"Fast tiden är mindre viktig"?!

Eftersom jag jobbade tiotalet år på Karlskoga Kuriren innan jag började på NA brukar jag ofta hamna på bild i tidningen när jag springer lokala lopp i Karlskoga/Degerfors. Mina gamla kollegor tycker helt enkelt att det är kul att tjabba lite, och så brukar det bli någon rad i tidningen. Så också den här söndagen, när Gunnar Walldén (som bodde granne med mig tills jag flyttade hemifrån och som var den kontakt som fick in mig på Kuriren och den journalistiska banan) var utsänd för att bevaka orienteringsmomentet i Degerforsklassikern. Han fångade mig på en trevlig bild, men jag tror att han missförstått det här med tävling när han i bildtexten skrev att ”tiden är mindre viktig i sammanhanget”. Det är den aldrig för mig – Degerforsklassikerns orienteringsmoment är ju den enda tävlingen på hela året där jag har chans att vinna …

Konditionsbloggaren i lokaltidningen.  Faksimil: Karlskoga Kuriren/Karlskoga Tidning
Konditionsbloggaren i lokaltidningen. Faksimil: Karlskoga Kuriren/Karlskoga Tidning

Sjögren brutalt nedtrampad: "Var väldigt otäckt"

Jukolakavlen blev en veritabel mardröm för Per Sjögren, KFUM Örebro-löparen som inte bara är en av Närkes vassaste landsvägslöpare utan också en gammal orienteringsräv.
35-åringen, som kutade förstasträckan fick benen undansparkade precis efter starten gått, dundrade rakt ned i asfalten på startplatsen (någon typ av motorbana) och blev liggandens när hundratals löpare välde över honom som en boskapshjord. KFUM Örebro var seedat som 126:e lag av 1 737 startande, så Sjögren hade över 1 600 löpare bakom sig när han gick i backen 50 meter efter startlinjen.
Det är svårt att sätta sig in i paniken – folk har blivit ihjältrampde i betydligt mindre vildsinta folkmassor än en Jukolastart – och när Sjögren till slut lyckades ta sig upp hade han löpare med startnummer mellan 700 och 900 runt sig.
– Jag landade stenhårt i asfalten och fick ont redan där, och när jag tittade upp såg jag bara massor av knän och fötter som flög mot mig. Jag låg där och tänkte: Snart får jag ett knä i huvudet. Det tog en lång stund innan jag tog mod till mig och reste mig upp, säger Sjögren till Konditionsbloggen.
– När jag sprang iväg igen kände jag efter: Hur ont har jag egentligen? Jag blödde från handen och armbågen och hade ont i höften. Nu efteråt har jag sett att den är helt blåslagen. Men det var så mycket adrenalin i kroppen, så jag funderade ändå aldrig på att bryta. Men kompassen var söndertrampad, och kompassvätskan hade runnit ut överallt, så jag var helt oljig. Men som tur var klarade sig reservkompassen som jag hade i fickan.
Sjögren var 246:a till den första gemensamma kontrollen efter en halvtimmes löpning, och 120:e till växling.
– Jag var riktigt trött och hade ont i kroppen på slutet, gjorde en miss som kostade några minuter vid en tv-kontroll i en grusgrop precis före slutet. Jag var nog bland de 80 när det inträffade.
Bättre än så blev det inte för Örebro, som tappade till 160:e plats i mål. Mest tappade spanjoren Jose Amador, som hade 801:a tid på femtesträckan, och tappade 68 placeringar och 43 minuter mot täten.
– Vi fick några sena återbud, så vi fick sätta in Jose i laget. Det gjorde att vi kunde komma till start, men tyvärr räckte det inte längre.
För Sjögren var startsmällen lök på laxen under en tung vår. Sedan segern i Grabbhalvan för snart en månad sedan har han inte kunnat genomföra ett enda löppass.
– En fotskada. Och jag kände nu, på slutet, att det gjorde ont i kroppen igen. Nu är säsongens stora mål att bli frisk.
Tisarens stjärnbeströdda lag, med världsmästarna Matthias Kyburz och Matthias Merz, slutade på 20:e plats, nästan 17 minuter bakom segrande Kristianstad. Tisaren låg tia–tolva hela vägen till näst sista sträckan, där förstaårssenioren Oskar Andrén tappade till 18:e. Avslutaren Kyburz tappade lite oväntat ytterligare fyra minuter och två placeringar.
Garphyttelöparen Filip Dahlgren hade ett hopplöst utgångsläge på sistasträckan för fjolårstvåan Lidingö, men sprang upp laget från 21:a till 15:e plats. Lidingös förstalöpare Nicolas Simonin tappade nästan tio minuter på förstasträckan och var bara 106:a till växlingen (oklart vad som hände; men faktum är att Lidingös andralagslöpare Hector Haines vann förstasträckan 14 sekunder före VM-sprintern Jesper Lysell – så snacka om felval!). Blödningen fortsatte på sträcka två och tre, och så långt ar Lidingö 61:a (!), över 33 minuter (!!) från täten. Till slut alltså 16:e, 25.41 bakom.
Hagabys VM-löpare Martin Regborn sprang tredjesträckan för Örebrolaget, som slutade på 69:e plats.

Men Jukola i all ära. Söndagens viktigaste orienteringstävling var förstås Degerforsklassikerns orienteringsmoment, där undertecknad tog tredje segern på tre försök (jag vann premiärupplagan 2012 och dessutom 2013, men kom inte till start i fjol på grund av semesterresa). I år bestod ”orienteringen” förutom en liten om-/genväg första kilometern av Råbäcks femkilometersbana, med strategiskt utplacerade kontroller. Hajade inte att a l l a kontroller skulle sitta mitt på stigen, och gjorde därför en nästan minutstor bom till tvåan. Helt osannolikt på en stig där jag sprungit hundratals gånger och där kontrollen alltså satt på vägen. Men, benen var helt okej trots gårdagens styrkeövningar och i mål var jag ändå drygt två minuter före Örebros Johan Spovell. Degerfors IF:s före detta ordförande Leif Rosén blev trea, 9,5 minuter bakom.

Tim Sundström kutade 1 500 meter i Lahti i kväll, men kunde inte hota sitt nysatta distriktsrekord på 3.47,18. 3.48,77 var ändå Sundströms näst snabbaste lopp i karriären och gav en andraplats i den finska GP-tävlingen.

Almby mtb-stjärna Linda Meijer mätte på lördagen krafterna med bland andra Alexandra Engen, OS-sexan från London och dubbla världscupvinnaren som nu håller på att kämpa sig tillbaka från tio månaders total timeout från cyklandet efter utbrändhet. Engen gjorde tävlingscomeback i BCA-racet i Borås, där Meijer var ensam i D30-klassen och därför fick tävla mot dameliten. Resultatet: En sjätteplats, åtta minuter bakom Engen, som blev tvåa, och 9.30 bakom segrande Åsa Erlandsson, men före flera andra i damelitklassen.

För övrigt glömde jag ju i går att nämna att Fröviloppet var deltävling tio av 26 individuella i långloppscupen. Den innebar inte några gigantaiska omkastningar i sammandraget, mer än att Maria Eriksson passerade Josefin Gerdevåg och gick upp på tredje plats och att Dan Bäck slog sig in på topp fem efter en rejäl försommarspurt med tredjeplatser i The run, Fellingsbrovarvet och Fröviloppet. Segrarna? Tja, för Anfält var det säsongens blott tredje tävling totalt (efter Kiels och Stockholms maror) och den första i cupen. En bit kvar till toppen där, med andra ord. För Kemppi betydde seger att hon utökade en redan stor ledning. Redan på onsdag är det dags för nästa deltävling i cupen, DM på 5 000 meter då det som i alla distriktsmästerskap delas ut extrapoäng.

KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra.  Foto: Privat
KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra. Foto: Privat
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall. Foto: Jonas Brännmyr

Från EM-silver till F1-svensken som fixade bloggarens fotfäste: "Otroligt stark insats"

Well, vilken lördag. Det blev alltså EM-silver i Portugal, sträckseger i Jukola, busschock i Karlstad, banrekord i Fröviloppet, en helt vanlig Vätternrunda och så en standininsats av undertecknad i Kolbäck (där en lokal F1-stjärna tog segern).

Vi börjar med den objektivt sett största grejen; Karlskogas mountainbikeorienteringstalang Erica Olson slog till med ett överraskande silver på sista dagen av EM i portugisiska Idanha-a-Nova. De svenska orienteringscyklisterna har inte direkt rosat marknaden där nere, men i stafetten slog damjuniorerna till. Well, säger ni, det var bara fyra lag till start. Men; då startade Sverige till skillnad från något annat lag med två ungdomsklassade cyklister i laget (Österrike hade en, Ryssland och Finland bara juniorer), och av dem var Erica Olson yngst av alla. Icke desto mindre knäckte hon tre år äldre Anna Semenova och Julia Korhonen med minutmarginal på förstasträckan. Erika Duhlbo (två år äldre än Olson men ändå alltjämt ungdomsåkare) förvaltade läget på andrasträckan (även om hon rasade till sista plats höll hon tidsmässiga tappet på en acceptabel nivå) och Kajsa Engström (fem år äldre än Olsson och därmed sistaårsjunior) hemförde silverpengen. Ryssland hade då hämtat ikapp minutförsprånget Olsson fixat och vann med 6,5 minuters marginal, men Österrike och Finland var ordentligt distanserat.
– De gjorde det riktigt bra. En otroligt stark insats, säger Peter Olsson till förbundets hemsida (om ni klickar in på länken bör ni dock notera att det står fel i bildtexten, Duhlbo står i mitten och Olsson till höger, inte tvärtom).
Efter karriärens bästa mästerskap, och i svag konkurrens från lagkompisarna, fick Garphyttans Marcus Jonsson förtroendet som avslutare i Sveriges seniorlag, men skickades ut i ett hopplöst läge långt från ära och redlighet. Hade sistasträckans femte bästa åktid, men kunde inte annat än att hålla den elfte (och näst sista) plats som Linus Karlsson Mood och David Eberlén serverade. Jonssons främsta insats det här EM:et är och förblir därmed fjärdeplatsen, åtta sekunder från medalj, i den inledande mixedstafetten.

 

I Jukola klarade Tisaren sitt officiella mål att bli topp tio (av 1 386 startande lag i världens största stafett) med en minut och 23 sekunders marginal. Lilian Forsgren, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Simone Niggli grejade en niondeplats, och var faktiskt bara 2.21 från andraplatsen i en, som vanligt, otroligt rafflande stafett där bara segrande Domnarvet förmådde skapa lucka.
Den mäktigaste insatsen svarade VM-klara Hallsbergslöparen Forsgren för, som sprang sönder allt och alla på första sträckan och växlade 13 sekunder före tvåan Henie Saarimäki, 27 före trean Anastasia Rydnaya, 35 före fyran Sari Antonen och hela 1.15 före femman Galina Vinogradova efter åtta kilometers orientering.
Persson tappade till 15:e plats på andrasträckan (2.36 efter; tappade 5.41 på sträcksegraren med 63:e bästa tid), en plats som JVM-löparen Svensson höll (men glappet uppåt växte till 7.29 efter en sträcka där Svensson hade 26:e bästa tid och tappade 4.52 på sträckvinnaren – och över minuten på Tisarens tredjelagslöpare Josefin Tjernlund som gjorde en succésträcka). På sistasträckan var det landslagspensionerade megastjärnan Simone Niggli som plockade in sex placeringar och uppfyllde målsättningen (minskade avståndet till segrarna till 5.26 efter att ha varit tredje snabbast på sträckan; före bland andra Tove Alexandersson, Ida Bobach och Emma Johansson).

 

I klassiska milloppet Karlstad stadslopp (en gång i tiden Götajoggen) tvingades Josefin Gerdevåg vika ned sig mot norskan Ida Bergsløkken med futtiga 2,2 sekunders marginal över 10 kilometer – efter att ha hindrats av en buss. ”Norskan hann över vägen men inte Josefin”, berättar tränaren Mikael Kroon. ”Godkänd insats”, twittrar Gerdevåg själv kort. 35.33,5 blev tiden.
I herrloppet tog Kopparbergs långloppsskidess Bill Impola en rätt överraskande tredjeplats bakom betydligt mer välbekanta löparnamnen Anders Kleist (Akeles backkung) och Ondrej Fejfar (den tjeckiske utbytesstudenten som vann Startmilen i våras). Bills brorsa Bob har ju löpt en hel del i vår med framgång (Kumla stadslopp, Stockholm marathon), men storebrorsans löpförmåga är mer odokumenterad. Tills nu. För trots att Bill är inne i en av försäsongens tyngsta träningsperioder (”27 timmar förra veckan”, berättar han för Värmlands Folkblad) och trots att han hade hunnit klämma in ett förmiddagspass i Torsbys skidtunnel före tävlingen (”två timmar”, ”jag åkte direkt hit”) så spurtade han ned Strömstads Björn Martinsson och knep tredjeplatsen på efter omständigheterna mycket imponerande 32.09,9.

Gerdevågs ständiga måttstock i löparlänet, Mikaela Kemppi, valde i stället att avverka sina tio lördagskilometer i Frövi, där hon vann Fröviloppet med nästan fem minuters marginal till Maria Eriksson men ändå inte kunde hota sitt eget banrekord från i fjol (44 sekunder ifrån, nu 38.10). Det gjorde däremot Erik Anfält, Kemppis landslagskompis från maratonlandskampen i Stockholm, som slog den tidigare toppnoteringen i Frövi med 23 sekunders marginal när han i ensamt majestät dundrade över mållinjen på 33.23. En mäktig uppvisning av snart 40-årige Anfält som hittat ytterligare en dimension i sin löpning den här säsongen. Klubbkompisen Per Englund tvåa, men nästan 3,5 minuter bakom.

 

I Vätternrundan sattes en ny rekordtid (ett försök jag alltså missade i mitt helghöjdarinlägg). Bland de lokala cyklisterna noterade ironman-VM-deltagaren och dubbla swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom 9.58 och förre NA-medarbetaren och Lif Lindesberg-klubbchefen Anders Sjöberg 8.57 (stort grattis till sub-9!) i de mycket gynnsamma förhållandena som gjorde att hela 19 352 av 20 002 startande tog sig runt de 30 milen.

 

För egen del blev lördagen något annorlunda. Skulle ha varit åskådare på sambons crossfittävling, men då en av lagmedlemmarna (det var en tremannatävling) kastade in handduken med sent varsel fick jag (som kör lite crossfit i löparfys- och rehabsyfte) hoppa in och göra min första tävling i sporten någonsin.
Jag försökte förstöra så lite som möjligt för mina lagkompisar. Lyckades nog faktiskt höja deras resultat något i den första grenen (vars resultat var helt avhängigt av hur snabbt var och en kunde springa tre 400-ingar även om det var lite kettlebellswings och burpees inbakat) och höll mig sedan ur vägen/underlättade så mycket jag kunde för lagkompisarna i de två andra, mer styrkebaserade grenarna (där har jag inget att bidra med i de här sammanhangen). Av 25 lag låg vi på 14:e plats (med målsättning att nå övre halvan och bara några få poäng upp till tiondeplatsen) efter två av tre grenar, men i den tredje märktes det att vi var en man kort (att jag inte bidrog så mycket), och där blev vi fjärde sist och sjönk till en slutgiltig 17:e-plats. Med den här laguppställningen var det nog ändå maximal utdelning.
Crossfit Karlskoga, som jag tävlade för, hade ytterligare två lag på plats, och de båda andra slog sig in på topp åtta och gick till semifinal. Ja, vårt bästa lag gick faktiskt och vann. Anförda av råstarke men framför allt vesselsnabbe Peter Sandberg och med F1-stjärnan Marcus Ericssons PT och alltiallo Alex Elgh i laget (plus en inlånad örebroare som jag tror hette Amanda) växlade laget upp från en fjärdeplats efter grundomgångarna till en andraplats i semifinalheatet och överlägsen seger i finalen. Urstarkt av Alex att mellanlanda i Kolbäck mellan förra helgens F1-race i Montreal och nästa veckas i Spielberg, men han verkade njuta i solen. Lånade dessutom ut sina fotbollsskor till Konditionsbloggaren under en gren som krävde extra fotfäste, och det tackar man ödmjukast för.
I morgon blir det tävling på egen nivå; Degerforsklassikerns orienteringsmoment. Så bums i säng nu!

Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux. Foto: Jonas Brännmyr
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck.  Foto: Maria Åström
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck. Foto: Maria Åström

Dahlgren visade VM-kvalitet – Andrea vann elitserien

I dag avgjordes elitseriefinalen i orientering i Umeå, och även om det inte är någon observationstävling inför VM – truppen ska tas ut baserat på tidigare meriter, det som gjordes förra helgen och det som presteras i världscupen nästa vecka – så är det aldrig fel att visa bra form. Det gjorde verkligen Filip Dahlgren. Han passade på att springa han hade fjärde snabbaste löptid av alla under jaktstarten (bara 1.16 bakom segrande David Andersson över drygt 90 minuter orientering), och behöll också sin fjärdeplats i sammandraget. Fyra är ju också exakt det antal VM-platser det finns att slåss om på långdistansen, men man ska hålla i minnet att en del starka namn saknades i Umeå. Martin Regborns femteplats (dock i tid rejält distanserad av toppkvartetten) var egentligen en större överraskning, men har mindre bäring på VM-chanserna eftersom han främst konkurrerar om en plats i sprintlaget. Lilian Forsgren hade bara 17:e bästa löptid, var 9.14 bakom Tove Alexandersson (vem annars?) som var snabbast. Regborns lopp gjorde att han klättrade till tolfte plats i elitseriesammandraget. Forsgren tappade till nionde plats (Emma Klingenberg höll, trots Alexandersson storseger på söndagen, undan i totalen och vann totalt med 1.07).
Tisarens jättetalang Andrea Svensson fick fira en elitserieseger då hon var snabbast av alla i äldre juniorklassen på söndagne och Tilda Johansson, som delade ledningen inför jaktstarten och gick ut samtidigt, bara hade sjätte bästa tid på söndagen (men ändå lyckades ta andrplatsen i sammandraget). Ännu en skalp för Svensson som har en stor hög med USM- och JSM-guld samt O-ringen-segrar på meritlistan (och JVM-guld i orienteringsskytte!).

I Göteborgsvarvet i går tog Kopparbergs Elin-Marie Lönnström länets överlägset bästa placering med en 38:e-plats, på tiden 1.27.04. Inför tävlingen skrev jag att Hällefors Simon Sveder skulle få kämpa om en topp 100-placering, och det var just vad han gjorde. Med fyra sekunder marginal klarade han strecket och blev 97:a på 1.18.01. Ingen annan länslöpare slog sig in på topp 100, men sex var topp 50 i sin åldersklass (Johan Stunz i H35, Helena von Elern i D40, Fredrik Eliasson i H40, Ronny Collin i H45, IngMarie Johansson i D50 och Margareta Borg i D55).

Själv körde jag alltså en dubbelhelg med Stockholms brantaste i går och Vulkanloppet i dag – och plötsligt lossnade det på båda.
I Stockholm tonade jag ju ned förväntningarna, trodde inte jag skulle vara nära fjolårstiden (då jag inte var toppad men gjorde ett helt okej lopp) efter vinterns skadeproblem. Sprang på 19.53 förra året och tänkte att under 21 skulle vara godkänt nu. Men för att ändå maximera chanserna testade jag en annan taktik än förra året, lät det ”gå som det går” (med betoning på ”gå”) i uppförsbackarna och mosa utför och på platten som om det inte skulle finnas någon morgondag. Normalt sett är jag ju starkast uppför, men nu har backträningen blivit lidande på grund av fotskadan, och det här kändes som den mest vettiga taktiken. I botten av sista backen hade jag 3.30 på mig för att klara 20 minuter, så jag gav mig fan på det – och var i mål på 19.33 (tävlingen är 3,35 kilometer lång, men de tre uppförsbackarna om totalt drygt 250 höjdmeter gör att tiden som referens anses motsvara vad löparna klarar på fem släta kilometer). Alltså 20 sekunder bättre än förra året – mot alla odds. Svinnöjd med det, förstås, även om jag inte tror att det är något formbesked utan snarare ett utslag av taktisk smartness. Anders Kleist (Akeles bergsget som var fyra i Skåla opp, ett av de råaste lopp jag sprungit, 2010) vann som vanligt, men det var också kul att se Karlslunds längdskidstjärna och gamle JVM-guldmedlajör Patrik Karlsson som debuterade i backen (och gjorde comeback efter sin axeloperation) och tog en finfin fjärdeplats.
I dag cyklade jag Kommunrundan (andra delmomentet i årets Degerforsklassiker), 78,3 kilometer landsvägscykel, helt solo. Målet att gå under tre timmar, som jag skrev om här på bloggen i förväg, visade sig vara satt med alltför stor ödmjukhet inför hur mycket snabbare än racer av 2014 års modell är jämfört med den 30 år äldre variant jag cyklade på i fjol var. Nio minuters förbättring blev till slut 34 – jag rullade in i Degerfors på 2.35.02 jämfört med fjolårets 3.09. För att hålla uppe motivationen höjde jag målet efter vägen. När jag märkte att det var möjligt att hålla 30 kilometer i timmen blev det målet att klara hela tävlingen över den snitthastigheten – men då krävdes en rejäl kämpainsats. Började stumna rejält när det blev uppförsbacke och motvind från Svartå till Åtorp och vidare till Mokorset efter fem inledande mil som alla klockades på under 20 minuter. Tappade massor och hamnade i tidsskuld (snittfarten ramlade ned under 30 kilometer i timmen) inför den sista milen. Trampade som en galning i nedförsbackarna mot Degerfors och stoppade klockan utanför Korpens kansli på 30,30 kilometer i timmen. Mycket nöjd, mycket trött (på stapplande ben tog jag mig in på kansliet för att njuta av ostmackorna och förkunnade för Degerfors ironmanhjälte Patrik Eriksson att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men han trodde inte på mig).
Efter fyra tävlingar på 16 dagar blir det nu tillbaka till rehab och grundträning – nästa inplanerade tävling är inte förrän den 14 juni, Degerforsklassikerns orienteringsmoment.

1 359 drar till Göteborg – då åker jag till Stockholm

Förutom Vårruset, Blodomloppet och, med liten marginal, Grabbhalvan och Åstadsloppet. Det är de lokala loppen (och Grabbhalvan, Vårruset och Blodomloppet är väl mer ”lokala” än lokala) som lockar fler deltagare än Göteborgsvarvet, om vi räknar länslöpare. I helgen kutar 1 271 länslöpare (om man ska våga tro Göteborgsvarvets egna sökfunktion i anmälningslistan) till Göteborg för att springa de 21 098 meterna (räknar man även in de kortare varianterna under den nästan veckolånga löpfesten blir det 1 359 deltagare från länet). Inga av de riktiga toppnamnen är dock anmälda, så den lokala täten lär bestå av topp 100-kandidater som Hällefors Simon Sveder, Örebro AIK:s Andréas Ingberg och Mokhtar Bennis, Kopparbergs Elin-Marie Lönnström och orienteraren Rebecka Nylin.

Det är förstås svinkul med lokala löpare i de stora loppen, och jag förstår att folk tycker det är kul att åka till en folkfest och kuta (jag gör det själv emellanåt). Men visst hade man hoppats att det skulle spilla över lite mer på de lokala lagen, som ofta dras med krympande startfält och svårigheter att få ihop arrangemangen. Så gärna ett rejält Göteborgsvarv – men varför inte en ÖAIK halvmaraton eller Hjulsjöjoggen först? Support your local race, typ.

Själv ska jag göra båda i helgen. Stockholms brantaste på lördag, Vulkanloppet på söndag. Kontrasten kunde knappast vara större. Stockholms brantaste försöker vara en modernt, söderhippt, och locka allt från elit till nybörjare att kuta tre gånger uppför Hammarbybacken. Vulkanloppet är Degerforskorpens cykeltävling som i år körs för 43:e gången, där startavgiften kostar 120 kronor, där det är fri starttid, hembakt i servicedepåerna och limpmacka och kaffe efter målgång. Efter att loppet kom med i Degerforsklassikern har det fått ett uppsving, och senaste åren haft 40–50 deltagare mot ungefär hälften de tynande åren dessförinnan.

Mina mål? Tja, i Stockholm vore det kul att förbättra fjolårstiden 19.53, men jag hade tränat betydligt mer (löpning) och betydlig mer specifikt (uppför) då, så det känns i det närmaste ogörbart. Under 21 är troligen bra med nuvarande fysiska konstitution. I Vulkanloppet trampade jag in på 3.09.18 i fjol (snitt 24,8 över 78,37 kilometer enligt gps:en), på min svågers gamla 80-talsracer. Med nya racerhojen borde det gå att slipa avsevärt på den tiden, oavsett form. Under tre timmar är inte alls orimligt.

Säsongen hittills:

Bloggaren på Oppebylöpet i Nyköping. Foto: Maria Åström
Bloggaren på Oppebylöpet i Nyköping. Foto: Maria Åström
Bloggaren testar nya hojen för första gången (cykelkläderna hade ännu inte anlänt!). Foto: Maria Åström
Bloggaren testar nya hojen för första gången (cykelkläderna hade ännu inte anlänt!). Foto: Maria Åström
Bloggaren uppför första backen i Kretsloppet i Karlskoga. Foto: Maria Åsröm
Bloggaren uppför första backen i Kretsloppet i Karlskoga. Foto: Maria Åsröm

Lilian nära VM efter succén: "Var faktiskt väldigt nervöst"

EM-silvermedaljören Lilian Forsgren har åtminstone en spiksko i den svenska VM-truppen (jaja, jag vet att man inte har spikdobbar på sprintar, men det lät roligare så) efter torsdagens succélopp i centrala Säter. 25-åringen från Hallsberg var tvåa av de svenska damerna, sexa totalt, i elitseriedeltävlingen som också var uttagningstävling till världscupen i juni och i förlängningen till VM i Skottland i augusti. Bara dubbla VM-medaljören i sprint, Lena Eliasson, var före av svenskorna i den tävling som danska Emma Klingenberg vann med 40 sekunders marginal. Eftersom Håkan Carlsson, förbundskaptenen från Örebro, ska ta ut åtta löpare till varje distans i världscupen vore det därmed en fet skräll om inte Lilian får en startplats i Lysekil den 6 juni. Sedan gäller det förstås att återigen prestera för att säkra en av bara fyra svenska VM-platser. Örebrolöparen Martin Regborn, 23, som sprang VM-sprinten i fjol, slutade på 17:e plats i en galet tät herrsprint (Forsgren 1.07 upp till ettan, som gav en sjätteplats på damsidan generade på herrsidan en 29:e-plats!) där han trots allt bara var 51 sekunder från segraren Jonas Leandersson och 33 från pallen. Men Regborn var inte nöjd med benen, att döma av hans twittrande: ”Bra tekniskt och rätt vägval i princip hela vägen idag. Fysiskt under isen, speciellt sista fem minuterna. Bara att komma igen. Två fina tävlingar kvar! Hoppas kroppen vaknade till lite av dagens sprintande.” Forsgren? Henne ringde Konditionsbloggen upp och tog ett snack om dagens insats.

– Jag var faktiskt väldigt nervös innan, just med tanke på att så mycket stod på spel. Samtidigt är det viktigt och roligt att testa sig själv på det sättet, att sätta press på sig själv, för får man springa en större tävling senare så kommer det vara extra mycket press, och då är man van vid skarpt läge. Därför var det extra skönt att prestera nu, säger Forsgren till Konditionsbloggen
Hur var själva orienteringen?
– Jag tyckte att det gick väldigt bra. Det var ett ganska komplext stadsnät, med små innergårdar, och jag är jättenöjd med att jag lyckades behålla lugnet på varje sträcka. Som det kändes tog jag bra vägval rakt igenom, men det är möjligt att det blev någon krok som hade gått att optimera.
Och benen?
– Helt okej. Första halvan var ett tekniskt svårt område där orienteringen styrde farten och där man inte hann tänka på benen. Andra halvan var det bara att bita i, längre sträckor med ganska många öppna ytor. Där hade man råd att springa på, där blev inte orienteringstekniken begränsande. Det kändes som det gick väldigt bra både fysiskt och tekniskt, jag kunde inte ha gjort mer.
Har du en världscupplats i din hand, nu?
– Det vet jag egentligen inte. Det kan vara så att de tar ut löpare bara till sprinten, och då ligger jag kanske bra till. Men vill jag springa skogsdistanser gäller det att jag presterar de närmaste dagarna också. Det här är en positiv boost inför medel- och långdistans. Nu får vi se vad formen räcker till och hur det mentala fungerar.
I morgon, fredag, väntar alltså medeldistans och på söndag långdistans. Båda med Forsgren, Regborn och Filip Dahlgren, Garhpyttelöparen som stod över sprinten, på startlinjen.

 

Elitserien i orientering, deltävling tre av sju, D21: 1) Emma Klingenberg, Järla, 13.03, 6) Lilian Forsgren, Tisaren, +1.07, 37) Rebecka Nylin, do, +2.53, 46) Lovisa Persson, do, +3.13, 69) Julia Lauri, do, +4.26, 88) Josefin Aronsson, do, +7.14.
H21: 1) Jonas Leandersson, Södertälje-Nykvarn, 13.04, 17) Martin Regborn, Hagaby, +0.51, 24) Daniel Attås, Tisaren, +1.05, 27) Oskar Andrén, do, +1.14, 80) Anton Hallor, do, +3.43, 81) Jonatan Aronsson, do, +3.56.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 14.38, 8) Andrea Svensson, Tisaren, +0.56, 18) Elin Lindberg, Djerf, +1.49, 26) Josefine Höög, Hagaby, +2.19.
H20: 1) Algirdas Bartkevicius, Denseln, 12.54, 22) Harald Larsson, Hagaby, +1.51, 25) Gustav Hindér, Tisaren, +1.55, 57) Sebastian Agerhäll, do, +5.14.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö SOK, 14.10.
H18: 1) Jesper Svensk, Stora Tuna, 14.03, 14) Filip Jakobsson, Degerfors, +0.45, 46) Jakob Fransson, Milan, +2.15.
I Kina följde Wiggle-Hondas superspurtare och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini upp onsdagens tredjeplats med att återigen bli trea på torsdagen. Allt var sig likt; återigen fick hon ge sig i spurten för Hitecs holländska Kirsten Wild, återigen klagade hon på en händelselös etapp och galna, farliga spurtspriser, och återigen hyllade hon sina hjälpryttare, däribland Emilia Fahlin.
– Tjejerna gjode ett fantastiskt jobb i dag igen, och satte mig i den bästa positionen. Tjejerna gjorde ett riktigt bra uppdrag i spurten, men i slutändan hamnade jag återigne på Wilds rulle. Jag försökte komm ut och förbi henne, men det var för tufft, säger Bronzini till Wiggle-Hondas hemsida.
Samtliga 95 cyklister satt med i huvudklungan och fick samma tid som segraren, och Fahlin rullade i mål på 59:e plats. Wild toppar sammandraget med 15 sekunders marginal före tvåan Bronzini tack vare systemet med bonussekunder. I lagtävlingen är Wiggle-Honda trea.
Själv var jag en tur till Nyköping i dag, och kutade Oppebylöpet. Ett mycket trevligt arrangemang (som ska ha extra kredd för de snygga, hemgjorda medaljerna!) där jag återigen fick en bekräftelse på att jag har en bit kvar till fjolårsformen. Planen var att öppna i personligt rekord-tempo (4.13 per kilometer) för att se hur långt det skulle räcka, var kroppen fanns, och svaret var sex kilometer. Så långt låg jag helt enligt plan, men sista fyra kilometerna tappade jag 29 sekunder (varken ben eller flås eller huvud klarade att hålla uppe farten) och dessutom stämde inte gps-klockan med den riktiga banlängden, så i mål, på 43.05, var jag 55 sekunder över målet. Smärtfri löpning följdes minuter efter målgång av numera sedvanlig benhinnekollaps på höger sida, och nu haltar jag runt när jag går igen.
Loppet var för övrigt betydligt mer kuperat än jag väntat mig. Hade missförstått och trott att det skulle vara helt platt, men femkilometersvarvet bjöd på 45 motlutsmeter, totalt 90 höjdmeter att beta av på milen, alltså. Men det gör ju inte mig så mycket, även om jag som vanligt blev frånlöpt i nedförsbackarna …
Enhörnas Patrik Sällstedt var helt oberörd vinnare. ”Ingen idé att dra på, jag var ändå så överlägsen”, eller något i den stilen, sa han utan flås efter att ha gjort 33.21. Sköldinges Marie Sandberg vann damklassen på 39.24. Tvåan Linda Pfeil låg jag precis bakom efter knappt åtta kilometer när hon råkade ut för en märklig incident när en förbipasserande på en cykelväg hoppade ut och försökte blockera vägen för henne. ”Ett psykfall, antar jag”, sa hon när jag frågade efteråt. Onekligen så, det värsta jag sett i en löptävling på länge.
Nästa tävling? Stockholms brantaste nästa lördag.

 

Fler resultat och lite text från premiären i Moto-Eagle tour, som jag skrev en blänkare om i går, kan ni läsa på den här länken! Nästa deltävling onsdag 27 maj.

En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla

Well, formen är helt enkelt inte bättre. Säsongspremiären i Kretsloppet blev ingen rolig historia, och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv (och möjligen mina skador, men man är aldrig så skadad att man inte kan rehaba sig i bättre form än den jag befinner mig i nu). Förutom Fredrik Rådström såg jag inga supersnabba löpare på startlinjen och klev därför längst fram, inte minst som jag visste att hela loppets smalaste stig kom redan efter 400 meters löpning och jag då inte ville göra om mina gamla synder och hamna bakom bromsklossar.
Banan, nästan sex kilometer lång enligt arrangören, bestod till största delen av stig på Rävåskullen (men med en avslutande kilometer på asfalt) och sex-åtta uppförsbackar (beroende på hur man räknar, själv ser jag det gärna som sju).
Tyckte inte det gick så fasligt fort uppför första backen, men över krönet blev det ändå en lucka framåt, och i nästa stigning började pulsen rusa och flåset från bakomvarande närma sig samtidigt som kvarten framför försvann mellan björkar och tallar. I tredje backen gick två gubbar förbi, och strax därefter ännu en. Försökte hänga i fjärde backen, men kroppen sparkade bakut, maxpulsen närmade sig alldeles för fort, mjölksyran samlades i såväl underben som lår.
De två sista backarna är loppets längsta och brantaste motlut, och 30 meter förd toppen på den näst sista rullade ett mantra i hjärnan ”du går inte i ett sexkilometerslopp – du går bara inte i ett sexkilometerslopp”. 25 meter före toppen gick jag. Då hade redan ännu en löpare passerat.
Släppte rejält på farten för att pulsen skulle komma ned inför sista uppförsbacken, den mest tekniska, och försökte trippa upp. Då kom en jäkel och gick förbi med sån där trailrungång med händerna på låren: Vafan, liksom. Så jag kastade all min stolthet över bord och började också gå, bakom honom. Gjorde en sista rush för att få en lucka över krönet och utökade (tror jag, har ju inga ögon i nacken) i den tekniska nedförslöpan, men så fort vi kom ut på asfalten sa det svisch och så försvann ännu en rygg i fjärran.
Föll ihop i målfållan och flåsade som ett djur, med blodsmak och värkande höger benhinna men framför allt med krossade illusioner. Bättre än så här är inte formen just nu, och det är en lång väg bara att komma tillbaka dit jag var förra året, betydligt längre för att nå mina mål.
Tror att jag blev tia till sist, men någon resultatlista bemödade sig inte arrangörerna att sätta ihop. Inte ens tiderna för de främsta noterades. Själv tog jag mig runt på 27.31 (men banan var enligt min pulsklocka bara 5,55 kilometer med 204 positiva höjdmeter, vilket var betydligt lägre siffror än arrangören angett).
Förhandsfavoriten (i mina ögon) Rådström blev faktiskt bara trea, slagen av Örebro AIK:s Jonas Olofsson och en Daniel Andersson som jag har dålig koll på. Camilla Bergdahl, som brukar ta hem de lokala loppen i Karlskoga, vann på damsidan.
Nu laddar jag om för Oppebylöpet på torsdag. En tävling som jag fick i födelsedagspresent för drygt fyra månader sedan, när det fortfarande fanns hopp om att jag skulle persa rejält på milen i vår.

Allt annat fantastiskt som hänt i långloppslänet i dag – Josefin Gerdevågs grymma halvmara på Kungsholmen, Tiomila och favoritsegrarna i terräng-DM, bland annat – får jag blogga om i morgon. Nu ska jag gå och älta min undermåliga träningsbakgrund.

Oväntade säsongspremiärnerver

På lördag är det sent omsider dags för säsongens första löptävling. Jag brukar aldrig gå och fundera så mycket före tävlingar – jag laddar naturligtvis med kolhydrater och släpper upp på träningen inför viktiga lopp, men jag ligger inte vaken och funderar – men den här gången är jag faktiskt lite nervös redan fem dagar i förväg. Trots att det handlar om ett C-lopp på min lista (ett lopp jag löper bara för att det är roligt, helt utan att ha det som ett mållopp eller resultatfokus mer än att få ut allt jag har i benen för dagen) och trots att det är ett litet, lokalt lopp (cirka 5 780 meter på Rävåskullen i centrala Karlskoga med start och mål på torget).

 

Så, varför de här känslorna? Jo, efter att ha bloggat ett drygt halvår om löpning, och pratat vitt och brett om mina äventyr i Norge (Skåla opp), Frankrike (VM i bergslöpning i Chamonix) och Björkliden (topp 15 i Sweden skyrace) så har jag plötsligt fått ett visst tryck på mig. Ett uppochnedlopp i min egen hemby, och med flera bekanta ansikten på startlinjen – vad ska folk säga om jag inte gör åtminstone en hygglig insats?

 

Till saken hör ju också mina segdragna skadebekymmer. Löpte inte en meter från slutet av september fram till jul, och väldigt sparsamt ända in i mars. Även senaste två månaderna har jag fått hålla igen på grund av skadorna, och senast nu i kväll började den högra benhinnan protestera igen (utan att jag vet vad jag gjort, dagens träning bestod av benhinnemild cykling och rodd). I lördags sprang jag ett testlopp över en mil, ganska exakt ett år efter att jag persade i Kumla (42.15). Tanken var att se hur mycket jag tappat. Hade förhoppningar om att jag inte tappat alls (tänkte; ”under 42 är väl inte omöjligt?!”) och farhågor om att det skulle gå åt helvete (skulle jag ens komma under 45?!”). Det slutade att jag stod med huvudet mellan benen och klockan på 43.08. Ett okej tapp med tanke på hur vintern sett ut, men vägen ned till sub-40, som jag satt som 2015 års stora mål, kändes längre än någonsin (sedan får jag väl erkänna att mycket beror på att min träning under vintern, den jag kunnat genomföra, varit mer lustfylld än målmedveten, så jag ska inte skylla på någon annan än mig själv).

 

Hur som helst. Jag vill att det ska gå bra på lördag, så jag slipper höra för många ”åh, jag slog till och med Brännmyr som bloggar så mycket om sin löpning”. Och för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan. Och för at det är förbannat mycket roligare när det går bra än när det går åt helvete.

 

Tävlingen, den första upplaga av Kemabs (Karlskoga Energi och Miljö AB; det lokala kommunala bolaget som har hand om allt från el till sopor) och OK Djerfs (den lokala orienteringsklubben där jag är medlem) gemensamma arrangemang Kretsloppet som alltså är knappt sex kilometer långt, men har över 400 höjdmeter stigning i de branta backarna på det i Karlskoga centralt belägna naturreservatet Rävåskullen. Alla som någonsin varit i Karlskoga kan relatera till att starten är från torget upp till kanoen, en rejält brant backe. Sedan följer ytterligare fyra stigningar i rask takt innan det blir en dryg kilometer flackare löpning, följt av de två brantaste, längsta och vidrigaste uppförsbackarna, uppför två sidor av Lustighej, där det förr i tiden fanns både slalom- och backhoppningsbacke. Där kommer loppet att avgöras, om det inte avgjorts innan.

 

Vem som kommer vinna? Ingen aning. Jag har nämligen inte sett någon startlista. Men Hällfors välmeriterade Fredrik Rådström bor i Karlskoga och brukar komma till start och ta hem de lokala loppen när han inte har fullt upp med loppen i långloppscupen. Oklart om han väljer korta terräng-DM eller Kretsloppet i helgen. Oklart också hur många deltagare det blir, har inte fått några rapporter alls. För egen del handlar det mest om att inte hänga på några snabba löpare i starten, utan ta det i eget tempo och plocka ”konkurrenterna” i sista backarna, typ. Men först ska jag ta och kurera kroppen. Igen.