"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Fahlin VM-trea kilometer före mål: "Började tänka: 'Fan, det här kan hålla!'"

Ja, jösses vilket race! Damernas linjelopp i cykel-VM innehöll allt drama man kan önska sig och mitt i alltihop var Emilia Fahlin trea uppför kullerstensbackarna bara 3,5 kilometer före mål (efter att ha kommit med i en nio cyklister stark utbrytning några varv före mål, och de blev inte inhämtade förrän då, någon kilometer före mål; Emilia rullade till slut över mållinjen som 26:a). Ingen överraskning för den här bloggens läsare att Fahlin haft grym form på slutet, men det här överträffade till och med hennes egna högt ställda förväntningar, berättade hon när Konditionsbloggen fick tag i henne på hotellrummet i Richmond, Virginia, natten mot söndag, svensk tid.

– Det gick faktiskt bättre än vad jag någonsin vågats hoppas på. Det var en rätt ovan situation att sitta i utbrytning på VM med inte så många kilometer kvar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur var taktiken?
– Det var allt för Emma (Johansson, den svenska stjärnan som jagade sitt första VM-guld men inte hade nog med kräm kvar i spurten och fick nöja sig med en femteplats i mål). När utbrytning gick iväg kände vi att jag var tvungen att komma med, men jag hade inget ansvar att köra eftersom jag hade Emma där bak. Sedan blev det lite nervöst när tidsavståndet blev så stort. Man började tänka: Ska det här hålla in till mål?
Ja, vad tänkte du då? Ville du att det skulle hålla, eller hoppades du att klungan skulle komma ikapp så att Emma skulle få chansen?
– Någonstans långt bak i huvudet hoppas man ju att det ska hålla. Och nästan alla länder var ju representerade där framme, så man visste inte om det fanns någon i klungan som skulle vilja göra jobbet. Ju längre det gick började man tänka: ”Fan, det här kan hålla.” Jag började fundera lite på hur jag skulle göra mot slutet, för kommer möjligheten måste man kunna göra bästa möjliga final. Men det är klart, i grunden hoppades jag på Emma. Det här var i princip hennes sista chans på världsmästartröjan och jag vet hur länge hon har kämpat för den. Men det var lite nervöst och ovant att vara där framme. Det var många tankar som hann gå genom huvudet på en. Det här var en häftig erfarenhet för mig, det var ett sånt här scenario jag drömde om på träningen i går, men jag vågade inte hoppas att det skulle bli verklighet.
Hur upplevde du avslutningen?
– Det blev lite attacker när klungan var på väg ikapp. Jag provade att kräma ur det allra sista i botten på den tredje backen. Om det ändå skulle gå ihop var det lika bra att försöka vara med långt framme så det fick bära eller brista. Bättre att vara i täten än att bli avhängd.
Hur var tävlingen annars?
– Det var kul, jag kände mig bra. När vi kom till backarna kändes det som att jag fick vila. Det var som en återhämtningsperiod, och ändå tog jag många positioner. Eftersom Hanna och Sara inte var med uppför backarna fick jag täcka alla attacker på toppen också, redan i början av loppet, och trots det kunde jag vara med till slutet.
Du måste vara i ditt livs form nu …
– Ja, det var länge sedan det kändes så här bra, i alla fall. Många, många år sedan. Ja, sett till linjelopp får jag nog nästan säga att jag aldrig varit bättre. Det här är ett stort steg i rätt riktning. At kunna vara med så länge mot så bra motstånd. Det är jäkla kul. Jag har ju själv vetat om min kapacitet, att det funnits där. Och jag har hela tiden haft människor runt mig som fortsatt tro. Men det är nog många som inte trott på mig också, och det är kul att få visa dem.
Du gjorde en laseroperation av näsmusslorna i slutet av juni, har det hjälpt dig till den grymma höstformen?
– Ja, det har hjälpt mig på det sättet att jag fått vara frisk. Efter operationen har jag varit frisk tre månader i sträck, jag har inte behövt justera min träning alls på grund av känningar, och det minns jag inte när det hände senast. Istället för att hela tiden få börja om på grund av sjukdomar och som bäst komma upp på någon halvnivå och sedan trilla ned på botten igen så har jag nu kunnat köra på. Det fungerade inte som det var tidigare. Samtidigt har flera andra bitar också fallit på plats.
Cyclingnews skriver att du är klar för italienska stallet Alé-Cipollini-Galassia …
– Jag kan inte säga något om det än. Vad jag ska göra nästa säsong blir officiellt om någon vecka. Nu blir det först lite semester. En vecka i Grekland där jag ska ta det lugnt och inte tänka någonting på cykel …

Det hände ju en hel del annat i dag också, men klockan är redan alldeles för mycket …
** Linus Rosdal och Erik Anfält gick en precis så tung duell i Lidingöloppet som bloggens förhandsspekulationer hade förväntat sig. Eller; det blev snäppet ännu värre när Rosdal (efter att inledningsvis ha legat bakom Anfält) spurtade in under 1.45 (med sex sekunders marginal!) och blev bäste svensk som totaltia i loppet och Anfält därefter sprutade ned Fredrik Bakkman (orienteringsvärldsmästaren) och knep en 13:e-plats som näst bäste svensk.
Kollega Hellsing har en längre intervju med Rosdal i söndagens papperstidning, där han bland annat berättar att han rankar loppet som det näst bästa i sin karriär:
– Det är väl SM-guldet på åtta kilometer terräng som jag rankar lite högre. Men efter det är väl det här det bästa jag gjort.
** Haben Kidane, som ni kan läsa en mycket gripande intervju med här, blev tvåa i Lidingöloppets P17-klass.
** Martin Regborn tog en ny urstark placering i Euromeeting (sexa i lördagens långdistans) och Daniel Attås blev 26:a av 81 startande (inte heller det illa pinkat i landslagsdebuten!). ”Förvånansvärt lättlöpt estnisk terräng” twittrade Regborn. I morgon avslutas tävlingarna i Estland med medeldistans.
** I morgon också en bloggintervju med örebroarna som överlevde Loch gu loch. Men det blir då, det!

Regborns succé i Tallin – och därför ställer Dahlgren in Lidingöloppet

Man vill ju inte säga vad var det jag sa, så istället drar jag till med: ”Vad var det jag skrev?” I helgens höjdare-inlägget i förmiddags tippade jag att Martin Regborn skulle vara med och tampas om segern i Euromeetingsprinten i Otepää i dag, och även om det inte var någon särskilt vågad gissning – Regborn har ju sprungit VM två år i rad och ställdes framför allt mot B-landslagslöpare – så svarade han för en riktigt stark prestation. Bara hemmalöparen Timo Sild och schweizaren Andreas Rüedlinger klarade av de tre kilometerna (4,2 optimal löpsträcka och 90 höjdmeter, enligt PM:et) och 21 kontrollerna på snabbare tid. Estländaren i mål på 15 minuter blankt, Rüedlinger tolv sekunder bakom och Regborn 14 efter.
– Det här känns jättebra . Pallen i en internationell tävling; det är därför man håller på. Min vår blev helt värdelös på grund av allergiproblem. Egentligen är det först nu på hösten som jag kunnat prestera som jag vill. Nu ser jag verkligen fram mot resten av helgen, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Det var galet jämnt med 21 löpare inom minuten och 57 inom två minuter. Landslagsdebuterande Daniel Attås, som även om han slog Regborn på DM-sprinten i somras knappast är någon sprintspecialist, slutade på 61:a plats, 2.13 bakom. 90 löpare kom till start, 87 hittade runt. Euromeetinghelgen fortsätter med långdistans på lördagen och avslutas med medeldistans på söndagen.

På fredagen blev det också klart att Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson – precis som väntat – får springa inofficiella junior-EM (junior european cup, samma tävling där Oskar Andrén landslagsdebuterade i fjol) i Tyskland om två veckor. Svensson är den enda länslöparen i 24-mannatruppen.

Däremot blir det inget Lidingöloppet för Filip Dahlgren. Han väljer istället att vila sig i form inför världscupavslutningen i orientering i Schweiz nästa helg. Ja, schemat hade blivit närmast omänskligt om Garphyttekillen kutat på Lidingö i morgon med tanke på att han kommer från två raka SM-helger i orientering och världscupfinalens tre lopp på lika många dagar avgörs på 2 000 meters höjd. Dahlgren meddelar sitt beslut via Twitter:
– Återbud på mig. Jag har valt att prioritera världscupen och återhämtning efter SM, så det blir bra tryck i buggarna nästa helg, skriver Dahlgren som åker ned till Schweiz på onsdag.
Hade du spöat Erik Anfält och Linus Rosdal annars?
– Troligen inte. Det är för bra (hårt) underlag på Lidingö, och det är två riktigt bra löpare. Jag tror båda gör under 1.45.

För övrigt kan jag tipsa om två hemsidor att spana in: Här kan man följa örebroarnas kamp i Loch gu loch live i morgon, och här kan man ta del av diverse racarapporter från olika lopp (att jag kommit i kontakt med den sidan beror på att de hörde av sig och ville låna min rapport från Tromsö skyrace, och det fick de naturligtvis; sidan verkar vara ett jätteroligt initiativ och ett bra ställe att hitta inspiration och nya utmaningar).

Helgens höjdare: VM, för-VM och världsklass på Lidingö

1. Cykel-VM
Försnacket handlar som vanligt om Emma Johansson, Emma Johansson och Emma Johansson (när Emilia Fahlin, Sara Mustonen-Lichan och Hanna Nilsson nämns i TT:s text inför lördagens linjelopp avfärdas de i samma bisats med att ”Johansson räknar ändå med att – som vanligt – få anpassa sig till vad de starkaste lagen hittar på”). Well, jag skulle ändå vilja påstå att Fahlin har en hel del att bidar med i sin nuvarande form. Kommer ni ihåg att hon, när hon för en gångs skull fick chansen att gå själv i spurten, plockade ned Johansson i Tour of Norway i början av augusti. Men i VM:s linjelopp – som startar 19.00 på lördagskvällen, svensk tid, har beräknad målgång 22.25 och direktsänds i Viasat – blir Fahlin förstås först och främst hjälpryttare åt Johansson (men kanske kan det bli läge att ge sig av i utbrytning för att låta de starkare nationerna jaga livet och kraften ur sig i klungan och därmed hjälpa Johansson, som då lugnt kan sitta med, till beskedligare motstånd i spurten). Loppet körs över åtta varv på en 16,2 kilometer lång rundbana i downtown Richmond, Virginia, USA, vilket ger totalt knappt 13 mil. En ganska utmanande bana med massor av tekniskt tvära kurvor, tre rejäla backar på slutet (den näst sista över kullersten) och ett läckert motlut de sista 680 meterna in i mål/varvning (totalt 103 höjdmeter per varv, vilket alltså ackumuleras till över 800). För Fahlin är det säsongens sista race, och vad som sedan händer är klart men ej presenterat (så bloggen kan bara spekulera) – eftersom hon bara avslöjat att hon lämnar Wiggle-Honda men att hon skrivit kontrakt inför nästa säsong.

2. Euromeeting
Redan i eftermiddag smäller det i längdskidnästet Otepää i sydöstra Estland. Martin Regborn ska kunna utmana om segern i stadssprinten och Daniel Attås gör landslagsdebut. Attås går ut 14.44, svensk tid, och Regborn startar 15.36. Som vanligt lockar Euromeeting (som är någon typ av för-VM, och alltid arrangeras av landet där VM ska arrangeras två år senare) framför allt B-landslag, de verkliga kanonerna står över och laddar för världscupfinalen nästa helg. Euromeeting fortsätter med långdistans på lördagen (Attås startar 13.51 och kanske kan klämma sig in topp 20-topp 30, Regborn startar 14.03 och lär kunna vara med topp tio), och på söndag avslutas tävlingshelgen med medeldistans (Attås startar 11.09, Regborn 11.21).

3. Lidingöloppet
Jag har ju redan skrivit en del inför det här. Men visst är det kittlande med en länsduell mellan tre löpare på så hög nivå som Erik Anfält, Filip Dahlgren och Linus Rosdal. Dessutom extra kittlande med tre löpare som kommer in från olika håll och inte har särskilt många inbördes möten bakom sig. Något liknande har konditionslänet inte sett sedan Stockholm marathon 2014, när Louise Wiker (nia totalt, trea i SM-klassen på 2.49.01) tampades med Mikaela Kemppi (tia, fyra på 2.49.34) och Josefin Gerdevåg (13:e, sjua på 2.53.38).
På startlinjen i elitstartledet i det klassiska tremilsloppet finns dessutom Dan Bäck, Henrik Eknor, Albin Olausson och Magnus Palm. Örebro AIK:s Fredrik Johnsson kutar halva distansen, Lidingöloppet 15, som också avgörs på lördag medan Ulrika Hammarskiöld, Petra Henriksson, Lisa Schadewitz och Kristin Hinshaw Adamsson kvalat in i elitstartledet i söndagens tjejlopp över tio kilometer.

Bubblare: Jonas Rosengren jagar personligt rekord i Berlin marathon, Adam Axelsson kör en träningstävling under lägret i Salt Lake City, Mårten Vidlund och Matti Tordsson tar sig an swimruntävlingen Loch gu loch och KFUM Örebro arrangerar välgörenhetsloppet Spring för livet. Händer något mer? Hör av er med ett mail eller ett sms, kontaktuppgifterna finns här intill!

Dahlgren avslutare i guldjakten: "Vill ha så mycket ledning som möjligt"

Garphyttelöparen Filip Dahlgren, 27, lyckades inte följa upp SM-bronset i långdistans från i söndags när medeldistans-SM avgjordes i Hemfosa utanför Stockholm på lördagen. Dahlgren fick nöja sig med en tiondeplats, 2,5 minuter bakom segraren Gustav Bergman och nästan två minuter från medalj (men bara minuten från fjärdeplatsen, de tre i tät var i särklass). Därmed delade han titeln som bäste länslöpare för dagen med Hallsbergs Lilian Forsgren, som också var tia (4.12 bakom segrande Helena Jansson, knappt 2,5 minuter från pallen) medan örebroaren Martin Regborn blev 13:e (38 sekunder bakom Dahlgren) och Hallsbergs Daniel Attås 29:a (knappt fyra minuter bakom Dahlgren). Men i morgon kan Dahlgren mycket väl få guldjubla. Efter att senaste åren ha varit fyra, trea, femma och tvåa i SM-stafetterna med sitt IFK Lidingö får han nu för första gången chansen att springa som avslutare i ett urstarkt lag där världsmästarna Mårten Boström och Fredrik Bakkman (tidigare Johansson) kutar de två första sträckorna. Konditionsbloggen ringde upp Dahlgren för att höra hur han känner inför det uppdraget.

– Det känns väldigt inspirerande, vi har ett väldigt bra lag. Vi vet vilken nivå vi var, vad vi kan prestera, och det vore väldigt kul om vi lyckades hela vägen. Men det är tuff konkurrens, det är sju–åtta lag som slåss om medaljerna. Förstasträckan kommer bli avgörande för många lag eftersom många bara har två riktigt bra löpare. Men vi har Mårten som är en av världens bästa löpare på förstasträckan och som är grymt stark fysisk. Han har gjort 1.42 på Lidingöloppet och 2.18 i maraton … , säger Dahlgren till Konditionsbloggen.
Hur ser taktiken ut, vilken är tanken med du tar avslutningen?
– Planen är att vi ska våga agera som i ett individuellt lopp. Det är tre lika långa sträckor, och relativt långt; elva kilometer. Det kommer bli knappa timmen på varje sträcka. Fredrik har ju varit skadad och gjorde det bra förra helgen även om det blev lite för många misstag. Han känner sig lite tryggare med att ta andrasträckan den här gången, så därför får jag ta över som avslutare. Det blir en kul, ny utmaning.
Vilket läge vill du? Ensam ledning eller gå ut i rygg?
– Givetvis vill jag ha så mycket ledning som möjligt när jag ger mig ut, men jag är trygg med att gå ut i en grupp också.
Hur var dagens lopp, då?
– Jag är nöjd, även om jag inte riktigt hunnit analysera loppet än. Jag gjorde inga större misstag, men i den här terrängen är det de små grejerna som avgör. Det var småkuperat och detaljrikt, blandat med öppna hällar, sänkor och lite mossar. Det är lätt att tappa fem–tio sekunder i kontrolltagningen, och gör man det flera gånger rinner tiden snabbt iväg.
Du tog SM-brons förra helgen, var tia i dag. Inte missnöjd?
– Nej, jag gjorde faktiskt ett klart bättre lopp i dag, rent orienteringstekniskt. Förra helgen hade jag några större misstag, men det klarade jag mig ifrån i dag. Men jag är stark och får ut mer av min kapacitet när det är långdistans. Om jag ska utvecklas på medel behöver jag fokusera mer på tekniskt intensiv orientering. Dessutom är det skillnad på att springa i 100 minuter jämfört med 35–40.
Nästa söndag springer du Lidingöloppet, attackerar du Mårtens 1.42 då?
– Haha, någonstans mellan 1.45 och 1.50 är nog mer rimligt. Jag har aldrig sprungit längre än en halvmara tidigare. Just nu känner jag mig lite sliten efter långdistans-SM förra helgen, men planen är att springa Lidingö i alla fall. Sedan får vi se om jag blir uttagen till världscupavslutningen, men den går veckan efter och krockar inte i alla fall.

I juniorklasserna i Hemfosa svarade Hagabys Harald Larsson, 19, för finaste prestationen när han tog en fjärdeplats i H18, bara 36 sekunder från bronset. Även Tisarenduon Andrea Svensson (åtta i D20) och Gustav Hindér (åtta i H20) tog topp tio-placeringar.
I veteran-SM i Surahammar tog KFUM Örebros Erik Harlén (H35), Lindebygdens Annika Brodin (D55) och Tisarens Lars-Åke Wall (H65) Sm-guld i medeldistans. Hagabys Tord Lidström (H80) tog brons.
Och i Kanonstafetten på Rävåskullen i Karlskoga blev det väntad seger för Garphyttans lag med Marcus Jansson, som dominerat svensk mountainbikeorientering i år, på förstasträckan. Resultatlistan ser lite knepig ut, men seger blev det likafullt.

Hällefors friidrotts-VM-löpare Louise Wiker blev tvåa i Kistaloppet, med 36.05 drygt två minuter bakom etiopiska Roman Mengistu över tio kilometer. Örebro AIK:s Ingrid Ziegler sexa på 40.19.

Linda Meijer gjorde som vanligt och tog fjärde segern på fyra försök i D30-klassen när Sverigecupen i mountainbike avslutades med Högbobiken. Därmed säkrade hon också totalsegern. Fredrik Berg blev trea i Karlstad XC, ett långlopp över 65 kilometer som enligt uppgift var hans säsongsavslutning.

Själv sprang jag ju Örebro actionrun i dag. Var inställd på 340 burpees (34 hinder och tio straffburpees per hinder man inte klarade), men överlevde med 30 efter att ha tappat greppet både i de romerska ringarna och i den såphala handgången, samt förstås inte haft en chans i den ökända rampen. Men jag är riktigt nöjd med att jag klarade av det irländska bordet utan hjälp. Gick i mål på 48.53, och blev 162:a (178:e om man räknar in damerna) av 993 startande herrar (1 604 totalt). Helt okej, va? Johan Röjler bommade samma tre hinder som mig, men hade betydligt snabbare ben och sopade banan med oss andra i ”kändisklassen” (eller ja, räknar vi in de urstarka skidåkarna så var Kopparbergs Sebastian Torstensson faktiskt en sekund före Röjler, på elfte plats). Röjler blev totaltolva på 37.24. Per Sjögren förvisso inte så långt efter på 39.16, men sedan var det Jimmy Högberg (47.11), jag (48.53) och Axel Kjäll (52.18) en bra bit efter. Forshagas Cimmie Wignell (som gjort några hockeymatcher i ortens klassiska A-lag!) vann på 30.13 över 3,5 minuter före Västerås Aron Garberg (men enligt resultatlistan ska två damer ha varit tvåa och trea totalt, vilket enligt vad arrangören skriver på Facebook inte lär stämma, så möjligen är det två herrar som sprungit med felaktiga chip som ska in mellan Wignell och Garberg). Uppsalas Sara Trolte, som var med i SVT:s Atleterna förra säsongen, vann damklassen med över sex minuters marginal, på 37.54. Nio minuter (med de flesta av hindren) från mitt lopp kan ni se här (jag sprang nämligen med goprokamera), och här kan ni läsa om räddningstjänstens kritik mot säkerheten i loppet.

Konditionsbloggaren genom eld ... Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren genom eld … Foto: Maria Åström
... över höjder ... Foto: Maria Åström
… över höjder … Foto: Maria Åström
... och genom vatten. Foto: Maria Åström
… och genom vatten. Foto: Maria Åström