Förbundskaptenen: Därför valde jag Lilian före Alexandersson

9.00 i morse släpptes den så till slut, den svenska VM-truppen i orientering. Åtminstone för mig (ja, det vet ju ni som läser bloggen) var det en skräll att Martin Regborn fick en plats efter de senaste veckornas uteblivna topprestationer. Och att Lilian Forsgren ”bara” får springa mixedsprintstafetten i sitt första VM (men väljs före de båda svenska superstjärnorna Tove Alexandersson och Helena Jansson) var också en överraskning. I eftermiddags ringde jag upp förbundskapten Håkan Carlsson och frågade om det. Men också om varför han inte tog med Filip Dahlgren till VM trots en uppåtgående formkurva efter vinterns skadehelvete.

– Det var nästan en bonus att Filip fick komma med på världscupen med tanke på hur hans läge var några månader tidigare. Men han har gjort ett jättebra jobb med rehaben efter alla problem i vinter, skött sig jättebra. Han är i princip tillbaka i gammalt gott slag nu, men konkurrensen i långdistanslaget är väldigt starkt, och resultatet i världscupen (en 17:e-plats som bäste svensk) räckte helt enkelt inte till, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Martin Regborn får däremot en plats trots svajiga resultat, hur har du resonerat där?
– Martin har stor potential, och var nära att få till det riktigt, riktigt bra på VM förra året. Han blev 15:e då men låg topp tio med bara några kontroller kvar. Några av de löpare som var före honom på VM-uttagningen i lördags (Gustav Bergman, William Lind och Olle Boström) kommer bara att springa skogsdistanser på VM, och räknar man bort dem var han näst bäste svensk där. Martin har valt att fokusera på sprint, och jag tycker att han förtjänar VM-platsen väldigt väl.
Är det du som vill dela upp VM-laget i en sprint- och en skogsdel?
– Ja, lite så. Vi vill att löparna ska få en möjlighet att fokusera och bli riktigt starka på de olika underlagen. Det är ett pussel vi försökt lägga. I Martins fall ger vi honom nu chansen att verkligen fokusera på stadsmiljöer och hårt underlag.
Vad har han för potential?
– Det är jättetufft på VM. Schweiz och Danmark har jättestarka sprintlag, det finns någon riktigt bra fransman och så har vi de andra svenskarna. Men om allt stämmer har han potential att bli tia eller ännu bättre. Det viktigaste är att han fokuserar på att göra riktigt bra lopp. Kvalet är steg ett, sedan är det en vilodag före finalen. Kvalet går i en förort, ett bostadsområde, som inte är några konstigheter. Men finalen går i lite småstad (Forres) på vad vi tror är ett ganska litet område, med en strörre huvudgata och små, smala gränder som det gäller att vara noggrann för att pricka in i hög fart.
Lilian Forsgren är bara uttagen till mixedsprintstafetten, hur tänker du där?
– Lilian hade prickat formen bra till världscupturnén förra veckan och är ganska allround. På slutet har hon varit allra vassast i sprint. Hon var ju tvåa av svenskorna i observationstävlingen i Säter och när hon var fjärde bästa svenska i världscupen lördags hade hon ett ännu bättre lopp på gång, hon missade väldigt mycket på första kontrollen och sprang fort efter det. Hon har en hög potential, och gjorde ett väldigt bra jobb på förstasträckan i världscupsegern i lördags.
På sista sträckan stoppar du in Lena Eliasson nu. Hur tänker du när du väljer henne och Lilian före namn som Tove Alexandersson (världens bästa orienterare just nu, möjligen i konkurrens med Judith Wyder, med nio VM-medaljer på meritlistan) och Helena Jansson (13 VM-medaljer på cv:t)?
– Tove springer alla övriga distanser och det skulle bli ett för tufft program för henne om man slängde in sprintstafetten också. Och Helena satsar på skogsdistanserna det här mästerskapet, det är det hon kunnat träna till med sina fotproblem. Att hon sprang sprintstafetten i fredags berodde på att den gick på mjukt underlag, i Skottland blir det asfalt. Så det här känns som det bästa laget utifrån de förutsättningar som finns.
Är Forsgren aktuell för fler distanser, som reserv?
– Ja, Lilian är väldigt allround och har visat bra resultat på alla typer av tävlingar. Hon är med i laget också för att kunna vara ersättare på andra distanser. Är hon i form kan hon springa både skog och sprint.
Hur ser uppladdningen ut inför VM?
– Vi åker på ett knappt veckolångt läger i Skottland den 1 juli, men många av löparna kommer stanna kvar längre. Vi åker till samma boende som vi har på VM, strax utanför Inverness, och kommer att träna i relevant terräng. Så här brukar vi alltid göra, åka iväg tillsammans, bygga lagkänsla, sätta allt det praktiska, testköra det som väntar och få bra träning.
I morgondagens NA, papperstidningen (som alltid går att köpa som e-tidning på na.se), kan ni läsa intervjuer med både Lilian Forsgren och Martin Regborn.
Ytterligare en ”länslöpare” blev för övrigt VM-klar på tisdagen: Den dubble världsmästare Matthias Kyburz (som efter helgens övningar toppar totala världscupen), som tävlar för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, är uttagen till fyra av fem distanser, allt utom den individuella sprinten, för sitt Schweiz.
Marcus Jansson, Garphyttekillen i mountainbikeorienterings-EM, fick nöja sig med en 35:e-plats i tisdagens sprint, men var i varje fall näst bäste svensk. 2.47 bakom segrande esten Lauri Malsroos, 2.19 från pallen, 31 sekunder bakom lagkompisen Linus Karlsson Mood på 30:e plats. I morgon är det dags för medeldistans, och för Jansson tror jag att det är ”ju längre desto bättre” som gäller. Karlskogas Erica Olsson blev för övrigt 19:e i sprinten i ungdoms-EM.
Varför jag inte skrivit något om Vätternrundan-veckan som dragit igång i Motala, undrar kanske någon. Tja, därför att jag fortfarande väntar på att någon av sidorna som brukar sammanställa resultatlistor (det görs ju inte officiellt, eftersom Vätternrundan är ett motionsevenemang och ingen tävling) ännu inte levererat från Tjej- eller Halvvättern. Och det är ju resultat man vill ha!

Bommarna som sänkte Dahlgren: "Tror VM är kört nu"

Jag tror att jag slår något sorts NA-rekord med nästa 4 600 tecken orientering i morgondagens papperstidning, två rejäla drapor från dagens långdistanstävling i världscupen i Halden. Tja, åtminstone sedan O-ringen var i stan senast. Lilian Forsgren berättar om sin succétävling som kan bära hela vägen till VM och Filip Dahlgren om de tre missarna som kan kosta den platsen. Vad som inte gör sig lika bra i tryck (åtminstone inte för en bredare allmänhet) är vägvals- och sträcktidsanalyser och GPS-tracking. Dahlgren pratar i papperstidningen om tre stora bommar eller felval som kostade en topplacering. Framför allt misstaget till den sjätte kontrollen, där han själv uppskattade att han la bort två minuter när han inte hittade samma lösning öster om tjärnarna (se GPS-trackingen) som bland andra Matthias Kyburz och William Lind gjorde. sträctiderna ger honom rätt. Till femte kontrollen, efter drygt 20 minuters löpning, var Dahlgren sexa, 1.10 bakom Kyburz som ledde redan där (ja, från andra kontrollen och hela vägen in i mål), och vid den sjätte hade han tappat till 14:e plats, 3.22 bakom. Också på Lind, som alltså tog samma väg som Kyburz, tappade Dahlgren omkring två minuter. Dahlgren tappade sedan ytterligare en minut till sjunde kontrollen, och ännu en till den nionde. Därifrån gick han, av sträcktiderna att döma, relativt rent de sista 16 kontrollerna. Dahlgren var redan 6.07 efter Kyburz efter nio kontroller, 8.24 bakom i mål. Utan de där bommarna hade han troligen gjort upp med Olle Boström och William Lind om att bli näst bäste svensk bakom Gustav Bergman. Och om en VM-plats bakom Bergman och Fredrik Johansson.
– Årets VM är nog kört nu. Möjligen att jag kan få en reservplats, men jag tror inte att jag blir uttagen, säger Dahlgren i morgondagens papperstidning.
Han blir kvar på västkusten över helgen, utifall det skulle öppna sig en reservplats efter återbud på söndagens medeldistans, men annars laddar Dahlgren nu om för en intensiv träningsperiod (han var grymt nöjd med att benen kändes höll för att utmana världseliten även om huvudet inte gjorde det i dag) och därefter O-ringen, världscupfinalen och SM.

Lilian Forsgren la också bort en hel del tid i inledningen av dagens långdistans, men räddade upp det med grym löpning andra halvan.
– Jag har fått reda på nu i efterhand att jag tappade tre minuter på en sträcka in mot varvningen. Jag har inte hunnit titta på gps:en, men jag gissar att jag inte tog snabbaste vägvalet, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Det var till den nionde kontrollen, och Forsgren tappade 3.15 på segrande Ida Bobach och 2.40 på tredjeplacerade Svetlana Mironova. Rejält avgörande eftersom det inte skiljde mer än 2.11 mellan Forsgren och pallplacerade Mironova i mål. GPS-trackingen visar att Forsgren sprang över en höjd och söder om en tjärn medan de snabbaste på sträckan undvek höjden och höll norr om tjärnen in mot nian.
Dit fram, efter nio av 16 kontroller låg Forsgren på 22:a plats, men därifrån och in i mål var hon en av de allra snabbaste bakom Bobach och tvåan Tove Alexandersson. Forsgren avverkade den delen på 28.20, att jämföra med Bobachs 26.49, Toves 26.26, och klättrade hela vägen till åttonde plats och blev näst bästa svenska. Svenska konkurrenter som Emma Johansson (29.56) och Annika Billstam (33.57) tappade rejäl med tid på Forsgren där. Förklaringen till succén? Gelen hon tryckte i sig vid varvningen.
– Jag har provat det tidigare i vår, och det ger stor effekt. Nu åt jag en vid varvning, och kände mig mycket piggare under andra halvan. Oavsett om det är placebo eller på riktigt så hjälper det, säger hon.
Man kan inte vara säker på att det här loppet räcker hela vägen till VM, men gör Lilian en bra prestation på helgens sprinttävlingar kan hon boka resan till Skottland. Och även om hon inte är mycket för att spekulera själv höll hon i varje fall med mig om att hon inte försämrade chanserna i dag.
– Ja, att det får man nog tro. Men det där vill jag inte spåna för mycket om just nu, jag avvaktar tills de här tävlingarna är över, säger hon i morgondagens papperstidning.

 

Från Fjugestaloppet har jag inte fått några fler rapporter än det som går att läsa i Peter Erikssons artikel på na.se, att Örebro AIK:s Jonas Olofsson och IF Starts Gabriella Eliasson vann femkilometersloppet. Resultat ska komma under kvällen, står det på hemsidan, men än så länge är det bara barn- och ungdomsklasserna som laddats upp. Vi får nog helt enkelt avvakta tills i morgon bitti.
Redan på lördag är det dags för nästa deltävling i långloppscupen, tolvkilometersloppet Fellingsbrovarvet.

Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet.  Foto: Peter Eriksson
Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet. Foto: Peter Eriksson

Nu ska VM-platserna fördelas: "Hela kapaciteten ska ut"

I morgon, onsdag, är det upp till bevis för de svenska landslagslöparna.
Fyra världscuptävlingar på fem dagar, i norska Halden, svenska Lysekil och Munkedal, ska skilja agnar från veten och vaska fram ett svenskt VM-lag ur en rekordstor världscuptrupp. 28 löpare – 15 damer och 13 herrar – finns med i veckan. Bara ett tiotal kommer få följa med till Skottland i augusti. I världscupen får Sverige nämligen starta med åtta löpare på varje distans, i VM får varje nation bara ställa upp med tre.
Och bland VM-spekulanterna finns, som ni känner till om ni hängt med här på bloggen, länshoppen Lilian Forsgren, 25-årig Hallsbergslöpare som tävlar för Tisaren, Martin Regborn, 23-årig örebroare som springer för Hagaby, och Filip Dahlgren, 27-årig Garphyttekille som representerar IFK Lidingö.
För Dahlgren är det allin redan i morgon. Långdistansen är enda distans han får springa den här veckan, hans enda chans att ta en VM-plats. Dahlgren var tia på VM i fjol, har sedan haft i princip oavbrutna skadebekymmer men var tvåa i elitserien i långdistanscomebacken den 17 maj och fyra över långdistans i elitseriefinalen helgen därpå. Dahlgrens klubbkompis Fredrik Johansson är fotskadad och missar morgondagens tävling, men lär vara gjuten i VM-truppen om han hinner kurera sig. Gustav Bergman lär få en plats om han vill (han har tidigare valt att avstå just långdistans i VM-sammanhang), och William Lind lär ligga bra till. Så det ser hyggligt tufft ut att slå sig in i det svenska långdistanslaget, och om någon över huvud taget ska ha chansen blir torsdagens tävling otroligt avgörande. Har Dahlgren rätt svenskar bakom sig är vägen in i VM-laget ändå öppen, åtminstone som reserv.

 

På damsidan finns flera givna namn i VM-truppen. Annika Billstam har en friplats på medeldistansen som regerande mästare, men är även högaktuell för att ta plats på andra distanser. Tove Alexandersson är förmodligen världens bästa orienterare just nu, och har vunnit samtliga världscupdeltävlingar hittills den här säsongen. Och 13-faldiga VM-medaljören Helena Jansson har visat gammal storform och vunnit två elitseriedeltävlingar i vår.
Där bakom finns starka utmanare som rutinerade Lena Eliasson och formstarka Anna Bachman, Josefine Engström och Karolin Ohlsson. Ett getingbo där Forsgren, som springer långdistans, sprintstafett och individuell sprint i världscupen, vill slå sig in. I morgondagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se) har jag ett snack med Forsgren, men jag sparade förstås några citat till bloggen. Till exempel frågade jag om hur de senaste veckorna varit.
– Det var lite speciellt att ha uttagningsgrundande tävlingar som man var toppad till ena helgen och sedan elitseriefinal helgen därpå. Den andra helgen kändes det som om luften gått ur, och det blev som det blev i Umeå. Därefter har jag tänkt mer på de kommande tävlingarna, och det har känts ganska bra. Jag har fått in lite ordentlig träning och kunnat koppla bort tävlingsmoodet. Det har varit mycket annat runt omkring också, med avslutning i skolan (Forsgren har nu bara ett halvår kvar innan hon är färdig civilingenjör med inriktning på teknisk design och materialteknik) och det har varit skönt att få kontraster och perspektiv. Jag har fått koppla bort orienteringen lite grann, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Har du toppat formen som inför ett mästerskap nu?
– Ja, jag har försökt. Men i och med att dalahelgen också var viktig, för att ens ta sig hit, så blev det lite speciellt. Jag toppade formen dit, och eftersom det bara var drygt två veckor emellan så har det mer blivit att försöka konservera formen än att få upp en ny formtopp. Det handlar om att ta med sig allt det positiva och försöka öka självförtroendet. Nu finns det inget att spara på. Hela kapaciteten ska ut.
Forsgrens tankar om svenska VM-laget och egna chanserna att komma med? Näe, det får ni läsa om i pappret.
För Regborn är det upp till bevis i fredagens sprintstafett och lördagens individuella sprint. Regborn kom ju in i svenska VM-laget som reserv förra året och slutade på 15:e plats i de coola sprintmiljöerna i Venedig.
Jonas Leandersson lär vara given i svenska sprintlaget, precis som för Jerker Lysell som liksom Fredrik Johansson missar veckans tävlingar på grund av fotskada. Där bakom? Tja, visst finns möjligheten att Regborn kniper den, men då gäller det att han fått ordning på sin mystiska allergi (som kollega Fiedler skrev om i papperstidningen den 25 maj) och presterar på topp, för hittills har säsongen inte bjudit på så många sprintresultat att skriva hem om.
Till sist några smånoteringar:
** Avslöjade tidigare i dag att kungen flyttar löpsträckan i Örebro triathlon. I morgondagens papperstidning är det två texter inför tävlingen, och det blir mer längre fram i veckan. Har snackat en hel del både med Örebro AIK:s Morgan Pätsi (som har långdistans-VM i Motala och ironman-VM på Hawaii som säsongens två stora mål) och Noras Bibben Nordblom (som ska försöka kvala in till ironman-VM igen i Nice om två veckor och i höst går för att försvara sin VM-titel i Ö till ö) inför helgen, så håll ögonen öppna!
** Degerforsaren Filip Jakobsson, som var fyra i stafett och åtta i sprint mot två år äldre motståndare i junior-VM i vintras, fanns förstås med när förbundskapten Ann Enman på tisdagen presenterade skidorienteringens juniorlandslagstrupp inför den kommande vintern.
** För övrigt har jag helt glömt att nämna Studenthalvan, tävlingen där jag blev femma förra året men i år missade på grund av krock med Stockholms brantaste,  som alltså avgjordes redan förra helgen. En Anders Bergander som jag inte har någon vidare koll på var snabbast över de fem kilometerna löpning (från universitet, upp mot Markaskogen och tillbaka). Var på inte alltför skräckinjagande 18.45 14 sekunder före Anton Hallor, orienterare i OK Tisaren. Anna Ivansson van damklassen på 24.52.
** I morgon är det dags för säsongens åttonde individuella deltävling i långloppscupen (av 26), fem kilometer långa Fjugestaloppet. 270 löpare är föranmälda, och Patrik Johansson och Edita Martuseviciute är regerande mästare (vann på 17.26,5 respektive 19.31,8 i fjol). Men varken de eller något av de riktigt stora namnen i länslöparkretsar finns med i startlistan så här på förhand. Jonas Rosengren och Maria Eriksson verkar dock ha fått mersmak efter segrarna Rallarrundan i går och finns på startlinjen igen. Eriksson är den enda från fjolårspallarna som återvänder till Fjugesta.

Dahlgren visade VM-kvalitet – Andrea vann elitserien

I dag avgjordes elitseriefinalen i orientering i Umeå, och även om det inte är någon observationstävling inför VM – truppen ska tas ut baserat på tidigare meriter, det som gjordes förra helgen och det som presteras i världscupen nästa vecka – så är det aldrig fel att visa bra form. Det gjorde verkligen Filip Dahlgren. Han passade på att springa han hade fjärde snabbaste löptid av alla under jaktstarten (bara 1.16 bakom segrande David Andersson över drygt 90 minuter orientering), och behöll också sin fjärdeplats i sammandraget. Fyra är ju också exakt det antal VM-platser det finns att slåss om på långdistansen, men man ska hålla i minnet att en del starka namn saknades i Umeå. Martin Regborns femteplats (dock i tid rejält distanserad av toppkvartetten) var egentligen en större överraskning, men har mindre bäring på VM-chanserna eftersom han främst konkurrerar om en plats i sprintlaget. Lilian Forsgren hade bara 17:e bästa löptid, var 9.14 bakom Tove Alexandersson (vem annars?) som var snabbast. Regborns lopp gjorde att han klättrade till tolfte plats i elitseriesammandraget. Forsgren tappade till nionde plats (Emma Klingenberg höll, trots Alexandersson storseger på söndagen, undan i totalen och vann totalt med 1.07).
Tisarens jättetalang Andrea Svensson fick fira en elitserieseger då hon var snabbast av alla i äldre juniorklassen på söndagne och Tilda Johansson, som delade ledningen inför jaktstarten och gick ut samtidigt, bara hade sjätte bästa tid på söndagen (men ändå lyckades ta andrplatsen i sammandraget). Ännu en skalp för Svensson som har en stor hög med USM- och JSM-guld samt O-ringen-segrar på meritlistan (och JVM-guld i orienteringsskytte!).

I Göteborgsvarvet i går tog Kopparbergs Elin-Marie Lönnström länets överlägset bästa placering med en 38:e-plats, på tiden 1.27.04. Inför tävlingen skrev jag att Hällefors Simon Sveder skulle få kämpa om en topp 100-placering, och det var just vad han gjorde. Med fyra sekunder marginal klarade han strecket och blev 97:a på 1.18.01. Ingen annan länslöpare slog sig in på topp 100, men sex var topp 50 i sin åldersklass (Johan Stunz i H35, Helena von Elern i D40, Fredrik Eliasson i H40, Ronny Collin i H45, IngMarie Johansson i D50 och Margareta Borg i D55).

Själv körde jag alltså en dubbelhelg med Stockholms brantaste i går och Vulkanloppet i dag – och plötsligt lossnade det på båda.
I Stockholm tonade jag ju ned förväntningarna, trodde inte jag skulle vara nära fjolårstiden (då jag inte var toppad men gjorde ett helt okej lopp) efter vinterns skadeproblem. Sprang på 19.53 förra året och tänkte att under 21 skulle vara godkänt nu. Men för att ändå maximera chanserna testade jag en annan taktik än förra året, lät det ”gå som det går” (med betoning på ”gå”) i uppförsbackarna och mosa utför och på platten som om det inte skulle finnas någon morgondag. Normalt sett är jag ju starkast uppför, men nu har backträningen blivit lidande på grund av fotskadan, och det här kändes som den mest vettiga taktiken. I botten av sista backen hade jag 3.30 på mig för att klara 20 minuter, så jag gav mig fan på det – och var i mål på 19.33 (tävlingen är 3,35 kilometer lång, men de tre uppförsbackarna om totalt drygt 250 höjdmeter gör att tiden som referens anses motsvara vad löparna klarar på fem släta kilometer). Alltså 20 sekunder bättre än förra året – mot alla odds. Svinnöjd med det, förstås, även om jag inte tror att det är något formbesked utan snarare ett utslag av taktisk smartness. Anders Kleist (Akeles bergsget som var fyra i Skåla opp, ett av de råaste lopp jag sprungit, 2010) vann som vanligt, men det var också kul att se Karlslunds längdskidstjärna och gamle JVM-guldmedlajör Patrik Karlsson som debuterade i backen (och gjorde comeback efter sin axeloperation) och tog en finfin fjärdeplats.
I dag cyklade jag Kommunrundan (andra delmomentet i årets Degerforsklassiker), 78,3 kilometer landsvägscykel, helt solo. Målet att gå under tre timmar, som jag skrev om här på bloggen i förväg, visade sig vara satt med alltför stor ödmjukhet inför hur mycket snabbare än racer av 2014 års modell är jämfört med den 30 år äldre variant jag cyklade på i fjol var. Nio minuters förbättring blev till slut 34 – jag rullade in i Degerfors på 2.35.02 jämfört med fjolårets 3.09. För att hålla uppe motivationen höjde jag målet efter vägen. När jag märkte att det var möjligt att hålla 30 kilometer i timmen blev det målet att klara hela tävlingen över den snitthastigheten – men då krävdes en rejäl kämpainsats. Började stumna rejält när det blev uppförsbacke och motvind från Svartå till Åtorp och vidare till Mokorset efter fem inledande mil som alla klockades på under 20 minuter. Tappade massor och hamnade i tidsskuld (snittfarten ramlade ned under 30 kilometer i timmen) inför den sista milen. Trampade som en galning i nedförsbackarna mot Degerfors och stoppade klockan utanför Korpens kansli på 30,30 kilometer i timmen. Mycket nöjd, mycket trött (på stapplande ben tog jag mig in på kansliet för att njuta av ostmackorna och förkunnade för Degerfors ironmanhjälte Patrik Eriksson att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men han trodde inte på mig).
Efter fyra tävlingar på 16 dagar blir det nu tillbaka till rehab och grundträning – nästa inplanerade tävling är inte förrän den 14 juni, Degerforsklassikerns orienteringsmoment.

Dahlgren slog till igen – nu väntar palljakt

Vi kör en kort lördagssummering eftersom det om några minuter är dags för årets tv-höjdpunkt näst Vasaloppet; Eurovision song contest.

I orienteringen i Umeå slog Filip Dahlgren till igen och låg faktiskt tvåa efter 25 av 36 (för ledaren) minuter, men tappade lite tempo (eller riktning?) på andra halvan och blev fyra. Regborn var sexa till elfte kontrollen men gjorde sedan en större bom och tappade 15 placeringar på ett bräde. Räddade upp och var 19:e i mål, 5.19 efter segrande Gustav Bergman, 3.13 bakom Dahlgren. Forsgren åtta, 3.39 bakom Helena Jansson efter ett till synes odramatiskt lopp.
Dahlgrens placering gör att han klättra till fjärde plats i elitseriesammandraget inför söndagens avslutande jaktstart, där han bara har 24 sekunder upp till pallen över en långdistans. Och långdistans är som ni vet något som Filip Dahlgren gillar.
Andrea Svensson gjorde för övrigt precis som jag sa (och min uträkning stämde), så Tisartalangen startar i delad ledning i äldre juniorklassen i morgon. Spännande!

I Eskilstuna åkte KFUM Örebros herrar ur näst högsta divisionen (som kallas för lag-SM-kval) i lag-SM i friidrott och får nästa år börja om i division 1 Svealand. Om man jämför de olika grengrupperna – sprint och häck (åtta poäng på fem grenar), hopp (18 poäng på fyra grenar), kast (elva poäng på fyra grenar) och medel-, långdistans och häck (åtta poäng på fyra grenar) – så ser man att det var på både kort och lång löpning det brast för KFUM. Inte så konstigt på de längre sträckorna där KFUM ställde upp med det överlägset yngsta laget, med fyra löpare födda 1996 (William Fransson), 1997 (Abshir Aweys), 1998 (William Wickholm) och 1999 (Jack Karlsson). Hade klubben verkligen gått in för tävlingen hade det naturligtvis funnits snabbare, äldre löpare att kasta in, men det är fräckt att ge framtiden chansen!

Själv var jag i Stockholm och sprang hufvudstadens brantaste lopp. Och blev slagen av en bergsget och en lokal skidmatador som gjorde comeback. Och 59 stycken till, förstås. Men mer om det i morgon!

Förbundskaptenen: "Kanon att se Filip så bra"

Det var inte bara Konditionsbloggen som lyfte på ögonbrynen åt Filip Dahlgren succé i går. Det gjorde även förbundskaptenen Håkan Carlsson, från Örebro. Men han kunde ändå inte på rak arm ge besked om Garphyttelöparen får en av åtta svenska platser till världscuplångdistansen i Halden den 3 juni.

– Det var kanon att se Filip springa så bra med tanke på vilken strulig vinter han haft, jättehärligt. Jag såg redan på Tiomila förra helgen att han hade bra form, och nu gjorde han en ännu bättre prestation. Men jag ska analysera alla resultat innan jag meddelar truppen på tisdag, riktigt grotta ned mig i resultaten för att det göra en så bra bedömning som möjligt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vilka parametrar väger du in när du tar ut laget?
– Det är dels internationella meriter de senaste åren, dels de som gjort riktiga topprestationer under helgen och så kommer jag snegla lite på totala världscupen (det har ju redan avgjorts tre lopp, i Tasmanien i januari), och sedan är det ett pussel att läggas för att få ihop en bra trupp totalt sett. Så det är många delar som ska vägas samman. Vi har åtta platser på varje distans, så truppen kommer att bli från åtta herrar och åtta damer och uppåt. Troligen blir det över tio på båda sidorna, eftersom alla inte springer alla distanser. Men om det blir tio, tolv eller tretton herrar och damer kan jag inte säga nu.
Vad säger du om Lilian Forsgren?
– Hon visade verkligen hög klass i sprinten i torsdags, det var kul att se. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne efter långdistansen, så jag vet inte hur hon värderar det. Men hon var med högt uppe och har presterat bra i förhållande till de duktiga utländska löparna som varit här. Nivån har varit hög.
Martin Regborn hade en tung helg, är hans landslagschans körd nu?
– Jag vill kolla mer innan jag uttalar mig. Även om han inte riktigt gjort sig själv rättvisa under de här tre tävlingarna så vet jag att han har mer att ge. Vi får se på tisdag när jag lagt det här pusslet.
Är VM-chansen helt körd för de som inte kommer med i världscuptruppen?
– Så är det, om det inte är någon av löparna som verkligen presterat internationellt so måste stå över världscupen på grund av skada eller så. Men utgångspunkten för att kvala in i VM-laget är att man ska springa världscupen. Det är den tävlingen, plus den här helgens resultat, som jag kommer väga samman när jag tar ut VM-truppen.

Gerdevåg om andra SM-bronset: "Första var många gånger större"

Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men att bli trea av svenskarna i Stockholm marathon, en av Sveriges största löptävlingar, är förstås ändå betydligt större än att hålla Hässelbys B-lag och Sävedalen bakom sig på den udda distansen 3×1 500 meter på ett regnigt, blåsigt, gråtrist Sollentunavallen. Så, nog förstod jag vad Josefin Gerdevåg skulle svara nära jag frågade KFUM Örebro-löparen om skillnaden mellan hennes första SM-guld (maraton 2012) och hennes andra (som alltså kom i dag).
– Det var förstås många gånger större, men det här var också kul. Vi var ju lite chockade att det räckte till pallen, säger hon till Konditionsbloggen.
Så sent som på lördagen såg det ju nämligen inte ut som om KFUM över huvud taget skulle komma till start. Rebecca Högberg fick halsont och feber och kastade in handduken tidigare i veckan. Lotta Lennartsson slog upp en fotskada och tvingades bryta lördagens 4×800-meterslopp. Och Louise Sundström kunde inte stanna och springa på söndagen.
De två kvarvarande lagmedlemmarna, Gerdevåg och Erika Bergentz, funderade på att springa de två första sträckorna och kliva av, men föreningen ringde in 15-åriga talangen Lisa Brorson. Och det slutade alltså med succé. Bergentz var tvåa till första växlingen, Gerdevåg trea till andra och i ett lopp med väldigt stora marginaler kunde Lisa hålla undan och säkra bronset, 66 sekunder bakom Hässelbys A-lag på andraplatsen (Lidingö tog silvret med 4,5 sekunders marginal) och 21 sekunder före Hässelbys B-lag på fjärdeplatsen. Gerdevåg kutade på Bergentz kutade på 4.47,1, Gerdevåg på 4.44,8 och Brorson på 5.26,2 för sluttiden på 14.58,07.
– Det var för kallt för bra tider, konstaterade Gerdevåg som ändå var väldigt nöjd med medaljen.
– Vi trodde inte att det skulle bli så här bra. Vi hade inga förväntningar alls på Lisa, men hon sprang jättebra.
För Gerdevåg var det alltså andra medaljen i senior-SM-sammanhang (hon har ju dessutom två–tre fjärdeplatse [beroende på hur man räknar gårdagens brutna lopp] bara i år), för Bergentz (som hunnit samla en del i veteransammanhang) och Brorson var det första.
Gerdevåg kommer att stå över både Göteborgsvarvet och Stockholm marathon, och nästa helg blir det i stället lag-SM-kval med KFUM Örebro, i Eskilstuna. Där ska hon springa 5 000 meter och eventuellt också 1 500. Bergentz ska vid 42 års ålder göra debut på hinder (2 000 meter, i de här sammanhangen) och om inte Högberg är tillbaka från sin sjukdom kan Bergentz få springa 800 meter också.
KFUM:s herrlag, bestående av William Fransson (4.21,7), Tim Sundström (3.54,5), Abshir Aweys (4.27,4) och Per Sjögren (4.13,6), blev fyra (av fyra lag) över 4×1 500 meter vid stafett-SM, 16 sekunder från Malmö på bronsplatsen. Spårvägen tog guldet, Huddinge silvret.

 

Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3x1 500 meter.  Foto: Mikael Kroon
Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3×1 500 meter. Foto: Mikael Kroon

Emilia Fahlin avslutade veckan i Kina på absolut bästa sätt. Som hjälpryttare var hon i högsta grad delaktig när Wiggle-Hondas italienska spurtkanon och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini knep segern i säsongens femte världscupdeltävling, Tour of Chongming Island world cup. Efter att Bronzini i etapploppet på samma plats, med samma namn, tidigare i veckan förlorat tre raka spurtstrider och varit trea-trea-fyra i de tre etapperna hade sportdirektören Egon van Kessel beslutat om en ändrad taktik, där laget inte skulle köra enbart för Bronzini utan låta alla tre starka avslutare, alltså även Chloe Hosking och ”Nettie” Edmondson, få en chans. Ändå var det alltså Bronzini som hittade rätt och lyckades plocka ned Kirsten Wild.
Bronzini berättar själv om dramatiken i avslutningen på Wiggle-Hondas hemsida:
– Vi var tillsammans i ett försök att dra fram Chloe, men det blev lite kaos i sista svängen, och vi tappade henne. Men jag hade kvar ”Nettie” på rullen, och med 700 meter kvar var bäst alternativet att gå ut till höger och dra igång spurten, men jag fick inget utrymme och vingades vänta. Med 300 meter kvar kollade jag bak, och då hade jag tappat ”Netti”, så då beslutade jag mig för att försvara min position och hålla Wilds rulle. Som tur var blåste det stark motvind och hon blev tvungen att ta en långspurt vilket gjorde att jag kunde komma förbi precis före mållinjen.
Och så hyllade hon återigen sina lagkompisar; Fahlin, Hosking, Edmondson och Eileen Roe.
– Den här segern berodde verkligen på den fantastiska lagkänslan vi har.
Konditionsbloggen har förgäves sökt Fahlin, men på sin facebooksida skriver hon kort och glatt: ”Vi gjorde det! Vi tog hem världsuptävlingen i Kinda för Wiggle-Honda! Vilken dag och vilket lag!”
Wiggle-Honda har nu vunnit tre av fem världscupdeltävlingar 2015 (tidigare Jolien d’Hoore i Ronde van Drenthe, när Fahlin kraschade så illa, och Elisa Longo Borghini i Flandern runt, när Fahlin låg hemma i sjuksängen). Laget ligger tvåa i världscupsammandraget, och i individuella världscupen är d’Hoore trea, Longo Borghini fyra och Bronzini åtta. Nästa världscupdeltävling är Philadelphia International Cycling Classic den 7 juni, oklart om Fahlin kommer att köra där.

 

Och så några ord om Filip Dahlgren, som slog till med en otroligt fin andraplats i dagens långdistans i Bjursås. Jag skrev ju om Garphyttelöparen, som var VM-tia i långdistans i fjol, inför helgen, och då berättade han om skadebekymren som gjort att han inte sprungit längre än si sådär 70 minuter varken på tävling eller träning. Trots det var han snabbast av alla under de där sista 20 minuterna som han oroade sig för på förhand – i konkurrens med hela Sverige- och stora delar av världseliten. Bland annat drog Dahlgren ifrån med drygt 1.40 på tolvfaldige VM-guldmedaljören Thierry Gueorgiou under sista halvtimmens löpning, och han hämtade in halva slutsegraren William Linds ledning, minskade det från över två minuter till 63 sekunder bara sista tolv minuterna (sista elva för Dahlgren). Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur loppet egentligen gestaltade sig, och om han säkrat en plats till världscupen i början av juni nu.

– Det blev en lite passiv inledning. Det var olika terrängtyper, började med stenbunden botten med väldigt detaljerad kartbild, väldigt teknisk orientering, och det tog ett tag innan jag kom in i det och visste vad jag skulle läsa på, vad jag skulle använda i orienteringen. Men jag låg ändå hyfsat med från början, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
– Strax före varvningen gjorde jag någon liten krok på 20–30 sekunder, och då fick jag syn på William Lind som startat två minuter efter mig. Jag blev lite förvånad att han kommit ikapp eftersom jag tyckt att jag börjat bra, men när vi kom in till varvningen fick jag höra att han var i ledning och att jag var trea, och det var ändå ett kvitto på att jag gå att bra men han väldigt bra.
– Efter varvning och kartbyte hade vi olika gaffling, men ut ur boet, där vi hade haft olika slingor, kom vi tillsammans igen, vi hade löst våra uppgifter på samma tid, och sedan låg vi tillsammans några kontroller. Ut på sista långsträckan (från kontroll 29 till kontroll 30) hade jag bestämt mig innan och körde bara iväg, medan han stannade upp och tittade på kartan. Där tog jag en minut (Filip var snabbast av alla på sträckan och hela 1.11 före William), och därför skiljde det bara en minut i mål.
Hur kändes kroppen i första långdistansen?
– Jag visste att jag höll 60–70 minuter, men största frågetecknet inför var tävlingen var om jag skulle stå mig i 90. Jag var riktigt trött på slutet, men det gick. Det var ett bra lopp, bortsett från några små misstag.
Vad händer nu?
– Planen är att springa Swedish league-finalen nästa helg. Och sedan är det 1,5 veckor till … Ja, till världscupen, förhoppningsvis.
Du är svårpetad nu, va?
– Ja, jag tycker väl det.
Klarar kroppen så många lopp på så kort tid?
– Ja, det känns bra. Men det är viktig att låta den återhämta sig och hålla i med rehab- och styrketräning så man inte går på några nya smällar.

Örebroaren Martin Regborn hade en ny tung dag i dalaskogarna och efter dagens 25:e-plats, tio minuter bakom Dahlgren, kan örebroaren som kutade VM i fjol nog glömma landslagsuppdrag den här säsongen. Lilian Forsgren var nia på långdistansen, sexa av svenskorna, i en tät damtävling med 15 löpare inom 6.33. Kan det räcka för att få springa mer än sprint i världscupen? Det är nog på håret.
Stalltipset är att Dahlgren får springa långdistans och möjligen medeldistans i världscupen, Forsgren sprint och möjligen medeldistans. Om jag får tippa. Trupperna kommer preliminärt på tisdag.
I elitseriesammandraget är den enda lokala löparen med toppkänning Tisarens junior Andrea Svensson, som följde upp fredagens seger med en andraplats i dag och klättrar till tredje plats i sammandraget. Hon kan boka in resan till junior-VM i Norge i början av juli nu.

Elitserien i orientering, deltävling fem av sju, långdistans, D21: 1) Josefine Engström, Alfta-Ösa, 1.09.58, 9) Lilian Forsgren, Tisaren, +4.26, 27) Lovisa Persson, do, +12.02, 49) Rebecka Nylin, do, +20.00, 51) Marie Pettersson, Djerf, +20.23.
H21: 1) William Lind, Malung Skogsmårdarna, 1.29.31, 2) Filip Dahlgren, Lidingö, +1.03, 25) Martin Regborn, Hagaby, +10.52, 41) Daniel Attås, Tisaren, +16.57, 60) Anton Hallor, do, +30.45.
D20: 1) Emma Bjessmo, IFK Lidingö, 1.05.23, 2) Andrea Svensson, Tisaren, +0.38, 11) Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, +9.22, 38) Elin Lindberg, Djerf, +23.04, 45) Josefine Höög, Hagaby, +33.26, 47) Nina Hallor, Tisaren, +38.28.
H20: 1) Simon Imark, Tullinge, 1.07.55, 10) Gustav Hindér, Tisaren, +8.26, 13) Harald Larsson, Hagaby, +9.49, 45) Sebastian Agerhäll, Tisaren, +33.54.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö, 54.41, 33) Saga Sander, Milan, +13.35.
H18: 1) Emil Ljungemyr, Kolmården, 56.18, 49) Martin Särnbrink, Tisaren, +29.40.

Jagar VM-plats – trots problemen: "Ena benet släpar efter"

I veckan riktas hela orienterings-Sveriges ögon mot Säter. I dalametropolen (nåja) avgörs nämligen ödet för de svenska landslagssuktande löparna. Det gäller att kvala in till laget som får springa världscupen i Halden och Lysekil i början av juni för att ha en chans att få löpa VM i Skottland i augusti. Sverige har åtta platser per distans i världscupen, bara fyra på VM (förutom i damernas medeldistans, där Annika Billstam har en friplats som regerande mästare). Förbundskaptenen, örebroaren Håkan Carlsson, har deklarerat att det är den här veckans elitseriedeltävlingar – sprint på torsdag, medeldistans på fredag och långdistans på söndag – som han i första hand kommer att basera sina uttagningar till världscupen på, så det gäller för alla hugade landslagsspekulanter att ta chansen och visa framfötter och spikskor.

Det gäller inte minst för de tre länslöparna som förra året fick springa stora mästerskap – Lilian Forsgren som tog EM-silver, Filip Dahlgren som tia på långdistansen i VM och Martin Regborn som blev 15:e på sprinten i VM. Men fjolårsbedrifter betyder inget här och nu. Så, för att höra lite om hur tankarna går ringde Konditionsbloggen upp Dahlgren, och började naturligtvis med att reda ut skadeläget med den 27-årige Garphyttelöparen som inte kunnat träna obehindrat sedan augusti förra året.

– Jag har fortfarande ingen jättetydlig diagnos, det är ganska diffust. Medicinarna och naprapaterna som jag får hjälp av säger att det har något med nerverna att göra, något problem med en nervrot i ryggslutet på grund av att jag haft dålig hållning och inte fått rätt muskelaktivtering. Det har gjort att det blivit en muskulär påverkan i ena benet. I början gjorde det ont, men de sista månaderna har det mest handlat om att jag inte haft full funktion. Känslan är att jag springer med ett ben, att jag bara har tryck i det ena, medan det andra släpar efter och är instabilt och lite svagt. När jag sprungit i kuperad terräng har jag blivit väldigt trött i ena benet, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur har det påverkat träningen?
– Väldigt mycket. Det flöt på bra i december, men när jag kom hem från Tasmanien fick jag nya problem, och sedan har det pågått hela tiden. Jag har tvingats sätta upp nya planer, och så har jag fått bakslag och fått revidera igen, hela tiden. Jag har inte alls kunnat träna som jag vill med löpningen, och det har ärligt talat varit en ganska tuff period. Jag har inte sprungit ett enda långpass på hela vintern. Det har fått bli skidor och cykel i stället. Nu börjar det gå åt rätt håll, men jag försöker vara smart och välja vilka tävlingar jag springer och hur jag tränar. Därför står jag över sprinten den här veckan, jag har inte sprungit ett snabbt pass på hård underlag sedan slutet av mars utan prioriterat att bli snabb i skogen.
Du var ändå femma på medeldistansen i elitseriepremiären i Åmål och gjorde en grym sträcka i Tiomila i helgen, hur hänger det ihop?
– Jag måste säga att formen varit förvånansvärt bra. Jag är fortfarande inne i en rehabperiod där jag försöker får rätt muskler i bålen att arbeta för att benen ska fungera bättre, men ändå har resultaten varit bra. Jag har ju tränat hårt i flera år och vet att jag har en bra grund.
Hur ser du på chanserna att ta en VM-plats?
– Det är jättesvårt att säga, jag vet inte vilken nivå jag är på. Jag har tänkt att jag får ta den här säsongen som den kommer, att det viktigaste är det långsiktiga perspektivet, att bli hel och kunna satsa mot hemma-VM nästa år. Men lyckas jag kvala in till VM så åker jag dit för att prestera. Men jag skulle se det som en bonus, för konkurrensen är så hård om platserna just nu. Däremot hade varit väldigt kul att ta en plats till världscupen.
Är det långdistansen på söndag som är huvudmålet i helgen?
– Det ska bli väldigt spännande att se vad jag räcker till där, i alla fall. Än så länge har jag inte sprungit någon långdistanstävling, så det kommer bli intressant att se hur kroppen reagerar de sista 20 minuterna på söndag. Förhoppningsvis har jag grunden sedan tidigare, så jag kan slita på.

Tävlingarna i Dalarna lockar gigantiska startfält, bara fredagens medeldistans lockar nästan 2 500 föranmälda orienterare varav ett drygt 50-tal från länet. Trots det har Närkekvartetteten, som startar med medel- och långdistans i Suttarboda torsdag och fredag och avslutas med lång- och medeldistans i Lövbrickan på lördag och söndag, lyckats locka över 1 000 föranmälda.

Vad är väl ett landslagsläger?

Skrev ju om orienteringslandslagets läger i Skottland häromdagen. Tydligen utan att ta reda på all fakta. För då jag förutsatte att Garphyttelöparen Filip Dahlgren, som tillhör det svenska A-landslaget och är högaktuell för en VM-plats på långdistans om han får ordning på sin kropp, var med på andra sidan Nordsjön dök han i stället plötsligt upp i Pershyttan. Pershyttan? Jo, där sprang han säsongens tredje deltävling i OK Milans populära poängorientering, och när inte Martin Regborn (som de facto, precis som Lilian Forsgren, är på plats i Skottland) avgick Dahlgren äntligen med segern efter två raka andraplatser.
Över 6,8 kilometer var han 1.39 snabbare än Hagabys Jakob Wallenhammar och ytterligare nästan tre minuter före trean, Milans egen Per Eklöf. Med 5 000 fina poäng in på kontot (segraren i Milans poängtävlingar får 5 000 poäng, övriga får 5 000 minus antalet sekunder de är bakom segraren) tog Dahlgren också ledningen i sammandraget.
Och när landslaget i helgen fortsätter sitt läger i Skottland drar Dahlgren vidare till Malmköping, för Mälarmårdsdubbelns långdistans, där han får sparring av femfaldige VM-medaljören Peter Öberg. Och sedan får vi väl räkna med att det blir deltävling fyra i Nora på tisdag … Jakten på en VM-plats går vidare.

Scotland calling

Den 1 augusti drar orienterings-VM igång i skotska Invernes. Och som vanligt när det vankas stora mästerskap i orientering är löpare och ledare förbjudna att träna i den omedelbara närheten av där VM ska gå. Men, Skottland är ju stort och det finns liknande terräng som man kan testa i, så direkt efter helgens elitseriepremiär åkte landslaget, och ett antal frifräsare som hoppas springa till sig en VM-plats och därför är beredda att stå för finansieringen själva, på ett nio dagar långt läger i Skottland. Bland dem Lilian Forsgren, Filip Dahlgren och Martin Regborn (som, efter vinterns petning ur landslaget, tillhör den andra kategorin som går under namnet ”utvecklingslandslaget”).

Efter VM-testet är det bara några dagars formtoppning (?) till Tiomilahelgen, och veckan därpå avgörs de tre elitseriedeltävlingarna i Dalarna som kommer att lägga grunden för Håkan Carlssons VM-uttagning den 20 maj.
Veckan i Skottland kommer bjuda på många viktiga erfarenheter för de som får åka tillbaka i augusti. Men det är i skogarna i i Säter och Bjursås som VM-biljetterna delas ut.
Om Forsgren, Dahlgren eller Regborn (eller alla tre) kan knipa en plats? Tja, det vet’e katten. I dagsläget skulle nog ingen av dem överleva i den stenhårda konkurrensen kring uttagningen, men alla tre har potential. De närmaste veckorna blir mycket spännande att följa.

För övrigt skrev Aftonbladet på ledarplats (!) den bästa kommentaren jag hittills läst om Stockholm marathon-gate.