Gerdevåg om andra SM-bronset: "Första var många gånger större"

Delad glädje är dubbel glädje, brukar det ju heta. Men att bli trea av svenskarna i Stockholm marathon, en av Sveriges största löptävlingar, är förstås ändå betydligt större än att hålla Hässelbys B-lag och Sävedalen bakom sig på den udda distansen 3×1 500 meter på ett regnigt, blåsigt, gråtrist Sollentunavallen. Så, nog förstod jag vad Josefin Gerdevåg skulle svara nära jag frågade KFUM Örebro-löparen om skillnaden mellan hennes första SM-guld (maraton 2012) och hennes andra (som alltså kom i dag).
– Det var förstås många gånger större, men det här var också kul. Vi var ju lite chockade att det räckte till pallen, säger hon till Konditionsbloggen.
Så sent som på lördagen såg det ju nämligen inte ut som om KFUM över huvud taget skulle komma till start. Rebecca Högberg fick halsont och feber och kastade in handduken tidigare i veckan. Lotta Lennartsson slog upp en fotskada och tvingades bryta lördagens 4×800-meterslopp. Och Louise Sundström kunde inte stanna och springa på söndagen.
De två kvarvarande lagmedlemmarna, Gerdevåg och Erika Bergentz, funderade på att springa de två första sträckorna och kliva av, men föreningen ringde in 15-åriga talangen Lisa Brorson. Och det slutade alltså med succé. Bergentz var tvåa till första växlingen, Gerdevåg trea till andra och i ett lopp med väldigt stora marginaler kunde Lisa hålla undan och säkra bronset, 66 sekunder bakom Hässelbys A-lag på andraplatsen (Lidingö tog silvret med 4,5 sekunders marginal) och 21 sekunder före Hässelbys B-lag på fjärdeplatsen. Gerdevåg kutade på Bergentz kutade på 4.47,1, Gerdevåg på 4.44,8 och Brorson på 5.26,2 för sluttiden på 14.58,07.
– Det var för kallt för bra tider, konstaterade Gerdevåg som ändå var väldigt nöjd med medaljen.
– Vi trodde inte att det skulle bli så här bra. Vi hade inga förväntningar alls på Lisa, men hon sprang jättebra.
För Gerdevåg var det alltså andra medaljen i senior-SM-sammanhang (hon har ju dessutom två–tre fjärdeplatse [beroende på hur man räknar gårdagens brutna lopp] bara i år), för Bergentz (som hunnit samla en del i veteransammanhang) och Brorson var det första.
Gerdevåg kommer att stå över både Göteborgsvarvet och Stockholm marathon, och nästa helg blir det i stället lag-SM-kval med KFUM Örebro, i Eskilstuna. Där ska hon springa 5 000 meter och eventuellt också 1 500. Bergentz ska vid 42 års ålder göra debut på hinder (2 000 meter, i de här sammanhangen) och om inte Högberg är tillbaka från sin sjukdom kan Bergentz få springa 800 meter också.
KFUM:s herrlag, bestående av William Fransson (4.21,7), Tim Sundström (3.54,5), Abshir Aweys (4.27,4) och Per Sjögren (4.13,6), blev fyra (av fyra lag) över 4×1 500 meter vid stafett-SM, 16 sekunder från Malmö på bronsplatsen. Spårvägen tog guldet, Huddinge silvret.

 

Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3x1 500 meter.  Foto: Mikael Kroon
Erika Bergentz, Josefin Gerdevåg och Lisa Brorson tog SM-brons på 3×1 500 meter. Foto: Mikael Kroon

Emilia Fahlin avslutade veckan i Kina på absolut bästa sätt. Som hjälpryttare var hon i högsta grad delaktig när Wiggle-Hondas italienska spurtkanon och dubbla världsmästare Giorgia Bronzini knep segern i säsongens femte världscupdeltävling, Tour of Chongming Island world cup. Efter att Bronzini i etapploppet på samma plats, med samma namn, tidigare i veckan förlorat tre raka spurtstrider och varit trea-trea-fyra i de tre etapperna hade sportdirektören Egon van Kessel beslutat om en ändrad taktik, där laget inte skulle köra enbart för Bronzini utan låta alla tre starka avslutare, alltså även Chloe Hosking och ”Nettie” Edmondson, få en chans. Ändå var det alltså Bronzini som hittade rätt och lyckades plocka ned Kirsten Wild.
Bronzini berättar själv om dramatiken i avslutningen på Wiggle-Hondas hemsida:
– Vi var tillsammans i ett försök att dra fram Chloe, men det blev lite kaos i sista svängen, och vi tappade henne. Men jag hade kvar ”Nettie” på rullen, och med 700 meter kvar var bäst alternativet att gå ut till höger och dra igång spurten, men jag fick inget utrymme och vingades vänta. Med 300 meter kvar kollade jag bak, och då hade jag tappat ”Netti”, så då beslutade jag mig för att försvara min position och hålla Wilds rulle. Som tur var blåste det stark motvind och hon blev tvungen att ta en långspurt vilket gjorde att jag kunde komma förbi precis före mållinjen.
Och så hyllade hon återigen sina lagkompisar; Fahlin, Hosking, Edmondson och Eileen Roe.
– Den här segern berodde verkligen på den fantastiska lagkänslan vi har.
Konditionsbloggen har förgäves sökt Fahlin, men på sin facebooksida skriver hon kort och glatt: ”Vi gjorde det! Vi tog hem världsuptävlingen i Kinda för Wiggle-Honda! Vilken dag och vilket lag!”
Wiggle-Honda har nu vunnit tre av fem världscupdeltävlingar 2015 (tidigare Jolien d’Hoore i Ronde van Drenthe, när Fahlin kraschade så illa, och Elisa Longo Borghini i Flandern runt, när Fahlin låg hemma i sjuksängen). Laget ligger tvåa i världscupsammandraget, och i individuella världscupen är d’Hoore trea, Longo Borghini fyra och Bronzini åtta. Nästa världscupdeltävling är Philadelphia International Cycling Classic den 7 juni, oklart om Fahlin kommer att köra där.

 

Och så några ord om Filip Dahlgren, som slog till med en otroligt fin andraplats i dagens långdistans i Bjursås. Jag skrev ju om Garphyttelöparen, som var VM-tia i långdistans i fjol, inför helgen, och då berättade han om skadebekymren som gjort att han inte sprungit längre än si sådär 70 minuter varken på tävling eller träning. Trots det var han snabbast av alla under de där sista 20 minuterna som han oroade sig för på förhand – i konkurrens med hela Sverige- och stora delar av världseliten. Bland annat drog Dahlgren ifrån med drygt 1.40 på tolvfaldige VM-guldmedaljören Thierry Gueorgiou under sista halvtimmens löpning, och han hämtade in halva slutsegraren William Linds ledning, minskade det från över två minuter till 63 sekunder bara sista tolv minuterna (sista elva för Dahlgren). Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur loppet egentligen gestaltade sig, och om han säkrat en plats till världscupen i början av juni nu.

– Det blev en lite passiv inledning. Det var olika terrängtyper, började med stenbunden botten med väldigt detaljerad kartbild, väldigt teknisk orientering, och det tog ett tag innan jag kom in i det och visste vad jag skulle läsa på, vad jag skulle använda i orienteringen. Men jag låg ändå hyfsat med från början, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
– Strax före varvningen gjorde jag någon liten krok på 20–30 sekunder, och då fick jag syn på William Lind som startat två minuter efter mig. Jag blev lite förvånad att han kommit ikapp eftersom jag tyckt att jag börjat bra, men när vi kom in till varvningen fick jag höra att han var i ledning och att jag var trea, och det var ändå ett kvitto på att jag gå att bra men han väldigt bra.
– Efter varvning och kartbyte hade vi olika gaffling, men ut ur boet, där vi hade haft olika slingor, kom vi tillsammans igen, vi hade löst våra uppgifter på samma tid, och sedan låg vi tillsammans några kontroller. Ut på sista långsträckan (från kontroll 29 till kontroll 30) hade jag bestämt mig innan och körde bara iväg, medan han stannade upp och tittade på kartan. Där tog jag en minut (Filip var snabbast av alla på sträckan och hela 1.11 före William), och därför skiljde det bara en minut i mål.
Hur kändes kroppen i första långdistansen?
– Jag visste att jag höll 60–70 minuter, men största frågetecknet inför var tävlingen var om jag skulle stå mig i 90. Jag var riktigt trött på slutet, men det gick. Det var ett bra lopp, bortsett från några små misstag.
Vad händer nu?
– Planen är att springa Swedish league-finalen nästa helg. Och sedan är det 1,5 veckor till … Ja, till världscupen, förhoppningsvis.
Du är svårpetad nu, va?
– Ja, jag tycker väl det.
Klarar kroppen så många lopp på så kort tid?
– Ja, det känns bra. Men det är viktig att låta den återhämta sig och hålla i med rehab- och styrketräning så man inte går på några nya smällar.

Örebroaren Martin Regborn hade en ny tung dag i dalaskogarna och efter dagens 25:e-plats, tio minuter bakom Dahlgren, kan örebroaren som kutade VM i fjol nog glömma landslagsuppdrag den här säsongen. Lilian Forsgren var nia på långdistansen, sexa av svenskorna, i en tät damtävling med 15 löpare inom 6.33. Kan det räcka för att få springa mer än sprint i världscupen? Det är nog på håret.
Stalltipset är att Dahlgren får springa långdistans och möjligen medeldistans i världscupen, Forsgren sprint och möjligen medeldistans. Om jag får tippa. Trupperna kommer preliminärt på tisdag.
I elitseriesammandraget är den enda lokala löparen med toppkänning Tisarens junior Andrea Svensson, som följde upp fredagens seger med en andraplats i dag och klättrar till tredje plats i sammandraget. Hon kan boka in resan till junior-VM i Norge i början av juli nu.

Elitserien i orientering, deltävling fem av sju, långdistans, D21: 1) Josefine Engström, Alfta-Ösa, 1.09.58, 9) Lilian Forsgren, Tisaren, +4.26, 27) Lovisa Persson, do, +12.02, 49) Rebecka Nylin, do, +20.00, 51) Marie Pettersson, Djerf, +20.23.
H21: 1) William Lind, Malung Skogsmårdarna, 1.29.31, 2) Filip Dahlgren, Lidingö, +1.03, 25) Martin Regborn, Hagaby, +10.52, 41) Daniel Attås, Tisaren, +16.57, 60) Anton Hallor, do, +30.45.
D20: 1) Emma Bjessmo, IFK Lidingö, 1.05.23, 2) Andrea Svensson, Tisaren, +0.38, 11) Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, +9.22, 38) Elin Lindberg, Djerf, +23.04, 45) Josefine Höög, Hagaby, +33.26, 47) Nina Hallor, Tisaren, +38.28.
H20: 1) Simon Imark, Tullinge, 1.07.55, 10) Gustav Hindér, Tisaren, +8.26, 13) Harald Larsson, Hagaby, +9.49, 45) Sebastian Agerhäll, Tisaren, +33.54.
D18: 1) Sanna Fast, Eksjö, 54.41, 33) Saga Sander, Milan, +13.35.
H18: 1) Emil Ljungemyr, Kolmården, 56.18, 49) Martin Särnbrink, Tisaren, +29.40.

Jagar VM-plats – trots problemen: "Ena benet släpar efter"

I veckan riktas hela orienterings-Sveriges ögon mot Säter. I dalametropolen (nåja) avgörs nämligen ödet för de svenska landslagssuktande löparna. Det gäller att kvala in till laget som får springa världscupen i Halden och Lysekil i början av juni för att ha en chans att få löpa VM i Skottland i augusti. Sverige har åtta platser per distans i världscupen, bara fyra på VM (förutom i damernas medeldistans, där Annika Billstam har en friplats som regerande mästare). Förbundskaptenen, örebroaren Håkan Carlsson, har deklarerat att det är den här veckans elitseriedeltävlingar – sprint på torsdag, medeldistans på fredag och långdistans på söndag – som han i första hand kommer att basera sina uttagningar till världscupen på, så det gäller för alla hugade landslagsspekulanter att ta chansen och visa framfötter och spikskor.

Det gäller inte minst för de tre länslöparna som förra året fick springa stora mästerskap – Lilian Forsgren som tog EM-silver, Filip Dahlgren som tia på långdistansen i VM och Martin Regborn som blev 15:e på sprinten i VM. Men fjolårsbedrifter betyder inget här och nu. Så, för att höra lite om hur tankarna går ringde Konditionsbloggen upp Dahlgren, och började naturligtvis med att reda ut skadeläget med den 27-årige Garphyttelöparen som inte kunnat träna obehindrat sedan augusti förra året.

– Jag har fortfarande ingen jättetydlig diagnos, det är ganska diffust. Medicinarna och naprapaterna som jag får hjälp av säger att det har något med nerverna att göra, något problem med en nervrot i ryggslutet på grund av att jag haft dålig hållning och inte fått rätt muskelaktivtering. Det har gjort att det blivit en muskulär påverkan i ena benet. I början gjorde det ont, men de sista månaderna har det mest handlat om att jag inte haft full funktion. Känslan är att jag springer med ett ben, att jag bara har tryck i det ena, medan det andra släpar efter och är instabilt och lite svagt. När jag sprungit i kuperad terräng har jag blivit väldigt trött i ena benet, säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur har det påverkat träningen?
– Väldigt mycket. Det flöt på bra i december, men när jag kom hem från Tasmanien fick jag nya problem, och sedan har det pågått hela tiden. Jag har tvingats sätta upp nya planer, och så har jag fått bakslag och fått revidera igen, hela tiden. Jag har inte alls kunnat träna som jag vill med löpningen, och det har ärligt talat varit en ganska tuff period. Jag har inte sprungit ett enda långpass på hela vintern. Det har fått bli skidor och cykel i stället. Nu börjar det gå åt rätt håll, men jag försöker vara smart och välja vilka tävlingar jag springer och hur jag tränar. Därför står jag över sprinten den här veckan, jag har inte sprungit ett snabbt pass på hård underlag sedan slutet av mars utan prioriterat att bli snabb i skogen.
Du var ändå femma på medeldistansen i elitseriepremiären i Åmål och gjorde en grym sträcka i Tiomila i helgen, hur hänger det ihop?
– Jag måste säga att formen varit förvånansvärt bra. Jag är fortfarande inne i en rehabperiod där jag försöker får rätt muskler i bålen att arbeta för att benen ska fungera bättre, men ändå har resultaten varit bra. Jag har ju tränat hårt i flera år och vet att jag har en bra grund.
Hur ser du på chanserna att ta en VM-plats?
– Det är jättesvårt att säga, jag vet inte vilken nivå jag är på. Jag har tänkt att jag får ta den här säsongen som den kommer, att det viktigaste är det långsiktiga perspektivet, att bli hel och kunna satsa mot hemma-VM nästa år. Men lyckas jag kvala in till VM så åker jag dit för att prestera. Men jag skulle se det som en bonus, för konkurrensen är så hård om platserna just nu. Däremot hade varit väldigt kul att ta en plats till världscupen.
Är det långdistansen på söndag som är huvudmålet i helgen?
– Det ska bli väldigt spännande att se vad jag räcker till där, i alla fall. Än så länge har jag inte sprungit någon långdistanstävling, så det kommer bli intressant att se hur kroppen reagerar de sista 20 minuterna på söndag. Förhoppningsvis har jag grunden sedan tidigare, så jag kan slita på.

Tävlingarna i Dalarna lockar gigantiska startfält, bara fredagens medeldistans lockar nästan 2 500 föranmälda orienterare varav ett drygt 50-tal från länet. Trots det har Närkekvartetteten, som startar med medel- och långdistans i Suttarboda torsdag och fredag och avslutas med lång- och medeldistans i Lövbrickan på lördag och söndag, lyckats locka över 1 000 föranmälda.

Vad är väl ett landslagsläger?

Skrev ju om orienteringslandslagets läger i Skottland häromdagen. Tydligen utan att ta reda på all fakta. För då jag förutsatte att Garphyttelöparen Filip Dahlgren, som tillhör det svenska A-landslaget och är högaktuell för en VM-plats på långdistans om han får ordning på sin kropp, var med på andra sidan Nordsjön dök han i stället plötsligt upp i Pershyttan. Pershyttan? Jo, där sprang han säsongens tredje deltävling i OK Milans populära poängorientering, och när inte Martin Regborn (som de facto, precis som Lilian Forsgren, är på plats i Skottland) avgick Dahlgren äntligen med segern efter två raka andraplatser.
Över 6,8 kilometer var han 1.39 snabbare än Hagabys Jakob Wallenhammar och ytterligare nästan tre minuter före trean, Milans egen Per Eklöf. Med 5 000 fina poäng in på kontot (segraren i Milans poängtävlingar får 5 000 poäng, övriga får 5 000 minus antalet sekunder de är bakom segraren) tog Dahlgren också ledningen i sammandraget.
Och när landslaget i helgen fortsätter sitt läger i Skottland drar Dahlgren vidare till Malmköping, för Mälarmårdsdubbelns långdistans, där han får sparring av femfaldige VM-medaljören Peter Öberg. Och sedan får vi väl räkna med att det blir deltävling fyra i Nora på tisdag … Jakten på en VM-plats går vidare.

Scotland calling

Den 1 augusti drar orienterings-VM igång i skotska Invernes. Och som vanligt när det vankas stora mästerskap i orientering är löpare och ledare förbjudna att träna i den omedelbara närheten av där VM ska gå. Men, Skottland är ju stort och det finns liknande terräng som man kan testa i, så direkt efter helgens elitseriepremiär åkte landslaget, och ett antal frifräsare som hoppas springa till sig en VM-plats och därför är beredda att stå för finansieringen själva, på ett nio dagar långt läger i Skottland. Bland dem Lilian Forsgren, Filip Dahlgren och Martin Regborn (som, efter vinterns petning ur landslaget, tillhör den andra kategorin som går under namnet ”utvecklingslandslaget”).

Efter VM-testet är det bara några dagars formtoppning (?) till Tiomilahelgen, och veckan därpå avgörs de tre elitseriedeltävlingarna i Dalarna som kommer att lägga grunden för Håkan Carlssons VM-uttagning den 20 maj.
Veckan i Skottland kommer bjuda på många viktiga erfarenheter för de som får åka tillbaka i augusti. Men det är i skogarna i i Säter och Bjursås som VM-biljetterna delas ut.
Om Forsgren, Dahlgren eller Regborn (eller alla tre) kan knipa en plats? Tja, det vet’e katten. I dagsläget skulle nog ingen av dem överleva i den stenhårda konkurrensen kring uttagningen, men alla tre har potential. De närmaste veckorna blir mycket spännande att följa.

För övrigt skrev Aftonbladet på ledarplats (!) den bästa kommentaren jag hittills läst om Stockholm marathon-gate.

Dahlgrens succécomeback – och Olausson grymma tid

Han skippade säsongens två första SM-deltävlingar, lördagens elitseriepremiär över favoritdistansen och i princip alla andra tävlingar också (enda gången jag sett honom i resultatlistan var efter Milans två poängtävlingar, modell motionsorientering, typ). Men när Garphyttans Filip Dahlgren på söndagen knöt på sig tävlingsskorna igen visade han att uppehållet varit av godo. Nästan fyra månader efter världscuptävlingen på Tasmanien sprang han som om han aldrig varit borta. Visst, en lov som kostade drygt 1,5 minuter till tredje kontrollen gjorde att VM-tian från Italien i somras var nere på 68:e plats (!) i resultatlistan, men sedan klättrade han kontinuerligt. 28:a till femte kontrollen, tolva till nionde, sjua till elfte, femma till 13:e och sedan hela vägen in i mål, efter 19 kontroller. Med stabila sträcktider hela vägen, och mindre än tre minuter bakom segraren Gustav Bergman. Exakt hur bra prestationen var (nästan alla motståndare hade en vråltung långdistans i benen) är svårt att säga, men helt klart är Dahlgren i varje fall på rätt väg.
I damklassen var Lilian Forsgren i samma position, med utvilade ben. Hallsbergslöparen öppnade urstarkt, ledde efter tre kontroller (drygt fyra minuters löpning) och var sexa efter nio. Men sedan verkar hon inte ha orkat hålla farten uppe (sjukdom som spökade, som ledde till strykningen på lördagen?), och i mål var hon nere på 19:e plats. Länets tredje landslagslöpare, Martin Regborn, fick nöja sig med en 31:a-plats. Och Tisarens schweiziske världsmästare Matthias Kyburz, på pallen i går, var så långt nere som på plats 47 på söndagen.
I Belgien verkar Emilia Fahlin ha haft en riktigt bra helg. Lär ha jobbat hårt för sina lagkamrater och satt med i klungan in i mål båda dagarna. Ja, för det blev ett uppdrag även på lördagen, efter ett sent återbud från lagkamrat. Fahlin fick köra 137 kilometer långa Omloop van Borsele, vilken dock inte blev någon succétävling för hennes stall; Chloe Hosking blev bara elva i klungspurten, superspurtaren Giorgia Bronzini var så långt nere som på 27:e plats.
Söndagens sedan tidigare planerade framträdande i Dwars dor de Westhoek blev betydligt bättre. Elise Delzanne gick förvisso solo och höll hela vägen in i mål, men där bakom vann Fahlins lagkompis Jolien d’Hoore klungspurten.
I Karlstad har de svårare att få fram cykelresultaten, som det verkar, och jag vet fortfarande inte hur det gick för Adam Axelsson i lördagens GP-lopp eller söndagens linjelopp i Hammarö tredagars.
Däremot har Munkastigen trailrun nu lyckats producera en resultatlista, med Albin Olausson i särklassig topp. Den 22-årige KFUM Örebro-löparen, som numera bor i Linköping och pluggar med idrottsinriktning, kom hem till Närke och sopade banan med konkurrenterna. I mål över tio minuter före Solvikingarnas Jonas Svensson och över 22 minuter före länslöpare nummer två, Tisarens Albin Pettersson. 2.56.21 är för övrigt en riktigt grym tid på 44 kilometer stig (måste vara värt en bra bit under 2.35 på en platt mara, va?). Jag har inte koll på banrekordet, men det är i varje fall åtta minuter bättre än fjolårets segertid.
På damsidan vann favoriten, Fagerstas Maria Strömberg Bylund, med KFUM Örebros Antje Torstensson på andra plats, bara 1.43 bakom. Sara Richert, som kutat så bra de senaste åren, twittrade ju i går om att hon hade det tungt, och faktum är att hon fick nöja sig med en elfteplats, 52 minuter bakom.

 

Elitserien i orientering, deltävling 2 av 7, damer: 1) Helena Jansson, Leksand, 37.08, 19) Lilian Forsgren, Tisaren, +8.45, 47) Lovisa Persson, do, +17.04, 53) Rebecka Nylin, do, +19.15.
Herrar: 1) Gustav Bergman, Ravinen, 33.32, 5) Filip Dahlgren, IFK Lidingö, +2.44, 31) Martin Regborn, Hagaby, +7.04, 47) Matthias Kyburz, Tisaren, +9.08, 49) Daniel Attås, do, +9.12, 54) Oskar Andrén, do, +9.45, 77) Anton Hallor, do, +19.30.
D20: 1) Tilda Johansson, Orion, 38.39, 4) Andrea Svensson, Tisaren, +4.02, 21) Ellinor Eriksson, KFUM Örebro, +9.03, 29) Elin Lindberg, Djerf, +10.49, 51) Josefine Höög, Hagaby, +21.42, 56) Nina Hallor, Tisaren, +23.09.
H20: 1) Björn Cederberg, Pan-Kristianstad, 34.56, 5) Gustav Hindér, Tisaren, +1.02, 8) Harald Larsson, Hagaby, +2.07, 36) Sebastian Agerhäll, Tisaren, +7.59.
H18: 1) Simon Hector, Snättringe, 34.44, 21) Filip Jakobsson, Degerfors, +6.57, 48) Jakob Fransson, Milan, +14.35.