Anfält vann i Stockholm – och Niggli tog pallplats med ”fel” klubb

Eftersom jag själv sprungit hela helgen (eller ja, i varje fall 9.00–9.00 lördag–söndag; mycket mer om det i morgon) så blir det en högst summarisk genomgång av helgen som gått:
** Erik Anfält sprang – och vann, förstås – premiärupplagan av Ecotrail Stockholm, en internationell löparserie som nu för första gången hade ett stopp på svensk mark (det började i Paris för tio år sedan och arrangeras nu i sju städer i lika många länder). Anfält, som var femma i SM-klassen i Stockholm marathon på 2.29.24 för bara två veckor sedan) sprang de 45 kilometerna i storstadsdjungeln på 3.06.51; över 46 minuter snabbare än någon annan. Victoria Borg, som inlett året med att vinna både Mariebergs galleria marathon och Svampenmaran, var bästa svensk i damklassen på den längre distansen 80 kilometer, på 8.29.31 (81 minuter bakom segrande Sylvain Cussot, Frankrike).
** Mikaela Kemppi gjorde också ”comeback” efter maran och vann Fröviloppet på 39.21, drygt två minuter före Liduina van Sitteren. Heshlu Andemariam tog hem herrklassen efter att ha vunnit en spurtuppgörelse mot Habtom Tesfamichael: 34.49 mot 34.51. van Sitteren och Andemariam behåller därmd ledningen i långloppscupen.
** Sören Forsberg (som 53 år ung vann sprang Stockholmsmaran på 2.46.45 för två veckor sedan …) och Nina Eibring (Kristinehamn) vann Örebro backyard ultra på 26 respektive 17 timmar (mycket mer om det i morgon, alltså).
** Klara Frih fick en plats i Bauhausgalans B-heat på 800 meter, under förtävlingarna inför diamond league-tävlingen på Stockholms stadion på söndagseftermiddagen, och blev tvåa på 2.13,66. Därmed slog Frih Jenny Olssons 17 år gamla F15-distriktsrekord med nästan en sekunds marginal, och gick upp i överlägsen ledning i Sverigestatistiken för året.
** VM-reserven Lilian Forsgren gjrode en finfin förstasträcka i Jukolakavlen och skickade ut Ellinor Eriksson som trea, och även om Ellinor ”bara” hade 19:e bästa löptid på andrasträckan höll hon en fjärdeplats innan hon skickade ut Ellinor Tjernlund på tredje. Men Tjernlund tappade till 17:e (51:a bästa löptid) och systern Josefin Tjernlund ytterligare nio placeringar (67:e bästa löptid) ned till en slutgiltig 26:e-plats för Tisarens damlag som ansågs ha topp tio-potential. Herrlaget blev 50:e, efter att ha legat 82:a efter första sträckan (Filip Jacobsson) och sedan varit uppe och vänt på 19:e vid terdje växlingen (efter fina sträckor av Daniel Attås och Gustav Hindér). Men en Tisaren-löpare fick ändå ta plats på pallen: Simone Niggli, som sprang för sitt schweiziska lag OL Norska och visade att gammal är äldst när hon inte bara noterade bästa löptid på tredjesträckan utan dessutom sprang upp laget i en över minutstor ledning (men Sabine Hauswirth, även hon gammal världsmästare, tappat nästan 2,5 minuter och därmed segern på sistasträckan; kanske hade varit bättre att ha haft Niggli där med facit i hand).
** Marcus Jansson tog som väntat SM-guld i mountainbikeorientering – men två i stället för tre. Efter guld i fredagens sprint och lördagens medeldistans fick han nämligen nöja sig med en fjärdeplats i söndagens långdistans (han verkar ha haft någon typ av, måhända cykelrelaterade, problem till femte kontrollen där han tappade fyra minuter), 3.26 bakom överraskande segraren Viktor Larsson, Hagaby, som ju är en habil orienterare men nu slog till med SM-guld i mountainbikeorientering efter att ha varit fyra i sprinten och tagit brons i medeldistansen. Kanske ett namn för landslaget framöver?! Karin E Gustafsson, liksom Jansson från Garphyttan, hade placeringsraden sju–nio–fyra, unga karlskogingen Erica Olsson fem–tio–åtta. SM var också final i svenska mountainbikeorienteringscupen, där Olsson blev av med sin pallplats och Jansson var nära att köra till sig en trots att han bara kört fyra av nio tävlingar.
** 59 löpare dök upp för den tionde upplagan av Örebro parkrun, och och snabbast var Nicklas Forsling (18.46) och Annica Sjölund (22.58). Sjölund har varit med i alla upplagor och vunnit sju av dem, nu på nytt personbästa.
** Linda Meijer vann D30-klassen och blev totalfyra båda dagarna (lördag och söndag) under BCA-racet i Borås, en deltävling i Västgötacupen. Trots tre raka segrar är hon dock fortfarande ”bara” tvåa i totalen efter att hon missade de två första deltävlingarna.
** I två pluslåsta artiklar kan ni läsa om ishockey– och fotbollsprofilerna som körde Vätternrundan.

Regborn om VM-uttagningen: ”Fantastiskt – men lite besviken”

Inte så konstigt om det var blandade känslor i Martin Regborns huvud när svenska truppen till orienterings-VM i Strömstad 20–27 augusti presenterades på onsdagen. Som en av endast nio svenska herrar får 24-åringen från Örebro chansen att springa VM på hemmaplan – en dröm, en chans som kanske bara kommer en gång per karriär. Men samtidigt får han ”bara” springa sprinten, precis som i de två senaste årens VM, trots att han tog EM-brons i långdistans, orienteringens mest klassiska och prestigefyllda disciplin (som han redan i vintras deklarerade var sommarens stora mål att få springa), så sent som i maj (och snabbast av alla under stora delar söndagens VM-test i långdistans, även om han fick nöja sig med en fjärdeplats efter några tidiga missar). Nu valde förbundskapten Håkan Carlsson istället William Lind och Gustav Bergman, som var etta och tvåa i det där VM-testet, och Fredrik Bakkman, som allmänt ansetts vara Sveriges bästa långdistansare senaste åren även om han gått mycket skadad och fått nöja sig med en sjätteplats på VM 2014 och ett EM-brons samma år som bästa resultat på distansen. Regborn blir förstereserv till de tre, och kommer få kuta långdistansen om någon blir sjuk eller skadad. Jag ringde naturligtvis upp både Regborn och Carlsson för att höra hur tankarna egentligen gick.
– Först och främst är det fantastiskt att få springa hemma-VM. Men det är klart, när man vet att man var så nära på långdistansen så är man lite besviken. Jag vet att det var en tuff uttagning att göra, säger Regborn till Konditionsbloggen.
Hur blir det att förbereda sig för att springa en VM-sprint när man vet att man kan bli inkast i en långdistans också, är det svårt att lägga upp träningen?

– Nej, så olika är inte träningen. Det är inte som att jag går ut och bara kör asfalt fram till augusti för att jag är uttagen först och främst till sprint. Jag litar på att coach Kroon har han bra plan, hittills har det fungerat till punkt och pricka när jag följt hans träning.
Hur kommer tävlingsupplägget att se ut fram till VM?
– Vi (Hagaby) har inget lag i Jukola i helgen, och jag kommer inte att springa hela O-ringen. Men jag kommer att åka upp till Sälen och i varje fall springa sprintetappen. Sedan blir det nog några mindre tävlingar, men inget jag lägger fokus på utan mer som träning. Det blir mer av en grundträningsperiod nu. Sedan får vi se hur upplägget med landslagssamlingar ser ut.
Sprinten går i centrala Strömstad, hur passar det dig?
– Jag har faktiskt sprungit en sprint där tidigare, SM 2009, och då tog jag min första junior-SM-medalj, så det är ett bra minne. Det är en ganska kuperad stad, med branta höjder, så jag räknar med att det blir tuffa banor med en del höjdmeter, och det är ingen nackdel för mig.
Du var fyra på EM-sprinten, vad blir det för målsättning i VM?
– EM visade att jag har kapacitet att ta medalj, och egentligen är konkurrensen sämre på ett VM. Med tre löpare per land i stället för sex tappar länder som Sverige och Schweiz tre medaljkandidater var. Men man kan inte tänka på placeringar flera månader i förväg, det är bara prestationen som är i fokus.

– Martin har stora meriter både i sprint och långdistans och har lyft sig i år, han är absolut en stark löpare på både distanserna. Men vi har en extremt tuff konkurrens bland annat på långdistansen, där Martin hamnade precis utanför. Det var hårfint. Tufft, men samtidigt är det angenäma problem för en förbundskapten när alla löpare är medaljkandidater. På något sätt blir det rätt hur man än gör. Vi är väldigt tåliga för återbud, vi har fantastiska reserver att kasta in i bland annat Martin, och det känns otroligt positivt, säger Carlsson till Konditionsbloggen.

Var det tufft att meddela Regborn beskedet?
– Det är aldrig kul att ge löpare negativa besked, men det tillhör jobbet. Samtidigt vet jag inte om det bara var ett negativt besked i det här fallet, Martin blev ju glad också, att han blev uttagen till sprinten. Jag har gjort en ordentlig analys och tagit ut det lag som jag tror kommer att prestera bäst. Och Martin är en cool kille, jag vet att han kommer vara redo att prestera även på långdistansen om så blir fallet.
Du har tagit ut nio herrar till VM, bara en (Bergman) får göra mer än en individuell distans. Har du försökt få med så många som möjligt, eller är det här verkligen bästa laget?
– VI har tittat på varje distans och försökt sätta ihop laget för att ha så stora chanser som möjligt att ta så många medaljer som det går. Titta på en sådan som Bergman, som tog EM-silver i sprint. Nu sätter vi honom på sprintstafett, medeldistans och långdistans. Veckan skulle bli för tuff om han skulle springa sprinten också, trots att han sprang så bra i EM, så det går inte bara att rakt av ta ut den bästa på varje distans. Det är ett pussel att lägga. Vi har en väldig bredd, och det är en styrka jämfört med andra lag. Löparna får verkligen chansen att fokusera på sin distans.
Det är över två månader kvar till VM drar igång, hur länge kan du ändra i truppen?
– Jag behöver inte anmäla löparna officiellt förrän klockan 12.00 dagen före respektive tävling, och har man läkarintyg på att någon blivit sjuk eller skadad kan man ändra fram till två timmar före start. Men vi har valt en tidig uttagning för att löparna ska kunna fokusera i sin träning och komma så väl förberedda som möjligt.
Hur kommer VM-laddningen se ut?
– Vi kommer ha en obligatorisk precamp 11–15 juli där hela laget samlas, tränar och analyserar tillsammans. Men utöver det blir det ett flexibelt upplägg beroende på vilka distanser man ska springa. Bland annat kommer vi ha tre–fyra olika sprintläger där vi träffas och sparrar i relevanta städer. Bland annat ett i Örebro i samband med Örebro city sprint (den 26 juni). Det passar extra bra eftersom det är en världsrankningstävling och därmed ger poäng som påverkar startordningen i sprintkvalet i VM. Jag har redan fått bekräftat att Karolin Ohlsson kommer, och det blir säkert fler VM-löpare i Örebro.
Att det inte blev någon Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund eller Filip Dahlgren i VM-laget var inte oväntat. De får i stället ladda om för Jukola i helgen (för Tisaren och Lidingö).
Emilia Fahlin fick göra jobbet åt lagkompisen Marta Bastianelli i första etappen av brittiska världstouretapploppet Aviva womens tour i dag, nästan 14 mil med en snitthastighet på 40,5 kilometer i timmen. Bastianelli spurtade in som fyra, bakom luxemburgiska skrällen Christine Majerus och ex-världsmästarna Marianne Vos och Giorgia Bronzini. Huvudklungan sprack av precis i slutet, och Fahlins grupp var 25 sekunder bakom i mål. Fyra etapper återstår, i morgon trampas det från Atherstone till Stratford-upon-Avon (som väl mest är känt som William Shakespeares födelsestad).

Haben Kidane blev bästa P19-löpare i SM-milen i Stockholm i kväll (men det var inte P19-SM, så Hälleforslöparen fick nöja sig med en femteplats i H22-klassen och en 15:e-plats totalt i SM). Hans klubbkompis, i Eskilstuna, Abraham Adhanom, tog ännu ett SM-guld, fem sekunder före Mikael Ekwall (29.50 respektive 29.55; Kidane sprang på 32.12 – personligt rekord med 18 sekunders marginal). Jag skrev ju i går att exil-hälleforsaren Louise Wiker inte skulle kuta, men hon dök upp och tog en niondeplats i damklassen (och en bronsmedalj i det som var officiellt veteran-SM i K35-klassen!) på 36.11, 1.34 bakom segrande Maria Larsson, Örgryte, och 1.08 från SM-pallen. En annan som dök upp och tog SM-medalj var IF Starts Anna Pettersson, som bara var elva sekunder från D45-guldet. Tvåa bakom Tubmas Åsa Nylander på 41.41.

Mattias Nätterlund sprang redan i går, på sin 30-årsdag och bara tio dagar efter Stockholm marathon, ett tiokilometerslopp i Västerås; Mälarenergi stadslopp. Nätterlund blev tvåa på 33.48, knappa minuten bakom hemmalöparen Anders Österlund.
Jag har ännu inte sett några resultat från kvällens deltävling i Moto eagle tour, men det lär komma inom kort. Och på tal om rullskidåkare är det upp till bevis för Bill Impola i helgen (men utan skidor på fötterna, då).

Sjögren brutalt nedtrampad: "Var väldigt otäckt"

Jukolakavlen blev en veritabel mardröm för Per Sjögren, KFUM Örebro-löparen som inte bara är en av Närkes vassaste landsvägslöpare utan också en gammal orienteringsräv.
35-åringen, som kutade förstasträckan fick benen undansparkade precis efter starten gått, dundrade rakt ned i asfalten på startplatsen (någon typ av motorbana) och blev liggandens när hundratals löpare välde över honom som en boskapshjord. KFUM Örebro var seedat som 126:e lag av 1 737 startande, så Sjögren hade över 1 600 löpare bakom sig när han gick i backen 50 meter efter startlinjen.
Det är svårt att sätta sig in i paniken – folk har blivit ihjältrampde i betydligt mindre vildsinta folkmassor än en Jukolastart – och när Sjögren till slut lyckades ta sig upp hade han löpare med startnummer mellan 700 och 900 runt sig.
– Jag landade stenhårt i asfalten och fick ont redan där, och när jag tittade upp såg jag bara massor av knän och fötter som flög mot mig. Jag låg där och tänkte: Snart får jag ett knä i huvudet. Det tog en lång stund innan jag tog mod till mig och reste mig upp, säger Sjögren till Konditionsbloggen.
– När jag sprang iväg igen kände jag efter: Hur ont har jag egentligen? Jag blödde från handen och armbågen och hade ont i höften. Nu efteråt har jag sett att den är helt blåslagen. Men det var så mycket adrenalin i kroppen, så jag funderade ändå aldrig på att bryta. Men kompassen var söndertrampad, och kompassvätskan hade runnit ut överallt, så jag var helt oljig. Men som tur var klarade sig reservkompassen som jag hade i fickan.
Sjögren var 246:a till den första gemensamma kontrollen efter en halvtimmes löpning, och 120:e till växling.
– Jag var riktigt trött och hade ont i kroppen på slutet, gjorde en miss som kostade några minuter vid en tv-kontroll i en grusgrop precis före slutet. Jag var nog bland de 80 när det inträffade.
Bättre än så blev det inte för Örebro, som tappade till 160:e plats i mål. Mest tappade spanjoren Jose Amador, som hade 801:a tid på femtesträckan, och tappade 68 placeringar och 43 minuter mot täten.
– Vi fick några sena återbud, så vi fick sätta in Jose i laget. Det gjorde att vi kunde komma till start, men tyvärr räckte det inte längre.
För Sjögren var startsmällen lök på laxen under en tung vår. Sedan segern i Grabbhalvan för snart en månad sedan har han inte kunnat genomföra ett enda löppass.
– En fotskada. Och jag kände nu, på slutet, att det gjorde ont i kroppen igen. Nu är säsongens stora mål att bli frisk.
Tisarens stjärnbeströdda lag, med världsmästarna Matthias Kyburz och Matthias Merz, slutade på 20:e plats, nästan 17 minuter bakom segrande Kristianstad. Tisaren låg tia–tolva hela vägen till näst sista sträckan, där förstaårssenioren Oskar Andrén tappade till 18:e. Avslutaren Kyburz tappade lite oväntat ytterligare fyra minuter och två placeringar.
Garphyttelöparen Filip Dahlgren hade ett hopplöst utgångsläge på sistasträckan för fjolårstvåan Lidingö, men sprang upp laget från 21:a till 15:e plats. Lidingös förstalöpare Nicolas Simonin tappade nästan tio minuter på förstasträckan och var bara 106:a till växlingen (oklart vad som hände; men faktum är att Lidingös andralagslöpare Hector Haines vann förstasträckan 14 sekunder före VM-sprintern Jesper Lysell – så snacka om felval!). Blödningen fortsatte på sträcka två och tre, och så långt ar Lidingö 61:a (!), över 33 minuter (!!) från täten. Till slut alltså 16:e, 25.41 bakom.
Hagabys VM-löpare Martin Regborn sprang tredjesträckan för Örebrolaget, som slutade på 69:e plats.

Men Jukola i all ära. Söndagens viktigaste orienteringstävling var förstås Degerforsklassikerns orienteringsmoment, där undertecknad tog tredje segern på tre försök (jag vann premiärupplagan 2012 och dessutom 2013, men kom inte till start i fjol på grund av semesterresa). I år bestod ”orienteringen” förutom en liten om-/genväg första kilometern av Råbäcks femkilometersbana, med strategiskt utplacerade kontroller. Hajade inte att a l l a kontroller skulle sitta mitt på stigen, och gjorde därför en nästan minutstor bom till tvåan. Helt osannolikt på en stig där jag sprungit hundratals gånger och där kontrollen alltså satt på vägen. Men, benen var helt okej trots gårdagens styrkeövningar och i mål var jag ändå drygt två minuter före Örebros Johan Spovell. Degerfors IF:s före detta ordförande Leif Rosén blev trea, 9,5 minuter bakom.

Tim Sundström kutade 1 500 meter i Lahti i kväll, men kunde inte hota sitt nysatta distriktsrekord på 3.47,18. 3.48,77 var ändå Sundströms näst snabbaste lopp i karriären och gav en andraplats i den finska GP-tävlingen.

Almby mtb-stjärna Linda Meijer mätte på lördagen krafterna med bland andra Alexandra Engen, OS-sexan från London och dubbla världscupvinnaren som nu håller på att kämpa sig tillbaka från tio månaders total timeout från cyklandet efter utbrändhet. Engen gjorde tävlingscomeback i BCA-racet i Borås, där Meijer var ensam i D30-klassen och därför fick tävla mot dameliten. Resultatet: En sjätteplats, åtta minuter bakom Engen, som blev tvåa, och 9.30 bakom segrande Åsa Erlandsson, men före flera andra i damelitklassen.

För övrigt glömde jag ju i går att nämna att Fröviloppet var deltävling tio av 26 individuella i långloppscupen. Den innebar inte några gigantaiska omkastningar i sammandraget, mer än att Maria Eriksson passerade Josefin Gerdevåg och gick upp på tredje plats och att Dan Bäck slog sig in på topp fem efter en rejäl försommarspurt med tredjeplatser i The run, Fellingsbrovarvet och Fröviloppet. Segrarna? Tja, för Anfält var det säsongens blott tredje tävling totalt (efter Kiels och Stockholms maror) och den första i cupen. En bit kvar till toppen där, med andra ord. För Kemppi betydde seger att hon utökade en redan stor ledning. Redan på onsdag är det dags för nästa deltävling i cupen, DM på 5 000 meter då det som i alla distriktsmästerskap delas ut extrapoäng.

KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra.  Foto: Privat
KFUM Örebros Jukolalag direkt efter målgång: Per Sjögren, Erik Harlén, Oskar Arlebo, Daniel Gustafsson, Jose Amador, Stefan Aronsson och Raul Ferra. Foto: Privat
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarben är vinnarben. En gång om året i varje fall. Foto: Jonas Brännmyr

Från EM-silver till F1-svensken som fixade bloggarens fotfäste: "Otroligt stark insats"

Well, vilken lördag. Det blev alltså EM-silver i Portugal, sträckseger i Jukola, busschock i Karlstad, banrekord i Fröviloppet, en helt vanlig Vätternrunda och så en standininsats av undertecknad i Kolbäck (där en lokal F1-stjärna tog segern).

Vi börjar med den objektivt sett största grejen; Karlskogas mountainbikeorienteringstalang Erica Olson slog till med ett överraskande silver på sista dagen av EM i portugisiska Idanha-a-Nova. De svenska orienteringscyklisterna har inte direkt rosat marknaden där nere, men i stafetten slog damjuniorerna till. Well, säger ni, det var bara fyra lag till start. Men; då startade Sverige till skillnad från något annat lag med två ungdomsklassade cyklister i laget (Österrike hade en, Ryssland och Finland bara juniorer), och av dem var Erica Olson yngst av alla. Icke desto mindre knäckte hon tre år äldre Anna Semenova och Julia Korhonen med minutmarginal på förstasträckan. Erika Duhlbo (två år äldre än Olson men ändå alltjämt ungdomsåkare) förvaltade läget på andrasträckan (även om hon rasade till sista plats höll hon tidsmässiga tappet på en acceptabel nivå) och Kajsa Engström (fem år äldre än Olsson och därmed sistaårsjunior) hemförde silverpengen. Ryssland hade då hämtat ikapp minutförsprånget Olsson fixat och vann med 6,5 minuters marginal, men Österrike och Finland var ordentligt distanserat.
– De gjorde det riktigt bra. En otroligt stark insats, säger Peter Olsson till förbundets hemsida (om ni klickar in på länken bör ni dock notera att det står fel i bildtexten, Duhlbo står i mitten och Olsson till höger, inte tvärtom).
Efter karriärens bästa mästerskap, och i svag konkurrens från lagkompisarna, fick Garphyttans Marcus Jonsson förtroendet som avslutare i Sveriges seniorlag, men skickades ut i ett hopplöst läge långt från ära och redlighet. Hade sistasträckans femte bästa åktid, men kunde inte annat än att hålla den elfte (och näst sista) plats som Linus Karlsson Mood och David Eberlén serverade. Jonssons främsta insats det här EM:et är och förblir därmed fjärdeplatsen, åtta sekunder från medalj, i den inledande mixedstafetten.

 

I Jukola klarade Tisaren sitt officiella mål att bli topp tio (av 1 386 startande lag i världens största stafett) med en minut och 23 sekunders marginal. Lilian Forsgren, Lovisa Persson, Andrea Svensson och Simone Niggli grejade en niondeplats, och var faktiskt bara 2.21 från andraplatsen i en, som vanligt, otroligt rafflande stafett där bara segrande Domnarvet förmådde skapa lucka.
Den mäktigaste insatsen svarade VM-klara Hallsbergslöparen Forsgren för, som sprang sönder allt och alla på första sträckan och växlade 13 sekunder före tvåan Henie Saarimäki, 27 före trean Anastasia Rydnaya, 35 före fyran Sari Antonen och hela 1.15 före femman Galina Vinogradova efter åtta kilometers orientering.
Persson tappade till 15:e plats på andrasträckan (2.36 efter; tappade 5.41 på sträcksegraren med 63:e bästa tid), en plats som JVM-löparen Svensson höll (men glappet uppåt växte till 7.29 efter en sträcka där Svensson hade 26:e bästa tid och tappade 4.52 på sträckvinnaren – och över minuten på Tisarens tredjelagslöpare Josefin Tjernlund som gjorde en succésträcka). På sistasträckan var det landslagspensionerade megastjärnan Simone Niggli som plockade in sex placeringar och uppfyllde målsättningen (minskade avståndet till segrarna till 5.26 efter att ha varit tredje snabbast på sträckan; före bland andra Tove Alexandersson, Ida Bobach och Emma Johansson).

 

I klassiska milloppet Karlstad stadslopp (en gång i tiden Götajoggen) tvingades Josefin Gerdevåg vika ned sig mot norskan Ida Bergsløkken med futtiga 2,2 sekunders marginal över 10 kilometer – efter att ha hindrats av en buss. ”Norskan hann över vägen men inte Josefin”, berättar tränaren Mikael Kroon. ”Godkänd insats”, twittrar Gerdevåg själv kort. 35.33,5 blev tiden.
I herrloppet tog Kopparbergs långloppsskidess Bill Impola en rätt överraskande tredjeplats bakom betydligt mer välbekanta löparnamnen Anders Kleist (Akeles backkung) och Ondrej Fejfar (den tjeckiske utbytesstudenten som vann Startmilen i våras). Bills brorsa Bob har ju löpt en hel del i vår med framgång (Kumla stadslopp, Stockholm marathon), men storebrorsans löpförmåga är mer odokumenterad. Tills nu. För trots att Bill är inne i en av försäsongens tyngsta träningsperioder (”27 timmar förra veckan”, berättar han för Värmlands Folkblad) och trots att han hade hunnit klämma in ett förmiddagspass i Torsbys skidtunnel före tävlingen (”två timmar”, ”jag åkte direkt hit”) så spurtade han ned Strömstads Björn Martinsson och knep tredjeplatsen på efter omständigheterna mycket imponerande 32.09,9.

Gerdevågs ständiga måttstock i löparlänet, Mikaela Kemppi, valde i stället att avverka sina tio lördagskilometer i Frövi, där hon vann Fröviloppet med nästan fem minuters marginal till Maria Eriksson men ändå inte kunde hota sitt eget banrekord från i fjol (44 sekunder ifrån, nu 38.10). Det gjorde däremot Erik Anfält, Kemppis landslagskompis från maratonlandskampen i Stockholm, som slog den tidigare toppnoteringen i Frövi med 23 sekunders marginal när han i ensamt majestät dundrade över mållinjen på 33.23. En mäktig uppvisning av snart 40-årige Anfält som hittat ytterligare en dimension i sin löpning den här säsongen. Klubbkompisen Per Englund tvåa, men nästan 3,5 minuter bakom.

 

I Vätternrundan sattes en ny rekordtid (ett försök jag alltså missade i mitt helghöjdarinlägg). Bland de lokala cyklisterna noterade ironman-VM-deltagaren och dubbla swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom 9.58 och förre NA-medarbetaren och Lif Lindesberg-klubbchefen Anders Sjöberg 8.57 (stort grattis till sub-9!) i de mycket gynnsamma förhållandena som gjorde att hela 19 352 av 20 002 startande tog sig runt de 30 milen.

 

För egen del blev lördagen något annorlunda. Skulle ha varit åskådare på sambons crossfittävling, men då en av lagmedlemmarna (det var en tremannatävling) kastade in handduken med sent varsel fick jag (som kör lite crossfit i löparfys- och rehabsyfte) hoppa in och göra min första tävling i sporten någonsin.
Jag försökte förstöra så lite som möjligt för mina lagkompisar. Lyckades nog faktiskt höja deras resultat något i den första grenen (vars resultat var helt avhängigt av hur snabbt var och en kunde springa tre 400-ingar även om det var lite kettlebellswings och burpees inbakat) och höll mig sedan ur vägen/underlättade så mycket jag kunde för lagkompisarna i de två andra, mer styrkebaserade grenarna (där har jag inget att bidra med i de här sammanhangen). Av 25 lag låg vi på 14:e plats (med målsättning att nå övre halvan och bara några få poäng upp till tiondeplatsen) efter två av tre grenar, men i den tredje märktes det att vi var en man kort (att jag inte bidrog så mycket), och där blev vi fjärde sist och sjönk till en slutgiltig 17:e-plats. Med den här laguppställningen var det nog ändå maximal utdelning.
Crossfit Karlskoga, som jag tävlade för, hade ytterligare två lag på plats, och de båda andra slog sig in på topp åtta och gick till semifinal. Ja, vårt bästa lag gick faktiskt och vann. Anförda av råstarke men framför allt vesselsnabbe Peter Sandberg och med F1-stjärnan Marcus Ericssons PT och alltiallo Alex Elgh i laget (plus en inlånad örebroare som jag tror hette Amanda) växlade laget upp från en fjärdeplats efter grundomgångarna till en andraplats i semifinalheatet och överlägsen seger i finalen. Urstarkt av Alex att mellanlanda i Kolbäck mellan förra helgens F1-race i Montreal och nästa veckas i Spielberg, men han verkade njuta i solen. Lånade dessutom ut sina fotbollsskor till Konditionsbloggaren under en gren som krävde extra fotfäste, och det tackar man ödmjukast för.
I morgon blir det tävling på egen nivå; Degerforsklassikerns orienteringsmoment. Så bums i säng nu!

Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux.  Foto: Jonas Brännmyr
Bloggarens ben och F1-svenskens nyköpta och därefter utlånade fotbollspjux. Foto: Jonas Brännmyr
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck.  Foto: Maria Åström
Alex Elgh på väg mot seger i Kolbäck. Foto: Maria Åström