Från EM-silver till F1-svensken som fixade bloggarens fotfäste: "Otroligt stark insats"

Well, vilken lördag. Det blev alltså EM-silver i Portugal, sträckseger i Jukola, busschock i Karlstad, banrekord i Fröviloppet, en helt vanlig Vätternrunda och så en standininsats av undertecknad i Kolbäck (där en lokal F1-stjärna tog segern).

Vi börjar med den objektivt sett största grejen; Karlskogas mountainbikeorienteringstalang Erica Olson slog till med ett överraskande silver på sista dagen av EM i portugisiska Idanha-a-Nova. De svenska orienteringscyklisterna har inte direkt rosat marknaden där nere, men i stafetten slog damjuniorerna till. Well, säger ni, det var bara fyra lag till start. Men; då startade Sverige till skillnad från något annat lag med två ungdomsklassade cyklister i laget (Österrike hade en, Ryssland och Finland bara juniorer), och av dem var Erica Olson yngst av alla. Icke desto mindre knäckte hon tre år äldre Anna Semenova och Julia Korhonen med minutmarginal på förstasträckan. Erika Duhlbo (två år äldre än Olson men ändå alltjämt ungdomsåkare) förvaltade läget på andrasträckan (även om hon rasade till sista plats höll hon tidsmässiga tappet på en acceptabel nivå) och Kajsa Engström (fem år äldre än Olsson och därmed sistaårsjunior) hemförde silverpengen. Ryssland hade då hämtat ikapp minutförsprånget Olsson fixat och vann med 6,5 minuters marginal, men Österrike och Finland var ordentligt distanserat.
– De gjorde det riktigt bra. En otroligt stark insats, säger Peter Olsson till förbundets hemsida (om ni klickar in på länken bör ni dock notera att det står fel i bildtexten, Duhlbo står i mitten och Olsson till höger, inte tvärtom).
Efter karriärens bästa mästerskap, och i svag konkurrens från lagkompisarna, fick Garphyttans Marcus Jonsson förtroendet som avslutare i Sveriges seniorlag, men skickades ut i ett hopplöst läge långt från ära och redlighet. Hade sistasträckans femte bästa åktid, men kunde inte annat än att hålla den elfte (och näst sista) plats som Linus Karlsson Mood och David Eberlén serverade. Jonssons främsta insats det här EM:et är och förblir därmed fjärdeplatsen, åtta sekunder från medalj, i den inledande mixedstafetten.

 

I Jukola klarade Tisaren sitt officiella mål att bli topp tio (av 1 386 startande lag i världens största stafett) med en minut och 23 sekunders marginal. Lilian Forsgren, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Simone Niggli grejade en niondeplats, och var faktiskt bara 2.21 från andraplatsen i en, som vanligt, otroligt rafflande stafett där bara segrande Domnarvet förmådde skapa lucka.
Den mäktigaste insatsen svarade VM-klara Hallsbergslöparen Forsgren för, som sprang sönder allt och alla på första sträckan och växlade 13 sekunder före tvåan Henie Saarimäki, 27 före trean Anastasia Rydnaya, 35 före fyran Sari Antonen och hela 1.15 före femman Galina Vinogradova efter åtta kilometers orientering.
Persson tappade till 15:e plats på andrasträckan (2.36 efter; tappade 5.41 på sträcksegraren med 63:e bästa tid), en plats som JVM-löparen Svensson höll (men glappet uppåt växte till 7.29 efter en sträcka där Svensson hade 26:e bästa tid och tappade 4.52 på sträckvinnaren – och över minuten på Tisarens tredjelagslöpare Josefin Tjernlund som gjorde en succésträcka). På sistasträckan var det landslagspensionerade megastjärnan Simone Niggli som plockade in sex placeringar och uppfyllde målsättningen (minskade avståndet till segrarna till 5.26 efter att ha varit tredje snabbast på sträckan; före bland andra Tove Alexandersson, Ida Bobach och Emma Johansson).

 

I klassiska milloppet Karlstad stadslopp (en gång i tiden Götajoggen) tvingades Josefin Gerdevåg vika ned sig mot norskan Ida Bergsløkken med futtiga 2,2 sekunders marginal över 10 kilometer – efter att ha hindrats av en buss. ”Norskan hann över vägen men inte Josefin”, berättar tränaren Mikael Kroon. ”Godkänd insats”, twittrar Gerdevåg själv kort. 35.33,5 blev tiden.
I herrloppet tog Kopparbergs långloppsskidess Bill Impola en rätt överraskande tredjeplats bakom betydligt mer välbekanta löparnamnen Anders Kleist (Akeles backkung) och Ondrej Fejfar (den tjeckiske utbytesstudenten som vann Startmilen i våras). Bills brorsa Bob har ju löpt en hel del i vår med framgång (Kumla stadslopp, Stockholm marathon), men storebrorsans löpförmåga är mer odokumenterad. Tills nu. För trots att Bill är inne i en av försäsongens tyngsta träningsperioder (”27 timmar förra veckan”, berättar han för Värmlands Folkblad) och trots att han hade hunnit klämma in ett förmiddagspass i Torsbys skidtunnel före tävlingen (”två timmar”, ”jag åkte direkt hit”) så spurtade han ned Strömstads Björn Martinsson och knep tredjeplatsen på efter omständigheterna mycket imponerande 32.09,9.

Gerdevågs ständiga måttstock i löparlänet, Mikaela Kemppi, valde i stället att avverka sina tio lördagskilometer i Frövi, där hon vann Fröviloppet med nästan fem minuters marginal till Maria Eriksson men ändå inte kunde hota sitt eget banrekord från i fjol (44 sekunder ifrån, nu 38.10). Det gjorde däremot Erik Anfält, Kemppis landslagskompis från maratonlandskampen i Stockholm, som slog den tidigare toppnoteringen i Frövi med 23 sekunders marginal när han i ensamt majestät dundrade över mållinjen på 33.23. En mäktig uppvisning av snart 40-årige Anfält som hittat ytterligare en dimension i sin löpning den här säsongen. Klubbkompisen Per Englund tvåa, men nästan 3,5 minuter bakom.

 

I Vätternrundan sattes en ny rekordtid (ett försök jag alltså missade i mitt helghöjdarinlägg). Bland de lokala cyklisterna noterade ironman-VM-deltagaren och dubbla swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom 9.58 och förre NA-medarbetaren och Lif Lindesberg-klubbchefen Anders Sjöberg 8.57 (stort grattis till sub-9!) i de mycket gynnsamma förhållandena som gjorde att hela 19 352 av 20 002 startande tog sig runt de 30 milen.

 

För egen del blev lördagen något annorlunda. Skulle ha varit åskådare på sambons crossfittävling, men då en av lagmedlemmarna (det var en tremannatävling) kastade in handduken med sent varsel fick jag (som kör lite crossfit i löparfys- och rehabsyfte) hoppa in och göra min första tävling i sporten någonsin.
Jag försökte förstöra så lite som möjligt för mina lagkompisar. Lyckades nog faktiskt höja deras resultat något i den första grenen (vars resultat var helt avhängigt av hur snabbt var och en kunde springa tre 400-ingar även om det var lite kettlebellswings och burpees inbakat) och höll mig sedan ur vägen/underlättade så mycket jag kunde för lagkompisarna i de två andra, mer styrkebaserade grenarna (där har jag inget att bidra med i de här sammanhangen). Av 25 lag låg vi på 14:e plats (med målsättning att nå övre halvan och bara några få poäng upp till tiondeplatsen) efter två av tre grenar, men i den tredje märktes det att vi var en man kort (att jag inte bidrog så mycket), och där blev vi fjärde sist och sjönk till en slutgiltig 17:e-plats. Med den här laguppställningen var det nog ändå maximal utdelning.
Crossfit Karlskoga, som jag tävlade för, hade ytterligare två lag på plats, och de båda andra slog sig in på topp åtta och gick till semifinal. Ja, vårt bästa lag gick faktiskt och vann. Anförda av råstarke men framför allt vesselsnabbe Peter Sandberg och med F1-stjärnan Marcus Ericssons PT och alltiallo Alex Elgh i laget (plus en inlånad örebroare som jag tror hette Amanda) växlade laget upp från en fjärdeplats efter grundomgångarna till en andraplats i semifinalheatet och överlägsen seger i finalen. Urstarkt av Alex att mellanlanda i Kolbäck mellan förra helgens F1-race i Montreal och nästa veckas i Spielberg, men han verkade njuta i solen. Lånade dessutom ut sina fotbollsskor till Konditionsbloggaren under en gren som krävde extra fotfäste, och det tackar man ödmjukast för.
I morgon blir det tävling på egen nivå; Degerforsklassikerns orienteringsmoment. Så bums i säng nu!

Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux. Foto: Jonas Brännmyr
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck.  Foto: Maria Åström
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck. Foto: Maria Åström

Anfält inför landslagsdebuten: "Är hypokondrisk"

Tog ett längre snack med Örebro AIK:s Erik Anfält, 39, inför landslagsdebuten i Stockholm marathon. En text som kommer i lördagens papperstidning. Men redan nu bjuder bloggen på senaste nytt inför maran.
– Just nu känns det bra i kroppen, men man går runt och känner efter och är hypokondrisk, det hör ju till. Så fort någon hostar till börjar man oroa sig, säger Anfält till Konditionsbloggen.
En lårbaksida har strulat sedan innan rekordmaran i Kiel i februari, där han dyngade till med banrekord, personligt rekord, klubbrekord och seger på 2.27.02. Sedan dess har han inte sprungit en tävling.
– Jag fick ta tre veckors helvila från löpningen i april, men jag bedrev seriös alternativträning och tyckte inte jag tappade så mycket. Löpformen var vid liv när jag drog igång igen, och sedan tycker jag att kroppen känts lättare och lättare för varje vecka, så jag har en positiv känsla, säger Anfält.
– Jag skulle ha tävlat i Kungsholmen runt (halvmara-SM), och haft det som ett sista formtest inför maran, men då blev jag sjuk och fick ställa in med kort varsel. Men jag har kört på väldigt bra på träning sista tiden och har fått en hel del bra besked där istället.

Anfält har gjort elva maror i Stockholm sedan debuten som motionär 1997, och har placeringsutvecklingen 2 197–560–472–(ingen start 2001–2006)–161–117–45–35–26–23–19–25 och en resultatutveckling från 3.45.24 i debuten via 3.10.11 ett år senare till 2.53.35 2008 och 2.32.58 i fjol.
– Det kanske låter dumt, men egentligen tycker jag aldrig att jag riktigt lyckats i Stockholm. Förra året gjorde jag ändå ett bra lopp utifrån den form jag hade då, men jag är i bättre slag nu, säger han.
Förutom Anfält gör ju också Mikaela Kemppi landslagsdebut i lördagens maratonlopp, där ytterligare drygt 250 löpare från länet är anmälda (bland dem längdskidåkaren Bob Impola, som visat imponerande löpform på sistone).
Från andra deltävlingen i Moto Eagle tour, rullskidscupen, som kördes på onsdagskvällen kan nu för övrigt rapporteras att örebroaren Robert Brundin, 34, med minsta möjliga marginal spurtade ned Daniel Olsson. Cupgeneralen Mats Carlberg trea, strax bakom. Och Olivia Hansson som vanligt bästa dam. ”Hennes åkning håller förmodligen världsklass när det gäller snabbhjul”, skriver Daniel på sin blogg om den regerande svenska mästaren. Uppdaterat: Se officiella resultaten nedan.

Faksimil: Moto Eagle tours facebooksida
Faksimil: Moto Eagle tours facebooksida

Kemppi, 42, och Anfält, 39, klara för landslagsdebut

En nyhet jag snappade upp via tips sent i kväll, och som finns bekräftad på en undersida på Svenska friidrottsförbundets hemsida: Örebroarna Mikaela Kemppi och Erik Anfält är båda uttagna till svenska landslaget i maratonlandskampen som avgörs i samband med Stockholm marathon nästa helg. Båda har gjort grymma prestationer senaste tiden, så inget konstigt med det (Anfälts 2.27.02 i Kiel är det tredje snabbast en svensk kubbat över 42 195 meter i år, och hade räckt till en sjundeplats på årsbästalistan i fjol; Kemppis 2.45.43 från i fjol hade räckt till en tredjeplats på årets lista, och hon har persta på halvmaran och sett starkare än någonsin ut i år – den ende som kunnat hota henne om den här landslagsplatsen är väl Josefin Gerdevåg, kan man tänka [”platsen stod mellan mig och Mikaela, och dom valde Mikaela” bekräftar Gerdevåg på twitter]).
Mer spektakulärt då med deras ålder – och att de faktiskt är landslagsdebutanter. Kemppi har hunnit fylla 42 i vår, Anfält 39, och ingen av dem har tidigare varit med i ett svenskt landslag. Tämligen remarkabelt. Tittar man på andra stora sporter så är fotbollsspelaren Gunnar Casparsson med sina 33 år vid första landskampen den äldsta A-landslagsdebutanten i blågult och hockeyspelaren Johan Åkermans 34 år är hockeyns och Tre Kronors motsvarande rekord. Evy Palm, undrar ni, för en lite mer relevant jämförelse. Tja, hon var faktiskt äldre än Anfält (några månader) men nästa tre år yngre än Kemppi vid sin debut, VM i Helsingfors 1983.
Anfält är en av de sex ursprungligen uttagna till herrtruppen medan Mikaela Kemppi (och orienteraren Lena Eliasson) fick sin plats så sent som i dag, tisdag, efter återbud från Hälleforslöparen Louise Wiker (som själv berättar om det beslutet, samt om det misslyckade loppet i Prag, på sin blogg) och Hälles Annelie Johansson. Truppen består nu av Kemppi, Eliasson, superstjärnan Isabellah Andersson, Charlotte Karlsson, Frida Lundén, Anfält, Fredrik Johansson, Patrik Engström, Andreas McConville och Anders Fransson (efter åtbud från Daniel Woldu). Danmark, FInland, Island och Norge står för motståndet i landskampen, och varje land får ställa upp med sex löpare där de fem bästa tiderna räknas. Allt inom ramen för Stockholm marathons vanliga tävling.
Mycket mer inför maran när den närmare sig, förstås!