Ny seger för Bergdahl – och Gräfnings före Kowalczyk (men efter uppför Alpe Cermis)

Bara tre dagar efter att Lisa Bergdahl sprang förstasträckan när hennes lag vann Lindholmstafetten tog den Göteborgsbaserade Fellingsbrolöparen, som kutade U22-EM i somras, också en individuell seger. I Kretsloppet i Borås sprang Bergdahl hem sexkilometersklassen med 50 sekunders marginal till tvåan, Aynalem Desalgn, på tiden 22.38.

Även Karlslunds Maria Gräfnings fick kliva upp på pallen, två gånger om dessutom, i Val di Fiemme. Där avgjordes den fjärde och sista deltävlingen i rullskidslångloppscupen Guide world classic tour, och Gräfnings tog en tredjeplats där vilket också gav en tredjeplats i sammandraget, närmast före en viss Justyna Kowalczyk. Tävlingen, och rullskidssäsongen, avslutades med den klassiska Tour de ski-klättringen (men på asfalt) uppför Alpe Cermis. I botten var Gräfnings tillsammans med Kowalczyk och norska världscupåkaren Astrid Øyre Slind, men i den brutala och 20 minuter långa stigningen tvingades Gräfnings släppa 1.40 till polskan, som vann fyra sekunder före Slind. Bakom sig hade Gräfnings rutinerade långloppsåkare som Sara Lindborg och starka distansåkare som ryska VM-skidåkaren Julia Tikhonova. Bob Impola, och resten av Team Serneke, var också på plats. Kopparbergssonen, som flyttat till Fjugesta och liksom Gräfnings tävlar för Karlslund i år, blev 25:a i herrklassen, 8.13 bakom segrande ryssen Ilja Tjernousov.

En riktigt usel säsongsprmiär – bara mig själv att skylla

Well, formen är helt enkelt inte bättre. Säsongspremiären i Kretsloppet blev ingen rolig historia, och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv (och möjligen mina skador, men man är aldrig så skadad att man inte kan rehaba sig i bättre form än den jag befinner mig i nu). Förutom Fredrik Rådström såg jag inga supersnabba löpare på startlinjen och klev därför längst fram, inte minst som jag visste att hela loppets smalaste stig kom redan efter 400 meters löpning och jag då inte ville göra om mina gamla synder och hamna bakom bromsklossar.
Banan, nästan sex kilometer lång enligt arrangören, bestod till största delen av stig på Rävåskullen (men med en avslutande kilometer på asfalt) och sex-åtta uppförsbackar (beroende på hur man räknar, själv ser jag det gärna som sju).
Tyckte inte det gick så fasligt fort uppför första backen, men över krönet blev det ändå en lucka framåt, och i nästa stigning började pulsen rusa och flåset från bakomvarande närma sig samtidigt som kvarten framför försvann mellan björkar och tallar. I tredje backen gick två gubbar förbi, och strax därefter ännu en. Försökte hänga i fjärde backen, men kroppen sparkade bakut, maxpulsen närmade sig alldeles för fort, mjölksyran samlades i såväl underben som lår.
De två sista backarna är loppets längsta och brantaste motlut, och 30 meter förd toppen på den näst sista rullade ett mantra i hjärnan ”du går inte i ett sexkilometerslopp – du går bara inte i ett sexkilometerslopp”. 25 meter före toppen gick jag. Då hade redan ännu en löpare passerat.
Släppte rejält på farten för att pulsen skulle komma ned inför sista uppförsbacken, den mest tekniska, och försökte trippa upp. Då kom en jäkel och gick förbi med sån där trailrungång med händerna på låren: Vafan, liksom. Så jag kastade all min stolthet över bord och började också gå, bakom honom. Gjorde en sista rush för att få en lucka över krönet och utökade (tror jag, har ju inga ögon i nacken) i den tekniska nedförslöpan, men så fort vi kom ut på asfalten sa det svisch och så försvann ännu en rygg i fjärran.
Föll ihop i målfållan och flåsade som ett djur, med blodsmak och värkande höger benhinna men framför allt med krossade illusioner. Bättre än så här är inte formen just nu, och det är en lång väg bara att komma tillbaka dit jag var förra året, betydligt längre för att nå mina mål.
Tror att jag blev tia till sist, men någon resultatlista bemödade sig inte arrangörerna att sätta ihop. Inte ens tiderna för de främsta noterades. Själv tog jag mig runt på 27.31 (men banan var enligt min pulsklocka bara 5,55 kilometer med 204 positiva höjdmeter, vilket var betydligt lägre siffror än arrangören angett).
Förhandsfavoriten (i mina ögon) Rådström blev faktiskt bara trea, slagen av Örebro AIK:s Jonas Olofsson och en Daniel Andersson som jag har dålig koll på. Camilla Bergdahl, som brukar ta hem de lokala loppen i Karlskoga, vann på damsidan.
Nu laddar jag om för Oppebylöpet på torsdag. En tävling som jag fick i födelsedagspresent för drygt fyra månader sedan, när det fortfarande fanns hopp om att jag skulle persa rejält på milen i vår.

Allt annat fantastiskt som hänt i långloppslänet i dag – Josefin Gerdevågs grymma halvmara på Kungsholmen, Tiomila och favoritsegrarna i terräng-DM, bland annat – får jag blogga om i morgon. Nu ska jag gå och älta min undermåliga träningsbakgrund.

Oväntade säsongspremiärnerver

På lördag är det sent omsider dags för säsongens första löptävling. Jag brukar aldrig gå och fundera så mycket före tävlingar – jag laddar naturligtvis med kolhydrater och släpper upp på träningen inför viktiga lopp, men jag ligger inte vaken och funderar – men den här gången är jag faktiskt lite nervös redan fem dagar i förväg. Trots att det handlar om ett C-lopp på min lista (ett lopp jag löper bara för att det är roligt, helt utan att ha det som ett mållopp eller resultatfokus mer än att få ut allt jag har i benen för dagen) och trots att det är ett litet, lokalt lopp (cirka 5 780 meter på Rävåskullen i centrala Karlskoga med start och mål på torget).

 

Så, varför de här känslorna? Jo, efter att ha bloggat ett drygt halvår om löpning, och pratat vitt och brett om mina äventyr i Norge (Skåla opp), Frankrike (VM i bergslöpning i Chamonix) och Björkliden (topp 15 i Sweden skyrace) så har jag plötsligt fått ett visst tryck på mig. Ett uppochnedlopp i min egen hemby, och med flera bekanta ansikten på startlinjen – vad ska folk säga om jag inte gör åtminstone en hygglig insats?

 

Till saken hör ju också mina segdragna skadebekymmer. Löpte inte en meter från slutet av september fram till jul, och väldigt sparsamt ända in i mars. Även senaste två månaderna har jag fått hålla igen på grund av skadorna, och senast nu i kväll började den högra benhinnan protestera igen (utan att jag vet vad jag gjort, dagens träning bestod av benhinnemild cykling och rodd). I lördags sprang jag ett testlopp över en mil, ganska exakt ett år efter att jag persade i Kumla (42.15). Tanken var att se hur mycket jag tappat. Hade förhoppningar om att jag inte tappat alls (tänkte; ”under 42 är väl inte omöjligt?!”) och farhågor om att det skulle gå åt helvete (skulle jag ens komma under 45?!”). Det slutade att jag stod med huvudet mellan benen och klockan på 43.08. Ett okej tapp med tanke på hur vintern sett ut, men vägen ned till sub-40, som jag satt som 2015 års stora mål, kändes längre än någonsin (sedan får jag väl erkänna att mycket beror på att min träning under vintern, den jag kunnat genomföra, varit mer lustfylld än målmedveten, så jag ska inte skylla på någon annan än mig själv).

 

Hur som helst. Jag vill att det ska gå bra på lördag, så jag slipper höra för många ”åh, jag slog till och med Brännmyr som bloggar så mycket om sin löpning”. Och för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan. Och för at det är förbannat mycket roligare när det går bra än när det går åt helvete.

 

Tävlingen, den första upplaga av Kemabs (Karlskoga Energi och Miljö AB; det lokala kommunala bolaget som har hand om allt från el till sopor) och OK Djerfs (den lokala orienteringsklubben där jag är medlem) gemensamma arrangemang Kretsloppet som alltså är knappt sex kilometer långt, men har över 400 höjdmeter stigning i de branta backarna på det i Karlskoga centralt belägna naturreservatet Rävåskullen. Alla som någonsin varit i Karlskoga kan relatera till att starten är från torget upp till kanoen, en rejält brant backe. Sedan följer ytterligare fyra stigningar i rask takt innan det blir en dryg kilometer flackare löpning, följt av de två brantaste, längsta och vidrigaste uppförsbackarna, uppför två sidor av Lustighej, där det förr i tiden fanns både slalom- och backhoppningsbacke. Där kommer loppet att avgöras, om det inte avgjorts innan.

 

Vem som kommer vinna? Ingen aning. Jag har nämligen inte sett någon startlista. Men Hällfors välmeriterade Fredrik Rådström bor i Karlskoga och brukar komma till start och ta hem de lokala loppen när han inte har fullt upp med loppen i långloppscupen. Oklart om han väljer korta terräng-DM eller Kretsloppet i helgen. Oklart också hur många deltagare det blir, har inte fått några rapporter alls. För egen del handlar det mest om att inte hänga på några snabba löpare i starten, utan ta det i eget tempo och plocka ”konkurrenterna” i sista backarna, typ. Men först ska jag ta och kurera kroppen. Igen.