Regborns succé i Tallin – och därför ställer Dahlgren in Lidingöloppet

Man vill ju inte säga vad var det jag sa, så istället drar jag till med: ”Vad var det jag skrev?” I helgens höjdare-inlägget i förmiddags tippade jag att Martin Regborn skulle vara med och tampas om segern i Euromeetingsprinten i Otepää i dag, och även om det inte var någon särskilt vågad gissning – Regborn har ju sprungit VM två år i rad och ställdes framför allt mot B-landslagslöpare – så svarade han för en riktigt stark prestation. Bara hemmalöparen Timo Sild och schweizaren Andreas Rüedlinger klarade av de tre kilometerna (4,2 optimal löpsträcka och 90 höjdmeter, enligt PM:et) och 21 kontrollerna på snabbare tid. Estländaren i mål på 15 minuter blankt, Rüedlinger tolv sekunder bakom och Regborn 14 efter.
– Det här känns jättebra . Pallen i en internationell tävling; det är därför man håller på. Min vår blev helt värdelös på grund av allergiproblem. Egentligen är det först nu på hösten som jag kunnat prestera som jag vill. Nu ser jag verkligen fram mot resten av helgen, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Det var galet jämnt med 21 löpare inom minuten och 57 inom två minuter. Landslagsdebuterande Daniel Attås, som även om han slog Regborn på DM-sprinten i somras knappast är någon sprintspecialist, slutade på 61:a plats, 2.13 bakom. 90 löpare kom till start, 87 hittade runt. Euromeetinghelgen fortsätter med långdistans på lördagen och avslutas med medeldistans på söndagen.

På fredagen blev det också klart att Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson – precis som väntat – får springa inofficiella junior-EM (junior european cup, samma tävling där Oskar Andrén landslagsdebuterade i fjol) i Tyskland om två veckor. Svensson är den enda länslöparen i 24-mannatruppen.

Däremot blir det inget Lidingöloppet för Filip Dahlgren. Han väljer istället att vila sig i form inför världscupavslutningen i orientering i Schweiz nästa helg. Ja, schemat hade blivit närmast omänskligt om Garphyttekillen kutat på Lidingö i morgon med tanke på att han kommer från två raka SM-helger i orientering och världscupfinalens tre lopp på lika många dagar avgörs på 2 000 meters höjd. Dahlgren meddelar sitt beslut via Twitter:
– Återbud på mig. Jag har valt att prioritera världscupen och återhämtning efter SM, så det blir bra tryck i buggarna nästa helg, skriver Dahlgren som åker ned till Schweiz på onsdag.
Hade du spöat Erik Anfält och Linus Rosdal annars?
– Troligen inte. Det är för bra (hårt) underlag på Lidingö, och det är två riktigt bra löpare. Jag tror båda gör under 1.45.

För övrigt kan jag tipsa om två hemsidor att spana in: Här kan man följa örebroarnas kamp i Loch gu loch live i morgon, och här kan man ta del av diverse racarapporter från olika lopp (att jag kommit i kontakt med den sidan beror på att de hörde av sig och ville låna min rapport från Tromsö skyrace, och det fick de naturligtvis; sidan verkar vara ett jätteroligt initiativ och ett bra ställe att hitta inspiration och nya utmaningar).

Dahlgren klar för världscupavslutningen

Jodå, det blir världscupfinal för Garphyttelöparen Filip Dahlgren. Inget annat att vänta efter förra helgens SM-succé med brons i långdistans (och Dahlgren har ju visat grym löpform på slutet med totalkrossen av Erik Anfälts banrekord – trots ruskväder – i Kilsbergen trailrun som pricken över i). För Dahlgren blir det första landslagsuppdraget sedan han småskadad sprang världscuppremiären på Tasmanien första veckan i januari, där han slutade på 24:e plats i medeldistans, 35:e i långdistans, och på 23:e (av 25 startande; 20 till A-final) i sprintkvalet. Långt, långt ifrån Dahlgrens egentliga kapacitet, den som gav en tiondeplats i stenhård konkurrens i VM-debuten förra sommaren (bara någon månad senare slog skadorna till, och förstörde både höst, vinter och vår).
Men innan det är dags att resa till Schweiz, där världscupfinalen avgörs på hög höjd (långdistansen lär ha några höjdmeter också, eftersom den enligt bulletinen ska avgöras ”på terräng mellan 1 600 och 2 200 meter över havet) i Arosa – med långdistans fredagen den 2 oktober, medeldistans lördagen den 3 oktober och mixedsprintstafett söndagen den 4 oktober – kuta Lidingöloppet på lördag. Hans första i herrklassen, över 30 kilometer. En hyfsad liten genomkörare …
Hallsbergslöparen Lilian Forsgren var förhandsuttagen till världscupfinalen, och kan mycket väl få chansen i den där mixedsprinten, eftersom hon ingick i segerlaget i Norge senast (Lilians första världscupseger) och därmed sett till att Sverige ligger tvåa, med klar segerchans, inför avgörandet av mixedsprintvärldscupen. Lilian fick ju också beröm av förbundskapten Håkan Carlsson för sin insats på förstasträckan i VM.
Däremot får inte örebroaren Martin Regborn kuta världscupavslutningen. Han får i stället, tillsammans med Hallsbergs Daniel Attås, inrikta sig på helgens övningar i Estland.

Fahlin bommade medalj – Dahlgren brände guldläge: "Bittert" – "Vet'e fan vad som hände"

Det skiljde alltså inte mer än 14 sekunder mellan Emilia Fahlin och historieböckerna. Det var marginalen som skiljde den 26-åriga cyklisten från Örebro och hennes lagkamrater i Wiggle-Honda från bronset i lagtempot i VM i amerikanska Richmond, som hade gjort Fahlin till den sjätte svenska VM-medaljören genom tiderna på damsidan i landsvägscykling. Hela tävlingen var en nagelbitare, med dubbla sekundstrider där det växlade fram och tillbaka om både första- och tredjeplatsen. Men ändå – som Fahlin sa här på bloggen i införintervjun – var Wiggle-Honda outsiders, och allt behövde falla på plats för att laget skulle greja en medalj. I princip allt föll också på plats, vilket gjorde Fahlin ambivalent när Konditionsbloggen återigen ringde upp för att höra vilka känslor som egentligen bubblade i magen efter den där fjärdeplatsen.

– Det känns bra, men tråkigt. Vi är jättenöjda med tävlingen och en fjärdeplats är en jättebra placering för oss, men samtidigt är det den tråkigaste placeringen. Allt klaffade och på förhand var det långt ifrån självklart att vi skulle vara med så långt framme. Vi gjorde allt vi kunde. Men det är ändå jäkla bittert när det skiljer så lite. Vi kramade om varandra efteråt, sa: ”Bra kört.” Men vi var inte direkt skitnöjda, det var inget jubel, inga jätteleenden, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur upplevde du tävlingen?
– Det var tufft. Det gick jäkla fort under första halvan, där vi hade rätt mycket medvind. Sedan mycket tyngre de sista tio–tolv kilometerna, när vi vände runt och åkte norrut, in i motvinden. Det var annorlunda förhållanden, det hade inte blåst på det sättet under någon av dagarna när vi provat banan, och det gjorde det tungåkt. Två av våra cyklister (Audrey Cordon-Ragot och Danielle King) fick slita väldigt hårt där, och de fick stå över flera förningar. Vi tappade lite för mycket på den delen och hade inte tillräckligt med kraft kvar i slutet. I ett önskescenario hade alla sex haft lite mer kraft lite längre, det kanske var där vi tappade lite mot Rabobank. Med fem kilometer kvar tappade vi första tjejen (Cordon-Ragot) och ett par kilometer kvar åkte femte tjejen (King) av. Då var det bara att bita sig fast i sista backen eftersom tiden tas på fjärde cyklisten.
Rabobank startade bakom er, hade de fördel av att gå på era tider? Hade det slutat annorlunda om ni startat efter?
– Nej, vi hade tillgång till radiokommunikation med ledarbilen och fick baktider hela tiden. Vi hörde när det var tio kilometer kvar att vi bara var två sekunder efter, och hade hela tiden koll på läget. Vi visste att vi körde för medalj och vad som krävdes. Men man kan inte göra mer än att köra på, fokusera på sin egen tävling. Man kan inte fullgasa för tidigt, för då tappar man åkare. Det gäller ändå att göra sitt eget lopp, och det fanns inget vi skulle ha ändrat på. I slutet gäller det ändå bara att tömma alla krafter man har.
Fyra i VM – hur rankar du det i karriären?
– Om man tänker efter så har det varit grymt kul att få vara med på den här resan, att få köra för medalj i ett lagtempo. En häftig situation jag aldrig varit i tidigare. Och jag kan säga att det var nervöst i morse.
Linjelopp på lördag, hur laddar du för det?
– Jag har precis förflyttat mig till andra sidan stan, från Wiggles hotell till svenskhotellet. Checkat in och ätit lunch. I eftermiddag ska jag trampa ur benen och få massage, och i morgon blir det lugnt. Sedan blir det ett par träningsdagar, någon långtur och någon intervallträning för att hålla igång kroppen. Sedan hoppas man få superkompensation sista dagarna. På torsdag är det officiell träning med avstängda vägar, så då kan man kika på banan i sin helhet. Sedan är det bara att försöka hitta den perfekta formen.

I orienterings-SM blev det inte heller på söndagen några medaljer för länslöparna – och därmed slutade höstens båda SM-helger med en ynka pallplats (Filip Dahlgrens brons i långdistans förra helgen) över 16 klasser (herrar, damer, H20, D20, H18 och D18 i medel- och långdistans, herrar, damer, herrjuniorer och damjuniorer i stafett). Men det kunde blivit ännu en medalj – ja, ett guld – för Garphyttelöparen Dahlgren på söndagen. Efter finfint förarbete av Lidingölagkompisarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) släpptes Dahlgren nämligen i väg i ledning med över två minuter på den sista sträckan av SM-stafetten. Redan till tredje kontrollen gjorde Dahlgren dock en grov bom – tappade enligt Winsplits beräkningar nästan 3,5 minuter – och var ett tag nere på åttonde plats. Räddade till sjätte i mål, men var 4.35 från guldet (som Göteborg-Majorna tog efter briljant slutsträckelöpning av Johan Runesson) och 2.16 från pallen. Dahlgren hade bara 17:e bästa löptid på sistasträckan, och tappade 6.39 mot Runesson. Garphyttekillen var förstås inte nöjd när Konditionsbloggen ringde upp för att höra vad som hände.

– En ganska grov groda, men det vet’e fan vad som hände, egentligen. Jag kom väl inte riktigt överens med kartritaren. Nej, jag förstår inte hur jag gjorde misstaget. Det var ett parallellfel, jag läste en höjd som en annan och fick inte ihop det. Jag var helt övertygad om att jag hade orienterat rätt. Därför hade jag extra svårt att läsa in mig igen, för jag hade verkligen fått det att stämma bra. Det gick mycket tid innan jag var tillbaka på banan igen, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Blev du stressad när de andra löparna dök upp?
– Nej, grejen är att jag var lugn, bockade av objekten och höll mig till planen. Om man gör misstag är det ofta för att man är lite stressad i sitt agerande, att man springer utan plan. Men så var det absolut inte. Jag höll mig lugn, även när de andra lagen dök upp, jag såg ju att de passerade när jag försökte reda ut vad som hänt.
Truppen till världscupfinalen tas ut i början av veckan, tror du på en plats där?
– Det är svårt att säga. Det återstår att se.
Det är Euromeeting nästa helg för landslagslöparna som inte kommer med till världscupfinalen, lockar det?
– Nej, Lidingöloppet lockar mer. Jag kommer att springa där istället. Det har varit ganska tufft med två SM-helger i rad nu. Jag har ju precis fått igång kroppen efter problemen jag hade under vintern och våren, och det gäller att vara försiktig.

Örebros VM-sprinter Martin Regborn hade tolfte bästa tid på sistasträckan i herrstafetten, var nästan två minuter snabbare än Dahlgren, och sprang upp sitt Hagaby från 28:e till 20:e plats. Tisaren slutade på 28:e plats. På damsidan tog Uppsalaklubben OK Linné guldet. Tisaren var sjua inför sista sträckan, men VM-löparen Lilian Forsgren glömde ta på sig GPS-sändaren och laget blev diskat. I stället blev Hagaby, med Beata Falk – som la av med elitorienteringen efter VM 2010 – på sistasträckan, bästa länslag på elfte plats. Gustav Hindér i Tisarens herrjuniorlag gjorde en brutal förstasträcka och växlade i en över tre minuter stor ledning, men lagkompisarna tappade 14 minuter och åtta placeringar.

Vid veteran-SM i Surahammar, som på söndagen avslutades med långdistans, tog Tisarens Lars-Åke Wall guld i H65 – hans andra titel på två dagar – medan KFUM Örebros Calle Olsson tog silver i H35 och Lindebygdens Asta Sjöberg brons i D75.

Marcus Jansson, Garphyttecyklisten som dominerat svensk mountainbikeorientering den här säsongen, gjorde precis vad som krävdes för att säkra segern i den svenska mtbo-cupen när han tog andraplatsen bakom Attundas Anders Frisk i finalen i Karlstad på söndagen. Jansson ledde masstarten vid den 27:e av de 28 kontrollerna, men fick släppa Frisk i spurten och var sex sekunder bakom i mål. Janssons fabror, Thomas Jansson, 51, var trea i mål bara tolv sekunder bakom Frisk, och klättrade till sjätte plats i sammandraget.
Djerfs Erics Olsson vann D20-klassen men fick nöja sig med andra plats totalt i cupen, mycket på grund av att hon ställde upp i sin egen åldersklass (D16) i SM, som räknades som tre deltävlingar. Ändå starkt av 15-åringen att vara Sveriges näst bästa D20-cyklist – och dessutom tog hon ju EM-silver i stafett i D20-klassen i somras.

Erik Anfält, 39, har haft en mäktig dubbelhelg med personligt rekord på 10 000 meter vid ALJ memorial trophy (tillika Stockholms-DM) på Stockholms stadion på lördagen (31.44,37 är bästa tiden av en löpare i distriktet på 18 år, sedan Nicklas Källméns 31.33,57 1997, och den för upp Anfält på 17:e plats på den svenska årsbästalistan) och överlägsen seger i Tarstaborgsrundan på söndagen.
I den förstnämnda noterades en hel del fina resultat av länslöpare. Mattias Nätterlund sprang på 33.12,11, Fredrik Johnsson på 35.03,34 och Andreas Ingberg på 36.32,74. Men det var Anfält som dominerade från start till mål, och i den officiella rapporten skriver arrangörerna (Spårvägens FK): ”De första fyra kilometerna delade han och Daniel Lund på farthållningen, men sedan var det Erik som fortsatte mata på 76-rundor. Kilometerna avverkades på 3.13–3.07–3.09–3.12–3.11–3.12–3.11–3.11–3.12–3.07. Halvorna 15.52,0 – 15.52,4!”
I Tarstaborgsrundan, som på grund av översvämningskatastrofen avgjordes över tre varv i ett 2,5 kilometer långt elljusspår, vann Anfält med nästan två minuters marginal till Jonas Rosengren – 25.02 mot 26.58 på 39- respektive 42-åringarna. 16-årige Stocksäterlöparen Mikel Welday knep tredjeplatsen, dryga minuten bakom Rosengren, efter att ha spurtat ned Peter Edholm med sekundmarginal.
Mikaela Kemppi mötte bra motstånd och vann ”bara” med 23 sekunders marginal till Kumlas Åsa Höög. Erika Lech trea, mindre än minuten bakom.
Anfält har ju kommit igång med poängplockandet i långloppscupen sent den här säsongen, men är nu uppe på tredje plats i sammandraget och har, tack vare regeln att man bara får räkna tio tävlingar, alla möjligheter att knipa slutsegern. Kemppi har i praktiken säkrat damsegern med 62 poäng av 72 möjliga poäng, men i teorin kan fortfarande Maria Eriksson, Gabriella Eliasson, Josefin Gerdevåg, Edita Martuseviciute, Antje Torstensson, Erika Lech och Åsa Höög gå förbi. Men då krävs i princip att någon av dem vinner samtliga sju deltävlingar som är kvar och därmed rafsar in de 46 poängen som finns kvar att göra upp om. Tämligen osannolikt, alltså.
Nästa deltävling är Karlslundsloppet lördagen den 3 oktober.

Lars Hagstedt, ende länslöparen i årets Black river run, klev av efter 112,7 i det 160,9 kilometer (100 miles) långa loppet. Han hade då hållit på i 20 timmar och 37 minuter, räknat från starten vid tiotiden på lördagsmorgonen tills han fick nog vid 6.37 på söndagen. Hemmalöparen Niklas Holmström var först i mål efter 16 timmar, 31 minuter och 22 sekunder, över en timme innan någon annan dök upp vid målet.

Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén
Gustav Hindér, Martin Särnbrink och Sebastian Agerhäll fixade en niondeplats åt Tisarens herrjuniorer i SM-stafetten. Foto: Torbjörn Andrén

 

Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet
Dahlgrens jättebom, i GPS-sändningen från loppet. Den gröna svansen är fem minuter lång. Faksimil: Svenska orienteringsförbundet

Dahlgren avslutare i guldjakten: "Vill ha så mycket ledning som möjligt"

Garphyttelöparen Filip Dahlgren, 27, lyckades inte följa upp SM-bronset i långdistans från i söndags när medeldistans-SM avgjordes i Hemfosa utanför Stockholm på lördagen. Dahlgren fick nöja sig med en tiondeplats, 2,5 minuter bakom segraren Gustav Bergman och nästan två minuter från medalj (men bara minuten från fjärdeplatsen, de tre i tät var i särklass). Därmed delade han titeln som bäste länslöpare för dagen med Hallsbergs Lilian Forsgren, som också var tia (4.12 bakom segrande Helena Jansson, knappt 2,5 minuter från pallen) medan örebroaren Martin Regborn blev 13:e (38 sekunder bakom Dahlgren) och Hallsbergs Daniel Attås 29:a (knappt fyra minuter bakom Dahlgren). Men i morgon kan Dahlgren mycket väl få guldjubla. Efter att senaste åren ha varit fyra, trea, femma och tvåa i SM-stafetterna med sitt IFK Lidingö får han nu för första gången chansen att springa som avslutare i ett urstarkt lag där världsmästarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) kutar de två första sträckorna. Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur han känner inför det uppdraget.

– Det känns väldigt inspirerande, vi har ett väldigt bra lag. Vi vet vilken nivå vi var, vad vi kan prestera, och det vore väldigt kul om vi lyckades hela vägen. Men det är tuff konkurrens, det är sju–åtta lag som slåss om medaljerna. Förstasträckan kommer bli avgörande för många lag eftersom många bara har två riktigt bra löpare. Men vi har Mårten som är en av världens bästa löpare på förstasträckan och som är grymt stark fysisk. Han har gjort 1.42 på Lidingöloppet och 2.18 i maraton … , säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur ser taktiken ut, vilken är tanken med du tar avslutningen?
– Planen är att vi ska våga agera som i ett individuellt lopp. Det är tre lika långa sträckor, och relativt långt; elva kilometer. Det kommer bli knappa timmen på varje sträcka. Fredrik har ju varit skadad och gjorde det bra förra helgen även om det blev lite för många misstag. Han känner sig lite tryggare med att ta andrasträckan den här gången, så därför får jag ta över som avslutare. Det blir en kul, ny utmaning.
Vilket läge vill du? Ensam ledning eller gå ut i rygg?
– Givetvis vill jag ha så mycket ledning som möjligt när jag ger mig ut, men jag är trygg med att gå ut i en grupp också.
Hur var dagens lopp, då?
– Jag är nöjd, även om jag inte riktigt hunnit analysera loppet än. Jag gjorde inga större misstag, men i den här terrängen är det de små grejerna som avgör. Det var småkuperat och detaljrikt, blandat med öppna hällar, sänkor och lite mossar. Det är lätt att tappa fem–tio sekunder i kontrolltagningen, och gör man det flera gånger rinner tiden snabbt iväg.
Du tog SM-brons förra helgen, var tia i dag. Inte missnöjd?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett klart bättre lopp i dag, rent orienteringstekniskt. Förra helgen hade jag några större misstag, men det klarade jag mig ifrån i dag. Men jag är stark och får ut mer av min kapacitet när det är långdistans. Om jag ska utvecklas på medel behöver jag fokusera mer på tekniskt intensiv orientering. Dessutom är det skillnad på att springa i 100 minuter jämfört med 35–40.
Nästa söndag springer du Lidingöloppet, attackerar du Mårtens 1.42 då?
– Haha, någonstans mellan 1.45 och 1.50 är nog mer rimligt. Jag har aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare. Just nu känner jag mig lite sliten efter långdistans-SM förra helgen, men planen är att springa Lidingö i alla fall. Sedan får vi se om jag blir uttagen till världscupavslutningen, men den går veckan efter och krockar inte i alla fall.

I juniorklasserna i Hemfosa svarade Hagabys Harald Larsson, 19, för finaste prestationen när han tog en fjärdeplats i H18, bara 36 sekunder från bronset. Även Tisarenduon Andrea Svensson (åtta i D20) och Gustav Hindér (åtta i H20) tog topp tio-placeringar.
I veteran-SM i Surahammar tog KFUM Örebros Erik Harlén (H35), Lindebygdens Annika Brodin (D55) och Tisarens Lars-Åke Wall (H65) Sm-guld i medeldistans. Hagabys Tord Lidström (H80) tog brons.
Och i Kanonstafetten på Rävåskullen i Karlskoga blev det väntad seger för Garphyttans lag med Marcus Jansson, som dominerat svensk mountainbikeorientering i år, på förstasträckan. Resultatlistan ser lite knepig ut, men seger blev det likafullt.

Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker blev tvåa i Kistaloppet, med 36.05 drygt två minuter bakom etiopiska Roman Mengistu över tio kilometer. Örebro AIK:s Ingrid Ziegler sexa på 40.19.

Linda Meijer gjorde som vanligt och tog fjärde segern på fyra försök i D30-klassen när Sverigecupen i mountainbike avslutades med Högbobiken. Därmed säkrade hon också totalsegern. Fredrik Berg blev trea i Karlstad XC, ett långlopp över 65 kilometer som enligt uppgift var hans säsongsavslutning.

Själv sprang jag ju Örebro actionrun i dag. Var inställd på 340 burpees (34 hinder och tio straffburpees per hinder man inte klarade), men överlevde med 30 efter att ha tappat greppet både i de romerska ringarna och i den såphala handgången, samt förstås inte haft en chans i den ökända rampen. Men jag är riktigt nöjd med att jag klarade av det irländska bordet utan hjälp. Gick i mål på 48.53, och blev 162:a (178:e om man räknar in damerna) av 993 startande herrar (1 604 totalt). Helt okej, va? Johan Röjler bommade samma tre hinder som mig, men hade betydligt snabbare ben och sopade banan med oss andra i ”kändisklassen” (eller ja, räknar vi in de urstarka skidåkarna så var Kopparbergs Sebastian Torstensson faktiskt en sekund före Röjler, på elfte plats). Röjler blev totaltolva på 37.24. Per Sjögren förvisso inte så långt efter på 39.16, men sedan var det Jimmy Högberg (47.11), jag (48.53) och Axel Kjäll (52.18) en bra bit efter. Forshagas Cimmie Wignell (som gjort några hockeymatcher i ortens klassiska A-lag!) vann på 30.13 över 3,5 minuter före Västerås Aron Garberg (men enligt resultatlistan ska två damer ha varit tvåa och trea totalt, vilket enligt vad arrangören skriver på Facebook inte lär stämma, så möjligen är det två herrar som sprungit med felaktiga chip som ska in mellan Wignell och Garberg). Uppsalas Sara Trolte, som var med i SVT:s Atleterna förra säsongen, vann damklassen med över sex minuters marginal, på 37.54. Nio minuter (med de flesta av hindren) från mitt lopp kan ni se här (jag sprang nämligen med goprokamera), och här kan ni läsa om räddningstjänstens kritik mot säkerheten i loppet.

Konditionsbloggaren genom eld ... Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren genom eld … Foto: Maria Åström
... över höjder ... Foto: Maria Åström
… över höjder … Foto: Maria Åström
... och genom vatten. Foto: Maria Åström
… och genom vatten. Foto: Maria Åström

Helgens höjdare – Fahlin kan bli Sveriges tredje världsmästare

1. Cykel-VM
17.30 på söndag eftermiddag, svensk tid, smäller det. Damernas lagtempo inleder cykel-VM i Richmond, USA, och Örebrocyklisten Emilia Fahlin, 26, har faktiskt en fullt realistisk chans att bli Sveriges blott tredje världsmästare på damsidan efter Marianne Berglund och Susanne Ljungskog. Fahlin kör för brittiska stallet Wiggle-Honda, som även i övrigt matchar ett urstarkt lag i med belgiska superstjärnan Jolien d’Hoore (som slutade trea i totala världscupen i år efter segrar i två deltävlingar och som totalt tagit tolv segrar i år), italienska Elisa Longho-Borgini (som vann etapploppet La Route de France i början av augusti), Danielle King (OS-guldmedaljör på banan i London 2012), franska Audrey Cordon-Ragot (fransk tempomästare) och australiska Nettie Edmondson (som tog VM-silver i lagtempo med Oricastallet i fjol). Banan startar i norra delen av Richmond har mål nere i centrala stan, vid Jamesflodens strand. Två tyngre backar om runt 50 höjdmeter var och ett par mindre motlut ska avverkas på de 38,8 kilometerna som totalt räknar in 240 meters höjdskillnad. Den officiella träningen sker natten mot lördag, svensk tid, men Wiggle-Honda har redan varit på plats i krokarna och tränat sedan förra fredagen. Den officiella startlistan är ännu inte släppt.

2. Orienterings-SM
Skrev en hel del redan i förrgår (och medeldistanskvalet rullade igång redan för 1,5 timmar sedan), men nu har även startlistorna till söndagens stafett offentliggjorts. Garphyttelöparen VM-löpare Filip Dahlgren har fått den angenäma uppgiften att springa avslutningssträckan för IFK Lidingö, som med tidigare sprintvärldsmästaren Mårten Boström på förstasträckan och fjolårets stafettvärldsmästare Fredrik Johansson (som gifte sig i tisdags och bytte namn till Fredrik Bakkman) på andra. Tisaren mönstrar två starka damlag där Lovisa Persson, Andrea Svensson och Lilian Forsgren i förstalaget har klar topp tio-potential, kanske rentav kan slå sig in på topp fem. Helena Andersson, Rebecka Nylin och Julia Lauri i andralaget kan också nå topp 20 av 76 anmälda lag. På herrsidan mönstrar Kumla- och Hallsbergsklubben ett till två tredjedelar ungt förstalag med Niklas Gustafsson, Daniel Attås och Oskar Andrén. Hagaby har inte lämnat in någon laguppställning än, så det är oklart om Martin Regborn kommer till start.

3. Örebro Actionrun
Well, jag har ju redan lobbat en del för att jag ska kuta på lördag. Har hamnat i en startgrupp som heter ”Actionrun allstars”, med ÖSK-ledarna Axel Kjäll och Jimmy Högberg samt trefaldige olympiern Johan Röjler och löparkungen Per Sjögren. Snacka om att jag är i underläge. Utan överkropp och med halvtaskiga och halvskadade ben ska jag vara glad om jag överlever de 7,5 kilometerna och 34 hindren. Att jag skulle ha någon av de där andra namnen bakom mig känns helt osannolikt. Vi startar hur som helst 13.30 om någon vill se på spektaklet. Konditionsvirtuoserna Bob Impola, Viktor Hansson och Sebastian Torstensson gör en spännande start under gemensamma nament Herewego vid 14.32. I övrigt har jag inte lyckats söka mig fram till några superintressanta namn i startlistan, men det beror nog mer på mig än något annat. Tipsa gärna vilka man ska hålla utkik efter!

Bubblare: Tarstaborgsrundan i Pålsboda, förstås. Dessutom, som jag tidigare skrivit om, veteran-SM i orientering och final av Sverigecupen i mountainbikeorientering. Och så cyklar Linda Meijer finalen i Sverigecupen i vanlig mountainbike. Där lär även Fredrik Berg, som i ett nytt blogginlägg lägger ut orden efter åttondeplatsen i maraton-SM i söndags, dyka upp.

Guld till Wengelin, brons till Dahlgren – och de skrev orange historia

Garphyttelöparen Filip Dahlgrens, 26, säsong har varit problematisk. Det började redan förra hösten, när han väntade för länge med att lyssna på kroppen och hamnade i en nedåtgående skadespiral som tog lång tid att ta sig upp ifrån. Det förstörde hans chanser till bra resultat i vinterns världscup, och i slutändan var det nog den bristfälliga träningsbakgrunden som gjorde att han petades från VM-laget trots en tiondeplats i långdistans i VM förra året. Lägg därtill en missräkning i form av en fjärdeplats i O-ringen, som han sprang istället för VM. Men i dag fick Dahlgren (som förra helgen visade att formen är i antågande när han i grisiga förhållanden detroniserade Erik Anfälts banrekord i Kilsbergen trailrun) revansch i form av ett SM-brons i favoritdisciplinen långdistans. Dahlgren var bara nia vid första mellantiden, men srpang succesivt upp sig och var i mål mindre än tre minuter bakom OK Linnés Albin Ridefelt, som tog guldet 1.50 före klubbkompisen Rassmus Andersson. Bronset var Dahlgrens fjärde senior-SM-medalj efter guldet i långdistans 2013 och stafettmedaljerna 2011 (brons) och 2014 (silver).
Örebros VM-sprinter Martin Regborn, 23, var tvåa vid den där mellantiden där Dahlgren var nia (och i det läget över två minuter före Dahlgren), men föll tillbaka till en delad niondeplats, över 6,5 minuter bakom. Lilian Forsgren slutade på samma placering i damklassen, nästan elva minuter bakom suveräna vinnaren Helena Jansson, men mindre än fyra minuter från silvermedaljören Annika Billstam.
Daniel Attås klarade med 19 sekunders marginal av sitt mål att bli topp 20 i herrklassen, efter att ha lyckats hålla förre Europamästaren David Andersson bakom sig. Marie Pettersson blev 32:a.
I juniorklasserna var Andrea Svensson, Tisarens juniorvärldsmästare, en av de stora favoriterna, men fick nöja sig med en fjärdeplats efter ett sekunddrama om medaljerna i D20. Rydas Johanna Öberg var överlägsen, men därbakom var det fyra löpare inom 78 sekunder. Kvalvinnaren Filip Jacobsosn, Degerfors, blev nia i H18.
Nästa helg avslutas SM-säsongen med medeldistans och stafett.

Senaste tillskottet till länets elitscen i konditionsidrott, OS-satsande VM-cyklisten Matthias Wengelin, krossade konkurrenterna i maraton-SM i Ånnaboda i dag och tog guldet 1.27 före Calle Friberg och ytterligare en dryg minut före trean, Mikael Flockhart. Grythyttans Fredrik Berg åtta, 6.46 bakom (men bara åtta sekunder från femteplatsen efter en förlorad klungspurtuppgörelse), Garphyttans Marcus Jansson (han som dominerar svensk mountainbikeorientering och var EM-fyra i somras) slutade på 13:e plats, Almbys Mathias Bergkvists 18:e. Wengelin klarade av 75 kilometer och drygt 1 000 höjdmeter på 2.27.31, vilket ger en snittfart på 30,5 kilometer i timmen … Berg, som var femma i fjol, menar att årets åttondeplats är mer värd. ”Jag fick min revansch i dag efter fiaskot på XC-SM i somras (då Berg kraschade på träningen dagen innan och fick åka hem med hjärnskakningssymptom). Lyckades sladda in som åtta uppe i Ånnaboda i dag, grymt nöjd! Var femma på SM förra året men då valde ju de tio-femton bästa cyklisterna att avstå från start för att strejka mot dålig planering från arrangören och cykelförbundet. I dag fanns hela svenska eliten på plats så jag värdesätter helt klart dagens resultat mer”, skriver han i ett sms till Konditionsbloggen. I sin racerapport lägger han ut texten mer. Faluns Jennie Stenerhag sopade hem damguldet med nästan tio minuters marginal.
Förhandsfavoriten och hemmaåkaren Linda Meijer slog till med guld i D30-klassen, efter silver och brons de två senaste åren (hennes fjärde SM-guld i ordningen, det första i maraton), höll undan och gick i mål 65 sekunder före Faluns Anna From trots kramp i båda benen upp mot Klockhammar. Meijer är jublande glad i sin racerapport och skriver bland annat: ”Jag gjorde det. tog hem segern på Bergslagsloppet i dag. Otroligt nöjd och glad över det. Stödet runt banan var helt enormt, det kunde inte ha varit bättre. Tusen tack alla som kom och hejade för att ni kom.” Klubbkompisen (i Almby) Johan Lindbom tog broms i H30. Karlskogas Maria Nilsson blev fyra i D50, men över 8,5 minuter från medalj.

I det historiska första svenska mästerskapet i rarajipari, som avgjordes i Karlslundsskogen på lördagen, lottades de tolv deltagarna in i två lag, och efter att de skiftat ledning under tävlingens gång var det det orangea laget, med Daniel Sörling, Cristoffer Stockman, Bengt Rasmussen, Johan Andersson och Håkan Röjler som drog det längsta strået och samlade ihop de 100 rundorna på en timme och 48 minuter och 44 sekunder, två minuter och 22 sekunder innan det blå laget med Johan Röjler, Malin Vaahto, Ann-Sofie Berg, Magnus Ek, Peter Knoblach och Mattias Geisler hann runt. Bilder, liverapport och mycket mer från tävlingen på den officiella hemsidan.

Årets nysatsning på Korpen, världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling, lockade 223 löpare, varav 24 i de nya challengeklassenra. Barbro Härdmark, Gustav Holgersson, Åsa Vidlund, Jesper Melin, Tom Korkeakosi och Mats Johansson heter de historiska mästarna. Känns lite overkill, om ni frågar mig, att ha sex olika challengebanor när bara 24 löpare kommer till start. Kanske räcker med en lång och en kort bana nästa år?

Anfälts tuffa resa mot rekordet – och Wiker hoppas på Finnkampen

Det var en lång lördag (gick upp 6.20 för att hinna till starten av Bergslagsleden ultra, där jag led illa på väg till en 14:e-plats vilket ni kommer kunna läsa mer om i en racerapport inom kort; därefter direkt till jobbet och arbete fram tills nu – och i morgon går reveljen 6.30 eftersom jag och fotograf-Veronika ska bevaka Ö till Ö på plats), så ni som vill läsa om cykel, orientering, mountainbikeorientering, rullskidor och annat smått och gott får ge er till tåls – det blir ett längre blogginlägg i morgon! Koncentrerar mig istället på dagens två stora löpbegivenheter: Trailfesten i Ånnaboda och Tjejmilen i Stockholm.

Erik Anfält, 39, och Filip Dahlgren, 27, var namnen för dagen i Ånnaboda. Anfält sprang Bergslagsleden ultra – 47,5 kilometer och runt 1 200 höjdmeter – medan Dahlgren gick loss på Kilsbergen trailrun – 14 kilometer och ett par hundra höjdmeter. Båda slog banrekord, och vann utklassningssegrar, trots tuffast tänkbara yttre förutsättningar med lera och spöregn. Ja, Anfält hade mer emot sig än elementen – han både sprang fel och slog sig halvt fördärvad, berättade han när Konditionsbloggen fick en pratstund.

– Jag är lite mörbultad, annars är det bra. Jag gjorde en rejäl vurpa på slutet, efter ungefär 35 kilometer. Var för offensiv på en stenhäll, och det totalsläppte, blev en riktig luftfärd. Jag är glad att det gick så bra som det gick, hade nog tur i oturen. Jag tappade luften rejält och hade väldigt ont i armen, men det klingade av hyfsat. Nu är det mest svullet, och jag tror bara det är en muskel som fått sig en smäll, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Hade du återhämtat dig bra efter Sälen fjällmaraton förra lördagen?
– Ja, benen var riktigt lätta och fina, men tyvärr sprang jag jättemycket fel. Jag tappade extremt mycket på ett ställe före Rusakulan, sprang rakt fram på en grusväg istället för att vika in på stigen. Jag hade en ledning på sju–åtta minuter där, och plötsligt var jag tvåa. Det var synd, det blir ju att man tappar geisten lite när man gett bort så mycket tid.
Ändå slog du banrekordet som traillandslagslöparen Daniel Nilsson satte i fjol …
– Jaså? Ja, men det här är en tid det finns jättemycket att hämta på.
Kommer du tillbaka och gör ett försök nästa år?
– Vi får se. Jag vann en startplats och det är ett trevligt arrangemang. Och nästa år kanske jag inte springer fel heller …
Vad händer nu, har du bestämt dig för om det blir Lidingöloppet eller inte?
– Jag är väldigt sugen, men vi får se. Jag har inte bestämt mig. Jag har en trampdyna som kanske vill vila. Men det var skönt att se att återhämtningen funkar så bra just nu, jag var lite osäker före start i dag men det var ingen fara.

Anfält vann på 3.46.26, 1.34 under det tidigare banrekordet (från premiärupplagan i fjol) och 11.25 före tvåan (då som nu IFK Noras Per Eklöf). Trefaldige olympiern Johan Röjler gick på hårt inledningsvis men föll tillbaka till en sjundeplats efter att ha blivit nedspurtad av Almbys Andreas Wahlstedt på upploppet.
Dahlgren tog hem Kilsbergen trailrun på 54.48, 1.40 under Anfälts banrekord från 2013 och 2.52 före tvåan Mattias Nätterlund, Örebro AIK (som dock tog hem backtävlingen uppför Storstenshöjden på 4.09, fem sekunder snabbare än Dahlgren).
Brudarna? Tja, de bästa länslöparna stod över, så orienteraren Linn Nilsson, från Karlstad, tog hem Kilsbergen trailrun (31 sekunder före KFUM Örebros Antje Torstensson tvåa) och förhandsfavoriten Maria Strömberg Bylund, Fagersta, följde upp segrarna i Ursvik ultra och Munkastigen trailrun med en ny viktoria i Bergslagsleden ultra (42 minuter [!] före Örebro AIK:s Petra Mangnäs). Jag sprang en bra bit tillsammans med Maria som berättade att hon tappade glädjen i löpningen när hon gick in i väggen på väg till andraplatsen i Jättelångt i våras, och att hon därefter inte hade gjort ett enda långpass men nu bestämt sig för att försöka hitta tillbaka till känslan, ta det lugnt och ha det roligt. Sedan skuttade hon iväg och distanserade mig med 13 minuter på sista 15 kilometerna …

Tjejmilen, då? Jo, Louise Wiker, 36, inte bara kom till start, utan tog en sjundeplats på 36.26. Konditionsbloggen ringde upp Hälleforslöparen och snackade lite om det – och om hur de sex dagarna sedan det mardrömslika maratonloppet i Peking.

– Trots att jag inte fick ut det jag hade i söndags kände jag att jag inte var helt återhämtad. Men jag gillar Tjejmilen, så jag och min tränare (Anders Szalkai) bestämde att jag skulle starta och se hur kroppen fungerade. Det var ändå sista chansen att få en finnkampsplats, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Du blev femte svenska och har inte gjort något 10 000-meterslopp på bana i år, är Finnkampen körd?
– Nja. Isabellah Andersson ska nog inte springa där, och jag och Frida (Lundén) hade ju samma tid, så egentligen var det bara Louise (Nilsson) och Anna (Rahm) framför. Vi får se hur de gör, men jag har hoppet kvar. Jag tycker att de ska ge mig chansen, skriv det!
Hur var loppet, då? Fungerade kroppen sex dagar efter VM-maran och efter tidsomställningen?
– I början gick det bra, men efter tre kilometer kände jag: ”Shit, det här blir en lång resa …” Vid fyra: ”Nu får jag nog gå en liten bit.” Men vid fem bestämde jag mig för att ta en kilometer i taget, och efter Rosendal, där det går uppför, återhämtade jag mig väldigt bra. På toppen av sista backen ar jag sju sekunder bakom Frida, men jag kom ikapp och var i mål på samma sekund. Så farten finns där. Jag känner att jag är väldigt genomtränad, och det var det jag tog fram i dag.
Hur har veckan efter VM varit?
– Jag var inte på mitt bästa humör på söndagen, och sedan ältade jag igenom det på måndagen. Sedan insåg jag: det här funkar inte. Allting jag gjort finns ändå kvar och det är bara att se framåt.  Någon sa: ”Du var lite väl negativ i media efteråt.” Men det är bara jag och min tränare som vet vad jag hade kunnat prestera på en bra dag, och jag hade en riktigt bra dag sett till benen. Men det var lite för mycket nerver.
Har du dragit några lärdomar?
– Det var grej efter grej som hände under loppet, problem med vätska och energi, och tankarna tog över. Ja, huvudet tog för stor plats, jag var inte lika stark mentalt som kroppen var. Men jag har ju inte så mycket erfarenhet, det var bara mitt fjärde maratonlopp och jag måste lära mig att det inte är en katastrof om något händer under ett maratonlopp. Det finns alltid chans att komma tillbaka.
– Men nu lät jag de här grejerna förstöra. Vid första vätskan var det så mycket is i vattenflaskan att jag knappt fick i mig något, tvingades skruva av korken och krångla och tappade klungan. Så då fick jag springa själv, och så fick jag håll eftersom jag inte kunde hålla mig lugn. Vid nästa vätska kände jag att magen inte fungerade. Och på andra halvan av loppet missade jag en gel vid 25, så mellan kilometer 15 och 30 fick jag ingen energi. Därför var jag tvungen att dricka så mycket cola som möjligt vid 30. Jag kände vid 28: ”Nu går jag på knäna”, men vid 33 kom jag igen. ”Aldrig i livet att jag bryter”.
Vad händer nu, om det inte blir Finnkampen?
– Vi får se. Vi ska sätta oss ned efter den här veckan och planera, jag och Szalkai. Vi får se om det blir någon snabb halvmara eller kanske ännu en mara i höst. Nästa år siktar jag på VM i halvmaraton i Cardiff, om Sverige skickar ett lag, och så förstås maratonlaget till friidrotts-EM.

Louise skriver också en del om VM-upplevelsen på sin blogg.
Finnkampslaget presenteras på måndag eftermiddag, 15.30, och skulle man gå strikt efter den svenska årsbästalistan skulle Josefin Gerdevåg ligga bra till för en plats om alltså Andersson och ytterligare någon löpare tackar nej.
Mikaela Kemppi (Örebrolöparen som liksom Wiker och Anfält representerat svenska landslaget i maraton i år) slutade också topp tio i Tjejmilen, nia på 37.01 bara 35 sekunder bakom Wiker. Starts Edita Martuceviciute tredje bästa länslöpare på 30:e plats med 39.49 (om man inte ärknar ex-karlskogingen Linda Take på 21:a plats med 39.11). Alla länsresultat finns publicerade i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Men mycket mer om lördagens konditionsbegivenheter i morgon alltså!

Så ska Sverige bli ännu bättre i hemma-VM: "En miss vi inte gör om"

På tisdagen släppte förbundskaptenen för orienteringslandslaget, örebroaren Håkan Carlsson, en lista på elva förhandsnominerade löpare till världscupfinalen i schweiziska Arosa i oktober. Det handlar om samtliga svenskar som endera tog medalj på VM i Skottland i början av augusti eller som ligger på topp 15 i totala världscupen. I den andra kategorin kvalar Hallsbergslöparen Lilian Forsgren in. Med tre poängs marginal ned till schweiziska Sarina Jenzer håller hon 15:e-platsen i sammandraget, men avstånden upp till topp tio är små inför långdistanstävlingen den 2 oktober och medeldistansen som dagen därpå avslutar årets individuella världscupsäsong.
Konditionsbloggen ringde upp Carlsson (Forsgren själv är på semester i Grekland) för att byta några ord om det – och höra hur förberedelserna går inför VM på Västkusten nästa år.

– Vi vill ge de här löparna chansen att förbereda sig på bästa sätt, därför kommer vi med ett så tidigt besked, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vad säger du om Lilians VM-debut så här med några veckors distans?
– Vi håller på med en ordentlig utvärdering, där jag sitter ned med var och en av VM-löparna. Vi ska vara klara i mitten av september, men jag har inte hunnit med Lilian än. Men det jag kan säga är att hon gjorde det bra på VM. I sprintstafetten gick Danmark på knock, så avståndet såg stort ut på papperet. Men där bakom var Lilian med i klungan med tvåan, och gjorde precis det hon skulle. På medeldistansen gjorde hon några tekniska missar men visade hög fart på slutet.
Ni klarade det tuffa målet att ta sex medaljer i Skottland, men finns det några förbättringar att göra inför hemma-VM?
– Mycket gjorde vi rätt, naturligtvis. Vi hade fem–sex löpare som inte fick ut sin kapacitet på grund av skador och sjukdomar, då klev istället andra löpare fram och tog sina första internationella medaljer. Det visar att det breda tänket vi haft runt landslaget har varit rätt, det har gjort att vi har en väldigt stor bredd nu. Vi har många som har möjlighet och kapacitet att ta medalj, och är inte så sårbara. Dessutom har vi haft bra förberedelser, bra läger, bra prestationsfokus i laget på träningarna. Mycket bra att bygga vidare på.
– Det jag på rak arm kan säga är att vi hade tränat för lite i den terräng som väntade på stafetten. Det var en miss som vi inte kommer att göra om. Vi hade gjort analysen att det skulle vara bokskog, men trodde inte att det skulle vara så extremt snabbt. Det var väldigt snabblöpt bokskog med negativ kurvbild, medan vi hade väntat oss, och tränat, på tyngre terräng, med hög ljung och tuff undervegetation. Hade vi förstått vad som väntade hade vi lagt in läger på hemmaplan eller i Danmark, där det finns liknande terräng. Men nästa år vet vi vad som väntar, med bohusländsk storskog med tuffa brantkanter och rejäl storskog och ordentliga höjder på alla skogsdistanserna.
Hur kommer upplägget inför hemma-VM att se ut?
– Vi sitter med verksamhetsplaneringen just nu. Hela 2016 blir ett jättehäftigt år med EM i Tjeckien i maj i kuperad, kontinental terräng och så VM på hemmaplan. På måndag samlas landslaget i Strömstad för ett veckolångt läger med relevanta träningar i relevant terräng under rätt årstid då vegetationen är precis som den kommer att vara på VM. Vi kommer att skaffa oss en ännu bättre bild av vilka krav som kommer att ställas under VM, och vad vi behöver träna specifikt på. Sedan är det två SM-helger, Euromeeting och världscupfinalen innan säsongen är över och löparna går in i en träningsperiod. Sedan startar vi om med en höstsamling i Göteborg andra helgen i november för både senior- och juniorlandslagen. Världscupen 2016 startar i Polen i maj, och resten av vårprogrammet är just nu ute på remiss. Men det kommer bli en blandning av läger i Skåne, Halland, Strömstad och i Europa. Dessutom blir det värdetävlingar med Swedish league, EM och VM-uttagningar i Strömstad och Lysekil andra helgen i juni.

Hagabys Martin Regborn, örebroaren som varit i VM-final i sprint två år i rad, och Garphyttans Filip Dahlgren, som tävlar för IFK Lidingö och var VM-tia i långdistans i fjol, aspirerar på de återstående tre herrplatserna till världscupfinalen. Och i andra hand till någon av de tolv svenska herrplatserna i Euromeeting i Estland.
– Absolut, de är sådana som finns med i tankarna och som har en bra chans att få springa någon av tävlingarna. Det är däremot inte troligt att mer än någon enstaka löpare kommer springa både Euromeeting och världscupen, eftersom det blir ett väldigt tufft program. Dessutom går världscupen på hög höjd, och det finns en vits att åka dit tidigt, säger Carlsson som tar ut de resterande löparna efter SM-helgerna.

Regborn och Dahlgren gick en förpostfäktning i skogarna på östra sidan av Norasjön i eftermiddag, där säsongens sista ordinarie poängtävling i OK Milans regi avgjordes. Dahlgren hade redan säkrat totalsegern (varje löpare får bara räkna fem bästa tävlingarna, och Dahlgren hade redan vunnit fem tävlingar vilket ingen annan hade chans att nå), men i dag fick han vika ned sig mot Regborn som var 2.12 före i mål i medeldistanstävlingen. Regborn slutade därmed tvåa, på 24 725 poäng av 25 000 möjliga (som Dahlgren alltså nådde). I inbördes möten slutade det dock 4–2 till Regborn – Dahlgren tog tre av sina segrar i tävlingar som Regborn inte ställde upp i.
Hemmalöparen Per Eklöf blev trea i kväll och trea totalt. Tisarens Rebecka Nylin bästa dam på 16:e plats med 19 573 poäng, knappt 500 före Hagabys Elin Vinblad.

Louise Wiker är nu bara fyra dagar från VM-debuten, och i dag fick hon göra en helt annan debut – med karriärens allra första presskonferens. Där fick maratonlöparen från Hällefors (som jag hade ett stort reportage med i torsdagens pappers-NA förra veckan, den går fortfarande att köpa som e-tidning på na.se) bland annat svara på frågor om ryska konkurrenten Liliya Shobukhova, som fått sin dopningsavstängning kortad som tack för att hon angett andra dopade idrottare.
– Vad säger man, det förekommer och det gäller att bara inte tänka på det. Det finns ett regelverk, jag är van att rätta mig efter det. Regelverket är så att har man avtjänat sitt straff så har man det. Det är det rättssystemet man har i USA i civila processer. Vi har inte det i Sverige och det är i den andan jag är fostrad. Som jurist är det en värdering de gör som inte hör hemma i min tradition. Har man fått ett straff så … , säger Wiker, som i det civila alltså är advokat, till Aftonbladet.
Även Expressen har talat dopning med Wiker, och de har dessutom gjort en separat artikel om cirkusen kring uttagningen.

På hemmaplan jagade Josefin Gerdevåg karriärens första 5 000-meterslopp under 17 minuter vid Sommarspelen på Stockholms stadion, men av tiden att döma blev det en tung kväll. Gerdevåg passerade 3 000 meter på 10.19 och tappade sedan ytterligare tempo under de två avslutande kilometerna. I mål på 17.25,57, som tredje bästa dam.

På förekommen anledning kommer här också en länk till resultaten från Vrestorps triathlon, som avgjordes redan den 1 augusti men som bloggen inte rapporterat om. Tur att andra på tidningen skötte sig bättre.

Garphyttekillen sänkte ÖAIK: "Vann dalahäst!"

Örebro AIK gjorde ett tappert försök att återupprepa KFUM Örebros succé från förra året och ta hem Vasastafettens mixedklass. Och det hade räckt till seger med nästan en halvtimmes marginal – om det inte varit för IFK Lidingö som kom till start med ett helt gäng landslagsmeriterade orienterare. Bland dem garphyttekillen Filip Dahlgren, i fjol tia i långdistans på orienterings-VM, och nu snabbare än alla andra mellan Smågan och Mångsbodarna (utom orienteraren Emil Svensk som sprang för ett hopplockat lag i herrklassen och noterade en några sekunder bättre tid). ”Fullt ös i fäders spår. Det var kul! Vann dalahäst!”, skriver Dahlgren på Instagram.

Det var på Dahlgrens sträcka som segern grundlades. Lidingö var 1.42 före Örebro AIK i Smågan, 3.20 före i Mångsbodarna, och sedan växte avståndet hela vägen till Evertsberg. Erik Anfält var (förstås) snabbast av alla på sin sträcka och tog in 35 sekudner till Oxberg, men då var ÖAIK ändå tio minuter efter Lidingö. Även Mikaela Kemppi tog en väntad seger på sin sträcka, och plockade in hela 1.16 på Lidingö mellan Hökberg och Läde, och Daniel Johansson tog några sekunder ned till Eldris. Trots det skiljde fortfarande 8.45 när Andreas Ingberg förde ÖAIK i mål på andra plats, på tiden 5.32.27.

– Vi gjorde stabila insatser rakt igenom. Varmt och skönt var det också också. Vi var 3.19 sämre än KFUM:s tid från 2014, men det var regn i fjol och varmt i år, säger ÖAIK:s Fredrik Johnsson.

Klubbens herrlag blev sexa på 6.08.16 och damlaget sjua på 7.12.09.

Kopparbergs Johan Eriksson sprang hela sträckan själv i Ultravasan, på 7.20.34, och slutade på 19:e plats (tvåa i H45-klassen, åttonde svensk totalt). Morasonen Jonas Buud vann för andra året (av två möjliga) och slog sitt eget banrekord med en kvart. I mål på 5.45.08 vilket ger ett kilometersnitt på 3.50 över nio mil terränglöpning … Malin Tysell blev bästa länsdam på 46:e plats med tiden 10.27.41.

Kopparbergs skidstjärna Bill Impolas långloppslag Team Exspirit inledde den gemensamma tävlingssäsongen med Alliansloppet i Trollhättan. Impola låg länge med i täten av det 48 kilometer långa loppet, men mattades och gick i mål som 16:e, 1,5 minuter bakom. Lagkompisen Morten Eide Pedersen fick se sig spurtslagen av Dala-Flodas Jens Eriksson i kampen om segern. Garphyttans Olivia Hansson bröt damloppet medan Zinkgruvans Markus Johansson (femma) och Daniella Bjärmark (tia) och Garphyttans Adam Gillman (nia) och Ida Danielsson (åtta) tog topp tio-placeringar i juniorklassen.

Alexander Larsson slog till med en bronsmedalj på finfina 2.04,26 över 800 meter i P15-klassen på ungdoms-SM. Det var nästan 4,5 sekunder (!) snabbare än Alexander, som inför loppet var rankad som Sverigesexa, kutat tidigare i år. Maja Hagelvik missade däremot final med ett par sekunders marginal. I junior-SM lyckades inte Abshir Aweys följa upp fredagens fjärdeplats på hinder, utan åkte ut redan i försöken på 800 meter. Samma sak gällde hinderfemman William Fransson, i P19, och William Wickbom i P17, som dessutom hann springa direktfinal på 1 500 meter och med en tolfteplats som resultat. I det loppet blev Hällefors Haben Kidane (som leder långloppscupen, se nedan) sjua på 4.15,93.

Jonas Rosengren vann Östansjöloppet, tio kilometer med individuell start, på 37.33, över två minuter före tvåan Lasse Höög. Höög seger blev det ändå, i damklassen, där Åsa Höög vann med över fyra minuters marginal före Maria Eriksson. 40.22 på Åsa. Rosengrens seger var hans första i årets långloppscup, och han förstärker därmed tredjeplatsen i sammandraget. För Åsa var det bara tredje tävlingen för året i cupen, men segern tar henne i varje fall in på topp tio. Elva deltävlingar återstår.

På något högre nivå fortsatte Tim Sundström sin rad av 1 500-meterslopp under 3.50 (så fort hade han aldrig kutat inför årets säsong, han har ju förbättrat distriktsrekordet i flera steg), när hansprang in som fyra på 3.49,97 i ett B-heat vid en gala i belgiska Merksem. Och Linus Rosdal blev femma, och bäste svensk, av nära 11 000 löpare i Midnattsloppet i Göteborg, på tiden 32.30. Ullevis etiopier Betesfa Ayele var överlägsen och vann med över minutens marginal till tvåan på 30.15. Rosdal höll näst bäste svensk, Hälles Yared Admasu, tre sekunder bakom sig.

Och uppe i fjäll vann Antje Torstensson Helags maraton på 3.15.57 (rätt hårt pressad av Trångvikens Ida Svensson halvminuten bakom) på en tid som hade räckt till en andraplats i herrklassen. Tiden är en makalös prestation på en bana med 615 höjdmeter, bara att lyfta på hatten. Och ytterligare lite längre norrut avslutade Anton Hallor sin sommar i Tromsø med en tredjeplats i Tromsø mountain half ultra, 25 kilometer bitvis teknisk terränglöpning med knappt 1 000 höjdmeter. ”Slitsamt första halvan när nästan 1 000 höjdmeter uppför skulle avverkas i den gassande solen. Krigade på nerför och sprang in som trea efter kanske det jobbigaste loppet jag sprungit. Tog 2 timmar, 12 minuter och 17 sekunder”, skriver Hallor på Facebook. Rune Morten Johansen vann med över nio minuters marginal, på 2.01.33, före Kent Hugo Norheim som ”bara” var 1,5 minuter bakom Hallor.

Morgan Pätsi, som laddar för ironman-VM, kom till start i Sala Silverman, en triathlontävling över halv ironmandistans, trots sina vadproblem och slutade femma i tuff konkurrens på 4.14.48 (mindre än minuten sämre än i fjol). Finländaren Kim Harju var helt överlägsen och vann på 3.57.26. ”Gjorde en stabil insats som resulterade i en femteplats. Mest nöjd över att löpningen funkade och att jag inte tappat allt för mycket”, skriver Pätsi på Instagram.

VM-orienteraren Martin Regborn blev en vinnare igen när han tog hem Dubbelfajten/Fellignsbroträffen 1.38 före klubbkompisen (i Hagaby) Jakob Wallenhammar, men kanske framför allt 3.24 före Tisarens Daniel Attås som ju snuvat honom på dubbla DM-guld den här säsongen. Lovisa Persson vann damklassen tolv sekunder före Rebecka Nylin.

Mountainbikeorienterings-VM slutade i bedrövelse för Garphyttans Marcus Jansson, som varit bäste svensk på samtliga individuella distanser men som stämplade fel och sabbade hela dagen på sin förstasträcka.

Och så till sist glädjande besked från Emilia Fahlin, som instagrammat en som kommer till start i morgondagens världscupdeltävling i Vårgårda. ”Uppåt i dag! Så här glad blir jag av att känna mig bra nog för att starta i morgondagens linjelopp”, twittrar hon tillsammans med en groupie på ett leende Wiggle-Honda-lag.

Fahlin missade lagtempot: ”Feber och dålig mage”

Brittiska stallet Wiggle-Honda slutade femma i lagtempot i Vårgårdas världscupdeltävling i cykel i kväll, och det hade varit Emilia Fahlins bästa världscupplacering i karriären – om hon kommit till start. Men Fahlin tvingades i sista stund stryka sig och följa loppet från hotellsängen. ”Hade feber och dålig mage i natt. Riktigt besviken över att missa lagtempot i dag. Men jag är säger på att mina lagkompisar håller fanan högt”, twittrar Fahlin. Och det gjorde alltså lagkompisarna Jolien d’Hoore, Elisa Longo Borghini, Nettie Edmondson och Danielle King (plus Amy Roberts och Audrey Cordon som tog tidiga förningar och sedan bröt, tiden tas på fjärde cyklist i mål) avverkade de 43 kilometerna på 54 minuter och 23 sekunder och var bara 1,5 minuter bakom segrande Rabo-Liv. Ett viktigt test inför VM i september som inleds med just lagtempo (för stall, inte för landslag) den 20 september.

Fahlin går nu en kamp mot klockan för att kurera sig till söndagens individuella världscupdeltävling, Vårgårdas klassiska GP Över 133,5 kilometer där de sista 77 kilometerna består av sju varv på en rätt teknisk elvakilometersslinga med många knixiga svängar inne i själva Vårgårda.

I inlägget med helgens höjdare glömde jag ju förresten att nämna att det är både ungdoms- och junior-SM i friidrott i helgen. Det inleddes redan i dag, med en fjärdeplats för Abshir Aweys på 2 000 hinder. Möjligen var det hans debut på distansen, har i varje fall inte sett att KFUM-talangen kutat hinder tidigare. Trots det var han bara elva sekunder från SM-medalj i H22-klassen, men då ska man kanske tillägga att det bara var fem löpare till start (den äldre juniorklassen, H22 och D22, dras med väldigt små startfält). I USM tävlar de mest intressanta konditionsnamnen som Stocksäters Esther Sandén Alin på 2 000 meter, Örebros Jonathan Gustavsson och Alexander Larsson (även på 2 000 meter) på 800 meter och Jack Karlsson (framför allt) på 3 000 meter under lördag och söndag.

Garphyttans Marcus Jansson blev bäste svensk också på den tredje och sista individuella distansen i mounatinbikeorienterings-VM, hans favoritdisciplin långdistans som avgjordes på fredagen. Men det räckte inte till mer än en 24:e-plats totalt, och därmed sprack Janssons mål med mästerskapet – att bli förste svenske herre genom tiderna att ta en topp tio-placering i VM. Jansson var drygt 6,5 minuter från det målet. Mästerskapet avslutas med stafett i morgon, lördag, och Jansson kör förstasträckan för Sverige. Anders Frisk och Per Vestling tar hand om de avslutande två.

Och så noterar vi att Garphyttans långdistansspecialist Filip Dahlgren, i fjol tia på orienterings-VM, anmäler sitt IFK Lidingö som stark utmanare till Örebro AIK i Vasastafetten. Dahlgren springer själv andrasträckans 14,3 kilometer mot ÖAIK:s Mattias Nätterlund.