Racerapport: The Hill marathons 2021

En gång om året åker man till Arvika och får en lektion i ödmjukhet. Tävlingsledare Remy Brändefalk förestår ett av Sveriges hårdaste lopp, The Hill marathons. I år sprang jag för fjärde gången, och som vanligt mötte jag både väggen och en rad andra fasor.
För andra året i rad var 100 miles, 161 kilometer, huvuddisansen (den fanns även 2018, men då bara med en startande och ingen som gick i mål). För andra året i rad startade jag på 100 miles utan att vara nära att klara av det. Orsaken är den stenhårda maxtiden, 32 timmar. Det kan låta väl tilltaget, i en backyard klarar relativa motionärer av 100 miles på 24 timmar, och på väglopp går det för många fint att springa betydligt fortare. Men tävlingen heter inte ”the hill” för inte. I år bjöd den på över 8 000 höjdmeter fördelat på de där 161 kilometerna, och därtill rötter, stenar och 30-gradig värme (i skuggan – och det var ingen skugga i den slalombacke som skulle betvingas 46 gånger). Banan var i praktiken densamma som ultrastjärnan Anna Carlsson (hon som i våras satte nytt FKT på Bergslagsleden) i fjol betvingade på just under 24 timmar – men antalet vändor i slalombacken hade ökats från 40 till 46 (vilket, förmodligen, gjorde att tävlingen verkligen var 100 miles nu, mot något kortare i fjol). Tävlingen bestod av tio varv som inleddes med en vända på Sotar Blixt-leden (som, med anslutning till och från Rackstadbacken blir cirka 13 kilometer – första kilometern på leden sprang vi en liten annan sträckning än i fjol) och avslutades med fem varv upp och ned i nämnda backe (förutom på sista varvet där det bara var en vända upp; i fjol var det fyra på alla tio varven).
Loppet startade 4.18 natten mot midsommardagen (som vanligt hemlig starttid någon gång efter midnatt, Remy väckte det tältsovande startfältet en timme före start), och första varvet på Stora Blixt-leden avverkade vi tillsammans. Redan ett par dagar innan start hade jag dock drabbats av någon typ av löpar-melankoli, och jag var inte alls taggad. Jag har senaste åren känt mer och mer att de här långa loppen inte är för mig, att jag trivs bäst – och framför allt tycker att det är roligaste – på tävlingar som varar i max tio-tolv timmar. Ett köttande i 32 är inte min kopp te. Men jag vill bevisa en gång för alla att jag behärskar 100 miles, så jag anmälde mig ändå dit i stället för fun run-klassen 50 miles. Men dagarna före tävlingsstart började jag känna någon sorts meningslöshetskänsla, trots att jag samtidigt var helt säker på att jag skulle klara tävlingen (i fjol rann tiden ut efter ett episkt magras, men i övrigt kändes 32 timmar klart görbart). När Remy tutade vid 3.18 hade jag inte fått en blund i ögonen och hade lätt huvudvärk och riktigt dålig känsla, och på första varvet hade jag hög puls och tyckte det var jobbigt att följa med i den kollektiva joggen. Det var inte alls sådär lätt som jag upplevde det förra året, de stunder när magen höll sig i schack. Jag kände redan där att jag var tvungen att börja pressa mig, alldeles för tidigt, och de negativa tankarna växte snabbt i den hopplösa spiral som är alltför välbekant i löpartävlingen där allt går fel från start. Jag kände frustration, besvikelse, blev deppig och spred dålig energi. Jag hade redan fått en ny, hård lektion i ödmjukhet, serverade av The Hill marathons.
Remy hade på förhand berättat att det fanns möjlighet att kliva ned på 50 miles om 100 blev för tufft, och den möjligheten växte till en realitet i mitt huvud redan på andra varvet. Jag ringde Maria på väg ut på tredje, och hon tyckte det var en bra idé. Så dålig känsla i kroppen så tidigt (kombinerat med en lite allmänt dålig känsla jag haft senaste veckorna, som måhända beror på järnbrist) trodde inte ens hon, som är så lösningsorienterad, skulle gå att vända. Lättnaden när beslutet var taget var obeskrivlig. Det var som att vända blad, och plötsligt försvann huvudvärken, benen kändes bättre, luften friskare, livet enklare – och jag behövde inte oroa mig för några reptider (på 100 miles har man alltså bara 32 timmar på sig, men på 50 har man väl tilltagna 24 timmar). Smålands-polacken Olaf Szukalowicz, som liksom jag fick bryta med tre varv kvar i fjol (när tiden rann oss båda ur händerna), kom ikapp i skogen, och vi tog sällskap och hetsade varandra i lite för högt tempo på det tredje varvet. Det straffade sig på fjärde, där jag tvingades hålla igen mer (men Olaf tappade ännu mer). Femte gick jag med Matthias Köhler och Tom Johnsson för att spara benen inför kommande äventyr, och sedan var det bara två varv i slalombacken kvar (50 miles hade totalt 22 varv i backen, inte 23, konstigt nog). Det blev liksom aldrig jobbigt på riktigt. Jag hade kontroll på förstaplatsen i 50-milesklassen (bland herrarna; Jenny Wallner var nästan tre timmar före mig som damsegrare …). Mitt livs märkligaste och minst firade seger.
The Hill marathons 2021 blev inte alls vad jag hade tänkt mig, och visst finns det en stor dos besvikelse. Samtidigt också en övertygelse om att det var rätt beslut. Jag hade inte pallat att pressa mig konstant i 32 timmar. Nu blev det istället en behaglig resa, en trevlig dag i skogen och lagoma 14 timmar på banan. De närmaste 16 timmar ägnade jag, efter att ha badat bort smutsen, åt att supporta de andra.
16 löpare var ursprungligen anmälda till 100-milesdistansen och tio kom till start. Fem bytte, liksom jag, ned sig och tog målgång på 50 miles medan tre bröt före halvvägs. Szukalowicz forcerade vidare, på just det där i min värld så otrevliga och tidspressade sättet som jag ville undvika, men tappade för mycket fart när skavsåren blev allt djupare och hade, med ett varv kvar, bara 2,5 timmar kvar att jobba med. Det var omöjligt att hinna runt eftersom han inte längre kunde hålla löpsteg, och även han blev till slut tvungen att kliva av. I det läget hade Filip Andersson, karlskogingen som vann Vinkbo backyard ultra på 25 varv/timmar så sent som förra helgen, redan blivit den första och i och med Szukalowicz handduksinkastning enda löpare att klara årets 100-milesdistans. Han gjorde det på 29 timmar och fyra minuter (nytt banrekord för herrar men drygt fem timmar över Anna Carlssons banrekord, men då var årets bana alltså sex backar – vilket gör lite mer än en timme – längre).
Får jag möjligheten kommer jag naturligtvis tillbaka till Arvika för en ny lektion i ödmjukhet nästa år. Men då antagligen (jag lovar inget, nej) för 50-milesdistans från start.

The Hill marathons 2021
Det kändes lite förmätet att kliva upp överst på prispallen efter en sådan besvikelse som 100-milesnedvikningen var. Men en seger är väl en seger? Foto: Remy Brändefalk

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racerapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48
Lidingöloppet 2010: 2.56.03
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53
Skåla opp 2013: 1.48.35
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55 (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24 2014: 8.14 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer)
Tromsø skyrace 2015: 11.21.17
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,9 kilometer)
The Hill marathons 2017: 9.42
Niesen treppen lauf 2018: 1.30.14
Lurs backyard ultra 2018: 25 varv/timmar (167,64 kilometer)
Ultravasan 2018: 8.12.11
Bergslagsleden ultra 2018: DNF
Växjö marathon 2018: 3.04.36
Aktivitus trail race 2019: DNF
Örebro backyard ultra 2019: 22 varv/timmar (147,53 kilometer)
Swedish alpine ultra 2019: 13.24.17
Säfsen sommarbackyard 2019: 28 varv/timmar (187,77 kilometer)
The Hill marathons 2019: 17.01.00
Bergslagsleden ultra 2019: 4.37.04
The Hill marathons 2020: DNF
Bergslagsleden ultra 2020: 4.20.19
Örebro 24h 2020: 184 519 meter
The Hill marathons 2021: DNF 100 miles (14.00 på 50 miles)
Kommande mållopp:
Swedish alpine ultra 2021
Bergslagsleden ultra 2021

Dramatik när Lindh och Ahlsson tog topp tio-placeringar på SM – Andersson vann Vinkbo backyard ultra för tredje året i rad

Länscyklisterna visste att hålla sig framme när herrarnas SM-linjelopp avgjordes på Tierp arena på söndagen. Ingen nådde förvisso Emilia Fahlins höjder (hon blev ju femma i går), men oj, vad de gav det chansen! Kumlasonen Jacob Ahlsson satte in första stöten och gick solo redan efter fem av de 25 7,6-kilometersvarven på den platta motorbanan, men blev inhämtad efter ett par mil i ensamt majestät längst fram. Med runt åtta varv kvar  kom fyra cyklister loss, och då fick lillebror Jonathan Ahlsson för sig att försöka brygga över till utbrytningen, som var drygt 20 sekunder före klungan. Han lyckades, och successivt anslöt ytterligare cyklister – däribland örebroaren Axel Lindh – så att en grupp om åtta bildades därframme. Proffset Tobias Ludvigsson var en av dem som tog sig upp, och eftersom fler av de bästa lagen (framför allt kanske Motala, med Ahlsson) hade cyklister med i utbrytningen dröjde det innan klungan lyckades organisera sig. Med fyra varv kvar hade utbrytningen 46 sekunder, som krympte till 34 med tre varv kvar, 32 med två varv kvar – och sedan ökade till 39 ut på sista 7,6-kilometersvarvet.
Ahlsson slet hårt men bet sig kvar ända tills CK Hymers Victor Hillerström Rundh satte in en rackarrökare till tidig spurt med kilometern kvar, vilket visade sig avgörande. Richard Larsen, Vincents CC, tog silvret för Lucas Eriksson, Gånghester CK. Lindh och Ahlsson blev sånär upphunna av klungan bakom, men tog sjunde och åttondeplatserna som sist av utbrytarna (Ahlsson två sekunder före 33-mannaklungan bakom, så tajt var det). Två riktigt starka prestationer, för man ska komma ihåg att Ahlsson är förstaårssenior och att Lindh egentligen är mountainbikecyklist och dessutom nyss kommit tillbaka efter covid-19-sjukdom.
Garphyttans Marcus Jansson, precis hemkommen från intensivt tävlande i mountainbikeorienterings-VM i Finland, hängde med i klungan hela vägen (19 mil på fyra timmar och 22 minuter, drygt 43 kilometer i timmen i snitt) och blev 30:e man. Jacob Ahlsson och örebroaren Matthias Wengelin, tidigare flerfaldig svensk mästare i mountainbike, var med i klungan ut på sista varvet men fick ge släppa och rullade i mål som 57:a respektive 59:a av de 127 som startade (60 tog sig i mål).
Tempo-SM avgörs i Lekeryd 5–6 augusti. Där är Jacob Ahlsson regerande svensk mästare.

I Karlskoga vann hemmalöparen Filip Andersson för tredje året i rad Vinkbo backyard ultra – som arrangerats just tre gånger. Precis som 2019 krävdes 25 varv/timmar, alltså nästan 17 mil, för att stå ensam kvar och ta hem segern (i fjol krävdes 27). Tre löpare klev av efter dygnet jämnt – Nina Eibring (Kristeinhamnslöpare och backyard-legendar som blev bästa kvinna i tävlingen), Luigi Belcastro (en 59-åring från Stockholm) och Trail stories-bloggaren Niklas Holmström (från Torshälla). Andersson som vann är densamma som ett tag, tillsammans med sambon Leonora Johnson (som också var med i helgens tävling) hade FKT på Bergslagsleden och som var tvåa på vinterns 100-mileslopp i Storstenshöjden.

Gräfnings på pallen i Sverigecomebacken – Ekström snabbast av alla och Danielsson med formbesked i Sverigecupen

Sverigecupens tävling i Idre i december 2017 är mig veterligt senaste gången som Maria Gräfnings verkligen var uppskriven som Karlslundsåkare i en tävling. Sedan dess har hon mest kört långlopp för Team Sas, Team Parkettpartner och, i vinter, för Vltava Fund ski team. Måhända körde hon i det tjeckiska proffslagets färger även i dag (jag har inte hittat några bilder från tävlingen, men i Bessemerloppet utanför Sandviken var hon i varje fall anmäld för just Karlslund, Örebroklubben som Faluåkaren (som tidigare tillhörd landslaget och bland annat kört Tour de ski) representerat sedan säsongen 2016/17. I vinter gör hon comeback efter barnafödande, och sin första fulla säsong i långloppsvärldscupen Ski classics (hittills redan två topp tio-placeringar) – och i säsongens första tävling hemma i Sverige (”hemma” eftersom hon numer bor i Schweiz) blev det en tredjeplats bakom Ida Dahl och Linn Sömskar. Dahl var ju en tiondel från segern i Jizerská padesátka förra helgen och nu helt i särklass, nio minuter före Sömskar och nästan 13 före Gräfnings över 52 kilometer skidåkning i klassisk stil. Gräfnings klubbkompis Olivia Hansson, från Fjugesta, tog femteplatsen, ytterligare elva minuter bakom.
Båda är anmälda till Tjejvasan på lördag.
På herrsidan var Jimmy Axelsson åter starkare än klubbkompisen (även de i Karlslund) Robert Brundin. De båda var 34:a respektive 48:a, knappt 16 respektive 21 minuter bakom segrande Max Novak.

Filip Danielssons fortsatte visa fin form när Sverigecupen i Boden avslutades med jaktstart på de två första dagarnas resultat. Vedevågssonen tog sig förbi Gabriel Thorn och Eric Rosjö och var sjua i mål från nionde startposition. Kanske var ändå Axel Ekströms uppkörning dagens skönaste besked – efter lördagens bottennapp ryckte han upp sig och noterade den tangerat snabbaste åktiden (med finländaren Juuso Haarala och 3,3 sekunder före näst snabbaste svensk, klubbkompisen Jonas Eriksson) över de 15 kilometer i fristil. Från 30:e startposition räckte det till en 20:e-plats i mål, exakt samma 2.33 bakom totalvinnaren Haarala som han startade på. Danielsson var 1.20 bakom i mål.
Adam Gillman höll sin 26:e-plats hela vägen (och blev alltså omkörd av bland andra Ekström men plockade lika många andra) och Lucas Lennartsson plockade sex placeringar från 49:e till 43:e. Varken Marcus Lennartsson eller Ludvig Berg kom till start.

I morse gick först karlskogingen Filip Andersson och därefter Magnus Hjelmér (från Valbo) i mål som tvåa och trea i Storstenshöjden 100 miles. Därmed tog sig tre av fem startande runt de 24 på grund av väderomslaget allt tuffare varven på den mycket kuperade banan, vilket gjorde målgångsration till högre än på halvloppet över 50 miles (vilket kanske mest beror på vilka galningar som vågar anmäla sig till 100 miles.
Örebroaren, ultralöparen och doldisen (?!) Johan Nordin delade för övrigt segern med Martin Anderberg från Siljansnäs i det där 50-milesloppet, där resultaten nu är publicerade. De tog sig runt på 15.31, vilket ger ett snitt på 1.17.30 per varv. Jenny Wallner från Sollentuna var bästa dam och totaltrea, bara 38 minuter bakom.
Alla som gick i mål i de båda loppen, 100 miles:
1) Kennie Pussinen, 35.16.
2) Filip Andersson, 47.42.
3) Magnus Hjelmér, 49.52.
Rickard Ahlberg och Mikael Blomqvist bröt.
50 miles:
1) Johan Nordin, Martin Anderberg, båda 15.31.
3) Jenny Wallner, 16.09 (bästa dam).
4) Andreas Kyrk, 16.32.
5) Dragos Piscan, tid okänd.
6) Martin Bergman, 16.49.
7) Joel Christiansson, tid okänd.
Jonathan Kandelin, Ola Backlund, Regina Johnson, Tom Johnson, Matthias Köhler, Jens Larsson, Rihards Darzins, Celine Pace-Soler, Camilla Sundfors Kindvall, Michael Alvander och undertecknad bröt.

Gustafssons nya personliga rekord räckte inte till finalplats (och Pussinen vann Storstenshöjden 100 miles på supertid)

Jonatan Gustafsson slog ju ett präktigt distriktsrekord på 3 000 meter i går. I dag slog han sitt personliga inomhusrekord på halva distansen, men det räckte inte till någon finalplats för Gustafsson som annars ju gjort sina bästa juniorresultat just på 1 500 meter (SM-silver ute i somras, SM-brons inne förra vintern, båda i M22-klassen där han också i vinter skulle kunna springa – men nu blir det inget inne-SM varken för juniorer eller ungdomar på grund av corona). Gustafsson sprang i första heatet och blev sexa på 3.55,20, 3,25 sekunder från hans utepers men innepers med nästan tre sekunder.
Totalt kom 20 löpare till start i grenen, och Gustafssons tid räckte till en 17:e-plats. I morgon springer de åtta snabbaste, anförda av Joan Rogestedt, final.

I det individuella loppet över 15 kilometer i klassisk stil, vid Sverigecupens minitour i Boden, skaffade sig Axel Ekström ett riktigt jobbigt utgångsläge inför söndagens jaktstart över 15 kilometer i fristil. Han slutade först på 32:a plats, 2.21 bakom segrande Fredrik Andersson, Piteå, och går ut som 30:e man i jaktstarten, 2.33 bakom totalledande finländaren Juuso Haarala. Ekström, som varit länets klart starkaste åkare i vinter, hade två länsåkare före sig på lördagen i Filip Danielsson, som gjorde ett fint lopp och blev tia (47 sekunder från seger, 25 från topp fyra – går ut som nia i jaktstarten, 59 sekunder efter ledaren) och Adam Gillman (26:a, 2.06 bakom, 26:a i jaktstarten, 15 sekunder före Ekström). Lucas Lennartsson blev 51:a, Marcus Lennartsson 78:a, Ludvig Berg 88:a – Marcus har strukit sig från start i jaktstarten.

Strax före 19 på lördagskvällen gick Kennie Pussinen i mål som segrar i den första, och måhända enda, upplagan av Storstenshöjden 100 miles. En enorm prestation av 33-åringen från Uppsala, som för tre veckor sedan vann HighValley50 – inte bara tog han sig runt de 24 varven och drygt 160 kilometerna i till slut rätt ogästvänliga förhållanden (tövädret förstörde det inledningsvis fina underlaget), utan han klarade det dessutom under 36 timmar i ett lopp med nästan 12 000 höjdmeter och med en maxtid på 65 timmar. Ytterligare två löpare är kvar på banan (med tre–fyra varv kvar, i skrivande stund sent på lördagskvällen): Filip Andersson och Magnus Hjelmér.
50-milesloppet avslutades på lördagsförmiddagen, och där tog sig sju av 20 startande i mål, men jag har inte fått in några rapporter om vilka som kom först i mål än. Resultatlista lär komma när hela tävlingen är avslutad.

Filip Andersson ett varv längre än sambon i Vinkbo backyard ultra – i år också

Med start 10.00 på lördagen avgjordes en av ytterligt få löpartävlingar som faktiskt blivit av i Sverige i inledningen av maj – Vinkbo backyard ultra i Karlskoga. Enligt det gängse backyard ultra-konceptet går tävlingen ut på att springa en 6,7-kilometersslinga (i just den här tävlingen har man fyra olika slingor att välja på) med start varje timme, så många timmar i rad som man orkar. Första upplagan avgjordes förra året, och resultatet blev snarlikt trots att startfältet var rejält vässat till i år (men bara ett 40-tal fick delta, på grund av coronapandemin): Degerforsaren Filip Andersson vann närmast före sin sambo, Leonora Johnsson. Förra året gjorde Johnsson 24 timmar (100 miles) innan hon släppte iväg Andersson på defileringsvarvet (senare under sommaren satte de tillsammans ett sedermera dubbelslaget FKT på Bergslagsleden). Den här gången pressade hon honom till ytterligare två timmar: 26 varv (drygt 174 kilometer) på Johnsson, 27 (181 kilometer) på Andersson.
Trea blev Leonoras mamma Regina Johnsson på 21 varv (i fjol var det pappa Tom som blev trea på 15 timmar/varv, han nöjde sig med tolv varv nu). Christer Broström från Finspång, en kändis i backyardkretsar, blev fyra på 19 varv/timmar, Tomas Ankarcrona från Bankeryd femma på 18.
Själv hade jag bara tid att vara med på ett varv, så jag sprang så snabbt som möjligt (just under 28 minuter), vilket ju egentligen bara är dumdristigt i backyardsammanhang – men jag hade bråttom till jobbet.
En tävling som för övrigt inte är coronastruket ännu är Örebro backyard ultra med start på torsdagsmorgonen den 21 maj (kristi himmelsfärd), men det är förmodligen bara en tidsfråga innan det ryker ur schemat.

Nature Running (föreningen jag springer mina lopp för, ska jag vara transparent och upplysa er om) har för övrigt uppdaterat reglerna för #diabetshjältar VK trail i Ånnaboda den 31 maj. På grund av coronapandemin kommer det bli individuell start med minutmellanrum och maximalt 50 deltagare. Mer information här.

Tror för övrigt att jag glömt notera att orienterings-VM slutgiltigt ställts in. Inte skjutits upp, utan ställts in. Det blir inget sprint-VM varken 2020 eller 2021 (och sedan tidigare är ju skogs-EM, och hela världscupen, 2020 helt inställt). I stället blir det alltså sprint-EM och skogs-VM 2021 att sikta mot. Utöver några SM-tävlingar och kanske Tiomila i höst. Kollega Billy Hammer pratade igenom situationen med Martin Regborn tidigare i fredags.

NA:s pulsklocka 2019 – här är kandidaterna (dags att rösta!)

Länk direkt till omröstningen!

När Löpex Sport i våras gick i konkurs var det förstås ett hårt slag även för NA:s och Löpex Sports pulsklocka, priset som går till den främsta prestationen av en länsidrottare i en konditionsidrott under året. Löpex var med från starten, och delade de fyra första åren ut en pulsklocka till vinnaren av priset (min tanke från början, när jag instiftade priset 2014 var att det bara skulle handla om ära, men Löpex gjorde det så mycket mer prestigefyllt). 2018 års pris till Bob Impola blev aldrig utdelat, och hör ingen annan sportfirma av sig och vill vara med på ett hörn kommer NA:s pulsklocka – som priset får heta från och med nu – så återgår det nu till att bara vara ära man vinner. Men, jag tänker hur som helst inte låta priset dö – att inte en enda konditionsidrottare tog plats i kandidatlistan till NA:s guldklocka i år visar ju att det verkligen behövs ett speciellt pris för att lyfta fram konditionsidrottarna.
Efter en hel del tankemöda har jag tagit fram sex kandidater som ni, kära bloggläsare, nu får rösta på. Ni avgör helt själva vem som ska få den sjätte upplaga av Pulsklockan. Här är de ni kan välja på (i bokstavsordning):

Emilia Fahlin, 31, cykel.
Örebrocyklisten var i inledningen av säsongen nära-nära en riktig fullträff på allra högsta nivå, men fick nöja sig med två topp tio-placeringar (och sex topp 25-placeringar) på världstouren innan huvudskadan hon ådrog sig i en träningskrasch i maj såg ut att förstöra allt. Det tog tre månader att repa sig, men när Fahlin var tillbaka var det som om hon aldrig varit borta. Hon var 15:e på VM, topp tio på världstouren och fixade dubbla OS-platser åt Sverige.

Maria Gräfnings, 34, längdskidor.
Karlslundsåkaren vann Vasaloppet Kina, Dolomitenlauf, Tartu maraton, Finlandialoppet, Urga ski marathon och sammandraget i Fis Worldloppet cup under en enda lång framgångsvåg vårvintern 2019. Dessutom blev hon femma i Vasaloppet. Resultat som talar för sig själv. Den tidigare världscupåkaren från Falun fick ett andra genombrott efter att två år i rad dessförinnan ha slutat tvåa i Worldloppetcupen.

Jonas Nilsson, 27, löpning.
2015 sprang han Startmilen på kul – i fotbollströja, klubblös, i motionsklass. Först 2017 kom han med i Örebro AIK och började satsa, i fjol debuterade han på maratondistansen och i höst hotade han Lars Hagbergs 36 år gamla distriktsrekord. En remarkabel utveckling. Personbästana skrivs nu till 2.27.04 på maraton (fyra i distriktet genom tiderna), 1.08.30 på halvmaran (från segern i Åstadsloppet), 32.09,35 på 10 000 meter (från segern i DM) och 15.26,09 på 5 000 meter (som också gav ett DM-guld).

Martin Regborn, 27, orientering.
Hagabyorienteraren har själv sagt att han hade säsongens sämsta form på VM, vilket förstås var en missräkning, men i övrigt gjorde han en riktigt stark säsong. Topparna: Två pallplatser i världscupen (en individuell, en i stafett), totalt fem topp tio-placeringar i individuella lopp i världscupen, karriärens första senior-SM-guld (i sprint) och en tredjeplats i sammandraget i swedish league (en seger i en deltävling). Och så nytt pers på fem kilometer landsväg, 14.41, i Hostruset.

Liduina van Sitteren, 30, löpning.
Örebro AIK-löparen tog ett nytt kliv som löpare 2019 och dominerade hemma i länet. Vann alla sex DM-gulden – från kort terräng upp till maraton – och var snabbaste distriktslöpare i alla 22 (!) lopp i långloppscupen hon ställde upp i. Ett förmodligen oslagbart rekord. Persade i Stockholm marathon (2.54.17) och Göteborgsvarvet (1.20.19) vilket gav 13:e respektive tolfte plats på SM.

Josef Snellman, 35, Lars Drageryd, 30, Leonora Johnsson, 24, och Filip Andersson, 30, löpning.
Hajpen kring att springa hela Bergslagsleden i ett svep snabbare än någon någonsin gjort tidigare tog rejäl fart i somras. Först bättrade Karlskogalöparna Leonora Johnsson och Filip Andersson det gamla rekordet med över elva timmar när de sprang på 75.07 med målgång den 7 juli, sedan slipade örebroaren Lars Drageryd rekordet till 62.22 med målgång den 19 juli och den 8 september dundrade Kristinehamns Josef Snellman (han är alltså inte från länet, men blir nominerad ändå!) på 57.44. Ultralöpning har sällan varit hetare i länet.

Hedersomnämnande: Närmast att bli kandidater, men utan att lyckas klämma sig genom nålsögat, var ledarna Håkan Carlsson (orienteringslandslaget) och Mikael Kroon (medel- och långdistansgruppen i KFUM Örebro) samt idrottarna Elin Schagerström (två junior-VM-medaljer i skidorientering), Jonathan Ahlsson (landslagsdebut, junior-EM i cykel), Marcus Jansson (tre topp tio-placeringar på VM och EM i mountainbikeorientering), Jonatan Gustafsson (SM-finalplats på 1 500 meter inomhus), Axel Ekström (flera starka resultat i världscupen i längdskidor), Erik Anfält (distriktets bästa maratontid på 36 år med 2.24.38 i Rotterdam) och Oskar Andrén (2.34.34 i maratondebuten och några veckor senare världscupdebut i orientering).

Omröstningen hittar du här. Den är endast för prenumeranter och pluskunder på någon av Mittmedias tidningar (till exempel NA, DT, Bandypuls) och stänger som vanligt vid midnatt på nyårsafton.

Alla vinnarna av NA:s pulsklocka
Priset instiftades 2014 eftersom det då hade gått tio år sedan en konditionsidrottare senast fick NA:s guldklocka (Monica Holler 2004), och än har den dystra sviten inte spräckts.
2014: Adam Axelsson, skridsko/cykel, SK Winner/Örebrocyklisterna.
2015: Josefin Gerdevåg, löpning, KFUM Örebro.
2016: Martin Regborn, orientering, Hagaby Goif.
2017: Emilia Fahlin, cykel, Örebrocyklisterna/Wiggle-High5.
2018: Bob Impola, skidor, Karlslunds IF/Team Serneke.