Emilia Fahlin på världstourpallen igen: ”Plötsligt kände jag mig som en helt ny person på cykeln”

En utbrytning med nio–tio cyklister som ingen riktigt räknade med skulle hålla hela vägen, en lite knixig avslutning, en Emilia Fahlin i skrälläge. Lägg karbonpapper på Vårgårda GP 2016 och du får tredje etappen i Emakumeen Bira 2018. Enda skillnaden: Den här gången lyckades hon inte lura skjortan av spurtstarka nederländskan Amy Pieters, som så sent som i mars tog VM-silver på bana (då behöver man kunna spurta!) och då som nu liksom Fahlin var med i utbrytningen. Tja, en annan liten skillnad var också att det här kom på en betydligt tuffare bana, där det är tveksamt om Fahlin bara för något år sedan hade haft förmågan att gå med de bästa uppförscyklisterna hela vägen över de tre stigningarna.
Men nu gjorde hon det, och tog alltså andraplatsen trots en rätt snårig spurt, som hon berättar om i den här (pluslåsta) texten jag skrev för na.se för en liten stund sedan.
När jag ändå pratade med Fahlin hörde jag också om hur de senaste dagarna varit, tävlingscomebacken efter den överraskande toursegern i Tjeckien för tre veckor sedan, snack som inte fick plats i den andra texten.
– Det har stämt okej för att komma direkt från höjd (Fahlin klämde in ett läger mellan Gracia Orlova och tävlingscomebacken i Baskien i onsdags), men jag har inte haft några riktigt bra dagar och egentligen såg jag Bira mer som träning, för att komma igång efter brejket, inför Thüringen runt (etapploppet i Tyskland som startar nästa måndag) som jag siktat mer mot. Men i samband med starten i dag så var det riktigt dåligt väder, det regnade och var kallt, och plötsligt kände jag mig som en helt ny person på cykeln. Jag tror att vädret rensade luften från sådana grejer som gör att man känner av allergier. Det var grymt kul att känna att man är med i tävlingen, att man kan vara där uppe bland de allra bästa, säger Fahlin.
I morgon avslutas etapploppet i Baskien med en 120 kilometer lång etapp som präglas av en stigning på nästan 600 höjdmeter halvvägs. Där lär det avgöras om regerande världsmästaren Annemiek van Vleuten lyckas behålla ledartröjan. Lisa Brennauer är Fahlins bästa lagkompis i sammandraget, på sjätteplats, 42 sekunder bakom van Vleuten.

Nu har resultaten från Spartacusstafetten landat, och som jag hintade om i går blev det en trippelseger för IF Start, dessutom genom nytt banrekord på den avslutande niokilometersslingan när Per Arvidsson tvingades dra på allt han hade för att plocka in de 41 sekunder som Jonatan Palm, LK Gränslöst, hade att gå på efter fint förarbete av Stefan Olars och Mathias Viktorsson. 30.41 på sträckan var sex sekunder snabbare än Cimmie Wignells tidigare bästanotering och gav segern i herrklassen med sju sekunders marginal (i ett lag som också innehöll Johan Ingjald och David Berg).
I damklassen var Starts Helene Nilsson, Gabriela Eliasson och Pansy Ståhl märkligt nog enda lag still start, men i mixedklassen fanns gott om konkurrens och där bärgade den blågula Örebroklubben segern efter att taktiskt ha satt formstarka Maria Eriksson på den sex kilometer långa förstasträckan (övriga lag på topp sju valde att låta kvinnan i laget springa den korta andrasträckan, på tre kilometer, men där satte Start istället Hugo Örn). Eriksson slog alla killar utom Gränslösts Eric Segelberg, och Örn förde sedan upp Start i en tvåminutersledning som Cimmie Wignell drygade ut till en solklar seger.
På måndagskvällen följde Maria Eriksson upp med en åttondeplats i Vårruset i Falun, där hon avverkade fem kilometer på 20.14, 1.14 bakom hemmalöparen Linnea Palm som vann på 19 blankt. Nästa onsdag är det dags för Örebros upplaga av tävlingen.

Rosdal tillbaka med seger i Medåkersloppet (Eriksson vann också!) – och en summarisk helgens höjdare

Kristi himmelsfärd bjöd på en ledig dag mitt i veckan, strålande sol – och förstås massor av löptävlingar. Om Fredrik Forsströms och Therese Erikssons segrar i Örebro backyard ultra kan ni läsa i min öppna artikel här, och om min egen insats i tävlingen i det här inlägget på instagram.
Men det var dessutom, vilket jag helt hade missat, premiär för helt nya Vintrosaloppet. Loppet som enligt inbjudan ”slingrar sig fram mellan husen i Vintrosa” var ett kontrollmätt femkilometerslopp med start och mål på Vintrosa IP, och Örebro AIK:s Liduina van Sitteren (19.00) och Garphyttans Fredrik Eliasson (18.52) tog hem premiärsegrarna närmast före IF Starts Marie Dasler (20.52) och Kristinehamns Tomas Hägerström (19.17). Måhända kommer loppet med i långloppscupen redan nästa år.
För van Sitteren var det andra segern på tre dagar, eller egentligen tredje, eftersom hon i tisdags både tog hem den femte och sista deltävlingen i Glanshammars terrängserie, och hela serien i sig. van Sitteren avslutade med att springa på 9.22 (sju sekunder över hennes eget banrekord och 38 snabbare än tvåan Maria Eriksson) och kom genom segern upp i maximala 44 poäng i sammandraget (även där närmast före Eriksson och med Emelie Lindgren på tredje plats). På herrsidan slutade Rodney Hundemark, som hoppade över finalen, som segrare på 42 poäng, och i hans frånvaro satte Johan Ingjald årets snabbaste tid med 8.31 för segern i den sista deltävlingen och en tredjeplats i cupen bakom Hundemark och Edwin Nylander.
Maria Eriksson stod också som segrare på torsdagen, då hon tog hem Medåkersloppet, vars tolv kilometer av omväxlande stig och väg hon avverkade på 57 minuter för seger 35 sekunder före Köpings Jenny Holgersson. På herrsidan gjorde Linus Rosdal bejublad comeback (jag har i varje fall inte sett till honom i någon resultatlista sedan han var bäste länslöpare i Göteborgsvarvet i fjol) med seger på 47.11, nästan 2,5 minuter före tvåan Mathias Viktorsson, LK Gränslöst. Ingjald blev fyra på 51.10.
Och i Torsbyblev skidbröderna Impola (dock inte Bob) Jack och Bill Impola trea och nia i fyrakilometersloppet Siri 4K, på 13.55 respektive 15.00 (Svampenmara-rekordhållaren André Rangelind från Karlstad blev tvåa på 13.45, tre sekunder bakom klubbkompisen Niklas Wassberg).
Som om det inte var nog avgjordes ju dessutom Grisrundan i Östansjö, ett stig- och lerlopp över runt sju kilometer. Kollega Jan Wijk var på plats och fångade stämningen i ord och bild, när ”Cykel-Ola” Hellström från Vintrosa och en Frida Nilsson (det finns inga klubbnamn eller hemorter i resultatlistan som ledtråd, men måhända är det samma Frida Nilsson, i sådana fall från Örebro men utan klubb, som blev trea i motionsklassen på Norasjön runt i höstas på fina 1.31) vann på 45.46 respektive 53.22 (med drygt en respektive drygt två minuters marginal till tvåorna).

Nästan lika intensivt är det i orienteringsskogen just nu. KFUM Örebros Calle Olsson tog hem säsongens andra poängtävling i Milans regi i tisdags (Elisabeth Ahlgren, Linköping, var bästa dam i det som är en mixedtävling) och gick därmed upp i totalledning. Och på torsdagen kom över 2 000 orienterare till start i den första av de fyra dagarna av Närkekvartetten. Tidigare landslagslöparna Andrea Svensson, Maria Magnusson och Filip Dahlgren var etta, tvåa respektive etta i långdistansen i Bocksboda.

I den stora cykelfestival som just nu pågår i Uppsala inledde Örebrocyklisternas Adam Axelsson, den tidigare junior-EM-cyklisten som senaste åren främst satsat på skridsko men haft väldigt sjukdomsproblem, med en andraplats i seniorklassen (snäppet under elit) i Skandis GP. Axelsson tvingades släppa Gustav Dejert, men vann en spurt om andraplatsen halvminuten bakom, efter 20 varv på en 2,4 kilometer lång bana som avverakdes med en snittfart på 42,6 kilometer i timmen. Eliten, med Jacob Ahlsson, tävlar i helgen.

Kort och summarisk helgens höjdare:
1) Orienterings-EM avslutas med långdistans med Martin Regborn och Josefin Tjernlund.
2) Närkekvartetten fortsätter med deltävlingar fredag, lördag och söndag.
3) Hälleforsterrängen och Svillingeruset avgörs.
Bubblare: Skandis GP och Scandinavian race avgörs med Jacob Ahlsson på startlinjen och Matthias Wengelin gör sin enduropremiär för säsongen i Vallåsen.