Gallaberget trailrun – underbara stigar, fantastisk tävling (och ett magras)

I kväll sprang jag Gallaberget trailrun, en tävling mitt ute i ingenstans som jag hörde talas om förra året (när jag redan hade missat den) och höll på att bomma även i år innan jag i tisdags snubblade över en liten notering på Närkes friidrottsförbunds hemsida om att den skulle äga rum. ”Mitt ute i ingenstans” stämmer kanske inte riktigt, eftersom det där i skogen, runt Gallabergssjön mitt emellan Laxå och Vretstorp, faktiskt fanns uppmärkta stigar i tre längder, och genom att kombinera två av dess fick arrangörerna ihop en tiokilometersslinga (man kunde välja att springa 6,5 kilometer också, genom att bara springa ena slingan). Och vilka stigar det var, helt magisk löpning. Lite lätt kuperat, väldigt lättsprunget (inte mycket stenar och rötter) och när skogen som nu i början av juni är klädd i ljusgrön skrud magisk vackert i kvällssolen. Underbart, helt enkelt. Och jag älskar ju verkligen den här typen av små lokala tävlingar där man swishar en femtiolapp, springer en mil och snackar lite skit efteråt.
Efter ett år av bakslag och usla resultat känns det som att kroppen börjat samarbeta senaste veckorna, och i tisdags gjorde jag mitt bästa intervallpass sedan 2015. Och i kväll var känsla relativt lätt (jag har överlag varit 25 procent sämre, tidsmässigt, på alla tävlingar senaste året jämfört med 2015, trots att jag tränat minst lika bra), och jag kunde trycka hela vägen tills två kilometer återstod och magen rasade ihop (förmodligen beroende på att det blev lite mycket pannkakor och grädde till lunch …). Kunde inte förmå mig att hålla varken farten eller pulsen uppe sista biten och la nog en minut eller två där, men tappade i varje fall ingen placering. Och även om jag hade jävligt ont i magen någon halvtimme efter loppet så gick det över sedan. Och med tanke på att det här var långt ifrån ett mållopp, utan bara ett härligt träningspass, så gjorde det ju inte så mycket. Allt jag hoppas på är att jag får behålla den lätta känslan men slipper magraset på Örebro backyard ultra nästa helg. Men först väntar Degerforsklassikerns orientering på söndag!
Preliminär tid och placering: Sexa i herrklassen, sjua totalt, på 53.12. Johan Nilsson och Therese Karlsson vann på 39.53 respektive 50.34.

Emilia Fahlin, frågar ni. Jo, jag skrev ju en längre (pluslåst) artikel om henne inför Women’s tour som drog igång i går. Hon har främst ett hjälpryttaruppdrag i det fem dagar långa etapploppet Women’s tour. I går tappade hon klungan tidigt och rullade i mål 21 minuter bakom polska Katarzyna Niewiadoma som vann i ensam utbrytning och i dag var hon drygt nio minuter efter Amy Pieters över 139 kilometer. De riktiga framgångarna har uteblivit för Wiggle-High5 i det viktiga etapploppet på hemmaplan (Giorgia Bronzini var trea i klungspurten bakom Nieiadoma, fyra totalt, i går), men kan trösta sig med att Audrey Cordon lagt beslag på bergatröjan. Touren fortsätter fredag–söndag, och avslutas med ett varvlopp inne i centrala London.

Regborn (och Forsgren!) i VM-truppen – och Dahlgrens smygcomeback

Martin Regborn såg ut att stå lite i bakgrunden på dagens presskonferens där den svenska VM-truppen i orientering presenterades (se bilden här), men med EM-bronset förra året och som världscupledare borde örebroaren vara ett householdname (hur säger man det på svenska; ”köksbordsnamn”?) i varenda idrottsintresserad familj vid det här laget. Hur som helst fick han som han vill: Regborn får springa långdistansen vid orienterings-VM i Estland om en knapp månad. Efter tre år och tre världsmästerskap där han ”bara” tävlat i individuell sprint är Hagabylöparen nu klar både för sprint och långdistans – och inte bara det. Med tanke på resultaten den här våren är han därtill en av de absoluta guldfavoriterna.
Målet för svenska truppen är sex medaljer varav tre guld i de nio grenar (fyra på damsidan, fyra på herrsidan, en mixed) som avgörs i VM.
– Många löpare har höjt sig ett snäpp och därmed kan vi också sikta ännu lite högre. För oss ligger allt fokus på prestation, men om allt går som vi hoppas kan vi nå medaljmålet. Just nu ser det väldigt bra ut, säger förbundskapten Håkan Carlsson till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Stafett- och mixedsprintstafettlagen är ännu inte uttagna (förutom att Gustav Bergman är förhandsuttagen till stafetten och Helena Jansson till mixedsprintstafetten), så det kan bli fler distanser för Regborn på VM. Där ligger stafetten närmast till hands; dels prioriterade Regborn bort sprintstafetten vid världscuppremiären och dels ligger den fel i programmet för hans del mitt emellan lördagens sprint och tisdagens långdistans. Stafetten avgörs dock inte förrän fredagen efter långdistansen, och dit lär Regborn vara högaktuell.
En liten skräll i truppen var att Hallsbergsorienteraren Lilian Forsgren, mot sin egen tro på att det var kört, blivit uttagen i VM-truppen om än som reserv. Om någon av Tove Alexandersson, Karolin Ohlsson eller Lina Strand inte kan springa sprintkvalet den 30 juni så är Forsgren förstereserv (på samma sätt är Regborn förstereserv för Bergman, Albin Ridefelt och Johan Runesson på medeldistansen) och får kliva in. Forsgren är välbekant med uppgiften, redan vid VM i Schweiz 2012 var hon reserv i den svenska truppen (utan att få springa) och i Skottland för två år sedan var hon uttagen som mixedsprintstafettlöpare men reserv på övriga distanser, och då fick hon hoppa in på medeldistansen där hon sprang in på 22:a plats.

En annan tidigare VM-löpare från länet, den till Hagaby numera återbördade men svårt skadeförföljde Filip Dahlgren, smög under långhelgen igång säsongen uppe i Hälsingland. Efter att som lagledare, på grund av sjukdom i truppen, fått hoppa in och täckt upp på en sträcka under Tiomila i våras var det nu ”riktig” tävlingsdebut för året i de tre sista etapperna av fyradagarstävlingen Ösaträffen, och Dahlgren verkar ha dragit på rätt ordentligt. I söndagens medeldistans, med 69 startande, var han enbart slagen av VM-uttagne Ridefeldt, i måndagens medeldistans var han trea och i tisdagens medeldistans fyra. Av Dahlgrens instagram att döma verkar formbeskedet duga för start i Jukolakavlen, världens största orienteringsstafett, nästa helg:

I kväll var det också säsongens andra deltävling i rullskidscupen Moto eagle tour, och liksom i den första och i de flesta av förra årets tävlingar hette segrarna Olivia Hansson och Robert Brundin. Brundin vann den här gången med exakt en minuts marginal till tvåan Daniel Olsson, Hansson var återigen ensam dam till start men slog 13 av 19 herrar.

I morgon kväll är tanken att jag, och förhoppningsvis många med mig, ska springa Gallaberget trailrun utanför Laxå.