5,4 kilometer utan smärta

I går var jag hos en ny massör, som klämde och kände.Tryckte och ryckte (mja, inte så mycket, kanske). Och till slut gav hon mig godkännande att börja springa igen. ”Men ta det försiktigt”, ”lyssna på kroppen”, ”stretcha här och där och före och efter” och så vidare.
Jag hörde: ”Du kan börja springa igen.”
Så i dag sprang jag igen. 5,4 kilometer i lugnt mak. Men framförallt, smärtfritt. Både under och efter själva turen.
”Går det bra får du gå på lite hårdare nästa gång, men skynda långsamt”, sa massören.
Intervallerna får väl bedrivas på roddmaskin några veckor till, då. Men för första gången på länge känner jag hopp om min kropp. Efter ett år med mortons neurom, värkande benhinnor, lårproblem, ett uttänjt ledband i fotleden och en inflammerad slemsäck i baksidan av ena knäet kan det väl vara dags att få vara tipptopp ett tag?
Jaja, jag ska ta det försiktigt och lyssna på kroppen och stretcha både här och där och före och efter. Så säger vi så, va?

Senaste diagnosen: En balettskada!

Det är ju sällan man blir glad av att få en skadedom. Men man kan ju inte låta bli att dra på smilbanden när massören konstaterar att man ådragit sig en balettskada, liksom.
Hela jävla höger underben (ja, till och med foten!) svullnade upp som en ballong efter Bergslagsleden ultra, och jag haltade genom tillvaron i någon vecka. Drog upp det på nytt på ett löpband i Helsingborg den 25 september och hade sedan dess inte tagit ett enda löpsteg när jag i torsdags joggade 2,3 kilometer. Ingen direkt smärta efter det, men under söndagens ”bootcamp” på gymmet drog det plötsligt till i vaden när jag reste mig upp efter ett antal magövningar. Hade väl stelnat till, tänkte jag. Sedan blev det värre och värre, och även om sambon akuträddade mig med massage så tänkte jag att ”nu är det kört igen”.
En massör som råkade vara på plats på gymmet tog sig en koll på det hela, och gav balettskada som blixtdiagnos på det som jag tidigare från alla fått höra var en inflammerad slemsäck. Ja, så klämde hon lite på baksidan av låret (balettskada innebär tydligen att något är weising med baksidalårmuskeln, vilket även påverkar vaden där smärtan suttit), och gav mig stretchövningar och sedan fick jag mer kläm av sambon och i dag har jag vandrat genom vardagen helt smärtfri.
Huruvida termen ”balettskada” är vedertagen låter jag vara osagt. Får inte en enda träff på google som stämmer överens med diagnosen jag fått, varken på svenska eller engelska. Men vafan. Det låter ju fint, så det är taget. Och dessutom ger det lite hopp om att kunna springa mer igen. Inom en inte alltför avlägsen framtid.

(För övrigt är jag anmäld till Örebro backyard ultra, och letar efter ett internationellt mållopp senare under sommaren – typ slutet av juli eller början av augusti. Någon som har koll på om Etna trail vore något att satsa på? Bra i tid och bra ställe. Har ni tips på andra lopp, ej på asfalt, på trevlig ort i Sydeuropa under samma tid på året kan ni väl höra av er!)

Världsrekordsmannens skräckskada: "Fraktur och kompression i tredje bröstkotan"

Det har ju skrivits om en hel del dråpliga idrottsskador genom åren. Senast var det ”gäddattacken” som fick SVT att sammanställa en lista med några av de allra märkligaste. Själv har jag bland annat skrivit om Degerforsbacken Andreas Holmberg som drog axeln ur led när han skulle slänga en tröja han spillt frukostyoghurt på i tvättkorgen och  ÖSK-anfallaren William Atashkadeh som efter sju sorger och åtta skadedomar äntligen var på väg tillbaka bara för att snubbla i trappuppgången på väg upp till lägenheten med en fraktur i ett mellanhandsben som följd.
Nåväl, nu finns ett nytt fall (bokstavligt talat) att lägga till listan. Danny Hallmén, 30, är örebroaren som gått från landslagskanotist via ironmanatlet till mångsysslare av rang. Bara i år har han hunnit med att ta EM-brons i quadrathlon, slå världsrekord i inomhuspaddling, ta sitt livs första SM-guld i kanot (trots att han lagt av … !) och dra igång en storsatsning på swimrun. Han är dessutom landslagscoach i kanot, och det var i det sammanhanget han i helgen drog på sig en riktig skräckskada.
”Jag teknikfilmade två som paddlade och gick samtidigt på en pir bredvid. Jag gick precis över en kort bro i trä som var fuktig sedan natten och halkade o föll bara handlöst bakåt”, berättar Hallmén via Twitter. Filmen, inklusive fallet, har han lagt upp på sin Instagram (varning för starka bilder).
Skadedomen: Fraktur och kompression i tredje bröstkotan. Nackkrage på och smärtstillande i pillerform. ”Jag tror att min feta rygg räddade mig från att slå i bakhuvudet. Jag försöker vara glad över att det kunde gått mycket värre, jag slog inte alls i huvudet utan bröstryggen tog allt”, skriver Hallmén.
Det är oklart hur länge han blir borta från träningen. Tävlingssäsongen var i varje fall över. Ny röntgen om 14 dagar, om det är lugnt då så kan jag börja träna. Men om man har otur kan man ha besvär/smärta i månader/år. Men det kan också försvinna. Det är risk att jag blir någon centimeter kortare och lite mer kutryggig. Så det kan bli värsta idrottsskadan om det blir långvarit, men jag hoppas att det inte blir något bestående”, skriver Hallmén.
Skadan är den värsta han drabbats av under den långa karriären, trots alla äventyr Hallmén utsatt sig för. ”Jag kraschade med cykeln i somras och har två fingrar som inte läkt bra och är konstant böjda, har kirurgtid för dem snart. Men jag har typ aldrig skadat mig före i år”, skriver han.