"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Örebroarna simmar med Loch Ness-odjuret: "Hoppas man klarar sig"

På lördag tar sig örebroarna Mårten Vidlund, 47, och Matti Tordsson, 48, an Loch gu loch, Skottlands första swimruntävling. Vi snackar åtta kilometer simning och 47 kilometer löpning fördelat på åtta simsträckor och sju löpsträckor med sammanlagt över 1 100 höjdmeter. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp för att höra hur de kom på tanken.

– Vi försökte komma med på Ötillö, men eftersom vi inte är elit kom vi inte med på meriter, vi kvalade inte in och hade inte lottningen med oss. Så vi började titta efter andra lopp och hittade det här, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Vad har ni för bakgrund?
– Mårten har hållit på med swimrun länge och bland annat kört tre Ötillö (49:a 2010bröt 2011 och 39:a 2012), och förra året övertalade han mig att jag skulle prova. Jag har hållit på med triathlon sedan 2012 (en ironman på cv:t men framför allt ett finfint resultat från årets Örebro triathlon) och har kört en del långloppssimning – bland annat Vidösternsimmet (Sverige längsta simtävling på 21 kilometer, som Tordsson förra året avverkade på sju timmar och 42 minuter) – och Mårten ville ha en stark simmare i laget. Han är en bättre löpare än jag, och jag är en bättre simmare, så vi drar varandra.
– Vi har kört mycket swimrunspecifik träning med lina. Första gången Mårten drog ut mig i terrängen i Ånnaboda var jag livrädd. Att dras fram av repet över hala rötter och stenar var en utmaning för mig som bara varit cykelbanelöpare innan. Men under det här året har jag utvecklas, anpassat mig till tempot och lärt mig tekniken för att springa i terräng. Att dras fram av linan är ungefär som att ha stark medvind. Så länge jag är pigg så springer jag så att linan inte är spänd, när man blir trött är det väldigt skönt att ha den hjälpen. Men när man blir riktigt trött kan det nästan bli svårt, om musklerna har tagit slut och man börjar spänna sig och inte längre vågar falla in i steget (kolla in duons träningsvideos här och här!).
Hur många swimruns har ni hunnit med?
– Vi debuterade tillsammans på Kustjagaren i fjol, och i år har vi varit med på Kustjagaren och Öloppet. Årets Kustjagaren var speciellt (läs racerapporten här!). Vi gjorde 4.11 där nere förra året och hade som mål att gå under fyra timmar i år, men våren hade ju varit kall och så slog det till med 29 grader på tävlingsdagen. Jag klarade inte värmen, hade en riktigt dålig dag. Första löpsträckan är åtta kilometer, och redan efter en–två kilometer kände jag att det var fel. Jag fick skyhög puls, en bit över 180, men bet ihop. Tänkte: ”Det känns säkert bättre efter nästa simning.” Men efter fyra–fem kilometer tänkte jag: ”Jag kommer svimma, jag klarar inte det här.” Och när jag inte svimmade tänkte jag: ”Jag lägger mig i diket och fejkar …” Men så kom jag på andra tankar: Mårten är hjärtkirurg, så han skull esäkert bara titta i mina pupiller och se att jag fejkade, och sedan skulle han sparka på mig tills jag fortsatte. Så det blev ett lidande hela dagen. Med 1,5 kilometer kvar till mål, på asfalten inne i Karlskrona, fick jag kramp i högra sidan, precis under revbenen, och vek mig. Mårten, som drog på som en travhäst där framme, hörde att jag frustade och ropade: ”Hur är det?” ”Jag har kramp”, svarade jag. ”Det skiter jag i, nu ska vi i mål”, ropade han. Och vi klarade vårt mål med marginal, gick i mål på 3.54.
– Det är det där som är tjusningen med swimrun, att man tävlar tillsammans, kämpar ihop, pushar varandra, hjälps åt när det går tungt. Och att man har någon att dela upplevelsen med efteråt. Jag älskar ju triathlon, men där är man i sin egen bubbla.
Vad har ni för mål i Skottland?
– Att bli bästa svenska herrlag, vi är nämligen enda svenskar där (skratt). Vi har gjort ett första, preliminärt schema på 8.20, men vi ska titta lite närmare på det när vi är på pltas. Banan är ganska tuff med 1 100 höjdmeter i löpningen, som till stor del går i helt obanad terräng, och Loch Ness som vi ska simma över två gånger är en så stor sjö att det kan vara rejäl sjögång. Dessutom lär det vara ganska kallt i vattnet, tio–tolv grader är ingen omöjlighet. Och så måste man ju akta sig för Loch Ness-odjuret, man får hoppas att man klarar sig. Så det primära målet är att ta oss runt, komma i mål.
Vad händer sen?
– Redan nästa helg ska vi vara med i Koster swimrun, som också kallas Petter invitational. En inbjudningstävling där bara 50 lag får plats, men vi lyckades skriva en så bra anmälan att vi kom med. Det är mycket simning (7 175 meter mot bara 17,5 kilometer löpning), men löpningen kommer bli nog så tuff eftersom det antagligen är mycket hala och branta klippor och vi dessutom kommer tvingas köra i hellång våtdräkt eftersom vattnet är så kallt.
– Inför nästa år är vi redan anmälda till Öloppet igen, och så ska vi göra ett nytt försök att komma med till Ötillö.

Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat