Lilian nära VM efter succén: "Var faktiskt väldigt nervöst"

EM-silvermedaljören Lilian Forsgren har åtminstone en spiksko i den svenska VM-truppen (jaja, jag vet att man inte har spikdobbar på sprintar, men det lät roligare så) efter torsdagens succélopp i centrala Säter. 25-åringen från Hallsberg var tvåa av de svenska damerna, sexa totalt, i elitseriedeltävlingen som också var uttagningstävling till världscupen i juni och i förlängningen till VM i Skottland i augusti. Bara dubbla VM-medaljören i sprint, Lena Eliasson, var före av svenskorna i den tävling som danska Emma Klingenberg vann med 40 sekunders marginal. Eftersom Håkan Carlsson, förbundskaptenen från Örebro, ska ta ut åtta löpare till varje distans i världscupen vore det därmed en fet skräll om inte Lilian får en startplats i Lysekil den 6 juni. Sedan gäller det förstås att återigen prestera för att säkra en av bara fyra svenska VM-platser. Örebrolöparen Martin Regborn, 23, som sprang VM-sprinten i fjol, slutade på 17:e plats i en galet tät herrsprint (Forsgren 1.07 upp till ettan, som gav en sjätteplats på damsidan generade på herrsidan en 29:e-plats!) där han trots allt bara var 51 sekunder från segraren Jonas Leandersson och 33 från pallen. Men Regborn var inte nöjd med benen, att döma av hans twittrande: ”Bra tekniskt och rätt vägval i princip hela vägen idag. Fysiskt under isen, speciellt sista fem minuterna. Bara att komma igen. Två fina tävlingar kvar! Hoppas kroppen vaknade till lite av dagens sprintande.” Forsgren? Henne ringde Konditionsbloggen upp och tog ett snack om dagens insats.

– Jag var faktiskt väldigt nervös innan, just med tanke på att så mycket stod på spel. Samtidigt är det viktigt och roligt att testa sig själv på det sättet, att sätta press på sig själv, för får man springa en större tävling senare så kommer det vara extra mycket press, och då är man van vid skarpt läge. Därför var det extra skönt att prestera nu, säger Forsgren till Konditionsbloggen
Hur var själva orienteringen?
– Jag tyckte att det gick väldigt bra. Det var ett ganska komplext stadsnät, med små innergårdar, och jag är jättenöjd med att jag lyckades behålla lugnet på varje sträcka. Som det kändes tog jag bra vägval rakt igenom, men det är möjligt att det blev någon krok som hade gått att optimera.
Och benen?
– Helt okej. Första halvan var ett tekniskt svårt område där orienteringen styrde farten och där man inte hann tänka på benen. Andra halvan var det bara att bita i, längre sträckor med ganska många öppna ytor. Där hade man råd att springa på, där blev inte orienteringstekniken begränsande. Det kändes som det gick väldigt bra både fysiskt och tekniskt, jag kunde inte ha gjort mer.
Har du en världscupplats i din hand, nu?
– Det vet jag egentligen inte. Det kan vara så att de tar ut löpare bara till sprinten, och då ligger jag kanske bra till. Men vill jag springa skogsdistanser gäller det att jag presterar de närmaste dagarna också. Det här är en positiv boost inför medel- och långdistans. Nu får vi se vad formen räcker till och hur det mentala fungerar.
I morgon, fredag, väntar alltså medeldistans och på söndag långdistans. Båda med Forsgren, Regborn och Filip Dahlgren, Garhpyttelöparen som stod över sprinten, på startlinjen.

 

Elitserien i orientering, deltävling tre av sju, D21: 1) Emma Klingenberg, Järla, 13.03, 6) Lilian Forsgren, Tisaren, +1.07, 37) Rebecka Nylin, do, +2.53, 46) Lovisa Persson, do, +3.13, 69) Julia Lauri, do, +4.26, 88) Josefin Aronsson, do, +7.14.
H21: 1) Jonas Leandersson, Södertälje-Nykvarn, 13.04, 17) Martin Regborn, Hagaby, +0.51, 24) Daniel Attås, Tisaren, +1.05, 27) Oskar Andrén, do, +1.14, 80) Anton Hallor, do, +3.43, 81) Jonatan Aronsson, do, +3.56.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 14.38, 8) Andrea Svensson, Tisaren, +0.56, 18) Elin Lindberg, Djerf, +1.49, 26) Josefine Höög, Hagaby, +2.19.
H20: 1) Algirdas Bartkevicius, Denseln, 12.54, 22) Harald Larsson, Hagaby, +1.51, 25) Gustav Hindér, Tisaren, +1.55, 57) Sebastian Agerhäll, do, +5.14.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö SOK, 14.10.
H18: 1) Jesper Svensk, Stora Tuna, 14.03, 14) Filip Jakobsson, Degerfors, +0.45, 46) Jakob Fransson, Milan, +2.15.
I Kina följde Wiggle-Hondas superspurtare och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini upp onsdagens tredjeplats med att återigen bli trea på torsdagen. Allt var sig likt; återigen fick hon ge sig i spurten för Hitecs holländska Kirsten Wild, återigen klagade hon på en händelselös etapp och galna, farliga spurtspriser, och återigen hyllade hon sina hjälpryttare, däribland Emilia Fahlin.
– Tjejerna gjode ett fantastiskt jobb i dag igen, och satte mig i den bästa positionen. Tjejerna gjorde ett riktigt bra uppdrag i spurten, men i slutändan hamnade jag återigne på Wilds rulle. Jag försökte komm ut och förbi henne, men det var för tufft, säger Bronzini till Wiggle-Hondas hemsida.
Samtliga 95 cyklister satt med i huvudklungan och fick samma tid som segraren, och Fahlin rullade i mål på 59:e plats. Wild toppar sammandraget med 15 sekunders marginal före tvåan Bronzini tack vare systemet med bonussekunder. I lagtävlingen är Wiggle-Honda trea.
Själv var jag en tur till Nyköping i dag, och kutade Oppebylöpet. Ett mycket trevligt arrangemang (som ska ha extra kredd för de snygga, hemgjorda medaljerna!) där jag återigen fick en bekräftelse på att jag har en bit kvar till fjolårsformen. Planen var att öppna i personligt rekord-tempo (4.13 per kilometer) för att se hur långt det skulle räcka, var kroppen fanns, och svaret var sex kilometer. Så långt låg jag helt enligt plan, men sista fyra kilometerna tappade jag 29 sekunder (varken ben eller flås eller huvud klarade att hålla uppe farten) och dessutom stämde inte gps-klockan med den riktiga banlängden, så i mål, på 43.05, var jag 55 sekunder över målet. Smärtfri löpning följdes minuter efter målgång av numera sedvanlig benhinnekollaps på höger sida, och nu haltar jag runt när jag går igen.
Loppet var för övrigt betydligt mer kuperat än jag väntat mig. Hade missförstått och trott att det skulle vara helt platt, men femkilometersvarvet bjöd på 45 motlutsmeter, totalt 90 höjdmeter att beta av på milen, alltså. Men det gör ju inte mig så mycket, även om jag som vanligt blev frånlöpt i nedförsbackarna …
Enhörnas Patrik Sällstedt var helt oberörd vinnare. ”Ingen idé att dra på, jag var ändå så överlägsen”, eller något i den stilen, sa han utan flås efter att ha gjort 33.21. Sköldinges Marie Sandberg vann damklassen på 39.24. Tvåan Linda Pfeil låg jag precis bakom efter knappt åtta kilometer när hon råkade ut för en märklig incident när en förbipasserande på en cykelväg hoppade ut och försökte blockera vägen för henne. ”Ett psykfall, antar jag”, sa hon när jag frågade efteråt. Onekligen så, det värsta jag sett i en löptävling på länge.
Nästa tävling? Stockholms brantaste nästa lördag.

 

Fler resultat och lite text från premiären i Moto-Eagle tour, som jag skrev en blänkare om i går, kan ni läsa på den här länken! Nästa deltävling onsdag 27 maj.

En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla

Well, formen är helt enkelt inte bättre. Säsongspremiären i Kretsloppet blev ingen rolig historia, och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv (och möjligen mina skador, men man är aldrig så skadad att man inte kan rehaba sig i bättre form än den jag befinner mig i nu). Förutom Fredrik Rådström såg jag inga supersnabba löpare på startlinjen och klev därför längst fram, inte minst som jag visste att hela loppets smalaste stig kom redan efter 400 meters löpning och jag då inte ville göra om mina gamla synder och hamna bakom bromsklossar.
Banan, nästan sex kilometer lång enligt arrangören, bestod till största delen av stig på Rävåskullen (men med en avslutande kilometer på asfalt) och sex-åtta uppförsbackar (beroende på hur man räknar, själv ser jag det gärna som sju).
Tyckte inte det gick så fasligt fort uppför första backen, men över krönet blev det ändå en lucka framåt, och i nästa stigning började pulsen rusa och flåset från bakomvarande närma sig samtidigt som kvarten framför försvann mellan björkar och tallar. I tredje backen gick två gubbar förbi, och strax därefter ännu en. Försökte hänga i fjärde backen, men kroppen sparkade bakut, maxpulsen närmade sig alldeles för fort, mjölksyran samlades i såväl underben som lår.
De två sista backarna är loppets längsta och brantaste motlut, och 30 meter förd toppen på den näst sista rullade ett mantra i hjärnan ”du går inte i ett sexkilometerslopp – du går bara inte i ett sexkilometerslopp”. 25 meter före toppen gick jag. Då hade redan ännu en löpare passerat.
Släppte rejält på farten för att pulsen skulle komma ned inför sista uppförsbacken, den mest tekniska, och försökte trippa upp. Då kom en jäkel och gick förbi med sån där trailrungång med händerna på låren: Vafan, liksom. Så jag kastade all min stolthet över bord och började också gå, bakom honom. Gjorde en sista rush för att få en lucka över krönet och utökade (tror jag, har ju inga ögon i nacken) i den tekniska nedförslöpan, men så fort vi kom ut på asfalten sa det svisch och så försvann ännu en rygg i fjärran.
Föll ihop i målfållan och flåsade som ett djur, med blodsmak och värkande höger benhinna men framför allt med krossade illusioner. Bättre än så här är inte formen just nu, och det är en lång väg bara att komma tillbaka dit jag var förra året, betydligt längre för att nå mina mål.
Tror att jag blev tia till sist, men någon resultatlista bemödade sig inte arrangörerna att sätta ihop. Inte ens tiderna för de främsta noterades. Själv tog jag mig runt på 27.31 (men banan var enligt min pulsklocka bara 5,55 kilometer med 204 positiva höjdmeter, vilket var betydligt lägre siffror än arrangören angett).
Förhandsfavoriten (i mina ögon) Rådström blev faktiskt bara trea, slagen av Örebro AIK:s Jonas Olofsson och en Daniel Andersson som jag har dålig koll på. Camilla Bergdahl, som brukar ta hem de lokala loppen i Karlskoga, vann på damsidan.
Nu laddar jag om för Oppebylöpet på torsdag. En tävling som jag fick i födelsedagspresent för drygt fyra månader sedan, när det fortfarande fanns hopp om att jag skulle persa rejält på milen i vår.

Allt annat fantastiskt som hänt i långloppslänet i dag – Josefin Gerdevågs grymma halvmara på Kungsholmen, Tiomila och favoritsegrarna i terräng-DM, bland annat – får jag blogga om i morgon. Nu ska jag gå och älta min undermåliga träningsbakgrund.

Oväntade säsongspremiärnerver

På lördag är det sent omsider dags för säsongens första löptävling. Jag brukar aldrig gå och fundera så mycket före tävlingar – jag laddar naturligtvis med kolhydrater och släpper upp på träningen inför viktiga lopp, men jag ligger inte vaken och funderar – men den här gången är jag faktiskt lite nervös redan fem dagar i förväg. Trots att det handlar om ett C-lopp på min lista (ett lopp jag löper bara för att det är roligt, helt utan att ha det som ett mållopp eller resultatfokus mer än att få ut allt jag har i benen för dagen) och trots att det är ett litet, lokalt lopp (cirka 5 780 meter på Rävåskullen i centrala Karlskoga med start och mål på torget).

 

Så, varför de här känslorna? Jo, efter att ha bloggat ett drygt halvår om löpning, och pratat vitt och brett om mina äventyr i Norge (Skåla opp), Frankrike (VM i bergslöpning i Chamonix) och Björkliden (topp 15 i Sweden skyrace) så har jag plötsligt fått ett visst tryck på mig. Ett uppochnedlopp i min egen hemby, och med flera bekanta ansikten på startlinjen – vad ska folk säga om jag inte gör åtminstone en hygglig insats?

 

Till saken hör ju också mina segdragna skadebekymmer. Löpte inte en meter från slutet av september fram till jul, och väldigt sparsamt ända in i mars. Även senaste två månaderna har jag fått hålla igen på grund av skadorna, och senast nu i kväll började den högra benhinnan protestera igen (utan att jag vet vad jag gjort, dagens träning bestod av benhinnemild cykling och rodd). I lördags sprang jag ett testlopp över en mil, ganska exakt ett år efter att jag persade i Kumla (42.15). Tanken var att se hur mycket jag tappat. Hade förhoppningar om att jag inte tappat alls (tänkte; ”under 42 är väl inte omöjligt?!”) och farhågor om att det skulle gå åt helvete (skulle jag ens komma under 45?!”). Det slutade att jag stod med huvudet mellan benen och klockan på 43.08. Ett okej tapp med tanke på hur vintern sett ut, men vägen ned till sub-40, som jag satt som 2015 års stora mål, kändes längre än någonsin (sedan får jag väl erkänna att mycket beror på att min träning under vintern, den jag kunnat genomföra, varit mer lustfylld än målmedveten, så jag ska inte skylla på någon annan än mig själv).

 

Hur som helst. Jag vill att det ska gå bra på lördag, så jag slipper höra för många ”åh, jag slog till och med Brännmyr som bloggar så mycket om sin löpning”. Och för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan. Och för at det är förbannat mycket roligare när det går bra än när det går åt helvete.

 

Tävlingen, den första upplaga av Kemabs (Karlskoga Energi och Miljö AB; det lokala kommunala bolaget som har hand om allt från el till sopor) och OK Djerfs (den lokala orienteringsklubben där jag är medlem) gemensamma arrangemang Kretsloppet som alltså är knappt sex kilometer långt, men har över 400 höjdmeter stigning i de branta backarna på det i Karlskoga centralt belägna naturreservatet Rävåskullen. Alla som någonsin varit i Karlskoga kan relatera till att starten är från torget upp till kanoen, en rejält brant backe. Sedan följer ytterligare fyra stigningar i rask takt innan det blir en dryg kilometer flackare löpning, följt av de två brantaste, längsta och vidrigaste uppförsbackarna, uppför två sidor av Lustighej, där det förr i tiden fanns både slalom- och backhoppningsbacke. Där kommer loppet att avgöras, om det inte avgjorts innan.

 

Vem som kommer vinna? Ingen aning. Jag har nämligen inte sett någon startlista. Men Hällfors välmeriterade Fredrik Rådström bor i Karlskoga och brukar komma till start och ta hem de lokala loppen när han inte har fullt upp med loppen i långloppscupen. Oklart om han väljer korta terräng-DM eller Kretsloppet i helgen. Oklart också hur många deltagare det blir, har inte fått några rapporter alls. För egen del handlar det mest om att inte hänga på några snabba löpare i starten, utan ta det i eget tempo och plocka ”konkurrenterna” i sista backarna, typ. Men först ska jag ta och kurera kroppen. Igen.