Anfälts tuffa resa mot rekordet – och Wiker hoppas på Finnkampen

Det var en lång lördag (gick upp 6.20 för att hinna till starten av Bergslagsleden ultra, där jag led illa på väg till en 14:e-plats vilket ni kommer kunna läsa mer om i en racerapport inom kort; därefter direkt till jobbet och arbete fram tills nu – och i morgon går reveljen 6.30 eftersom jag och fotograf-Veronika ska bevaka Ö till Ö på plats), så ni som vill läsa om cykel, orientering, mountainbikeorientering, rullskidor och annat smått och gott får ge er till tåls – det blir ett längre blogginlägg i morgon! Koncentrerar mig istället på dagens två stora löpbegivenheter: Trailfesten i Ånnaboda och Tjejmilen i Stockholm.

Erik Anfält, 39, och Filip Dahlgren, 27, var namnen för dagen i Ånnaboda. Anfält sprang Bergslagsleden ultra – 47,5 kilometer och runt 1 200 höjdmeter – medan Dahlgren gick loss på Kilsbergen trailrun – 14 kilometer och ett par hundra höjdmeter. Båda slog banrekord, och vann utklassningssegrar, trots tuffast tänkbara yttre förutsättningar med lera och spöregn. Ja, Anfält hade mer emot sig än elementen – han både sprang fel och slog sig halvt fördärvad, berättade han när Konditionsbloggen fick en pratstund.

– Jag är lite mörbultad, annars är det bra. Jag gjorde en rejäl vurpa på slutet, efter ungefär 35 kilometer. Var för offensiv på en stenhäll, och det totalsläppte, blev en riktig luftfärd. Jag är glad att det gick så bra som det gick, hade nog tur i oturen. Jag tappade luften rejält och hade väldigt ont i armen, men det klingade av hyfsat. Nu är det mest svullet, och jag tror bara det är en muskel som fått sig en smäll, säger Anfält till Konditionsbloggen.
Hade du återhämtat dig bra efter Sälen fjällmaraton förra lördagen?
– Ja, benen var riktigt lätta och fina, men tyvärr sprang jag jättemycket fel. Jag tappade extremt mycket på ett ställe före Rusakulan, sprang rakt fram på en grusväg istället för att vika in på stigen. Jag hade en ledning på sju–åtta minuter där, och plötsligt var jag tvåa. Det var synd, det blir ju att man tappar geisten lite när man gett bort så mycket tid.
Ändå slog du banrekordet som traillandslagslöparen Daniel Nilsson satte i fjol …
– Jaså? Ja, men det här är en tid det finns jättemycket att hämta på.
Kommer du tillbaka och gör ett försök nästa år?
– Vi får se. Jag vann en startplats och det är ett trevligt arrangemang. Och nästa år kanske jag inte springer fel heller …
Vad händer nu, har du bestämt dig för om det blir Lidingöloppet eller inte?
– Jag är väldigt sugen, men vi får se. Jag har inte bestämt mig. Jag har en trampdyna som kanske vill vila. Men det var skönt att se att återhämtningen funkar så bra just nu, jag var lite osäker före start i dag men det var ingen fara.

Anfält vann på 3.46.26, 1.34 under det tidigare banrekordet (från premiärupplagan i fjol) och 11.25 före tvåan (då som nu IFK Noras Per Eklöf). Trefaldige olympiern Johan Röjler gick på hårt inledningsvis men föll tillbaka till en sjundeplats efter att ha blivit nedspurtad av Almbys Andreas Wahlstedt på upploppet.
Dahlgren tog hem Kilsbergen trailrun på 54.48, 1.40 under Anfälts banrekord från 2013 och 2.52 före tvåan Mattias Nätterlund, Örebro AIK (som dock tog hem backtävlingen uppför Storstenshöjden på 4.09, fem sekunder snabbare än Dahlgren).
Brudarna? Tja, de bästa länslöparna stod över, så orienteraren Linn Nilsson, från Karlstad, tog hem Kilsbergen trailrun (31 sekunder före KFUM Örebros Antje Torstensson tvåa) och förhandsfavoriten Maria Strömberg Bylund, Fagersta, följde upp segrarna i Ursvik ultra och Munkastigen trailrun med en ny viktoria i Bergslagsleden ultra (42 minuter [!] före Örebro AIK:s Petra Mangnäs). Jag sprang en bra bit tillsammans med Maria som berättade att hon tappade glädjen i löpningen när hon gick in i väggen på väg till andraplatsen i Jättelångt i våras, och att hon därefter inte hade gjort ett enda långpass men nu bestämt sig för att försöka hitta tillbaka till känslan, ta det lugnt och ha det roligt. Sedan skuttade hon iväg och distanserade mig med 13 minuter på sista 15 kilometerna …

Tjejmilen, då? Jo, Louise Wiker, 36, inte bara kom till start, utan tog en sjundeplats på 36.26. Konditionsbloggen ringde upp Hälleforslöparen och snackade lite om det – och om hur de sex dagarna sedan det mardrömslika maratonloppet i Peking.

– Trots att jag inte fick ut det jag hade i söndags kände jag att jag inte var helt återhämtad. Men jag gillar Tjejmilen, så jag och min tränare (Anders Szalkai) bestämde att jag skulle starta och se hur kroppen fungerade. Det var ändå sista chansen att få en finnkampsplats, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Du blev femte svenska och har inte gjort något 10 000-meterslopp på bana i år, är Finnkampen körd?
– Nja. Isabellah Andersson ska nog inte springa där, och jag och Frida (Lundén) hade ju samma tid, så egentligen var det bara Louise (Nilsson) och Anna (Rahm) framför. Vi får se hur de gör, men jag har hoppet kvar. Jag tycker att de ska ge mig chansen, skriv det!
Hur var loppet, då? Fungerade kroppen sex dagar efter VM-maran och efter tidsomställningen?
– I början gick det bra, men efter tre kilometer kände jag: ”Shit, det här blir en lång resa …” Vid fyra: ”Nu får jag nog gå en liten bit.” Men vid fem bestämde jag mig för att ta en kilometer i taget, och efter Rosendal, där det går uppför, återhämtade jag mig väldigt bra. På toppen av sista backen ar jag sju sekunder bakom Frida, men jag kom ikapp och var i mål på samma sekund. Så farten finns där. Jag känner att jag är väldigt genomtränad, och det var det jag tog fram i dag.
Hur har veckan efter VM varit?
– Jag var inte på mitt bästa humör på söndagen, och sedan ältade jag igenom det på måndagen. Sedan insåg jag: det här funkar inte. Allting jag gjort finns ändå kvar och det är bara att se framåt.  Någon sa: ”Du var lite väl negativ i media efteråt.” Men det är bara jag och min tränare som vet vad jag hade kunnat prestera på en bra dag, och jag hade en riktigt bra dag sett till benen. Men det var lite för mycket nerver.
Har du dragit några lärdomar?
– Det var grej efter grej som hände under loppet, problem med vätska och energi, och tankarna tog över. Ja, huvudet tog för stor plats, jag var inte lika stark mentalt som kroppen var. Men jag har ju inte så mycket erfarenhet, det var bara mitt fjärde maratonlopp och jag måste lära mig att det inte är en katastrof om något händer under ett maratonlopp. Det finns alltid chans att komma tillbaka.
– Men nu lät jag de här grejerna förstöra. Vid första vätskan var det så mycket is i vattenflaskan att jag knappt fick i mig något, tvingades skruva av korken och krångla och tappade klungan. Så då fick jag springa själv, och så fick jag håll eftersom jag inte kunde hålla mig lugn. Vid nästa vätska kände jag att magen inte fungerade. Och på andra halvan av loppet missade jag en gel vid 25, så mellan kilometer 15 och 30 fick jag ingen energi. Därför var jag tvungen att dricka så mycket cola som möjligt vid 30. Jag kände vid 28: ”Nu går jag på knäna”, men vid 33 kom jag igen. ”Aldrig i livet att jag bryter”.
Vad händer nu, om det inte blir Finnkampen?
– Vi får se. Vi ska sätta oss ned efter den här veckan och planera, jag och Szalkai. Vi får se om det blir någon snabb halvmara eller kanske ännu en mara i höst. Nästa år siktar jag på VM i halvmaraton i Cardiff, om Sverige skickar ett lag, och så förstås maratonlaget till friidrotts-EM.

Louise skriver också en del om VM-upplevelsen på sin blogg.
Finnkampslaget presenteras på måndag eftermiddag, 15.30, och skulle man gå strikt efter den svenska årsbästalistan skulle Josefin Gerdevåg ligga bra till för en plats om alltså Andersson och ytterligare någon löpare tackar nej.
Mikaela Kemppi (Örebrolöparen som liksom Wiker och Anfält representerat svenska landslaget i maraton i år) slutade också topp tio i Tjejmilen, nia på 37.01 bara 35 sekunder bakom Wiker. Starts Edita Martuceviciute tredje bästa länslöpare på 30:e plats med 39.49 (om man inte ärknar ex-karlskogingen Linda Take på 21:a plats med 39.11). Alla länsresultat finns publicerade i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se).

Men mycket mer om lördagens konditionsbegivenheter i morgon alltså!

Så ska Sverige bli ännu bättre i hemma-VM: "En miss vi inte gör om"

På tisdagen släppte förbundskaptenen för orienteringslandslaget, örebroaren Håkan Carlsson, en lista på elva förhandsnominerade löpare till världscupfinalen i schweiziska Arosa i oktober. Det handlar om samtliga svenskar som endera tog medalj på VM i Skottland i början av augusti eller som ligger på topp 15 i totala världscupen. I den andra kategorin kvalar Hallsbergslöparen Lilian Forsgren in. Med tre poängs marginal ned till schweiziska Sarina Jenzer håller hon 15:e-platsen i sammandraget, men avstånden upp till topp tio är små inför långdistanstävlingen den 2 oktober och medeldistansen som dagen därpå avslutar årets individuella världscupsäsong.
Konditionsbloggen ringde upp Carlsson (Forsgren själv är på semester i Grekland) för att byta några ord om det – och höra hur förberedelserna går inför VM på Västkusten nästa år.

– Vi vill ge de här löparna chansen att förbereda sig på bästa sätt, därför kommer vi med ett så tidigt besked, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vad säger du om Lilians VM-debut så här med några veckors distans?
– Vi håller på med en ordentlig utvärdering, där jag sitter ned med var och en av VM-löparna. Vi ska vara klara i mitten av september, men jag har inte hunnit med Lilian än. Men det jag kan säga är att hon gjorde det bra på VM. I sprintstafetten gick Danmark på knock, så avståndet såg stort ut på papperet. Men där bakom var Lilian med i klungan med tvåan, och gjorde precis det hon skulle. På medeldistansen gjorde hon några tekniska missar men visade hög fart på slutet.
Ni klarade det tuffa målet att ta sex medaljer i Skottland, men finns det några förbättringar att göra inför hemma-VM?
– Mycket gjorde vi rätt, naturligtvis. Vi hade fem–sex löpare som inte fick ut sin kapacitet på grund av skador och sjukdomar, då klev istället andra löpare fram och tog sina första internationella medaljer. Det visar att det breda tänket vi haft runt landslaget har varit rätt, det har gjort att vi har en väldigt stor bredd nu. Vi har många som har möjlighet och kapacitet att ta medalj, och är inte så sårbara. Dessutom har vi haft bra förberedelser, bra läger, bra prestationsfokus i laget på träningarna. Mycket bra att bygga vidare på.
– Det jag på rak arm kan säga är att vi hade tränat för lite i den terräng som väntade på stafetten. Det var en miss som vi inte kommer att göra om. Vi hade gjort analysen att det skulle vara bokskog, men trodde inte att det skulle vara så extremt snabbt. Det var väldigt snabblöpt bokskog med negativ kurvbild, medan vi hade väntat oss, och tränat, på tyngre terräng, med hög ljung och tuff undervegetation. Hade vi förstått vad som väntade hade vi lagt in läger på hemmaplan eller i Danmark, där det finns liknande terräng. Men nästa år vet vi vad som väntar, med bohusländsk storskog med tuffa brantkanter och rejäl storskog och ordentliga höjder på alla skogsdistanserna.
Hur kommer upplägget inför hemma-VM att se ut?
– Vi sitter med verksamhetsplaneringen just nu. Hela 2016 blir ett jättehäftigt år med EM i Tjeckien i maj i kuperad, kontinental terräng och så VM på hemmaplan. På måndag samlas landslaget i Strömstad för ett veckolångt läger med relevanta träningar i relevant terräng under rätt årstid då vegetationen är precis som den kommer att vara på VM. Vi kommer att skaffa oss en ännu bättre bild av vilka krav som kommer att ställas under VM, och vad vi behöver träna specifikt på. Sedan är det två SM-helger, Euromeeting och världscupfinalen innan säsongen är över och löparna går in i en träningsperiod. Sedan startar vi om med en höstsamling i Göteborg andra helgen i november för både senior- och juniorlandslagen. Världscupen 2016 startar i Polen i maj, och resten av vårprogrammet är just nu ute på remiss. Men det kommer bli en blandning av läger i Skåne, Halland, Strömstad och i Europa. Dessutom blir det värdetävlingar med Swedish league, EM och VM-uttagningar i Strömstad och Lysekil andra helgen i juni.

Hagabys Martin Regborn, örebroaren som varit i VM-final i sprint två år i rad, och Garphyttans Filip Dahlgren, som tävlar för IFK Lidingö och var VM-tia i långdistans i fjol, aspirerar på de återstående tre herrplatserna till världscupfinalen. Och i andra hand till någon av de tolv svenska herrplatserna i Euromeeting i Estland.
– Absolut, de är sådana som finns med i tankarna och som har en bra chans att få springa någon av tävlingarna. Det är däremot inte troligt att mer än någon enstaka löpare kommer springa både Euromeeting och världscupen, eftersom det blir ett väldigt tufft program. Dessutom går världscupen på hög höjd, och det finns en vits att åka dit tidigt, säger Carlsson som tar ut de resterande löparna efter SM-helgerna.

Regborn och Dahlgren gick en förpostfäktning i skogarna på östra sidan av Norasjön i eftermiddag, där säsongens sista ordinarie poängtävling i OK Milans regi avgjordes. Dahlgren hade redan säkrat totalsegern (varje löpare får bara räkna fem bästa tävlingarna, och Dahlgren hade redan vunnit fem tävlingar vilket ingen annan hade chans att nå), men i dag fick han vika ned sig mot Regborn som var 2.12 före i mål i medeldistanstävlingen. Regborn slutade därmed tvåa, på 24 725 poäng av 25 000 möjliga (som Dahlgren alltså nådde). I inbördes möten slutade det dock 4–2 till Regborn – Dahlgren tog tre av sina segrar i tävlingar som Regborn inte ställde upp i.
Hemmalöparen Per Eklöf blev trea i kväll och trea totalt. Tisarens Rebecka Nylin bästa dam på 16:e plats med 19 573 poäng, knappt 500 före Hagabys Elin Vinblad.

Louise Wiker är nu bara fyra dagar från VM-debuten, och i dag fick hon göra en helt annan debut – med karriärens allra första presskonferens. Där fick maratonlöparen från Hällefors (som jag hade ett stort reportage med i torsdagens pappers-NA förra veckan, den går fortfarande att köpa som e-tidning på na.se) bland annat svara på frågor om ryska konkurrenten Liliya Shobukhova, som fått sin dopningsavstängning kortad som tack för att hon angett andra dopade idrottare.
– Vad säger man, det förekommer och det gäller att bara inte tänka på det. Det finns ett regelverk, jag är van att rätta mig efter det. Regelverket är så att har man avtjänat sitt straff så har man det. Det är det rättssystemet man har i USA i civila processer. Vi har inte det i Sverige och det är i den andan jag är fostrad. Som jurist är det en värdering de gör som inte hör hemma i min tradition. Har man fått ett straff så … , säger Wiker, som i det civila alltså är advokat, till Aftonbladet.
Även Expressen har talat dopning med Wiker, och de har dessutom gjort en separat artikel om cirkusen kring uttagningen.

På hemmaplan jagade Josefin Gerdevåg karriärens första 5 000-meterslopp under 17 minuter vid Sommarspelen på Stockholms stadion, men av tiden att döma blev det en tung kväll. Gerdevåg passerade 3 000 meter på 10.19 och tappade sedan ytterligare tempo under de två avslutande kilometerna. I mål på 17.25,57, som tredje bästa dam.

På förekommen anledning kommer här också en länk till resultaten från Vrestorps triathlon, som avgjordes redan den 1 augusti men som bloggen inte rapporterat om. Tur att andra på tidningen skötte sig bättre.

Garphyttekillen sänkte ÖAIK: "Vann dalahäst!"

Örebro AIK gjorde ett tappert försök att återupprepa KFUM Örebros succé från förra året och ta hem Vasastafettens mixedklass. Och det hade räckt till seger med nästan en halvtimmes marginal – om det inte varit för IFK Lidingö som kom till start med ett helt gäng landslagsmeriterade orienterare. Bland dem garphyttekillen Filip Dahlgren, i fjol tia i långdistans på orienterings-VM, och nu snabbare än alla andra mellan Smågan och Mångsbodarna (utom orienteraren Emil Svensk som sprang för ett hopplockat lag i herrklassen och noterade en några sekunder bättre tid). ”Fullt ös i fäders spår. Det var kul! Vann dalahäst!”, skriver Dahlgren på Instagram.

Det var på Dahlgrens sträcka som segern grundlades. Lidingö var 1.42 före Örebro AIK i Smågan, 3.20 före i Mångsbodarna, och sedan växte avståndet hela vägen till Evertsberg. Erik Anfält var (förstås) snabbast av alla på sin sträcka och tog in 35 sekudner till Oxberg, men då var ÖAIK ändå tio minuter efter Lidingö. Även Mikaela Kemppi tog en väntad seger på sin sträcka, och plockade in hela 1.16 på Lidingö mellan Hökberg och Läde, och Daniel Johansson tog några sekunder ned till Eldris. Trots det skiljde fortfarande 8.45 när Andreas Ingberg förde ÖAIK i mål på andra plats, på tiden 5.32.27.

– Vi gjorde stabila insatser rakt igenom. Varmt och skönt var det också också. Vi var 3.19 sämre än KFUM:s tid från 2014, men det var regn i fjol och varmt i år, säger ÖAIK:s Fredrik Johnsson.

Klubbens herrlag blev sexa på 6.08.16 och damlaget sjua på 7.12.09.

Kopparbergs Johan Eriksson sprang hela sträckan själv i Ultravasan, på 7.20.34, och slutade på 19:e plats (tvåa i H45-klassen, åttonde svensk totalt). Morasonen Jonas Buud vann för andra året (av två möjliga) och slog sitt eget banrekord med en kvart. I mål på 5.45.08 vilket ger ett kilometersnitt på 3.50 över nio mil terränglöpning … Malin Tysell blev bästa länsdam på 46:e plats med tiden 10.27.41.

Kopparbergs skidstjärna Bill Impolas långloppslag Team Exspirit inledde den gemensamma tävlingssäsongen med Alliansloppet i Trollhättan. Impola låg länge med i täten av det 48 kilometer långa loppet, men mattades och gick i mål som 16:e, 1,5 minuter bakom. Lagkompisen Morten Eide Pedersen fick se sig spurtslagen av Dala-Flodas Jens Eriksson i kampen om segern. Garphyttans Olivia Hansson bröt damloppet medan Zinkgruvans Markus Johansson (femma) och Daniella Bjärmark (tia) och Garphyttans Adam Gillman (nia) och Ida Danielsson (åtta) tog topp tio-placeringar i juniorklassen.

Alexander Larsson slog till med en bronsmedalj på finfina 2.04,26 över 800 meter i P15-klassen på ungdoms-SM. Det var nästan 4,5 sekunder (!) snabbare än Alexander, som inför loppet var rankad som Sverigesexa, kutat tidigare i år. Maja Hagelvik missade däremot final med ett par sekunders marginal. I junior-SM lyckades inte Abshir Aweys följa upp fredagens fjärdeplats på hinder, utan åkte ut redan i försöken på 800 meter. Samma sak gällde hinderfemman William Fransson, i P19, och William Wickbom i P17, som dessutom hann springa direktfinal på 1 500 meter och med en tolfteplats som resultat. I det loppet blev Hällefors Haben Kidane (som leder långloppscupen, se nedan) sjua på 4.15,93.

Jonas Rosengren vann Östansjöloppet, tio kilometer med individuell start, på 37.33, över två minuter före tvåan Lasse Höög. Höög seger blev det ändå, i damklassen, där Åsa Höög vann med över fyra minuters marginal före Maria Eriksson. 40.22 på Åsa. Rosengrens seger var hans första i årets långloppscup, och han förstärker därmed tredjeplatsen i sammandraget. För Åsa var det bara tredje tävlingen för året i cupen, men segern tar henne i varje fall in på topp tio. Elva deltävlingar återstår.

På något högre nivå fortsatte Tim Sundström sin rad av 1 500-meterslopp under 3.50 (så fort hade han aldrig kutat inför årets säsong, han har ju förbättrat distriktsrekordet i flera steg), när hansprang in som fyra på 3.49,97 i ett B-heat vid en gala i belgiska Merksem. Och Linus Rosdal blev femma, och bäste svensk, av nära 11 000 löpare i Midnattsloppet i Göteborg, på tiden 32.30. Ullevis etiopier Betesfa Ayele var överlägsen och vann med över minutens marginal till tvåan på 30.15. Rosdal höll näst bäste svensk, Hälles Yared Admasu, tre sekunder bakom sig.

Och uppe i fjäll vann Antje Torstensson Helags maraton på 3.15.57 (rätt hårt pressad av Trångvikens Ida Svensson halvminuten bakom) på en tid som hade räckt till en andraplats i herrklassen. Tiden är en makalös prestation på en bana med 615 höjdmeter, bara att lyfta på hatten. Och ytterligare lite längre norrut avslutade Anton Hallor sin sommar i Tromsø med en tredjeplats i Tromsø mountain half ultra, 25 kilometer bitvis teknisk terränglöpning med knappt 1 000 höjdmeter. ”Slitsamt första halvan när nästan 1 000 höjdmeter uppför skulle avverkas i den gassande solen. Krigade på nerför och sprang in som trea efter kanske det jobbigaste loppet jag sprungit. Tog 2 timmar, 12 minuter och 17 sekunder”, skriver Hallor på Facebook. Rune Morten Johansen vann med över nio minuters marginal, på 2.01.33, före Kent Hugo Norheim som ”bara” var 1,5 minuter bakom Hallor.

Morgan Pätsi, som laddar för ironman-VM, kom till start i Sala Silverman, en triathlontävling över halv ironmandistans, trots sina vadproblem och slutade femma i tuff konkurrens på 4.14.48 (mindre än minuten sämre än i fjol). Finländaren Kim Harju var helt överlägsen och vann på 3.57.26. ”Gjorde en stabil insats som resulterade i en femteplats. Mest nöjd över att löpningen funkade och att jag inte tappat allt för mycket”, skriver Pätsi på Instagram.

VM-orienteraren Martin Regborn blev en vinnare igen när han tog hem Dubbelfajten/Fellignsbroträffen 1.38 före klubbkompisen (i Hagaby) Jakob Wallenhammar, men kanske framför allt 3.24 före Tisarens Daniel Attås som ju snuvat honom på dubbla DM-guld den här säsongen. Lovisa Persson vann damklassen tolv sekunder före Rebecka Nylin.

Mountainbikeorienterings-VM slutade i bedrövelse för Garphyttans Marcus Jansson, som varit bäste svensk på samtliga individuella distanser men som stämplade fel och sabbade hela dagen på sin förstasträcka.

Och så till sist glädjande besked från Emilia Fahlin, som instagrammat en som kommer till start i morgondagens världscupdeltävling i Vårgårda. ”Uppåt i dag! Så här glad blir jag av att känna mig bra nog för att starta i morgondagens linjelopp”, twittrar hon tillsammans med en groupie på ett leende Wiggle-Honda-lag.

Fahlin missade lagtempot: ”Feber och dålig mage”

Brittiska stallet Wiggle-Honda slutade femma i lagtempot i Vårgårdas världscupdeltävling i cykel i kväll, och det hade varit Emilia Fahlins bästa världscupplacering i karriären – om hon kommit till start. Men Fahlin tvingades i sista stund stryka sig och följa loppet från hotellsängen. ”Hade feber och dålig mage i natt. Riktigt besviken över att missa lagtempot i dag. Men jag är säger på att mina lagkompisar håller fanan högt”, twittrar Fahlin. Och det gjorde alltså lagkompisarna Jolien d’Hoore, Elisa Longo Borghini, Nettie Edmondson och Danielle King (plus Amy Roberts och Audrey Cordon som tog tidiga förningar och sedan bröt, tiden tas på fjärde cyklist i mål) avverkade de 43 kilometerna på 54 minuter och 23 sekunder och var bara 1,5 minuter bakom segrande Rabo-Liv. Ett viktigt test inför VM i september som inleds med just lagtempo (för stall, inte för landslag) den 20 september.

Fahlin går nu en kamp mot klockan för att kurera sig till söndagens individuella världscupdeltävling, Vårgårdas klassiska GP Över 133,5 kilometer där de sista 77 kilometerna består av sju varv på en rätt teknisk elvakilometersslinga med många knixiga svängar inne i själva Vårgårda.

I inlägget med helgens höjdare glömde jag ju förresten att nämna att det är både ungdoms- och junior-SM i friidrott i helgen. Det inleddes redan i dag, med en fjärdeplats för Abshir Aweys på 2 000 hinder. Möjligen var det hans debut på distansen, har i varje fall inte sett att KFUM-talangen kutat hinder tidigare. Trots det var han bara elva sekunder från SM-medalj i H22-klassen, men då ska man kanske tillägga att det bara var fem löpare till start (den äldre juniorklassen, H22 och D22, dras med väldigt små startfält). I USM tävlar de mest intressanta konditionsnamnen som Stocksäters Esther Sandén Alin på 2 000 meter, Örebros Jonathan Gustavsson och Alexander Larsson (även på 2 000 meter) på 800 meter och Jack Karlsson (framför allt) på 3 000 meter under lördag och söndag.

Garphyttans Marcus Jansson blev bäste svensk också på den tredje och sista individuella distansen i mounatinbikeorienterings-VM, hans favoritdisciplin långdistans som avgjordes på fredagen. Men det räckte inte till mer än en 24:e-plats totalt, och därmed sprack Janssons mål med mästerskapet – att bli förste svenske herre genom tiderna att ta en topp tio-placering i VM. Jansson var drygt 6,5 minuter från det målet. Mästerskapet avslutas med stafett i morgon, lördag, och Jansson kör förstasträckan för Sverige. Anders Frisk och Per Vestling tar hand om de avslutande två.

Och så noterar vi att Garphyttans långdistansspecialist Filip Dahlgren, i fjol tia på orienterings-VM, anmäler sitt IFK Lidingö som stark utmanare till Örebro AIK i Vasastafetten. Dahlgren springer själv andrasträckans 14,3 kilometer mot ÖAIK:s Mattias Nätterlund.

Förbundskaptenen: Därför valde jag Lilian före Alexandersson

9.00 i morse släpptes den så till slut, den svenska VM-truppen i orientering. Åtminstone för mig (ja, det vet ju ni som läser bloggen) var det en skräll att Martin Regborn fick en plats efter de senaste veckornas uteblivna topprestationer. Och att Lilian Forsgren ”bara” får springa mixedsprintstafetten i sitt första VM (men väljs före de båda svenska superstjärnorna Tove Alexandersson och Helena Jansson) var också en överraskning. I eftermiddags ringde jag upp förbundskapten Håkan Carlsson och frågade om det. Men också om varför han inte tog med Filip Dahlgren till VM trots en uppåtgående formkurva efter vinterns skadehelvete.

– Det var nästan en bonus att Filip fick komma med på världscupen med tanke på hur hans läge var några månader tidigare. Men han har gjort ett jättebra jobb med rehaben efter alla problem i vinter, skött sig jättebra. Han är i princip tillbaka i gammalt gott slag nu, men konkurrensen i långdistanslaget är väldigt starkt, och resultatet i världscupen (en 17:e-plats som bäste svensk) räckte helt enkelt inte till, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Martin Regborn får däremot en plats trots svajiga resultat, hur har du resonerat där?
– Martin har stor potential, och var nära att få till det riktigt, riktigt bra på VM förra året. Han blev 15:e då men låg topp tio med bara några kontroller kvar. Några av de löpare som var före honom på VM-uttagningen i lördags (Gustav Bergman, William Lind och Olle Boström) kommer bara att springa skogsdistanser på VM, och räknar man bort dem var han näst bäste svensk där. Martin har valt att fokusera på sprint, och jag tycker att han förtjänar VM-platsen väldigt väl.
Är det du som vill dela upp VM-laget i en sprint- och en skogsdel?
– Ja, lite så. Vi vill att löparna ska få en möjlighet att fokusera och bli riktigt starka på de olika underlagen. Det är ett pussel vi försökt lägga. I Martins fall ger vi honom nu chansen att verkligen fokusera på stadsmiljöer och hårt underlag.
Vad har han för potential?
– Det är jättetufft på VM. Schweiz och Danmark har jättestarka sprintlag, det finns någon riktigt bra fransman och så har vi de andra svenskarna. Men om allt stämmer har han potential att bli tia eller ännu bättre. Det viktigaste är att han fokuserar på att göra riktigt bra lopp. Kvalet är steg ett, sedan är det en vilodag före finalen. Kvalet går i en förort, ett bostadsområde, som inte är några konstigheter. Men finalen går i lite småstad (Forres) på vad vi tror är ett ganska litet område, med en strörre huvudgata och små, smala gränder som det gäller att vara noggrann för att pricka in i hög fart.
Lilian Forsgren är bara uttagen till mixedsprintstafetten, hur tänker du där?
– Lilian hade prickat formen bra till världscupturnén förra veckan och är ganska allround. På slutet har hon varit allra vassast i sprint. Hon var ju tvåa av svenskorna i observationstävlingen i Säter och när hon var fjärde bästa svenska i världscupen lördags hade hon ett ännu bättre lopp på gång, hon missade väldigt mycket på första kontrollen och sprang fort efter det. Hon har en hög potential, och gjorde ett väldigt bra jobb på förstasträckan i världscupsegern i lördags.
På sista sträckan stoppar du in Lena Eliasson nu. Hur tänker du när du väljer henne och Lilian före namn som Tove Alexandersson (världens bästa orienterare just nu, möjligen i konkurrens med Judith Wyder, med nio VM-medaljer på meritlistan) och Helena Jansson (13 VM-medaljer på cv:t)?
– Tove springer alla övriga distanser och det skulle bli ett för tufft program för henne om man slängde in sprintstafetten också. Och Helena satsar på skogsdistanserna det här mästerskapet, det är det hon kunnat träna till med sina fotproblem. Att hon sprang sprintstafetten i fredags berodde på att den gick på mjukt underlag, i Skottland blir det asfalt. Så det här känns som det bästa laget utifrån de förutsättningar som finns.
Är Forsgren aktuell för fler distanser, som reserv?
– Ja, Lilian är väldigt allround och har visat bra resultat på alla typer av tävlingar. Hon är med i laget också för att kunna vara ersättare på andra distanser. Är hon i form kan hon springa både skog och sprint.
Hur ser uppladdningen ut inför VM?
– Vi åker på ett knappt veckolångt läger i Skottland den 1 juli, men många av löparna kommer stanna kvar längre. Vi åker till samma boende som vi har på VM, strax utanför Inverness, och kommer att träna i relevant terräng. Så här brukar vi alltid göra, åka iväg tillsammans, bygga lagkänsla, sätta allt det praktiska, testköra det som väntar och få bra träning.
I morgondagens NA, papperstidningen (som alltid går att köpa som e-tidning på na.se), kan ni läsa intervjuer med både Lilian Forsgren och Martin Regborn.
Ytterligare en ”länslöpare” blev för övrigt VM-klar på tisdagen: Den dubble världsmästare Matthias Kyburz (som efter helgens övningar toppar totala världscupen), som tävlar för Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, är uttagen till fyra av fem distanser, allt utom den individuella sprinten, för sitt Schweiz.
Marcus Jansson, Garphyttekillen i mountainbikeorienterings-EM, fick nöja sig med en 35:e-plats i tisdagens sprint, men var i varje fall näst bäste svensk. 2.47 bakom segrande esten Lauri Malsroos, 2.19 från pallen, 31 sekunder bakom lagkompisen Linus Karlsson Mood på 30:e plats. I morgon är det dags för medeldistans, och för Jansson tror jag att det är ”ju längre desto bättre” som gäller. Karlskogas Erica Olsson blev för övrigt 19:e i sprinten i ungdoms-EM.
Varför jag inte skrivit något om Vätternrundan-veckan som dragit igång i Motala, undrar kanske någon. Tja, därför att jag fortfarande väntar på att någon av sidorna som brukar sammanställa resultatlistor (det görs ju inte officiellt, eftersom Vätternrundan är ett motionsevenemang och ingen tävling) ännu inte levererat från Tjej- eller Halvvättern. Och det är ju resultat man vill ha!

Bommarna som sänkte Dahlgren: "Tror VM är kört nu"

Jag tror att jag slår något sorts NA-rekord med nästa 4 600 tecken orientering i morgondagens papperstidning, två rejäla drapor från dagens långdistanstävling i världscupen i Halden. Tja, åtminstone sedan O-ringen var i stan senast. Lilian Forsgren berättar om sin succétävling som kan bära hela vägen till VM och Filip Dahlgren om de tre missarna som kan kosta den platsen. Vad som inte gör sig lika bra i tryck (åtminstone inte för en bredare allmänhet) är vägvals- och sträcktidsanalyser och GPS-tracking. Dahlgren pratar i papperstidningen om tre stora bommar eller felval som kostade en topplacering. Framför allt misstaget till den sjätte kontrollen, där han själv uppskattade att han la bort två minuter när han inte hittade samma lösning öster om tjärnarna (se GPS-trackingen) som bland andra Matthias Kyburz och William Lind gjorde. sträctiderna ger honom rätt. Till femte kontrollen, efter drygt 20 minuters löpning, var Dahlgren sexa, 1.10 bakom Kyburz som ledde redan där (ja, från andra kontrollen och hela vägen in i mål), och vid den sjätte hade han tappat till 14:e plats, 3.22 bakom. Också på Lind, som alltså tog samma väg som Kyburz, tappade Dahlgren omkring två minuter. Dahlgren tappade sedan ytterligare en minut till sjunde kontrollen, och ännu en till den nionde. Därifrån gick han, av sträcktiderna att döma, relativt rent de sista 16 kontrollerna. Dahlgren var redan 6.07 efter Kyburz efter nio kontroller, 8.24 bakom i mål. Utan de där bommarna hade han troligen gjort upp med Olle Boström och William Lind om att bli näst bäste svensk bakom Gustav Bergman. Och om en VM-plats bakom Bergman och Fredrik Johansson.
– Årets VM är nog kört nu. Möjligen att jag kan få en reservplats, men jag tror inte att jag blir uttagen, säger Dahlgren i morgondagens papperstidning.
Han blir kvar på västkusten över helgen, utifall det skulle öppna sig en reservplats efter återbud på söndagens medeldistans, men annars laddar Dahlgren nu om för en intensiv träningsperiod (han var grymt nöjd med att benen kändes höll för att utmana världseliten även om huvudet inte gjorde det i dag) och därefter O-ringen, världscupfinalen och SM.

Lilian Forsgren la också bort en hel del tid i inledningen av dagens långdistans, men räddade upp det med grym löpning andra halvan.
– Jag har fått reda på nu i efterhand att jag tappade tre minuter på en sträcka in mot varvningen. Jag har inte hunnit titta på gps:en, men jag gissar att jag inte tog snabbaste vägvalet, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Det var till den nionde kontrollen, och Forsgren tappade 3.15 på segrande Ida Bobach och 2.40 på tredjeplacerade Svetlana Mironova. Rejält avgörande eftersom det inte skiljde mer än 2.11 mellan Forsgren och pallplacerade Mironova i mål. GPS-trackingen visar att Forsgren sprang över en höjd och söder om en tjärn medan de snabbaste på sträckan undvek höjden och höll norr om tjärnen in mot nian.
Dit fram, efter nio av 16 kontroller låg Forsgren på 22:a plats, men därifrån och in i mål var hon en av de allra snabbaste bakom Bobach och tvåan Tove Alexandersson. Forsgren avverkade den delen på 28.20, att jämföra med Bobachs 26.49, Toves 26.26, och klättrade hela vägen till åttonde plats och blev näst bästa svenska. Svenska konkurrenter som Emma Johansson (29.56) och Annika Billstam (33.57) tappade rejäl med tid på Forsgren där. Förklaringen till succén? Gelen hon tryckte i sig vid varvningen.
– Jag har provat det tidigare i vår, och det ger stor effekt. Nu åt jag en vid varvning, och kände mig mycket piggare under andra halvan. Oavsett om det är placebo eller på riktigt så hjälper det, säger hon.
Man kan inte vara säker på att det här loppet räcker hela vägen till VM, men gör Lilian en bra prestation på helgens sprinttävlingar kan hon boka resan till Skottland. Och även om hon inte är mycket för att spekulera själv höll hon i varje fall med mig om att hon inte försämrade chanserna i dag.
– Ja, att det får man nog tro. Men det där vill jag inte spåna för mycket om just nu, jag avvaktar tills de här tävlingarna är över, säger hon i morgondagens papperstidning.

 

Från Fjugestaloppet har jag inte fått några fler rapporter än det som går att läsa i Peter Erikssons artikel på na.se, att Örebro AIK:s Jonas Olofsson och IF Starts Gabriella Eliasson vann femkilometersloppet. Resultat ska komma under kvällen, står det på hemsidan, men än så länge är det bara barn- och ungdomsklasserna som laddats upp. Vi får nog helt enkelt avvakta tills i morgon bitti.
Redan på lördag är det dags för nästa deltävling i långloppscupen, tolvkilometersloppet Fellingsbrovarvet.

Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet.  Foto: Peter Eriksson
Örebro AIK:s Jonas Olofsson korsar mållinjen som segrare i Fjugestaloppet. Foto: Peter Eriksson

Nu ska VM-platserna fördelas: "Hela kapaciteten ska ut"

I morgon, onsdag, är det upp till bevis för de svenska landslagslöparna.
Fyra världscuptävlingar på fem dagar, i norska Halden, svenska Lysekil och Munkedal, ska skilja agnar från veten och vaska fram ett svenskt VM-lag ur en rekordstor världscuptrupp. 28 löpare – 15 damer och 13 herrar – finns med i veckan. Bara ett tiotal kommer få följa med till Skottland i augusti. I världscupen får Sverige nämligen starta med åtta löpare på varje distans, i VM får varje nation bara ställa upp med tre.
Och bland VM-spekulanterna finns, som ni känner till om ni hängt med här på bloggen, länshoppen Lilian Forsgren, 25-årig Hallsbergslöpare som tävlar för Tisaren, Martin Regborn, 23-årig örebroare som springer för Hagaby, och Filip Dahlgren, 27-årig Garphyttekille som representerar IFK Lidingö.
För Dahlgren är det allin redan i morgon. Långdistansen är enda distans han får springa den här veckan, hans enda chans att ta en VM-plats. Dahlgren var tia på VM i fjol, har sedan haft i princip oavbrutna skadebekymmer men var tvåa i elitserien i långdistanscomebacken den 17 maj och fyra över långdistans i elitseriefinalen helgen därpå. Dahlgrens klubbkompis Fredrik Johansson är fotskadad och missar morgondagens tävling, men lär vara gjuten i VM-truppen om han hinner kurera sig. Gustav Bergman lär få en plats om han vill (han har tidigare valt att avstå just långdistans i VM-sammanhang), och William Lind lär ligga bra till. Så det ser hyggligt tufft ut att slå sig in i det svenska långdistanslaget, och om någon över huvud taget ska ha chansen blir torsdagens tävling otroligt avgörande. Har Dahlgren rätt svenskar bakom sig är vägen in i VM-laget ändå öppen, åtminstone som reserv.

 

På damsidan finns flera givna namn i VM-truppen. Annika Billstam har en friplats på medeldistansen som regerande mästare, men är även högaktuell för att ta plats på andra distanser. Tove Alexandersson är förmodligen världens bästa orienterare just nu, och har vunnit samtliga världscupdeltävlingar hittills den här säsongen. Och 13-faldiga VM-medaljören Helena Jansson har visat gammal storform och vunnit två elitseriedeltävlingar i vår.
Där bakom finns starka utmanare som rutinerade Lena Eliasson och formstarka Anna Bachman, Josefine Engström och Karolin Ohlsson. Ett getingbo där Forsgren, som springer långdistans, sprintstafett och individuell sprint i världscupen, vill slå sig in. I morgondagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se) har jag ett snack med Forsgren, men jag sparade förstås några citat till bloggen. Till exempel frågade jag om hur de senaste veckorna varit.
– Det var lite speciellt att ha uttagningsgrundande tävlingar som man var toppad till ena helgen och sedan elitseriefinal helgen därpå. Den andra helgen kändes det som om luften gått ur, och det blev som det blev i Umeå. Därefter har jag tänkt mer på de kommande tävlingarna, och det har känts ganska bra. Jag har fått in lite ordentlig träning och kunnat koppla bort tävlingsmoodet. Det har varit mycket annat runt omkring också, med avslutning i skolan (Forsgren har nu bara ett halvår kvar innan hon är färdig civilingenjör med inriktning på teknisk design och materialteknik) och det har varit skönt att få kontraster och perspektiv. Jag har fått koppla bort orienteringen lite grann, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Har du toppat formen som inför ett mästerskap nu?
– Ja, jag har försökt. Men i och med att dalahelgen också var viktig, för att ens ta sig hit, så blev det lite speciellt. Jag toppade formen dit, och eftersom det bara var drygt två veckor emellan så har det mer blivit att försöka konservera formen än att få upp en ny formtopp. Det handlar om att ta med sig allt det positiva och försöka öka självförtroendet. Nu finns det inget att spara på. Hela kapaciteten ska ut.
Forsgrens tankar om svenska VM-laget och egna chanserna att komma med? Näe, det får ni läsa om i pappret.
För Regborn är det upp till bevis i fredagens sprintstafett och lördagens individuella sprint. Regborn kom ju in i svenska VM-laget som reserv förra året och slutade på 15:e plats i de coola sprintmiljöerna i Venedig.
Jonas Leandersson lär vara given i svenska sprintlaget, precis som för Jerker Lysell som liksom Fredrik Johansson missar veckans tävlingar på grund av fotskada. Där bakom? Tja, visst finns möjligheten att Regborn kniper den, men då gäller det att han fått ordning på sin mystiska allergi (som kollega Fiedler skrev om i papperstidningen den 25 maj) och presterar på topp, för hittills har säsongen inte bjudit på så många sprintresultat att skriva hem om.
Till sist några smånoteringar:
** Avslöjade tidigare i dag att kungen flyttar löpsträckan i Örebro triathlon. I morgondagens papperstidning är det två texter inför tävlingen, och det blir mer längre fram i veckan. Har snackat en hel del både med Örebro AIK:s Morgan Pätsi (som har långdistans-VM i Motala och ironman-VM på Hawaii som säsongens två stora mål) och Noras Bibben Nordblom (som ska försöka kvala in till ironman-VM igen i Nice om två veckor och i höst går för att försvara sin VM-titel i Ö till ö) inför helgen, så håll ögonen öppna!
** Degerforsaren Filip Jakobsson, som var fyra i stafett och åtta i sprint mot två år äldre motståndare i junior-VM i vintras, fanns förstås med när förbundskapten Ann Enman på tisdagen presenterade skidorienteringens juniorlandslagstrupp inför den kommande vintern.
** För övrigt har jag helt glömt att nämna Studenthalvan, tävlingen där jag blev femma förra året men i år missade på grund av krock med Stockholms brantaste,  som alltså avgjordes redan förra helgen. En Anders Bergander som jag inte har någon vidare koll på var snabbast över de fem kilometerna löpning (från universitet, upp mot Markaskogen och tillbaka). Var på inte alltför skräckinjagande 18.45 14 sekunder före Anton Hallor, orienterare i OK Tisaren. Anna Ivansson van damklassen på 24.52.
** I morgon är det dags för säsongens åttonde individuella deltävling i långloppscupen (av 26), fem kilometer långa Fjugestaloppet. 270 löpare är föranmälda, och Patrik Johansson och Edita Martuseviciute är regerande mästare (vann på 17.26,5 respektive 19.31,8 i fjol). Men varken de eller något av de riktigt stora namnen i länslöparkretsar finns med i startlistan så här på förhand. Jonas Rosengren och Maria Eriksson verkar dock ha fått mersmak efter segrarna Rallarrundan i går och finns på startlinjen igen. Eriksson är den enda från fjolårspallarna som återvänder till Fjugesta.

Dahlgren visade VM-kvalitet – Andrea vann elitserien

I dag avgjordes elitseriefinalen i orientering i Umeå, och även om det inte är någon observationstävling inför VM – truppen ska tas ut baserat på tidigare meriter, det som gjordes förra helgen och det som presteras i världscupen nästa vecka – så är det aldrig fel att visa bra form. Det gjorde verkligen Filip Dahlgren. Han passade på att springa han hade fjärde snabbaste löptid av alla under jaktstarten (bara 1.16 bakom segrande David Andersson över drygt 90 minuter orientering), och behöll också sin fjärdeplats i sammandraget. Fyra är ju också exakt det antal VM-platser det finns att slåss om på långdistansen, men man ska hålla i minnet att en del starka namn saknades i Umeå. Martin Regborns femteplats (dock i tid rejält distanserad av toppkvartetten) var egentligen en större överraskning, men har mindre bäring på VM-chanserna eftersom han främst konkurrerar om en plats i sprintlaget. Lilian Forsgren hade bara 17:e bästa löptid, var 9.14 bakom Tove Alexandersson (vem annars?) som var snabbast. Regborns lopp gjorde att han klättrade till tolfte plats i elitseriesammandraget. Forsgren tappade till nionde plats (Emma Klingenberg höll, trots Alexandersson storseger på söndagen, undan i totalen och vann totalt med 1.07).
Tisarens jättetalang Andrea Svensson fick fira en elitserieseger då hon var snabbast av alla i äldre juniorklassen på söndagne och Tilda Johansson, som delade ledningen inför jaktstarten och gick ut samtidigt, bara hade sjätte bästa tid på söndagen (men ändå lyckades ta andrplatsen i sammandraget). Ännu en skalp för Svensson som har en stor hög med USM- och JSM-guld samt O-ringen-segrar på meritlistan (och JVM-guld i orienteringsskytte!).

I Göteborgsvarvet i går tog Kopparbergs Elin-Marie Lönnström länets överlägset bästa placering med en 38:e-plats, på tiden 1.27.04. Inför tävlingen skrev jag att Hällefors Simon Sveder skulle få kämpa om en topp 100-placering, och det var just vad han gjorde. Med fyra sekunder marginal klarade han strecket och blev 97:a på 1.18.01. Ingen annan länslöpare slog sig in på topp 100, men sex var topp 50 i sin åldersklass (Johan Stunz i H35, Helena von Elern i D40, Fredrik Eliasson i H40, Ronny Collin i H45, IngMarie Johansson i D50 och Margareta Borg i D55).

Själv körde jag alltså en dubbelhelg med Stockholms brantaste i går och Vulkanloppet i dag – och plötsligt lossnade det på båda.
I Stockholm tonade jag ju ned förväntningarna, trodde inte jag skulle vara nära fjolårstiden (då jag inte var toppad men gjorde ett helt okej lopp) efter vinterns skadeproblem. Sprang på 19.53 förra året och tänkte att under 21 skulle vara godkänt nu. Men för att ändå maximera chanserna testade jag en annan taktik än förra året, lät det ”gå som det går” (med betoning på ”gå”) i uppförsbackarna och mosa utför och på platten som om det inte skulle finnas någon morgondag. Normalt sett är jag ju starkast uppför, men nu har backträningen blivit lidande på grund av fotskadan, och det här kändes som den mest vettiga taktiken. I botten av sista backen hade jag 3.30 på mig för att klara 20 minuter, så jag gav mig fan på det – och var i mål på 19.33 (tävlingen är 3,35 kilometer lång, men de tre uppförsbackarna om totalt drygt 250 höjdmeter gör att tiden som referens anses motsvara vad löparna klarar på fem släta kilometer). Alltså 20 sekunder bättre än förra året – mot alla odds. Svinnöjd med det, förstås, även om jag inte tror att det är något formbesked utan snarare ett utslag av taktisk smartness. Anders Kleist (Akeles bergsget som var fyra i Skåla opp, ett av de råaste lopp jag sprungit, 2010) vann som vanligt, men det var också kul att se Karlslunds längdskidstjärna och gamle JVM-guldmedlajör Patrik Karlsson som debuterade i backen (och gjorde comeback efter sin axeloperation) och tog en finfin fjärdeplats.
I dag cyklade jag Kommunrundan (andra delmomentet i årets Degerforsklassiker), 78,3 kilometer landsvägscykel, helt solo. Målet att gå under tre timmar, som jag skrev om här på bloggen i förväg, visade sig vara satt med alltför stor ödmjukhet inför hur mycket snabbare än racer av 2014 års modell är jämfört med den 30 år äldre variant jag cyklade på i fjol var. Nio minuters förbättring blev till slut 34 – jag rullade in i Degerfors på 2.35.02 jämfört med fjolårets 3.09. För att hålla uppe motivationen höjde jag målet efter vägen. När jag märkte att det var möjligt att hålla 30 kilometer i timmen blev det målet att klara hela tävlingen över den snitthastigheten – men då krävdes en rejäl kämpainsats. Började stumna rejält när det blev uppförsbacke och motvind från Svartå till Åtorp och vidare till Mokorset efter fem inledande mil som alla klockades på under 20 minuter. Tappade massor och hamnade i tidsskuld (snittfarten ramlade ned under 30 kilometer i timmen) inför den sista milen. Trampade som en galning i nedförsbackarna mot Degerfors och stoppade klockan utanför Korpens kansli på 30,30 kilometer i timmen. Mycket nöjd, mycket trött (på stapplande ben tog jag mig in på kansliet för att njuta av ostmackorna och förkunnade för Degerfors ironmanhjälte Patrik Eriksson att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men han trodde inte på mig).
Efter fyra tävlingar på 16 dagar blir det nu tillbaka till rehab och grundträning – nästa inplanerade tävling är inte förrän den 14 juni, Degerforsklassikerns orienteringsmoment.

Dahlgren slog till igen – nu väntar palljakt

Vi kör en kort lördagssummering eftersom det om några minuter är dags för årets tv-höjdpunkt näst Vasaloppet; Eurovision song contest.

I orienteringen i Umeå slog Filip Dahlgren till igen och låg faktiskt tvåa efter 25 av 36 (för ledaren) minuter, men tappade lite tempo (eller riktning?) på andra halvan och blev fyra. Regborn var sexa till elfte kontrollen men gjorde sedan en större bom och tappade 15 placeringar på ett bräde. Räddade upp och var 19:e i mål, 5.19 efter segrande Gustav Bergman, 3.13 bakom Dahlgren. Forsgren åtta, 3.39 bakom Helena Jansson efter ett till synes odramatiskt lopp.
Dahlgrens placering gör att han klättra till fjärde plats i elitseriesammandraget inför söndagens avslutande jaktstart, där han bara har 24 sekunder upp till pallen över en långdistans. Och långdistans är som ni vet något som Filip Dahlgren gillar.
Andrea Svensson gjorde för övrigt precis som jag sa (och min uträkning stämde), så Tisartalangen startar i delad ledning i äldre juniorklassen i morgon. Spännande!

I Eskilstuna åkte KFUM Örebros herrar ur näst högsta divisionen (som kallas för lag-SM-kval) i lag-SM i friidrott och får nästa år börja om i division 1 Svealand. Om man jämför de olika grengrupperna – sprint och häck (åtta poäng på fem grenar), hopp (18 poäng på fyra grenar), kast (elva poäng på fyra grenar) och medel-, långdistans och häck (åtta poäng på fyra grenar) – så ser man att det var på både kort och lång löpning det brast för KFUM. Inte så konstigt på de längre sträckorna där KFUM ställde upp med det överlägset yngsta laget, med fyra löpare födda 1996 (William Fransson), 1997 (Abshir Aweys), 1998 (William Wickholm) och 1999 (Jack Karlsson). Hade klubben verkligen gått in för tävlingen hade det naturligtvis funnits snabbare, äldre löpare att kasta in, men det är fräckt att ge framtiden chansen!

Själv var jag i Stockholm och sprang hufvudstadens brantaste lopp. Och blev slagen av en bergsget och en lokal skidmatador som gjorde comeback. Och 59 stycken till, förstås. Men mer om det i morgon!

Förbundskaptenen: "Kanon att se Filip så bra"

Det var inte bara Konditionsbloggen som lyfte på ögonbrynen åt Filip Dahlgren succé i går. Det gjorde även förbundskaptenen Håkan Carlsson, från Örebro. Men han kunde ändå inte på rak arm ge besked om Garphyttelöparen får en av åtta svenska platser till världscuplångdistansen i Halden den 3 juni.

– Det var kanon att se Filip springa så bra med tanke på vilken strulig vinter han haft, jättehärligt. Jag såg redan på Tiomila förra helgen att han hade bra form, och nu gjorde han en ännu bättre prestation. Men jag ska analysera alla resultat innan jag meddelar truppen på tisdag, riktigt grotta ned mig i resultaten för att det göra en så bra bedömning som möjligt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vilka parametrar väger du in när du tar ut laget?
– Det är dels internationella meriter de senaste åren, dels de som gjort riktiga topprestationer under helgen och så kommer jag snegla lite på totala världscupen (det har ju redan avgjorts tre lopp, i Tasmanien i januari), och sedan är det ett pussel att läggas för att få ihop en bra trupp totalt sett. Så det är många delar som ska vägas samman. Vi har åtta platser på varje distans, så truppen kommer att bli från åtta herrar och åtta damer och uppåt. Troligen blir det över tio på båda sidorna, eftersom alla inte springer alla distanser. Men om det blir tio, tolv eller tretton herrar och damer kan jag inte säga nu.
Vad säger du om Lilian Forsgren?
– Hon visade verkligen hög klass i sprinten i torsdags, det var kul att se. Jag har inte hunnit prata så mycket med henne efter långdistansen, så jag vet inte hur hon värderar det. Men hon var med högt uppe och har presterat bra i förhållande till de duktiga utländska löparna som varit här. Nivån har varit hög.
Martin Regborn hade en tung helg, är hans landslagschans körd nu?
– Jag vill kolla mer innan jag uttalar mig. Även om han inte riktigt gjort sig själv rättvisa under de här tre tävlingarna så vet jag att han har mer att ge. Vi får se på tisdag när jag lagt det här pusslet.
Är VM-chansen helt körd för de som inte kommer med i världscuptruppen?
– Så är det, om det inte är någon av löparna som verkligen presterat internationellt so måste stå över världscupen på grund av skada eller så. Men utgångspunkten för att kvala in i VM-laget är att man ska springa världscupen. Det är den tävlingen, plus den här helgens resultat, som jag kommer väga samman när jag tar ut VM-truppen.