Fahlin missnöjd trots tredje raka pallen, Wengelins hopplösa läge på VM, Dahlgrens kvalsuccé och ALLA nya distriktsmästare

Jag vet inte hur många gånger jag intervjuat Matthias Wengelin, men i princip varje gång vi pratat har det här med starterna i crosscountrylopp (mountainbikens OS-disciplin) i internationella mästerskap och världscuper kommit upp. Den som inte är högt, högt upp på världsrankningen hamnar långt, långt bak i någon startled som gör det helt omöjligt att konkurrera om topplaceringarna. Det är full körning i täten från start, med de som har åtta–tio cyklister framför sig i sitt eget spår (och totalt 80–100 när det snart nog smalnar av) fastnar i kön bakom krascher och i en ojämn rytm när backar och tekniska partier orsakar dragspelseffekter på hela klungan. När det väl lättar är tävlingen så att säga redan över, och de där rankningspoängen man skulle plocka för att hamna högre upp nästa gång utom räckhåll … Lite så misstänker jag att det blev för Örebrocyklisten Wengelin i dag, när VM-loppet avgjordes i schweiziska Lenzerheide. Wengelin startade i åttonde led (av nio), seedad som nummer 82. Redan efter första varvet hade han vräkt sig upp till 59:e plats, men tappat nästan två minuter på täten. När han plockades av efter fem av åtta varv (nära att bli varvad, på slingan som tog drygt elva minuter för täten, om jag läser resultatlistan rätt) var han 64:a. Landslagskompisen Michael Olsson plockades av ett varv tidigare, som 67:a (han var seedad som 80:e). Storfavoriten och hemmaåkaren Nino Schurter tog guldet, elva sekunder före italienaren Gerhard Kerschbaumer som var den enda som var ens nära att matcha honom. Guldet var Schurters sjunde i OS-discplinen (2009, 2012, 2013, 2015, 2016, 2017, 2018 – han är också regerande olympisk mästare), och därtill har han två VM-guld i stafett, det senaste från i onsdags.

Emilia Fahlin avslutade Lotto Belgium tour med ett rätt osannolikt resultat i går: Hon tog en pallplats för tredje dagen i rad (alla tre linjeetapperna i touren), men tappade ändå sin pallplats i sammandraget och slutade fyra. Hur det gick till? Jo, tyska Liane Lippert (som körde för landslaget) och franska Aude Biannic (Movistar) som gick ifrån Fahlin sista gången uppför kullerstenarna på Geraardsbergen, och var 37 respektive 27 sekunder före i mål, passerade båda i sammandraget medan belgiska Lotte Kopecky, som ledde inför sista etappen, bara tappade sex av de tio sekunder hon hade i försprång på Fahlin (hon var två sekunder bakom, och Fahlin fick fyra bonussekunder).
Trots att Fahlin just tagit säsongens 14:e pallplats (varav tolv internationella), varav sju de senaste tre veckorna, verkade hon direkt efteråt vara mest besviken över att hon inte lyckades ta hem sammandraget.
– Jag är lite ledsen och besviken, givetvis. Jag hade velat avsluta bättre. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle greja totalsegern, men de andra var helt enkelt för starka i dag, sa hon i ett pressmeddelande.
Som tur var verkar hon ändå kunna glädjas lite åt framgången.
– Jag är ändå nöjd med att ta en ny pallplats, även om jag gärna hade bytt alla tre pallplatserna mot en seger. Men det är skönt att vara stabil och ta pallplatser, det är inte jätteofta det händer så det har varit en superskön månad där jag tagit massor av topp tre-resultat och verkligen fått fokusera på att tävla. Det är utmanande, det är ett annat tankesätt än jag är van vid. Jag har njutit av det, men det för också med sig press och nervositet. Men jag har haft en så bra grupp runt mig den här veckan som sett till att jag hållit mig lugn.
Det återstår att se om Fahlin kommer att köra Madrid Challenge nästa söndag, eller om det här var hennes sista framträdande i Wiggle-High5-dressen någonsin. Efter Madrid återstår nämligen bara VM, i landslagsdress, innan säsongen är över.

I kvalet till långdistans-SM i orientering, som avgörs i skogarna söder om Jönköping i morgon, slog Filip Dahlgren till direkt (jag har ju varnat för att den gamle VM-orienteraren visat gryende form alltsedan den övertygande femteplatsen i O-ringen i somras!). Ett kval är ju ett kval, men han smiskade i varje fall upp Gustav Bergman, OK Ravinen, som var VM-femma på samma distans för några veckor sedan när han tog hem sitt kvalheat (där även Gustav Hindér övertygade med en fjärdeplats medan Viktor Larsson coh Daniel Attås letade sig vidare som sjua respektive åtta, med minutmarginal till cuten). I övrigt gick alla väntade länsnamn vidare till morgondagens final: Martin Regborn, Josefin Tjernlund, Andrea Svensson, Lilian Forsgren, Ellinor Tjernlund och Lovisa Persson. I juniorklasserna också Saga Sander (D20), Jonatan Gustafsson (H20), Olle Josarp (H20), Elin Schagerström (D18), Amanda Jansson (D18) och Frida Johansson (D18). Startlistan för morgondagens finaler finns här, och Filip Dahlgren går ut allra sist, 12.27.

Norasjön runt stod som väntat mellan Thomas Chaillou, Per Arvidsson och Andreas Ingberg, och nog blev det KFUM Örebros fransman som knep segern (hans andra i tävlingen) och DM-guldet i halvmaraton på 1.14.02. Arvidsson och Ingberg kampades hela vägen in, och Start-löparen drog längsta strået med nio sekunders marginal 1.16.05 mot 1.16.14). Därmed fick Arvidsson revansch för DM på 10 000 meter, där Ingberg var etta och Arvidsson tvåa, och nu är den inbördes kampen mellan de båda kvitterad till 2–2 den här säsongen. I långloppscupen har Arvidsson nu 54 poäng på sin tätposition, men han har nått maxantalet tävlingar man får räkna nu. Ingberg är uppe på 33 och kan fortfarande räkna fyra tävlingar till, vilket innebär att ställningen blir 57–56 till Ingberg om han skulle vinna fyra raka med Arvidsson på andraplats (ett av hundra olika räkneexempel man kan dra så här med sju tävlingar kvar; mycket kan kort sagt fortfarande hända).
Liduina van Sitteren efteranmälde sig och vann förstås tävlingen när konkurrenter som Josefin Gerdevåg och Karin Forsberg uteblev, på 1.25.55 (van Sitterens första seger i Norasjön runt, och hon har nu två guld och två silver i DM-tävlingarna den här säsongen; korta terräng-DM i våras stod hon över). Klubbkompisen (i Örebro AIK) Frida Nilsson tog andraplatsen, 4.13 bakom, medan min förhandsfavorit Maria Eriksson tog bronset på 1.32.07 (nytt pers!).
van Sitteren är nu uppe på 63 poäng i cupen, som börjar se avgjord ut om inte Gerdevåg eller Forsberg börjar tävla lika frenetiskt som framgångsrikt under hösten.
Långloppslegendaren ”Super-Sören” Forsberg gjorde förmodligen sin bästa prestation för året när han spurtade hem en femteplats i DM, ett överlägset veteran-DM-guld i M55 och därtill bräckte det 29 år gamla distriktsrekordet i den veteranklassen med 31 sekunders marginal. Klockan stannade på 1.21.09.
Arne Evertsson var förvisso sist i mål (av de 195 som fullföljde, två bröt), men var den största hjälten. 77-åringen, som tävlar för Storådalens SK, fullföljde med tiden 3.05.07 sitt 54:e Norasjön runt efter debuten 1960. För det belönades han med veteran-DM-guld i M75.
Alla veteran-DM-guldmedaljörerna: Lisa Hjalmarsson (K35), Andreas Ingberg (M35), Maria Eriksson (K40), Pär Englund (M40), Susanna Hellsten (K45), Magnus Mossberg (M45), Lotta Nilsson (K50), Mikael Persson (M50), Maria Engström (K55), Sören Forsberg (M55), Rose Marie Enmalm (K60), Per Börjesson (M60), Göran Rasberg (M65), Anders Jansson (M70), Birgitta Jansson (K75), Arne Evertsson (M75), Anders Källman (M80).

Själv sprang jag både Berga knockout i går och Run of mine i Zinkgruvan i dag, med oväntat framgångsrikt resultat. Tvåa av 19 löpare på utslagstävlingen, sjua av 137 herrar i gruvloppet. Jag klistrar in mina instagramutläggningar om tävlingarna nedan. Båda var hur som helst väldigt roliga, udda tävlingar som jag gärna återkommer till. Från Berga har jag inte hittat någon resultatlista online, men i finalen (dit topp fyra avancerade efter ett kval och tre utslagsrundor) vann Örebro AIK:s Ola Hellström fem sekunder före mig, medan Vretstorps IF:s Tomas Karlsson var kanske tio sekunder bakom och Setra SC:s Johan Säter ytterligare en bit efter. Kilsbergens MK:s Emil Sandberg var femma i tredje utslagsheatet, närmast av övriga att gå till final.
I Zinkgruvan vann Mariestads Andreas Magnusson (37.03 på en milbana med över 350 höjdmeter upp och ned …) och Motalas Johanna Eriksson (39.23; hon var SM-trea på 10 000 meter för två veckor sedan och spöade nu alla herrar utom tre. Bästa länslöparna blev skidåkartrion Markus Johansson (sprinttalangen som nu går in på andra säsongen som senior), Oscar Johansson coh Sebastian Sundius (som vann första upplagan av tävlingen i fjol) på fjärde, femte och sjätte plats i herrtävlingen med 40.45, 42.34 respektive 43.42 (jag blev alltså sjua, men var tre minuter bakom Sundius med mina 45.50). I damklassen fick Sara Jansson, Ica Torghallen (Askersund, alltså), och hemmalöparen Erica Bjärmark kliva upp på pallen som tvåa coh trea efter en spurtuppgörelse, Jansson fick 54.16, Bjärmark 54.22 (exakt kvarten bakom segrande Eriksson).
Det skulle ju ha kutats på travbanan i dag också, ”Trav”-loppet, men det blev inställt på grund av för få anmälningar, något som tydligen blev klart redan för en vecka sedan men som jag missat. Trist när ett så kul initiativ går i stöpet direkt, men jag tror att konkurrensen från andra lopp var för hård den här helgen.
Örebro parkrun blir dock alltid av, och där var Nicklas Forsling (19.35) och Bella Lagrange (25.48) snabbast i den 70:e upplagan sedan starten förra våren. Det var Lagrange tolfte seger (på 17 starter) och gör att hon knappar in på Johan Ingjald (15) och Annica Sjölund (13) på listan över flest segrar.

View this post on Instagram

Berga knockout är en löpartävling med ett helt nytt koncept som inte liknar något jag tidigare kutat. Först ett kval och sedan fyra finalomgångar där en fjärdedel av löparna slås ut i första, andra och tredje omgången, innan de kvarvarande gör upp om topplaceringarna i den fjärde och sista. Allt på en extremendurobana med stigar, hopp (= korta, branta backar för löpare), stockhinder och lerspår. I kvalet gav varje varv man hann springa på 1,66-kilometersbanan 20 sekunders försprång i finalomgångarna som var av modell jaktstart, och mellan de som hann samma antal varv i kvalet gav kvalplaceringarna ungefär en sekunds skillnad i finalstarterna. Jag förstod snabbt att ingen skulle hinna mer än fyra varv i kvalet, så jag såg till att hinna ut på ett fjärde (för att inte hamna 20 sekunder efter i finalstarterna) med minsta möjliga ansträngning. Blev trea av fyra som hann fyra varv i kvalet (totalt var det 19 startande). Första och andra finalrundorna, där fem+fem längst bak slogs ut, joggade jag runt eftersom jag hade sånt försprång från starten (några andra tog i mer, så jag var sexa respektive fyra i mål). Tredje, när femman-åttan åkte ut, tog jag med facit i hand i lite för mycket. Jag tyckte att jag skymtade femman (jag låg trea där), men hade säkert 15 sekunders marginal i mål. Jag var ändå rätt oberörd inför finalen med fyra löpare kvar. Planen var att bita sig fast i rygg på Ola Hellström (@cyclepro3), som hade varit i ledning från första kvalvarvet, men han stack som en galning, och inledningsvis hade jag även fem meters lucka till tvåan Tomas Karlsson (Vretstorps IF). Halvvägs in på varvet kom jag ikapp och över två motocrosshopp smet jag om och kunde sedan skapa en lucka på de knixiga stigarna. Sista 300 meterna kändes det som om jag tog in på Ola också (kanske hade han slagit av på takten som säker segrare; men han skrev i alla fall på Instagram att det var den tuffaste tävlingen han gjort på länge). I mål skiljde hur som helst fem sekunder, han hade 7.33, jag 7.38 (mer än minuten snabbare än något av mina sju första varv under kvällen). Fick ett av löparkarriärens finaste priser för andraplatsen, en unik glasplakett!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

View this post on Instagram

Nummerlapp på för andra dagen i rad, och Zinkgruvan #runofmine startade mindre än 16 timmar efter målgång i Fjugesta i går. Lite lätt slitna ben fick man därmed räkna med, men vilken rolig tävling det blev ändå! Två platta kilometer ovan jord följdes av tre rätt ned i en gruva (350 meter under jord, så snittlutningen var 11,67 procent), runt en vändpunkt och så upp och tillbaka. Vågade inte haka på en tätgrupp om nio herrar och en dam (Johanna Eriksson, Motala, som tog SM-brons på 10 000 meter för två veckor sedan) ut från start, utan höll just över fyraminuterstempo till gruvmynningen. Därifrån var det jäkligt lurigt att sätta tempot utför. Hur hårt vågar man gå, hur mycket slår man sönder benen, hur kommer det kännas när man vänder? Facit blev 17.49 till vändpunkten (tre kilometer rätt utför på just över 9.30). Ändå kändes benen fina och fräscha när jag vände, och på första 500 meterna uppför tog jag tre man. Hade pulsen under kontroll och var aldrig nära att behöva gå (jo, uppförslöpning är ju lite av min grej), kilometerna upp på 6.34, 6.58 och 7.13 (men sista kilometern var nog 1 200 meter, fick förlita mig på opålitliga kilometerskyltar eftersom gps:en inte vill jobba i gruva). Efter några sega hundringar när det planade ut ovan jord fick jag till en hygglig spurt (3.45 på sista kilometern) och gick i mål på 45.50, som sjua av 137 herrar (åtta totalt, då, Johanna slog alla utom tre). Bakåt hade jag tre-sex minuter till de tre jag passerade efter vändningen. Riktigt kul tävling i dag igen, tack Zinkgruvans IF för den! Nu är det hårda jobbet gjort, nu inleds två veckors toppning mot @bergslagsledenultra!

A post shared by Jonas Brännmyr (@jonasbrannmyr) on

Louise Wiker sprang 10 000 meter i numera snart klassiska ALJ open på Stockholms stadion. Jag har inte sett någon resultatlista, men förstår av hennes instagram att hon inte var fullt nöjd med tiden men att hon i varje fall inte valde att kliva av (som på SM) den här gången. Den dubbla friidrotts-VM-löpare från Hällefors fortsätter vägen tillbaka efter fotoperationen i vintras.

Garphyttans mountainbikeorienteringsvirtuos Marcus Jansson, som utan karta på cykeln tävlar för CK Hymer, blev trea i 62 kilometer långa Karlstads XC i dag, bakom bland andra förre Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker.

I 100-kilometers-VM i Kroatien låg britten Lee Grantham, som till och från springer för Örebro AIK, bra med i början, men han tvingades kliva av efter 40 kilometer på grund av problem med benen, föranlett av en del strul i träningen senaste tre veckorna. En hel del saknas liveresultaten och det har ännu inte publicerats någon officiell resultatlista (kom igen, det är ändå VM!). Men Kajsa Berg, Fritjof Fagerlund och Elov Olsson blev hur som helst bästa svenskar på nionde, nionde respektive tionde plats, och Nikolina Sustic lyckades vinna på hemmaplan (på 7.20) medan Hideakki Yamauchi försvarade sitt guld från två år sedan (VM blev ju inställt i fjol; på 6.28 nu).

View this post on Instagram

I wish I had better news. I stuck to my plan, the pace was easy but something wasn't right with my legs and quickly got worse. I stopped at 40km. I'm gutted but physically fine. I needed to take time off in the last three weeks which meant today was probably a shock for the muscles. I wouldn't have changed the way I ran. The Japanese and South Africans were superb. I'll be quickly back again and despite having to take my shoe laces off myself earlier…with perspective…I'm very close. Massive shout out to Croatia for making a superb event happen, to GB athletics for backing me and to Ant Clark for having the race of his life! Thank you everyone for your support. X #worldchampionships #100km #nike #Intersport #myproteinuk #ultrarunning

A post shared by Lee Grantham (@jungle.vip) on

Fahlin på pallen igen – tvåa efter konkurrentens fuling: ”De drog en liten luring …” (Och så gick det i första upplagan av Stafeste för Unicef)

När den andra etappen i Lotto Belgium tour, ett etapplopp på nivån precis under världstouren, avgjordes i går körde Örebrocyklisten Emilia Fahlin hem en tredjeplats efter en lång och hård spurt. När den tredje etappen, över elva mil på en platt men teknisk rundbana med start och mål i Herselt, avgjordes på torsdagen toppade hon det med en andraplats, endast slagen av nederländska Jeanne Korevaar, vars lagkompisar i WaowDeals körde en fuling genom att lägga sig längst fram och slå av på takten genom en av de smala kurvorna med kilometern kvar till mål, så att Korevaar kunde komma iväg i ensam utbrytning.
Fahlin la sig på totalledaren och gårdagssegraren Lotte Kopeckys hjul och spurtade om belgiska över mållinjen, men nådde bara fram till bakhjulet på Korevaar som höll undan till segern.
– De drog en lite luring där. De (WaowDeals) la sig först med laget, och de sista kilometerna var ganska tekniska med småvägar och riktigt skarpa kurvor. Så i en kurva gav de henne (Korevaar) en lucka. Det var så nära mål att inget annat lag var riktigt välorganiserat framme i klungan, så hon kunde hålla undan. Hon körde riktigt starkt för att hålla luckan, men vi var på väg ikapp och flåsade henne verkligen i nacken i spurten, säger Fahlin, som ändå var mycket nöjd med andraplatsen, i ett pressmeddelande.
– Det är en plats förbättring jämfört med gårdagens placering. Nästan … nästan där – men inte riktigt. Jag tycker att det var en häftig avslutning på etappen, om man hade kunnat titta på den. Vilket tråkigt nog inte är möjligt (det görs ingen tv-produktion av Lotto Belgium tour i år). Det var en intensiv avslutning på småvägar, och man var verkligen tvungen att ha en bra position inför de sista kilometerna.
Efter målgång hyllade Fahlin, som så ofta fått agera hjälpryttare åt andra under sina år i Wiggle-High5, sina lagkompisar, och berättade att de bland annat hjälpt henne att komma ikapp klungan igen efter en punktering tidigt på etappen.
– Alla tjejerna gjorde ett riktigt, riktigt bra jobb i dag. De har verkligen varit uppmuntrande, och de har hela tiden varit där och hållit mig borta från vinden. Jag åkte på en punktering, men de såg till att jag kunde ta mig tillbaka upp igen. Det känns riktigt bra att ha ett helt lag som kämpar för en, det är riktigt häftigt och känns väldigt bra.
Efter 72 inledande , och förutom tre sprintbackar rätt platta, kilometer avslutas etappen med tre varv på en 14 kilometer lång rundslinga med tre klassiska backar per varv: Muur-Kapelmuur (1 075 meter med 92 höjdmeter för 9,3 procent; mest känd från Flandern runt), Onkerzelestraat med 44 höjdmeter på 900 meter och Edingsesteenweg med 30 höjdmeter på 700 meter. Och även i det absoluta slutet av den 116 kilometer långa etappen går det uppåt, den sista kilometern brantar det på rejält över gatsten. Det är där kampen om sammandraget ska avgöras. Bonussekunderna för andraplatsen gör att Fahlin just nu är trea, tio sekunder bakom Kopecky och nio bakom Korevaar.
– I morgon är en riktigt hård dag. Jag vet inte hur många gånger vi ska upp över Muur, så jag lär åka hem och studera banan nu. Jag tror att morgondagen kommer bli helt olik de senaste dagarna, och det kommer att bli riktigt tufft. Det är här kampen om totalsegern verkligen kommer att avgöras, säger örebroaren i pressmeddelandet.

Luring från Jeanne Korevaar, i gröna tröjan, gick hem på andra etappen av Lotto Belgium tour, men Fahlin (till höger, i den svenska mästartröjan som hon i morgon får byta mot den gröna poängtröjan) knep andraplatsen. Foto: Anton Vos

I kväll avgjordes den första upplagan av Stafesten för Unicef i Örebro (tidigare Bellmanstafetten och då bara i Stockholm). Någon jättesuccé deltagarmässigt blev det inte (i Stockholm har tävlingen lockat tiotusentals, i Örebro stod det 43 femmannalag på startlinjen i kväll), och jag har heller inte lyckats pussla ihop vilka löpare som tog hem pallplatserna. Ja, att IF Start vann kan vem som helst läsa, men vilka ingick i laget? Tja, jag har i varje fall lyckats pussla ihop (med hjälp av instagram) att Filip Öhrn och Cimmie Wignell (hinderbanelöpningsspecialisten som sprang så bra i Oslo i lördags) sprang två av sträckorna och att Johan Ingjald var ankare (av tiderna att döma lär Cimmie har sprungit förstasträckan, som gick på 16.35, Johan sprang sista på 17.03). Allt som allt efter 5×5 kilometer gick Start i mål på 1.28.36, 1,5 minuter före ett KFUM Örebro-lag som jag inte har några uppgifter om (men hen som sprang förstasträckan gjorde det på 16.23). I laget ”De snabba makaronerna 2.0” tog tredjeplatsen, över åtta minuter bakom start, har jag däremot sett att hinderbanelöpningsspecialisterna Jonathan Kandelin (tvåa i Kilsbergen trailrun i lördags), Martin Bäckström och Sara Forsström sprang tre av sträckorna.

Fahlins supersäsong fortsätter – tog tolfte pallplatsen: ”Givetvis har vi ett öga på sammandraget” (Och så gick det för Wengelin i VM-stafetten)

När Emilia Fahlin i går skrev på för franska proffslaget FDJ Nouvelle för 2019 kallade hennes blivande chef, sportdirektören Stephen Delcourt, henne för en av de bästa cyklisterna i värden. I dag visade Örebrocyklisten varför. På andra etappen av Lotto Belgium Tour, 119 kilometer med start i Moorslede och mål i Dadizele i sydvästra Belgien, tog Fahlin säsongens tolfte pallplats (varav tio i internationella proffstävlingar och två i SM). I ett pressmeddelande från Wiggle-High5, stallet som är på väg att lägga ned och som Fahlin nu kör en av sina sista tävlingar för, berättar hon att teamet egentligen hade bestämt sig för att satsa på att få fram italienska spurtaren Rachele Barbieri (som tog VM-guld i bancykel i fjol) i slutet, men hon kraschade tidigare under etappen, och då ändrades planerna så att Fahlin fick chansen efter tolv rätt platta mil där 89 av 127 startande cyklister var med i tätklungan hela vägen in i mål, efter att en utbrytning hämtats in ett par mil före mål.
Fahlin fick spurten uppdragen av bland andra danska lagkompisen Julie Leth och australiska Macey Stewart, och gick sedan själv riktigt tidigt. Det höll inte hela vägen till seger, men hon krigade sig i mål som trea bakom hemmaåkaren Lotte Kopecky, Lotto Soudal, och nederländska Monique van de Ree, WaowDeals.
– Vi lyckades inte riktigt greja segern, och det berodde på att det blev ganska rörigt på slutet, vilket berodde på att det är en så blandad klunga här (med proffslag, landslag och amatörlag; tävlingen tillhör nivån under världstouren, där bara proffslagen kör, och därför finns en hel del mindre rutinerade cyklister med). Vi hittade fram till varandra ganska sent, men när vi väl hitta fram så funkade uppdraget riktigt bra, säger Fahlin i pressmeddelandet och fortsätter:
– Jag hade Rachele på rullen och inledde spurten supertidigt, och sedan fick jag kämpa, kämpa, kämpa hela vägen till mållinjen för tredjeplatsen. Det var inte direkt perfekt att starta spurten på det sättet, men vi lyckades hålla ihop i laget och hjälpa fram varandra, och jag tycker att det var coolt att köra tillsammans i dag.
Två etapper återstår, och de fyra bonussekunderna som Fahlin fick för tredjeplatsen gör att hon klättrar från nionde till åttonde plats i sammandraget, efter niondeplatsen i tempoprologen i går. Kopecky var femma då, och klättra rmed sina bonussekunder upp i ledningen, sex sekunder före franska Aude Biannic, Movistar, på andraplatsen och tolv före Fahlin.

Alla Fahlins pallplatser 2018:
26 april: Seger på första etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
27 april: Seger på andra etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
28 april: Seger på fjärde etappen av Gracia Orlova (med landslaget).
29 april: Seger totalt i Gracia Orlova (med landslaget).
21 maj: Andraplats på tredje etappen av världstourtävlingen Emakumeen Bira.
20 juni: SM-silver i tempolopp.
23 juni: SM-guld i linjelopp.
17 juni: Andraplats på första etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
18 juni: Andraplats på andra etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
19 juni: Tredjeplats på tredje etappen av världstourtävlingen Tour of Norway.
20 juni: Andraplats totalt i världstourtävlingen Tour of Norway.
5 september: Tredjeplats på andra etappen av Lotto Belgium tour

Emilia Fahlin gick i mål som trea i Lotto Belgium tours andra etapp på onsdagen, långt ut till höger i bilden, i den svenska mästartröjan. Foto: Anton Vos

Matthias Wengelins Sverige slutade på 14:e plats i VM-stafetten i mountainbike. Tävlingen har ju ett lite udda upplägg där varje lag måste ställa upp med en herrelitåkare, en damelitåkare, en U23-dam, en U23-herre och en herrjunior (men ingen damjunior), och man kan välja startordningen helt fritt (alla kör samma bana, ett varv runt den crosscountrybana som kommer köras fler varv under de individuella tävlingarna senare i veckan). Örebroaren Wengelin gick först för Sverige och skickade ut U23-åkaren Emil Hedlund som 14:e, 54 sekunder bakom Italien som också satsade på att ha herrelitåkaren först (Nederländerna, som blev topp tio i slutändan, valde att skicka iväg sin junior först och var trea från slutet till första växlingen). Hedlund, Ida Jansson (U23), Vilgot Lindh (junior) och Linn Gustafzzon (elit) försvarade 14:e-platsen, även om avståndet till täten växte och till slut var över fem minuter (Schweiz vann 13 sekunder före Tyskland och ytterligare 21 före Danmark). På lördag tävlar Wengelin i OS-disciplinen crosscountry.

Fahlin skrev på för nytt stall – och tog ny topp tio-placering

Emilia Fahlin inledde dagen med att skriva på för FDJ Nouvelle, ett franskt stall som verkligen verkar vilja satsa på henne. De kallar henne för ”en av de bästa cyklisterna i världen” i sin pressrelease, och även om det är helt sant (de senaste 2,5 åren har hon gjort flera helt enastående resultat), så är det ju inte riktigt så det låtit under de totalt fyra åren i Wiggle-High5, som lägger ned verksamheten efter årets säsong. En längre artikel om stallbytet finns att läsa här.
Under tisdagen inledde Fahlin dessutom en av sina allra sista tävlingar för Wiggle, etapploppet Lotto Belgium Tour, som tillhör nivån under världstouren. Fahlin är kapten i Wiggles lag (cyklister som Kirsten Wild, Lisa Brennauer och Elisa Longo Borghini som oftast fått den chansen i år står över) och visade att det var en korrekt satsning genom att notera lagets bästa tid och ta en topp tio-placering (som nia) i den 3,7 kilometer korta tempoprologen i Niuewpoort. Aude Biannic, Frankrike och Movistar, var allra snabbast runt banan, tio sekunder före Fahlin. Det är också vad som skiljer i sammandraget inför morgondagen, då etapploppet startar på allvar med en 119 kilometer lång sträcka från Moorslede till Dadizele. Sedan följer en etapp på 110 kilometer på torsdag innan touren avslutas med en 115 kilometer långa etapp på fredag.

I morgon, onsdag, är det också dags för örebroaren Matthias Wengelins första distansen på mountainbike-VM i ett lag tillsammans med Linn Gustafzzon (damelit), Ida Jansson (U23-dam), Emil Hedlund (U23-herr) och Vilgot Lindh (herrjunior). Man kör nämligen i femmannalag med en åkare från varje klass (utom damjunior) i stafetten i VM. Förra året kom Sverige inte ens till start, och vi får väl se hur laget står sig den här gången. VM körs i schweiziska Lenzerheide, och banan ser kul ut. På lördag kör Wengelin OS-distansen crosscountry.

Vem blir först att klara Wadköpingsdubbeln? (Och svenska mästaren till Bergslagsloppet!)

Om tre veckor är det dags för första upplagan av Wadköpingslöpet, ni vet löptävlingen i Karlslunds IF:s regi som ersätter det tio kilometer långa landsvägsloppet Karlslundsloppet, som hade problem att locka deltagare de sista åren och 2017 helt sonika ställdes in (efter att inte ha fått en plats i långloppscupen). Wadköpingslöpet har förstås fått sitt namn som en travesti på klubbens största arrangemang, skidtävlingen Wadköpingsloppet (som i sin tur förstås fått namnet från Hjalmar Bergmans Wadköping), och är ett terränglopp av det något brutalare slaget: ”Örebros tuffaste terränglopp”, enligt devisen på inbjudan.
Banskissen publicerades häromveckan, och även om start och mål sammanfaller med de i Örebro AIK:s Kilsbergsleden, vid Karlslunds motionscentral, så har tävlingsledarna i Karlslund ansträngt sig för att hitta så många branta upp- och nedförsbackar som möjligt i stället för att nöja sig med det befintliga terrängspåret. Vi snackar 18–24 gånger (beroende på hur man räknar var en backe tar slut och nästa börjar) upp- och nedför den ås som löper vid Karlslundsspåret, fördelat på sex–åtta gånger per varv på det 3,5 kilometer långa varv som ska avverkas tre gånger för totalt 10,5 kilometer. Jag har inte varit på plats och provsprungit och mätt höjdmeter än, men mellan högsta och lägsta punkten lär det skilja 25 meter, och det blir ganska många gånger upp och ned, och rätt så brant dessutom. En kul utmaning, helt enkelt.
Enda problemet (och det som gör att bland annat jag själv inte kommer till start) är att tävlingen avgörs den 23 september, dagen efter Bergslagsleden ultra, det 45 kilometer långa loppet mellan Digerberget och Ånnaboda som i år arrangeras för femte gången och som också går i tuff terräng. Återstår att se om loppen snor deltagare från varandra, eller om det lockar olika målgrupper. Vore ju trist om Wadköpingslöpet (eller Bergslagsleden ultra för den delen) gick samma öde till mötes som Karlslundsloppet.
En annan fråga är ju också vem som blir först (och snabbast) att klara av Wadköpingsdubbeln. Har Vasaloppet en trippel måste ju Karlslunds IF ordna en dubbel med Wadköpingsloppet och Wadköpingslöpet, tänker jag. Och sedan är det väl bara att dra igång en cykeltävling till nästa år?!

Redan nästa helg är det dags för Bergslagsloppet, långdistanstävlingen i mountainbike som avgörs uppe i Ånnaboda för femte året i rad. Örebroaren och landslagsstjärnan Matthias Wengelin, som vann 2015 och 2017, är upptagen med VM just då, men Emil Lindgren, som vann SM i OS-disciplinen crosscountry i somras och som dessutom vann just Bergslagsloppet när tävlingen hade maraton-SM-status 2016, är klar för start, meddelar tävlingsledningen via mail. De skriver också att det ser ut att bli deltagarrekord med över 500 cyklister på plats.

Emilia Fahlin står som väntat över Boels ladies tour, som körs i Nederländerna den här veckan. Men när jag sms:ade henne i går meddelade hon att hon är okej efter kraschen i  GP de Plouay i lördags, och att hon kommer att köra Lotto Belgium tour med fyra etapper med start på tisdag. Det är däremot inte klart vilka distanser hon kommer att köra på VM i Österrike i slutet av augusti (hon har ju tidigare känt att hon inte har så mycket att hämta i linjeloppet, som hon väl ändå kommer att köra, och då är frågan om hon kommer att satsa mer på tempo och/eller lagtempo).

Helgens höjdare: ”Sista superbranta blir avgörande”

1. Bergslagsloppet med maraton-SM
För andra året i rad dubblerar mountainbikelångloppet Bergslagsloppet som maraton-SM (för seniorer, juniorer och veteraner), och Matthias Wengelin, som i fjol precis hade flyttat till Örebro vid den tiden men fortfarande körde för SCS Racingteam CK (i år representerar han Almby IK och Team Bergslagsloppet) är regerande mästare (det är han också i crosscountry, mountainbikens OS-disciplin, och i cykelkross), och jag ringde upp både honom (som var VM-femma i sprint i somras) och hans ständige följeslagare Axel Lindh (som följde efter och flyttade till Örebro i våras) för att höra om förutsättningarna inför söndagens lopp. Och faktum är att jag ringde och avbröt en testtur av de avgörande delarna av söndagens bana är jag fick tag i Axel på torsdagsförmiddagen (men vi la på och ringde upp senare).

– Vi hade en otrolig tur med vädret i dag, för det var blött överallt där vi åkte fram, men vi slapp få något regn på oss. Och när vi kom tillbaka ned till Örebro verkade det ha regnat jättemycket, men vi märkte ingenting. Men på söndag hoppas jag på regn, för i sådana fall blir det en fördel för mig på de stigpartier som finns. Jag brukar klara mig bättre än andra när det blir blött på rötter och stenar, säger Wengelin till Konditionsbloggen.
Ja, hur passar banan dig?
– Egentligen gillar jag när det är mer stig, här är det nästan bara grusväg, men det är ju hemmatävlingen och då är det bara att ställa in sig på att man gillar det och anpassa åkningen efter banan. De har gjort om ganska mycket jämfört med förra året, då vi var en sväng nere i Eker. Nu håller vi oss mer uppe runt Klockhammar. Det blir några rejäla grusklättringar, bland annat en sista superbrant upp mot Torsaboda som kan bli avgörande. Det var där jag avgjorde förra året, Calle Friberg kroknade i botten på den backen och jag blev ensam sista milen mot mål.
Vilka utmanar i år?
– Det är Calle, Emil Lindgren, Axel, Fredrik Edin och Michael Olsson som leder långlopspcupen. Det är toppgänget, alla de bästa långloppsåkarna är med.
Är det här avslutningen på säsongen?
– Nej, nästa helg blir det en crosscountrytävling i Norge, sedan är det avslutningen i långloppscupen (Västgötaloppet 24 september) där jag fortfarande har chans på totalen och sedan kommer jag nog köra en del cykelkross. Jag måste ju försöka försvara SM-guldet, och då får det bli en del cuptävlingar som uppladdning.

– För mig är målet med Bergslagsloppet absolut att ta medalj, det hade varit superkul. Jag hade jättestora problem med förkylningar i våras, hade säkert 30 sjukdagar från det att jag flyttade till Örebro i februari. Jag tränade, hamnade i sängen i tio dagar. Tränade, var sjuk sju dagar igen. Tränade … och blev sjuk. Det blev ingen kontinuitet, och alla förkylningarna gjorde att det gått tungt hela sommaren. Men nu har jag börjat landa lite och hoppas kunna vara med och slåss igen. Jag börjar känna mig pigg nog för att vara med om en medalj, säger Lindh till Konditionsbloggen.
Hur passar långlopp dig, då?
– Jag vann Billingeracet förra året och var på pallen i Lidingöloppet , så gillar jag långlopp också. Men jag har mest kört crosscountry, jag hade ju tre raka U23-SM-guld där och tre raka U23-VM med en elfteplats som bästa resultat innan jag gick upp i seniorklass i år.
Vad har du för mål på längre sikt?
– OS i Tokyo 2020. Det finns i varje fall med som en tanke.
2) Orienterings-DM
Årets sista DM-helg i orienteirng inleddes redan på fredagskvällens med natt-DM, och snacka om att det blev en skräll när VM-meriterade Lilian Forsgren, som tog SM-brons i just nattorientering i våras, missade guldet med sju minuters marginal efter en tiominutersbom till sjätte kontrollen (det är sånt som egentligen bara händer just på natten). I stället var det Forsgrens betydligt mindre meriterade klubbkompis Rebecka Nylin som knep DM-guldet i mörkret utanför Vedevåg. Hagabys Josefine Wallenhammar tog silvret, 4,5 minuter bakom Nylin men 2,5 före Forsgren, medan fyra Karin Persson, Hagaby, bara var 1,5 minuter från att snuva Forsgren på medalj. På herrsidan blev det däremot, i VM-sjuan Martin Regborns frånvaro, favoritseger genom Daniel Attås, Tisarens landslagsmeriterade löpare som tog guldet 2.14 före Hagabys Viktor Larsson och 9.38 före Tisarens Johan Aronsson på tredje plats.
I morgon är det värmländskt medeldistans-DM i Karlskoga (där bland annat Tisarens Filip Jacobsson, sexa i herrklassen i kväll, kommer ställa upp utom tävlan), och på söndag väntar stafett-DM för Örebro län i Svennevad. I seniorklasserna är det tremannalag som gäller, och på damsidan är förstås Tisarens lag med Lovisa Persson, Nylin och Forsgren jättefavoriter medan Hagaby har två spännande lag som lär göra upp med Tisarens andralag och Milans förstalag om de övriga medaljerna. På herrsidan springer Martin Regborn avslutningssträckan för sitt Hagaby, och har han bara hyggligt läge kommer det bli en fin batalj mot Daniel Attås som springer sista för Tisaren.
3) Norasjön runt
Halvmaran runt Norasjön hade premiär redan 1929 (då som 25-kilometerslopp) och är därmed länets äldsta ännu pågående löpartävling (även om den var vilande 1936–1959). I år, liksom de senaste åren, är den en deltävling i långloppscupen, andra delen av fyra i Bergslagsklassikern och därtill veteran-DM i halvmaraton. Erik Anfält har fem raka segrar på herrsidan men är inte anmäld i år (har väl inte riktigt hunnit återhämta sig efter Bergslagsleden ultra även om just Anfält inte brukar behöva någon återhämtningstid) medan Mikaela Kemppi är regerande mästare på damsidan och anmäld i år också (det är 213 andra också). I Anfälts frånvaro gör Heshlu Andameriem en intressant start och får gälla som favorit på herrsidan.
Bubblare: Svenska mountainbikeorienteringscupen, som Garphyttans Marcus Jansson och Karlskogas Erica Olsson redan avgjort i herrsenior- respektive damjuniorklasserna avslutas med en sprinttävling i Domsjö och en långdistans med masstart i Örsnköldsvik i helgen.
Sista etappen för Emilia Fahlin i belgiska Lotto tour då, undrar ni? Jo, det blev en ny topp tio-placering. Fahlin drog upp spurten åt italienska lagkompisen Marta Bastianelli, som vann klungspurten om andraplatsen bakom ensamma utbrytaren Annemiek van Vleuten efter 97 kilometer i Flandern, och rullade sedan i mål som tia. Ett resultat som gjorde att Fahlin klättrade från 14:e till tionde plats i sammandraget efter tre topp tio-placeringar på fyra etapper, och därmed inkasserade nya, viktiga UCI-poäng till världsrankningen.
– Det här är min resultatmässigt bästa säsong någonsin. Kul att visa att det fortfarande finns en del att ta av i den här kroppen, säger Fahlin efter dagens lopp i ett pressmeddelande.
Dagens tävling var genrepet inför EM i franska Plumelec, där Fahlin kör tempoloppet på torsdag och linjeloppet på lördag.

Axel Lindh siktar på medalj i Bergslagsloppet.  Foto: Privat
Axel Lindh siktar på medalj i Bergslagsloppet. Foto: Privat

Webb-tv: Se Fahlin spurta in på ny tung topp fem-plats

Emilia Fahlin gör från klarhet till klarhet just nu. I går förklarade hon här på Konditionsbloggen att hon tränat hårt senaste veckorna, inte förväntade sig några resultat den här veckan utan istället körde Lotto Tour i Belgien för att tävla sig i form inför EM nästa vecka, och att hon därför var överraskad över att ha bara ha varit sex sekunder från pallen som tia i tempoprologen i tisdags. Men likförbaskat var hon med allra längst framme när dagens etapp, 116 kilometer runt Lierde, avgjordes.
Åt spurtfenomenen Marianne Vos och Girogia Bronzini, med tre respektive två VM-titlar i linjelopp, fanns inget att göra av tv-bilderna att döma (spola 8.20 in i klippet, på ett ungefär, för att se spurten), men Emilia Fahlin slog stora delar av världseliten när hon bakom dem rullade i mål som femma.
En femteplats i en sådan här stor tävling ger dessutom fem viktiga UCI-poäng, som räknas mot världs- och nationsrankningen och i slutändan bestämmer hur många platser Sverige kommer få i mästerskap i framtiden (när Johansson lägger av kommer Sverige bli av med en hel del poäng, så det är nog så viktigt att andra börjar samla sådana). Fahlin är 14:e i sammandraget inför avslutningen i morgon.

I morgon är det dags för fjärde och näst sista distriktsmästerskapstävlingen i orienteringen för året: Natt-DM. Utan Martin Regborn (däremot är han med i stafetten på söndag), som det verkar av startlistan att döma, men med Lilian Forsgren.

Fahlin om EM-tempot: ”Jag ska pusha 
på gränserna”

Så blev det officiellt. Emilia Fahlin får, som enda svensk, köra såväl tempo- som linjeloppet i EM, som flyttats från Nice och Monaco till Plumelec, längre norrut i Frankrike på grund av terrordådet den 14 juli. Tempoloppet körs nästa torsdag, den 15 september, och linjeloppet två dagar senare. Efter dagens etapp i belgiska Lotto tour fick jag tag i Fahlin, för att höra hur hon ser på comebacken, tre år efter sitt senaste mästerskapstempot – och hur den nya tempohojen egentligen fungerade.

– Jag fick den förra veckan och har fått ställa in den på egen hand än så länge, och det är ju ganska mycket att tänka på när det handlar om en tempocykel jämfört med en linjehoj. Det har varit lite mekjobb (skratt). Men jag har fått till en position som jag är rätt så nöjd med, och jag hade en bra känsla i går. Det var kul att äntligen få köra på en riktig, aerodynamisk tempohoj, och den var helt klart godkänd. Känsla var ganska bra i går, och det var kul att det räckte så långt (tia, bara sex sekunder från pallen mot stora delar av världseliten över 4,4 kilometer tempoprolog) trots att jag kände att jag saknade det lilla extra i benen. Jag känner mig lite trött och sliten efter OS och segern i Vårgårda, det har varit en lång säsong och jag har inte gjort någon speciell förberedelse inför den här veckan, utan tränat på för att få lite grund inför EM. Tanken är att tävla mig i form den här veckan och sedan göra de sista finjusteringarna när vi är på plats i Plumelec på måndag, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Att det nu är klart att det blir tempo i EM då, hur är känslan?
– Klart det är kul. Det är första gången proffsen får delta i EM, och bara det är en rolig grej. Och att få köra tempo igen är ju något jag strävat efter.
Hur passar banorna (här finns alla kartor, höjdkurvor och startlistor)?
– Jag har inte stenkoll i och med att det blev flyttat från Nice. Egentligen skulle tempot ha varit ganska platt, rätt lätt hemåt. Nu verkar det bli lite mer böljande terräng med en rejäl backe på slutet, och då passar det helt plötsligt andra cyklister. Hade det varit plattare hade det passat mig lite bättre, men är jag i kanonform klarar jag även en lite tuffare bana. Det blir lättare att säga något om den när jag är på plats. Linjebanan körde jag åtminstone delar av häromåret, och den är ganska tuff. Det är åtta varv på en 14-kilometersbana där målet är på toppen av en 1,8 kilometer lång backe, och så är det ytterligare en tuff backe på varet. Blir det körning uppför dem kommer det bli tufft utslag.
Vad har du för mål med comebacken i tempot?
– Vi får se hur banans karaktär passar och hur formen är. Men det bästa med det här är att jag får chansen att få rutin och tävlingsvana från tempo igen. Jag får öva på att ladda upp, hitta rätt känslor, alla små vanor och förberedelser, hur det ska kännas. Att pusha på gränsen. Sedan får vi se om jag får köra tempot på VM också, det hoppas jag, så jag kan lägga lite större fokus på det inför kommande år. Det ser jag som det allra viktigaste med den här starten.
Hur var dagen (Fahlin körde för italienska lagkompisen Marta Bastianelli, och rullade själv i mål som 37:a efter att ha fullgjort uppdraget), då?
– Lagkompisen (Bastianelli) blev fyra, så vi var inte helt nöjda inom laget, det gick inte hela vägen fram. Och jag själv fick göra ganska mycket jobb, mer än jag ville ha gjort. Det saknades lite från de andra lagkompisarna, det finns grejer att förbättra de närmaste dagarna.

Hemma i länet avgjordes i kväll sjätte deltävlingen, av nio, i rullskidcupen Moto eagle tour. Efter att Bob Impola vunnit tre (samtliga han kört) och Robert Brundin två av de fem första tävlingarna blev det i kväll en ny segrare i Daniel Olsson. Brundin blev återigen tvåa (han har varit etta–tvåa–tvåa–etta–fyra–tvåa i år), 24 sekunder bakom Olsson, och Larz Andersson trea. Olivia Hansson vann damklassen som enda startande (igen) och var sjua totalt av 17 startande.

Fahlin sekunder från ny megasuccé (på tempohoj!) – Sjögren i gips

Det tog bara åtta månader efter säsongspremiär, men plötsligt stod den där. Lagom till den knappt 4,4 kilometer långa prologen till Lotto Tour i Belgien nu i eftermiddag fick Emilia Fahlin till slut sin tempohoj av sitt italienska stall Alé-Cipollini (tidigare under året har hon kört tempoloppen på en ren linjecykel, ibland till och med utan temophjälm, eller på en linjeram med vissa påplockade tempoprylar som när hon blev SM-tvåa mindre än fyra sekunder bakom Emma Johansson – något som i slutändan kostade henne en OS-plats i disciplinen [SOK utnyttjade ingen av sina två kvalplatser där]). Att det dröjt så länge är förstås en gåta med tanke på att det är ett fabriksteam vi snackar om; Cipollini är cykeltillverkaren (Alé är ett klädmärke som delar titelsponsringen).
Men nu, en vecka före EM, är cykeln alltså på plats, och när Fahlin för första gången prövade den i eftermiddag blev det en tiondeplats i prologen till Lotto Tour i belgiska Nieuwpoort – bara 14 sekunder bakom segrande Annemiek van Vleuten (ni vet hon som kraschade så svårt i ledning i OS men nu gjorde comeback) och bara sex från en pallplats. Fahlin avverkade de 4,37 kilometerna på 5.40, och var före bland andra Emma Johansson.
Etapploppet fortsätter nu med tre linjeetapper onsdag-fredag, på 121,5, 108 respektive 97 kilometer. Fahlin var bästa Alé-Cipollini-cyklist med 16 sekunders marginal i prologen, och har förutsättningar att bli den som teamet kör för resten av veckan med tanke på segern i Vårgårda GP.

Dystrare cykelbesked från Per Sjögren, konditionslänets multivirtuos och meste vinnare senaste månaderna. Kanske blev det en sport för mycket i och med satsningen på mountainbike (det är lätt att vara efterklok) för efter att ha kommit tillbaka från förkylningen som gjorde att han missade Närkeseriens final så kraschade han ordentligt i Happyrides svartrejs i Lekhyttan i lördags, och drog högertummen i en sten. Redan på söndagen opererades han för en ”ulnar kollateralligamentsskada där ledbandet var helt av”, som han själv berättar på instagram, och nu väntar sex veckor i gips. Riktigt trist!

Back to racing 😅 Tried out this new beauty today, managed get me in to 10th! #Cipollini

A photo posted by Emilia Fahlin (@emiliafahlin) on

Min bevakning av årets upplaga av Ö till ö finns att läsa här, här och i dagens pappers-NA. Men ett par pressbilder från tävlingen kan man ju bjuda på här i bloggen också:

Bibben Nordblom (till höger) och Maja Tesch på väg mot VM-brons. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Bibben Nordblom (till höger) och Maja Tesch på väg mot VM-brons. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Mårten Vidlund (längst fram) och Petter Askergren på väg upp ur vattnet och i jakt på att samla in pengar till Heja Stina. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö
Mårten Vidlund (längst fram) och Petter Askergren på väg upp ur vattnet och i jakt på att samla in pengar till Heja Stina. Foto: Nadja Odenhag/Ötillö