Dramatik när Lindh och Ahlsson tog topp tio-placeringar på SM – Andersson vann Vinkbo backyard ultra för tredje året i rad

Länscyklisterna visste att hålla sig framme när herrarnas SM-linjelopp avgjordes på Tierp arena på söndagen. Ingen nådde förvisso Emilia Fahlins höjder (hon blev ju femma i går), men oj, vad de gav det chansen! Kumlasonen Jacob Ahlsson satte in första stöten och gick solo redan efter fem av de 25 7,6-kilometersvarven på den platta motorbanan, men blev inhämtad efter ett par mil i ensamt majestät längst fram. Med runt åtta varv kvar  kom fyra cyklister loss, och då fick lillebror Jonathan Ahlsson för sig att försöka brygga över till utbrytningen, som var drygt 20 sekunder före klungan. Han lyckades, och successivt anslöt ytterligare cyklister – däribland örebroaren Axel Lindh – så att en grupp om åtta bildades därframme. Proffset Tobias Ludvigsson var en av dem som tog sig upp, och eftersom fler av de bästa lagen (framför allt kanske Motala, med Ahlsson) hade cyklister med i utbrytningen dröjde det innan klungan lyckades organisera sig. Med fyra varv kvar hade utbrytningen 46 sekunder, som krympte till 34 med tre varv kvar, 32 med två varv kvar – och sedan ökade till 39 ut på sista 7,6-kilometersvarvet.
Ahlsson slet hårt men bet sig kvar ända tills CK Hymers Victor Hillerström Rundh satte in en rackarrökare till tidig spurt med kilometern kvar, vilket visade sig avgörande. Richard Larsen, Vincents CC, tog silvret för Lucas Eriksson, Gånghester CK. Lindh och Ahlsson blev sånär upphunna av klungan bakom, men tog sjunde och åttondeplatserna som sist av utbrytarna (Ahlsson två sekunder före 33-mannaklungan bakom, så tajt var det). Två riktigt starka prestationer, för man ska komma ihåg att Ahlsson är förstaårssenior och att Lindh egentligen är mountainbikecyklist och dessutom nyss kommit tillbaka efter covid-19-sjukdom.
Garphyttans Marcus Jansson, precis hemkommen från intensivt tävlande i mountainbikeorienterings-VM i Finland, hängde med i klungan hela vägen (19 mil på fyra timmar och 22 minuter, drygt 43 kilometer i timmen i snitt) och blev 30:e man. Jacob Ahlsson och örebroaren Matthias Wengelin, tidigare flerfaldig svensk mästare i mountainbike, var med i klungan ut på sista varvet men fick ge släppa och rullade i mål som 57:a respektive 59:a av de 127 som startade (60 tog sig i mål).
Tempo-SM avgörs i Lekeryd 5–6 augusti. Där är Jacob Ahlsson regerande svensk mästare.

I Karlskoga vann hemmalöparen Filip Andersson för tredje året i rad Vinkbo backyard ultra – som arrangerats just tre gånger. Precis som 2019 krävdes 25 varv/timmar, alltså nästan 17 mil, för att stå ensam kvar och ta hem segern (i fjol krävdes 27). Tre löpare klev av efter dygnet jämnt – Nina Eibring (Kristeinhamnslöpare och backyard-legendar som blev bästa kvinna i tävlingen), Luigi Belcastro (en 59-åring från Stockholm) och Trail stories-bloggaren Niklas Holmström (från Torshälla). Andersson som vann är densamma som ett tag, tillsammans med sambon Leonora Johnson (som också var med i helgens tävling) hade FKT på Bergslagsleden och som var tvåa på vinterns 100-mileslopp i Storstenshöjden.

Både svenska stafettlagen diskade – Jansson och Gustafsson blev av med fjärdeplatser på VM (och resultaten från Gallaberget har landet)

Det blev ingen topp tio-placering för Karin E Gustafsson och hennes Sverige när stafetten i dag avslutade VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki – trots att bra nio nationer kom till start. Det blev faktiskt inget resultat alls. Efter att Anna Tiderman, Gustafsson och Linn Bylars kommit i mål på en finfin fjärdeplats – bakom Finland, Ryssland och Schweiz – visade det sig nämligen att Tiderman (stockholmaren som gjort en succéartad VM-debut och tagit brons i sprint) hade hoppat över en kontroll på förstasträckan, och laget blev därmed naturligtvis diskat.
– Ett snöpligt slut på ett bra mästerskap för damernas del, säger förbundskapten Mia Eronn till Orienteringsmagasinet.
Även herrlaget, med Marcus Jansson, blev diskat. Rasmus Nordgren skickade ut Jansson som trea, med häng på andraplacerdae Italien och med 23 sekunder bak till Finland, men Garphyttecyklisten blev för hetsig och missade liksom Tiderman en kontroll. Ankaret Sebastian Svärd körde in Sverige som fyra i mål även på herrsidan, innan laget alltså blev diskvalificerat.
Jansson avslutar därmed mästerskapet med rekordstarka individuella placeringsraden 7–9–13–16 och laddar nu om för söndagens linjelopp i cykel-SM. VM-debuterande Gustafssons resultatrad slutar vid 25–diskad–21–21.

Nu har resultatlistorna från Gallaberget trailrun i går ramlat in. Det visar sig att den tätaste kampen var i damernas tiokilometersklass (tävlingsklassen) där Josefin Tjernlund var 18 sekunder före tvillingsystern Ellinor Tjernlund och 54 fre Lilian Forsgren på tredje. Lovisa Persson var tre minuter bakom men såg till att det blev fyra Tisaren-löpare i topp. Anton Johanssons segermarginal blev 2.02, men faktum är att även tvåan Jimmy Axelsson var under det tidigare banrekordet (sprang på 38.22) liksom tidigare rekordhållaren Valter Pettersson som tog tredjeplatsen på 38.45, elva sekunder snabbare än hans rekord från i fjol.
6,2 kilometer vann Siri Englund med drygt 2,5 minuters marginal före Anna Hallmén och med Ester Skoglund på tredjeplatsen, ytterligare tre minuter bakom. Emil Larssons segermarginal var 19 sekunder till Garphyttans Måns Bergqvist, men till trean Mats Gustafsson hade han över fem minuter (Siri Englund var trea sett till alla löpare).

Gallaberget trailrun genom åren (banrekorden kursiverade):
2016: Patrik Johansson 42.22/Hanna Henriksen 53.47 (sju deltagare på tio kilometer, elva på 6,2).
2017: Jonas Nilsson 39.53/Therese Karlsson 50.34 (tolv på tio, 18 på 6,2).
2018: Johan Ingjald 42.45/Liduina van Sitteren 43.55 (20 på tio, 13 på 6,2).
2019: Jonathan Kandelin 41.42/Therese Fjordäng 48.35. (16 på tio, 13 på 6,2).
2020:Valter Pettersson 38.56/Therese Fjordäng 49.13 (16 på tio, sju på 6,2).
2021: Anton Johansson 36.02/Josefin Tjernlund 43.37 (39 på tio, 31 på 6,2).

Rekordslakt i Gallaberget trailrun (trots att Jonatan Gustafsson anmälde sig men lät bli att starta!) – och Jansson och Gustafsson tar plats i svenska VM-stafettlagen

Vilken löparkväll det blev vid Gallaberget – och vilken rekordslakt! Fem stycken – dels rekordtider i var och en av de fyra klasserna, dels i antalet deltagare. Tidigare har det aldrig varit mer än 33 till start – nu var det ett 70-tal (exakt 70, tror jag). Tisarens ex-landslagsorienterare Josefin Tjernlund och Örebroboende orienteraren Anton Johansson vann den långa klassen, den riktiga tävlingsbanan, på 43.47 respektive 36.02 (åtta sekunder respektive hela 2.54 under Liduina van Sitteren och Valter Petterssons tidigare rekord) medan Siri Englund (VM-deltagare i både hinderbanelöpning och militär femkamp, boendes i Örebro) och Tisarens Emil Larsson sprang in på nya bästatider i 6,2-kilometersklassen (28.00 respektive 25.15 – men faktum är att Tjernlund och Johansson passerade varvningen där ännu snabbare, på 27.01 respektive 22.25).
Tjernlund skuggades av tvillingsystern (och Anton Johanssons sambo) Ellinor Tjernlund – men exakt hur många sekunder som skiljde i mål kan jag tyvärr inte utläsa av min kryptiska resultatlista. Lilian Forsgren, som sprang EM i maj, tog hur som helst tredjeplatsen och fullbordade därmed en ren Tisaren-pall. På herrsidan vet jag ärligt talat inte vem som tog andraplatsen. Vi får återkomma när Vretstorps IF publicerar resultatlistorna i morgon.
Jonatan Gustafsson var på plats och hade nummerlapp på magen när han värmde upp, men valde sedan av någon anledning att inte starta utan joggade istället vidare på ett långpass i omgivningarna med Tomas Hallmén (totalt 22 kilometer, bland annat två varv på 6,2-kilometersspåret).

Eftersom Karin E Gustafsson har resultatraden 25–diskad–21–21 på årets VM i mountainbikeorientering medan klubbkompisen (i Garphyttans IF) Marcus Jansson har 7–9–13–16 känns det snart som om de kommer mötas på mitten. Å andra sidan var onsdagens tävling, långdistansen, den sista individuella i mästerskapet. Jansson var inte lika nära som tidigare i mästerskapet och hade behöriga 6.45 upp till segrande finländaren André Haga och drygt fem minuter till schweizaren Simon Brändli på tredjeplatsen. Gustafsson var nästan 18 minuter från segrande danskan Camilla Søgaard och drygt 13 bakom finska Marika Hara på tredjeplatsen.
I morgon avslutas mästerskapet i finska Seinäjoki med stafett och bara nio nationer ställer upp på damsidan – så tar sig Sverige runt blir det Gustafssons första topp tio-placering i ett mästerskap. Hon kör andrasträckan, mitt emellan sensationen Anna Tiderman och rutinerade Linn Bylars. Samma sträcka har Jansson tilldelades på herrsidan, mitt emellan Rasmus Nordgren och Sebastian Svärd. Där finns 14 nationer på startlinjen.

Gustafsson bäst någonsin (?), Gustafssons bästa VM-placering och ett SM-silver

Det må vara ex-örebroaren Linus Rosdal som toppar Sverigebästalistan på 5 000 meter i år med sin segertid från B-heatet på Göteborgs GP, 13.53,19, men det blir inte han som representerar Sverige i lag-EM i Cluj till helgen utan Eskilstunas Emil Millán de la Oliva som hade en sådan grym genombrottssäsong i fjol och som fortfarande bara är 19 år (då svenskt juniorrekord med 13.29,59, i år som bäst hittills 13.54,58). Därmed blev det inga länsdeltagare alls i lag-EM.
Apropå friidrott snackade jag med Jonatan Gustafsson i dag, efter gårdagens nya distriktsrekord, och den intervjun hittar ni här (passade för övrigt på att utnämna honom till distriktets bästa löpare någonsin, men det kan man förstås diskutera – Tage Ekfeldt tog EM-brons och sprang OS och slog svenskt rekord på 800 meter och Nora-Anna slog fyra världsrekord – men han är i varje fall ensam om att ha satt bästa tiderna på tre olika distanser).

Karin E Gustafsson tog karriärens bästa VM-placering (i sitt tredje lopp) när medeldistansen avgjordes vid mountainbikeorienteringsmästerskapet i Seinäjoki i dag. Hon var med i snacket, knappt sex minuter bakom segrande ryskan Svetlana Foliforova, drygt fem bakom finska Marika Hara på tredje pallplatsen och knappt tre från en topp tio-placering. Marcus Jansson missade för första gången i mästerskapet topp tio, men svarade ändå för en godkänd insats som 13:e man, 3.48 bakom segrande finländaren Samuel Pokala och drygt två minuter bakom tjecken Krystof Bogar på tredjeplatsen.
Vilodag i morgon – sedan avslutas mästerskapet med långdistans på onsdag och stafett på torsdag.

Jag skrev ju i förra veckan om att Örebrocyklisternas Lars Kallin skulle vara enda länsdeltagare i linjeloppet i veteran-SM – men faktum är ju att han inte bara blev deltagare i helgens tävling utan därtill medaljör. Av nio cyklister i klassen var sju med in i spurtuppgörelsen, och Kallin hade endast Borgholms Lars-Erik Karlsson före sig över mållinjen. 1.13.30 över 45,6 kilometer på motorbanan i Uppland gav en snittfart på 37,22 kilometer i timmen för gubbarna.
Till helgen är det dags för eliten att göra upp på samma bana, och till stora SM är förutom Emilia Fahlin och bröderna Jacob och Jonathan Ahlsson också flerfaldiga mountainbikemästaren Matthias Wengelin anmäld och mountainbikeorientaren Marcus Jansson (hinner han hem från Finland och ladda om?!) anmälda.

Janssons två bästa VM-placeringar i karriären, Gustafssons nya distriktsrekord, två nya distriktsmästare och slutet på Nigglis supersvit (och en hel del annat ni inte får missa från helgen)

Marcus Jansson har fått en flygande start på årets VM i mountainbikeorientering i finska Seinäjoki. Garphyttecyklisten gör sitt sjunde raka världsmästerskap, och har inlett med karriärens två bästa individuella placeringar: En sjundeplats i lördagens masstart över långdistans, med mersmak – Jansson var bara 35 sekunder bakom segrande hemmacyklisten Samuel Pokala och hade bara 28 sekunder upp till ryssen Anton Foliforov som tog bronset (efter 67 minuter tävlande) – följdes av en niondeplats i dagens sprint (45 sekunder från medalj, drygt 1,5 minuter från segrande tjecken Krystof Bogar). ”Nöjd att jag kan fortsätta leverera stabila resultat och snart har jag marginalerna på min sida”, skrev Jansson på instagram efter lördagens insats, apropå att han gärna vill ha med sig en medalj hem.
Janssons tidigare placeringsrad på VM var 78–35–34 (2014) 22–33–24 (2015), 17–42–17 (2016, sjua i stafett), 15–27–10–39 (2017, nia i stafett), 20–13–19–diskad (2018, silver i stafett), diskad–19–9–bröt(2019) – så all siffror pekar onekligen åt rätt håll.
Örebroaren Karin E Gustafsson, som saknar den där rutinen och i stället är VM-debutant i det här mästerskapet, överträffade förväntningarna och blev 25:a av 38 startande, nio minuter bakom segrande ryskan Svetlana Foliforova, i lördagens masstart. På söndagen blev hon diskad (förmodligen efter att ha stämplat fel) när stockholmaren Anna Tiderman superskrällde sig till en bronspeng (finska Marika Hara vann).
Redan i morgon fortsätter VM med medeldistansen.

Jonatan Gustafsson gjorde det igen och nöp på söndagskvällen sitt tredje distriktsrekord (efter 3 000 meter inomhus och 5 000 meter ute) inom loppet av fyra månader. På söndagen var det 1 500 meter som gällde, i Sollentuna GP (den andra av tre tävlingar i den svenska GP-serien), och Gustafsson hade seedats i ett löpsuget B-heat där de sex främsta – alla svenskar – sprang personliga rekord. Gustafsson slipade av över 5,5 sekunder på sitt och blev fyra i heatet på 3.45,90. Det säger något om hur stark svensk medeldistanslöpning är just nu – för tio år sedan hade 3.45,90 räckt till en femteplats på Sverigebästalistan när året summerades, nu räckte de till en tiondeplats av svenskar (sex sprang snabbare i A-heatet) på en enskild tävling. Tiden var 85 hundradelar under Tim Sundströms rekordnotering som gjorde honom till Sverigeåtta 2015 men ändå 74 hundradelar under träningskompisen Sundströms pers (eftersom han sprang för IFK Lidingö under sina bästa år). Tredje bäst i distriktet genom tiderna är 90-talslöparen Andreas Hugosson, tredje bäst under 2000-talet är förstås Per Sjögren.
Det man börjar fundera på är så klart om Gustafsson också kan hota Tage Ekfeldts klassiska distriktsrekord på 800 meter – 1.49,0 – från 1953. Det är det rekord i en mästerskapsgren som har stått sig överlägset längst i distriktet. Distansen är förstås något kort för Gustafsson som är specialiserad runt orienterings sprinttider (vilket ungefär motsvarar 5 000 meter), men fart har han uppenbarligen i benen. Ekfeldt sprang ju OS i Helsingfors 1952, tog EM-brons på långa stafetten i Bryssel 1950, och hans 1.49,0 var en förbättring av hans eget svenska rekord på den tiden. Men 68 år senare börjar det väl bli dags för en putsning?

I samma gala i Sollentuna och på samma distans – men i C-heatet – sprang på 5 000 meter U20-EM-kvalade Wilhelm Bergentz nytt pers med 3.55,20 (det gör honom till 23:a på distriktsbästalistan). Det är en riktigt bra tid, men inte lika vass som den på 5 000 meter om man jämför (drygt sex sekunder från U20-EM-kval, nästan sju från Nicklas Källméns P19-distritksrekord).
Noha Olsson persade med över halvminuten på 3 000 meter hinder (det var hans andra test på distansen, hans första med seriösa konkurrens), och med 9.23,43 har han knappt 8,5 sekunder kvar att plocka för att kvala till U20-EM han också. Något distriktsrekord i P19-klassen finns inte på distansen (bara på 2 000 meter med lägre hinder), men det är bara sju seniorer som sprungit fortare genom tiderna (varav två mindre än halvsekunden). Återstår att se om Olsson tänker springa fler hinderlopp under sommaren. Jag misstänker att ren rutin kan ge ett antal sekunder till.
Rebecca Högberg har deklarerat att hon skyndar långsamt in i formfönstret den här sommaren – inte minst efter vinterns skadeproblem – och som ett led i det följde 800-meterslöparen som gjorde sju lopp under 2.10 i fjol upp 2.31-loppet i årsdebuten i lag-SM-kvalet (vad som krävdes för seger där) med 2.12,98 nu (i fjol samlade hon samtliga sina tolv lopp på snabbare tider än så).
Henrik Franzén (1.52,22) och Kevin Bodén (1.53,96) persade båda på 800 meter i B- och C-heaten på distansen och var bara 1,22 respektive 2,96 sekunder från P19-EM-kvalgränsen i den grenen. Med tanke på att Franzén plockade över två sekunder på sitt tidigare pers i det här loppet känns det ju alls inte omöjligt att det ska finnas ännu lite till.
GP-säsongen avslutas med tävlingen i Karlstad (om smittspridningen av den indiska coronavarianten i Värmland tillåter) nästa tisdag, den 22 juni.

Dagen före distriktsrekordet sparade Jonatan Gustafsson på krutet och nöjde sig med en fjärdeplats i sprint-DM i orientering i Hovsta (på något annat sätt kan man inte tolka resultatlista och mellantider när man känner till hans kapacitet – och tja, i hans träningsdagbok på Strava skriver han mycket riktigt att han ”sprang i lugn fart för att spara mig till 1 500 meter i morgon”).
Med honom ute ur leken tog Anton Johansson hem segern (men även om han bor i Örebro, sambo med Ellinor Tjernlund, så tävlar han alltjämt för Jämjöklubben OK Orion och är därmed utom tävlan i DM-sammanhang) 1.17 före Daniel Attås som knep guldet 1.23 före klubbkompisen (i Tisaren) Johan Aronsson. Oskar Arlebo var ytterligare 16 sekunder bakom, men nästan minuten före Gustafsson.
Ellinor Tjernlund fixade dubbelseger åt hushållet och tog guldet 1.02 före klubbkompisen (även det i Tisaren, så dubbla Tisar-dubblar blev det) Lovisa Persson medan tidigare skidorienteringsjuniorvärldsmästaren Elin Schagerström knep bronspengen minuten bakom Persson men 43 sekunder före Lindebygdens Evelina Ericsson.
Karin Lindgren och Hugo Örn vann juniorklasserna medan det absolut mest anmärkningsvärda i veteranklasserna var att Simone Nigglis supersvit av raka segrar sedan hon återvände till Sverige vid den här tiden förra året (snart är det dags att säga adjö) abrupt tog slut efter 24 raka (troligen fler, men det är så många jag lyckats räkna in). Den 23-faldiga världsmästaren ställde upp i D40-klassen och ledde med 20 sekunder redan efter två kontroller och lika många minuters löpning – men sedan tappade hon enligt Winsplits (hon har tyvärr inte laddat upp sin insats i Livelox) nästan 1,5 inuter på tre kontroller och i mål var hon 1.40 bakom KFUM Örebros Johanna Nordström som fick ta den historiska skalpen (och bara femma av nio löpare i klassen). Med tanke på vilken komplex idrott orientering ändå är var det förstås bara en tidsfråga innan sviten skulle spricka, men att det skulle vara just här det inträffade var ju rätt oväntat.

Dubbelt Garphyttan i VM-truppen, datum spikat för årets första löpar-DM och Weldai krossade banrekordet i Söderhavet runt

2017 fick Karin E Gustafsson chansen i EM i mountainbikeorientering. Fyra år senare är det nu dags för VM-debut. För när truppen till VM i Kuortane, som inleds med masstart nästa lördag, i dag togs ut var den 29-åriga örebroaren, som tävlar för Garphyttan på mountainbiken och för Hagaby till fots, som väntat med. Förstås heller inte ensam från länet, eftersom hennes klubbkompis (i Garphyttan) Marcus Jansson ju är Sveriges stora stjärna, och ännu mer så när varken Nadia Larsson, Viktor Larsson eller Linus Mood finns med i truppen.
Jansson var ju med i svenska silverlaget (tillsammans med Larsson och Mood) i herrstafetten 2018, Sveriges hittills enda VM-medalj på herrsidan i mountainbikeorientering. Individuellt är niondeplatsen på långdistansen 2019 29-åringens bästa VM-placering.
Årets VM fortsätter de två dagarna efter masstarten med sprint (13 juni) och medeldistans (14 juni) och avslutas sedan med långdistans på onsdagen (16 juni) och stafett på torsdagen (17 juni). Blir det någon topp tio-placering är det bra gjort, men svenska förbundskaptenen Mia Eronn sticker ändå ut hakan:
– Vi har ett spännande lag. Får vi bara till det orienteringstekniska så är det flera som kan vara med högt uppe i resultatlistan. Och min personliga målsättning är att vi ska åka hem med medalj. Men sen ska vi snacka ihop oss i laget om den exakta målsättningen, säger hon till Orienteringsmagasinet.

På tal om orientering fick jag i dag tag i Jonatan Gustafsson efter gårdagens rekordlopp. Läs artikeln här!

Och på tal om löpning så fick jag i kväll bekräftat att DM på 5 000 meter, årets första distriktsmästerskap i länet, kommer att arrangeras i Stocksäters regi på Transtensvallen i Hallsberg onsdagen den 30 juni. Skriv in datumet i kalendern!

I kväll avgjordes Söderhavet runt, en 2,65 kilometer lång tävling på stigarna och gångvägarna runt den lilla sjön Söderhavet utanför Kvarntorp. Det var andra året tävlingen avgjordes, och Stocksäters Michael Weldai, som tränar med Mikael Kroons grupp i Örebro och som i fjol var fyra på 1 500 meter på U22-SM, dök upp och krossade Anton Hallors banrekord från i fjol. Nya tiden att slå? 8.50 (3.10 i snitt per kilometer, på det underlaget!). Ingen annan var i närheten, men Björn Eriksson, Björn Engqvist och Janne Werner snittade i varje fall under fyra minuter per kilometer på stigarna med 9.25 (elva sekunder under Hallors gamla banrekord), 10.02 respektive 10.09.
Marie Dasler, som ju tävlade i Karlstad i tisdags, var snabbaste dam före dottern Anja Dasler – 11.06 (sänkte Alva Galméns banrekord med 38 sekunder) respektive 14.13.
Sydnärkenyttjournalisten Anders Björk, som arrangerade loppet, lovade efteråt att det precis som i fjol skulle följas av Kvarntorp runt (1,5 gånger uppför högen, sedan åtta kilometer asfalt, typ) och kanske ytterligare något lopp.

Emilia Fahlin tog säsongens första pallplats – Almbycyklist skrällde med femteplats på sprint-SM

Efter fyra topp tio-placeringar på fem etapper – varav en fjärde- och en femteplats – fick Emilia Fahlin till slut också kliva upp på pallen när Thüringen runt avslutades med en 98-kiometersetapp med start och mål i Gotha i dag. Klungan kom ikapp en tremannautbrytning med åtta kilometer kvar, och den vann nederländska Lorena Wiebes, precis som i onsdags. Nu närmast före fredagssegraren Lotte Kopecky och med Fahlin på tredjeplatsen. De fyra bonussekunderna för tredjeplatsen gjorde att Fahlin hoppade förbi Amy Pieters i sammandraget och slutade femma. Lucinda Brand försvarade ledningen i sammandraget genom en sjätteplats (hon behövde ”bara” ta sig i mål i tätgruppen) och vann därmed Thüringen runt 2021.
Kollega Lasse Wirström pratade med Fahlin efteråt, för en text ni kan läsa här.
Häromdagen skrev jag felaktigt att Fahlin nu bara har en tävling kvar för OS. Det ska vara en proffstävling, men två tävlingar – den 19 juni är det ju också SM på motorbanan Tierp Arena, i Upsala CK:s regi.

I Falun kördes i helgen först sprint-SM i mountainbike (som har ungefär samma utslagssystem som skidsprint) och sedan crosscountry-tävlingen Lugnet XCO. I lördagens tävling överraskade Vintrosas och Almbys Anton Birath, 19, stort när han tog en femteplats som vinnare av B-finalen efter att ha vunnit sin kvartsfinal och därefter slutat trea i sin semifinal. Edvin Lindh tog SM-guldet medan örebroaren Matthias Wengelin åkte ut direkt och slutade 13:e av 14:e åkare i tävlingen, trots att han var topprankad i sin kvartsfinal. På söndagen tog Wengelin liten revansch med en fjärdeplats, 3,5 minuter bakom segrande Oscar Lindh. Birath missade topp 40.

I ex-örebroaren Viktor Larssons frånvaro, efter beskedet om hjärtmuskelinflammation, var Garphyttans Marcus Jansson i en klass för sig i helgens VM-tester i mountainbikeorientering i Eskilstuna. Han vann med lördagens sprint med över två minuters marginal före resten av landslagscyklisterna, och i söndagens medeldistans var han över sju minuter före tvåan. Hans klubbkompis Karin E Gustafsson var mindre än minuten från segern som trea på söndagen, och därtill tvåa på lördagen.

Det finns också ett antal resultatlistor från orienterarnas VM-tester nere i Tjeckien, med Martin Regborn och Lilian Forsgren på plats, att begrunda, men eftersom man inte vet vem som går på max när är de lite svåra att utvärdera utan att ha snackat med någon. Här är i varje fall stafetträning, sprintträning, medeldistanskvalsträning och medeldistansfinalsträning för den som vill se.

Några resultat från Hjälmargårdens backyard ultra i helgen har jag tyvärr inte att ge er ännu. Jag vet att vinnaren sprang 21 varv/timmar, men inte vem det var. Jag får återkomma i frågan.

Danielsson ut, Ekström in i utvecklingslandslaget – och Gustafssons pallplatser bäddar för dubbelt Garphyttan i VM-truppen

En länsåkares bröd, den andres död. Så skulle man väl kunna sammanfatta dagens uttagning till utvecklingslandslaget i längdskidor, där Filip Danielsson trots den finfina avslutningen på säsongen (en femteplats i SM-femmilen) och trots kända orsaker till att det dessförinnan inte blev jättestora framgångar (dubbla diskbråck), inte fick förlängt förtroende – men där i stället Axel Ekström tog till nåder efter sin vinter som toppades med 25:e-platsen i världscupen i Falun, fjärdeplatsen på 15-kilometersloppet i SM och karriärens första seger i Sverigecupen.
Ekström är med sina 26 år en av de äldsta och definitivt den mest meriterade (31 världscupstarter, två Tour de ski) i årets utvecklingslandslag. Totalt är 14 herrar och fyra damer uttagna, vilket – om man inkluderar A-landslagets 6–8 och B-landslagets 4–4 – gör totalen i landslagsgrupperna till 24 herrar och 16 damer.
– Årets Team Svenska spel (det är utvecklingslandslagets officiella namn, bloggarens anmärkning) består av ett starkt gäng med en härlig blandning av yngre och mer erfarna åkare på väg framåt i sina karriärer. Vi ser en stor fördel i att kunna jobba kontinuerligt och dagligen med de aktiva i deras vardagsmiljö tillsammans med befintlig verksamhet i våra elitmiljöer, säger VM- och OS-guldmedaljören Ida Ingemarsdotter, som nu kommer jobba heltid som samordnare och landslagstränare för utvecklingslandslaget, i ett pressmeddelande.
Ekström körde i A-landslaget 2017/18, i B-landslaget 2019/20 och gör nu comeback i utvecklingslandslaget, som han senast tillhörde säsongen 2016/17.

Axel Ekströms landslagskarriär:
–2014/15: Juniorlandslaget. Bland annat två junior-VM, världscupdebut i Östersund.
2015/16: Utanför landslaget som förstaårssenior.
2016/17: Utvecklingslandslaget. Gjorde succé och fick stort förtroende i världscupen, åket bland annat Tour de ski. Åkte U23-VM.
2017/18: A-landslaget. Fick körtelfeber under vintern och åkte ut ur landslaget till nästa säsong.
2018/19: Utanför landslaget. Fick ändå göra comeback i landslaget och var näst bäste svensk i Ulricehamn.
2019/20: B-landslaget. Med i Tour de ski igen.
2020/21: Utanför landslaget. Fick ändå köra sex världscuptävlingar.
2021/22: Utvecklingslandslaget.
Filip Danielssons landslagskarriär:
–2015/16: Juniorlandslaget. Bland annat ett junior-VM.
2016/17: Utanför landslaget som förstaårssenior.
2017/18: Utanför landslaget som andraårssenior. Fick ändå göra världscupdebut, körde i Lillehammer och Holmenkollen. Åkte U23-VM.
2018/19: Utvecklingslandslaget. Fick ryggproblem under vintern och åkte ut ur landslaget till nästa säsong.
2019/20: Utanför landslaget. Fick ändå göra comeback i världscupen, åkte i lillehammer, Falun och Ski tour.
2020/21: Utvecklingslandslaget. Fick nya ryggproblem under vintern.
2021/22: Utanför landslaget.

När jag gick igenom helgen missade jag uppenbarligen att det körts VM-tester i mountainbikeorientering, inför VM i Finland i juni, i Värmland i dagarna två. För ovanlighetens skull fick Garphyttans Marcus Jansson, som tillsammans med ex-örebroaren Viktor Larsson (som inte var med i helgen) dominerat de svenska tävlingarna de senaste åren, se sig slagen båda dagarna och nöja sig med en andraplats i lördagens medeldistans (blott två sekunder bakom Kåres Rasmus Nordgren, förvisso) och en fjärdeplats i söndagens långdistans (nästan fyra minuter bakom Ulricehamns Marcus Wadell. Mest positivt ur länssynpunkt? Att Garphyttans Karin E Gustafsson, som körde EM 2017 men sedan inte gjort jättemycket väsen av sig på den nivån, tog dubbla tredjeplatser och verkligen var med i snacket – på lördagen 28 sekunder från segern, på söndagen fem från andraplatsen (men nästan fem minuter bakom Forsas Linn Bylars som vann båda dagarna). Kan det bli dubbelt Garphyttan i VM-truppen i år?

Fahlin inte med i täten i Amstel gold race – men Wengelin överraskade när nationella cykelsäsongen drog igång (slog Ahlsson-bröderna!)

Amstel gold race blev en sådan där tävling jag inte har jättemycket att skriva om, ur Emilia Fahlins perspektiv. Dels har jag inte hunnit prata med henne efteråt, dels var tv-sändningen så kort att man inte hann se henne i bild (den tidigare tätklungan hade i läget när sändningen satte igång redan splittrats i två, och gruppen som Fahlin hamnade i var 1,5 minuter bakom när vi kom in) och dels har varken teamet eller Fahlin själv skrivit något om tävlingen i sociala medier efteråt.
Klart är i varje fall att FDJ-Nouvelle Aquitaine-Futuroscope först och främst körde för danska stjärnan Cecilie Uttrup Ludwig i den här småkuperade, nederländska världstourtävlingen, men hon har tufft när det blir spurtavgörande och fick nöja sig med en sjundeplats i tätgruppen som bestod av 18 cyklister (Elisa Longo Borghini och Katarzyna Niewiadoma var loss med marginal med 500 meter kvar, men väntade ut varandra tills klungan kom ikapp och blev åtta och tia). Marianne Vos är i gammalt gott slag inför OS-sommaren och såg ut att vinna spurten enkelt tills hon jublade lite för tidigt (såg hon inte loppet i onsdags?!) och sånär blev omkörd av Demi Vollering på linjen (men målfotot visade att Vos ändå hade några centimeter tillgodo).
Fahlins grupp körde inte alls lika fort sista biten och tappade 7,5 minuter på täten på det sista 17-kilometersvarvet (om det nu stämde att det var 1,5 när tv-sändningen började) och var nästan tio bakom i mål. Fahlin rullade i mål tillsammans med världstourdebuterande (om man inte räknar starten för landslaget i Vårgårda 2019) Nathalie Eklund, hon som spurtslog då handskadade Fahlin på SM i fjol (Eklund har en bakgrund som yrkesdansare och började inte cykla på allvar förrän 2018!). Där bak bokfördes Örebrocyklisten som 59:a i tävlingen. Hon avslutar våren med La Flèche Wallone, Vallonska pilen, på onsdag. Efter den tävlingen ska jag definitivt ringa och höra om fortsättningen, så då utlovas en mer fullödig rapport.

På hemmaplan var det premiär för Xamera cup, var sammandrag kommer räknas som den första delen i Sverigecupen i landsvägscykel. Inför de 34 varven (90 minuter plus två varv) på Sviestads motorbana var de största länsförhoppningarna förstås satta till bröderna Ahlsson, i år tillsammans i Maifracing, men det var mountainbikespecialisten och tidigare svenska mästaren Matthias Wengelin som var starkast när 35 man kom in till spurtuppgörelsen.
Wengelin brottade sig fram till en femteplats, sekunden bakom segrande Hugo Forsell (på cykelmanér får de förstås samma tid, men tävlingen använde ett resultatsystem där alla sekundskillnader skrevs ut). Jacob Ahlsson blev åtta, Jonathan Ahlsson 16:e, Garphyttans Marcus Jansson (som på landsväg tävlar för CK Hymer) 21:a, Örebrocyklisternas Marcus Johansson 26:a och Axel Lindh 36:a (knappt två minuter bakom, han var först av dem som inte lyckades gå med klungan hela vägen).
Xamera cup fortsätter med tävlingar på Mantorp 7–8 maj.

Karin Forsberg säkrade andraplats i Zwiftcupen – och liten guide till Emilia Fahlins första chans i år

I går avgjordes den tionde och sista deltävlingen av den första fullvärdiga säsongen av Sverigecupen i e-cykling (alltså Zwift). Karin Forsberg, den tidigare Finnkamps- och EM-löparen, avslutade med vinterns tredje pallplats. Efter en seger och en tredjeplats tidigare tog hon nu åter en tredjeplats, och säkrade därmed andraplatsen i sammandraget. Marlene Bjärehed vann den 28 kilometer långa tävlingen på 40.42, medan Forsberg var 33 hundradelar från Emma Belforth på andraplatsen (2,9 sekunder bakom Bjärehed). Bjäreheds seger var hennes femte i vinter, och hon tar därmed hem cupen i stor stil. Jag pratade med Forsberg om andraplatsen i dag, för ett reportage som förmodligen kommer publiceras på na.se på torsdag morgon. Håll utkik!
På herrsidan deltog ingen av de länscyklister som gjort starkast resultat i vinter – Jacob Ahlsson, Jonathan Ahlsson, Matthias Wengelin, Johan ”Limpan” Lindbom – men Marcus Jansson körde hem 23:e-paltsen, nio sekunder bakom segrande Samuel Brännlund. I sammandraget var Wengelin den ende av dem som fick ihop de åtta tävlingsresultat som maximalt får räknas, och han tog en 15:e-plats. Jonathan Ahlsson, som körde sju tävlingar, blev 17:e. Jacob Ahlsson, som ju vann en tävling, körde bara tre och blev 38:a.
Wengelin har i stället fortsatt köra den nordiska e-cykelcupen, där han efter 36:e–platsen i premiären var 27:a i andra tävlingen och 14:e senast, i onsdags. Då var han tredje bästa svensk. I sammandraget är han 16:e. Sista deltävlingen körs i morgon.

I morgon, med start 10.00 (och beräknad målgång 13.20), kör Emilia Fahlin Nokere Koerse, en belgisk tävling på nivån precis under världstouren (pro series). Det här lär bli Fahlins första riktiga egna chans, efter hjälpryttaruppdragen åt Cecilie Uttrup Ludwig och Marta Cavalli i Omloop Het Nieuwsblad och Strade Bianche. Med sig har Fahlin australiska Lauren Kitchen och franska kvartetten Victorie Guilman, Eugénie Duval, Maëlle Grossetête och Jade Wiel. Många av de allra vassaste cyklisterna avstår tävlingen inför lördagens världstourtävling Trofeo Alfredo Binda (om Italien, med sina nya striktare coronarestriktioner, inte stoppar tävlingen med kort varsel; Fahlin ska annars köra även den), och från topp 15 på världsrankningen finns bara Belgien-ettan Lotte Kopecky (sexa), Amy Pieters (tolva) och Sarah Roy (14:e) och Wiebes (15:e). Något som lär öppna möjligheter om Fahlin (som just nu är 34:a på den rankningen) har en bra dag.
Nokere Koerses fick sin damklass först 2019 (Fahlin körde inte, Lorena Wiebes, som kör i år också, vann då), och sedan dess har banan gjorts om något. Då var den 121,6 kilometer, nu 124. Loppet startar i Deinze i östra Flandern, och efter elva kilometer kommer cyklisterna fram till ett stort varv på 30,5 kilometer som körs 2,5 varv. Därefter följer tre varv på en tolvkilometersslinga som till 99 procent består av en del av tremilavarvet. Stolstraat-backen uppför Nokereberg ska därmed tas totalt fem gånger, sista gången med bara ett par kilometer kvar. Sista 350 meterna bjuder dessutom på en höjdskillnad på 20 meter, med en snittlutning på 5,7 och en maxlutning på sju procent. Totalt har loppet 15 namngivna backar (fyra olika som tas totalt 15 gånger). Det verkar tyvärr inte bli någon tv-sändning överhuvudtaget.