Regborn följde upp – med ny seger

Tävlingssäsongen kunde knappast börjat bättre för VM-orienteraren Martin Regborn, som satt en stenhård målsättning i att inte ”bara” springa sprint i hemma-VM i augusti utan också slå sig in på någon skogsdistans. I dag följde han upp gårdagens seger i Friskusträffen med en total knockoutseger i medeldistansen Nackheträffen i samma skogar, strax utanför Varberg. Motståndet var kanske inte det vassaste, men segertiden på över fyra minuter efter mindre än 53 minuters orientering är onekligen imponerande (faktum är att han ledde med halvminuten redan vid den första av 19 kontroller …). Men mest imponerar ändå att Regborn var snabbast på samtliga 21 delsträckor (från start till första kontrollen, mellan alla 19 kontrollerna och från sista kontrollen till mål). Men de här båda halländska pärlorna i all ära, det första riktigt viktiga testet för Regborn blir elitseriepremiären i Skåne om två veckor, som dubblerar som världsrankningstävling och svenskt VM-test.

I Kringelträffen i Nykvarn drog Degerfors och Tisarens JVM-siktande löpkanon Filip Jacobsson, som i går vann i de sörmländska skogarna, det kortaste strået i en sekundstrid med Oskar Leinonen, Kolmården, och Anton Forsberg, Långhundra. Jacobsson var sju sekunder från segrande Leinonen, sex bakom andraplacerade Forsberg men nästan 3,5 minuter före fyran över en medeldistans med knappa halvtimmens löptid.
Och i Öjetrampen i Sollebrunn slutade Matthias Kyburz, den trefaldige världsmästaren från Schweiz som tävlar för Tisaren på klubbnivå, fyra sekunder bakom IFK Göteborgs Eskil Kinneberg men före tunga namn som Olav Lundanes, Halden, och Albin Ridefelt, Linné.

Dramat bakom Filips silverbragd: "Magsjuka"

Ingen har väl kunnat undgå att Garphyttans sistaårssenior Filip Danielsson fick sin JVM-revansch och tog silver när junior-SM inleddes i Torsby i dag. Kollega Löf-Nyqvist skriver om loppet här, och utlovar dessutom mer läsning i morgondagens pappers-NA. Vad som inte framkommer i den artikeln är dock det Danielsson själv berättar om på sin blogg: Den tuffa uppladdningen som gjorde att hans egna förväntningar var rejält nedtonade inför JSM: ”Magsjuka natten mellan torsdag och fredag.” Med det vid handen är resultatet naturligtvis ännu mer imponerande, och Danielsson är med rätta nöjd: ”En silverpeng i dagens lopp […] är grymt skönt.”
Det blev ytterligare tre topp 30-placeringar för länet i skiathlondistansen på JSM: Zinkgruvans Markus Johansson blev 13:e iH20-klassen, 5.54 från guld och 3.47 från medalj, hans klubbkompis Daniel Bjärmark blev 26:a i D20 och Garphyttans Rickard Ericsson slutade på 28:e i H20. I morgon fortsätter JSM med sprint, men Danielsson verkar, av Löf-Nyqvists artikel att döma, stå över den distansen trots att han är anmäld.

Det blev verkligen sekundstrid om totalseger i damklassen när den uppskjutna deltävlingen i Löpex vinterserie avgjordes på onsdagskvällen. Först i mål av Rebecka Nylin, Tisaren, och Jossefin Erlandsson, Milan, skulle ju ta hem totalsegern, och efter drygt tre månader och åtta deltävlingen skiljde till slut bara 76 sekunder till Rebeckas fördel. Därmed tog hon andra raka segern i cupen. I herrklassen hade ju Daniel Attås redan avgjort, men kvällens deltävling vann han inte. Istället tog Filip Jacobsson sin första seger i cupen någonsin, 37 sekunder före sin nya klubbkompis Attås. Gustav Hindér behöll tredjeplatsen i cupen genom att håll Anton Hallor bakom sig i en tät tävling med fem löpare inom en dryg minut.
Tour de Kif har däremot inte meddelat sina resultat från kvällens deltävling.

I dag meddelade också Maria Rydqvist, som på papperet tillhört Örebrobaserade Team Skistart.com den här säsongen men fått så många landslagsuppdrag att hon inte hunnit köra något långlopp för laget, att hon lägger ned karriären. Om det är med omedelbar verkan eller om det kan tänkas bli någon start i Birkebeinerrennet och/eller Årefjällsloppet har jag dock inte kunnat läsa mig till.

Fahlin om diskningen, Jacobsson om megabommen och Gerdevåg om rekordloppet

Vilken dag! Vasalopp (här och här och fett uppslag i morgondagens pappers-NA med intervjuer med både Impola, Roberto och Joakim Ljunggren), fantastiska resultat i Haags halvmaraton (här och en intervju med Pulsklockevinnaren Gerdevåg i morgondagens pappers-NA) och så fick jag dessutom tag i både Emilia Fahlin och Filip Jacobsson efter deras lördagsinsatser. Och eftersom det blir exklusivt för bloggens läsare så börjar vi väl i den ändan.

Jag skrev ju om Fahlin i går, och att hon bröt premiären av världstouren, Strade Bianche. Men faktum är att hon och hela den 15 cyklister stora klunga hon just då befann sig i blev diskade med en knapp tredjedel kvar av loppet – för att ha korsat ett järnvägsspår när bommarna var på väg ned.

– Efter det längsta gruspartiet var vi just bakom frontklungan och jagade, vi hade väl 75 meter upp till dem. Vi var precis på väg att nå ikapp när det efter en nedförsbacke kom en skarp vänsterkurva direkt följt av ett lite dolt järnvägsspår, som klungan passerade, och som just började blinka rött när vi ett par sekunder efter svängde in. Då bommarna inte var nere dundrade vi förbi, och blev direkt efter neutraliserade av juryn som var bakom oss, och som sedan beslutade att ta oss ur tävlingen och diskvalificera oss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Det finns en första gång för allt … Det finns en ny striktare regel kring det här i år, och de valde att följa upp med detta. Men både jag, och alla i min grupp, tycker nog att det var lite dåligt då det dels först kom så dolt efter kurva, och att vi var så pass nära den grupp framför som passerade, och det fanns ingen som tydligt markerade att vi skulle stanna. Oavsett hade tävlingen slutat där, för om vi stannat och väntat hade vi blivit så långt efter.
– Det hade ju kunnat vara trevligt att få gå i mål i alla fall, men … Inte det absoluta krutet i benen och hundra procent ännu, men det går framåt och jag fick jobba en del under dagen då vi hade punka på topptjejen i laget och fick vänta och köra tillbaka till klunga, och likaså dra upp inför det viktigaste gruspartiet. Det var en rolig och tuff tävling, nytt för mig med alla gruspartier. Nu väntar lite träning  veckan och sedan två hårda tävlingar i Drenthe helgen som kommer.

Jag skrev ju också om Jacobsson i går, och om mina misslyckade försök att få tag i honom i Österrike. I dag ringde han schysst nog upp från Arlanda (efter att han missat sin buss på grund av försenat flyg!) och berättade om en bergochdalbanevecka där han höll på att ge upp efter en megabom i fredagens långdistans.

– På väg till kontroll fyra (av 19) var det lite otydligt på kartan. Jag läste fel och åkte till åttan–sjuan–sexan innan jag upptäckte det, och fick åka tillbaka hela vägen till fyran och sedan ta de andra kontrollerna i rätt ordning. Ett jävla skitmisstag som gjorde att jag tappade typ tio minuter (sträcktiderna visade att bommen kostade 10.05 mot segraren, Vladislav Kiselev). Från fyran och in i mål, de sista 50 minuterna, tappade jag bara 22 sekunder på vinnaren. Det var ett riktigt bra lopp, och jag hade absolut varit topp sex om jag inte hade gjort det där misstaget, säger Jacobsson till Konditionsbloggen.
Var det den tiden förbundskaptenerna såg, när de ändå tog ut dig till stafetten?
– Jag tror det. Först när det hände tänkte jag: Nej, nu bryter jag. Nu åker jag hem. Men sedan tänkte jag på stafetten och blev riktigt rädd att jag skulle bli petad ur förstalaget. Så då tänkte jag: Nu jäklar, i stället. Och där visade jag vilken fart och kapacitet jag har, även om jag inte riktigt fått ut det den här veckan. Jag har varit riktigt besviken över loppen jag gjort (16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans) när allt gått så bra innan. Och kroppen har känts bra också, men jag har gjort tokiga saker, som i långdistansen, och haft en del otur.
Men sedan fick du ändå en medalj i stafetten, hur var det?
– Jättehäftigt. Jag har ju inte tagit någon JVM-medalj eller något sådant tidigare, så det var en verkligt stor grej att få gå upp på prispallen och ta emot bronset. Robin (Salén) tappade ju lite på första, men det gick riktigt bra för mig på andrasträckan, det var helt klart mitt bästa lopp den här veckan, och jag plockade in lite på lagen framför. Sedan gjorde Henning (Sjökvist) också ett kanonlopp på sista och gick om det finska laget. Det var riktigt nervös vänta i målet, alltså. Långa minuter. Och riktigt stort när han gick i mål. Det är ändå en medalj i JVM, mot de bästa i världen.
Nu är skidorienteringssäsongen över. I orienteringen har du bytt klubb till OK Tisaren, vad blir målet?
– Ja, jag kände att det var dags att byta till en större klubb. Målet är junior-VM i Schweiz. Det är betydligt fler som kämpar om platserna i vanlig orientering än i skidorientering, men jag känner att jag har en chans. Vårens swedish league-tävlingar blir viktiga, och får jag ut min kapacitet kan jag absolut ta en plats. Jag känner att jag har förbättrat mig fysiskt till i år.
Och nästa vinter får du ta rejäl revansch i ditt sista JVM i skidorientering …
– Ja, jäklar. Det ska jag verkligen göra!

Några rader om halvmaran i Haag, till sist. Det var fyra Örebrolöpare på plats, och det gjordes tider, jävlar i min lilla låda. Här har ni tiderna, rekorden och mellantiderna per fem kilometer:
Josefin Gerdevåg, KFUM Örebro: 1.16.41 (17.48–17.57–18.24–18.40). Nytt distriktsrekord.
Mikaela Kemppi, Örebro AIK: 1.16.46 (17.49–18.01–18.21–18.43). Nytt personligt rekord, nytt D40-distriktsrekord.
Linus Rosdal, KFUM Örebro: 1.07.45 (15.48–15.57–16.18–16.18). Nytt personligt rekord, bästa tiden i distriktet sedan 1986.
Mattias Nätterlund, Örebro AIK: 1.12.48 (16.57–17.10–17.33–17.26). Nytt personligt rekord.

– Det var fantastiskt. Målsättningen var att försöka springa nytt personligt rekord, men väderprognoserna var inte så superbra, så jag var lite tveksam om det skulle gå. Det skulle blåsa åtta sekundmeter och regna. Något regn blev det inte, och även om det blåste ganska mycket så var det inte superfarligt, för det fanns många ryggar att ligga bakom. Men efter 15 kilometer kom vi ned till havet, och där var det kraftig motvind och hagel, och då var det ingen som ville ligga och dra, alla vek åt sidan. Där tappade man massor av tid, och blev jäkligt kall, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Det gör ju bara rekordet ännu mer imponerande …
– Ja, en dag med vindstilla hade det här varit en perfekt bana, med väldigt snälla plattar där man kunde hålla bra löpsteg. Det är svårt att spekulera i hur mycket man förlorade på vinden och haglet, men 30 sekunder sa grabbarna jag pratade med. Det känns kul att man kunde göra en sådan bra tid trots att det inte var optimala förhållanden. Då är man i bra form. Det här var absolut ett av mina bästa lopp, jag passerade milen på 35.45 och det gjorde jag inte på många millopp förra året, men jag vet inte om det var bättre än maran i Frankfurt. Det får jag suga lite på.
Låg du och Mikaela tillsammans hela vägen?
– Första tio gjorde vi det, sedan fick jag en lite lucka, jag tror att hon tyckte att det gick lite fort. Men vid 14–15 var hon ikapp, och så låg vi tillsammans i den fruktansvärda motvinden. Därefter hade jag kanske fem sekunder på henne tills 20 kilometer, då hon var ikapp igen. Med 600 meter kvar tänkte jag: ”Nu blir det Frankfurt i repris”, men jag lyckades spurta ifrån den här gången.
Det ska antagligen bli ett svenskt lag på halvmaran i friidrotts-EM i juli, räcker det här loppet för dig och Mikaela att ta er dit?
– Nej, jag tror inte att det här räcker. Vi pratade lite om det, jag och Mikaela, och vi tror att man hade behövt gå under 1.16 för att bli uttagen. Dessutom hade man nog behövt vara snabbaste svenska här, och vi hade Hanna Lindholm (Studenterna) framför oss (fyra sekunder före Gerdevåg, nio före Kemppi). Men man vet aldrig.
Kan du göra under 1.16, om det krävs?
– Klart det är görbart, om man får till det. Men just nu har jag ingen mer halvmara inplanerad än Göteborgsvarvet, och den är ju inte så snabb. Vi får se vad som händer.

För övrigt upptäckte jag först i dag att den bloggbekante Hälleforslöparen Haben Kidane sprang tiokilometersloppet under Kiel marathon förra veckan (jag släppte fokus från det loppet när Erik Anfält inte kom till start). Haben kutade på 33.13, 17 sekunder över det personliga rekordet.

Jacobsson fick sin VM-medalj till slut

I karriärens åttonde JVM-lopp, och årets sista (han är junior en säsong till, så det kommer fler chanser nästa år), slog Filip Jacobsson så äntligen till. Skidorienteraren från Degerfors gjorde en avgörande insats när Sverige tog brons i herrstafetten, efter att Robin Salén på förstasträckan kört in först på femte plats, 2.21 bakom täten. Filip förde inte bara upp laget på fjärde plats på sin andrasträcka, han var dessutom näst snabbast på sträckan (bakom Ryssland) körde också in en bra bit över två minuter på Finland, och växlade till Henning Sjökvist bara fem sekunder bakom, i kampen om tredjeplatsen. Sjökvist var ute på sträckan ett tag nästan ikapp andraplacerade Norge, men viktigast var naturligtvis att han lämnade Finland bakom sig från start och säkrade medaljen med minutmarginal. Jag försökte komma i kontakt med Filip tidigare under kvällen, men han verkade inte ha bästa mobiltäckning, så förutom ”hallå?” hallå?!” blev det inte så mycket sagt.

Emilia Fahlin tvingades, precis som ytterligare 75 av de 136 startande i Strade Bianche, bryta det svintuffa, italienska loppet, med nästa 2 000 meters sammanlagd klättring och över två mil av grusvägar, som var det första någonsin i damernas nya världstour. Regerande världsmästaren Lizzie Armistead hade mest ben kvar i den avslutande, tvärbranta och två kilometer långa backen, och vann tre sekunder före Katarzyna Niewiadoma, Polen, och Emma Johansson, Sollefteå. Bara två av Fahlins lagkompisar i Alé-Cipollini tog sig i mål, Malogrzata Jasinska på 13:e plats och Mart Bastianelli på 24:e, 1,5 respektive 3,5 minuter bakom Armistead.

Bommade för övrigt helt (tack för mejlet, Annika!) att det var ett länslag som tog hem Stafettvasan i går. Skiteam Torsby/Värdshuset Toria, med fem åkare från skidgymnasiet i Torsby varav fyra från länet, utklassade motståndarna och van med över 3,5 minuters marginal (även om tiden i de grisiga förhållandena, 4.33, kanske inte är så mycket att skriva hem om). Garphyttans Marcus Lennartsson körde förstasträckan, klubbkompisen Adam Gillman den andra från Mångsbodarna till Evertsberg och sedan tog Zinkgruvans Oskar Johansson över till Oxberg innan enda ickelänsåkaren Albin Tärning, Falköping, tog sträckan till Hökberg och Zinkgruvans sprintspecialist Markus Johansson (regerande svensk mästare i H18-klassen någon vecka till) avslutade. Gillman växlade som Gillman och Lennartsson växlade båda som fyror, medan Tärning förde upp laget i ledning med en riktigt stark sträcka innan Johansson avsltuade med att vara snabbast av alla mellan Hökberg och målet. Bilder och rapport från loppet på gängets blogg, här!

Har för övrigt nu fått bekräftat att Danny Hallmén startar i led två i morgon med nummer 12331 på bröstet och att Joakim Ljunggren kör under namnet Ola Hedberg, med nummer 4224, och startar i led fyra. Ytterligare två nummer att hålla reda på i Vasaloppsvimlet, alltså!

 

Helgens höjdare – Fahlins och Impolas egna ord om helgens tävlingar

1. Vasaloppet
Well, det går inte att komma runt det. Vasaloppet är inte bara helgens höjdare utan hela årets höjdare i sportväg för min del. Inte bara för att jag älskar långloppsskidåkning utan också för att de sedan 20-talet år är en tradition viktigare än julafton (i varje fall för mig) att hela familjen (vi har med tiden blivit rätt många) samlas hemma hos mina föräldrar och käkar frukost, förmiddagsfika och lunch (utan några egentliga avbrott däremellan, min kära mamma serverar mat på löpande band) medan åkarna avverkar de nio milen från Sälen till Mora.
Det sportsliga då. Jo, som vanligt kretsar det mesta ur ett länsperspektiv kring Kopparbergssonen Bill Impola och Karlslunds Kristina Roberto. Båda blev bortvallade i fjol (läs om Impola, som dessutom fastnade i den havererade stargrinden, här, och Robertos egna ord på hennes blogg här). Impola gjorde ju karriärens bästa lopp förra våren, och var länge med i kampen om den rosa ungdomsvästen i långloppsvärldscupen (men till slut fick han ge sig, blev trea) medan Roberto gjorde sina allra bästa resultat 2013/14, då hon slutade femma i totala långloppsvärldscupen. I somras opererade hon ena hälen, och efter att rehaben drog ut på tiden var hon långt ifrån toppade när årets säsong satte igång, men inte minst i Tjejvasan i lördags, där hon bet i och var med tätklungan hela vägen in i mål, visade hon att hon nu är tillbaka på allvar.
Både Impola och Roberto kan vara med på topp tio på söndag. Samtidigt ska man komma ihåg att de tillsammans bara har en topp tio-plats genom tiderna, Robertos sjundeplats 2014. Den gamla orienteraren Roberto gjorde ju sin första skidtävlingen över huvud tageti Tjejvasan 2008, och debuterade i Vasaloppet året därpå (82:a på 6.08). 2014 hade hon utvecklats så mycket att hon var sjua på 4.42, efter att dessförinnan ha haft placeringsraden 82-29-21-21-brutit. Men i fjol fick hon alltså nöja sig med en tolfteplats på odugliga skidor. Impola var 66:a, 144:a och 46:a i Vasaloppet 2010-2012, innan han 2013 slog igenom med buller och bång, och var bäste osignade åkare på 13:e plats. 2014 fick han nöja sig med en 18:e-plats efter att ha krockat med en drickalangare och 2015 var det alltså både grindkrångel och vallastrul som fick honom att bryta. Konditionsbloggen ringde upp Bill i går för att höra hur han ser på helgens lopp (han berättade också om nya lagkamraten Dario Cologna, ett snack som går att läsa i lördagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se), och han berättade att han tror vi kommer få se väldigt offensiv körning på söndag.

– Min förhoppning är att det ska gå fort från start, som det gjort i de flesta lopp den här säsongen. Jag vet att jag är bra uppför och hoppas att det blir rejäl fart i första backen, så att fältet spricker redan där. Det har det gjort några år, men då har det varit så tungfört att det tryckts ihop igen. Men kommer det vara samma förhållande för alla, om väderförhållanden är gynnsamma och det verkar de bli enligt senaste prognosen, så tror jag det blir så offensiv körning att det spricker direkt. Det är många som vill att det ska vara hög fart. De som har varit bäst i år, Petter Eliassen, Tord Asle Gjerdalen och Morten Eide Pedersen som varit starkast i vårt team, är killar som gillar när det är väldigt offensiv körning. Det är killar som har tränat hårt i många år, som har mycket i bagaget. Det är sådana som vinner Vasaloppet, säger Impola till Konditionsbloggen.
Och du då, vilken chans har du?
– Jag ska göra så gott jag kan. Jag hoppas att materialet, kroppen, allting stämmer. Då kan jag vara med där framme, det vet jag. Det har jag varit förr, och jag är inte sämre tränad nu. Klart att jag har en hög målsättning inne i skallen, men resultaten finns inte där från tidigare år i Vasaloppet, så man kan inte kräva alltför mycket. Man måste vara realistisk och se vad man har i bagaget jämfört med andra. Men givetvis har jag en tanke, ett mål, ett upplägg för mig själv.
Är det viktigt att du gjort sex Vasalopp nu, att du samlat på dig rutin?
– Nja, det är nog viktigare att ha gjort många långlopp än många Vasalopp. Förr fanns det inte så många långlopp, och man fick sin rutin just från vasan. Men nu är man inne i det så många gånger varje år, så jag tror helt klart att man skulle kunna slå till och vinna Vasaloppet första eller andra året man körde om man hade rutin från andra långlopp.
I fjol hade du avgjort La Diagonela när du körde fel och var topp tio tre gånger, men i år har du ingen topp tio-placering. Varför har det gått tyngre (Bill har förvisso varit tolva i La Sgambeda, elva i Jizerska padesatka och 16:e i Toblach-Cortina, men bröt Kaiser Maximilian Lauf och var bara 44:a i La diagonela och 55:a i Marcialonga)?
– Det var lite segt några tävlingar, och jag har varit sjuk en sväng. Nej, det har inte varit så mycket att hänga i julgranen. Men det är fortfarande fyra veckor och tre lopp kvar, och vi får se hur det går nu på slutet.
Ställer Vasaloppet några speciella krav eftersom det är det längsta loppet i kalendern?
– Nej, det skulle jag inte säga. Det är lite längre, men det är ändå samma personer som kommer vara med och kriga om segern i slutändan. Åkarna gör många långpass på fyra-fem-sex timmar per säsong, och det är så många långlopp på en säsong, att Vasaloppet inte är speciellt på det sättet. Däremot är det det klart mest prestigefyllda loppet, till och med för norrmännen är det viktigare än till exempel Birkebeinerrennet. Alla toppar sig till Vasaloppet, alla vill vara med långt fram, och det gör det svårare att ta en topp tio-placering där än i något annat lopp.

I morgondagens pappers-NA har jag dessutom en intervju med Fjugestas Olivia Hansson, fjolårets succéjunior som i år gör sitt första Vasalopp som senior och det första i Team Skistart.coms dress. Där berättar hon bland annat om tankarna kring separat damstart, och om att hon inte får starta i elitstartledet trots att hon var 14:e i fjolårets lopp.
Vill ni ha nummer att hålla koll på? Well, i elitstartledet kommer Bill Impola ha nummer 178 på bröstet medan lillebror Bob kör med nummer 90. Karlskogingen Magnus Hedlund (den tidigare Wadköpingsloppsvinnaren som gör sitt 26:e raka Vasalopp efter att han fick åldern inne som 18-åring och alltjämt platser i elitstartledet) har nummer 267, Karlslunds Tobias Karlsson startar med 269 på bröstet och Kristina Roberto har 511. Och i startled ett har Olivia Hansson 17042, Per Eklöf 1355 och Ice race vintage-segraren Fredrik Nylen 1250. Vilket nummer Danny Hallmén och Joakim Ljunggren kommer köra med har jag ännu inte fått bekräftat.

2. Premiären för världstouren i landsvägscykel
Jag hade en längre text om Emilia Fahlins säsongsinledning i fredagens pappers-NA, men där fokuserade jag mest på det övergripande (hur hon ska undvika att dra på sig nya sjukdomar, vägen mot Rio de Janeiro och sådant). Men när jag ändå hade henne på tråden tidigare i veckan passade jag även på att höra lite inför lördagens Strade Bianche, den första deltävlingen någonsin i damernas världstour, som in för årets säsong ersatt världscupen. Tävlingen, med start och mål i Siena, körde för första gången förra året, men för Fahlin är det debut. Tävlingen är stenhård, totalt 121 kilometer lång med många småbackar och totalt 22,4 kilometer grusväg (dessutom sägs det vara 80 procent risk för regn i morgon, så det kan bli rejält grisigt!) och en brutal avslutning med 15 procent lutning sista 2,4 kilometerna upp till målet på Colle Pinzuto. I premiärupplagan sprack fältet av totalt i den sista backen, och Megan Guarnier vann 37 sekunder före Lizzie Armiestead och Fahlins dåvarande teamkompis Elisa Longo Borghini (och där bakom var det ännu mer splittrat, tian var över fyra minuter bakom täten).

– Det är en riktigt grym final, och realistiskt sett lär det bli tufft för vårt lag (Alé-Cipollini, som Fahlin i år kör för), sådana här typer av tävlingar är kanske inte de där vi har bäst kort att spela på. Men vi får försöka köra mer taktiskt, få till någon utbrytning eller så. Lagets motto på alla tävlingar är: Vi kanske inte har lag att vinna varje gång, men vi ska göra allt som är möjligt, vara med i utbrytningar och försöka skapa möjligheter, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vad blir viktigt i tävlingen?
– På ett sätt liknar den lite de tävlingar vi körde i Belgien i helgen. Där var det partier med kullerstenar, här är det grusvägar. Där gäller det att verkligen vara med längst fram i klungan. Det är ett jäkla positionskrig in mot de partierna, för sitter man inte med där framme är man inte med när tävlingen går. Det spelar ingen roll hur stark man är om man inte har bra position in på grusvägarna och när backarna kommer.

Fahlin berättar också att grundplanen är att köra rubbet i världstouren under våren: Ronde van Drenthe, Trofeo Alfredo Binda, Wevelgem in Flanders fields och Flandern runt de fyra närmaste veckorna. Och därefter dessutom det spanska etapploppet Euskal Emakmeen i början av maj. Snacka om späckat schema.
Alé-Cipollini ställer upp med bästa tänkbara lag i lördagens tävling, förutom Fahlin också hemmaåkarna Marta Bastianelli (den tidigare dopningsavstängda världsmästaren som ju överraskningsvann i söndags), MArta Tagliaferro och Anna Trevisi samt polacken Malgorzata Jasinska och spanjoren Ane Santesteban. I övrigt är i princip hela världseliten på plats, och bland dem tre andra svenskor. Emma Johansson, förstås, men också Sara Mustonen-Lichan och Sara Olsson som sannolikt gör upp om den tredje svenska OS-platsen bakom Johansson och Fahlin.

3. Medaljläge i skidorienterings-JVM
Degerfors Filip Jacobsson fick halv revansch när han slutade på 14:e plats i långdistansen, den sista individuella tävlingen i junior-VM i skidorientering, på fredagen. Hans bästa placering i mästerskapet, och för första gången var han dessutom näst bäste svensk , med Robin Salén två placeringar framför (men faktum är att Jacobsson var över 14 minuter bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och drygt tolv från pallen). Det gav också Jacobsson en plats i det svenska stafettlaget, trots att han inte toppresterat under JVM-veckan. Starten går 10.40 på lördagsmorgonen, och Salén kör förstasträckan följd av Jacobsson på andra medan Henning Sjökvist avslutar. Sverige i skidorienteringsstafett ska ju i princip vara medaljgaranti, men i fjol fick Jacobsson och de andra nöja sig med fjärdeplatsen, rejält distanserad av de tre andra stora skidoländerna Ryssland, Norge och Finland efter en bedrövlig förstasträcka av Kalle Henriksson.
Då, i fjol, var Jacobsson två år yngre än många av motståndarna, men slutade ändå åtta i sprint, felstämplad i medeldistansen, 18:e i långdistans. I år blev hans individuella placeringar 16:e i sprint, 19:e i medeldistans och alltså 14:e i långdistans. Bättre den här gången sett över tre distanser alltså, men utan fullträffen som en topp tio-placering ändå är. Och med tanke på att han före VM inte hade missat pallen i en enda tävling på hela säsongen känns mästerskapet som en liten missräkning, men det måste Filip förstås svara på själv (tänkte försöka få tag på honom i morgon).

Bubblare: På fredagen startade inomhus-veteran-SM i friidrott, med bland annat med 3 000-metersloppen (1 500 avgörs på lördag och 800 på söndag). Mikaela Kemppis 9.57,63 från Inneserien hade räckt till överlägsen seger i D40-klassen, men i hennes frånvaro tog men i henns frånvaro räckte 10.20,24 för Rånäs Ulrika Flodin till guld (ex-karlskogingen Linda Take tog bronset på 10.50,29). Dessutom avgörs det ett inomhus-ungdoms-SM i Uddevalla, med 1 500 meter för 16-åringarna (Frida Johansson, Karlskoga, anmäld) och 1 000 meter för 15-åringarna (Melker Forsberg och Minna Seger, Glanshammar, samt Gustaf Otterhed, Örebro, till start) på programmet. Dessutom körs Kilsbergsloppet på konstsnöspåret (som nu är täckt i härlig natursnö!) i Ånnaboda, med 114 ungdomar och tiotalet seniorer anmälda.

Fahlin om premiären: "Jäkligt trött och slutkörd"

Skrev ju en del om Emilia Fahlins två första tävlingar för säsongen redan när de avgjordes i helgen, lördagens Omloop Het Nieuwsblad där hon var med i den andra stora klungan över mållinjen, och söndagens Omloop van het Hageland, där hon var med i tätgruppen och drog upp spurten åt lagkompisen Marta Bastianelli som mycket överraskande tog hem segern. I går fick jag dessutom tag i Örebroproffset, som bland mycket annat berättade om känslan i de båda tävlingarna. Mer inför helgens premiär av den nya världstouren, i Italien, kommer på fredag (och i artikelformat en pappers- och e-tidning nära dig), men redan nu tänkte jag bjussa på Fahlins egna ord om de båda tävlingarna i Belgien som var hennes comeback efter sjukdomen hon åkte på efter succén i Argentina i januari.

– Båda dagarna i Belgien var klart godkända. Jag visste att det inte skulle bli några topptävlingar för min del, och det är klart att man alltid vill ha ut mer, men jag får vara nöjd. Jag hade trots allt haft ett längre tävlingsuppehåll och fick ett par riktigt hårda tävlingar i kroppen. Ja, jag är faktiskt ganska mör nu, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Om vi börjar med lördagen, där lyckades du inte sitta med i tätgruppen …
– Nej, men det kändes ändå helt okej, och om jag jämför med tidigare år har jag nog aldrig kört så bra i Het Nieuwsblad tidigare. Jag satt med i förstagruppen över alla kritiska partier, och det är viktigt inför Flandern runt eftersom många av de viktigaste partierna i den tävlingen var med i lördags också, kullerstenspartier och kullerstensbackar. Det var bra för mig att få känna på och lära mig, för mycket handlar om positionering och vara med där framme när det gäller. På slutet saknade jag det lilla krutet som krävs för att gå med när tävlingen ska avgöras, men logiskt sett hade jag inte kunnat förvänta mig det. Jag tog mig ändå runt, och det är det inte alla som gör. Det brukar vara rätt många som dryper i den tävlingen (ja, 78 av 190 startande tvingades bryta den här gången).
Och sedan söndagen … En riktigt succé, eller?
– Jag var faktiskt jäkligt trött och slutkörd i kroppen när man skulle starta om igen på morgonen för en ny 130-kilometerstävling. Men det gick ju bra för laget, och det var himla kul även om kroppen inte riktigt var med. Jag är ändå nöjd med att jag kunde slita mig med över sista backen och vara med när det skulle avgöras. Det finns bitar man kan bli bättre på, men det var viktigt att få de här tävlingarna inför resten av säsongen.

Inte heller dagens medeldistans vid skidorienteringens JVM i Österrike blev någon framgång för Degerfors Filip Jacobsson. Vinterns svenske succéman slutade först på 19:e plats, slagen med över sex minuter av Sergej Gorlanov som anförde en rysk trippelseger, och bara fjärde bästa svensk, över två minuter bakom Henning Sjökvist. Just nu känns det högst tveksamt om Jacobsson får någon plats i svenska förstalaget i lördagens stafett, så fredagens långdistans kan mycket väl bli sista chansen för honom att göra något bra av årets mästerskap. Skönt för Jacobsson att veta att han ändå är junior ett år till, om det skulle skita sig …

Förra ÖSK- och ÖIK-spelarna på pallen i Halvvasan

Filip Jacobsson hade inte bommat pallen i ett enda lopp i vinter och inte tagit stryk av någon annan svensk än Oskar Sandberg, Säterbygden. Men när sprinten i junior-VM, som skulle ha avgjorts redan på måndagen men då ströks och sköts upp, verkligen avgjordes på tisdagen fick degerforsaren nöja sig med en 16:e-plats, som tredje bästa svensk bakom Henning Sjökvist, Stora Tuna, och Rasmus Wickbom, Sävast. Det är två grabbar som i Sverige tävlar i H18-klassen den här säsongen och därför normalt inte möter Filip, men internationellt är det ungdoms- (H17) och juniorklass (H20) som gäller till skillnad från den svenska uppdelningen i yngre (H18) och äldre (H20) juniorer, och uppenbarligen var ett år yngre Sjökvist och Wickbom starkare än Jacobsson i dag.
Sjökvist blev femma, var bara sex sekunder från pallen, medan Wickbom var 14:e, bara sex sekunder före Jacobsson. De båda var 2.12 respketive 2.18 bakom segrande ryssen Vladislav Kiselev och 1.10 respektive 1.16 från pallen. JVM fortsätter med medeldistans i morgon, långdistans på fredag och avslutas med stafett på lördag.

I Halvvasan lyckades inte förre ÖSK-målvakten Johan Kanto försvara sin pallplats från i fjol, men spurtade ändå ned Nusnäs Jonathan Hedbys i kampen om fjärdeplatsen, drygt 3,5 minuter bakom överlägsne segraren Jens Eriksson (som ju både kört VM och varit fyra i en världscupsprint). Kanto kunde ändå glädja sig åt att han var bäste åkare i H35-klassen. Dessutom var förre Örebro IK-spelaren Peter Jellvert (tja, han gjorde i varje fall en match säsongen 1983/84 om eliteprospects statistik stämmer) tvåa i H50-klassen, bara tio sekunder bakom Adam Blomberg (och Strömtorps Göran Andersson var överlägset snabbast av alla H55:or).

Lennartsson etta, Impola tvåa – och så Regborns SM-silver

Ja, jösses vad det rasslade till på lördagen. Inte nog med att Martin Regborn tog ett SM-silver i inomhusrodd (som ni förhoppningsvis redan läst och sett här), utan det blev dessutom flera finfina framgångar för länets skidåkare i de nationella cuptävlingarna i Hudiksvall.
Ja, det började ju redan i går, då Örebro län blev tvåa i herrjuniorernas distriktsstafett, bara 3,3 sekunder bakom Stockholm, efter att Garphyttans Marcus Lennartsson vann förstasträckan, Zinkgruvans Markus Johansson tappade till tredje plats på andra (med tredje åktid) och Garphyttans Adam Gillman tagit in sex sekunder på ledande Stockholm på sistasträckan och haft näst bästa åktid av alla 18 lagen där – och då damjuniorernas rätt oprövade lag med Zinkgruvans Daniel Bjärmark, Garphyttans Elin Fjellström och Ida Danielsson tog en finfin femteplats, och då Kopparbergs långloppsspecialist Bill Impola bara var 21 sekunder från täten i herrseniorernas lopp över sex kilometer i klassisk stil.
Men faktum är att det blev så mycket bättre på lördagen, då Marcus Lennartsson slog till i JVM-åkarnas frånvaro och vann herrjuniorernas tiokilometerslopp i klassisk stil helt överlägset, över 25 sekunder före tvåan, Offerdals Max Novak. Gillman slutade sjua, 54 sekunder bakom.
Kanske ändå häftigast att Bill Impola tog ledningen i herrloppet från start – och höll den i mer än två av tre 3,3-kilometersvarv, i konkurrens med landslagsåkare som Anders Svanebo, Jesper Modin och Anton Lindblad. Till slut fick Impola ändå ge sig mot dubble OS-guldmedaljören (och långloppslagkompisen) Daniel Richardsson, som var starkast på sista varvet och vann 3,9 sekunder före Kopparbergssonen. Men Impola blev tvåa, ett stort utropstecken efter en vinter som inte riktigt bjudit på de långloppsresultat han hoppats på. Två veckor återstår till Vasaloppet.
Bakom Impola gjorde Garphyttans egen landslagsåkare Axel Ekström säsongens bästa lopp (enligt Garphyttans Dick Lager) och slutade på nionde plats, halvminuten efter Richardsson. SM-utropstecknet Lucas Lennartsson, Marcus storebror, blev 13:e, 49 sekunder bakom.

I veteran-SM i Hällefors har det hittills blivit fem medaljer till länet. Karlslunds Per Eklöf var snabbast av alla åkare, oavsett klass, i fredagens lopp i klassisk stil, och tog guld som ensam startande i H35-klassen (nästan två minuter snabbare än segraren i H40 över tio kilometer i klassisk stil). Hans klubbkompis Peter Jellvert tog silver i H50-klassen och Hällefors Annica Gustavsson tog brons i D55 över samma distans, medan Norabygdens Birger Gustavsson tog silver i H80-klassen över fem kilometer. Granbergsdals Kjell Eriksson, pappa till skidorienteraren Åsa Zetterberg Eriksson som varit flitigt förekommande här på bloggen, var ensam länsmedaljör i lördagens fristilslopp med sitt brons i H65-klassen.

Och på tal om gårdagens nyheter så fick ju Filip Jacobsson även officiellt besked om att han precis som i fjol får åka junior-VM. Degerforsaren har ju, tillsammans med Säterbygdens Oskar Sandberg, dominerat herrjuniorernas skidorientering i Sverige i vinter (men han står över helgens tävlingar i den svenska juniorcupen i Örnsköldsvik).

I ungdoms- och junior-SM i friidrott, inomhus, springer KFUM Örebros medeldistanstalanger Jonathan Gustavsson, Jack Karlsson och Tobias Tranderyd 1 500 meter i morgon. Däremot verkar det inte bli några lokala skrinnare till start i maraton-SM.

Marcus Lennartsson tog en urstark seger i Hudiksvall. Foto: Dick Lager
Marcus Lennartsson tog en urstark seger i Hudiksvall. Foto: Dick Lager

Hansson enda glädjeämnet i Wadköping – Hallmén visade att gammal är äldst

Olivia Hansson försvarade fjolårets andraplats i Wadköpingsloppet i dag, och det skrev jag en del om här. Får erkänna att jag helt bommade att Garphytteåkaren äntligen gjorde sin internationella långloppsdebut förra helgen, men reparerade väl det med den där artikeln … Får skylla på att Hansson missade 20-procentsspärren för världscuppoäng, då hon var 24,14 procent över BrittaJohansson Norgrens segertid. Olivia var 50.51 bakom, drygt åtta minuter från att klara 20 procent och få sina första långloppscupspoäng. En 21:a-plats i internationella debuten är ändå riktigt fint, och i dag följde hon alltså upp med att ta ledningen i den inhemska långloppscupen. På herrsidan blev Wadköpingsloppet historiskt dåligt ur ett länsperspektiv. Aldrig tidigare har det saknats länsåkare på topp tio, men så var det den här gången. Garphyttans Joel Lager, som äntligen fått en skade- och sjukdomsfri försäsong och vinter, gjorde förvisso en finfin prestation när han tog 15:e-platsen före fjolårsvinnaren Bob Impola, men det ser tomt ut utan Karlslund och Garphyttan på topp tio …

Filip Jacobsson och Åsa Zetterberg Eriksson, i Degerfors och Karlskogas gemensamma skidorienteringsklubb Öset, hängde med över tre av fyra sträckor i SM-stafetten i skidorientering. Jacobsson var sexa på första sträckan, Åsa åtta på andra (före ett helt koppel killar) och Filip femma på tredje, men Åsa tappade sju minuter på sista sträckan (men tappade ändå ingen placering, växlade som sjua, i mål som sjua, om de publicerade resultaten stämmer).

När båda landslagsorienterarna Martin Regborn och Daniel Attås lämnade återbud till fjärde deltävlingen av Löpex vintercup i Lindesberg visade Tomas Hallmén att gammal är äldst och vann i överlägsen stil, 18 minuter före Josefine Wallenhammar, som nobbade damklassen och sprang långa banan med herrarna och besegrade alla utom Hallmén. Rebecka Nylin tog fjärde raka segern i damklassen (även om Ulrika Sander står som etta på hemsidan, men jag tror att det är den här resultatlistan som gäller). Nästa deltävling avgörs i Laxå onsdagen den 17 februari (kvällen efter Inneseriens avslutning i Tybblelundshallen).

Sundström tvingas ge upp inomhussäsongen: "Fick en blodpropp"

Inomhussäsongen i friidrott tog fart på allvar i dag med några riktigt bra resultat (om Andreas Otterlings längdhopp och Fanny Ernestams tresteg, som inte kvalar in som konditionsidrott, läser du på länkarna), men också ett riktigt trist besked. Tim Sundström, 26, som efter att ha stått still säsongerna 2008–2013 haft en otrolig utveckling senaste åren och som 2015 slog till med tre distriktsrekord på 1 500 meter (3.49,13 inomhus, först 3.47,18 och sedan 3.46,75 utomhus) innan han i slutet av året bytte klubb från KFUM Örebro till Tureberg (därmed kan han inte längre slå distriktsrekord i Närke), strök sig från dagens tävling Raka spåret och tvingas nu ställa in hela inomhussäsongen. Det berättar han i ett mejl till Konditionsbloggen.
”Jag har nyligen fått en blodpropp i benet och kunde därför inte ställa upp på Raka Spåret. Har haft en riktigt bra träningsperiod, men nu får jag ta det lugnt ett tag framåt. Jag kommer tyvärr missa hela inomhussäsongen. Får lägga fokus på att bli frisk och satsa allt på utomhus”, skriver Sundström i mejlet.
Inte heller Hälleforslöparen Haben Kidane kom till start i 1 500-metersloppet, som Huddinges Staffan Ek vann.

Roligare då med Martin Regborn, VM-orienteraren som bara var 37 hundradelar från att ta Per Sjögrens (en annan gammal orienterare …) inomhusdistriktsrekord på 3 000 meter. Regborn sprang på 8.23,88, vilket preliminärt gör honom till Sverigefyra på distansen den här vintern.
– Det kommer mer. Martin har massor att kapa på denna tiden. Vi har endast kört grundträning och följsamhet i löpning med aerob och alaktacid träning. Med mer syra och lite toppning finns många sekunder att hämta, säger tränaren Mikael Kroon till Konditionsbloggen och tillägger:
– Jag vet hur mycket, men låter det vara osagt då det bara sätter onödig press. Men Martin är på väg mot riktigt bra löpstyrka. Långsiktigt kommer det ge utslag i orienteringen.
Däremot verkar det inte bli någon start för Regborn i söndagens deltävling i Löpex vintercup, där han vunnit rubbet så här långt.

I skidorienterings-SM visade degerforsaren Filip Jacobsson klass när han tog revansch på Oskar Sandberg, Säterbygden, (de båda har varit helt överlägsna på juniorsidan i Sverige i vinter) för senaste mötena och vann H20-klassen med över en minuts marginal. Filip Grahn, Hestra, på tredjeplatsen var distanserad med nästan fyra minuter. Exil-karlskogingen Åsa Zetterberg Eriksson låg runt tionde plats när hon stämplade fel och blev diskad. Tove Alexandersson återställde ordningen efter förra helgens guldmiss i jaktstarts-SM, och Erik Rost tog en favoritseger på herrsidan.

Martin Regborn firar personliga rekordet på 3 000 meter.  Foto: Mikael Kroon
Martin Regborn firar personliga rekordet på 3 000 meter. Foto: Mikael Kroon