Sju SM-medaljer till länet – och Tisaren tog andraplatsen i Smålandskavlen

När terräng-SM avslutades i dag sprang Martin Regborn in på en finfin tiondeplats i herrarnas långa lopp, över 12 000 meter, med tiden 38.58, bara 47 sekunder från hemmalöparen David Nilsson, Högby, på tredjeplatsen (topp tre var överlägsna, Napoleon Solomon, Tureberg, tog seger på 37.12 före Robel Fshia, Spårvägen, och Adhanom Abraha [som tidigare hette Abraham Adhanom], Eskilstuna). Solomon och Fshia tog ju guld och silver även på 4 000 meter i går, då Regborn blev tolva.
Zinkgruvanfostrade Motalalöparen Johanna Eriksson blev åtta i damklassen som sprang fyra varv på golfbanan (8 000 meter), och med 28.52 bara 50 sekunder bakom segrande Meraf Bahta, Hälle (som precis som på lördagen vann närmast före Charlotta Fougberg och Lisa Havell) och 33 sekunder från medalj. Louise Wiker var 15:e (30.35), Lisa Bergdahl 21:a (31.09), Karin Forsberg 22:a (31.10), Liduina van Sitteren 26:a (31.37) och Maria Eriksson 35:a (35.12). Wiker fick ett SM-brons i lag med Hässelby, tillsammans med Sanna Mustonen och förra landslagsorienteraren Lena Eliasson-Lööf.
Örebroaren Heshlu Andemariam, som i början av månaden bytte klubb från IF Start till IFK Lidingö, var 17 sekunder från SM-guld i lag i M22-klassen med nya klubben, men eftersom han hade klubbkompisen Ludvig Johansson placeringen före sig (Johansson 15:e på 28.00, Andemariam 16:e på 28.17, över 8 000 meter) så tog Johansson tredje och sista platsen i Lidingölaget (Andemaraim är M22:a även nästa år, så han får en ny chans).
Alla placeringar från terräng-SM summerat:
Johanna Eriksson, Motala AIF (från Zinkgruvan): Åtta på 8 000 meter. SM-guld på 4 000 meter i veteranklassen K35.
Martin Regborn, KFUM Örebro: Tia på 12 000 meter, 14:e på 4 000.
Louise Wiker, Hässelby (från Hällefors): 15:e på 8 000 meter, 16:e på 4 000. SM-brons i lag på 8 000.
Lisa Bergdahl, Sävedalen (från Fellingsbro): 15:e på 4 000 meter, 21:a på 8 000.
Karin Forsberg, KFUM Örebro: 22:a på 8 000 meter.
Liduina van Sitteren, Örebro AIK: 26:a på 8 000 meter, 28:e på 4 000.
Tim Sundström, Tureberg (från Örebro): 32:a på 4 000 meter. SM-brons i lag på 4 000.
Maria Eriksson, IF Start: 35:a på 8 000 meter. SM-brons på 4 000 meter i veteranklassen K40.
Marie Dasler, IF Start: SM-guld på 4 000 meter i veteranklassen K50.
Sören Forsberg, Örebro AIK: SM-silver på 8 000 meter i veteranklassen M55.
Ljiljana Persson, Almby IK: SM-brons på 4 000 meter i veteranklassen K65.
Bo Persson, Almby IK: Femma på 4 000 meter i veteranklassen M70.
Wilhelm Bergentz, Thoren: Fyra på 4 000 meter i ungdomsklassen P16.
Noha Olsson, Thoren: Sjua på 4 000 meter i ungdomsklassen P16.
Melker Forsberg, KFUM Örebro: Tia på 4 000 meter i ungdomsklassen P16.
Heshlu Andemariam, IFK Lidingö (från Örebro): 16:e på 8 000 meter i juniorklassen M22.

Tisaren tog ju nattvila som fyra i Smålandskavlen, men direkt när tävlingen återstartades med en jaktstart på söndagsmorgonen sprang Rebecka Nylin upp laget på andra plats, förbi starka norska laget Halden. IFK Göteborg stack dock iväg och ledde med över 8,5 minuter när Nylin lämnade över till Ellinor Tjernlund, och hon och tvillingsystern och landslagslöparen Josefin Tjernlund på sistasträckan tappade ytterligare fyra minuter på sina sträckor, men höll å andra sidan Halden bakom sig. I mål var Tisaren 12.40 bakom IFK Göteborg men 22 sekunder före Halden och ytterligare 15 minuter framför alla andra.
På herrsidan sprang Erik Fernlund in sex placeringar på första söndagssträckan, och Daniel Attås och Gustav Hindér höll sedan tolfteplatsen in i mål, 19 minuter bakom segrande Södertälje-Nykvarn.
Per Eklöf vann som väntat kontrollplockartävlingen Slutskrubbet i skogarna utanför Nora, 30 poäng före klubbkompisen (i OK Milan) Andreas Mogren. Lisa Westerberg på tredjeplatsen var bästa dam.

I Frankfurt marathon kom, vad jag lyckats hitta sex länslöpare till start, samtliga tävlandes för Örebro AIK (det finns säkert fler som jag inte lyckats hitta), och av dem var Johan Lundqvist snabbast i mål på 3.19.39.

Helgens höjdare – äntligen dags för terräng-SM

1) Terräng-SM
Självklar etta den här helgen, alla blickar riktas mot Öland. Jag har redan skrivit två och ett halvt blogginlägg inför tävlingen (läs här, här och lite här) – och dessutom har jag gjort ett stort reportage med Karin Forsberg – så jag ska inte trötta er med fler utläggningar. Jag skulle däremot gärna tipsa er om var man kan se liveresultaten, om jag bara själv visste. Har tyvärr inte hittat någon sådan sida (det finns dock en betal-tv-tjänst via friidrottsförbundet). Men kommer det liveresultat dyker de säkert upp på tävlingens egen hemsida, annars får vi hoppas på snabb reguljär resultatrapportering.

2) Örebro parkrun
För oss som blir kvar på hemmaplan finns det inte direkt tävlingsmöjligheter att välja och vraka mellan … Men, en sak är säker: Örebro parkrun finns alltid. 9.30 på lördag morgon avgörs den 77:e upplagan av den gratis femkilometerslöpningen. Dagen därpå, på söndag, avgörs för övrigt Frankfurt marathon som många år lockat gott om snabba Örebrolöpare, men i år verkar de i stället flockas kring Valencia om drygt en månad. Den enda jag har sett flimra förbi som ska ned till Tyskland i helgen är Örebro AIK:s Pär Ericzzon.
Och så är det ju dags i helgen för alla som hittills inte gjort det att testa Mardrömmen, eftersom Besegrat trappan öppnar igen på måndag.
Åh’jo, jag lyckades hitta ännu en tävling i länet i helgen, även om det krävdes en ganska stor lupp. Noraklubben OK Milan, som står bakom den populära sommarserien med poängtävlingar, bjuder in till årets allra sista arrangemanget – med det lämpliga namnet Slutskubbet. Vi snackar en poängplockning av det mindre slaget, förlagd till Pershyttan. ”Kontrollerna ger olika poäng beroende på svårighet och avstånd från start”, och man får välja om man vill springa i en klass som har 20, 40 eller 60 minuter på sig. Av de föranmälda får Per Eklöf rankas som rätt stor favorit.

3) Smålandskavlen
För två år sedan vann Tisarens damlag Smålandskavlen, den sista av säsongens nationella orienteringsstafetter, och i fjol blev det en tredjeplats. Även i år lär det, om allt går enligt plan, bli en mycket framskjuten placering: Tisaren kommer nämligen med sina båda EM- och landslagslöpare Lilian Forsgren (förstasträckan precis som i fjol) och Josefin Tjernlund (som spurtade hem segern på sistasträckan för två år sedan och är ankare i år också) plus Ellinor Tjernlund (som stått på gränsen till landslaget i år), Rebecka Nylin  och Lovisa Persson. Tävlingen har ju ett lite lustigt upplägg med två sträckor i mörker på lördagskvällen och därefter omstart med jaktstart över de tre sista sträckorna på söndagsmorgonen. Göteborgsklubbarna Sävedalen och IFK Göteborg lär vara starkaste utmanarna om segern.
På herrsidan Lär KFUM Örebros Jonatan Gustafsson, som står över terräng-SM för att springa här, sätta rejäl fart från start medan Tisarens förstalag med Filip Jacobsson, Johan Aronsson, Erik Fernlund, Daniel Attås och Gustav Hindér lär kunna vara med runt topp 20.

Pätsi efter superloppet: ”Säg en tid, Jonas, så lyder jag …”

Sju Örebrolöpare slog personliga rekord i Frankfurt marathon i går, vilket jag skrev om i bloggen. Vem som svarade för den allra saftigaste prestationen? Vet’e fan om det inte var Morgan Pätsi. Nog för att 38-åringe triathleten gjort två ironman-VM på Hawaii och var tvåa av alla, oavsett åldersklass, i Kalmar ironman i år. Men som enskilt maratonlopp, utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före, var det örebroarens första maraton sedan han började elitsatsa, sedan Stockholm 2010 (3.56.49, året före gjorde han 3.13.20 – att kalla det för hans personliga rekord, som jag gjorde i går, är ju dock lite småtaskigt eftersom han kutade på 3.05.12 i Kalmar ironman i augusti i år, med simning och cykling i benen). I dag ringde jag upp Pätsi, som var kvar i Frankfurt och satt och fikade med Martin Ingberg i väntan på flyget hemåt, för att höra hur resan mot 2.43.02 (vilket gör honom till 63:a i distriktet genom tiderna, en dryg minut från Ludvig Börjesson men 18 sekunder före Bob Impola, om vi snackar nutida löpare) egentligen var – och om framtiden (teaser: det blir inget ironman-VM 2017 heller – men kanske Berlin marathon!).

– Eftersom jag egentligen aldrig gjort ett maraton utan 18 mil cykel i benen före var det lite svårt att veta var man skulle lägga sig, men jag hade en ursprungsplan att gå under 2.48 genom att lägga alla kilometer i spannet mellan 3.55 och 4.00, helst så nära 3.55 som möjligt, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– Men sedan fick jag problem med gps-klockan i sarten, den visade 4.07 på första kilometern. ”Det kan aldrig stämma”, tänkte jag, för det brukar ju alltid vara tjurrusning i starten och gå fortare än planen. Så jag började i stället titta på totaltiden på klockan och jämföra med kilometermarkeringarna efter banan, och ganska snart började jag förstå att det gick lite fortare än jag hade tänkt mig. Efter fem–sex kilometer kom jag ikapp en snabb tjej som hade en kille med sig som skulle hålla farten, och vi blev några svenskar som samlades runt där och låg och snackade. Jag hörde på dem att de tänkt sig gå nedåt 2.45, men benen kändes bra och pulsen låg stabilt så jag bestämde mig för att spänna bågen och hänga på.
– Det fortsatte att gå fort, och jag passerade halvmaran på 1.21, men pulsen fortsatte att ligga bra. Jag tänkte: ”Håller jag den under 160 tills det är 15 kilometer kvar vet jag att jag klarar mig till mål, för 160 är just under tröskelnivå för mig och där vet jag att jag kan ligga och trycka i en timme om det krävs.
– Framåt 25 kilometer tyckte jag att farten i gruppen började stagnera lite, så då gick jag upp och gjorde jobbet själv. Vid 30-kilometersskylten kom jag ikapp en löpare från Terrible Tuesdays (en av Sveriges största triathlonklubbar) och ropade till honom: ”Nu är det bara tolv kilometer kvar, nu kör vi!” Sedan ökade jag mellan 30 och 35 kilometer, men vid 37–38 blev jag trött och då fick jag börja jobba på allvar. Ändå var kilometertiderna okej, jag orkade hålla hyfsad fart, och sedan kunde jag öka lite igen sista två kilometerna och gjorde 3.43 på den sista. Jag såg klockan på upploppet ticka mot 2.43, och jag spurtade allt jag hade in i mål men missade med två sekunder, men det är inget som grämer mig. Jag är supernöjd, jag överträffade mig själv.
– Jag hade ju någon sorts förhoppning om att jag skulle kunna komma ned mot 2.45, men 2.43 … Det är bra. När jag berättade om att jag skulle springa Frankfurt skrev du ju på facebook att det skulle bli 2.45 (det stämmer, även om jag själv hade glömt bort det; se faksimil nedan). Säg en tid, Jonas, så lyder jag … (skratt). Det var sjukt kul att det gick så här bra.
Fick du blodad tand, eller känns det som ”aldrig mer”?
– Tja, i och med att jag gick under 2.45 så är jag inkvalad till Berlin marathon nästa år, så vi får väl se … Det som varit kul är att visa att jag med sju seriösa träningsveckor över tio mil kan prestera så här pass bra i en grenspecifik tävling trots att jag ”bara” kört triathlonträning tidigare. Det beror förstås på att jag hade tre års ganska seriös triathlonträning i kroppen, men jag är ändå överraskad att det gått så bra att ställa om. Jag har ju gjort några ”träningstävlingar” i Lidingöloppet och Åstadsloppet och fått bra kvitton, och jag har aldrig känt mig så stark på löppassen och intervallerna som under den här perioden. Det har gått väldigt bra.
Personligt rekord i Kalmar, den här maratontiden nu. Du måste vara bättre än någonsin. I fjol gick det inte alls lika bra i långdistans-VM och ironman-VM. Vad är förklaringen?
– Skillnaden mot förra året är att jag fick vara frisk hela vintern. Enda problemen jag haft kom i maj, när jag både var förkyld och hade känning i ena vaden, och så cykelkraschen i maj som saboterade simformen. Men jag hade med mig mycket grundträning, och jag tror att det är det som var nyckeln.
Vad händer nu, blir det nysatsning mot ironman-VM nästa år (i år tackade Pätsi nej trots att han kvalat in)?
– Nej, inte nästa år. Jag har inte bestämt om jag ska köra fulldistans alls, eller om jag ska satsa på att komma i bra form till två halvironman istället. Det finns en i juni i Danmark som har EM-status, men det är lite för tidigt på säsongen egentligen, min cykelform brukar vara bäst i juli–augusti–september. Men kanske blir det en halvironman på sommaren och en på hösten. Eller en på sommaren och Berlin marathon. Vi får se.

Pätsis femkilometerstider:
19.22, 19.29, 19.05, 19.15, 19.20, 19.07, 19.17, 19.33, 8.43 på sista 2,42 kilometerna (motsvarande 17.19 på fem kilometer).

Faksimil: Konditionsbloggarens facebookkorrespondens med Morgan Pätsi efter Kalmar ironman.
Faksimil: Konditionsbloggarens facebookkorrespondens med Morgan Pätsi efter Kalmar ironman.

Sju pers i Frankfurt – men Anfält kom fel redan före start: ”Hamnade bakom sub 3-ballongen …”

Åtta Örebro AIK-löpare kom till start i Frankfurt marathon. Sju flyger i dag hem med personliga rekord i bagaget. Bara topplöparen, landslagsmannen Erik Anfält, fick nöja sig utan pers. Och det var inte så konstigt efter en höst som handlat mer om skador och rehab än löpning. Och därtill lyckades han strula ihop det rejält inför själva loppet, berättar han på instagram.
”Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och [starten var] katastrofalt dålig (på grund av sent toabesök)”, skriver Anfält som berättar att han och klubbkompisen Jakob Nilsson hamnade bakom pacelöparna för de som satsar på tre timmar (trots att Anfält är god för 2.25 och Nilsson gjorde 2.40 i dag). ”Vi hamnade bakom sub 3-ballongen och passerade första fem kilometer på över 19 minuter …”, skriver Anfält som slutade på 113:e plats i loppet med tiden 2.35.28, över tio minuter över personliga rekordet från Valencia i fjol, och mer än nio sämre än i Rotterdam i våras. ”Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass”, skriver Anfält.

Mannen i bild som inte är jag heter Jakob. Han är grymt glad. Med all rätt. PB med över 4 min, till 2.40. Grymt skoj och välförtjänt! Detta trots att vi båda kom iväg uselt i starten, hamnade bakom SUB 3 H ballongen och passerade första 5 km på över 19 min… Alla klubb/reskompisar satt nya pb:n! Det ska vi fira ikväll! Själv passerade jag mållinjen på 2.35. Inte mycket att deppa ihop för och det gör jag inte heller. Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och katastrofalt dålig start (pga. sent toabesök). Inte ens det bästa läppbalsamet hade fått fart på mig idag. Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass. Just nu i alla fall 🙂

A photo posted by Erik Anfält (@runanfalt) on

Sju personbästan, då?
Jo, vi tar dem i sifferordning:
Mattias Nätterlund sänkte perset från 2.38.41 till 2.37.10.
Jakob Nilsson sänkte perset från 2.45.11 till 2.40.59.
Morgan Pätsi sänkte perset från 3.13.20 till 2.43.02 (men då hade han inte gjort ett rent maratonlopp sedan han började elitsatsa i ironman, perset härstammar från Stockholm marathon 2009).
Mikael Edberger sänkte perset från 2.58.09 till 2.53.35.
Martin Ingberg sänkte perset från 3.05.8 till 2.56.59.
Ingrid Ziegler sänkte perset från 3.05.09 till 3.00.49.
Och Ia Sandberg sänkte perset från 3.18.35 till 3.11.58.

Och här, nyhetsplats, skrev jag tidigare i dag om att Tisaren höll undan till seger i Smålandskavlen.

Helgens höjdare

1. Frankfurt marathon
Det här kan bli ett rekordkort helgens höjdare-inlägg eftersom jag redan plöjt igenom allt (?!) spännande som händer i helgen i tidigare inlägg. Som i onsdags, då jag skrev om Mattias Nätterlund och de åtta andra Örebro AIK-löparna som ska göra gatorna i Frankfurt osäkra. Det finns väl inte så mycket mer att tillägga än att ni följer loppet direkt här, med start 10.00 på söndag.

2. Långa terräng-DM
På hemmaplan kutas årets sista distriktsmästerskap, och det skrev jag en del om redan i måndags, då startlistan blev officiell. Alla damklasser (8 000 meter) startar 11.00, alla herrklasser (12 000 meter) vid 12.30. Yngst är Östansjös Oskar Persson, 15, och äldst Brohyttans Samuel Eriksson, 78. Snabbast? Förmodligen Per Eklöf eller Heshlu Andemariam (de har ännu inte mötts i långloppscupen i år) eller kanske, kanske Henrik Eknor (som faktiskt vunnit sina senaste inbördes möten mot både Eklöf och Andemariam, i Norasjön runt respektive Tarstaborgsrundan). På damsidan vinner förstås Mikaela Kemppi.

3. Smålandskavlen
Lagledarna har till 10.00 på lördagsmorgonen på sig att anmäla laguppställningarna, så än är det svårt att sia om hur Tisarens lag står sig (de är rätt starka även om en del toppnamn, framför allt Lilian Forsgren och de schweiziska löparna, saknas på såväl herr- som damsidan). Det skrev jag lite om i onsdags.

Nätterlund inför Frankfurt: ”Hoppas kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer”

Springer man halvmaran på 1.12.35 ska man ha kapacitet för 2.35.40. Det kan man räkna ut med hjälp av marathon.se:s löparkalkylator. Sådana går det 13 på dussinet på internet, och de ger förstås bara en fingervisning om vad man kan förvänta sig. Alla löpare är olika, olika distanser passar olika bra. Men en löpare som Mattias Nätterlund, Örebro AIK:s näst snabbaste maratonlubbare (efter Erik Anfält), har i varje fall om ser till sådana här beräkningar, underpresterat på maratondistansen hittills. 1.12.35 är hans halvmarapers från Örebro AIK halvmaraton i våras (där han filade av 15 sekunder från Haag en månad tidigare), men hans bästa maratonlopp är 2.38.41 från Frankfurt i fjol – alltså över tre minuter långsammare än vad man skulle kunna förvänta sig med hjälp av den där kalkylatorn. Något Nätterlund gjorde mig uppmärksam på när jag ringde upp och stämde av läget inför söndagen, när årets Frankfurt marathon avgörs och han återigen är på plats.

– När man läser igenom sådana där grejer ser man att man borde gjort bättre på maran när man har sprungit halvmaran på 1.12. Så den här gången hoppas jag kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer. Det är det jag siktar mot. Men på en så lång distans är det mycket som måste klaffa. I Stockholm i somras öppnade på 1.17 (men sprang andra halvan på 1.27), och jag tycker att jag borde kunna ligga där någonstans nu också, men målet är givetvis att hålla ihop det mycket bättre, säger Nätterlund till Konditionsbloggen.
Nätterlund har bara gjort tre maratonlopp i karriären, och bara satsat ordentligt på löpningen i fyra säsonger.
– Jag sprang Postmilen på 42.37 2012, och då var jag inte alls i någon form. Sedan började träna mer strukturerat i början av 2013. Och visst har det väl gått hyfsat snabbt framåt, men samtidigt har jag dragits med skador nästan varje år och skulle vilja få en säsong utan något sådant som stör för att se hur bra det kan bi då. Men jag har väl blivit lite för ivrig, velat snabba på utvecklingen och tränat lite för mycket.
– Många säger att maraton är den distans som är svårast när man inte hållit på så många år med löpningen, och på så sätt har jag gått upp ganska tidigt och är fortfarande ganska ny på distansen. Men jag hoppas ändå att jag kan få till en tid runt 2.35 nu.
Hur är formen?
– Det känns lovande, jäkligt mycket bättre i benen nu än inför Stockholm i somras. Det har rullat på som planerat, efter lite strul i somras – det var lite skit med en ljumske när jag låg på lite för hårt, var lite för ivrig att komma igång efter Stockholm – har jag kunnat köra som jag velat sedan mitten av augusti. Jag har ändrat lite på träningsupplägget också, kört fler tävlingar och färre långa intervaller och pass i maratonfart. Jag tror jag tävlat varenda helg hela hösten, utom en i september.
Vad händer efter Frankfurt?
– Då får det bli lite ledigt. Det är Kilsbergsleden helgen efter, men förhoppningsvis blir det en sådan urladdning i Frankfurt att jag inte kommer till start där … Sedan behöver kroppen lite återhämtning också, för jag är sugen på att springa inomhus i vinter. Det ska faktiskt bli lite skönt att inte ha några tävlingar utan få träna på bra inför det.

Förutom Nätterlund kommer också Anfält till start i Frankfurt marathon (trots sina skadebekymmer i höst; men på grund av dem kan man knappast förvänta sig att han rår på sitt eget pers på 2.25.03 från Valencia i fjol), liksom långloppscupens segrare Jakob Nilsson, ironman-VM-deltagaren Morgan Pätsi (som gör sitt första maraton utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före), Ingrid Ziegler, Mikael Edberger, Ia Sandberg, Martin Ingberg. ”Överhängande risk för många fina pb:n”, som Edberger skrev här i kommentarsfältet på bloggen häromdagen.

Noterar också att Tisaren släppt lagen till Smålandskavlen på lördag, en stafett som är klassisk säsongsavslutare för många klubbar. Ingen Lilian Forsgren eller Simone Niggli, men med kvintetten Rebecka Nylin, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Ellinor Tjernlund och Josefin Tjernlund lär Hallsbergs- och Kumlaklubben ändå kunna hävda sig bra i damklassen. Gustav Hindér, Filip Jacobsson, Tomas Hallmén, Johan Aronsson och Daniel Attås löper i herrklassen.

Pätsi tackar nej till ironman-VM: ”Det var redan bestämt”

Först och främst: Den här dagen har naturligtvis handlat Emilia Fahlin. Känns som jag skrivit spaltkilometer om Örebrocyklisten i år, men hon upphör aldrig att skrälla. Senaste året har varit en enda lång framgångssaga (jag skrev ju lite om det inför OS) och efter att ha hjälpt Emma Johansson till OS-silver slog hon i dag till och vann Vårgårdas GP-tävling – i konkurrens med bland andra nyblivna OS-segraren Anna van der Breggen, regerande världsmästare Lizzi Armitstead och de flesta av de bästa i den övriga världseliten. För att förstå hur stor segern är: Det var Sveriges första (och Fahlins stall Alé-Cipollinis första) någonsin på den nya världstour som inför årets säsong ersatte världscupen, och den första segern av en svenska i Vårgårda sedan Susanne Ljungskog vann premiärupplagan 2006 (Emma Johansson har aldrig lyckats vinna där). Den gamla världscupen fanns i 18 säsonger, och där lyckade Sverige ta totalt sju segrar (Ljungskog fem, Johansson två), vilket säger något om hur svårt det är att vinna cykeltävlingar.
Jag tog ett långt snack med Fahlin efter dagens tävling, och har en lång intervju i morgondagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se), där hon bland annat berättar om känslorna efter segern_
– Det är helt sjukt, faktiskt, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Att vinna på hemmaplan, med familj och vänner på plats och en fantastisk publik … Det är helt otroligt. Det här har alltid varit min favorittävling, och hade jag fått välja en enda tävling att vinna i min karriär hade det varit den här. Efter VM och OS finns inget större. Jag kan knappt tro att det är sant.
Hann också byta några ord med Morgan Pätsi, som i går svarade för sitt livs triathlon när han slutade på andra plats i sin klass och tredje plats totalt (av 2 458 startande) i Kalmar ironman. En skräll efter cykelkraschen i våras som förstörde så mycket av hans uppladdning inför årets säsong. Men trots succén väljer han att avstå från att åka till Hawaii för årets ironman-VM. I stället kommer han att springa Frankfurt marathon – hans första maratonlopp utan 3,8 kilometer simning och 18 mils löpning före.
– Jag åkte till Kalmar med inställningen att göra bra ifrån mig på cykel och framför allt få till löpmomentet. Jag kom igång med simningen för några veckor sedan efter cykelkraschen i maj, så simningen får gå som den går, tänkte jag, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
– När jag väl kom upp ur vattnet och satt i T1 (första växlingszonen) frågade jag en annan vad han simmade på, och han svarade 1.04. Då blev jag mäkta förvånad och taggad: ”Jäklar, jag är med i matchen för sub-9”, tänkte jag. Jag vet att cykelformen och löpformen är bra, och träningen där är väl genomförd. På cykeln tryckte jag på, men höll ändå igen för att inte bränna benen helt innan löpningen. Tror jag satte snabbaste cykelspliten av alla. I löpningen var planen att lägga kilometer i 4.15–4.30-spannet, och det höll alla tre varven. Jag hade en riktigt bra dag i går, där kroppen verkligen levererade det jag är värd efter allt slit som ligger bakom. ”Don’t waiste good legs”, tänkte jag, som en kompis uttryckte sig en gång i tiden.
– Det var redan bestämt innan att tacka nej till Hawaiisloten om det skulle gå bra, vilket jag också gjort. I stället blir det lite vila. Sedan fokus på Frankfurt marathon i slutet på oktober.
Så har resultaten från DM på 10 000 meter dykt in, och det visar sig att den för mig rätt obekante 19-årige IF Startlöparen Heshlu Andameriem (han var med just bakom täten på Fjugestaloppet, Fröviloppet och 5 000-meters-DM i våras) tog hem herrguldet på 34.43,76, 14 sekunder före den utom tävlan löpande IFK Mora-löparen Daniel Sandvik och 35 före DM-tvåan Ludvig Börjesson, som landade på 35.19. Jakob Nilsson behåller ledningen i långloppscupen trots att han inte kom till start.
Danny Hallmén avslutade swimrunsäsongen (för sin del, Ö till ö återstår ju) med en femteplats i den individuella tävlingen 10islandrace i Göteborgs skärgård. Örebroaren var tio minuter bakom segrande Daniel Westermark i mål.
Sebastian Agerhäll, som springer orientering för OK Tisaren, tog hem Bydalen fjällmaratons 22-kilometersklass i lördags, 3.36 före tredjeplacerade klubbkompisen Anton Hallor vars träning inför tävlingen varit en följetong på Instagram den här sommaren.
Och för egen del avslutade jag helgen med att för tredje gången av fyra möjliga (i fjol sprack det på att jag var bortrest och missade två tävlingar) fixa Degerforsklassikern. Efter att tidigare under sommaren hunnit med orienteringsmomentet, Degernässimmet och Svartåloppet cyklade jag med start 8.00 i morse (efter att ha kommit hem från orienterings-VM i Strömstad vid tretiden i natt) 46 kilometer långa Kommunrundan (tja, långa klassen är 92 kilometer, men för att hinna med min sedvanliga bootcampklass på gymmet klockan tio nöjde jag mig med halvdistansen i år). I morgon bitti flyger jag till Poprad för att bevaka Örebro Hockeys träningsläger – med hopp om att hinna ut i de slovakiska bergen för åtminstone någon sväng traillöpning.

Gerdevåg pulvriserade distriktsrekordet: "Inte något max – går att göra under 2.40"

Örebrolöparna intog Frankfurt – igen. På samma bana där Mikaela Kemppi i fjol betvingade ett 33 år gammalt distriktsrekord i maraton med nästan tre minuters marginal slipade Josefin Gerdevåg i dag av ytterligare över två minuter. 2.43.40 lyder det nya distriktsrekordet för damer. För Gerdevåg var det säsongens tredje distriktsrekord och tolfte perset (hon har persta på alla distanser från 800 meter [inne och ute] upp till maran). Kemppi var halvminuten bakom sitt distriktsrekord halvvägs, och höll det avståndet i mål på 2.46.25.
Gerdevågs femkilometerstider: 19.27-19.27-19.08-19.27-19.04-19.20-19.35-19.39-[sista 2,2 på motsvarande 18.50-tempo]. Tiden 2.43.40 gör Gerdevåg till Sverigefyra i år, över 1,5 minuter före VM-löparen Charlotte Karlssons bästa tid i år och 37 sekunder bättre än VM-uttagna Lena Eliassons bästatid. Kemppi kvar på sjätte plats på årsbästalistan, trots årsbästa med 3,5 minuter.
Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Gerdevåg efter distriktsrekordet.

– Jag hade en drömbild om att springa någonstans mellan 2.42 och 2.44, som jag höll för mig själv. Senaste dagarna har det väl lutat mer åt 2.44, så jag är jättenöjd med den här tiden, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Hur utvecklade sig loppet?
– Jag sprang enligt plan, på ganska exakt 1.22 första halvan. Sedan försökte jag öka, och det gick. Jag kom ifatt Fredrik Johnsson när jag passerat halvmaran, sprang med en fransman i jämnt och bra tempo en ganska lång bit, min mamma stod som hejaklack vid 37 kilometer och sista kilometern fick jag syn på Ludvig Börjesson före mig. Små saker som gjorde att man orkade hålla uppe tempot hela vägen.
Hade du ingen dipp alls?
– På slutet är man ju trött, det är jobbigt att springa … Men det ska göra ont på slutet, annars har man inte tagit i. Man kan inte tro att man ska springa pers och det ska vara bekvämt när man passerat 35. Men jag hade en bra känsla hela vägen. Det var fantastiskt väder, bra temperatur, fantastisk bana. Jag kan inte klaga på någonting.
Nu är du Sverigefyra i år, bättre än två löpare som blev uttagna till friidrotts-VM. Hur bra är du?
– Tja, jag tror att jag kan bli ännu bättre på maraton. Det här är inte något max, om jag får vara skadefri och fortsätter att satsa. Jag kan tänka mig att det skulle gå att göra under 2.40 om jag satte det som målsättning och tränade medvetet mot just det. I år har jag ju fokuserat på kortare distanser.
Ja, vad krävs för att bli ännu bättre?
– Det får min tränare svara på, men jag tror att han skulle säga att det krävs lite längre intervallpass och fler snabbdistanspass udner en längre tid av året, för nu har vi inte haft så lång tid på oss med maraträningen. Dessutom skulle jag behöva springa fler halvmaror på 1.17, sänka mina tider där. Men jag gör som tränaren säger.
Var det här säsongsavslutningen, eller blir det några mindre lopp på hemmaplan?
– Det är Kilsbergsleden på lördag, va? Näe, vi får se hur det blir med det, förresten. Jag kanske inte ens kan gå då. Och även om jag har förstående fru och barn kanske det är bäst att fokusera lite mer på dem framöver. Det har varit mycket löpning på helgerna på slutet …

Grymt starka Frankfurttider även av Mattias Nätterlund och Sören Forsberg. Nätterlund som, sedan han började tävla för Örebro AIK, bara noterats för ett maraton (vet inte om han gjort något annat tidigare) slog den tiden med 8,5 minuter. 2.38.41 gör honom till den femte snabbaste maratonlöparen i distriktet under 2000-talet (den näst snabbaste i år, den 43:e snabbaste genom tiderna). Sören Forsberg, 51, persade med nästan två minuter när han kutade in på 2.44.30. En tid som gör honom till Sverigeetta i H50-klassen i år, och nia i tävlingen. Nätterlund spände bågen stenhårt och tog första halvmaran på 1.17.41, men mattades sedan. Femkilometerna på i tur och ordning 18.17-18.24-18.28-18.30-18.35-18.51-19.07-19.23-[sista 2,2 på motsvarande 19.35-tempo].
Bästa placering åldersmässigt tog annars Kemppi, som blev tvåa i D40 (men åtta minuter bakom schweiziskan Patricia Morceli). Även Gerdevåg (åtta i D30, 26:a totalt) tog en topp tio-placering medan Antje Torstensson blev 18:e i D40 med 3.04.54. Även Ludvig Börjesson, 2.43.47, Fredrik Johnsson, 2.51.05 och Anders Larsson, 2.51.13, Andreas Ingberg, 2.53.56, och Jesper Damström, 2.55.35, gick under tre timmar.

Vid terräng-SM i Uddevalla var Haben Kidane, 17, bara 45 sekunder från ett senior-SM-silver. Det var nämligen den för Eskilstuna tävlande Hälleforslöparens avstånd upp till tredjemannen i Eskilstunas lag, som tog lag-SM-silvret över tolv kilometer. Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom tog det individuella SM-guldet 23 sekunder före en viss Mustafa Mohammed, medan Eskilstunas andragubben Nasir Dawud blev åtta och trean Martin Stjernlöf 27:a. Kidane 35:a på 40.52. KFUM Örebros förstaårsseniorer Linus Rosdal (JSM-silvermedaljör i fjol) och Martin Regborn (tvåfaldig VM-orienterare) slutade på 16:e respektive 18:e plats, på 39.11 respektive 39.20, drygt två mintuer bakom Adhanom.
Sävedalens Sara Holmgren tog guldet på damsidan där Hällefors Louise Wiker inte kom till start i dag heller. William Fransson slutade på 24:e plats i P19-klassen, drygt två minuter före Dala-Järnas Emil Danielsson.

I Smålandskavlen försvarade Tisarens vassa damlag tredjeplatsen från i fjol. Andrea Svensson inledde urstarkt på lördagskvällen och var den ende som var nära att kunna utmana Pan Århus dubbla världsmästare Ida Bobach på förstasträckan i lördagskvällens mörker. Svensson var 2.28 bakom, övriga långt över fem minuter efter. Rebecka Nylin på andrasträckan drygade ut avståndet bakom (men tappade fem minuter på Pan Århus) medan Lovisa Persson på tredjesträckan hade en lite tyngre dag och blev frånsprungen av både Linné/Roslagens lag och IFK Göteborg. Lilian Forsgren avslutade starkt och passerade båda, men fick ge sig mot Kåres Kajsa Risby.
Tisarens herrlag låg 15:e efter de två nattetapperna, men tappade på dagen och slutade på 24:e plats.
IFK Lidingö, utan Filip Dahlgren, vann för tredje året i rad medan det för Pan Århus var femte segern i rad.

Andrea Svensson, Rebecka Nylin, Lovisa Persson, Lilian Forsgren
Tisarens damlag, Andrea Svensson, Rebecka Nylin, Lovisa Persson och Lilian Forsgren, firar tredjeplatsen i Smålandskavlen. Foto: Torbjörn Andrén

Helgens höjdare

1. Terräng-SM
I Eskilstuna i fjol blev det tre lokala guld för Erika Bergentz (K40), Rose-Marie Enmalm (K60) och KFUM Örebros P15-lag. Alla ställer upp igen, med givet mål att försvara mästartitlarna, när årets terräng-SM avgörs i dagarna två i Uddevalla. Dessutom intressant seniordebut av Linus Rosdal och en spännande Eskilstunadebut av Hälleforstalangen Haben Kidane (ja, eller ”debuter”, både den i P17 på lördagen och den i herrarnas tolvkilometerslopp dagen därpå; kan han slå sig in som Eskilstunatrea bakom Adhanom och Davwoud lär det bli lagmedalj). Mycket mer om Rosdal, och en del allmänt inför SM, skrev jag här häromdagen. Tidningen Spring har en bra förhands om lördagens elitklasser här.

2. Frankfurt marathon
Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg (favorit den här gången) går en returmatch efter fjolårets holmgång med ett nytt distriktsrekord i potten. Sören Forsberg jagar sin egen tid från fjolåret. Om det har jag skrivit här respektive här. Men det kryllar ju av andra Örebrolöpare i Frankfurt också. Jag räknar till ytterligare 17 länsspringare i startlistan och har säkert bommat någon; Örebro AIK:s Mattias Nätterlund, Roger Elimä, Fredrik Johnsson, Andreas Ingberg, Martin Ingberg, Anders Larsson, Ludvig Börjesson, Dan Grabö och Jesper Damström, KFUM Örebros Antje Torstensson och Anna Jonhed, Glanshammars Klas Flygare, Hans Persson, Anders Malmstigen och Johan Lundell, IFK Noras Stefan Wahlstedt samt klubblösa Örebrolöparen Maja Johansson. Spring har skrivit lite om Frankfurt ur svenskt elitperspektiv också.

3. Smålandskavlen
OK Tisaren satsar traditionsenligt ganska hårt på säsongens sista stora stafett. På damsidan blev det en tredjeplats i fjol, och sedan dess har Lilian Forsgren hunnit göra VM-debut och Andrea Svensson bli juniorvärldsmästare. Båda finns, liksom då, med i Hallsbergs- och Kumlaklubbens lag när årets upplaga av Smålandskavlen avgörs i helgen. Det gör även Rebecka Nylin, medan Helena Andersson ersatts av Lovisa Persson. Regerande mästarna Pan-Århus verkar sikta på att spräcka fältet redan på lördagskvällen, då de slängt in sommarens dubbla världsmästare Ida Bobach redan där. Damernas stafett har nämligen en sträcka i mörker på lördagskvällen (herrarna två) och därefter omstart med jaktstart på söndagsmorgonen. Tisaren låter däremot Andrea gå först, medan Lilian blir ankare på sistasträckan. På herrsidan ställer Tisaren upp med Jonas Merz, Oskar Andrén, Martin Särnbrink, Tomas Hallmén och Albin Pettersson. IFK Lidingö kommer till start utan Garphyttans Filip Dahlgren och Martin Regborn spring som bekant terräng-SM.

Hotet mot 51-åringens rekordsatsning: ”Åkte på dunderförkylning”

Örebrolöparen Sören Forsberg är något så ovanligt som en 51-åring som sprungit större delen av sitt liv men som fortfarande, vid den relativt höga åldern, fortsätter att slå personliga rekord. I RM (riksmästerskapet; något SM – svenskt mästerskap – finns inte) i 24-ttimmarslöpning i början av augusti slog han till med guld och ett prydligt pers på drygt 22,6 kilometer. Ett resultat som dessutom tog honom rakt in i landslagsgruppen i ultralöpning (för det krävs för herrar att man gör tio mil under åtta timmar eller över 215 kilometer på 24 timmar), en grupp Forsberg tidigare varit med i men som han halkade ur häromåret. Hans personliga rekord på maraton är 2.46.20 från Frankfurt i fjol (något som gjorde honom till Sverigetrea i åldersklassen, tidsmässigt). När han på söndag återigen är på plats i Frankfurt hade han tänkt ge den där tiden en duvning, men det försöket riskerar att gå om intet, berättade han när Konditionsbloggen ringde upp häromdagen.

– Jag har åkt på en dunderförkylning. Man brukar alltid känna efter lite extra och känna sig dålig dagarna före ett stort lopp, men den här gången blev det en riktig historia. Jag åkte på det i fredags, så jag hoppas att det hinner gå över. Att inte springa är varken plan B eller C, men risken är att det inte kommer gå lika bra som jag hoppats, säger Forsberg till Konditionsbloggen.
Hur har uppladdningen annars sett ut?
– Det har varit bra i höst. Efter 24-timmarsloppet var jag öm i tånaglarna och så, och vilade en vecka. Men sedan har jag kört på bra. Tävlingsmässigt har det bara blivit Karlslundsloppet (37.22,1 på tio kilometer landsväg) och Åstadsloppet (1.18.36 på halvmaran), med pers i båda, så farten har funnits även om jag tyckt att det varit trögt när jag tränat med fart: jag har varit döende på en del pass. Men efter de kortare loppen har jag sett fram emot Frankfyrt med tillförsikt. Tills jag blev förkyld.
Vad var målet innan du blev sjuk?
– Under 2.50, och gärna ned mot 2.45. Det hade varit kul att snudda perset och kanske göra någon sekund bättre. Men det var väldigt optimala förhållanden förra året, och sådan kan man inte styra. Men under 2.48 skulle jag vilja. Jag får spänna bågen och se hur det känns efter en mil. Tidigare har jag varit nöjd med att gå under tre timmar, och lagt mig strax över fyraminutersfart per kilometer, men nu vill jag att det ska gå lite snabbare.
Ni är många Örebrolöpare på plats, kan det bli draghjälp?
– Ja, det kan finnas lite fina ryggar att gå på … Mikaela (Kemppi) och jag brukar springa ganska lika, vill ha en jämn fart hela vägen, medan ”Jossan” (Josefin Gerdevåg) ofta är lite snabbare första halvan. Hennes fart kanske jag inte klarar i början, för då är risken att jag spränger mig. Fredrik Johnsson och jag bröt steg med varandra i 23 kilometer förra året, men han är i ruskigt bra form i år, så jag vågar nog inte haka på honom i början den här gången. Men han får gärna dyka upp där framme efter ett par mil … Det gäller att hitta ett eget tempo, men samtidigt är det skönt med att kunna gå i rygg.
Hur kommer det sig att du fortsätter att utvecklas när du är över 50?
– Jag tänkte faktiskt för några år sedan att jag får sluta försöka persa. Att jag får börja jämföra mig med andra i samma ålderskategori i stället, och försöka göra bra gentemot dem. Men jag har ändå bara blivit bättre och bättre. Från det jag gjorde min första mara 1998 hade jag en uppåtgående kurva till 2006-2007 då jag åkte på lite småskador, löparknä, och kurvan planade ut. Men de senaste åren har jag fått väldigt bra sparring på långpassen av Örebro AIK:s snabba löpare, och dessutom har jag hållit mig hyfsat skadefri, och det där har gjort att utvecklingen tagit fart igen. Men visst märker jag, när jag springer 3 000 eller 5 000 meter att det inte är samma sak som när man var yngre, direkt. Pulsen skjuter i höjden direkt, och man får jobba på en gång för att hålla fart.
Vad betyder det att du kommit med i ultralandslaget igen?
– Att man får åka på deras läger. De hade en sammankomst i Kinnekulle veckan efter 24-timmarsloppet, men då var jag så sliten att jag tackade nej. Nästa träff blir på Bosön i februari. Vi har också en Facebookgrupp där vi utbyter idéer och så. Det är lite fräsigt att vara med, men det är en väldig nivåskillnad inom gruppen. Från Jonas Buud (regerande världsmästare över 100 kilometer) till de som är pinnhålet sämre än mig.