappade uppskattningsvis 40 placeringar ned till vätskekontrollen.

Sedan bar det äntligen uppför igen, och jag plockade in tiotalet placeringar upp till den tre kilometer långa bergskammen, där jag hamnade i en grupp om fyra personer. Jag hamnade ganska snart först när de andra gång på gång missade banmarkeringsflaggorna i dimman, och fick sätta farten och visa vägen. På ett ställe var det alltså så smalt att jag kunde sitta på bergskammen med ett ben på varje sida, men det var bara några meter. På en annan, lite längre, passage var det halvmeterbrett och man fick sätta ned händerna om man hade minsta anlag för svindel. Händerna fick man för övrigt använda på många ställen, och när man närmade sig den absoluta toppbestigningen var det mer bergsklättring än gång. Vid några tillfällen höll jag mig krampaktigt fast på en avsats, såg näst banmarkering några meter över mig och tänkte att det var omöjligt att fortsätta; här kommer jag helt enkelt inte upp. Men det gick. Bergskammens tre kilometer tog hur lång tid som helst (en av kilometerna klockades på 40.35), och sedan skulle man ned de 1 404 höjdmeterna igen. Efter att med hjälp av rep (annars hade det varit omöjligt) ha tagit sig ned från avsatsen på toppen väntade lös sten, klappersten, stora stenar, små stenar och några snöfält på vägen ned. Återigen extremt halt på grund av vätan och skorna, men den här gången tappade jag bara fotfästet i, säg, vart femte steg och var bara på rumpan ett 20-tal gånger. Innan det blev lite fin skogslöpning (löpning för första gången på tre timmar …) ned till samma vätskestation som vi passerade på vägen mot Hamperokken.

Första gången jag kom till den vätskestationen hade tävlingen pågått i tre timmar och fem minuter, och jag hade fortfarande hopp om att klara målet på tio timmar. Andra gången visade klockan sju timmar och tio minuter. Tolv kilometer upp och ned på Hamperokken på fyra timmar och fem minuter, alltså. Inte mycket att skriva hem om, men med 50 minuters marginal klarade jag reptiden (huvuddelen av de 35 som bröt loppet tvingades göra det efter att inte ha klarat den rätt tufft satta maxtiden just där). Så jag justerade målet till 10.30 (eller 10.38, som gav en plats på övre halvan förra året), och sedan bar det alltså uppåt igen, och jag plockade återigen placeringar (efter att ha tappat fem–tio ned från Hamperokken. Den brutalbranta backen som jag hade sådana problem med nedför var betydligt ”lättare” uppför, tack vare mina nyinköpta stavar (mina bäst spenderade 1 200 kronor i år!). Ja, utan stavarna hade jag nog inte tagit mig upp alls med de halkiga skorna.

På toppen frågade jag röda kors-personalen hur lång tid det kunde tänkas ta till målet, eftersom klockan visade nio timmar och 22 minuter och jag siktade på 10.30, och de svarade att det tog 59 minuter. ”Vadå 59 minuter, varför inte säga en timme”, tänkte jag men funderade inte mer på det. Lite senare visade det sig att 59 minuter var tiden  som segraren hade tagit på sig därifrån och till målet, och 10.30 kunde jag glömma. Jag kunde även glömma att loppet var 45 kilometer och hade 4 400 höjdmeter (det var fjolårets siffror, i år var banan delvis omlagd), så när jag trodde att jag närmade mig målet var det 200 höjdmeters uppförsbacke och tre kilometer löpning kvar (och klockan stannade på 47,85 kilometer och 4 850 höjdmeter i vardera riktning). I stället en ny otroligt stenig och hal nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Till slut kom man ut i fjällterräng och fick springa lite igen, innan det alltså bar uppför igen sista biten mot mål. Jag grinade nästan när jag passerade mållinjen (inte som i Chamonix förra året då jag bölade som ett vattenfall), men det var en otrolig lättnad att äntligen få stanna, få te av Atma Singh, en kram av Emelie Forsberg, peptalk av Kilian Jornet och en skål med blomkålssoppa.

Av 205 anmälda, 148 som valde att svänga höger på toppen av Tromsdalstinden och verkligen ge sig ut på den långa banan och 111 som tog sig i mål slutade jag på 91:a plats (80:e i herrklassen) på tiden 11.21.17, och sällan har jag varit så glad efter att ha bommat målsättningen med över 80 minuter … Den var helt enkelt inte rimligt satt med förutsättningarna; den lite längre banan, det på grund av regnet extremt hala underlaget och mitt usla skoval. Det hade varit roligt om arrangörens mellantider hade fungerat så man hade kunnat jämföra tider upp och ned för topparna med löparna runtomkring en i resultatlistan, men tyvärr verkar den utrustningen bara ha varit igång sporadiskt.

Kroppen? Jo’tack. Fotleden som kraschade efter Lur och precis börjat läka gjorde sig påmind och höger knä, där jag har en muskel som trilskas på insidan bråkade lite, men det var inget som begränsade mig. Ramlade i ett klapperstensfält efter mindre än tre kilometer och dyngade i högerhanden så lillfingret fortfarande står i en tråkig vinkel, men det påverkar ju inte heller löpning. Och eftersom jag hela tiden tog placeringar uppför kan jag inte klaga på dagsformen heller (även om jag blev väl trött mot slutet; det blev ingen långspurt som i Sweden skyrace i fjol då jag kände mig urstark och tog massor av placeringar sista fem kilometerna).

Om jag rekommenderar tävlingen? Mja, till alla och ingen, typ. Är man inte jäkligt bra på teknisk löpning så blir det inte mycket till tävling utan mer av ett äventyr. Men gillar man att klättra i berg så är det en trevlig utmaning, skulle man kunna säga. Å andra sidan vidhåller jag att kamklättringen till Hamperokken är det otäckaste jag någonsin utsatt mig för, och jag kommer inte att göra om det (men jag är glad att jag gjort det; en gång och aldrig mer, typ). En bra summering av tätstriden i tävlingen (om en mycket överraskande herrsegrare!), och massor av bilder från densamma, hittar ni på Ian Corless sida.

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Kommande mållopp:

Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Den obligatoriska bita i medaljen-bilden.  Foto: Dennis Brännmyr
Den obligatoriska bita i medaljen-bilden. Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen.  Foto: Dennis Brännmyr
Trött, blöt och lycklig på mållinjen. Foto: Dennis Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager.  Foto: Jonas Brännmyr
Fötter, skor och strumpor efter 48 kilometer lervälling och tio älv-/bäckpassager. Foto: Jonas Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestation inför andra stigningen. Här trodde jag fortfarande på tio timmars-målet. Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg.  Foto: Dennis Brännmyr
Vätskestationen efter Hamperokken. Glad att jag överlevde det otäckaste jag gjort i löparväg. Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången.  Foto: Dennis Brännmyr
Lite suddig bild på målgången. Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren.  Foto: Dennis Brännmyr
Tre profiler: Kilian Jornet, Atma Singh och konditionsbloggaren. Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren.  Foto: Dennis Brännmyr
Herr- och damsegraren. Eller ja, i varje fall damsegraren. Foto: Dennis Brännmyr

Kan man stava till framgång?

I morgon springer jag säsongens tredje (av totalt fem) mållopp, Tromsö skyrace. 45 kilometer med 4 400 höjdmeter fördelat på tre rejäla stigningar. Två gånger över Tromsdalstinden (1 238 meter över havet) och så en gång upp på Hamperokken (1 404 meter) där loppet vänder. Höjdmeterna (de uppför) ser jag fram emot, men det finns två andra aspekter som jag fruktar med loppet:
1) Den uteblivna löpträningen. Det totala löpuppehållet från oktober till jul (foten), knä- och lårproblemen som följde (mars-maj) och fotledsontet som gjort att jag inte sprungit en enda meter sedan Lurs backyard ultra (jo, i dag, lördag, var jag ute och tog mina sedvanliga fem dagen före mållopps-kilometer). Jag har mestadels rott (i vintras) och cyklat (i sommar) i stället, men när jag väl kunnat löpa har formen inte varit någon katastrof, om än lite sämre än förra året. Största problemet i det här loppet är att jag inte kunnat backträna i princip någonting. Eller tja, jag fick till några nyckelpass på Mallorca med många höjdmeter (knappt 3 000 meter fördelat på tre pass) och så kutade jag ju Stockholms brantaste, men ingen intervallbacke och inte mycket annan backe att snacka om heller.
2) Det är ett väldigt tekniskt lopp och jag har inte jättestor erfarenhet av teknisk, stenig löpning. Framför allt inte utför, där jag är en riktig hare (om ni undrar vad jag snackar om, kolla in den här videon från när Kilian Jornet och gänget var ute och fixade banmarkeringen tidigare i veckan).

Med tanke på formen (jag kommer inte springa alla uppförsbackar …) och loppets karaktär (det är inte möjligt att springa alla uppförsbackar …) har jag investerat i ett par stavar. Kolfiber, vikbara på tre ställen. Väger inget, är lätt att stoppa ned i ryggsäcken när de inte används. Kruxet med det är att jag inte hunnit träna med dem. Alls. Och att jag aldrig någonsin gått/sprungit med stavar över huvud taget what so ever. Skulle trimma in dem efter Lur, tänkte jag, men det satte fotleden effektivt stopp för. Så först i går ryckte jag bort prislappen (smakar det så kostar det, typ) och gick med dem i tre–fyra minuter upp från starten till en bra publikplats i Blåmannen vertikal (mer om det nedan). Klart man kände att stavarna underlättade uppför, men lika klart att jag har en långtifrån fullfjädrad och säkerligen föga effektiv teknik.

Mitt mål? Tja, 10.38 krävdes för övre halvan i fjolårets testupplaga. Så under tio timmar kanske är något att sikta på. Men det är förstås nästan omöjligt att veta vad som är rimligt på en sådan här bana.

Det om det. Loppet är hur som helst deltävling tre av fem i världscupen i skyrunninglöpningens ultradisciplin. Regerande världs- och Europamästaren Luis Alberto Hernando, Spanien, vann Transvulcania i våras (första deltävlingen), stod över Mont Blanc 80k men har å andra sidan vunnit både EM och Ice trail Tarentaise och kommer vinna söndagens lopp om han inte faller och bryter sig svårt. Sveriges regerande världsmästare Emelie Forsberg har också vunnit Transvulcania och Ice trail Tarentaise i år (och Mount marathon race!), och är tillsammans med pojkvännen och superdupermegalöpar- och bergsbestigningsstjärnan Kilian Jornet (hans cv får inte plats på bloggen) arrangör av de här loppen i Tromsö. Hon är därmed om möjligt ännu större favorit än Hernando. Hela startlistan finns här och en grym förhands om loppet här.

Men helgen i Tromsö inleddes alltså redan i går, med en vertikal kilometer (1 000, eller som här 1 048 höjdmeter över tämligen kort distans, här cirka 2,7 kilometer vilket gav nästan 39 procents – alltså 35 grader – lutning i snitt) under namnet Blåmann vertikal. Stian Hovind-Angermund, från Bergen, vann tävlingen på 35.20, 22 sekunder före schweizaren Remi Bonnet. Fem löpare var inom en minut, sedan rejäla avstånd bak. Kul att OK Tisarens trappkung Anton Hallor plötsligt dök upp på berget (jag vrålade ”heja Anton”, och han såg ganska konfunderad ut, se mitt filmklipp här). Låg 19:e när han passerade mig, ett par minuter in i loppet. Var enligt mamman, som var på plats med kikare, tolva en stund senare, men tappade i det övre, tuffare partiet och slutade på 35:e plats, med tiden 48.31. Forsberg vann förstås damklassen (en liten lätt uppvärmning inför morgondagen) även om det krävdes en sekundstrid. Hallor springer det korta loppet i morgon (19 kilometer, 1 600 höjdmeter). Ska försöka få till ett snack efteråt (men Anton är säkert i mål sju-åtta timmar före mig … Racerapport kommer på måndag!

 

Blåmann vertikal, första, lätta biten. Foto: Jonas Brännmyr

 

Atma Singh som alltid på plats för att bjuda alla på underbart Yogi tea-te.

 

Naturligtvis får alla tävlande varsin kobjällra av huvudsponsorn … Foto: Jonas Brännmyr

 

Där någonstans i dimman finns Hamperokken. Samma väder väntas i morgon, elva grader (i dalen, mycket kallare högre upp), duggregn men ingen vind. Foto: Jonas Brännmyr

 

Racebriefing med Kilian Jornet. Foto: Jonas Brännmyr

 

Racerapport: Lurs backyard ultra

Så har jag avverkat det första av årets fyra stora mållopp. Lurs backyard ultra, där det gällde att med start varje heltimmesslag avverka 6,25 kilometer (och den tiden man fick över fick spenderas fritt, men man fick inte påbörja nästa varv förrän nästa heltimmesslag). Det visade sig ganska snart att det därmed var tiden som tog ut sin rätt snarare än distansen. När jag klev av efter 18 timmar hade jag avverkat 112,25 kilometer, vilket inte är överdrivet långt. Men jag var sliten efter just 18 timmar, inte minst som jag aldrig tidigare hållit på och idrottat mer än åtta timmar i sträck. Lägg därtill att jag aldrig hade kutat längre än 57 kilometer tidigare (då i ett sträck, utan vila men i egenvalt tempo, vilket på något sätt känns skonsammare), så var jag ganska nöjd.

Med det här upplägget handlade tävlingen nästan uteslutande om taktik och upplägg. Och eftersom jag fick starten i födelsedagspresent den 1 januari, och haft massor av tid att tänka på upplägget och på (jag älskar att göra båda) så hade jag bestämt mig för att ”springa” varven på cirka 50 minuter, för att få tio minuters vila. Tänkte att många skulle göra likadant, men till min stora förvåning skuttade nästan samtliga av de övriga 70 deltagarna iväg i ett, i sammanhanget, våldsamt tempo från start. Jag och sambon, som gjorde 3,5 varv (halvmaran) innan hon bröt för att supporta mig, hamnade snabbt näst längst bak (en tant som med nöd och näppe klarade sig runt första varvet på 59 minuter var bakom), men höll oss till vår taktik och var runt på 50.06. Kanske berodde det där höga tempot på de 67 andra på att de inte kände till banan (själv var jag på plats kvällen före och provsprang i lugndagstempo på 30.40 för att känna av backar och terräng och se så det inte fanns några luriga hinder, men det var inga konstigheter). Andra varvet var det nämligen betydligt fler som tog det lugnt (han som var först i mål på första varvet, på 25 minuter eller så, bröt för att han skulle och jobba).

Banan, ja. Den började med en kilometer trevlig terräng, fortsatte med en kilometer hemskt påfrestande utförslöpning på grusväg (återkommer till det), en knapp kilometer asfalt, en knapp kilometer uppförslöpning på grusväg och avslutades med drygt två kilometer mycket trevlig stig/skogsväg (den biten kunde gärna ha fått vara mycket längre).

Många hade som mål att klara maratondistansen, sju varv, och så långt hade jag gott om sällskap längst bak (från varv två till sju, alltså). Sedan tunnade det ur. Från varv åtta fick jag därför springa i min ensamhet, och på varv elva testade jag för första gången i mitt liv att springa med lurar i öronen. Ägnade några varv åt att lyssna på mitt favoritradioprogram Godmorgon världen, som jag med just Lur i åtanke låtit bli att lyssna på de senaste fem veckorna.

Hade ju satt upp som mål att hålla på till midnatt i tävlingen som startade 10.00 på lördagsmorgonen. När jag kom dit kändes kroppen fortfarande relativt fräsch, och jag bestämde mig för att fortsätta till tio mil, alltså 16 varv. Men eftersom jag bestämt mig för att det fick vara nog sedan, eftersom Tromsö skyrace om två veckor är en ännu viktigare tävling för min del och jag inte ville vara död tills dess, så struntade jag i taktiken att hålla igen så mycket som möjligt och joggade i stället lite fortare för att få sällskap. Varv 16, på 46.47, blev därför mitt snabbaste under hela tävlingen. Den höjningen av tempot med cirka fyra minuter gjorde att jag fick två killar att snacka med längs hela banna.

22 man var med runt 13 timmar, 20 klarade 14, men hela sju bröt vid midnatt (hade väl haft det som mål, eller tyckte att det var motigt med regnet som föll precis då, men som avtog redan till starten av det 15:e varvet). Och efter 15 varv bröt ännu en. När jag kom i mål på mitt 16:e och tänkta sistavarv visade det sig att tre av de andra redan bestämt sig för att bryta, vilket gav mig motivation att ta ännu ett varv, av placeringsmässiga skäl (topp tio i stället för delad elva). Lunkade runt på 53.07, ensam längst bak igen. I mål efter 17 varv. Trodde jag. För då berättade sambon att ytterligare tre beslutat sig för att bryta. Så, det blev ett varv till, på 52.03, och en sjundeplats efter 18 timmar. Då var klockan alltså åtta minuter i fyra natten mot söndag, och de sex som återstod var idel superlöpare. Hälles Annika Nilrud, som vann EM-guld i lag och -brons individuellt i 24-timmarslöpning i våras och som nu laddar för spartathlon, Jan Ramström som kutat Tor de geants (330 kilometer med 24 000 höjdmeter …) och så vidare och så vidare … Kände att jag nått min fulla potential placeringsmässigt och klev nöjt av. Dessutom hade jag ju persat distansmässigt med 55,5 kilometer och tidsmässigt med tio timmar (plus att jag sprungit fyra timmar längre än jag från början hade föresatt mig).

Jag hade kanske kunnat plåga mig hela vägen till 24 timmar, knappast längre. Trodde att giganterna i täten skulle pressa varandra till 36 timmar, minst. Kanske upp mot backyardvärldsrekordet på 49 timmar. Men Emir Halalkic gav sig efter 29 timmar (Nilrud klev av efter 24, hade vunnit damklassen redan efter 17 timmar), vilket gjorde Christer Tinnerholm (god för över 40 timmar i Fotrally förra månaden) till segrare ”redan” efter 30 timmar (Vilken taktik som var bäst? Tja, Halalkic var klart snabbast av de sex löparna jag lämnade kvar på banan, pep iväg i täten varje varv, Christer näst långsammast med 47-minuterstempo, så det är nog väldigt individuellt hur fort man ska kuta). Så länge hade inte jag klarat, inte i år. Kanske nästa år. Så kul var nämligen att arrangemanget att jag gärna återvänder (eller kör nya Örebro backyard ultra; eller båda, om det passar!). Enda riktiga bekymret jag fick med kroppen var en värk i vänstra fotleden, och det kom först på 17:e varvet. I den där långa grusnedförsbacken som jag inte gillade.

Jag började loppet med en taktik där jag gick i alla motlut (även de allra minsta) och lunkade resten i mycket modest takt. Hade spanat in vilka punkter jag skulle använda redan dagen innan, och höll mig till dem de första sju timmarna. De följande sju bytte jag taktik för att spara på kroppen i den där hemska utförsbacken. Lunkade all stig, även uppför, och gick all grus och asfalt. Skonsammare för kroppen. Men sedan hängde jag ju på de andra löparna varv 15 och 16, och det var väl deras (och min) löpning nedför den där grusvägen som orsakade problemen med fotleden, skulle jag tro.

Maten? Tja, jag tryckte pannkakor, rabarberkräm, pastasallad, ägg- och ansjovismackor (mm!), massor av nötter och russin, ostkaka var fjärde timme (efter fem, nio och 13 varv) vilket var mitt första fikabröd sedan maj och faktiskt två rutor chocklad efter varv 16 (det var jag väl värd?!), och hade faktiskt inga som helst bekymmer med magen på hela dagen. Har aldrig haft en så bra mage under ett längre lopp (över 30 kilometer), men förmodligen var det väl den lugna takten, att det mer handlade om promenad med inslag av joggning och frosseri snarare än en löptävling, som gjorde att jag klarade mig från magras (även dagen efter, sensationellt nog!). Och efter elva timmars sömn natten mot måndag känner jag mig oväntat fräsch (trötta lår, så klart, och fortfarande lite svullen i den där fotleden).

Till sist ett stort tack till hela mitt supportcrew (sambon och pappa var där och servade hela dagen, mamma hade gjort hundra pannkakor och fixat massor av annat göttigt att äta och totalt hade jag åtta supportrar på plats under dagen, mer än någon annan.

Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen.  Foto: Maria Åström
Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen. Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild ...). Notera schyssta pannlampefrisyren!  Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild …). Notera schyssta pannlampefrisyren! Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer).  Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer). Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14. 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Kommande mållopp:
Tromsö skyrace 2015
Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Lur: En lång promenad med inslag av jogg och frosseri

Är hemma igen efter helgens äventyr i Lur. Återkommer med en längre rapport i morgon, men kan berätta, för de som inte följt min direktrapport på Twitter, att jag slutade på sjunde plats av 70 startande (75 anmälda). Nivån på deltagarna var betydligt högre än jag hade väntat mig, och innehöll allt från en EM-guldmedaljör i 24-timmarslöpning via spartathlonveteraner till en löpare som lyckats genomföra monsterloppet Tor des Geants. Lilla jag stod mig ganska slätt i det sällskapet, väntade ut de jag tyckte mig kunna slå och tog målsnöret strax före fyra natten mot söndagen, efter 18 vändor och totalt 112,25 kilometer (men det var tiden mycket mer än distansen som var faktorn i det här loppet). Christer Tinnerholm, som knatade över 40 timmar i årets upplaga av Fotrally förra månaden, tog hand om segern efter 30 timmar, när han joggat en runda själv sedan Emir Halalkic kastat in handduken. Jogga var just vad det handlade om (men inte för Emir, som hade en väldigt snabb taktik). Väldigt lugn jogg. För mig somliga varv lika mycket promenad. Ja, Lurs backyard ultra var en promenad med inslag av jogg och froseri, skulle man kunna säga. Men mer om det i morgon också (jag är nämligen ganska medtagen, inte så mycket av loppet i sig som att jag bara lyckades sova två halvtimmeskorta snuttar natten mot söndag, mellan 7.45 och 8.15 och mellan 9.45 och 10.15, typ). Så nu blir det sängen.

En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning).  Foto: Selfie
En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning). Foto: Selfie
Mer då också om Tim Sundströms nya distriktsrekord (hans utvecklingskurva är helt galen!), Simone Nigglis seger på första O-ringendistansen (och Filip Jacobssons andraplats!), Danny Hallméns niondeplats i swimrundebuten, Linda Meijers dubbla SM-silver och en del annat smått och gott. Håll ut!

Tankar inför årets första mållopp – bland pannben och salt choklad

”Det vore hemskt spännande att se ett inlägg med hur du tänker kring upplägg och taktik inför och under loppet!” Den kommentaren skickade Tove Karlsson in till min gamla blogg för en månad sedan, och därför har den inte dykt upp här. Men det Tove undrade över är Lurs backyard ultra, evighetsloppet som jag ska kuta på lördag. Det första av årets fyra stora mållopp för min del. Så Tove, det här blogginlägget är till dig.

Först en kort bakgrund:
Loppet avgörs i Lur, en liten by med ett hundratal invånare i Tanums kommun, med start klockan 10.00 den 18 juli, och är 6,3 kilometer långt. Ja, och om man klarar av att springa 6,3 kilometer under timmen så får man ge sig ut på ett nytt varv 11.00. Och ännu ett 12.00. Och så vidare, och så vidare, tills bara en man och en kvinna återstår. Formatet härstammar från USA, där Jeremy Ebel och Johan Steene 2014 delade segern efter 49 timmar och totalt 328,5 kilometer i Big backyard ultra. Det var tredje gången tävlingen genomfördes, och tidigare vinnarna Timothy Englund (2013) och Joe Fejes (2012) har inte behövt hålla på mer än 35 respektive 28 timmar för att kvittera ut segerchecken. I Norge arrangerades Nordens första tävling av det här slaget 2013, och både då och året därpå stod Ole Arne Eiksund som segrare i Det røde huset backyard ultra. Första året efter 13 timmar, andra året efter tolv.

Så, till dina frågor, Tove. Troligen är det kontraproduktivt att avslöja sin taktik på förhand i ett lopp där taktik är allt (ja, och så lite pannben). Men jag kan väl säga så mycket som att jag inte kommer vika ned mig före midnatt i varje fall. Att springa 14 timmar (88,2 kilometer) måste väl räknas som en liten skamgräns, och betyder dessutom att man passerar dubbel maratondistans. Om jag väljer att bryta då eller springa vidare (en kortare eller längre stund) till beror främst på tre saker: Om jag bedömer det som rimligt att nå en bra (bättre) placering genom att hålla på några timmar till, om kroppen känns bra (den går alltid att plåga när farten är så låg, så den aspekten kommer i andra hand) och om jag känner att det är värt att fortsätta med tanke på att Tromsö skyrace, som för min del är ett ännu större mållopp, avgörs bara två veckor senare. Jag har läst startlistan och googlat lite, och misstänker att Jonas Wängberg blir en omöjlig nöt att knäcka (om kroppen hans håller). Han har sprungit många långa lopp i betydligt högre hastighet än det som krävs i Lur, och själv har jag ju aldrig kutat längre än 57 kilometer … Tycker han att det är värt att gå för seger så lär han vinna, åtminstone har jag inte hittat någon seriös utmanare bland de anmälda.
Vad gäller taktiken för varje enskild timme handlar det i mångt och mycket om att hålla ned hastigheten. Gå, lunka. Hålla kilometertempot på ett åttaminuterssnitt, ungefär. Så det finns lite tid att äta, gå på toa, massera. Men inte hasta på. Så har de mest framgångsrika löparna i USA gjort. På den här grafen visas tiderna, timme för timme, för de tolv löpare som sprang de 24 första timmarna i USA i fjol. Men faktum är att den grafen också visar att det går att göra precis tvärtom. Det är nämligen den långsammaste och snabbaste löparen där, Jeremy Ebel (som bara gick under 56 minuter vid sju av 49 timmar, varav fyra gånger sista sex timmarna) markerad i grönt högst upp och John Steene (som pendlade desto mer, men snittade på under 47 minuter och nästan hela tiden var snabbast av alla) i blått längst ned. Det handlar alltså mer om vilja och pannben än utgångsfart, men för min del, och med hänvisning till tidigare år, tror jag mer på den långsamma metoden.
Viktigast i ett sådant här lopp blir dock att tillföra näring. Man kan ju käka pulver och geler och grejer, men själv laddar jag med pannkakor, ostkaka, nötter och russin. Och kanske lite mörk choklad med havssalt om krafterna tryter? Enda tillfället jag äter godis och fikabröd under tävlingssäsong (i år mellan 1 mars och 5 september) är just under måltävlingar, så det gäller att passa på … Dessutom blir det viktigt med support, och jag har lurat (notera ordvitsen) ned halva släkten till tävlingsplatsen, så där kommer jag hålla världsklass. Dessutom ska både sambon och mellansyrran springa själva.
Som en del i förberedelserna testade jag för övrigt att kuta ”luringar” förra fredagen. Gjorde dem dock lite värre än de i verkligheten är (6,9 kilometer med 110 höjdmeter och dessutom på bitvis ganska teknisk stig och under sommarens hittills varmaste och mest solgassande dag), och var fräsch när jag avbröt efter åtta timmar. Därmed räknar jag med att de där 14 jag i första hand förutsatt mig att klara på lördag gå som en dans. Men vi får väl se. Jäkligt spännande ska det i varje fall bli!

Och du, Tove! Om du läser det här kan du väl kommentera med lite egna tankar också? Lycka till på lördag!

Wiker till VM, stålkvinnan till Hawaii, Garphyttekille spöade Northug, Fahlins näsoperation och mitt monstertest

Två veckors semester gav 287 olästa mejl. De är avklarade. Men det var det lilla. Att tugga sig ikapp allt som hänt i konditionsidrottslänet under semestern tog betydligt längre tid. Här är något av allt jag (och ni?) missat de senaste 15 dagarna. Håll till godo och tipsa mig om jag missat något väsentligt!

Löpning.
Friidrotts-VM:
Först och främst: Hälleforslöparen Louise Wiker är uttagen till VM. Det har kollegorna skrivit om här. Hur stort är det här? När hade länet senast en löpare i friidrotts-VM?!
Viby marathon: Två präktiga banrekord av Erik Anfält (Örebros egen landslagsman i maraton) och Huddinges Kajsa Berg (som tagit två EM-guld och ett VM-silver på 100 kilometer) i hettan i lördags. 2.36.16 respektive 2.50.12 (de båda vinnarna var också de enda som tog sig under tre timmar; Patrik Johansson herrtvåa på 3.03.38). Maria Eriksson, Start, knep damernas DM-guld på 3.33.43, drygt nio minuter före Emma Ardland, Örebro AIK, som var enda andra länsdamen till start (något DM-brons delades därmed inte ut). På herrsidan tog Thomas Fridh, Stocksäter, DM-bronset bakom Anfält och Johansson (totalt delades dessutom åtta veteran-DM-guld ut). Anfält klättrade i och med segern upp på femte plats i långloppscupen (det var hans blott andra start för året). Av topp tio-löparna i sammandraget var det bara Anfält och Maria Eriksson, som gick upp på andra plats bakom Mikaela Kemppi i cupen, som ställde upp. Lågsäsongen fortsätter, och nästa deltävling i cupen är Dalenrundan den 26 juli.
Jordgubbslunken: Näej, den här upplagan kom ingen av snabbspringare från länet till start. Värmland dominerade totalt i loppet som springs i Rudskoga, några kilometer på andra sidan länsgränsen.
Hyttloppet: Peter Wiker, Hällerfors, och Åsa Höög, Kumla, försvarade sina fjolårssegrar i Granbergsdal. Höög dessutom på en betydligt bättre tid än i fjol. Med 35.24 hade hon bara fem herrar framför sig i mål (och över tre minuter bak till andra dam över knappt nio kilometer).
Världsungdomsspelen: Är ju inte bara en fest för ungdomar. Utan också för veteraner, som Erika Bergentz. I lördagens 1 500-meterslopp bommade hon det 30 år gamla svenska rekordet över 1 500 meter i K40-klassen med åtta sekunder (i mål på 4.40,83), men på söndagen tog hon revansch över 800 meter och klådde Katarina Wikanders sju år gamla svenska rekord på 2.18,43 med över 1,5 sekunder när hon löpte in på 2.16.83. Sonen Wilhelm Bergentz, 12, visade att farten sitter i generna när han klådde morsans tid och blev bäste svensk i P13-klassen på 4.39,61 över 1 500 meter. Även Josefin Gerdevåg gjorde riktigt bra resultat. Mosade sitt personliga rekord på 3 000 meter med 17 sekunder (!) när hon sprang in på 9.38,85, vilket gör henne till näst snabbast i distriktet genom tiderna bakom Ann Sundström. Dan därpå följde hon upp med ett pers även på halva distansen, 4.32,78 (”Långsam öppning blixtrande avslutning för att vara marathonlöpare”, twittrade tränaren Mikael Kroon). Dessutom gjorde Tim Sundström sommarens, och karriärens, tredje 1 500-meterslopp under 3.50 (den här gången med 18 hundradelars marginal), när han blev bäste svensk på 3.49,82.

Orientering.
Sprint-SM: Avgjordes under SM-veckan i Sundsvall, men blev ingen fest för länsdeltagarna, direkt. Inga lag till start i mixedsprintstafetten. VM-löparen Martin Regborn nia, Josefine Höög 15:e och ex-juniorlandslagsmannen Oskar Regborn 19:e individuellt. ”Bra första halva i dag, något sämre andra del och hjärnsläpp till sista. Besviken nia. Hade hoppats på mer”, twittrade Regborn som låg trea efter sju av 18 kontroller men sedan tappade successivt och la bort halvminuten till den avslutande kontrollen.
Junior-VMTisarens Andrea Svensson missade ju SM-veckan (både sprinten och orienteringsskyttet, där hon är världens bästa junior) eftersom JVM drog igång i Norge i går. Ingen större succé i sprinten (43:a, 2.44 efter), men i dagens medeldistanskval kvalade hon lätt vidare till morgondagens final.
Annars? Nja, det har förstås sprungits en hel del. Typ Idre tredagars, 3+3 i Sälen och Eskilstuna weekend. Men mer bredd än elit, om man säger så.

Triathlon.
Långdistans-VM: Har det rapporteras en hel del om på na.se. Morgan Pätsi tvingades bryta, men doldisen Cecilia Jessen tog guld i D30-klassen.
Nice ironman: Noras stålkvinna Lotta Nilsson, 50, kvalade för första gången in till ironman-VM på Hawaii genom att fullständigt krossa alla konkurrenter i D50-klassen (och hon var 17:e snabbast av alla damer i hela tävlingen). Lotta simmade snabbast av alla, cyklade snabbast av alla och vann med över en halvtimmes marginal utan att behöva ta ut sig i löpningen (4.17.28 över det avslutande maratonloppet). Däremot missade hennes dotter Bibben Nordblom chansen att kvala in till ett tredje ironman-VM i rad. Bibben ledde U24-klassen stort efter simningen, men tappade nio minuter i cyklingen och var i det läget tre minuter bakom Valetnine Filleul. I löpningen tappade hon ännu mer tid, och var till slut 14 från segern och biljetten till Hawaii.
Utmaningen: Andreas Peterson och Therese Carlsson vann årets upplaga av sprinttävlingen i Nora med stora marginaler (43 respektive 90 sekunder). Skidåkaren Olivia Hansson visade att lungor och hjärta funkar oavsett sport när hon tog en sjundeplats, mindre än tre minuter bakom. Se NA:s webbteve här.

Rullskidor.
SM: Trist nog kom inga lokala åkare till start.
Moto eagle tour: Har inte haft någon deltävling under min semester, faktiskt.
Inge Bråten memorialBåde Kopparbergs Bill Impola (trea) och Garphyttans/Vedevågs Filip Danielsson (tia) besegrade Petter Northug (!) över 20 kilometer fristil. Jack Impola fick däremot ge sig i spurten. Calle Halfvarsson vann tävlingen mer än en minut före tvåan (oklart hur långt före trean Bill, några tider har mig veterligen inte publicerats).

Cykel:
Giro d’Italia: Emilia Fahlin har genomgått en näsoperation (vidgade luftvägarna med en laseroperation för att slippa fler bihåleinflammationer) och gjort comeback – och succé direkt. I prologen i Giro d’Italia i fredags var hon bara tio sekunder från etappsegern över ett två kilometer platt tempolopp. Fahlin slutade på 30:e plats av 148 startande, och var näst bäst av åkarna i sitt brittiska lag Wiggle-Honda. Därefter har hon fått rikta in sig på sitt ordinarie jobb som hjälpryttare åt stallet stjärnor, som dock inte lyckats nå några pallplaceringar på de tre inledande etapperna. Däremot ligger både Elisa Longo Borghini (femma, 13 sekunder bakom totalledaren Megan Guarnier) och Mara Abbott (nia, 37 bakom) bra med i sammandraget inför de sex etapper som återstår. Mycket mer om Fahlin på bloggen i morgon.
Seniorcupen: Adam Axelsson blev tvåa i båda helgens deltävlingar och drygade ut sin ledning i sammandraget rejält. På lördagen fick Kumla­cyklisten ge sig i en spurtuppgörelse mot Per Jørstad, CK Lunedi, i 28 kilometer långa Södra Hestra Sparbank GP i småländska Burseryd. På söndagen vann Axelsson klungspurten bakom utbrytaren Mattias Lundqvist, Aktivus SC, i 90 kilometer långa Västboloppet. Även David Klasson, klubbkompis till Axelsson i Örebrocyklisterna, lyckades gå med klungan båda dagarna och körde i mål på 22:a respektive åttonde plats (och Jade Cleveland var med i klungan som 16:e man på lördagen). På måndagen flög Axelsson, som främst satsar på karriären som skridskoåkare, till tyska Inzell för ett tio dagar långt isläger.
SM? Näe, det var ju klent med lokalt deltagande både på riktiga SM på Sollerön och på kortdistans-SM under SM-veckan i Sundsvall.
Mountainbike: Inga Sverigecupetävlingar att rapportera från, men Grythyttans Fredrik Berg fortsätter prestera riktigt bra cykellopp. Var senast sexa i Mörksuggejakten i lördags. Skriver underhållande om det hela på sin blogg.

Simning:
Vansbrosimningen: Inga riktigt framskjutna placeringar för de lokala simmarna, men däremot klarade Frank Kiereck sitt mål att genomföra klassikern under 24 timmar. (Däremot väldigt konstigt att han i förhandsartikeln sa att ”vad jag vet har ingen klarat av det här tidigare”, vilket förstås är helt fel. Ganska många har klarat det tidigare, och några få under väldigt mycket tuffare betingelser. Som Andreas Lindén.)

Multisport:
Åre extreme challenge: Kollegorna har skrivit fint om Danny Hallméns hjälpsamhet här.

Egen träning:
Tja, någon egen tävling blev det faktiskt inte under semestern. Var en vecka på Mallorca och hade tänkt ställa upp i säsongens tredje deltävling i den baleariska cupen i vertikala kilometer-löpning (alltså en relativt kort löptävling med minst 1 000 höjdmeters stigning), som avgjordes med start i pittoreska kustbyn Deià och mål på bergstoppen Teix. Anmälningsavgiften var modesta 15 euro, men problemet var att man behövde ha spansk tävlingslicens för att få ställa upp, och det skulle ha gått på över 100 euro. Så, i stället för att springa tävlingen ställde jag klockan på 6.00, tog hyrbilen till Deià och sprang tävlingsbanan före tävlingen (där förste löpare gick iväg 9.30). Klockade mig själv och mötte och hejade sedan på de 103 tävlingslöparna på vägen ned. En trevlig utflykt, även om tävlingsbanan inte var riktigt vad jag hade väntat mig (förannonserat var 5,6 kilometer, men faktum är att den var 8,3 med ett nästan tre kilometer långt platt/sluttande parti mellan de första 850 höjdmeterna och den avslutande bergsknallen; se höjdkurvan nedan). Sprang den på 1.35, vilket hade gett en 83:e-plats i tävlingen (hade nog kunnat pressa ur lite till om det verkligen varit tävling och jag inte kört två timmar löpning/benstyrka på gymmet kvällen innan). Vinnaren Juan Navarro Moreno i mål på övermänskliga 55.52 (totalt fyra löpare gick under timmen) i den redan vid den tidiga timmen över 30-gradiga värmen). Totalt blev det tre bergslöpningar, tre stadslöpningar, två vandringar, två gympass och tre simvändor under veckan på Mallis.
Väl hemma igen körde jag i fredags ett genrep inför Lurs backyard ultra. Körde på samma upplägg, med start varje timme, för att testa tempo och matintag och hitta eventuella problem. Gjorde testet tuffare än loppet kommer att vara (6,9 istället för 6,3 kilometer per timme, 115 höjdmeter per timme i stället för en rätt platt bana, stekande sol och 27 grader i skuggan i stället för betydligt trevligare väder [hoppas jag]). Sprang åtta timmar (55,79 kilometer) och kände att jag kunde ha fortsatt en bra stund till. Magen fungerade rätt fint, pannkakorna satt som en smäck, och enda problemet var väl egentligen att det blev ganska långtråkigt att springa själv. Men i Lur kommer jag förstås att ha sällskap (och kanske ska jag frångå mina principer och stoppa hörlurar i öronen; vi får se). Väldigt positivt hur som helst att benen håller! Jag firade det hela med att punktera racercykeln på lördagen och 2,5 timmars monsterträning i vräksol på söndagen. Så är man redo att börja jobba igen!

Höjdkurvan i vertikala kilometern Deià–Teix, fotot på mig har Maria Åström tagit.
Höjdkurvan i vertikala kilometern Deià–Teix, fotot på mig har Maria Åström tagit.

 

Jodå – det blir tävling på GIH (observera rimmet!)

I vintras skrev jag ett par artiklar om Örebros enda, och numera totalt undermåliga, utomhusarena för friidrott, den på Örebro universitet (GIH). Det handlade om att KFUM Örebro nu kände sig tvungna att lägga ned den sista nationella tävlingen som fortfarande årligen arrangerats där, stavhoppsfesten Swedish pole vault challenge. Arenan, där senior-SM arrangerades i början av 80-talet, har sedan ett bra tag tillbaka varit uttjänt för alla andra friidrottsgrenar, och nu fungerar den inte att hålla stavhoppsgala på heller. Klubben klagade, undrade varför inte kommunen realiserar de planerna som tagits fram på en ny friidrottsarena bredvid Tybblelundshallen, som skulle kunna bli verklighet till mycket begränsad kostnad. Och kommunen svarade att de kände till problemet och behovet men inte kunde lova något i dagsläget. Sådär.

Nu står det hur som helst klart att det trots allt blir en liten tävling på GIH i år (ja, Studenthalvan i slutet av maj utnyttjade ju upploppet som avslutning på sitt femkilometerslopp, så lite tävling har det redan varit) – i form av rullskidor. Rullskidor? Jo, i morgon kväll 20.00 är det masstartat i Moto eagle tours fjärde etapp, som fått namnet Tartan black race. Masstart över 10 000 meter på GIH:s löparbanor. Klassisk 25-varvsfrossa, med andra ord, men med rullskidor under fötterna och förmodligen en hel del taktiska knep under bältet. Typ. Vi får väl se om någon kan utmana Olivia Hansson (knappast troligt) och Robert Brundin den här gången.

På Skölvboslätt är det ju halva sträckan som gäller (med start 18, så den hugade hinner med en dubbel). DM på 5 000 meter med Glanshammar som arrangör. Det är andra av totalt sex senior-DM inom friidrottsdistriktsförbundet som avgörs 2015 (de arrangeras numera bara i långdistans-, landsvägs- och terrängdiscipliner, något ”vanligt” friidrotts-DM finns varken inom- eller utomhus för seniorer); det första var ju korta terräng-DM där Tim Sundström och Erika Bergentz tog hem titlarna. Tim är förstås storfavorit om han kommer till start nu också, men det är kanske tveksamt efter söndagens 1 500-meterslopp i Lahtis. På damsidan är Josefin Gerdevåg löparen att slå, om hon startar. Vi får se, någon startlista har nämligen inte publicerats och som vanligt är det fritt fram för efteranmälningar. (tio deltävlingar på 8,5 veckor) är DM – som precis som vanligt ger extrapoäng i totalen – också sista deltävlingen i långloppscupen på 2,5 veckor, och näst sista på fem veckor. Innan det drar igång på allvar igen med Dalenrundan den 26 juli återstår bara Viby marathon (som också har DM-status) den 4 juli.

Själv är jag för övrigt extra glad i dag. Klarade att springa 15 kilometer, vilket är rekordlångt när vi snackar smärtfri löpning sedan någon gång i början av mars (och ett av bara en handfull så långa, smärtfria pass sedan september i fjol). Håll tummarna för att det inte är en tillfällighet, att rehab, vila och massage gjort susen, och att det inte blir några bakslag!

"Fast tiden är mindre viktig"?!

Eftersom jag jobbade tiotalet år på Karlskoga Kuriren innan jag började på NA brukar jag ofta hamna på bild i tidningen när jag springer lokala lopp i Karlskoga/Degerfors. Mina gamla kollegor tycker helt enkelt att det är kul att tjabba lite, och så brukar det bli någon rad i tidningen. Så också den här söndagen, när Gunnar Walldén (som bodde granne med mig tills jag flyttade hemifrån och som var den kontakt som fick in mig på Kuriren och den journalistiska banan) var utsänd för att bevaka orienteringsmomentet i Degerforsklassikern. Han fångade mig på en trevlig bild, men jag tror att han missförstått det här med tävling när han i bildtexten skrev att ”tiden är mindre viktig i sammanhanget”. Det är den aldrig för mig – Degerforsklassikerns orienteringsmoment är ju den enda tävlingen på hela året där jag har chans att vinna …

Konditionsbloggaren i lokaltidningen.  Faksimil: Karlskoga Kuriren/Karlskoga Tidning
Konditionsbloggaren i lokaltidningen. Faksimil: Karlskoga Kuriren/Karlskoga Tidning