Louise Wiker spurtade om Liduina van Sitteren för första SM-medaljen sedan 2016, favoritsegrar i natt-DM och överraskningar i Kilsbergen trailrun (och cykel-VM blir av, men inte för bröderna Ahlsson)

Ska man agera recensent är det lätt att konstatera: Så här borde maraton-SM alltid vara! Visst, massdeltagande i Stockholm marathon är ju jättekul, men att få följa eliten i 2,5 timmar är ju något helt annat som tv-tittare (lördagens tävlingar på Djurgården sändes direkt på facebook med hygglig kameraproduktion [det hade dock behövts en eller ett par motorcykelkameror till] och kunniga kommentatorer). Och vilken otrolig dramatik det blev, dels i damernas tät, dels om segern (regerande mästaren Mikaela Arfwedson, Spårvägen, drog länge men tvingades till toastopp och då stack Carolina Wikström, LK Roslagen, iväg till guld) men också om bronsmedaljen – och där var det en uppgörelse med mycket länstouch.
Örebro AIK:s Liduina van Sitteren var den enda som hängde på i Arfwedsons och Wikströms tempo i början, och redan vid första varvningen efter 1,8 kilometer hade de tre en lucka på 27 sekunder. Efter sju kilometer tvingades van Sitteren släppa, men hon fortsatte att gå snabbare än alla andra och hade en lucka till sexmannaklungan bakom på 2.45 efter 15,3 kilometer (och då fortfarande bara 2.16 fram till tätduon).
Men sedan mattades van Sitterens tempo. Halvvägs passerade hon på 1.22.13 (en tid som hade varit pers på halvmaran så sent som förra våren), men redan innan hade tempot börjat mattas och förföljarna kommit närmare (men de blev färre och färre ju längre loppet gick). Luckan var 2.23 där, 1.07 efter 28,7 kilometer – och vid 35 kilometer var van Sitteren upphunnen av Louise Wiker, Hässelby, och Johanna Salminen, FK Stuenterna. van Sitteren kunde inte följa, men fullföljde ändå till en femteplats på SM med 2.49.36 (halvorna på på 1.22.13/1.27.23) vilket är ett personligt rekord med 2.38.
Wiker, som är fostrad i Hällefors och som deltagit på två friidrotts-VM på distansen, gick de avslutande sju kilometerna en mäktig kamp med Salminen om bronset. Wiker satte in en riktig kick med några hundra meter kvar och tog sin nionde individuella SM-medalj med fyra sekunders marginal. 2.46.51 (1.24.37/1.22.14) på klockan. Det var Wikers första SM-medalj sedan 2016 (och i maraton sedan bronset före Mikaela Kemppi 2014), i hennes första mara sedan hon bröt på VM 2017 (sedan dess har hon haft skadebekymmer och fått barn).
Exil-örebroaren Fanny Schulstad var länge med i klungan som jagade van Sitteren, men fick släppa strax innan de var ikapp. Hon kom ändå iväg som ensam sexa och och var till slut bara 22 sekunder bakom van Sitteren med 2.49.35 (1.24.36/1.25.23 – hon tog alltså in två minuter jämnt på andra halvan). En sjätteplats var överlägset det bästa Schulstad gjort i något SM-sammanhang (hon var tia på maraton-SM i fjol) medan van Sitteren ju även var femma på halvmaraton-SM på Anderstorp i somras.
På herrsidan stack IS Götas Samuel Russom ifrån Hälles Samuel Tsegay – de båda hade varit ensamma från start – efter 25 kilometer och vann med drygt 1,5 minuter. Erik Anfält var enda länslöpare där och hamnade tidigt i en klunga runt plats 10–15. Han var elva halvvägs men tog sedan successivt på Hälles Robert Alexandersson som sedan totalt tröttnade på sista varvet. Anfält höll till en tiondeplats på 2.27.08 (1.12.28/1.14.40), hans 13:e maraton under 2.30 i karriären (bara en gång tidigare har han sprungit så snabbt på svensk mark, i Stockholm i fjol – när han tog SM-brons 2018 gick det på 2.33.02 i värmen). Det var sjätte gången i rad och sjunde gången totalt som Anfält var topp tio på maraton-SM.

Det har hunnit gå sju år sedan Simone Niggli lade ned sin landslagskarriär efter 23 VM- och tio EM-guld, men 42-åringen från Schweiz visade att hon hållit i träningen när hon sent på fredagskvällen sprang hem guldet i natt-DM före med över två minuters marginal till klubbkompisen Lilian Forsgren, som så sent som i fjol sprang i svenska landslaget. Niggli är tillbaka i Sverige efter några år på hemmaplan, och kommer det här läsåret att jobba på orienteringsgymnasiet i Hallsberg och springa för Tisaren igen, det här var den ”stora” comebacken. DM gick i Rönneshytta, utanför Askersund, och Forsgren öppnade starkast, hade 45 sekunder (virtuellt; det var individuell start) efter åtta av 13 kontroller, men gjorde en minutstor bom till nian och tog ett dåligt vägal till tolvan, medan Niggli sprang väldigt stabilt. Lovisa Persson fullbordade Tisarenpallen, fem minuter bakom Niggli, tre bakom Forsgren.
Martin Regborn var som väntat i en klass för sig och vann med nästan fem minuters marginal till KFUM Örebros Jacob Eriksson (som därmed förstörde en ren Hagabypall – Love Sintring blev trea, knappt åtta minuter bakom, och Oskar Eklöf fyra). Bara ett halvt dygn senare dök Regborn upp på Södermanlands medeldistans-DM söder om Eskilstuna. Det blev seger (utom tävlan, man kan inte ta DM-guld i fel distrikt) med nästan tre minuters marginal.

Jag hade ju satt mina pengar på Jimmy Axelsson inför Kilsbergen trailrun, men Karlslundslöparen, som haft en sån fin säsong i trailskogen, fick nöja sig med tredjeplatsen, 2.18 bakom. I stället fixade Per Arvidsson tredje raka, på 56.47 över drygt 14 kilometer bitvis teknisk stig (slog sitt eget banrekrod med över minuten, extra starkt med tanke på att det var individuell start). Mattias Nätterlund var 22 sekunder efter in i slalombacken men kunde trots sin oomtvistade status som backkung inte ta in mer än en sekund där, och i mål var han 24 bakom (även han under gamla banrekordet, således). Jonathan Kandelin, som stod anmäld i motionsklassen över fem kilometer, sprang ändå långa och blev fyra på retsamma tiden 1.00.01.
Erica Lech skulle ju springa hem Kilsbergen trailrun enkelt – men hon kom inte till start. Det gjorde överraskande nog istället Josefin Gerdevåg (SM-brons i maraton 2012, distriktsrekord i både maraton och halvmaraton), som varit skadedrabbad senaste åren och inte gjort många tävlingar. Nu vann hon 46 sekunder före Starts Frida Nilsson (och över nio mintuer före Maria Johansson, Karlstad, på tredjeplatsen). 1.09.53 blev tiden, knappt fem minuter från Lechs banrekord.

Efter förra veckans smygstart var i princip hela Sverigeeliten i mountainbike i dag samlad, för första gången i år. Huskvarna mtb-tour utgick av coronaskäl men ersattes av endagstävlingen Huskvarna mountain, över sex varv på en 3,8 kilometer lång bana med runt 135 höjdmeter. Matthias Wengelin, som vann smygpremiären förra veckan, fick hårdare konkurrens nu men knep tredjeplatsen 1,5 minuter bakom segrande Emil Lindgren. Axel Lindh fyra, 29 sekunder bakom Wengelin.

Häromdagen kom också beskedet om att det blir ett cykel-VM efter många om och men. Det flyttar från Schweiz till Italien, och kommer ha start och mål på formel 1-banan Imola – på svintuffa linjeloppsbanor. För damerna blir det 144 kilometer och 2 750 höjdmeter. Linjeloppet kommer gå redan den 26 september, bara sju dagar efter sista etappen i Giro d’Italia. Tufft schema för Emilia Fahlin, alltså, men å andra sidan är det samma förutsättningar för i princip hela dameliten eftersom lejonparten kommer köra girot. Fahlins namn har för övrigt redan nu dykt upp i den preliminära startlistan för premiären av damernas Paris–Roubaix den 25 oktober, och vi vet ju att hon varit där och testat banan, så det är ingen överraskning.
Även om VM blir av så blir det bara för eliten. Inga junior- eller U23-klassen vilket betyder att Kumlabröderna Jacob och Jonathan Ahlsson inte får chansen att VM-debutera. För båda var det sista chansen i respektive klass, Jacob blir senior vid årsskiftet, Jonathan blir U23:a.

Helgens höjdare – Högberg i Finnkampen, Anfält och van Sitteren i SM, Niggli, Regborn och Forsgren i DM och ny kung i Kilsbergen trailrun (?)

1) Finnkampen och SM i maraton
Visst är det häftigt att Rebecca Högberg är tillbaka?! Redan efter SM-guldet (och distriktsrekordet, svenska veteranrekordet) på 800 meter i vintras gjorde hon ju comeback i landslaget i Nordenkampen, och sprang hem en svensk dubbelseger tillsammans med Hanna Hermansson. Nu är KFUM Örebro-löparen tillbaka i Finnkampen för första gången sedan 2010. Högberg har aldrig varit med om något annat än fullpoängare i sina tidigare Finnkampsstarter: Tvåa i svenska trippelsegrar på 400 meter plus segrar i långa stafetten såväl 2009 som 2010 (I landslagssammanhang har Högberg också deltagit i fyra lag-EM på 4×400 meter; 2009, 2010, 2011 och 2013). I år ser det lite tuffare ut: Enligt papperskampen – baserat på årsbästan, alltså – kommer Sverige förvisso vinna grenen med 12–10, men Lovisa Lindh är bara knapp favorit före Finlands Sara Kuivisto (men gällande personligarekord så är Lindhs tre sekunder bättre). Ingen av de andra finskorna har någonsin varit under 2.09, och Högberg har gjort sex tider snabbare än så (som bäst 2.05,63) i sommar, så hon är klar favorit till tredjeplatsen medan hennes 21 år yngre lagkompis Alice Magnell Millán (yngst svensk i Finnkampen sedan Linda Haglund 1971) ser ut att få tampas med finska Viola Westing och Amira Chokairy för att ordna svensk poängövervikt i grenen. Återstår att se om det blir viktigt, om 800-metersloppet som avslutar Finnkampen 15.10 på söndag eftermiddag blir avgörande för totalen.
På lördagen löps också tidigare uppskjutna maraton-SM, med urstarka startfält som jag skrivit om tidigare. De båda loppen direktsänds på Svenska friidrottsförbundets hemsida, och numren att hålla koll på ur länsperspektiv är 14 (Erik Anfält, Örebro AIK), 104 (Louise Wiker, Hälleforsbördig, bor sedan lång tid i Stockholm och tävlar för Hässelby SK, har sprungit två friidrotts-VM på distansen), 106 (Fanny Schulstad, örebroare som bor i Stockholm och tävlar för Runacademy IF) och 110 (Liduina van Sitteren, Örebro AIK). Herrarna startar 9.0, damerna 13.00.

2) Natt-DM i orientering
Redan i kväll är det dags för årets första distriktsmästerskap i orientering, och jag skrev en hel del inför det i går. Det kommer bli riktigt häftigt att se Simone Nigglis kamp mot Lilian Forsgren, och hur mycket Martin Regborn drar på (ska vi tippa på en segermarginal på sex–sju minuter, eller är det att nedvärdera motståndet?). Nästa helg avgörs medel- och långdistans-DM i Nora (Niggli och Regborn är redan anmälda!). Helgen därpå SM över samma distanser i Göteborgstrakten. Orienteringssäsongen tar äntligen fart på allvar!

3) Kilsbergen trailrun
Länets kanske mest prestigefyllda trailtävling (ursäkta Ullmax trailtour, Bergslagsleden ultra och Munkastigen trailrun) avgörs i år för tionde gången, och startfälten är fina, som jag gick igenom häromdagen. Till skillnad från Norasjön runt som inte kommer publicera några resultat nu när de på grund av pandemin tvingats gå över till individuell och valfri starttid kommer Kilsbergen trailrun, som gjort samma åtgärd, att ha resultat precis som vanligt. Regerande mästaren Erica Lech är jättefavorit på damsidan, men bland herrarna ser man fram emot en spännande kamp mellan Jimmy Axelsson (favorit i mina ögon, trots att han inte vunnit tidigare), två senaste årens mästare Per Arvidsson och tidigare segraren Mattias Nätterlund.

Högberg klar för första Finnkampen på tio år – Jansson och Larsson tog varsitt SM-guld –(och Wengelin vinnare när säsongen startade om)

Det blir ju en Finnkamp i helgen, har det beslutats sent omsider – och när truppen släpptes på måndag fanns hon med, Rebecca Högberg. Fjärdeplatsen på SM oroade förstås vad gäller chanserna, men utöver det loppet har hon ju hela sommaren varit stabil topp tre i svensk 800-meterslöpning – och därmed belönades hon också med en av tre platser i truppen (det finns kanske även viss chans att hon får springa långa stafetten, vi får väl se). Högberg var med i Finnkampen både 2009 och 2010 (och har flera lag-EM på meritlistan), men har sedan comebacken (efter att ha fått två barn och haft strul med en fot) sommaren 2018 klivit upp från 400 till 800 meter och raderat ut distriktsrekord efter distriktsrekord.
med sig i helgen får hon svenska mästaren (och statistiska Serigettan) Lovisa Lindh samt 15-åriga jättetalangen Alice Magnell Millán (som är Sverigesjua sett till tiderna). Sverigetvåan Hanna Hermansson springer i stället 1 500 meter och -femman Linn Söderholm 5 000. SM-bronsmedaljören Senna Ohlsson är inte uttagen alls, oklart varför.
Tidsprogrammet för Finnkampen är ännu inte presenterat, men när Högberg än startar så kommer det bli första insatsen av en medel- eller långdistanslöpare från länet i seniorernas kamp sedan Hälleforsbördiga Louise Wiker sprang 10 000 meter 2016.

I fredags publicerades ju också den slutgiltiga startlistan till maraton-SM på Djurgården på lördag. Ur länsperspektiv blev det inga förändringar: Det är Erik Anfält och Liduina van Sitteren som representerar länsklubbarna medan även Louise Wiker och Fanny Schulstad finns med som ex-länslöpare. Startfälten håller toppklass, det kommer bli bästa svenska maratonloppen någonsin. Visst hade man kunnat önska sig David Nilsson, Meraf Bahta, Hanna Lindholm och Ebba Tulu Chala, men vi snackar ändå Mustafa Mohamed, Mikaela Arfwedson, Charlotta Fogberg, Adhanom Abraha, Samuel Tsegay, Carolina Wikström, Johanna Bäcklund och många fler. Det kommer gå undan.

Förutom allt annat jag rapporterat om från helgen var avgjordes första SM-helgen i mountainbikeorientering, utanför Södertälje. Och som vanligt blev det framgångar för de två exilörebroarna Viktor Larsson (som numera tävlar för Ärla) och Marcus Jansson (som bor i Linköping men fortfarande representerar Garphyttan). 2018 tog de ett historiskt EM-silver i stafett tillsammans, och nu delade de broderligt på gulden: Jansson vann lördagens sprint (där Larsson missade två kontroller, han var annars i mål 1,5 minuter före Jansson, men blev förstås diskad, så Jansson tog guldet 1.19 före IFK Moras Gustav Johnsson) och Larsson vann söndagens medeldistans med över fem minuters marginal till Jansson, som blev tvåa. Den 26 september avgörs långdistansen utanför Norrköping.

Samtidigt startade också mountainbikesäsongen om, och det blev en betydligt trevligare start för Matthias Wengelin den här gången än i våras, då han helt saknade form och skrev på instagram att han hade ”en hel del att fundera på innan jag ställer mig på startlinjen igen” efter Cyprus sunshine cup. Nu blev det seger med nästan två minuters marginal över Rättvik David Risberg (och 3.40 ned till Örebrokolleagna Axel Lindh på tredjeplatsen) i Järfälla XCO. Wengelin är regerande svensk mästare, och det här var förstås ett fint formbesked inför titelförsvaret i Skatås, utanför Göteborg, 19–20 september.

Fahlins nästa utmaning: Giro d’Italia (och här är länslöparna som får springa maraton-SM)

Emilia Fahlin brukar alltid vara rak och ärlig och inte sådär överdrivet ödmjuk som somliga andra idrottare. Pratar inte ned sig själv. I vanliga fall. Men både inför VM i fjol trodde hon inte ens att hon skulle komma i mål, men slutade ändå på en 15:e-plats. Och inför dagens EM-start trodde hon inte på någonting, efter att ha haft en månad med riktigt dålig känsla i kroppen som påverkat både träningsmängden och prestationerna på tävling. Båda gångerna med all rätt, måste man säga. Fjolårets huvudskada höll henne borta från tävlandet i fem månader och träning i över tre, mitt under säsongen. Och nu kom hon alltså återigen in på bakfoten. Men trots det överraskade Fahlin sig själv och alla andra igen. Hon fick gräva djupt och kriga hårt, men på något sätt lyckades hon krigade sig tillbaka till tätklungan flera gånger, och i mål spurtade hon om en sjätteplats och blev elva. Sensationellt bra, med tanke på förutsättningarna (även om det för SOK:s del förstås hade varit ännu bättre om hon lyckats knipa tre placeringar till i spurten …).
Jag pratade med henne efteråt, och hon var sprudlande glad över kämpainsatsen, placeringen och att kroppen äntligen kändes lite bättre. Jag passade förstås också på att fråga vad som händer efter lördagens La Course (mer om den tävlingen på bloggen i morgon), och svaret var en skräll: Giro d’Italia. Varför en skräll? Jo, därför att Fahlin ofta valt bort de långa etapploppen. Girot, som på damsidan oftast varit nio–tio etapper långt (i år nio), har hon förvisso kört sex gånger, men bara en gång de senaste fem åren. Då, 2018, blev hon 69:a i sammandraget efter att som bäst ha blivit sjua på tempoprologen och nia på en linjeetapp. Det är hennes enda topp tio-placeringar i loppet, 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015 blev hon utan.
Girot körs normalt i juli, men startar i år i Grosseto, norr om Rom på italienska västkusten, den 11 september och har mål i Motta Montecorvino (mittemellan Neapel och Bari, längre söderut i Italien) åtta dagar senare.
– Valet var mellan Girot och Boels ladies tour, och det blev inställt, men jag hade ändå hoppats få köra Girot i år. Jag tror att det är bra att få ett stort etapplopp i benen inför oktober (som blir en intensiv månad då alla vårklassikerna i Belgien ska köras, plus för första gången Paris–Roubaix), och det passar när det inte är så många race direkt efter (det är elva dagar mellan sista etappen på Girot och Vallonska pilen), sa Fahlin om valet att köra tävlingen i år.
Men först väntar alltså La Course på lördag.

Stockholm marathon ställdes ju in först på ordinarie datum i juni och sedan på reservdatumet i september, men ett SM blir det ändå, på en 6,7-kilometersbana (backyardlängd!) på norra Djurgården nästa lördag, den 5 september. 40 herrar startar 9.00, 40 damer 13.00. Kvalkriterierna är förstås strikta, herrar måste ha gjort under 2.30 på maraton eller 1.08 på halvmaran under 2019 eller 2020, damerna under 3.00 respektive 1.20. Eftersom 80 löpare med de meriterna inte anmälda sig så har arrangörerna därefter fyllt på med wildcards och löpare som gjort något sämre tider (2.35/3.06, 1.12/1.25).
I morgon ska nya bekräftade start- och reservlistor publiceras, men som det såg ut när den nuvarande publicerades förra fredagen fanns Erik Anfält (SM-brons 2018!) med som 13:e-seedade herrlöpare och Louise Wiker som femteseedade damlöpare, Fanny Schulstad som sjundeseedad och Liduina van Sitteren som tolfteseedad. Dessutom fanns Erica Lech, som sprang så himlas tarkt på Dovra trail i söndags, som andrareserv (jag tror hon kommit in, men låter det vara osagt). Det är starka startfält med Mikaela Arfwedson, Charlotta Fougberg, Carolina Wikström, Mustafa Mohamed, Samuel Tsegay och Adhanom Abraha i topp (men ingen David Nilsson, tyvärr), och av lokala löpare saknar man väl främst Linus Rosdal (och hela och formstarka Josefin Gerdevåg, Jonas Nilsson och Mikaela Kemppi, förstås, plus Johanna Eriksson om vi räknar den Zinkgruvanfostrade Motalabon som länslöpare fortfarande).
Det ska bli spännande att se om det dyker upp några nya namn på listan i morgon.

Virtuella Wadköpingslöpet (man fick springa på den riktiga banan, men under en hel vecka, och skicka in sin tid) har nu äntligen publicerat sin resultatlista. Mattias Nätterlund var som väntat starkast över de tre varven med 43.53 (att jämföra med hans egen segertid 44.00,5 på den riktiga tävlingen i fjol och Jonatan Gustafssons banrekord på 42.18,5 från året innan), men ingen dam gav sig på mer än ett (Ellen Svensson, sex år, var snabbast över det enda med 42.30!).

Guld till Wengelin, brons till Dahlgren – och de skrev orange historia

Garphyttelöparen Filip Dahlgrens, 26, säsong har varit problematisk. Det började redan förra hösten, när han väntade för länge med att lyssna på kroppen och hamnade i en nedåtgående skadespiral som tog lång tid att ta sig upp ifrån. Det förstörde hans chanser till bra resultat i vinterns världscup, och i slutändan var det nog den bristfälliga träningsbakgrunden som gjorde att han petades från VM-laget trots en tiondeplats i långdistans i VM förra året. Lägg därtill en missräkning i form av en fjärdeplats i O-ringen, som han sprang istället för VM. Men i dag fick Dahlgren (som förra helgen visade att formen är i antågande när han i grisiga förhållanden detroniserade Erik Anfälts banrekord i Kilsbergen trailrun) revansch i form av ett SM-brons i favoritdisciplinen långdistans. Dahlgren var bara nia vid första mellantiden, men srpang succesivt upp sig och var i mål mindre än tre minuter bakom OK Linnés Albin Ridefelt, som tog guldet 1.50 före klubbkompisen Rassmus Andersson. Bronset var Dahlgrens fjärde senior-SM-medalj efter guldet i långdistans 2013 och stafettmedaljerna 2011 (brons) och 2014 (silver).
Örebros VM-sprinter Martin Regborn, 23, var tvåa vid den där mellantiden där Dahlgren var nia (och i det läget över två minuter före Dahlgren), men föll tillbaka till en delad niondeplats, över 6,5 minuter bakom. Lilian Forsgren slutade på samma placering i damklassen, nästan elva minuter bakom suveräna vinnaren Helena Jansson, men mindre än fyra minuter från silvermedaljören Annika Billstam.
Daniel Attås klarade med 19 sekunders marginal av sitt mål att bli topp 20 i herrklassen, efter att ha lyckats hålla förre Europamästaren David Andersson bakom sig. Marie Pettersson blev 32:a.
I juniorklasserna var Andrea Svensson, Tisarens juniorvärldsmästare, en av de stora favoriterna, men fick nöja sig med en fjärdeplats efter ett sekunddrama om medaljerna i D20. Rydas Johanna Öberg var överlägsen, men därbakom var det fyra löpare inom 78 sekunder. Kvalvinnaren Filip Jacobsosn, Degerfors, blev nia i H18.
Nästa helg avslutas SM-säsongen med medeldistans och stafett.

Senaste tillskottet till länets elitscen i konditionsidrott, OS-satsande VM-cyklisten Matthias Wengelin, krossade konkurrenterna i maraton-SM i Ånnaboda i dag och tog guldet 1.27 före Calle Friberg och ytterligare en dryg minut före trean, Mikael Flockhart. Grythyttans Fredrik Berg åtta, 6.46 bakom (men bara åtta sekunder från femteplatsen efter en förlorad klungspurtuppgörelse), Garphyttans Marcus Jansson (han som dominerar svensk mountainbikeorientering och var EM-fyra i somras) slutade på 13:e plats, Almbys Mathias Bergkvists 18:e. Wengelin klarade av 75 kilometer och drygt 1 000 höjdmeter på 2.27.31, vilket ger en snittfart på 30,5 kilometer i timmen … Berg, som var femma i fjol, menar att årets åttondeplats är mer värd. ”Jag fick min revansch i dag efter fiaskot på XC-SM i somras (då Berg kraschade på träningen dagen innan och fick åka hem med hjärnskakningssymptom). Lyckades sladda in som åtta uppe i Ånnaboda i dag, grymt nöjd! Var femma på SM förra året men då valde ju de tio-femton bästa cyklisterna att avstå från start för att strejka mot dålig planering från arrangören och cykelförbundet. I dag fanns hela svenska eliten på plats så jag värdesätter helt klart dagens resultat mer”, skriver han i ett sms till Konditionsbloggen. I sin racerapport lägger han ut texten mer. Faluns Jennie Stenerhag sopade hem damguldet med nästan tio minuters marginal.
Förhandsfavoriten och hemmaåkaren Linda Meijer slog till med guld i D30-klassen, efter silver och brons de två senaste åren (hennes fjärde SM-guld i ordningen, det första i maraton), höll undan och gick i mål 65 sekunder före Faluns Anna From trots kramp i båda benen upp mot Klockhammar. Meijer är jublande glad i sin racerapport och skriver bland annat: ”Jag gjorde det. tog hem segern på Bergslagsloppet i dag. Otroligt nöjd och glad över det. Stödet runt banan var helt enormt, det kunde inte ha varit bättre. Tusen tack alla som kom och hejade för att ni kom.” Klubbkompisen (i Almby) Johan Lindbom tog broms i H30. Karlskogas Maria Nilsson blev fyra i D50, men över 8,5 minuter från medalj.

I det historiska första svenska mästerskapet i rarajipari, som avgjordes i Karlslundsskogen på lördagen, lottades de tolv deltagarna in i två lag, och efter att de skiftat ledning under tävlingens gång var det det orangea laget, med Daniel Sörling, Cristoffer Stockman, Bengt Rasmussen, Johan Andersson och Håkan Röjler som drog det längsta strået och samlade ihop de 100 rundorna på en timme och 48 minuter och 44 sekunder, två minuter och 22 sekunder innan det blå laget med Johan Röjler, Malin Vaahto, Ann-Sofie Berg, Magnus Ek, Peter Knoblach och Mattias Geisler hann runt. Bilder, liverapport och mycket mer från tävlingen på den officiella hemsidan.

Årets nysatsning på Korpen, världens äldsta årligen återkommande orienteringstävling, lockade 223 löpare, varav 24 i de nya challengeklassenra. Barbro Härdmark, Gustav Holgersson, Åsa Vidlund, Jesper Melin, Tom Korkeakosi och Mats Johansson heter de historiska mästarna. Känns lite overkill, om ni frågar mig, att ha sex olika challengebanor när bara 24 löpare kommer till start. Kanske räcker med en lång och en kort bana nästa år?