Fahlin överraskade igen: ”Egentligen körde jag över min förmåga”

Thüringen rundfahrt, de svenska cyklisternas genrep inför OS i Rio de Janeiro där linjeloppet nu bara är 17 dagar borta, avslutades på torsdagen, och för Emilia Fahlin blev det en ny placering i den absoluta toppen på den sista etappen – en elfteplats som innebär att hon blev tolva totalt. Bortsett från tempoloppet, där hon cyklade på en linjecykel och tappade 2,5 minuter, har hela veckan varit en enda lång succé för Örebrocyklisten, som erkände att hon till och med överraskat sig själv när jag pratade med henne tidigare i kväll. Om det, och om hur det påverkar hennes förväntningar inför Rio de Janeiro, kan du läsa här och i morgondagens pappers-NA. Men om de två senaste dagarnas etapper – sjätteplatsen i går och elfteplatsen i dag – berättar hon mer här på bloggen.

– Gårdagen var väldigt tuff, det var kungaetappen på hela veckan med lite längre klättringar och en väldigt lång dag. Nästan fyra timmars tävlingstid (3.56 på Fahlins grupp) är extremt långt i ett etapplopp på damsidan, och dessutom var det 35 grader varmt. Och det var full fart från start, många som ville komma i utbrytning. Halvvägs var det ett bergspris över en av de längre backarna, där det blev körning, och jag lyckades slita mig med i en grupp på 17 tjejer som kom loss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Några lag (Orica, Canyon, Boels-Dolmans, Cervélo, ryska landslaget) hade två tjejer med i gruppen, och när en från Orica (Amanda Spratt) och en från Canyon (Elena Cecchini) började det spelas där bakom. Deras lagkompisar var väldigt nöjda medan den gula tröjan (Ellen van Dijk i Boels-Dolmans) inte gjorde så värst mycket med sin lagkompis (Katarzyna Pawlowska). Då blev det svårt för någon annan att göra något, och luckan framåt växte. Det blev mycket taktik och spel, och för mig handlade det mest om att bita i, för det var många attacker från de starkaste tjejerna. Egentligen är det över min förmåga att kunna sitta med de bästa klättrarna på det sättet, men jag var med hela vägen, och sedan fick jag till en bra avslutning.
Dagens etapp, då?
– I dag var det riktigt dåligt väder. Himlen öppnade sig precis när vi skulle starta, och i Thüringen runt är det mycket småvägar, kullersten, knixigt och bara sista kilometer var det tre–fyra spårvagnsspår vi skulle över, så det blev lite riskfyllt. Det gick iväg en tidig utbrytning vid första bergspriset, som var en tuff backe. Sedan kom vi ikapp, och det gick iväg en ny grupp som gula tröjan (nu Elena Cecchini) var nöjd med, och tre–fyra av de större lagen (United-Healthcare, Wiggle-High5, Cervélo-Bigla, Orica) hade med tjejer där framme och satt nöjda i huvudklungan. Jag provade att attackera från huvudklungan (och komma loss i kampen om sjätteplatsen), på toppen efter sista bergspriset sju kilometer före mål, tänkte att de kanske skulle låta mig gå eftersom jag inte var ett hot om förstaplatsen i sammandraget, och jag fick en liten lucka. Men de gnetade in det ganska snabbt, och jag fick inrikta mig på att hålla mig väl framme till spurten i stället.
Hur summerar du Thüringen?
– Det har varit en jämn och bra vecka. Jag kände mig lite sliten på början av dagens etapp, men bättre på slutet och det är positivt. Jag har provat lite, hållit mig framme, och fått ut mer än jag hade kunnat önska på förhand. Jag hade aldrig vågat hoppas att det skulle gå så här bra. Nu känns det som att jag har något i Rio att göra.

Andra och sista dagen av Klackenloppet (som lokalredaktionen i norr var ute och besökte) hade inte riktigt lika många deltagare som den första (80 jämfört med drygt 130 i går). I längsta klassen kom bara fem löpare till start, varav två gjorde det för andra dagen i rad. Göteborg-Majornas Ola Martner var snabbast på torsdagen, Gävles Jerker Boman sammanlagt över två dagar. Göteborg-Majornas Emma Bergman var bästa dam på torsdagen med en tredjeplats i näst längsta klassen.

En vid det här laget rejält gammal ”nyhet” är två medaljer från SM-veckan som jag missat att rapportera om: Lisa Hjalmarssons guld och Marie Daslers silver i D35- respektive D45-klasserna i öppet vatten-SM. ÖSA har ju äntligen fått fart på öppet vatten-simningen, och skriver själva om SM-medaljerna på sin hemsida.

Och just nu pågår kanot-SM i Hofors, där Örebro Kanotförening har tre man på plats. Patric Svensson avslutar mästersakpet med 5 000-metersdistansen i morgon, så vi får återkomma med en summering efter det.

Världsrekordsmannens skräckskada: "Fraktur och kompression i tredje bröstkotan"

Det har ju skrivits om en hel del dråpliga idrottsskador genom åren. Senast var det ”gäddattacken” som fick SVT att sammanställa en lista med några av de allra märkligaste. Själv har jag bland annat skrivit om Degerforsbacken Andreas Holmberg som drog axeln ur led när han skulle slänga en tröja han spillt frukostyoghurt på i tvättkorgen och  ÖSK-anfallaren William Atashkadeh som efter sju sorger och åtta skadedomar äntligen var på väg tillbaka bara för att snubbla i trappuppgången på väg upp till lägenheten med en fraktur i ett mellanhandsben som följd.
Nåväl, nu finns ett nytt fall (bokstavligt talat) att lägga till listan. Danny Hallmén, 30, är örebroaren som gått från landslagskanotist via ironmanatlet till mångsysslare av rang. Bara i år har han hunnit med att ta EM-brons i quadrathlon, slå världsrekord i inomhuspaddling, ta sitt livs första SM-guld i kanot (trots att han lagt av … !) och dra igång en storsatsning på swimrun. Han är dessutom landslagscoach i kanot, och det var i det sammanhanget han i helgen drog på sig en riktig skräckskada.
”Jag teknikfilmade två som paddlade och gick samtidigt på en pir bredvid. Jag gick precis över en kort bro i trä som var fuktig sedan natten och halkade o föll bara handlöst bakåt”, berättar Hallmén via Twitter. Filmen, inklusive fallet, har han lagt upp på sin Instagram (varning för starka bilder).
Skadedomen: Fraktur och kompression i tredje bröstkotan. Nackkrage på och smärtstillande i pillerform. ”Jag tror att min feta rygg räddade mig från att slå i bakhuvudet. Jag försöker vara glad över att det kunde gått mycket värre, jag slog inte alls i huvudet utan bröstryggen tog allt”, skriver Hallmén.
Det är oklart hur länge han blir borta från träningen. Tävlingssäsongen var i varje fall över. Ny röntgen om 14 dagar, om det är lugnt då så kan jag börja träna. Men om man har otur kan man ha besvär/smärta i månader/år. Men det kan också försvinna. Det är risk att jag blir någon centimeter kortare och lite mer kutryggig. Så det kan bli värsta idrottsskadan om det blir långvarit, men jag hoppas att det inte blir något bestående”, skriver Hallmén.
Skadan är den värsta han drabbats av under den långa karriären, trots alla äventyr Hallmén utsatt sig för. ”Jag kraschade med cykeln i somras och har två fingrar som inte läkt bra och är konstant böjda, har kirurgtid för dem snart. Men jag har typ aldrig skadat mig före i år”, skriver han.

Hallmén firade 30 – med karriärens första guld: "Känns ju sjukt"

Danny Hallmén, den multikompetenta atleten som den här säsongen hunnit med att slå världsrekord i paddelmaskin, tagit EM-brons i quadrathlon och dessutom tävlar i kanot, swimrun och multisport (och, kanske, någon löp- eller triathlontävling som jag missat, han har ju avverkat ironman tidigare) fyllde 30 år i dag. Hur han firade? Genom att ta den långa och brokig idrottskarriärens allra första SM-guld.
Tillsammans med klubbkompisen (i Linköping) Johannes Nilsson vann han herrarnas K2 under kanotmaraton-SM i Oxelösund. Något som fick den förre landslagskanotisten, som alltså inte hade lyckats ta något SM-tecken tidigare, att jubla i sociala medier: ”Äntligen! Det var ett av mina största mål under hela karriären och att nu ta det som avdankad känns ju sjukt!”
Duon avverkade 25,8 kilometer med sex lyft på just över två timmar och två minuter, och tog hem SM med knappt två minuters marginal till Nyköping. Och det var en seger inte utan dramatik.
”Vi hade stora roderproblem och hamnade efter från start, men kände oss starka när vi körde ensamma, utan skvalp och vågor från andra. Med sju kilometer kvar av de 26 var vi ikapp Nyköping. Med fyra kilometer kvar gav vi allt i ett ryck och fick lucka. Sen var det bara att gräva djupt och utökade luckan in i mål”, skriver Hallmén.
Konditionsbloggen får passa på att säga dubbelgrattis till 30-åringen!

Och på tal om succé. Emilia Fahlins brittiska proffsstall Wiggle-Hondas gjorde något så snudd på unikt som att ta både första- och andraplatsen i en världscupdeltävling i landsvägscykel, när Vårgårdas GP avgjordes i dag. Belgiska spurtkanonen Jolien d’Hoore vann och klev därmed upp i ledning i totala världscupen, och italienska ex-världsmästaren Giorgia Bronzini tog andraplatsen.
I teamets pressmeddelande efter segern framhölls laginsatsen, och då specifikt hjälpryttarna Fahlin och Dani King: ”De var konstant närvarande i täten på klungan och hjälpte till att stävja det konstanta flödet av attacker, så att cyklister från de andra lagen inte kunde komma iväg på utbrytningar.”
Fahlin får ju ofta beröm för sina osjälviska offringar som hjälpryttare, men den här gången var det en rejäl heroisk stämpel över insatsen då hon så sent som i fredags var däckad i feber och magsjuka.
(Hela racet gick ju live i SVT, men eftersom jag befinner mig i Schweiz har jag inte kunnat se sändningen, den är låst för utlandet på SVT-play.)

I friidrottens junior-SM följde Hällefors Haben Kidane (som alltså leder länets långloppscup) upp gårdagens sjundeplats på 1 500 meter med en femteplats på halva distansen. 20 sekunder från brons och 25 från guld på 9.15,50. Stocksäters Abdirizak Farah tolva i samma lopp, 29 sekunder bakom Kidane. Och i ungdoms-SM var Jonathan Gustavsson bara 19 hundradelar från en bronspeng över 800 meter i P16-klassen, men han fick ge sig mot Sävedelans Omar Abdullahi. Faktum är att Gustavsson bara var 1,25 sekunder bakom segraren Mathias Söder, Kongshälla. Tobias Tranderyd hade också kvalat in till finalen, men slutade sist, på 2.05,29. I P15-klassen lyckades inte Alexander Larsson följa upp gårdagens brons på 800 meter, utan fick nöja sig med en niondeplats över 2 000 meter på tiden 6.15,46. Får dessutom konstatera att jag missade karlskogingen Frida Johanssons SM-brons över 1 500 meter hinder i F15-klassen i fredags.

Missa heller inte Lilian Forsgrens fylliga racerapport från segern i Bamm förra helgen, med massor av fina bilder från Björkliden där konditionsbloggaren tillbringade många av sina barndoms somrar.

Avslutade – med etappseger och tröja

Emilia Fahlins Wiggle-Honda-stall avslutade Giro d’Italia på (näst) bästa sätt. De sista fyra kilometerna av girot, uppför den tunga stigningen till skidorten San Domenico di Varzo, ställde Wiggles amerikanska stjärna Mara Abbott av totalledaren Anna van der Breggen, och alla andra, och tog en riktigt tung etappseger. Hon vann till slut med 55 sekunder före van der Breggen och resten av fältet sprack av rejält. Det var inte nog, van der Breggen tog totalsegern 1,5 minuter före Abbott, som avancerade från femte till andra plats efter sin superavslutning. Men ändå en riktigt tung skalp – och efter det klassiska champagnesprutandet tackade Abbott Fahlin och de andra lagkompisarna.
– Det här var ett helt fantastiskt sätt att avsluta girot på. Jag är så tacksam mot teamet som haft förtroende för mig hela vägen. Hela teamet var helt otroligt bra i dag, de tog hand om mig hela dagen. Jag är väldigt stolt över att få ligga på Giorgia Bronzinis hjul, det betydde mycket för mig, säger Abbott till Wiggles hemsida.
Dessutom fixade Wiggle en tröja – då Elisa Longo Borghini tog den blå tröjan som bästa italienska cyklist (med ”hyfsad” marginal, totalåttan Longo Borghini var nästan kvarten före Francesca Cauz, näst bästa italienaren som 16:e totalt).
– Klart jag är glad över att ta den blå tröjan och slutade topp tio i sammandraget efter problemen jag haft med mitt ben, säger Longo Borghini, som offrade allt för Abbott på sista etappen, till hemsidan.
För Fahlin väntar nu ett träningsläger i de italienska bergen och därefter damernas Tour de France (endagsloppet, alltså) som körs timmarna före herrarnas finaletapp i touren, med målgång på Champs-Élysées, den 26 juli.

På cykel med lite fetare däck värmde regerande D30-mästaren Linda Meijer upp inför nästa helgs mountainbike-SM med två nya segrar i Västgötacupen. Almbycyklisten vann Mariestads mtb-race på lördagen och Mtb-race Tibro på söndagen. Och hon var inte bara snabbast av alla D30-cyklisterna, utan dessutom snabbaste dam alla kategorier bakom Borlänges Felicia Ferner. Men på årets SM, som körs i Småland med start på fredag, verkar det bli riktigt tuff konkurrens. Totalt hade Almby 19 cyklister på plats i Västergötland, och bland annat tog Andreas Wahlstedt en stark andraplats i H40-klassen i SM-genrepet.

Kanot-SM passerade under bloggens radar i veckan, men en liten summering kan man väl försöka sig på?! Bland örebroarna svarade förre landslagsmannen David Leijonborg för starkaste placeringarna med en femteplats i K1 500 meter, tillsammans med Patric Svensson i K2, en sjätteplats på 1 000 meter och en sjundeplats på 200 meter. Örebros multisport-, triathlon- och quadrathlonstjärna Danny Hallmén, även han med förflutet i kanotlandslaget, körde för Linköping och blev, ihop med Johannes Nilsson, nia i en grymt jämn final på K2 1 000 meter (mindre än sju hundradelar till sjundeplatsen, fem sekunder till pallen och 7,5 till segern). I den riktiga konditionsdistansen, K1 5 000 meter, blev Hallmén 20:e och Svensson 23:a, på 24.21,68 respektive 24.44,92, en bra bit bakom segrande Henrik Strand, Luleå, på 21.52,03.